Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall.

1955-03-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:22, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

15

Kr 22

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa

fall.

(1 :a avd.)

I en den 21 januari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 86, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva

l:o) att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande från riksräkenskapsverkets

anmärkningar å nöjesskatt för visning av filmerna »Vi vill

ha ett barn» och »Kon-Tiki», måtte eftergivas samt att de belopp, som erlagts

till följd av sådana anmärkningar, måtte restitueras; samt

2:o) att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från betalningsskyldighet

för staten tillkommande nöjesskatt för av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter

i Jönköping under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951

eller 9 245 kronor 53 öre.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen

hänvisar utskottet, såvitt densamma ej framgår av nedan lämnade uppgifter,

till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

1 :o) Frågan om befrielse från nöjesskatt för vissa filmförevisningar

Sedan, i anledning av uppkommen fråga huruvida nöjesskatt skulle utgå

för biografföreställningar med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», regeringsrätten

den 25 januari 1951 meddelat utslag av innebörd, att föreställningarna

icke skulle vara fria från nöjesskatt, enär de icke anordnats i undervisnings-

eller uppfostringssyfte, utställdes från riksräkenskapsverkets

revision några typanmärkningar. Anmärkningarna riktades, i fall då skatt

över huvud icke påförts, mot vederbörande biografägare och, när skatt väl

påförts och erlagts men efter beslut av länsstyrelse sedermera restituerats,

mot de för beslutet ansvariga länsstyrelsetjänstemännen. Revisionens talan

grundade sig i förra fallet på uppbördsförordningens bestämmelser om efterkrav

av skatt och i senare fallet på det så kallade redogöraransvaret. I dessa

typfall meddelade riksräkenskapsverket därefter beslut.

Beträffande först revisionens talan mot länsstyrelsetjänstemännen fann

riksräkenskapsverket densamma icke kunna bifallas, enär något redogöraransvar

icke förelåge i förevarande fall, där länsstyrelsen haft att avgöra ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

besvärsmål och grunda sitt beslut på en skälighelsprövning. Efter besvär

över sistnämnda beslut visades målet av kammarrätten åter till riksräkenskapsverket

för förnyad behandling, enär länsstyrelsetjänstemännen måste

anses ansvariga för ifrågavarande utbetalningar. Genom beslut den 2 december

1954 fann emellertid regeringsrätten, med ändring av kammarrättens

utslag, skäligt fastställa riksräkenskapsverkets beslut.

I vad gäller den grupp av fall, då skatt överhuvud icke påförts, må följande

framhållas. Vid granskning av Uppsala läns uppbördsredogörelse för

februari 1950 framställdes anmärkning av revisionen hos riksräkensleapsverket.

Enligt Uppsala stads drätselkammares nöjesskatteredovisning för

januari 1950 och därvid fogad nöjesskattedeklaration från biografägaren

Inge Hellqvist såsom innehavare av biografen Lillan i Uppsala hade under

hänvisning till 14 § nöjesskatteförordningen nöjesskatt icke påförts för biografföreställningar

med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», som Hellqvist

anordnat under liden den 23—den 29 januari 1950. Den enligt 7 §

nöjesskatteförordningen uträknade nöjesskatten för föreställningarna skulle

utgöra 2 106 kronor 25 öre. Då de ifrågavarande föreställningarna icke kunde

hänföras till sådana nöjestillställningar, som avsåges i 14 § nöjesskatteförordningen,

och då annan grund för skattebefrielse icke förelåge, hade

nöjesskatt bort utgå med nyssnämnda belopp, 2 106 kronor 25 öre. Enligt

2 § nämnda förordning skulle nöjesskatt, varom här vore fråga, fördelas

med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.

Anordnaren borde fördenskull inbetala 1 579 kronor 69 öre till statsverket.

Riksräkenskapsverket anmodade därefter den 19 juni 1951 länsstyrelsen i

Uppsala län att med anledning av anmärkningen låta anställa krav mot

Hellqvist jämlikt 91 § uppbördsförordningen. Sedan sådant krav anställts

och Hellqvist avgivit förklaring, fann enligt utslag den 17 september 1951

riksräkenskapsverket med gillande av anmärkningen skäligt föreskriva, att

1 579 kronor 69 öre skulle uttagas hos Hellqvist. I anledning av anförda

besvär fann kammarrätten icke skäl att göra ändring i riksräkenskapsverkets

utslag. Regeringsrätten, som fann riksräkenskapsverkets revision ha

ägt rätt att i förevarande ordning föra talan om utbekommande av nöjesskatt

för ifrågavarande tillställningar, lämnade genom utslag den 23 januari

1953 anförda besvär utan bifall.

I besvären hos Kungl. Maj :t har Hellqvist tillika anhållit att, därest besvären

icke skulle bifallas, Kungl. Maj:t ändock måtte befria honom från

skyldighet att erlägga ifrågavarande skattebelopp.

