Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader för anläggande av vattentäkt, m. m.

1955-03-08 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:16, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader för anläggande av vattentäkt, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

AV 16—17 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

1

Nr 16

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader

för anläggande av vattentäkt, m. m.

(2:a avd.)

• * ... . • 1

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:138 av herrar A Ivar Andersson och Karl Persson samt

11:172 av herr Ericsson i Näs in. fl. har hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagen §§ 22 och 25

införa en bestämmelse om att kostnader för anläggande av vattentäkt, som

ersätter förut befintlig sådan som inte längre kan utnyttjas, må vara att

anse som avdragsgill kostnad, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till härför erforderlig författningstext;

2) att riksdagen måtte besluta om enhetligt avdrag för kostnader för

telefon, som utnyttjas för yrket, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till härför erforderlig författningsbestämmelse».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i

det följande, hänvisa till motionen 11:172.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för allt, som är att hänföra till driftkostnader,

såsom bland annat kostnader för reparation och underhåll av byggnader,

stängsel och diken. Till avdragsgill underhållskostnad räknas jämlikt

punkt 7 av anvisningarna till 22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande

eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot avdrag icke

lar ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning av täckdikning

på grund av användande av dyrbarare material än det förut befintliga

är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej ske för mer

än vad en omläggning med enahanda material som det gamla skulle kostat.

Knligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring å fastigheten,

såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

Jämlikt 25 § nämnda lag gäller regler av motsvarande innebörd vid beräkning

av inkomst av annan fastighet.

Beträffande rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för kostnader för

brunn må nämnas, att avdrag medgivits för kostnader för fördjupning av

Biliung till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 16—17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1956

äldre brunn, vars vattentillgång från början varit tillfredsställande men vilken

sinat till följd av att t. ex. jordlagret blivit utsuget på vatten genom upptagande

av andra brunnar i grannskapet, genom täckdikning å angränsande

marker och liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet (se t. ex. RÅ

1947 Fi not. 539 och 1 073 samt 1948 Fi not. 987). Sistnämnda utgifter har

därvid hänförts till avdragsgilla reparationskostnader. Däremot har avdrag

icke ansetts kunna medgivas för kostnader för iståndsättande av brunnar,

vilka icke från början givit tillräckligt med vatten (se t. ex. RÅ 1947 Fi not.

1 517 och 1949 Fi not. 895).

I ett par av regeringsrätten år 1950 avgjorda mål (RÅ 1950 Fi not. 616

och 1 036) har den frågan förelegat till bedömande, huruvida utgifter för

anläggning av ny brunn i stället för utsinad sådan vore avdragsgill kostnad.

1 båda fallen medgav regeringsrätten avdrag med viss del av kostnaden.

Omständigheterna i målen var i korthet följande. I det förstnämnda målet

hade den skattskyldige yrkat att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

erhålla avdrag med 2 887 kronor, motsvarande kostnaden för anläggandet

av ny brunn, vilken ersatt en äldre sinad brunn. Regeringsrätten

nedsatte den överklagade taxeringen, enär med hänsyn till i målet upplysta

omständigheter den skattskyldiges utgifter för brunnsborrning m. m. åtminstone

till ett belopp av 1 000 kronor måste anses som avdragsgill reparationskostnad.

1 det senare målet hade yrkats, att vid beräkning av inkomst

av annan fastighet måtte medgivas avdrag med 4 000 kronor, utgörande

kostnad för borrning av ny brunn till ersättning för brunn som sinat. Avdrag

medgavs i sådant hänseende med ett som skäligt ansett belopp av 2 000

kronor, motsvarande beräknad kostnad för reparation av den förut befintliga

brunnen. (Jfr även RÅ 1950 Fi not. 817 och 880.)

I en genom riksskattenämndens försorg innevarande år utgiven handledning

för arbetet i taxeringsnämnd, avsedd att distribueras till taxeringsfunktionärerna,

har i fråga om avdrag för brunnskostnader i förvärvskällan

jordbruksfastighet lämnats följande anvisningar.

