Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt.

1955-04-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:37, Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955

Nr 37

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten

att erlägga fastighetsskatt.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:355 av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg samt 11:430

av herr Nilsson i Svalöv har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t måtte, efter sådan utredning som

kan finnas erforderlig, för 1956 års riksdag framlägga förslag om sådan

ändring i kommunalskattelagen, att den som i förmögenhetshänseende likställes

med ägare skall vara skyldig att utgöra skatt för garantibeloppet å

fastigheten, samtidigt som han medgives rätt att ånjuta procentavdrag och

värdeminslcningsavdrag».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 1:355.

Rörande skyldigheten att erlägga garantibelopp för fastighet finnes föreskrifter

i 47 § kommunalskattelagen. Enligt första stycket nämnda paragraf

åligger denna skyldighet fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl

den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. I andra

stycket av samma paragraf stadgas, att i ägarens ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vatteniallsrätt,

innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar

fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till

kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av

publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Enligt 45 § första stycket samma lag må vid beräkning av skattskyldigs

inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse, i den mån

fastighet ingått i förvärvskällan och garantibelopp för fastigheten skall enligt

bestämmelserna i 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för den

skattskyldige, avdrag göras med belopp motsvarande garantibeloppet.

I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §

av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att

med ägare likställes: a) den som innehar fast eller lös egendom med fidei
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 7955

kommissrätt; b) innehavare av fastighet med stadgad aborätt; inneliavaie

av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller

iirftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet

till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin

livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne

makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta

avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans a\- komling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet

med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska

intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,

vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger

åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,

därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten

för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens

ägare.

Syftet med de givna reglerna om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen

av viss förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, att

erlägga förmögenhetsskatt i likhet med ägare har varit att förhindra transaktioner

för erhållande av skattelindring.

Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande. Regeringsrätten

har i ett genom utslag den 8 maj 1951 avgjort mål på besvär av

en skattskyldig, som jämte sin hustru genom gåvobrev den 1 juli 1947 skänkt

sina barn två fastigheter men förbehållit sig och hustrun nyttjanderätten

under deras livstid, förvägrat denne s. k. procentavdrag för tiden efter den

1 juli 1947. Genom utslag samma dag fastställde regeringsrätten, att barnen

var skattskyldiga till fastighetsskatt för berörda fastigheter.

Vid 1935 urs riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i

kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring

av 13 § kommunalskattelagen, att till 2 mom. av samma paragraf

(som avsåg de fall där skattskyldighet för fastighetsskatt förelåg i ägares

ställe) skulle fogas två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d)

efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet

tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som

under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten

tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling.

De föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 §

av den då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

vilka punkter i sin tur motsvarar punkterna c) och d) i 7 § av den nu gällande

förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syltet med motionen \ai

att bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen

av en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.

Kammarrätten ställde sig i avgivet remissyttrande helt avvisande till

motionen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955

1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal

andra motioner skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan att Kungl.

Maj .t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område

måtte återupptagas samt att Kungl. Maj:t vid denna utredning ville beakta

de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen

II: 209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,

där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen

hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.

I anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna

förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde

leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade fastighetsskatten

i sådana fall såsom en ren objektskatt. Även med bibehållande av

gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att

förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra

verkningarna därav.

1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.

De i motionen II: 209 berörda spörsmålen synes dock ej ha

upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande

med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. m. (SOU

1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga har i sitt år 1945 avgivna betänkande

med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens

område (SOU 1945:35) behandlat detta ämne. I

I motioner (I: 153 och II: 185) till 1959 års riksdag framställdes yrkande

med samma syfte som i de nu förevarande motionerna. 1949 års bevillningsutskott

hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I betänkandet, vari

lämnades en redogörelse för tillkomsten av kommunalskattelagens bestämmelser

i berörda hänseende, yttrade utskottet bl. a. följande.

Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid

„ frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats

åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt

detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet

med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art svnas

forsta gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolckcr samt av

Landen år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.

Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan

kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan

fast egendom, som någon

jest med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund

av testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal beskattnängssynpunkt

syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom

agare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde

sig besutte egendomen. Landéns förslag innebar, att med ägare skulle likställas

innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande

besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övri«t

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955 13

har, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1

inom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu

gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detla hänseende förekommit

förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastighet

redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna

c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda

fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning

synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1

Av vad nu anförts torde framgå att utskottet finner den i de förevarande

motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare

övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt

klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna

i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,

huruvida den i lagstiftningen angivna regleringen på detta område

kan anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala

någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter emellertid, att —

därest vid den blivande utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens

utformning fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas —- den förevarande

frågan tages under omprövning.

