Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för beräknandet av värdeminskningsavdrag ä byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet samt om avdrag för täckdikningsanläggningar m. m.

1955-04-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:36, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för beräknandet av värdeminskningsavdrag ä byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet samt om avdrag för täckdikningsanläggningar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 36—38 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändrade grunder för beräknandet av värdeminskningsavdrag

ä byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet

samt om avdrag för täckdikningsanläggningar

m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 144 av herrar Eliasson och Werner samt

II: 176 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning om ur driftsynpunkt

mera tillfredsställande grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag

å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 354 av herr Herbert Hermansson m. fl.

och II: 174 av herr Adolfsson in. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag rörande avdrag

vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt för kostnader för täckdikningsanläggningar

och andra grundförbättringar i enlighet med vad

i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 174 och II: 176.

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation

och underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och

underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill

underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till

22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut

anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av

dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

utförande som det gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid

beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,

kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning,

sjösänkning med mera dylikt. Dessa bestämmelser äger tillämp1

Hihann till riksdagens protokoll 1995. 7 samt. Nr 36—38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1!)55

ning vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet såväl enligt den

s. k. kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga grunder.

Enligt förenämnda 22 § 1 mom. må från bruttointäkten av jordbruksfastighet

avdrag vidare göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess

binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna

för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning in. m. är

meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom

i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen

den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid

inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som

enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt

2 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående

rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig

redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss

procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)

finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tillämpning av

bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelande nr

4 år 1954. Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar innebär i korthet

följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan

visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.

Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock

värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare

åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med

oavskrivet värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde

i planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för

byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent

av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt eu

schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaderna upptages till två

tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,

minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger

25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och

särskilda förmåner. Någon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget

erfordras icke i förevarande fall.

Värdet kan vidare bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man

utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta

värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter

den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför

sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden

enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskriv
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

3

ningsunderlaget. Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot icke

avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Riksskattenämnden framhåller slutligen att om jordbrukaren kan visa

anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den

tidpunkt, till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet

hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan schablonmässigt

beräknade värdet, bör jordbrukaren äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget

enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar

hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna

värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det

första år, på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt

plan.

Spörsmålet om avdragsrätt för täckdikningar och andra grundförbättringskostnader

har tidigare i olika sammanhang varit föremål för riksdagens

uppmärksamhet (jfr bl. a. bev.utskottets bet. nr 5/1931, 28/1950, 63/

1951, 10/1952 och 48/1954). Här må allenast anföras följande.

Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande

av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder

in. in. I anledning av nämnda proposition yrkades i de likalydande motionerna

1:508 och 11:649 bl. a. att avdrag för värdeminskning skulle medges

jämväl å tillgångar av grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vägar,

invallningar och fruktkulturer. Samma års bevillningsutskott behandlade

propositionen ävensom bl. a. förenämnda motioner i sitt vid höstsessionen

avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 63, vari utskottet

vad angår ovannämnda yrkande anförde följande.

Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke framlagts

i den förevarande propositionen. Däremot hade de sakkunniga förordat,

att avdrag borde få ske ej blott för kostnader för underhåll av täckdikning

utan även för den värdeminskning, som anläggningen vore underkastad

trots åtgärder för dess vidmakthållande. I några över de sakkunnigas

förslag avgivna remissyttranden har framförts önskemål om att motsvarande

avdrag borde medgivas även i fråga om vissa andra anläggningar,

bland annat de i motionerna omnämnda.

Departementschefen har framhållit att, om behov av avskrivning å dylika

tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, detta vore en fråga,

som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan borde

därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen

förklarade sig icke vara beredd att utan ytterligare utredning taga

ställning till densamma.

