Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

1955-05-10 · 126 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:45, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

1

Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 100, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Rörande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges förslag till ändrade regler för företagsbeskattningen.

Förslaget grundar sig på det av företagsbeskattningskommittén år

1954 framlagda betänkandet i ämnet. Vissa modifikationer och ändringar

i kommitténs förslag har dock vidtagits.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att anpassa företagsbeskattningen

till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda

förslaget bygger på en fortsatt nettovinstbeskattning men med en åtstramning

av rätten till vinstreglerande dispositioner. Investeringsfondsinstitutet

föreslås utbyggt med speciella skattelättnader för de företag, som begagnar

sig därav.

Förslaget kan sammanfattas med följande.

Den fria avskrivningsrätten begränsas. Avdrag för avskrivning å maskiner

får åtnjutas med högst 30 procent för år räknat å summan av ingående

bokfört värde å inventariebeståndet och årets anskaffningskostnad. Möjlighet

finnes att i det fall, då inventarier avyttrats eller förlorats, göra en

extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersätt1—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr h5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ningen. Även överprisavdrag ra. m. kan ifrågakoinma. Enligt en supplementär

regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande restvärdet

vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jordbrukare

med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —

som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast

av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig utgångspunkt

för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skattskyldig,

som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inventering

av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid

framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda

värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,

får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid

att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.

Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på

medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplementärregeln

innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i

denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa övergångsår

följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt

nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lagrets

anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst

30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda

fr. o. m. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall

gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent

av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse

får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för

skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.

I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelsefulla

ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30

procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt

nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit

investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,

att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande

10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas permanent

i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år i955 3

melser. I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familjeföretag

inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension

åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,

handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta

medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De

fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stiftelsen.

Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjämning i vissa fall har inte

upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera

någon ändring av nu gällande skattesatser.

Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:421 av herr Axel Svensson m. fl. och

II: 526 av herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att folketshusförening, folkparksförening, bygdegårdsförening och annan

liknande organisation med huvudsaklig uppgift att tillhandahålla samlingslokal,

ävensom annan i ideellt syfte verksam organisation, som tillhandahåller

dylik lokal, enligt företagsbeskattningskommitténs förslag erhåller

rätt till resultatutjämning;

II) de likalydande motionerna I: 458 av herr Veländer och II: 568 av herr

Östlund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av kommunalskattelagen att för skogsindustriens vidkommande må till

varulager hänföras inköpta träd å rot, samt att vederbörande utskott måtte

utarbeta härför erforderlig lagtext»;

III) de likalydande motionerna 1:459 av herrar Sigfrid Larsson och

Theodor Johansson samt II: 566 av herrar Hansson i önnarp och Hansson

i Skegrie, vari hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen

nr 100 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning rörande

införande av öppen resultatutjämning vid taxering av inkomst av rörelse

och jordbruksfastighet, varvid frågan om införande av ett utjämningskonto

för jordbruket må prövas i enlighet med vad som i motionerna anförts;
IV)

de likalydande motionerna 1:460 av herr Magnusson m. fl. och

11:574 av herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om ändring

av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) som framlagts i

proposition nr 100 med de ändringar av punkt 2 av anvisningarna till 29 §

samt av övergångsbestämmelserna som framgår av följande lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Anvisningar

till 29 §.

2. Skattskyldig må — — — sådan personal.

Avdrag må---överlämnat skuldebrev.

Avdrag för —--denna gavs.

Skattskyldig må —--beträffande pensionsstiftelse.

Denna lag---- tidigare år.

I samband--— följande iakttagas.

1. Vad i---att gälla.

2. Finnes vid —• --över stiftelsen.

Utgår vid--- — bindande utfästelse.

Sådan stiftelse,---nr 308.

3. Skattskyldig, som — — -— räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig--— i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skola

för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren 1957—1962

följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket i

nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av de beskattningsår, för vilka taxering i första instans äger

rum åren 1957 och 1958, må lagret upptagas i enlighet med gällande bestämmelser.

Vid utgången av de beskattningsår, för vilka taxering i första instans äger

rum åren 1959—1962, må lagret icke upptagas till belopp understigande i

det följande angiven procentuell andel av lagrets i nyssnämnda stycke av

sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1959 och 1960, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1961 och 1962, trettio procent av lagrets värde.

