Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt.
1955-04-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1955:37, Betänkande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt.
Dokumentets text
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955
Nr 37
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten
att erlägga fastighetsskatt.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:355 av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg samt 11:430
av herr Nilsson i Svalöv har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t måtte, efter sådan utredning som
kan finnas erforderlig, för 1956 års riksdag framlägga förslag om sådan
ändring i kommunalskattelagen, att den som i förmögenhetshänseende likställes
med ägare skall vara skyldig att utgöra skatt för garantibeloppet å
fastigheten, samtidigt som han medgives rätt att ånjuta procentavdrag och
värdeminslcningsavdrag».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1:355.
Rörande skyldigheten att erlägga garantibelopp för fastighet finnes föreskrifter
i 47 § kommunalskattelagen. Enligt första stycket nämnda paragraf
åligger denna skyldighet fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl
den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. I andra
stycket av samma paragraf stadgas, att i ägarens ställe skattskyldig är:
a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vatteniallsrätt,
innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar
fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till
kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av
publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.
Enligt 45 § första stycket samma lag må vid beräkning av skattskyldigs
inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse, i den mån
fastighet ingått i förvärvskällan och garantibelopp för fastigheten skall enligt
bestämmelserna i 47 § upptagas såsom skattepliktig inkomst för den
skattskyldige, avdrag göras med belopp motsvarande garantibeloppet.
I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §
av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att
med ägare likställes: a) den som innehar fast eller lös egendom med fidei
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 7955
kommissrätt; b) innehavare av fastighet med stadgad aborätt; inneliavaie
av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller
iirftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet
till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin
livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne
makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans a\- komling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger
åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,
därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten
för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens
ägare.
Syftet med de givna reglerna om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen
av viss förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, att
erlägga förmögenhetsskatt i likhet med ägare har varit att förhindra transaktioner
för erhållande av skattelindring.
Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande. Regeringsrätten
har i ett genom utslag den 8 maj 1951 avgjort mål på besvär av
en skattskyldig, som jämte sin hustru genom gåvobrev den 1 juli 1947 skänkt
sina barn två fastigheter men förbehållit sig och hustrun nyttjanderätten
under deras livstid, förvägrat denne s. k. procentavdrag för tiden efter den
1 juli 1947. Genom utslag samma dag fastställde regeringsrätten, att barnen
var skattskyldiga till fastighetsskatt för berörda fastigheter.
Vid 1935 urs riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i
kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring
av 13 § kommunalskattelagen, att till 2 mom. av samma paragraf
(som avsåg de fall där skattskyldighet för fastighetsskatt förelåg i ägares
ställe) skulle fogas två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d)
efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet
tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som
under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten
tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling.
De föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 §
av den då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
vilka punkter i sin tur motsvarar punkterna c) och d) i 7 § av den nu gällande
förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syltet med motionen \ai
att bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen
av en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.
Kammarrätten ställde sig i avgivet remissyttrande helt avvisande till
motionen.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955
1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal
andra motioner skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan att Kungl.
Maj .t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område
måtte återupptagas samt att Kungl. Maj:t vid denna utredning ville beakta
de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen
II: 209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,
där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen
hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.
I anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna
förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde
leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade fastighetsskatten
i sådana fall såsom en ren objektskatt. Även med bibehållande av
gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att
förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra
verkningarna därav.
1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.
De i motionen II: 209 berörda spörsmålen synes dock ej ha
upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande
med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. m. (SOU
1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga har i sitt år 1945 avgivna betänkande
med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens
område (SOU 1945:35) behandlat detta ämne. I
I motioner (I: 153 och II: 185) till 1959 års riksdag framställdes yrkande
med samma syfte som i de nu förevarande motionerna. 1949 års bevillningsutskott
hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I betänkandet, vari
lämnades en redogörelse för tillkomsten av kommunalskattelagens bestämmelser
i berörda hänseende, yttrade utskottet bl. a. följande.
Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid
„ frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats
åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt
detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet
med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art svnas
forsta gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolckcr samt av
Landen år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.
Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan
kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan
fast egendom, som någon
jest med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund
av testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal beskattnängssynpunkt
syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom
agare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde
sig besutte egendomen. Landéns förslag innebar, att med ägare skulle likställas
innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande
besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övri«t
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955 13
har, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1
inom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu
gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detla hänseende förekommit
förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastighet
redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna
c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda
fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning
synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1
Av vad nu anförts torde framgå att utskottet finner den i de förevarande
motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare
övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt
klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna
i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,
huruvida den i lagstiftningen angivna regleringen på detta område
kan anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala
någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter emellertid, att —
därest vid den blivande utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens
utformning fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas —- den förevarande
frågan tages under omprövning.