Utskottet delar för sin del den av departementschefen uttalade meningen,

att frågan är av allmän betydelse för inkomstbeskattningen, varför en

lösning icke lämpligen bör sökas allenast i avseende å vissa anläggningar

inom jordbruk och skogsbruk. Utskottet vil! emellertid samtidigt framhålla,

att utskottet anser starka skäl tala för införande av rätt till successiv avskrivning

i beskattningshänseende av kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,

vilka såsom täckdikning ha en begränsad varaktighetstid. Enligt

ett av de sakkunniga återgivet uttalande av lantbruksstyrelsen torde en väl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 3(1 ur Utö,i

utförd täckdikning kunna äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning synes vara motiverad

även därav att kostnaderna för en dylik anläggning uppgå till relativt höga

belopp. Frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning bör

därför upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna

art förutsätter utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta

genomgång av kommunalskattelagen komma att närmare utreda detsamma

och försöka komma fram till en lämplig lösning. På anförda skäl

avstyrker utskottet bifall till de likalydande motionerna I: 508 och II: 649 i

nu förevarande del.

I förenämnda proposition framlades även förslag till de nu gällande reglerna

om värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk. Frågan om bestämmandet

av ingångsvärdet å byggnader hade berörts i de i anledning av propositionen

väckta likalydande motionerna 1:508 och 11:649. Motionärerna

hade hemställt, att hela jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet

ingående skogsmarksvärdet, skulle läggas till grund vid beräkningen av

ingångsvärdets storlek. I förenämnda betänkande nr 63 anförde utskottet i

denna del följande.

Jordbrukstaxeringssakkunniga framhöllo, att byggnaderna i jordbruket

i driftsekonomiskt hänseende vore av mycket stor betydelse. I fråga om

jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga erinrat om att det kunnat

konstateras, att kostnaderna, särskilt vid det mindre och medelstora

jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde. Dessa

förhållanden och de berättigade erinringar, som från skilda håll framförts

mot nu gällande metod för den taxeringsmässiga beräkningen av avdrag

för jordbruksbyggnads värdeminskning och vilka — om än med något

mindre styrka ■— kunna göras gällande mot propositionsförslaget i denna

del, ha föranlett utskottet att överväga huruvida icke hela spörsmålet

borde göras till föremål för en förnyad prövning. I remissyttrandena över

de sakkunnigas betänkande ha åtskilliga synpunkter kommit till uttryck,

vilka även tala för att denna komplicerade fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Sålunda har bland andra remissinstanser statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader skisserat en metod för avskrivning för värdeminskning

av jordbrukets driftbyggnader. Departementschefen har icke

ansett sig kunna förorda densamma. Enligt vad utskottet under hand erfarit

har forskningsanstalten under sitt fortsatta arbete ytterligare utvecklat

värderingsmetoderna, vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas

till ett för taxeringsändamål praktiskt system. Utskottet saknar

möjlighet att bedöma huruvida detta är en framkomlig väg men anser, att

de erfarenheter forskningsanstalten vunnit på förevar ande område böra

beaktas vid den fortsatta behandlingen av problemet. Som utskottet ovan

antytt innebär emellertid det i propositionen förordade sättet för bestämmande

av avskrivningsunderlaget för byggnad en förbättring i förhållande

till nu gällande regler. Utskottet anser sig därför i nuvarande läge böra

tillstyrka ett genomförande av propositionsförslaget oförändrat men samtidigt

föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning rörande frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning

av driftbyggnad å jordbruksfastighet.

Under åberopande härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna

I: 508 och II: 649 i vad gäller denna fråga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

5

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan skrivelse till Kungl.

Maj:t i ämnet.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Frågan om fastställande av avskrivningsunderlaget beträffande byggnader

i förvärvskällan rörelse har behandlats av företagsbeskattningskommittén

(SOU 1954: 19 s. 135—147). I fråga om avskrivning å återanskaffningsvärdet

anförde kommittén (s. 144 f.).

