Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen beträffande äkta makar m. m.
1955-03-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1955:31, Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen beträffande äkta makar m. m.
Dokumentets text
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
Nr 31
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
beträffande äkta makar m. m.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 104 av fröken Andersson och herr Ebbe Ohlsson samt
II: 131 av herr Edström m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande
1) Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.
4 §.
1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag ske
för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering under
året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket påförd
tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.
Skattskyldig, som---— för dotterbolaget.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1956 eller tidigare.
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
2) Förslag
'' till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19i7 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.
10 §.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk
person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan
skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000
kronor.
Ej heller —-- 5 000 kTonor.
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §
1 inom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden
200 000 » » 300 000 » 1 125 » » 200 000 » » 14 » » »
300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 » » »
400 000 kr. 4 325 » » 400 000 » » 22 » » »
För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden
200 000 » » 300 000 » 1 250 » » 200 000 » » 14 » » »
300 000 » » 400 000 » 2 650 » » 300 000 » »18 » » »
400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 » » »>
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1956 eller tidigare.»
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 28—31
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 104.
Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har
enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt beträffande fysisk person,
oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för
förmögenheter överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.
efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men
icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del
av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor.
För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och
skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 50 000
kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och
samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av
den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.
För fysisk person och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt
vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen
inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas
högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst
till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga
erlagd eller påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes
icke.
Yrkanden av samma eller i huvudsak samma innebörd, som det i de
1''örevarande motionerna framförda, har i väckta motioner framförts varje
år sedan år 1952, då förmögenhetsbeskattningen erhöll sin nuvarande reglering.
(Jfr bev. utskottets bet. nr 50/1952, 53/1953 och 61/1954). Senast vid
19511 års riksdag framfördes i de likalydande motionerna 1:331 av herr
Björnberg och 11:430 av herr Edström samma yrkande som det, vilket nu
föreligger till bedömande. Motionerna upptogs till behandling av nämnda
års bevillningsutskott i dess vid riksdagens höstsession avgivna, av riksdagen
godkända betänkande nr 61, vari jämväl lämnas en utförlig redogörelse
för vad som vid 1952 och 1953 års riksdagar förevarit i frågan. I sistnämnda
betänkande anfördes bl. a. följande.
Vad avser frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar
vill utskottet erinra om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.
Sålunda har framhållits, att man vid förmögenhetsskatten alltid haft
en för gifta och ensamstående enhetlig regel, vilket ur systematisk synpunkt
innebure den fördelen att man för skattens utläsande icke behövde anlita
olika tabeller. Vidare har uttalats, att något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns
för äkta makar än för ensamstående knappast kunde föreligga
efter den höjning av skattepliktsgränsen och den sänkning av skatteskalan
som numera genomförts. Ytterligare må bl. a. erinras om 1953 års bevillningsutskotts
uttalande, att det icke syntes troligt att en höjning av skattepliktsgränsen
för äkta makar till 75 000 kronor skulle kunna få någon mera
väsentlig inverkan på sparandet.
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
Utskottet vill för sin del understryka de anförda synpunkterna och finner
sig icke berett att i anledning av förevarande motioner förorda ett frångående
av den sedan gammalt gällande och även vid 1952 års omläggning av
den statliga direkta beskattningen godtagna regeln med eu enhetlig skattepliktsgräns
vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar och ensamstående.
Beträffande ställningstagandet till motionärernas förslag om införande av
rätt till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen
är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947
frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de
år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill
var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvägning
av tvngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill
kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande
ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.
Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade
avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika
sypunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare
må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i förhållande
till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse
med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag
medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna
som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som
föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag
vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat
utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den
kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten
av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att
ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur
synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens
storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På
grund av vad nu anförts anser utskottet — liksom 1953 års bevillningsutskott
— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna gjort
gällande, knappast är möjlig.
I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen
av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt
motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer
av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet
anmärka, att etl sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer
ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.
Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer
till stånd den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten.
