Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen beträffande äkta makar m. m.

1955-03-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:31, Betänkande i anledning av väckta motioner om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen beträffande äkta makar m. m.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

Nr 31

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

beträffande äkta makar m. m.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 104 av fröken Andersson och herr Ebbe Ohlsson samt

II: 131 av herr Edström m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte antaga

följande

1) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från

olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag ske

för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för

realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering under

året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket påförd

tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan

kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---— för dotterbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1956 eller tidigare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

2) Förslag

'' till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19i7 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk

person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan

skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000

kronor.

Ej heller —-- 5 000 kTonor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §

1 inom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden

200 000 » » 300 000 » 1 125 » » 200 000 » » 14 » » »

300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 » » »

400 000 kr. 4 325 » » 400 000 » » 22 » » »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt

i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden

200 000 » » 300 000 » 1 250 » » 200 000 » » 14 » » »

300 000 » » 400 000 » 2 650 » » 300 000 » »18 » » »

400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 » » »>

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1956 eller tidigare.»

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 28—31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 104.

Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har

enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt beträffande fysisk person,

oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för

förmögenheter överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.

efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men

icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del

av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor.

För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och

skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 50 000

kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och

samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.

För fysisk person och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt

vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen

inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas

högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst

till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga

erlagd eller påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes

icke.

Yrkanden av samma eller i huvudsak samma innebörd, som det i de

1''örevarande motionerna framförda, har i väckta motioner framförts varje

år sedan år 1952, då förmögenhetsbeskattningen erhöll sin nuvarande reglering.

(Jfr bev. utskottets bet. nr 50/1952, 53/1953 och 61/1954). Senast vid

19511 års riksdag framfördes i de likalydande motionerna 1:331 av herr

Björnberg och 11:430 av herr Edström samma yrkande som det, vilket nu

föreligger till bedömande. Motionerna upptogs till behandling av nämnda

års bevillningsutskott i dess vid riksdagens höstsession avgivna, av riksdagen

godkända betänkande nr 61, vari jämväl lämnas en utförlig redogörelse

för vad som vid 1952 och 1953 års riksdagar förevarit i frågan. I sistnämnda

betänkande anfördes bl. a. följande.

Vad avser frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar

vill utskottet erinra om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.

Sålunda har framhållits, att man vid förmögenhetsskatten alltid haft

en för gifta och ensamstående enhetlig regel, vilket ur systematisk synpunkt

innebure den fördelen att man för skattens utläsande icke behövde anlita

olika tabeller. Vidare har uttalats, att något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns

för äkta makar än för ensamstående knappast kunde föreligga

efter den höjning av skattepliktsgränsen och den sänkning av skatteskalan

som numera genomförts. Ytterligare må bl. a. erinras om 1953 års bevillningsutskotts

uttalande, att det icke syntes troligt att en höjning av skattepliktsgränsen

för äkta makar till 75 000 kronor skulle kunna få någon mera

väsentlig inverkan på sparandet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

Utskottet vill för sin del understryka de anförda synpunkterna och finner

sig icke berett att i anledning av förevarande motioner förorda ett frångående

av den sedan gammalt gällande och även vid 1952 års omläggning av

den statliga direkta beskattningen godtagna regeln med eu enhetlig skattepliktsgräns

vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar och ensamstående.

Beträffande ställningstagandet till motionärernas förslag om införande av

rätt till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen

är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947

frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de

år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill

var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvägning

av tvngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill

kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande

ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.

Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade

avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika

sypunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare

må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i förhållande

till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse

med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag

medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna

som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som

föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag

vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat

utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den

kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten

av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att

ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur

synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens

storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På

grund av vad nu anförts anser utskottet — liksom 1953 års bevillningsutskott

— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna gjort

gällande, knappast är möjlig.

I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen

av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt

motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer

av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet

anmärka, att etl sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens

egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer

ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.

Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer

till stånd den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten.