2) antaga det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till förordning om

investeringsfonder för konjunkturutjämning med den ändring av 5 § som

framgår av följande lydelse:

5 §•

Å konto--— §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet samt, sedan tio år

förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen verkställts, ytterligare

trettio procent av detta belopp. Har sådant---beloppets storlek»;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

5

V) de likalydande motionerna I: 461 av herrar Eskilsson och Anders Johansson

samt 11:570 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att

riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna i anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen punkt 1, att förvärvskällan jordbruksfastighet,

där resultatet därav beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, likställes

med förvärvskällan rörelse»;

VI) de likalydande motionerna I: 462 av herr Herbert Hermansson m. fl.

och II: 569 av herr Andersson i Brämhult m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om den ytterligare utredning,

vartill ärendet kan föranleda, samt förslag till 1956 års riksdag

om rätt till förlustutjämning för såväl aktiebolag och ekonomiska föreningar

som handelsbolag och andra rörelseidkare»;

VII) de likalydande motionerna 1:463 av herr Ohlon in. fl. och 11:571

av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

dels att riksdagen måtte

A. med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 100 besluta

1. att den i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgade

rätten för aktiebolag m. fl. juridiska personer till s. k. fri avskrivning

å maskiner och inventarier måtte bibehållas oförändrad;

2. att beträffande varulagervärderingen det i propositionen föreslagna

procenttalet för nedre gränsen för värdering av varulager — femte stycket,

punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen — bestämmes till

30 i stället för 40;

3. att i fråga om ikraftträdandebestämmelserna till ändringarna i punkt

1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (varulagervärderingsreglerna)

fastställa en sådan utformning av desamma, att vid 1953 års utgång

befintlig lagerreserv behålles i den utsträckning som angivits ovan

i motiveringen;

4. antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid

taxering till statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank

må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig

inkomstskatt åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering

till sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk

person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §.

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed

summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår

fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor

överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning

för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges taxering

till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa

det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §■

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag

sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskattningsår

för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,

som avses i 1 § första stycket, att fördela förlustavdraget på två eller flera

beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, sedan i

förekommande fall avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet

underskott å förvärvskälla.

Ägas eller innehavas på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling

av juridisk person — aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk

förening till huvudsaklig del av en fysisk person eller ett fåtal fysiska

personer, må förlustavdrag, som för bolaget eller föreningen blivit fastställt,

icke medgivas i vad det belöper å tid, varunder aktierna eller andelarna till

huvudsaklig del innehafts av andra delägare än under det beskattningsår,

för vilket förlustutjämning yrkats, därest förändringarna i innehavet icke

väsentligen skett på grund av arv eller testamente. Om skattskyldig, som

genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar i bolag eller förening

har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, tillgodofört

sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen till sådant belopp, att

förlust uppkommit, må ock avdrag enligt denna förordning för sådan förlust

vägras eller jämkas enligt vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått,

och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av

honom enligt denna förordning utnyttjas, och som under samtliga mellanliggande

beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 7

skyldig föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse, vari

förlusten uppstått, samt på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må

för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse,

som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen. Jämväl må fysisk person,

vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, för sådant ändamål utnyttja

honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat skattskyldig,

vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag

på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må sådan

förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning, att

han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,

oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid

nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,

som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och

varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till

sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon

del kan utnyttjas. I den mån så ej enligt de i deklarationen lämnade uppgifterna

vid nämnda taxering kunnat ske, må avdraget utnyttjas vid närmast

därpå följande taxeringar, intill dess förlusten blivit i sin helhet utnyttjad

till avdrag från belopp, som uppgivits i till ledning för dessa taxeringar

avlämnade allmänna självdeklarationer. Har förlust uppstått under

mer än ett beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före

senare förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den

taxering, som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget

fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån

avdrag kunnat ske från den enligt självdeklarationen beräknade till statlig

inkomstskatt taxerade inkomsten.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,

minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen

om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig

taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs

utföras i fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,

då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter

infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne

icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning,

i stället utnyttjas av dödsboet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

6 §.

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges

till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet

hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att

sådant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli

under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungi. Maj :t eller

kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig, att

förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet

ändras, äger den skattskyidige att inom sex månader från det han av beslutet

eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett

yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,

dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall

skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller

delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret

härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även må

väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

8 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav

föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid

taxeringen för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes

detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp

fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering

ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen

för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande

av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll och

om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom tid

som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd medgivit

skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom

verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av

kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnytt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 9

jande av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående

fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar

äsa motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden

och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen

föras anteckningar över skattskyldiga, för vilka förlustavdrag fastställts,

därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna

att införa rätt till s. k. fri avskrivning å maskiner och inventarier

även för andra rörelseidkare än aktiebolag m. fl. juridiska personer, ävensom

för jordbrukare, vilkas inkomst beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder; samt