Av den inställning utskottet ovan redovisat beträffande den ifrågasatta avdragsrätten
för förmögenhetsskatten framgår alt utskottet icke kan tillstyrka
motionärernas förslag om en sådan avdragsrätt. Därav följer att utskottet
saknar anledning att närmare uppehålla sig vid motionsförslagct i vad avser
eu skärpning av förmögenhetsskatteskalan.
Med anledning av de statsfinansiella synpunkter motionärerna anlagt på
sitt förslag vill utskottet erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga numera
framlagt förslag till förenkling av vissa beskattningsregler (SOU
1954: 18), vari förordas åtgärder för att åvägabringa ett enklare deklarations-
och taxeringsförfarande samt bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Förslaget har av de sakkunniga beräknats medföra
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
ett skattebortfall för staten av ca 112 miljoner kronor. Utskottet anser sig
med hänsyn härtill — även bortsett från de invändningar i övrigt som kan
riktas mot det föreliggande motionsförslaget — icke kunna tillstyrka motionerna.
I de förevarande motionerna har anförts, att de invändningar som från
bevillningsutskottets sida tidigare uttalats mot en höjning av skattepliktsgränsen
för äkta makar inte berörde frågan om det rättvisa i att ha eu
enhetlig skattepliktsgräns. Att ett förhållande »alltid» bestått vore uppenbarligen
icke något argument som ens gjorde anspråk på att vara sakligt. Det
förhållandet att skattepliktsgränsen 1952 höjts över lag liksom att vissa lättnader
genomförts i skatteskalan hade givetvis icke heller något att göra
med frågan om det berättigade i att eventuellt ha skilda skattepliktsgränsen
för skattskyldiga med olika försörjningsbörda. Vad slutligen anginge spörsmålet
om den inverkan på sparandet, som en höjning av skattepliktsgränsen
för äkta makar skulle kunna få, funne motionärerna det ingalunda osannolikt
att även en så relativt blygsam lättnad kunde ha sin betydelse för sparandet.
För motionärerna hade emellertid rättvisesynpunkten varit avgörande.
Vidkommande avdragsrätt beträffande erlagd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen
syntes motståndarna härtill ha förbisett att det ifrågavarande
förslaget avsåge att åstadkomma en riktigare avvägning av den
statliga inkomstbeskattningen. Med denna utgångspunkt hade det icke någon
saklig betydelse att förmögenhetsbeskattningen numera vore frigjord
från inkomstbeskattningen. Lika litet som man kunde göra gällande, att den
beträffande kommunalskatten medgivna avdragsrätten vid den statliga inkomstbeskattningen
innebure ett sammankopplande av statlig och kommunal
inkomstskatt, lika litet kunde man rörande den ifrågasatta avdragsrätten för
förmögenhetsskatten påstå, att denna skulle innebära något ingrepp i förmögenhetsskattens
konstruktion eller över huvud taget ha någon inverkan
med avseende å det 1947 genomförda frigörandet av förmögenhetsbeskattningen
från inkomstbeskattningen. I själva verket vore skälen för en avdragsrätt
i fråga om förmögenhetsskatten starkare än vad beträffade kommunalskatten.
Resultatet vid en sammanläggning av två olika progressiva skatter
måste nämligen, i varje fall där de var för sig nådde någon mer betvdande
höjd, innebära mycket stora risker för att den totala beskattningen bleve
orimligt hård. Den ökning av taxeringsarbetet, som skulle uppkomma därest
de förmögenhetsbeskattade finge rätt att i deklarationen införa ytterligare
en avdragspost, måste f. ö. te sig som ytterst obetydlig. För belysande av
■verkningarna av den föranledda ändringen av avdragsreglerna hänvisades
till en motion vid 1953 års riksdag (I: 157). I denna belystes, att den totala
beskattningen på grund av inkomst- och förmögenhetsskatterna skulle vara
mycket hög även efter ett genomförande av motionärernas förslag. Visserligen
skulle marginalskatten i det stora flertalet fall bringas ned under 100
procent. Detta torde emellertid icke kunna betecknas såsom en nackdel.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955 21
Utskottet. Statlig förmögenhetsskatt utgöres — enligt förordningen i ämnet
i dess genom beslut vid 1952 års riksdag ändrade lydelse som tillämpats
första gången vid 1954 års taxering — beträffande fysisk person, oskift
dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbar
förmögenhet överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår efter en skiktskala,
i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av
den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men icke
100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av
den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor. För
äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen
är densamma som för ensamstående. Avdrag för förmögenhetsskatt
är icke medgivet vid inkomsttaxeringen.
