Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket.

1955-03-15 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:27, Betänkande i anledning av väckta motioner om införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

1

Nr 27

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:142 av herr Fritiof Karlsson in. fl. och 11:156 av herr Jansson

i Benestad m. fl. har hemställts, att riksdagen i enlighet med motionernas

syfte måtte besluta, att ortsavdraget skall vara enhetligt över hela riket,

samt fastställa detsamma till 4 000 kronor vid den statliga inkomstbeskattningen

och till 2 000 kronor vid den kommunala inkomstbeskattningen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionen 11:156.

Enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen indelas samtliga orter i riket

med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper (ortsgrupp

j—ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställes genom särskild författning.

Enligt förordningen den 5 juni 1953 utgör antalet ortsgrupper tillsvidare

fyra (II—V). Denna indelning — den s. k. skattegrupperingen —

gäller enligt lagen för en tid av fem år i sänder.

Gällande skattegruppering återfinnes i kungörelsen den 9 oktober 1953

(nr 624) ändrad genom kungörelsen den 19 november 1954 (nr 675). Lönegrupperingen

för statens tjänstemän m. fl. överensstämmer med skattegrupperingen.

Indelningen i ortsgrupper är av betydelse när det gäller att bestämma det

ortsavdrag, som vid den kommunala och statliga inkomsttaxeringen tillkommer

fysisk person. Ortsavdragens belopp varierar nämligen med hänsyn

till vilken ortsgrupp den skattskyldiges hemortskommun tillhör. Ortsavdragen

är lägst i ortsgrupp I och högst i ortsgrupp V.

Ortsavdragens belopp för helt år framgår, såvitt avser gifta och därmed

likställda skattskyldiga och ogifta skattskyldiga (ensamstående), av nedanstående

tabell.

Nyssnämnda belopp har såvitt avser kommunala ortsavdrag fastställts

genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) och tillämpats från och med 1953 års

taxering. De statliga ortsavdragens belopp har fastställts genom förordning

den 6 juni 1952 (nr 406) och gäller från och med 1954 års taxering.

llihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

Gift skattskyldig

Ensamstående skattskyldig

Statligt

Kommunalt

Statligt

Kommunalt

ortsavdrag

ortsavdrag

ortsavdrag

ortsavdrag

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Ortsgrupp

I

3 360

1 680

1 680

1 180

»

II

3 520

1 760

1 760

1 230

III

3 680

1 840

1 840

1 290

»

IV

3 840

1 920

1 920

1 340

V

4 000

2 000

2 000

1 400

Vid fastställande av dessa belopp för ortsavdragen utgick man ifrån att

spännvidden i skattegrupperingen skulle liksom i lönegrupperingen vara

16 procent och att skillnaden mellan ortsavdragen för två intill varandra

liggande ortsgrupper sålunda skulle motsvara 4 procent av ortsavdraget i

högsta dyrort. Genom att numera endast fyra ortsgrupper utnyttjas har

spännvidden minskat från 16 till 12 procent.

Spörsmålet om löne- och skattegrupperingens utformning har tidigare vid

olika tillfällen sedan år 1948 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet

i anledning av till statsutskottet hänvisade motioner (jfr statsutskottets

uti. nr 220/1948, 183/1949, 98/1950, 132/1951 och 54/1954). I dessa motioner

har yrkats, att dyrortsgrupperingen borde revideras och i vissa fall

även att den borde helt avskaffas. Här må allenast nämnas, att vid 1949

års riksdag väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet m. in. samt

om slopande av lägsta dyrortsgruppen upptogs till behandling av statsutskottet

i dess utlåtande nr 183. Utskottet anförde bl. a., att utskottet med

hänsyn till att betydande olikheter i levnadskostnaderna på olika orter alltjämt

förelåge icke kunde tillstyrka förslaget om utredning syftande till

dyrortssystemets avskaffande. Ej heller kunde utskottet dela uppfattningen

att ortsgrupp 1 borde slopas och att ortsgrupperna 1 och 2 då borde sammanslås,

även om den gällande indelningen i de lägsta dyrorterna måhända

gåve upphov till en del ojämnheter. Den förestående kommunindelningsreformen

komme att medföra genomgripande förändringar beträffande rikets

landsbygd, vilka förändringar även komme att återspeglas i dyrortsindelningen.