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande permanenta

regler för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av

rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder;

dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta de förslag till författningsändringar,

vilka föranledes av de under A. 1—3 ovan anförda yrkandena;
VIII)

de likalydande motionerna 1:464 av herrar Ohlon och Svärd samt

II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt, vari hemställts,

dels att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 100

måtte

A. besluta nedan omförmälda ändringar i propositionen:

1) att gällande bestämmelser om rätt till fri avskrivning beträffande

maskiner och inventarier måtte bibehållas oförändrade,

2) att i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

måtte vidtagas de ändringarna, att företag enligt 5 § skall äga rätt att uttaga

högst 40 % av det till riksbanken inbetalta beloppet samt att rederiföretag,

som nyttjar sin fastighet i rörelsen, enligt 11 § skall äga rätt att

av till investeringsfond avsatta medel använda dessa för reparation av

sådan fastighet,

3) att förordningarna den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade

inventarier och lagertillgångar samt den 19 februari 1954 (nr 40) med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av

avyttrat fartyg måtte givas permanent karaktär,

4) att det föreslagna fjärde stycket i punkt 2 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen måtte utgå, samt

5) att förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering

till statlig inkomstskatt måtte beslutas i enlighet med det av reservanterna

i företagsbeskattningskommittén framlagda förslaget i detta ämne;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta

och till riksdagen framlägga förslag om rätt för rederiföretag att

verkställa avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg;

dels ock att bevillningsutskottet måtte vidtaga de ändringar i propositionens

författningsförslag, som föranledes av de i motionerna framställda

yrkandena;

IX) de likalydande motionerna 1:465 av herr Svärd m. fl. samt 11:572

av herrar Antby och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till förordningen

om investeringsfonder för konjunkturutjämning enligt det i

proposition nr 100 framlagda förslaget, att detta erhåller följande lydelse:

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i

fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt

äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildas

jämlikt förordningen i fråga, dock att vad ovan i 19 § stadgas om tillägg

med Vi» av vad som av investeringsfonden återförts skall gälla i stället för

bestämmelserna i 10 och It §§ förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om

räntetillägg. Vad i--- — (lika med propositionen) — — — äga giltighet»;

X) de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:567

av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga det i proposition nr 100 framlagda förslaget till lag om ändring

i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med de ändringar

av punkt 3. a och 4. av anvisningarna till 29 § och punkt 1. av anvisningarna

till 41 § samt av övergångsbestämmelserna, som framgår av följande lydelse,

ävensom besluta, att till övergångsbestämmelserna skall fogas en ny punkt

av den lydelse som nedan angives.

Anvisningar till 29 §.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga värdeminskningsavdrag

antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig

avskrivning eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig eller fri

avskrivning. Äro tillgångar, varom nu är fråga, underkastade hastig förbrukning,

vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräknas hava en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr £5 år 1955 11

varaktighetstid av högst tre år, må dock oavsett om planenlig, räkenskapsenlig

eller fri avskrivning tillämpas under anskaffningsåret avdragas hela

kostnaden för deras anskaffande.

4. Skattskyldig må,---undgå taxering.

Avdrag för---tillgångarna anskaffats.

Hava under —--lägre belopp.

Har ett---- av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig--— anskaffade tillgångar.

Oaktat vad — — — ytterligare avskrivning.

Då tillgångar — — — till 28 §.

Finnes skattskyldig---fråga anskaffades.

Den omständigheten---senare år.

Har före--- — tillgodoräknats honom.

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank

må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, under

i första stycket angivna förutsättningar berättigas att tills vidare åtnjuta

avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,

oavsett om dessa äro i överensstämmelse med reglerna i andra stycket.

Vid övergång till sådan fri avskrivning skola de i nionde och tionde styckena

meddelade bestämmelserna rörande övergång till räkenskapsenlig avskrivning

i tillämpliga delar gälla.

Angående avdrag--— till 41 §.

Anvisningar till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig,---av följande.

Därest vinstresultatet---stadgade grunder.

Den i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än

trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter

avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången

av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelsearen), må lagret

vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av

sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jäinförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda färden, i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr t5 år 1955

förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att

sjuttio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret

vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande

beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna

gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag---icke gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande -— --eget kapital.

När fråga — — —- skulle ifrågakomma.

Nedskrivning av---september beskattningsåret.

Vad här —--årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---— års inkomstberäkning.

Denna lag---tidigare år.

I samband---följande iakttagas.