I de föreliggande motionerna har i syfte att ernå lättnad i beskattningen
av förmögenhet yrkats dels att skattepliktsgränsen för äkta makar skall
höjas till 75 000 kronor och dels att vid taxering till statlig inkomstskatt
skattskyldig skall få åtnjuta avdrag för förmögenhetsskatten. I anslutning
till sistnämnda yrkande föreslås tillika en viss skärpning av förmögenhetsskatteskalan.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har de i
motionerna framställda spörsmålen tidigare i olika sammanhang övervägts,
senast i anledning av motionsvis framställda yrkanden vid 1954 års riksdag.
På hemställan av 1954 års bevillningsutskott i dess vid riksdagens
höstsession avgivna betänkande nr 61 lämnade riksdagen dessa yrkanden
utan åtgärd.
Vad först angår frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta
inakar må erinras om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.
Såsom av föregående års bevillningsutskott framhölls, har man vid
förmögenhetsskatten alltid haft en för gifta och ensamstående enhetlig
regel. Något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar
än för ensamstående kunde knappast föreligga efter den höjning av skattepliktsgränsen
och den sänkning av skatteskalan som numera genomförts.
Ytterligare må erinras om 1953 års bevillningsutskotts uttalande, att det
inte syntes troligt att en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar till
75 000 kronor skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet.
Vidkommande förslaget om införande av rätt till avdrag för förmögenhetsskatt
vid den statliga inkomsttaxeringen framhöll föregående års bevillningsutskott
att vid ställningstagandet härtill vore av väsentlig betydelse
att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947 frigjordes från
inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de år 1952 genomförda
ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill hade varit,
att man därigenom ansåge sig kunna åstadkomma en bättre avvägning
av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill
komme, att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande
ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens av
-
22 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 är 1955
kastning. Då den direkta statsskatten beräknades i förhållande till såväl
inkomst som förmögenhet, stode det inte i överensstämmelse med skattelagstiftningens
principer att vid skattens utmätande avdrag medgåves för
någon del av samma skatt. Med anledning av att det hänvisats till den avdragsrätt
som förelåge för kommunala skatter, ville utskottet anmärka, att
detta avdrag hade sin grund däri, att man i möjligaste män velat utjämna
den skillnad i skattebördan som till följd av ojämnheterna i den kommunala
utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten
av detta avdrag, som alltså icke vore utti-yck för uppfattningen, att utskyldsavdrag
i sig vore principiellt berättigat, vore sålunda motiverad ur
synpunkter som ej hade anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens
storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
En jämförelse på sätt motionärerna gjort gällande ansåge utskottet därför
knappast möjlig.
I anledning av att i föregående års motioner som skäl för den föreslagna
omkonstruktionen av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten av att
nedbringa den enligt motionärernas mening i vissa lägen alltför höga marginalskatten,
anmärkte 1954 års bevillningsutskott, att ett sådant resultat
likaväl kunde ernås inom förmögenhetsbeskattningens egen ram genom en
sänkning av skatteskalan. Utskottet framhöll dock, att därest en skattesänkning
komme till stånd denna icke i första hand kunde komma att gälla
förmögenhetsskatten.
Härjämte erinrade 1954 års bevillningsutskott om det förslag till förenkling
av vissa beskattningsregler, vilket framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga
och som beräknades medföra ett skattebortfall för staten av
ca 112 miljoner kronor. Jämväl med hänsyn härtill ansåge sig utskottet
icke kunna tillstyrka motionerna.