Vad först beträffar frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet (nuvärdet)

synes detta spörsmål inte ha närmare uppmärksammats i samband

med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg väl redan då men har

förts fram i diskussionen på allvar först under senare år i samband med

den under och efter det senaste världskriget höjda kostnadsnivån. För

kommittén framstår det visserligen såsom uppenbart att frågan om avskrivning

å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla delar är jämförbar med

motsvarande spörsmål beträffande inventarier. Någon prisstegringen kompenserande

överavskrivning lämnar nämligen gällande avskrivningsregler beträffande

byggnader merendels inte något utrymme för. Därtill kommer att

skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader kan bli mycket

betydande på grund av byggnadernas normalt längre varaktighetstid. Å

andra sidan föreligger i fråga om byggnader moment som minskar frågans

betydelse. Mera sällan torde sålunda förekomma att en industribyggnad helt

utrangeras och ersättes av nybyggnad. Betydligt vanligare torde vara att

den äldre byggnaden om- eller tillbygges, ofta i olika etapper. Härigenom

erhåller vad av den ursprungliga byggnaden återstår ett ökat värde och en

längre varaktighetstid. Det skall ej heller förbises, att genom omfattande

vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten byggnaderna ofta bibehålies

eller understundom rent av ökar i värde. Vidare kan på grund av den långa

brukstiden både stigande och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför

ofta intet kan med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån

vid det framtida tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangeras och

ersättes med en ny.

I likhet med vad fallet är beträffande inventarier måste kommittén vidare

konstatera, att det Aarken från teoretiska eller praktiska utgångspunkter

föreligger någon enhetlig uppfattning i frågan om det berättigade

i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om emellertid en regel av

sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa att vid stigande penningvärde

eller av annan anledning sjunkande byggnadskostnader aAskrivningarna

minskas motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än må ha till berörda spörsmål, måste

det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i ett

permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund för

beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande

de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet å inventarier

gäller i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kommer att en avskrivning

å nuvärdet med nödvändighet förutsätter eu sådan utvidgning aA’

inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare sammanhang

inte funnit möjligt att genomföra.

Fn avskrivning å nuvärdet kan även inge vissa betänkligheter ur konjunkturpolitisk

synpunkt. Då prisstegring regelmässigt inträder under högkonjunktur,

skulle avskrivning å nuvärdet öka avskrivningsbeloppen och

följaktligen förstärka företagens likviditet i cil läge, då detta inte är önsk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

värt av konjunkturpolitiska skäl. Det bör uppmärksammas alt de avskrivningar,

varom i förevarande sammanhang är tal, ofta uppgår till mycket

betydande belopp. Kommittén finner alltså att en avskrivning å nuvärdet i

fråga om byggnader inte är förenlig med de konjunkturpolitiska synpunkter

som kommittén har att anlägga vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:144 och 11:176 har gjorts

gällande att en schablonmässig beräkning av avdrag för värdeminskning av

byggnad i jordbruk i allmänhet icke medförde tillfredsställande resultat.

För jordbruksfastighet gällde, att taxeringsvärdet i dess helhet icke täckte

såväl anskaffningskostnaden å jorden som anläggningskostnaderna å byggnaderna.

Ä andra sidan medförde en avskrivning enligt schablonmetoden i

princip en avskrivning å nuvärdet. Följaktligen förefunnes för beräkningen

av värdeminskningsavdraget två principer för underlagens beräknande,

nämligen dels anskaffningskostnaden, dels nuvärdeskostnaden. Det kunde

enligt motionärernas uppfattning icke vara lyckligt med en sådan dualism

i fråga om principerna för beräknandet av värdeminskningsavdraget. Denna

dualism framträdde särskilt vid tillämpandet av den kombinerade metoden,

då för samma fastighet kunde användas såväl nuvärdet vid beräknandet

av avskrivningsunderlaget som anskaffningskostnaden. Det måste vid

beräknandet av ett värdeminskningsavdrags storlek i princip vara riktigast

att räkna med samma penningvärde. Det lämpligaste torde därför vara om

till grund för avskrivningsunderlaget kunde läggas ett värde motsvarande

nuvärdet. För jordbrukets del måste det te sig som ett oavvisligt krav att avdrag

för värdeminskning i varje enskilt fall erhölles på ett avskrivningsunderlag,

som motsvarade verkliga nuvärdet. Detta desto mer som nuvarande

regler i hög grad försvårade och i många fall omöjliggjorde en önskvärd

byggnation. Nuvarande avdragsregler hade medfört att i många fall i stället

för nybyggnad vidtagits en ur driftsynpunkt mindre lämplig reparation av

befintligt byggnadsbestånd.