1. Vad i---att gälla.

2. Finnes vid---över stiftelsen.

Utgår vid — — — bindande utfästelse.

Sådan stiftelse — --nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning

å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda avskrivningarna,

är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare

medgivande tills vidare åtnjuta räkenskapsenlig eller fri avskrivning.

Har skattskyldig — — — i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skall

för det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år

1957, gälla, att lagret vid utgången av beskattningsåret icke må upptagas

till belopp understigande tjugo procent av lagrets värde.

5. a) Skattskyldig må vid 1957 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning

av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) eller i förekommande

fall under c) angivna beräkningsgrunder avsättes till övergångskonto

för lagerreserv i balansräkningen för utgången av beskattningsåret,

dock under förutsättning att i samma balansräkning lagerreserven enligt

bokföringen minskats med motsvarande belopp.

b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må, utom i fall som

nedan under c) sägs, högst uppgå till ett belopp motsvarande hälften av

skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat till 30 procent av det i

femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 13

kommande fall minskat med avdrag för inkurans, å det vid utgången av

det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1954,

befintliga lagret, och, å andra sidan, lagrets i beskattningshänseende vid

nämnda taxering åsatta värde.

c) Oavsett vad i nästföregående stycke sägs må på därom av den skattskyldige

framställt yrkande avsättning till övergångskonto för lagerreserv

i stället beräknas enligt nedan angivna grunder.

Lagret vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första

instans verkställes år 1957, upptages till 30 procent av det i femte stycket

i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i förekommande fall

minskat med avdrag för inkurans.

Till den del detta lager av den skattskyldige visas motsvara sådant förkrigslager,

som avses i punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § förordningen

den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt för år 1946, upptages värdet

därav enligt de i nämnda författningsrum för förkrigslager föreskrivna

grunderna.

Skillnaden mellan värdet, beräknat i enlighet med vad i andra stycket

sägs, å eu lagerkvantitet motsvarande förkrigslagret, och det enligt tredje

stycket uppskattade värdet å samma lagerkvantitet må avsättas till övergångskonto

för lagerreserv. Om lagret vid utgången av det beskattningsår,

för vilket taxering i första instans verkställes år 1957, understiger förkrigslagret,

må dock allenast skillnaden mellan de enligt ovan angivna grunder

beräknade värdena å denna mindre lagerkvantitet avsättas till sådant konto.

d) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i

första instans verkställes år 1957, sådan stadigvarande minskning i lagret,

att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs

legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,

skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten

proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till

beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i

medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,

understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring au förordningen den 20 juli 1947

om statlig inkomstskatt (nr 576).

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt (nr 576) skall erhålla följande ändrade lydelse.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

5 §•

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,

minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas

samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning

i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst, vilken

utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej uppgår

till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

3) antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank

må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig

inkomstskatt åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering

till sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk

person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §•

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed

summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår

fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor

överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning

för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges

taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa

det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag

sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskattningsår

för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

som avses i 1 § första stycket, att fördela förlustavdraget på två eller flera

beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, sedan i

förekommande fall avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet

underskott å förvärvskälla.

Ägas eller innehavas på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling

av juridisk person — aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk

förening till huvudsaklig del av en fysisk person eller ett fåtal

fysiska personer, må förlustavdrag, som för bolaget eller föreningen blivit

fastställt, icke medgivas i vad det belöper å tid, varunder aktierna eller andelarna

till huvudsaklig del innehafts av andra delägare än under det beskattningsår,

för vilket förlustutjämning yrkats, därest förändringarna i

innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente. Om skattskyldig,

som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar i

bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen,

tillgodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen till sådant

belopp, att förlust uppkommit, må ock avdrag enligt denna förordning för

sådan förlust vägras eller jämkas enligt vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår då förlusten uppstått

och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av

honom enligt denna förordning utnyttjas, som under samtliga mellanliggande

beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig

föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten

uppstått, och vilken på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må för

förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse, som

omförmäles i 27 § kommunalskattelagen. Jämväl fysisk person, vilken

under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, må för sådant ändamål utnyttja

honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat

skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag

på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må

sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,

att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,

oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid

nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §■

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,

som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till

sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon

del kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade

uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras

den skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten

blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett

beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare

förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering,

som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den

mån avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle

ha utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,

minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen

om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig

taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras i fulla

tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,

då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter

infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne

icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning

i stället utnyttjas av dödsboet.