Det syntes utskottet antagligt, att flertalet av de nuvarande

skiljaktigheterna mellan angränsande och strukturellt likartade kommuner

därvid skulle komma att elimineras. Enligt utskottets mening vore det

icke lämpligt att genom angivna åtgärd föregripa de resultat i nämnda

hänseende, som komme att föranledas av kommunindelningsreformen.

Först när denna genomförts, borde •—- om det då befunnes påkallat — frågan

tas upp till förnyad prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

3

På grund av den förestående allmänna förändringen av kominunindelningen

befanns en ny dyrortsundersökning nödvändig som underlag för

en allmän omgruppering av orterna. Denna ansågs emellertid böra föregås

av en principutredning i dyrortsfrågan. De tillkallade sakkunniga, 1950

års dyrortsakkunniga, avlämnade den 10 januari 1951 betänkande angående

principerna för dyrortsgrupperingen (SOU 1951:7).

Sedan riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1951

anvisat medel till kostnader för en dyrortsundersökning uppdrog Kungl.

Maj:t den 18 maj 1951 åt socialstyrelsen att verkställa en sådan undersökning.

I skrivelse den 30 oktober 1952 redovisade socialstyrelsen resultaten

av undersökningen, och på grundval härav upprättades inom civildepartementet

en promemoria angående ändringar i gällande ortsgrupper.

I den inom civildepartementet upprättade promemorian erinrades till en

början, att skillnaden mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års

dyrortsundersökning utgjorde cirka 14 procent. Det vore emellertid icke

möjligt att precisera hur spännvidden mellan dyraste och billigaste ort

förändrats mellan den närmast föregående dyrortsundersökningen, som

verkställdes år 1946, och 1951 års dyrortsundersökning, eftersom helt olika

metoder kommit till användning vid de båda undersökningarna. Själva

metoden för utförandet av 1951 års undersökning hade i hög grad bidragit

till att skillnaden i extremvärden minskat. I promemorian uttalades vidare,

att den omprövning som borde ske av då gällande ortsgrupperingar skulle

syfta till att åstadkomma skäliga relationer mellan de olika orterna på

grundval av den skillnad i dyrhet, som kunde föreligga. Däremot hade icke

avsetts, att de eventuella justeringar, som kunde visa sig erforderliga, skulle

innebära i fråga om skattegrupperingen en allmän skattesänkning. Vidare

framhölls i promemorian, att skattegrupperingen även i fortsättningen borde

utformas på samma sätt som lönegrupperingen. Härjämte anfördes

bl. a. följande.

Då skillnaden i dyrhet synes ha minskat, bör emellertid frågan om antalet

ortsgrupper och storleken av spännvidden mellan grupperna upptagas

till övervägande. Enligt nuvarande grupperingar är antalet ortsgrupper 5

och spännvidden mellan varje grupp är 4 procent. Den totala spännvidden

är således 16 procent. Då spännvidden i den enskilda arbetsmarknadens faktiska

löner i allmänhet är väsentligt högre — för industriens vuxna manliga

arbetare är spännvidden sålunda enligt den officiella statistiken genomsnittligt

27 procent —- framhöll departementschefen i förenämnda proposition,

att det synes vara tveksamt, om spännvidden i den statliga löneskalan

under alla förhållanden bör vara densamma som den vid en dyrortsundersökning

konstaterade spännvidden i levnadskostnader. Detta uttalande föranledde

ingen erinran från riksdagens sida.

Med hänsyn till denna frågas betydelse för arbetsmarknadens parter bär

överläggningar i ämnet inom civildepartementet ägt rum med företrädare

för Svenska arbetsgivarföreningen, Svenska landskommunernas förbund.

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har från vissa

organisationers sida framkommit stor tveksamhet mot någon minskning av

spännvidden i det statliga lönesystemet, enär därigenom ökade svårigheter

beträffande löneavvägningen skulle skapas. Om en minskning likväl skulle

ifrågakomma, borde den i allt fall icke leda till mindre spännvidd än 12

procent eller mindre antal ortsgrupper än 4. Spännvidden mellan varje

grupp skulle då alltjämt bli 4 procent.