I de likalydande motionerna I: 354 och II: 174 har anförts

bl. a., att de kostnader, som anordnandet av ett rationellt täckdikningssystem

betingade för jordbruket, innebure väsentliga investeringar. Att sådana

åtgärder komme till stånd syntes vara av största betydelse inte endast i syfte

att förbättra jordens kultur utan också ur nationalekonomisk synpunkt. De

avdragsmöjligheter, som för närvarande stode till buds i detta avseende, vore

därför enligt motionärernas uppfattning inte till fyllest. Motionärerna erinrade

om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga i sitt år 1946 avgivna

betänkande (SOU 1946: 29) uttalat, att avdrag för täckdikningskostnader

borde medgivas ej blott för kostnaderna för underhåll utan även för den

värdeminskning, som täckdikningsanläggningen vore underkastad trots åtgärder

för dess vidmakthållande. Chefen för finansdepartementet hade i den

på grundval av nämnda betänkande framlagda propositionen nr 191 vid

1951 års riksdag förklarat, att denna fråga ägde samband med frågan om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955 7

dylikt avdrag för liknande anläggningar, som även berörde inkomstkällan

rörelse, varför han då inte utan ytterligare utredning kunde förorda något

sådant avdrag vid täckdikningsanläggning. Enligt motionärernas mening

borde den del av kostnaderna för anläggning av täckdiken, som enligt ovan

ej vore omedelbart avdragsgill, dock få avdragas från beskattning under en

tidsperiod av förslagsvis 20 år. Täckdikningskonsulent eller annan lämplig

sakkunnig person kunde därvid få befogenhet att göra upp kostnadsplan,

som kunde ligga till grund för en sådan avskrivning av ifrågavarande anläggningskostnader.

Härigenom skulle garanteras, att endast kostnader, som

i varje särskilt fall kunde betecknas som normala, skulle bli avdragsgilla.

Frågan om införande av rätt till avdrag för kostnader för anläggning av

täckdiken borde enligt motionärernas uppfattning snarast möjligt bli föremål

för utredning. I samband därmed borde även frågan om dylikt avdrag

för vissa andra grundförbättringar, t. ex. stenröjningar, byggande av vägar

etc., kunna upptagas till prövning.

Utskottet. I de förevarande motionerna har framförts yrkanden, som syftar

till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning å anläggningstillgångar

i jordbruk.

Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 144 och II: 176 skrivelse

till Kungl. Maj:t med begäran om utredning om ur driftsynpunkt mer tillfredsställande

grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag å byggnader

i förvärvskällan jordbruksfastighet. I de likalydande motionerna I:

354 och II: 174 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om

utredning och förslag angående avdrag för värdeminskning av täckdikning.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår må vid beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet avdrag medgivas för värdeminskning

av driftbyggnader. Värdeminskningen skall i första hand beräknas på anskaffningskostnaden.

I den mån anskaffningskostnaden icke kan visas, må

avskrivningsunderlaget i stället beräknas enligt vissa hjälpmetoder. Den

viktigaste av dessa metoder anknyter till taxeringsvärdet sålunda, att avskrivningsunderlaget

beräknas till två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärdet

minskat med däri ingående skogsmarksvärde i den mån detta överstiger

25 000 kronor. Det sålunda erhållna schablonvärdet kan under vissa

förutsättningar ökas med senare nedlagda anskaffningskostnader. I de likalydande

motionerna I: 144 och II: 176 göres gällande, att den schablonmässiga

beräkningen av värdeminskningsavdrag icke gåve tillfredsställande resultat.

Taxeringsvärdet täckte som regel icke anskaffningskostnaderna å

jorden jämte anläggningskostnaderna å byggnaderna. Schablonmetoden innebure

i princip en avskrivning å nuvärdet, varför avskrivning skedde enligt

lvu principer, dels å anskaffningskostnaden och dels å nuvärdet. Då man

borde räkna med samma penningvärde, torde det lämpligaste vara om nuvärdet

kunde läggas till grund. Gällande regler försvårade en önskvärd byggnation

och medförde ur driftsynpunkt mindre lämpliga reparationer.