Vad i de nu förevarande motionerna anförts anser utskottet icke kunna
föranleda ett frångående av den uppfattning av förevarande spörsmål, som
sålunda kom till uttryck så sent som vid 1954 års riksdags höstsession. Utskottet
vill endast i anledning av det i motionerna berörda spörsmålet angående
det rättvisa i att ha en gemensam skattepliktsgräns för äkta makar
framhålla, att den gemensamma skattepliktsgränsen visserligen kan föranleda
till att äkta makar får erlägga förmögenhetsskatt, oaktat de före giftermålet
var för sig icke haft sådan skattskyldighet, men att detta får ses
såsom en följd av sambeskattningen. Såsom i tidigare sammanhang uttalats,
är detta i och för sig icke mer anmärkningsvärt än att makar, vilka före
äktenskapet var för sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kan få
betala en högre sammanlagd förmögenhetsskatt. Om skattepliktsgränsen
bestämdes olika för makar och ensamstående, finge detta vidare till följd
en relativ skärpning av förmögenhetsbeskattningen i de talrika fall, då
ett äktenskap upplöstes genom ena makens död. En sådan relativ skärpning
i förmögenhetsbeskattningen för änklingar och änkor finge emellertid
betraktas såsom ett icke önskvärt resultat.
Avslutningsvis vill utskottet understryka föregående års bevillningsut
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955 23
skotts uttalande, att en skattesänkning icke i första hand kan komma att
avse förmögenhetsskatten. I anslutning härtill må nämnas, att Kungl.
Maj :ts proposition nr 59, vilken grundar sig på de skattelagssakkunnigas
ovannämnda förslag, numera av utskottet tillstyrkts med viss mindre ändring
i utskottets betänkande nr 18. Vidare må erinras om den utredning
om en sänkning av den statliga inkomstskatten, vilken skall verkställas
av de skattelagssakkunniga och slutföras inom sådan tid att förslag i ämnet
kan underställas 1956 års riksdag.
Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall
till de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 104 av fröken Andersson
och herr Ebbe Ohlsson samt II: 131 av herr Edström m. fl.
om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
beträffande äkta makar m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Söderquist,
Velander, Niklasson och Snygg, fröken Ranmark samt herrar Bengtson och
Danmans; ävensom
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sjölin, Brandt, Vigelsbo,
Allard, Kärrlander, Strandh, Henriksson, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv.
Reservationer:
I) av herrar Vetander och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna I: 104 av fröken Andersson och herr
Ebbe Ohlsson samt II: 131 av herr Edström m. fl. ansett, att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till sagda motioner,
1) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955
2) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
II) av herrar Söderquist, Danmans, Sjölin, Strandh och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:
»Statlig förmögenhetsskatt---( = utskottet s. 21 rad 1—24)---
utan åtgärd.
Vad angår det i förevarande motioner framförda yrkandet om en höjning
av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar till
75 000 kronor vill utskottet erinra om, att ett yrkande med samma innebörd
framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande och
att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser, bl. a. av riksskattenämnden.
Även utskottet är av den principiella uppfattningen att då
äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen kräver
att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än för en ensamstående
på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen. Den omständigheten,
som anförts mot förslaget att man för förmögenhetsskattens
uträknande skulle behöva anlita olika tabeller, kan enligt utskottets mening
inte tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill icke heller förbise
den stimulerande effekt på sparandet, särskilt i de lägre förmögenhetsskikten,
som en höjning av förmögenhetskattegränsen skulle betyda. Vad det
skattefria beloppets storlek angår, finner utskottet för sin del det i motionerna
föreslagna beloppet 75 000 kronor väl avvägt.
Vad slutligen gäller det i samma motioner framställda förslaget om avdragsrätt
för förmögenhetsskatten, vill utskottet uttala, att det anser det
principiellt riktigt att påförd förmögenhetsskatt avdrages vid den statliga
inkomsttaxeringen. I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler
bör förmögenhetsskatteskalan även enligt utskottets mening jämkas något.
I principiellt hänseende anser utskottet således de i motionerna framlagda
förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningar
är emellertid begränsat. Med hänsyn härtill anser utskottet att de föreslagna
lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen bör tills vidare anstå. En lättnad
i den statliga inkomstbeskattningen bör komma i första rummet.»
650679. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.