Vid 1952 års riksdag framfördes i väckta motioner (1:290 och 11:383)
enahanda yrkande som det vid 1949 års riksdag. Motionerna behandlades
av 1952 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr
13, vari anfördes bl. a. följande.
Den frågan låter sig givetvis ställas huruvida regleringen på förevarande
område kan anses ändamålsenlig. Vid ett ställningstagande till spörsmålet
bör beaktas, att helt skilda synpunkter varit vägledande för bestämmandet
av skattskyldigheten till fastighetsskatt och till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens
natur av garantiskatt har medfört att densamma nära anknutits
till själva fastigheten, ett förhållande som vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens
förmånsrättsregler i fråga om kommuns rätt att ur fastighet tillgodogöra
sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån uppfattningen att skatten häftar
vid fastigheten ter det sig konsekvent, att ägaren skall vara skattskyldig till
fastighetsskatt. Vissa undantag från denna princip ha emellertid uppställts,
såsom beträffande den som utan vederlag besitter fastighet på grund av
testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen i fråga om skattskyldigheten
till förmögenhetsskatt bygger på överväganden av helt annan natur. Stadgandena
i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt ha väsentligen
tillkommit i syfte att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.
Belysande för utvecklingen är tillkomsten år 1934 av bestämmelser
motsvarande de under punkterna e) och f) i sistnämnda författningsrum
angivna stadgandena.
Med det nu anförda har utskottet velat antyda bakgrunden till gällande
ordning på tbrevarandc område. Av det sagda framgår att en ändring förutsätter
en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose
med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens
utformning för närvarande är föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga
finner utskottet ej anledning att i förevarande sammanhang
taga ställning till frågan om lämpligheten av en samordning av bestämmelserna
om skattskyldighet till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Utskottet
anser emellertid, alt — därest de sakkunniga skulle finna sig böra för- 1
1 G. Eberstein: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 är 1955
orda ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan om skattskyldigheten
bör omprövas. Med hänsyn till anförda omständigheter avstyrker utskottet
bifall till de förevarande motionerna.
Jämväl vid 1953 års riksdag framställdes i väckta motioner (I: 283 och
II: 207) i huvudsak samma yrkande som de vid 1949 och 1952 års riksdagar
framförda. Motionerna upptogs till behandling av samma års bevillningsutskott
i dess av riksdagen godkända betänkande nr 49 angående omläggningen
av fastighetsbeskattningen, vari rörande nämnda motioner anfördes bl. a.
följande.
Ifrågavarande spörsmål har tidigare i anledning av väckta motioner varit
föremål för behandlingen vid 1949 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 19 uttalade 1949 års bevillningsutskott, att utskottet förutsatte
att frågan komme att behandlas av den av 1948 års riksdag begärda
utredningen angående kommunalskattelagstiftningens utformning. Vidare
har i 1950 års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen
forevarande spörsmål upptagits bland de frågor, som de sakkunniga har för
avsikt att behandla sedan principavgörande fattats i fråga om fastighetsskattens
bibehållande. Då utskottet sålunda förutsätter att — därest riksdagen
beslutar om fastighetskattens bibehållande — förevarande frå^a snarast
möjligt tages under omprövning av 1950 års skattelagsakkunniga avstyrker
utskottet motionerna I: 283 och II: 207.
I de föreliggande motionerna har erinrats om 1952 års bevillningsutskotts
uttalande, att därest 1950 års skattelagssakkunniga skulle finna sig böra
förorda ett bibehållande av fastighetsskatten frågan om skattskyldigheten
borde omprövas. Vid 1953 års riksdag hade departementschefen anslutit
sig till uppfattningen att fastighetsskatten borde avskaffas. Han hade dock
icke funnit lämpligt att gå längre än till en sänkning av reparlitionstalet
från 5 till 4 procent. Departementschefens förslag hade grundat sig på utredning,
som företagits av de sakkunniga. Dessa torde i och med avlämnandet
av det betänkande vari fastighetsskatten behandlades ha skilt sig från
denna fråga. Såsom 1952 års bevillningsutskott anfört borde emellertid
frågan om skattskyldigheten i de fall då enligt nuvarande bestämmelser
förmögenhetsskatten och fastighetsskatten åvilade olika skattskyldiga upplagas
till prövning.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om förslag till 1956 års riksdag om sådan ändring i
kommunalskattelagen, att den som i fråga om skyldighet att erlägga skatt
för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet, jämväl skall vara skyldig
att utgöra skatt för garantibeloppet å fastigheten samt äga rätt att åtnjuta
procentavdrag och värdeminskningsavdrag.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förevarande spörsmål
tidigare vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Detta var bl. a. fallet i anledning av motioner vid 1952 års riksdag.