Av den inställning utskottet ovan redovisat beträffande den ifrågasatta avdragsrätten

för förmögenhetsskatten framgår alt utskottet icke kan tillstyrka

motionärernas förslag om en sådan avdragsrätt. Därav följer att utskottet

saknar anledning att närmare uppehålla sig vid motionsförslagct i vad avser

eu skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Med anledning av de statsfinansiella synpunkter motionärerna anlagt på

sitt förslag vill utskottet erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga numera

framlagt förslag till förenkling av vissa beskattningsregler (SOU

1954: 18), vari förordas åtgärder för att åvägabringa ett enklare deklarations-

och taxeringsförfarande samt bättre överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt. Förslaget har av de sakkunniga beräknats medföra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

ett skattebortfall för staten av ca 112 miljoner kronor. Utskottet anser sig

med hänsyn härtill — även bortsett från de invändningar i övrigt som kan

riktas mot det föreliggande motionsförslaget — icke kunna tillstyrka motionerna.

I de förevarande motionerna har anförts, att de invändningar som från

bevillningsutskottets sida tidigare uttalats mot en höjning av skattepliktsgränsen

för äkta makar inte berörde frågan om det rättvisa i att ha eu

enhetlig skattepliktsgräns. Att ett förhållande »alltid» bestått vore uppenbarligen

icke något argument som ens gjorde anspråk på att vara sakligt. Det

förhållandet att skattepliktsgränsen 1952 höjts över lag liksom att vissa lättnader

genomförts i skatteskalan hade givetvis icke heller något att göra

med frågan om det berättigade i att eventuellt ha skilda skattepliktsgränsen

för skattskyldiga med olika försörjningsbörda. Vad slutligen anginge spörsmålet

om den inverkan på sparandet, som en höjning av skattepliktsgränsen

för äkta makar skulle kunna få, funne motionärerna det ingalunda osannolikt

att även en så relativt blygsam lättnad kunde ha sin betydelse för sparandet.

För motionärerna hade emellertid rättvisesynpunkten varit avgörande.

Vidkommande avdragsrätt beträffande erlagd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen

syntes motståndarna härtill ha förbisett att det ifrågavarande

förslaget avsåge att åstadkomma en riktigare avvägning av den

statliga inkomstbeskattningen. Med denna utgångspunkt hade det icke någon

saklig betydelse att förmögenhetsbeskattningen numera vore frigjord

från inkomstbeskattningen. Lika litet som man kunde göra gällande, att den

beträffande kommunalskatten medgivna avdragsrätten vid den statliga inkomstbeskattningen

innebure ett sammankopplande av statlig och kommunal

inkomstskatt, lika litet kunde man rörande den ifrågasatta avdragsrätten för

förmögenhetsskatten påstå, att denna skulle innebära något ingrepp i förmögenhetsskattens

konstruktion eller över huvud taget ha någon inverkan

med avseende å det 1947 genomförda frigörandet av förmögenhetsbeskattningen

från inkomstbeskattningen. I själva verket vore skälen för en avdragsrätt

i fråga om förmögenhetsskatten starkare än vad beträffade kommunalskatten.

Resultatet vid en sammanläggning av två olika progressiva skatter

måste nämligen, i varje fall där de var för sig nådde någon mer betvdande

höjd, innebära mycket stora risker för att den totala beskattningen bleve

orimligt hård. Den ökning av taxeringsarbetet, som skulle uppkomma därest

de förmögenhetsbeskattade finge rätt att i deklarationen införa ytterligare

en avdragspost, måste f. ö. te sig som ytterst obetydlig. För belysande av

■verkningarna av den föranledda ändringen av avdragsreglerna hänvisades

till en motion vid 1953 års riksdag (I: 157). I denna belystes, att den totala

beskattningen på grund av inkomst- och förmögenhetsskatterna skulle vara

mycket hög även efter ett genomförande av motionärernas förslag. Visserligen

skulle marginalskatten i det stora flertalet fall bringas ned under 100

procent. Detta torde emellertid icke kunna betecknas såsom en nackdel.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955 21

Utskottet. Statlig förmögenhetsskatt utgöres — enligt förordningen i ämnet

i dess genom beslut vid 1952 års riksdag ändrade lydelse som tillämpats

första gången vid 1954 års taxering — beträffande fysisk person, oskift

dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbar

förmögenhet överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår efter en skiktskala,

i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av

den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men icke

100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av

den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 000 000 kronor. För

äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen

är densamma som för ensamstående. Avdrag för förmögenhetsskatt

är icke medgivet vid inkomsttaxeringen.