Kostnad för anläggande av ny brunn å en fastighet, som tidigare saknat

sådan, är icke avdragsgill. Om däremot å fastigheten förut funnits brunn

med tillfredsställande vattentillgång men tillgången på vatten varaktigt

minskat, är avdrag i allmänhet medgivet för de kostnader, som måste nedläggas

för att återställa vattentäkten i dess ursprungliga skick. För att

åstadkomma samma vattenmängd som förut kan det bliva nödvändigt att

göra brunnen djupare och större eller till och med att bygga en ny brunn

på annan plats.

Har vattentillgången varaktigt minskat genom omständigheter, varöver

skattskyldig icke kan råda, ha de kostnader, vilka varit nödvändiga för att

återställa den ursprungliga vattentillgången, ansetts som underhållskostnader.

Avdrag har sålunda medgivits för kostnad för fördjupning av brunn,

då vattentillgången nedgått till följd av att nya brunnar upptagits i grannskapet

(R 1947 Fi 539) eller torrläggning skett av grannars mark (R 1950

Fi 34) eller sprängningsarbeten företagits (R 1948 Fi 987). Avdrag för borr
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

3

ning av ny brunn har medgivits med belopp, motsvarande beräknad kostnad

för reparation av den gamla brunnen, då vattentillgången minskat på grund

av förändringar i marken (R 1950 Fi 616) eller av annan anledning utan

ägarens förvållande (R 1950 Fi 1 036). Avdrag för kostnad för fördjupning

av brunn genom bergborrning har medgivits till den del, som avsett återställande

av förutvarande vattentillgång, vilken nedgått på grund av naturförhållandena

(R 1951 Fi 626).

Har brunnen från början lämnat otillräckligt med vatten, därför att den

exempelvis haft för ringa djup, äro kostnaderna för att sätta den i gott stånd

icke avdragsgilla (R 1947 Fi 1 517, 1950 Fi 487). Då brunn sinat på grund

av torka, har avdrag icke medgivits för fördjupning av brunnen (R 1953

Fi 85).

Har vattnet i brunnen försämrats på grund av främmande påverkan, äro

de åtgärder, som skattskyldig vidtagit för att återgiva vattnet dess ursprungliga

kvalitet, att betrakta som avdragsgillt underhåll (R 1950 Fi 817). Avdrag

har medgivits för kostnad för en ny, med den äldre likvärdig brunn,

då vattnet blivit oanvändbart på grund av åtgöranden av annan än ägaren

(R 1953 Fi 1 960). Har skattskyldig däremot själv förorsakat att vattnet förorenats,

t. ex. genom att anlägga en gödselstad för nära brunnen, torde han

icke vara berättigad till avdrag.

Om genom vidtagna åtgärder vattentillgången eller vattnets kvalitet blivit

bättre än från början eller åtgärderna medfört förbättringar av annat slag,

äro de häremot svarande kostnaderna icke avdragsgilla. Anledningen till

åtgärderna kan t. ex. vara ökad vattenförbrukning till följd av att den skattskyldige

lagt om jordbruksdriften, skaffat sig maskinpumpnings- eller

mjölkkylningsanläggning, försett bostadsbyggnad med vattenledning, w.c.

och badrum, eller ökat antal kreatur. För härav föranledda kostnader beträffande

vattenförsörjningen kan avdrag ej beviljas.

Frågan om rätten till avdrag för telefonkostnader i förvärvskällorna

jordbruksfastighet eller annan fastighet synes däremot icke hava varit

föremål för avgörande i högsta instans. Avdrag torde emellertid av beskattningsnämnderna

som regel medgivas i förvärvskällan jordbruksfastighet

med åtminstone viss del av telefonkostnaden. I förenämnda handledning för

arbetet i taxeringsnämnd lämnas i detta hänseende följande anvisning.

Av abonnemangsavgift för telefon beräknas i allmänhet åtminstone hälften

av årskostnaden vara att hänföra till den skattskyldiges privata behov.