Motionerna avslogs av riksdagen på hemställan av samma års bevillningsutskott
i dess betänkande nr 13, vari utskottet framhöll bl. a., att vid ett ställ
-
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1055
ningsstagande till spörsmålet borde beaktas, att helt skilda synpunkter varit
vägledande för bestämmandet av skattskyldigheten till fastighetsskatt och
till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens natur av garantiskatt hade medfört,
att densamma nära anknutits till själva fastigheten, ett förhållande som
vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens förmånsrättsregler i fråga om kommuns
rätt att ur fastighet tillgodogöra sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån
uppfattningen att skatten häftade vid fastigheten tedde det sig konsekvent, att
ägaren skulle vara skattskyldig till fastighetsskatt. Vissa undantag från
denna princip hade emellertid uppställts, såsom beträffande den som utan
vederlag besutte fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen
i fråga om skattskyldigheten till förmögenhetsskatt byggde på
överväganden av helt annan natur. Stadgandena i 7 § förordningen om statlig
förmögenhetsskatt hade väsentligen tillkommit i syfte att förhindra transaktioner
för erhållande av skattelindring. Belysande för utvecklingen vore
tillkomsten år 1934 av bestämmelser motsvarande de under punkterna e) och
f) i sistnämnda författningsrum angivna stadgandena. Utskottet anförde
vidare, att utskottet med det anförda velat antyda bakgrunden till gällande
ordning på förevarande område. Av det sagda framginge, att eu ändring förutsatte
en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose
med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens
utformning vore föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga
fann utskottet ej anledning taga .ställning till frågan om lämpligheten av en
samordning av bestämmelserna om skattskyldighet till fastighetsskatt och
förmögenhetsskatt. Utskottet ansåge emellertid, att — därest de sakkunniga
skulle finna sig böra förorda ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan
om skattskyldigheten borde omprövas.
Senast behandlades förevarande spörsmål i 1953 års bevillningsutskotts
betänkande nr 49 i anledning av proposition nr 186 med förslag till omläggning
av fastighetsbeskattningen. I nämnda betänkande upptogs jämväl till
behandling vid riksdagens början väckta motioner om sådan ändring i kommunalskattelagen
som den nu ifrågasatta. I betänkandet uttalades, att i 1950
års skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen förevarande
spörsmål upptagits bland de frågor, som de sakkunniga hade för avsikt
alt behandla sedan principavgörande fattats i fråga om fastighetsskattens
bibehållande. Då utskottet sålunda förutsatte, att förevarande frågor snarast
möjligt toges under omprövning av de sakkunniga, avstyrktes motionerna.
I de föreliggande motionerna har erinrats om vad som uttalades av 1952
ars bevillningsutskott. I anslutning härtill har gjorts gällande, att de skattelagssakkunniga
skilt sig från den föreliggande frågan genom avlämnandet
av den utredning angående fastighetsskatten, vilken låg till grund för proposition
nr 186 till 1953 års riksdag angående omläggning av fastighetsbeskattningen.
Utskottet kan ansluta sig till vad 1952 och 1953 års bevillningsutskott uttalat
och finner det sålunda lämpligt att frågan om skattskyldighet för
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1955
garantibelopp för fastighet överväges. I anledning av vad i motionerna anförts
vill emellertid utskottet framhålla, att enligt vad som framgår av nyssnämnda
utredning (SOU 1953: 8 s. 88 ff) de skattelagssakkunniga avser att
senare till behandling upptaga speciella frågor om ändring i kommunalskattelagens
detaljbestämmelser rörande fastighetsbeskattningen. Bland dessa
frågor nämnes särskilt den nu förevarande. Då med hänsyn härtill denna
fråga kan förutsättas bli behandlad av de sakkunniga, finner utskottet icke
skäl att i anledning av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 355 av herrar Ebbe Ohlsson
och Björnberg samt II: 430 av herr Nilsson i Svalöv angående
viss ändring av bestämmelserna om skyldigheten att
erlägga fastighetsskatt måtte, i den mån de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 19 april 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson, Werner och fröken
Ranmark; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sundström, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Anderson i Sundsvall
och Nilsson i Svalöv.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.