Vid 1952 års riksdag framfördes i väckta motioner (1:290 och 11:383)

enahanda yrkande som det vid 1949 års riksdag. Motionerna behandlades

av 1952 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr

13, vari anfördes bl. a. följande.

Den frågan låter sig givetvis ställas huruvida regleringen på förevarande

område kan anses ändamålsenlig. Vid ett ställningstagande till spörsmålet

bör beaktas, att helt skilda synpunkter varit vägledande för bestämmandet

av skattskyldigheten till fastighetsskatt och till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens

natur av garantiskatt har medfört att densamma nära anknutits

till själva fastigheten, ett förhållande som vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens

förmånsrättsregler i fråga om kommuns rätt att ur fastighet tillgodogöra

sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån uppfattningen att skatten häftar

vid fastigheten ter det sig konsekvent, att ägaren skall vara skattskyldig till

fastighetsskatt. Vissa undantag från denna princip ha emellertid uppställts,

såsom beträffande den som utan vederlag besitter fastighet på grund av

testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen i fråga om skattskyldigheten

till förmögenhetsskatt bygger på överväganden av helt annan natur. Stadgandena

i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt ha väsentligen

tillkommit i syfte att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.

Belysande för utvecklingen är tillkomsten år 1934 av bestämmelser

motsvarande de under punkterna e) och f) i sistnämnda författningsrum

angivna stadgandena.

Med det nu anförda har utskottet velat antyda bakgrunden till gällande

ordning på tbrevarandc område. Av det sagda framgår att en ändring förutsätter

en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose

med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens

utformning för närvarande är föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga

finner utskottet ej anledning att i förevarande sammanhang

taga ställning till frågan om lämpligheten av en samordning av bestämmelserna

om skattskyldighet till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Utskottet

anser emellertid, alt — därest de sakkunniga skulle finna sig böra för- 1

1 G. Eberstein: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 är 1955

orda ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan om skattskyldigheten

bör omprövas. Med hänsyn till anförda omständigheter avstyrker utskottet

bifall till de förevarande motionerna.

Jämväl vid 1953 års riksdag framställdes i väckta motioner (I: 283 och

II: 207) i huvudsak samma yrkande som de vid 1949 och 1952 års riksdagar

framförda. Motionerna upptogs till behandling av samma års bevillningsutskott

i dess av riksdagen godkända betänkande nr 49 angående omläggningen

av fastighetsbeskattningen, vari rörande nämnda motioner anfördes bl. a.

följande.

Ifrågavarande spörsmål har tidigare i anledning av väckta motioner varit

föremål för behandlingen vid 1949 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 19 uttalade 1949 års bevillningsutskott, att utskottet förutsatte

att frågan komme att behandlas av den av 1948 års riksdag begärda

utredningen angående kommunalskattelagstiftningens utformning. Vidare

har i 1950 års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen

forevarande spörsmål upptagits bland de frågor, som de sakkunniga har för

avsikt att behandla sedan principavgörande fattats i fråga om fastighetsskattens

bibehållande. Då utskottet sålunda förutsätter att — därest riksdagen

beslutar om fastighetskattens bibehållande — förevarande frå^a snarast

möjligt tages under omprövning av 1950 års skattelagsakkunniga avstyrker

utskottet motionerna I: 283 och II: 207.

I de föreliggande motionerna har erinrats om 1952 års bevillningsutskotts

uttalande, att därest 1950 års skattelagssakkunniga skulle finna sig böra

förorda ett bibehållande av fastighetsskatten frågan om skattskyldigheten

borde omprövas. Vid 1953 års riksdag hade departementschefen anslutit

sig till uppfattningen att fastighetsskatten borde avskaffas. Han hade dock

icke funnit lämpligt att gå längre än till en sänkning av reparlitionstalet

från 5 till 4 procent. Departementschefens förslag hade grundat sig på utredning,

som företagits av de sakkunniga. Dessa torde i och med avlämnandet

av det betänkande vari fastighetsskatten behandlades ha skilt sig från

denna fråga. Såsom 1952 års bevillningsutskott anfört borde emellertid

frågan om skattskyldigheten i de fall då enligt nuvarande bestämmelser

förmögenhetsskatten och fastighetsskatten åvilade olika skattskyldiga upplagas

till prövning.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl.