Vid bedömningen skall hänsyn tagas till jordbrukets omfattning och omständigheterna

i övrigt.

Förevarande spörsmål angående vattentäkt har tidigare varit föremål för

riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes samma yrkande som i de

nu förevarande motionerna vid 1951 års riksdag i de likalydande motionerna

1:87 av herr Spetz och 11:80 av herr Persson i Svensköp. Samma års

bevillningsutskott upptog motionerna till behandling i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 21, vari anfördes bl. a. följande.

Det i motionerna berörda spörsmålet utgör allenast en del av den vidare

frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad för

grundförbättring vid beskattning av inkomst från fastighet. Kommunal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

skattelagens stadganden i detta avseende ha givits en allmän avfattning och

behandla icke särskilt kostnader för vattentäkt. Såsom ovan framhållits

har emellertid genom ett flertal utslag i högsta instans rätten till avdrag

för brunnskostnader numera blivit närmare klarlagd. Den reglering frågan

därvid fått synes i stort sett tillgodose de önskemål i fråga om avdragsrättens

omfattning, som framförts i de föreliggande motionerna. Med hänsyn

till att de förhållanden, som i det enskilda fallet grunda avdragsrätt,

kunna vara mycket olika, torde det emellertid vara synnerligen vanskligt

att utforma en generell författningsbestämmelse, som skulle täcka den

praxis, som utbildats på här förevarande område.

Då syftet med de föreliggande motionerna i första hand torde vara att

åstadkomma en enhetlig tillämpning i fråga om avdragsrätten för brunnskostnader,

får utskottet erinra om att innevarande års riksdag beslutat

inrättande av en riksskattenämnd med uppgift att verka för likformighet

vid taxeringen. Nämnden åligger därvid att utfärda allmänna anvisningar

till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig tillämpning

av skattebestämmelserna de lokala taxeringsområdena emellan förmärkts

eller där eljest behov finnes föreligga av att klargöra bestämmelsernas

innebörd. Till fullgörande av sin uppgift i sistnämnda hänseende

skall nämnden hl. a. föra register över betydelsefulla rättsfall. Därest behov

föreligger av särskilda vägledande anvisningar för åstadkommande av en

enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag för brunnskostnader,

torde det sålunda kunna förväntas, att riksskattenämnden kommer att

ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga de åtgärder, som i detta hänseende

kunna anses påkallade.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka

bifall till motionerna.

I de nu förevarande motionerna har bl. a. anförts att hos beskattningsnämnderna

icke syntes ha vunnits någon enhetlig tillämpning rörande medgivandet

av avdrag för vattentäkt. Genom grundvattensänkningen hade för

många fastigheter den situationen inträtt, att anlagda vattentäkter inte

längre kunde utnyttjas för tillgodogörande av grundvatten. Jordlagret kunde

ha blivit utsuget på vatten genom upptagande av andra brunnar i grannskapet,

genom täckdikning å angränsande marker och liknande åtgärder,

som påverkat grundvattnet. Av anförda anledningar hade det blivit alltmera

vanligt, att man måste förbättra vattentäkterna antingen genom fördjupning,

grävning av ny brunn eller genom djupborrning. Oftast hade det

i sådana fall varit omöjligt att iordningställa den gamla vattentäkten, varför

ny brunn hade måst grävas eller borras. Anläggande av sådan vattentäkt,

som endast vore ersättning för den gamla vattentäkten, som inte

längre kunde utnyttjas, kunde enligt motionärernas uppfattning inte vara

att betrakta som någon grundförbättring. De kostnader, som under sådana

förhållanden vore förenade med anläggandet av den nya vattentäkten, borde

vara avdragsgilla vid taxering Lill inkomstskatt. De syntes vara att anse

som driftkostnader. En sådan tillämpning syntes vara regeln hos vissa bcskattningsnämnder,

medan andra åter inte medgåve avdrag i annat fall än

då borrningarna skett i den gamla brunnen. Tillämpningen borde vara en
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955 5

hetlig och grundvalen borde vara, alt avdrag medgåves, oberoende av om

borrningarna skett i den gamla vattentäkten eller helt ny vattentäkt måst

anläggas. För vinnande av en enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt att

en bestämmelse infördes om att kostnader för anläggande av vattentäkt,

som ersatte förut befintlig sådan, som inte längre kunde utnyttjas, vore

att anse som avdragsgill driftkostnad.