6 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges

till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet hänför

sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att sådant

yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under

taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller

kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att

förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet

ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet

eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett

yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,

dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet

fall skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller

delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

skattningsåret härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även

må väckas hos prövnjngsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

j !i: • ‘ i ..." :«r. i : •: '' • " ''.: - t
8

§.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav

föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid

taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes

detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp

fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna

taxering ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen

för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget

fastställdes.

9 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande

av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll

och om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom

tid som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd

medgivit skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom

verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av

kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande

av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående

fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar

äga motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av täxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden

och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen

föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag

fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid

taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1955

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t måtte låta

företaga en utredning angående möjligheterna att utsträcka rätten till fri

avskrivning till att gälla jämväl beträffande fysiska personer, som bedriver

rörelse, samt jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga principer;

5) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande permanenta

regler för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av

rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder»;

XI) motionen 1:423 av herr Werner, vari hemställts, »att riksdagen vid

behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 100 måtte fastställa övergångsbestämmelserna

rörande beskattning av de genom de nya grunderna

framkomna lagervärdena i enlighet med i motionen angivet förslag»; ävensom
XII)

motionen I: 457 av herrar Öhman och Helmer Persson, vari hemställts,

»att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition

nr 100, måtte besluta följande ändringar i förslaget till lag om ändring

i kommunalskattelagen den 28 september 1928,

att sjätte stycket i 4 inom., 29 §, som börjar med ''Oaktat vad ovan stadgas

----’ och slutar med ’---ytterligare avskrivning’, utgår;

att femte stycket i mom. 1, 41 §, ges följande lydelse: ''Lagret vid beskattningsårets

utgång må icke upptagas till lägre belopp än sextio procent av

lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet å balansdagen

är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter avdrag för

inkurans.’

att sjätte stycket i mom. 1, 41 §, ges följande lydelse: ''Därest värdet å

lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet och i förekommande

fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som

motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast

föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets

utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda

värde å detta lager efter avdrag med fyrtio procent av sagda medeltalsvärde.

Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång

hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att fyrtio procent av

nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.

Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan

om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955 19

stämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av

sådana varor eller del därav upptagas till lägst åttiofem procent av värdet

å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret

eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.

Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,

skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet

av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke gälla.’

att sjunde stycket i mom. 1, 41 §, som börjar med ’Utan avseende

— ---’ och slutar med ’---vara påkallat’, utgår».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 421, I: 423, I: 457, I: 458, I: 460, I: 465,

11:566, 11:567, 11:569, 11:570, 11:571 och 11:573.

Propositionen

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Den svenska skattelagstiftningen är i princip så uppbyggd att till beskattning

för en viss tidsperiod — beskattningsåret — skall upptagas på

perioden belöpande intäkter efter avdrag för på samma tidsperiod belöpande

omkostnader. Det är med andra ord den under beskattningsåret

uppkomna verkliga nettovinsten som skall beskattas. Från denna allmänna

princip har emellertid i olika hänseenden avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda

lämnar kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att

själv reglera den skattemässiga vinsten för ett visst år, nämligen genom

att i önskad omfattning utnyttja rätten till fri avskrivning å maskiner

och andra inventarier, till fri värdering av varulager eller till skattefri

avsättning till investeringsfond eller för framtida pensions- eller andra

personalkostnader. Utnyttjandet av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande

dispositioner kan alltså medföra att den inkomst, som upptages

till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt understiger den faktiska

inkomsten under samma period.

Under senare år har ökad uppmärksamhet ägnats det förhållandet, att

föreliggande möjligheter för företagen att genom vinstreglerande dispo
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sitioner förskjuta beskattningen framåt i tiden av den under året faktiskt

åtnjutna vinsten lämnar utrymme inte blott för en med obeskattade vinstmedel

verkställd kapitaluppbyggnad utan även en likviditetsförstärkning

svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga* Denna kapitalansamling och

likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv

investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss återhållsamhet

med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,

har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunkturpolitisk

art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna

genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på

de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de

senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åtgärder

såväl av penningpolitisk som skattepolitisk natur. Syftet har därvid

varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt

stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av näringslivet,

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande bestämmelserna

om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade

överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstramning

i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv

kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skattelagarna

givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början erinras

om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna

om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investeringar,

i det verkställandet av sådana investeringar medförde att vederbörande

fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden

beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en

gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar av

visst slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande

investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga

bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna

i sistnämnda del kom dock -—- med hänsyn till att sådana spekulativa

lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat

sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid

taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs

utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande

bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner

och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsättningar

till pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder.

Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande företagen,

var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955 21

eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dispositioner

erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på

de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

På därom gjord hemställan erhöll chefen för finansdepartementet den

9 maj 1952 bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift

att verkställa en översyn av vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen.

Samma dag tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare,

f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet

G. F. E. Cederwall, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren

S. H. Gustafson, byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet

G. T. Hedborg, civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av

riksdagens första kammare, lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie

doktorn E. J. Wehtje att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på

egen begäran entledigats från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom

utredningsman deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokföringssakkunnige

i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bankdirektören

L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid

handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrade departementschefen

inledningsvis om de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka

i det föregående redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åtskilliga

delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,

däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda konjunkturer

och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa

vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt medgivna

nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat

att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter

önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppenbart,

att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till tillfällig

begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investeringsstimulerande

effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och

i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårsperioden

1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt uppmärksammat

verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utformning

och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en

bruttobeskattning.

I direktiven anförde departementschefen vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri

avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta sammanhang

är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore ange
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955

läget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria

avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets synpunkt

vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde

givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna

att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv

m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna

kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten

— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet -— och bestämmelserna om

investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet

huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som

riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas

i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser

på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka

möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskrivningsrättens

omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som

ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hänsyn

till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av

detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för

att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de bestämmelser,

som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner

än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna

om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen bär ett

mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna

om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.

Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå

att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser.

Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella

förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas

samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår

avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utredningen

att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande

med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga

får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva behovet

och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens utgifter.

Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare

prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten

av vissa utgifter och investeringar. I första hand svnes böra uppmärksammas

sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.

Beträffande bestämmelsernas utformning skall bär icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens

föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda

utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss

återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur

ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,

mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven antyddes

emellertid vissa tänkbara lösningar, varav i statsrådsprotokollet

återgivits följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 dr 1955 23

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida

bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager

under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom

ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de

allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast

böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras

skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen

fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie

skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke

onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall

ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då

det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma

återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för

avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som

möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan

på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kommer

att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i tilllämpningen

och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade. Från

taxeringsmyndigheternas sida har vid upprepade tillfällen anmärkts att bestämmelserna

ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skattelättnader

samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Sålunda

har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att

företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt

belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter

borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som

bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskostnader

över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pensionsstiftelse

verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än

utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgiftsnotering

i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess

förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot bestämmelserna

på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har

framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott

om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren

i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgångarna

i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för

ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakttagas,

att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas

utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla

bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och för sig

åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna

ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det

ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan

komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas

efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid fram
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

hålla, att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestämmelser

som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lagstiftaren

uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig

icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskommittén,

har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med

förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet

fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag har såsom Bihang 1

fogats vid statsrådsprotokollet.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden

avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret,

justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Gotlands

handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands

och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riksförsäkringsanstalten,

överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,

Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Kooperativa

förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna

Folket och Samarbete, Tliulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk. Svenska företagares riksförbund och

Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från professorn

A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska institutionen

vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vidare har vissa myndigheter och organisationer beretts tillfälle att av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 25

giva yttrande över betänkandet utan att de begagnat sig därav, nämligen

bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska landskommunernas förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits

av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,

Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Departementschefen har tillika omnämnt att framställningar inkommit

den 17 maj 1954 från Sveriges redareförening med hemställan om ändring

av gällande beskattningsbestämmelser i fråga om rederiföretags rätt till

avdrag för kostnader för klassning av fartyg, den 8 september 1954 från

Svenska företagares riksförbund angående skattepolitikens utformning i

vissa hänseenden samt dén 27 augusti 1954 från Aktiebolaget Volvo angående

den nu gällande begränsningen av rätten till avdrag för nedskrivning

å kontraherade men ej levererade varor.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Konjunkturer och företagsbeskattning, s. 41—60.

Bruttobeskattning, s. 60—68.

Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen, s. 68—99.

Avskrivning å maskiner, s. 99—165.

Avskrivning å byggnader, s. 165—174.

Värdering av varulager, s. 174—265.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning, s. 265—307.

Pensions- och andra personalstiftelser, s. 307—373.

Förlustutjämning, s. 374—385.

Skattesatsen för vissa juridiska personer, s. 385—395.

Speciella regler för högkonjunkturlägen, s. 395—403.

Motionerna m. m.