I proposition nr 133 förelädes 1953 års riksdag förslaget om minskning

av antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen. Chefen för finansdepartementet

anförde därvid bl. a. följande.

I propositionen nr 132 har chefen för civildepartementet i fråga om lönegrupperingen

föreslagit att spännvidden skall — med bibehållen spännvidd

de olika grupperna emellan — från och med den 1 januari 1954 minskas

från 16 till 12 procent och således antalet ortsgrupper minskas från fem till

fyra. Tekniskt skall förslaget genomföras så att nu gällande Iöneplaner

bibehålies, men att ortsgrupp 1 i fortsättningen icke skall tillämpas i fråga

om statstjänstemännens löner.

Avgörande skäl talar för att, såsom i den inom civildepartementet upprättade

promemorian föreslagits, skattegrupperingen utformas på samma sätt

som lönegrupperingen. Följaktligen bör antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen

minskas till fyra och den totala spännvidden mellan högsta

och lägsta ortsgrupp minskas från 16 till 12 procent. Likaledes bör spännvidden

mellan varje ortsgrupp även i fortsättningen vara 4 procent. Härav

följer att ortsavdragens belopp icke behöver ändras i följd av minskningen

av den totala spännvidden, utan ändringen bör genomföras så att endast

ortsavdragen för de fyra nuvarande högsta ortsgrupperna tillämpas.

Såsom förut nämnts skall i fråga om lönegrupperingen minskningen av

den totala spännvidden och av antalet ortsgrupper enligt det i propositionen

nr 132 framlagda förslaget genomföras så att nuvarande ortsgrupp 1 icke

tillämpas. Lägsta löneortsgrupp blir sålunda ortsgrupp 2. Enligt min uppfattning

bör man beträffande skattegrupperingen följa samma system. Det

bör icke ifrågakomma att skilda beteckningar användes för de olika ortsgrupperna

i löneavseende och skatteavseende.

Propositionen nr 133 lämnades av samma års bevillningsutskott utan

erinran i dess betänkande nr 47, vilket godkändes av riksdagen.

I de nu föreliggande motionerna har anförts bl. a., att det nu tillämpade

systemet innebure att medborgarna erlade skatt av olika storlek på samma

inkomst. Som exempel kunde nämnas att vid en uttagning av 100 procent

till statlig inkomstskatt en inkomsttagare med 6 000 kronors inkomst erlade

58 kronor mer i skatt i lägsta ortsgrupp än i högsta. Om man beaktade,

att man även hade en lönegruppering, som alla levnadskostnadsundersökningar

till trots vore gynnsammare för inkomsttagare i högsta ortsgrupp

än i den lägsta, framstode denna skattegruppering som en klar orättvisa

emot medborgarna i de lägsta ortsgrupperna, och den borde snarast möjligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

5

undanröjas. Med konstaterande av det faktum, att det sedan länge påginge

en folkförflyttning i samhället, vilken kännetecknades av dels de tunga

yrkenas avfolkning, dels en utflyttning från landsbygden, där dock nyckelnäringarna

och råvarubaserna vore belägna, framstode det som nödvändigt,

att alla åtgärder vidtoges för att bromsa en för hela samhället på lång

sikt skadlig och ödesdiger utveckling. Givetvis kunde sägas, att ingen bytte

bostadsort för ett 480 kronor högre skatteavdrag, men tillsammans med

övriga faktorer hade ett sådant fastställande av olika stort existensminimum

en betydande inverkan. Människorna sökte sig givetvis dit, där förmånerna

vore störst. Påståendet att levnadsvillkoren skulle vara så vitt

skilda, att efter bostadsorten både olika löner och skatter skulle utgå för

samma arbetsprestation, hade aldrig varit med verkligheten överensstämmande.

Enhetliga och lika skatteavdrag, som normerade ett lika stort existensminimum,

oavsett bostadsort, vore därför en angelägen reform på

skatteområdet, som icke borde uppskjutas.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framförts yrkande, som syftar

till ett upphävande av skattegrupperingen på det sätt att på alla orter

ortsavdrag vid inkomsttaxeringen skulle medgivas med belopp, som enligt

nu gällande bestämmelser tillämpas i ortsgrupp V, dvs. högsta ortsgrupp.