Även beträffande avdrag för telefonkostnader syntes tillämpningen variera.

Enligt vad motionärerna hade sig bekant, medgåves i vissa taxeringsdistrikt

avdrag för telefonkostnader med ett belopp av SO kronor, medan i andra

distrikt hela ifrågavarande kostnad utom ett grundbelopp på 50 kronor

finge avdragas. Telefonkostnaderna borde, i den mån de vore att anse som

omkostnader i yrkesverksamheten, vara avdragsgilla vid taxering till statlig

och kommunal inkomstskatt. En enhetlig tillämpning syntes även i detta

fall böra eftersträvas.

Utskottet. I de förevarande motionerna har framförts två yrkanden, vilka

närmast synes syfta till ett klargörande av gällande bestämmelser rörande

avdrag för driftkostnader i förvärvskällorna jordbruksfastighet och annan

fastighet. Sålunda yrkas, att riksdagen måtte besluta, att vid beräkning av

inkomst av jordbruksfastighet och av annan fastighet måtte såsom avdragsgill

driftkostnad vara att anse kostnad för anläggande av vattentäkt, vilken

ersätter förut befintlig sådan som inte längre kan utnyttjas. Enligt motionärernas

mening hade det blivit alltmera vanligt, att gamla vattentäkter blivit

otillräckliga genom att i grannskapet upptagits andra brunnar, anlagts

täckdikning eller vidtagits annan liknande åtgärd som påverkat grundvattnet.

Någon enhetlig rättstillämpning hade icke vunnits hos beskattningsnämnderna,

varför vägledande bestämmelser vore erforderliga. Vidare vore

för motionärerna bekant, att icke heller beträffande avdrag för telefonkostnader

någon enhetlig praxis utbildats. Sistnämnda kostnader borde, i den

mån de vore att anse som omkostnader i yrkesverksamhet, vara avdragsgilla

vid inkomsttaxering. Motionärerna yrkade därför införandet av ett enhetligt

avdrag för kostnader för telefon, som utnyttjades för yrket.

Vad först angår det framförda yrkandet om avdragsrätt för kostnader för

anläggande av vattentäkt må anföras följande. Såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

— eller av annan fastighet — avdrag enligt kominunalskattelagen medgivet

för kostnader för reparation. Dylika kostnader bänföres sålunda till driftkostnader.

Avdrag är däremot icke medgivet för utgifter för ny-, till- eller

ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå. Vid tillämpningen

av dessa bestämmelser i fråga om avdragsrälten för brunnskostnader har

regeringsrätten utbildat en sådan praxis, att avdrag i princip synes medgivas,

då fullgod brunn tidigare funnits men varaktigt försämrats av bland

annat sådana anledningar, som i motionerna anföres. Avdrag synes dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

G Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

icke medgivas för större del av kostnaderna än som erfordrats för att återställa

vattentäkten i dess ursprungliga skick eller för att åstadkomma samma

vattenmängd som förut. Huruvida den ursprungliga brunnen fördjupats

eller ny brunn upptagits synes icke tillmätas betydelse. Avdrag medgives

sålunda i båda fallen.

Vid 1951 års riksdag framfördes i väckta motioner i huvudsak samma

yrkande som det nu förevarande. Motionerna upptogs till behandling av

nämnda års bevillningsutskott i dess betänkande nr 21, vari anfördes bl. a.,

att det i motionerna berörda spörsmålet utgjorde allenast en del av den

vidare frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad

för grundförbättring vid beskattning av inkomst av fastighet. Kommunalskattelagens

stadganden behandlade icke särskilt kostnader för vattentäkt.