Maj :t med hemställan om förslag till 1956 års riksdag om sådan ändring i

kommunalskattelagen, att den som i fråga om skyldighet att erlägga skatt

för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet, jämväl skall vara skyldig

att utgöra skatt för garantibeloppet å fastigheten samt äga rätt att åtnjuta

procentavdrag och värdeminskningsavdrag.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förevarande spörsmål

tidigare vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Detta var bl. a. fallet i anledning av motioner vid 1952 års riksdag.

Motionerna avslogs av riksdagen på hemställan av samma års bevillningsutskott

i dess betänkande nr 13, vari utskottet framhöll bl. a., att vid ett ställ
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1055

ningsstagande till spörsmålet borde beaktas, att helt skilda synpunkter varit

vägledande för bestämmandet av skattskyldigheten till fastighetsskatt och

till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens natur av garantiskatt hade medfört,

att densamma nära anknutits till själva fastigheten, ett förhållande som

vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens förmånsrättsregler i fråga om kommuns

rätt att ur fastighet tillgodogöra sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån

uppfattningen att skatten häftade vid fastigheten tedde det sig konsekvent, att

ägaren skulle vara skattskyldig till fastighetsskatt. Vissa undantag från

denna princip hade emellertid uppställts, såsom beträffande den som utan

vederlag besutte fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen

i fråga om skattskyldigheten till förmögenhetsskatt byggde på

överväganden av helt annan natur. Stadgandena i 7 § förordningen om statlig

förmögenhetsskatt hade väsentligen tillkommit i syfte att förhindra transaktioner

för erhållande av skattelindring. Belysande för utvecklingen vore

tillkomsten år 1934 av bestämmelser motsvarande de under punkterna e) och

f) i sistnämnda författningsrum angivna stadgandena. Utskottet anförde

vidare, att utskottet med det anförda velat antyda bakgrunden till gällande

ordning på förevarande område. Av det sagda framginge, att eu ändring förutsatte

en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose

med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens

utformning vore föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga

fann utskottet ej anledning taga .ställning till frågan om lämpligheten av en

samordning av bestämmelserna om skattskyldighet till fastighetsskatt och

förmögenhetsskatt. Utskottet ansåge emellertid, att — därest de sakkunniga

skulle finna sig böra förorda ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan

om skattskyldigheten borde omprövas.

Senast behandlades förevarande spörsmål i 1953 års bevillningsutskotts

betänkande nr 49 i anledning av proposition nr 186 med förslag till omläggning

av fastighetsbeskattningen. I nämnda betänkande upptogs jämväl till

behandling vid riksdagens början väckta motioner om sådan ändring i kommunalskattelagen

som den nu ifrågasatta. I betänkandet uttalades, att i 1950

års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen förevarande

spörsmål upptagits bland de frågor, som de sakkunniga hade för avsikt

alt behandla sedan principavgörande fattats i fråga om fastighetsskattens

bibehållande. Då utskottet sålunda förutsatte, att förevarande frågor snarast

möjligt toges under omprövning av de sakkunniga, avstyrktes motionerna.

I de föreliggande motionerna har erinrats om vad som uttalades av 1952

ars bevillningsutskott. I anslutning härtill har gjorts gällande, att de skattelagssakkunniga

skilt sig från den föreliggande frågan genom avlämnandet

av den utredning angående fastighetsskatten, vilken låg till grund för proposition

nr 186 till 1953 års riksdag angående omläggning av fastighetsbeskattningen.

Utskottet kan ansluta sig till vad 1952 och 1953 års bevillningsutskott uttalat

och finner det sålunda lämpligt att frågan om skattskyldighet för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955

garantibelopp för fastighet överväges. I anledning av vad i motionerna anförts

vill emellertid utskottet framhålla, att enligt vad som framgår av nyssnämnda

utredning (SOU 1953: 8 s. 88 ff) de skattelagssakkunniga avser att

senare till behandling upptaga speciella frågor om ändring i kommunalskattelagens

detaljbestämmelser rörande fastighetsbeskattningen. Bland dessa

frågor nämnes särskilt den nu förevarande. Då med hänsyn härtill denna

fråga kan förutsättas bli behandlad av de sakkunniga, finner utskottet icke

skäl att i anledning av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 355 av herrar Ebbe Ohlsson

och Björnberg samt II: 430 av herr Nilsson i Svalöv angående

viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att

erlägga fastighetsskatt måtte, i den mån de icke kan anses

besvarade genom vad utskottet ovan anfört, av riksdagen

lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 19 april 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson, Werner och fröken

Ranmark; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Sundström, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Anderson i Sundsvall

och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.