Enligt motionärernas förmenande hade det aldrig varit med verkligheten

överensstämmande att levnadsvillkoren skulle vara så vitt skilda, att efter

bostadsorten både olika löner och skatter skulle utgå för samma arbetsprestation.

Enhetliga och lika skatteavdrag, som normerade ett lika stort

existensminimum, oavsett bostadsort, vore därför en angelägen reform pa

skatteområdet vilken icke borde uppskjutas.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår utgjorde skillnaden

mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års dyrortsundersökning cirka

14 procent. Då skillnaden i dyrhet syntes ha minskat i förhållande till närmast

föregående dyrortsundersökning, vilken verkställdes år 1946, ansågs

att med anledning därav frågan om antalet ortsgrupper och storleken av

spännvidden mellan grupperna borde upptagas till övervägande. Enligt tidigare

gällande grupperingar hade antalet ortsgrupper varit fem och spännvidden

mellan varje grupp 4 procent. Den totala spännvidden hade således varit

16 procent. Sedan överläggningar med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

ägt rum, föreslogs i propositionen nr 132 till 1953 års riksdag i fråga

om lönegrupperingen att spännvidden skulle — med bibehållen spännvidd

de olika grupperna emellan — minskas från 16 till 12 procent och således

antalet ortsgrupper minskas från fem till fyra. I proposition nr 133 till

samma års riksdag anfördes, att avgörande skäl talade töi att skattegrupperingen

utformades på samma sätt som lönegrupperingen. Följaktligen

borde antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen minskas till fyra

och den totala spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp minskas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955

från 16 till 12. Ändringen borde genomföras så att endast ortsavdragen för

de fyra högsta ortsgrupperna (II—V) tillämpades. Förslagen godkändes avriksdagen.

Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort.

Denna differentiering sammanhänger med tanken, att genom ortsavdragen

ett visst existensminimum skall kunna undantagas från beskattning samt

att detta existensminimum måste anses vara olika stort på olika orter. Av

1951 års dyrortsundersökning framgick, att skillnaden i dyrhet visserligen

nedgått men att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort alltjämt

måste uppskattas till 14 procent. Även om det kan finnas fog för det antagandet,

att en fortskridande utjämning av levnadskostnaderna sker, måste

dock antagas, att alltjämt betydande olikheter föreligger mellan olika orter.

Därest emellertid i väsentlig mån ändrade förhållanden skulle kunna på\isas,

upptages till omprövning. Detta synes dock böra ske i ett vidare sammanliang,

då detta spörsmål äger samband icke blott med lönegrupperingen

och det kommunala skatteunderlaget utan jämväl med de statliga inkomstskatteskalornas

utformning.

Utskottet finner sig sålunda icke kunna tillstyrka bifall till de föreliggande

motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:142 av herr Fritiof Karlsson

m. fl. och 11:156 av herr Jansson i Benestad m. fl. om

införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson, Söderquist, Niklasson, Snygg, Erik Jansson och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Sundström. Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kollberg och Nilsson i

Svalöv.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1955 7

Reservation

av herrar Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo, vilka ansett, att tredje

stycket av utskottets yttrande bort erhålla följande lydelse:

»Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort.

Denna differentiering sammanhänger med tanken, att genom ortsavdragen

ett visst existensminimum skall kunna undantagas från beskattning samt

att detta existensminimum måste anses vara olika stort på olika orter. Av

1951 års dyrortsundersökning framgick, att skillnaden i dyrhet visserligen

nedgått men att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort alltjämt måste

uppskattas till 14 procent. Även om olika grunder för bedömande av frågan

om eventuella olikheter i levnadskostnader på olika orter kan anläggas, anser

sig dock utskottet icke utan vidare utredning kunna biträda motionärernas

förslag. Det synes nämligen utskottet icke uteslutet att en fortgående

utjämning skett i fråga om levnadskostnaderna vilket gör det sannolikt

att den vid 1953 års riksdag antagna spännvidden 14 procent nu är för

hög. Detta förhållande synes utskottet, utan avvaktande av en ytterligare

prövning av hela dyrortsgruppsfrågan, böra underkastas en särskild undersökning.

Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet

riktad på det i motionerna berörda spörsmålet.»

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1965

660811

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.