Kätten till avdrag för brunnskostnader hade emellertid blivit närmare

klarlagd, och den reglering frågan därvid fått syntes i stort sett tillgodose

de önskemål i fråga om avdragsrättens omfattning, som framförts i motionerna.

Det torde emellertid vara synnerligen vanskligt att utforma en generell

författningsbestämmelse, som skulle täcka denna praxis. Vidare erinrade

utskottet om att en riksskattenämnd inrättats med uppgift att verka

för likformighet vid taxeringen. Nämnden ålåge därvid att utfärda allmänna

anvisningar till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig

tillämpning av skattebestämmelserna de lokala taxeringsområdena

emellan förmärkts eller där eljest behov funnes föreligga av att klargöra

bestämmelsernas innebörd. Därest särskilda vägledande anvisningar för

åstadkommande av en enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag

för brunnskostnader erfordrades torde det sålunda kunna förväntas,

att riksskattenämnden komme att ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga

de åtgärder, som i detta hänseende kunde anses påkallade. Med hänsyn till

det anförda fann utskottet icke skäl att tillstyrka bifall till motionerna. Betänkandet

godkändes av'' riksdagen.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1951 års bevillningsutskott sålunda

uttalade, finner jämväl, att den praxis som utbildat sig på förevarande

område i huvudsak måste anses tillgodose de önskemål om frågans reglering,

som framförts i de föreliggande motionerna. Såsom nämnda års bevillningsutskott

antydde synes det knappast görligt att lagfästa denna reglering

av avdragsrätten för brunnskostnader. Syftet med förevarande motioner

synes liksom med de vid 1951 års riksdag väckta motionerna i första

hand vara att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning. I anledning härav

vill utskottet understryka betydelsen av riksskattenämndens verksamhet i

detta hänseende. Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har genom

nämndens försorg numera utgivits en handledning för arbetet i taxeringsnämnd,

vilken för närvarande torde vara under distribution till taxeringsfunktionärerna.

Det synes kunna förväntas, att de i denna handledning lämnade

anvisningarna till ledning vid tolkning av gällande praxis i fråga om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1955

7

avdrag för brunnskostnader kommer att verksamt bidraga till en enhetlig

tillämpning på detta område.

Vidkommande härefter det framförda yrkandet om ett enhetligt avdrag

för kostnader för telefon, som utnyttjats för yrket, får utskottet framhålla,

att det enligt utskottets mening icke är tänkbart att tillskapa någon särskild

bestämmelse om rätt till avdrag för sådana kostnader. Avdragsrätten måste

nämligen i varje enskilt fall vara beroende av en prövning huruvida och i

vad mån sådana kostnader är att hänföra till avdragsgilla omkostnader i

förvärvskällan. Något avgörande i högsta instans i fråga om avdragsrätt för

telefonkostnader synes icke finnas såvitt angår förvärvskällan jordbruksfastighet.

I fråga om möjligheterna att beträffande ifrågavarande kostnader

ernå en enhetlig rättstillämpning vill utskottet endast framhålla, att i ovannämnda

handledning uttalas, att i förvärvskällan jordbruksfastighet av

abonnemangsavgift för telefon i allmänhet åtminstone hälften av årskostnaden

bör vara att hänföra till den skattskyldiges privata behov samt att

vid bedömningen hänsyn skall tagas till jordbrukets omfattning och omständigheterna

i övrigt. Jämväl av detta uttalande torde emellertid framgå,

att vid bedömande av rätten till avdrag för telefonkostnader hänsyn måste

tagas till förhållandena i det enskilda fallet och att några generella bestämmelser

sålunda icke kan ifrågakomma på detta område. Det sagda torde

äga giltighet även i fråga om övriga förvärvskällor, i vilka avdrag för telefonkostnader

kan ifrågakomma.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka

bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:138 av herrar Alvar Andersson

och Karl Persson samt 11:172 av herr Ericsson i Näs

m. fl. om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för kostnader

för anläggande av vattentäkt, in. in., icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Eriksson,

Söderquist, Veländer, Niklasson, Snygg och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,

Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard och

Anderson i Sundsvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.