Avdrag för täckdikning medgives såsom av den förestående framställ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

ningen framgår allenast för iståndsättande eller omläggning av förut befintlig

anläggning och allenast för det belopp, som en omläggning med enahanda

material och utförande som det gamla skulle ha kostat. I de likalydande

motionerna 1:354 och II: 174 har framhållits den betydelse, anordnandet

av ett rationellt täckdikningssystem hade bl. a. ur nationalekonomisk

synpunkt. Motionärerna erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga

förordat att avdrag skulle medgivas för värdeminskning av täckdikning

men att departementschefen i propositionen nr 191 till 1951 års

riksdag icke framlagt något förslag härom. Enligt motionärernas mening

borde avdrag för värdeminskning medgivas å den del av kostnaderna fölen

täckdikning, vilken icke var omedelbart avdragsgill.

Såsom i motionerna antytts har de nu aktualiserade spörsmålen tidigare

i åtskilliga sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Detta

var bl. a. fallet vid behandlingen av förenämnda proposition nr 191 vid 1951

års riksdags höstsession. Nämnda års bevillningsutskott uttalade då i betänkande

nr 63 alt frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning

borde upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna

art förutsatte utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga komme

att närmare utreda detsamma och försöka komma fram till en lämplig lösning.

I fråga om avskrivningsunderlaget för driftbyggnader uttalades i samma

betänkande, att de berättigade invändningar, som från skilda håll framförts

mot då gällande metod och vilka — om än med något mindre styrka

— kunde göras gällande mot propositionsförslaget, hade föranlett utskottet

att överväga huruvida icke hela spörsmålet borde göras till föremål för en

förnyad prövning. Enligt vad utskottet under hand erfarit hade statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader utvecklat vissa värderingsmetoder,

vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas till ett för taxeringsändamål

praktiskt system. Utskottet saknade möjlighet att bedöma,

huruvida detta vore en framkomlig väg, men ansågc alt de erfarenheter

forskningsanstalten vunnit på förevarande område borde beaktas vid den

iortsatta behandlingen av problemet. Det i propositionen förordade sättet

för bestämmande av avskrivningsunderlaget innebure emellertid en förbättring

i förhållande till gällande regler. Utskottet tillstyrkte därför propositionsförslaget

oförändrat men föreslog samtidigt riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan. Riksdagen godkände

betänkandet. Riksdagsskrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts

prövning.

Enligt utskottets förmenande är båda de ifrågavarande spörsmålen av

den art, att de faller inom ramen för den genomgång av komrnunalskattelagen,

vilken förutsatts skola verkställas av 1950 års skattelagssakkunniga.

De sakkunnigas arbetsuppgifter har hittills i stor utsträckning koncentrerats

till så omfattande spörsmål som fastighetsbeskattningen, taxeringen av

villafastigheter, de nyligen av riksdagen antagna förenklingarna av kommunalskattelagen

samt det på riksdagens prövning beroende förslaget om

ändringar i taxeringsförfarandet. Utskottet vill i anslutning härtill under
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1955

stryka angelägenheten av att de nu förevarande spörsmålen tages under

övervägande snarast möjligt, och förutsätter utskottet alltså, att denna utskottets

inställning kommer att beaktas vid planläggningen av de sakkunnigas

fortsatta arbete. Med hänsyn till att dessa spörsmål sålunda kan förväntas

bli behandlade av de sakkunniga anser sig utskottet icke böra i anledning

av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 144 av herrar Eliasson

och Werner samt II: 176 av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.

om ändrade grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag

å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet måtte,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 354 av herr Herbert

Hermansson m. fl. och II: 174 av herr Adolfsson m. fl. om

avdrag vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt

för täckdikningsanläggningar och andra grundförbättringar

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 19 april 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hedman, Franzon, Gustaf Elofsson,

Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson och Werner;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sundström, Sjölin,

Brandt, Vigelsbo, Allard, Kärrlander, Strandh, Anderson i Sundsvall och

Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.