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

Allmänna synpunkter på frågan om sambandet mellan konjunkturer

och företagsbeskattning

i de likalydande motionerna 1:463 och 11:5 71 har bl. a. anförts att

enligt det siffermaterial, som redovisades i propositionen, den andel av

de privata bruttoinvesteringarna, som påverkades av utformningen av företagsbeskattningen,

kunde uppskattas till ca 20 procent av totalinvesteringarna

i samhället eller ca 7 procent av nationalprodukten. Dessa siffror visade

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

att utformningen av reglerna för företagsbeskattningen inte kunde tillmätas

någon avgörande betydelse för stabiliseringspolitiken. Denna uppfattning

funne även stöd i det siffermaterial, som professor Västhagen redovisat i sin

undersökning om tillämpningen av den fria avskrivningsrätten. Denne

hade sökt beräkna den s. k. skattekreditens andel av totalfinansieringen av

samtliga investeringar. Med skattekredit menades då skatten på det belopp,

varmed de faktiskt gjorda avskrivningarna överstege en hypotetiskt beräknad

normalavskrivning. Med antagande av en normalavskrivning om

10 procent på tillgångarnas återanskaffningsvärde vid varje bokslutstillfälle

uppskattade Västhagen skattekreditens andel av totalfinansieringen

av samtliga investeringar till mellan 2 och 8 procent för perioden 1938 - 1951 och mellan 7 och 18 procent för åren 1948—1951. Särskilt med tanke

på att normalavskrivningen baserats på en så lång avskrivningstid som

tio år kunde dessa siffror knappast betecknas som höga. När det gällde

att bedöma den s. k. självfinansieringen måste framför allt följande två

omständigheter beaktas: den under den aktuella perioden kraftiga kostnadsstegringen,

som föranlett att den på historisk anskaffningskostnad

beräknade avskrivningsprocenten hade måst bli jämförelsevis hög, samt

industriinvesteringarnas konstaterade starka beroende av bank- eller annan

främmande kredit just de år expansionen i investeringarna varit som störst.

De jämförelsevis stora avskrivningarna finge snarare ses som en verkan

av än som en orsak till inflationen. Enligt i propositionen redovisade siffror

utgjorde ökningen av totalbeloppet lämnade industrilån under åren 1947,

1948 och 1951, d. v. s. de kraftigaste överkonjunkturåren, 559, 527 resp.

582 milj. kronor, medan medeltalet för ökningen för de övriga fem efterkrigsåren

fram till år 1954 utgjorde 78 milj. kronor. Siffrorna visade klart

hur starkt expansionen i företagens investeringar varit beroende av möjligheterna

att erhålla kredit på kreditmarknaden, d. v. s. på annat sätt

än genom s. k. självfinansiering. Departementschefen — liksom företagsbeskattningskommitténs

majoritet — hade överdrivit de hittills i den permanenta

lagstiftningen gällande skattereglernas betydelse som inflationsdrivande

faktor. De sist redovisade siffrorna visade, vilken nyckelposition,

som den allmänna penning- och kreditpolitiken intoge. Tyngdpunkten i

konjunkturpolitiken borde alltså läggas på andra åtgärder än skattepolitiken,

i första hand de kreditåtstramande åtgärder, som penning- och kreditpolitiken

erbjöde. Om efterkrigsårens inflationsperioder mötts med en

effektiv penningpolitisk kreditåtstramning på ett tidigt stadium, hade detta

med all sannolikhet kunnat få en tillräckligt dämpande effekt på investeringsutvecklingen.

En sådan politik gjorde den begränsning av företagens

konsolideringsmöjligheter onödig, som nu föresloges i propositionen. Genom

en smidigt förd allmän penning- och finanspolitik borde det vara möjligt

att hindra högkonjunkturen från att övergå i inflation. Skulle emellertid

exceptionella förhållanden inträffa, förorsakade av kraftiga inflations
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets betänkande nr tö år 1955

vågor från utlandet som inte kunde bemästras med dessa medel, kunde

man som ett komplement till dessa överväga åtgärder på företagsbeskattningens

område.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har

bl. a. uttalat, att det inte vore riktigt att utforma permanenta beskattningsregler,

som vore avsedda att gälla för normala tider, med tanke på önskemålen

för vissa högkonjunkturlägen. En extrem överkonjunktur borde

mötas med sådana konjunkturpolitiska medel, som vore direkt anpassade

till de krav, som nämnda läge påfordrade, d. v. s. medel på den allmänna

penning- och finanspolitikens område. Om i ett dylikt läge även tillfälliga

åtgärder behövde vidtagas på beskattningsområdet, borde dessa vara sådana,

att de ej menligt återverkade på företagens verksamhet under normala

tider. Den i propositionen tillgripna principen vore även stridande

mot syftet med beskattningen, nämligen att av medborgarna uttaga de

skatter, som erfordrades för att täcka det allmännas utgifter.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har anförts, att den