I ärendet har till stöd för ansökningen framhållits bl. a., att, därest skatt

ånyo skulle erläggas i enlighet med riksräkenskapsverkets yrkande, sökanden

skulle tvingas erlägga dubbel nöjesskatt: först till filmuthyraren och

därefter ånyo till det allmänna. Sökanden har vidare anfört att utsikterna

att inför allmän domstol med framgång föra talan för att från filmuthyraren

utfå till denne inlevererad nöjesskatt icke vore stora och i vart fall

skulle förorsaka alla parter betydande rättegångskostnader. Vid ansökning
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

17

eu har fogats ett utlåtande av professor Phillips Hult, Uppsala, vari denne

sammanfattningsvis uttalat, att det icke kunde antagas föreligga någon

skyldighet för Aktiebolaget Wivefilm att till biografägare återbetala de

belopp, som dessa i överensstämmelse med uppbördsmyndighets eller länsstyrelses

beslut inbetalat till bolaget, i den mån dessa belopp av bolaget

sedermera redovisats till den danske filmägaren A/S Asa filmudlejning

ävensom att starka skäl talade för att icke heller i övrigt någon återbetalningsskyldighet

för bolaget i förhållande till biograf ägarna kunde antagas

föreligga.

Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande över den av Hellqvist

gjorda ansökningen framhållit, att på grund av regeringsrättens beslut den

23 januari 1953 i nu förevarande ärende ytterligare anmärkningar hade

framställts mot ett stort antal biografägare. Dessa anmärkningar vore sålunda

aktuella i nu förevarande sammanhang. Riksräkenskapsverket hade

meddelat utslag den 12 och 13 november 1954 i 51 mål, varvid fastställts

betalningsskyldighet till statsverket å ett belopp av sammanlagt 88 346 kronor

89 öre. I fyra fall hade biografägare redan efter anmärkningarnas framställande

erlagt den krävda skatten, tillhopa 699 kronor 11 öre. I en del

fall hade anmärkningarna enligt riksräkenskapsverkets mening icke blivit

delgivna inom stadgad tid, varför revisionens talan icke bifallits.

Riksräkenskapsverket har vidare uttalat att det läge, som enligt vad

tidigare anförts inträtt beträffande nöjesskatt i fråga om filmen »Vi vill

ha ett barn», även gällde filmen »Kon-Tiki». Den 25 juli 1950 hade riksräkenskapsverket

på förfrågan av länsstyrelsen i Blekinge län uttalat, att

filmen trots viss tveksamhet beträffande dess undervisande syfte närmast

vore att hänföra till sådan nöjestillställning som jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen

kunde undantagas från nöjesskatt. Flertalet länsstyrelser hade

då redan beslutat sig för befrielse från nöjesskatt. Sedan regeringsrätten

genom utslag den 25 januari 1951 funnit filmen »Kon-Tiki» icke skola

befrias från nöjesskatt, hade anmärkningar framställts mot såväl biografägare,

vilka icke erlagt nöjesskatt, som länsstyrelsetjänstemän, vilkas beslut

föranlett restitution av sådan skatt. Anmärkningarna av det senare slaget,

avseende ett sammanlagt belopp av 106 365 kronor 92 öre förfölle på

grund av regeringsrättens förutnämnda utslag den 2 december 1954. Beträffande

de krav, som riktade sig mot biografägare, meddelades först utslag

i ett typfall, avseende 1 029 kronor 72 öre. Den av riksräkenskapsverket

ålagda betalningsskyldigheten fastställdes av kammarrätten genom

utslag den 6 februari 1952, vilket vann laga kraft, varefter beloppet inlevererades.

Den 13 november 1954 hade riksräkenskapsverket meddelat utslag

i 14 liknande anmärkningsmål, avseende ett belopp av tillhopa 6 052

kronor 77 öre. Vidare hade i tre fall det till betalning anmärkta beloppet,

tillhopa 1 060 kronor 35 öre, inlevererats utan att utslag meddelats.

Riksräkenskapsverket har beträffande båda filmerna sammanfattningsvis

konstaterat att i de fall då nöjesskattebefrielse från länsstyrelsens sida

tagit formen av restitution biografägarna icke kom me att stå risken att få

2 Iiiliang till riksdagens protokoll It).>5. 7 sand. Xr ‘JO - 22

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

vidkännas några dubbla utbetalningar av nöjesskatt, medan detta däremot

på grund av anmärkningarna kunde bli fallet, då befrielsen haft formen

av ett godkännande av att skatt icke inlevererats till statsverket. Inom ett

och samma län kunde den kommunala uppbördsmyndigheten i en ort från

början ha vägrat befrielse från nöjesskatt, medan den i en annan ort

medgivit befrielse. Om vederbörande länsstyrelse haft den meningen, att

filmerna borde vara fria från nöjesskatt, bleve resultatet nu att biografägarna

i den förra orten sluppe betala i efterhand, medan däremot biografägare

i den senare orten måste betala. Detta syntes icke tillfredsställande.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn härtill funnit skäl tala för att riksdagens

medgivande inhämtades till att betalningsanspråk från statsverkets

sida, härrörande från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt

för filmförevisningarna i fråga eftergåves och till att de belopp, som erlagts

till följd av sådana anmärkningar, restituerades. Riksräkenskapsverket har

hemställt att Kungl. Maj :t ville till riksdagen avlåta proposition av sådan

innebörd.