I de föreliggande motionerna har i syfte att ernå lättnad i beskattningen

av förmögenhet yrkats dels att skattepliktsgränsen för äkta makar skall

höjas till 75 000 kronor och dels att vid taxering till statlig inkomstskatt

skattskyldig skall få åtnjuta avdrag för förmögenhetsskatten. I anslutning

till sistnämnda yrkande föreslås tillika en viss skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har de i

motionerna framställda spörsmålen tidigare i olika sammanhang övervägts,

senast i anledning av motionsvis framställda yrkanden vid 1954 års riksdag.

På hemställan av 1954 års bevillningsutskott i dess vid riksdagens

höstsession avgivna betänkande nr 61 lämnade riksdagen dessa yrkanden

utan åtgärd.

Vad först angår frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta

inakar må erinras om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.

Såsom av föregående års bevillningsutskott framhölls, har man vid

förmögenhetsskatten alltid haft en för gifta och ensamstående enhetlig

regel. Något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar

än för ensamstående kunde knappast föreligga efter den höjning av skattepliktsgränsen

och den sänkning av skatteskalan som numera genomförts.

Ytterligare må erinras om 1953 års bevillningsutskotts uttalande, att det

inte syntes troligt att en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar till

75 000 kronor skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet.

Vidkommande förslaget om införande av rätt till avdrag för förmögenhetsskatt

vid den statliga inkomsttaxeringen framhöll föregående års bevillningsutskott

att vid ställningstagandet härtill vore av väsentlig betydelse

att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947 frigjordes från

inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de år 1952 genomförda

ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill hade varit,

att man därigenom ansåge sig kunna åstadkomma en bättre avvägning

av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill

komme, att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande

ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 är 1955

kastning. Då den direkta statsskatten beräknades i förhållande till såväl

inkomst som förmögenhet, stode det inte i överensstämmelse med skattelagstiftningens

principer att vid skattens utmätande avdrag medgåves för

någon del av samma skatt. Med anledning av att det hänvisats till den avdragsrätt

som förelåge för kommunala skatter, ville utskottet anmärka, att

detta avdrag hade sin grund däri, att man i möjligaste män velat utjämna

den skillnad i skattebördan som till följd av ojämnheterna i den kommunala

utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten

av detta avdrag, som alltså icke vore utti-yck för uppfattningen, att utskyldsavdrag

i sig vore principiellt berättigat, vore sålunda motiverad ur

synpunkter som ej hade anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens

storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

En jämförelse på sätt motionärerna gjort gällande ansåge utskottet därför

knappast möjlig.

I anledning av att i föregående års motioner som skäl för den föreslagna

omkonstruktionen av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten av att

nedbringa den enligt motionärernas mening i vissa lägen alltför höga marginalskatten,

anmärkte 1954 års bevillningsutskott, att ett sådant resultat

likaväl kunde ernås inom förmögenhetsbeskattningens egen ram genom en

sänkning av skatteskalan. Utskottet framhöll dock, att därest en skattesänkning

komme till stånd denna icke i första hand kunde komma att gälla

förmögenhetsskatten.

Härjämte erinrade 1954 års bevillningsutskott om det förslag till förenkling

av vissa beskattningsregler, vilket framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga

och som beräknades medföra ett skattebortfall för staten av

ca 112 miljoner kronor. Jämväl med hänsyn härtill ansåge sig utskottet

icke kunna tillstyrka motionerna.

Vad i de nu förevarande motionerna anförts anser utskottet icke kunna

föranleda ett frångående av den uppfattning av förevarande spörsmål, som

sålunda kom till uttryck så sent som vid 1954 års riksdags höstsession. Utskottet

vill endast i anledning av det i motionerna berörda spörsmålet angående

det rättvisa i att ha en gemensam skattepliktsgräns för äkta makar

framhålla, att den gemensamma skattepliktsgränsen visserligen kan föranleda

till att äkta makar får erlägga förmögenhetsskatt, oaktat de före giftermålet

var för sig icke haft sådan skattskyldighet, men att detta får ses

såsom en följd av sambeskattningen. Såsom i tidigare sammanhang uttalats,

är detta i och för sig icke mer anmärkningsvärt än att makar, vilka före

äktenskapet var för sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kan få

betala en högre sammanlagd förmögenhetsskatt. Om skattepliktsgränsen

bestämdes olika för makar och ensamstående, finge detta vidare till följd

en relativ skärpning av förmögenhetsbeskattningen i de talrika fall, då

ett äktenskap upplöstes genom ena makens död. En sådan relativ skärpning

i förmögenhetsbeskattningen för änklingar och änkor finge emellertid

betraktas såsom ett icke önskvärt resultat.

Avslutningsvis vill utskottet understryka föregående års bevillningsut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955 23

skotts uttalande, att en skattesänkning icke i första hand kan komma att

avse förmögenhetsskatten. I anslutning härtill må nämnas, att Kungl.

Maj :ts proposition nr 59, vilken grundar sig på de skattelagssakkunnigas

ovannämnda förslag, numera av utskottet tillstyrkts med viss mindre ändring

i utskottets betänkande nr 18. Vidare må erinras om den utredning

om en sänkning av den statliga inkomstskatten, vilken skall verkställas

av de skattelagssakkunniga och slutföras inom sådan tid att förslag i ämnet

kan underställas 1956 års riksdag.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall

till de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 104 av fröken Andersson

och herr Ebbe Ohlsson samt II: 131 av herr Edström m. fl.

om höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen

beträffande äkta makar m. m. icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Söderquist,

Velander, Niklasson och Snygg, fröken Ranmark samt herrar Bengtson och

Danmans; ävensom

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sjölin, Brandt, Vigelsbo,

Allard, Kärrlander, Strandh, Henriksson, Anderson i Sundsvall och

Nilsson i Svalöv.

Reservationer:

I) av herrar Vetander och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av

innehållet i de likalydande motionerna I: 104 av fröken Andersson och herr

Ebbe Ohlsson samt II: 131 av herr Edström m. fl. ansett, att utskottet bort

hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till sagda motioner,

1) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt; samt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1955

2) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt.

II) av herrar Söderquist, Danmans, Sjölin, Strandh och Anderson i Sundsvall,

vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»Statlig förmögenhetsskatt---( = utskottet s. 21 rad 1—24)---

utan åtgärd.

Vad angår det i förevarande motioner framförda yrkandet om en höjning

av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar till

75 000 kronor vill utskottet erinra om, att ett yrkande med samma innebörd

framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande och

att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser, bl. a. av riksskattenämnden.

Även utskottet är av den principiella uppfattningen att då

äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen kräver

att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än för en ensamstående

på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen. Den omständigheten,

som anförts mot förslaget att man för förmögenhetsskattens

uträknande skulle behöva anlita olika tabeller, kan enligt utskottets mening

inte tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill icke heller förbise

den stimulerande effekt på sparandet, särskilt i de lägre förmögenhetsskikten,

som en höjning av förmögenhetskattegränsen skulle betyda. Vad det

skattefria beloppets storlek angår, finner utskottet för sin del det i motionerna

föreslagna beloppet 75 000 kronor väl avvägt.

Vad slutligen gäller det i samma motioner framställda förslaget om avdragsrätt

för förmögenhetsskatten, vill utskottet uttala, att det anser det

principiellt riktigt att påförd förmögenhetsskatt avdrages vid den statliga

inkomsttaxeringen. I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler

bör förmögenhetsskatteskalan även enligt utskottets mening jämkas något.

I principiellt hänseende anser utskottet således de i motionerna framlagda

förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningar

är emellertid begränsat. Med hänsyn härtill anser utskottet att de föreslagna

lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen bör tills vidare anstå. En lättnad

i den statliga inkomstbeskattningen bör komma i första rummet.»

650679. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.