Departementschefen har till stöd för det i föreliggande proposition under

punkt 1 :o) framlagda förslaget anfört, att han med hänsyn till föreliggande

särskilda omständigheter ansåge skäl tala för eftergift av statens nu ifrågavarande

betalningsanspråk samt för restitution i förevarande fall av erlagda

belopp.

2:o) Framställning av Föreningen Barnens dag i Jönköping om efterskänkande

av viss nöjesskatt

Enligt 18 § andra stycket nöjeskatteförordningen må befrielse från nöjesskatt

enligt 16 eller 17 § samma förordning icke meddelas i anledning

av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställning

ägt rum.

I en till länsstyrelsen i Jönköpings län den 13 september 1951 inkommen

ansökning anhöll Föreningen Barnens dag i Jönköping om befrielse

från nöjesskatt för barnensdagsfestligheter, som föreningen anordnat i

Jönköping den 24 maj—den 3 juni 1951 och vilkas behållning skulle användas

till barnkoloniverksamhet. Genom resolution den 6 oktober 1951

fann länsstyrelsen sig med hänsyn till förenämnda föreskrift i 18 § andra

stycket nöjesskatteförordningen förhindrad bifalla ansökningen. Sedan föreningen

hos Kungl. Maj :t fullföljt sin talan fann regeringsrätten genom

beslut den 12 mars 1954 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution.

I besvären hos Kungl. Maj:t har föreningen tillika hemställt att, därest

besvären icke skulle kunna bifallas, föreningen ändock måtte befrias från

staten tillkommande nöjesskatt för festligheterna. Av handlingarna i ärendet

inhämtas att nöjesskatten uppgår till sammanlagt 18 491 kronor 6 öre,

varav statens andel utgör hälften eller 9 245 kronor 53 öre, vilket belopp

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

19

icke är erlagt. Drätselkammaren i Jönköping har den 30 augusti 1951 medgivit

föreningen befrielse från den kommunala nöjesskatteandelen.

Departementschefen har till stöd för det i föreliggande proposition under

punkt 2:o) framlagda förslaget anfört följande.

»Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår torde

Föreningen Barnens dag i Jönköping vid ingivandet av sin ansökning om

befrielse från nöjesskatt till drätselkammaren i staden — med hänsyn till

länsstyrelsens tidigare handläggning av dylika ärenden —- haft visst fog

för att utgå från att ansökningen skulle av länsstyrelsen behandlas som

om den inkommit inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen

angivna tidsfristen av tre månader efter det nöjestillställningen ägt rum.

Länsstyrelsen har emellertid sedermera i överensstämmelse med prejudikat

av regeringsrätten funnit angivna stadganden skola tolkas på det sätt att

befrielse från nöjesskatt icke må meddelas i anledning av ansökning, som

från kommunal myndighet inkommit till länsstyrelsen senare än tre månader

efter det nöjestillställning ägt rum. Med hänsyn till sålunda föreliggande

särskilda omständigheter samt till storleken av det nöjesskattebelopp föreningen

skulle nödgas utge till följd av att ansökningen icke inkommit till

länsstyrelsen inom föreskriven tid, anser jag mig böra föreslå, att föreningen

befrias från erläggande av staten tillkommande nöjesskatt för nu ifrågavarande

nöjestillställningar. Härför erfordras riksdagens samtycke.

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att Kungl. Maj :t genom

beslut tidigare denna dag förordnat, att handlingarna i annat, med

förevarande — i fråga om underlåtenheten att iakttaga den stadgade tidsfristen

-— likartat ärende skulle överlämnas till 1954 års nöjesskatteutredning

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Även om omständigheterna i övrigt i sistnämnda ärende icke varit sådana

att skäl ansetts föreligga för bifall, synes dock jämväl av detta ärende framgå,

att stadgandet i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen bör omprövas.

Utredningen har därför ansetts böra undersöka möjligheterna att undanröja

de nuvarande olägenheterna.»

Utskottets hemställan

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag,

får hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 86, såvitt angår punkten t:o), medgiva,

att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande

från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt

för visning av filmerna »Vi vill ha ett barn» och »KonTiki»,

må eftergivas samt att de belopp, som erlagts till

följd av sådana anmärkningar, må restitueras; samt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1955

B) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 86, såvitt angår punkten 2:o), medgiva,

att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från

betalningsskyldighet för staten tillkommande nöjesskatt för

av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter i Jönköping

under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951 eller 9 245

kronor 53 öre.

Stockholm den 15 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson, Söderquist, Niklasson, Snygg, Erik Jansson och Magnusson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Sundström, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kollberg och Edström samt fru

Holmqvist.

550585. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:149 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från nöjesskatt i vissa fall. a1 i texten