i skilda konjunkturlägen lämpliga anpassningen av de sammanlagda investeringarnas

omfattning borde åstadkommas med hjälp av finanspolitiska

och kreditpolitiska medel. En målmedveten penningpolitik med en

över hela fältet rörlig ränta, insatt så tidigt att den medverkade till att

hejda tendenser till jämviktsstörningar, vore jämte en spar främjande politik

nödvändig som förutsättning för att ansträngningarna att hålla en hög,

jämn och lönande sysselsättning samt ett fast penningvärde skulle få nödig

effekt. Erfarenheten såväl från vårt land i tidigare skeden som från utlandet

även av mycket färskt datum gåve vittnesbörd om den penningpolitiska

aktivitetens fördelar ur konjunkturutjämningssynpunkt. Icke ens ett

företag med väsentligt eget sparande vore okänsligt för en målmedveten

penningpolitik. I mycket extrema konjunkturlägen kunde exceptionella

åtgärder — också av fiskal natur — vara ofrånkomliga. Det vore däremot

icke lämpligt att lägga erfarenheter från sådana till grund för utformningen

av permanenta skatteregler. Under den tid då de skattemässiga förutsättningarna

för ett omfattande företagssparande varit goda hade de svenska

företagen förmått väl hävda sig på marknaden. Inga tecken tydde på avtagande

internationell konkurrens. I stora industriländer genomfördes

successiva uppmjukningar i skattereglerna i syfte att främja en snabbare

investeringstakt. Till villkoren för att vårt land skulle kunna vara med i

en internationell ekonomisk gemenskap med ömsesidigt och fritt växlingsbara

valutor hörde bibehållen och förbättrad konkurrenskraft. Denna förutsatte

regler för företagsbeskattningen, som toge nödvändig hänsyn till

det långsiktiga och kortsiktiga behovet av ostörd investeringsutveckling

och tillräcklig investeringstakt. Det kunde befaras alt, i den mån företagens

investeringar verkligen minskades genom de i propositionen föreslagna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

reglerna, de friställda resurserna i ett högkonjunkturläge komme att absorberas

av en ökning av investeringarna inom den allmänna sektorn. Slutresultatet

bleve i så fall icke en dämpning av överkonjunkturen utan snarare

en snedvridning av investeringsverksamhetens fördelning på olika

ändamål.

I motionen 1:457 har bl. a. anförts att verkningarna av konjunkturomslag

borde bekämpas med åtgärder som ginge ut på samhällsekonomisk

planering av produktion, investeringar, utrikeshandel, penningpolitik etc.

Dessa grundläggande problem hade icke berörts i det föreliggande ärendet.

En ändring av reglerna för företagsbeskattningen borde främst åsyfta att

till stat och kommun indraga en betydligt större del av vinsterna, framför

allt de större aktiebolagens, än som för närvarande skedde.

Avskrivning å maskiner

i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har uttalats, att

en mängd tungt vägande skäl talade för ett bibehållande av den fria avskrivningsrätten.

Den bidroge till en bättre kapitalförsörjning, vilken grundade

en förmåga att i samhällets och de anställdas intresse hålla en stabil sysselsättning.

Konkurrenskraften grundades till stor del på möjligheter att successivt

kunna öka investeringarna och vidtaga riskbetonade investeringar

utan att företagens stabilitet och sysselsättningsförmåga minskades. Eftersom

vårt land vore ett utpräglat exportland, måste näringslivet ha en höggradig

förmåga till anpassning efter ändrade konkurrensförhållanden. En

begränsning av avskrivningsrätten skulle innebära ett allvarligt återhållande

moment i strävandena mot en högre produktivitet, vilken vore underlaget

för en fortlöpande reallönehöjning. Att en restriktiv investeringspolitik

under normala tider reste hinder för en snabb ökning av produktionen

låge i öppen dag. Det måste vara en styrka för hela samhället, att

flertalet företag vore väl konsoliderade och alltså hade reserver att falla

tillbaka på i en vikande konjunktur. En begränsning av avskrivningsrätten

mnebure ingenting annat än en indragning av en del av dessa reserver till

samhället och ett hinder för uppläggande av dylika för framtiden i erforderlig

utsträckning. Motionärerna åberopade i detta hänseende vad Kooperativa

Förbundet framhållit i sitt remissutlåtande. På grund av att någon

i lagstiftningen praktiskt användbar metod hittills icke utfunnits för avskrivning

å nuvärdet, måste ett sådant avskrivningssystem väljas, som

lämnade garanti för att i anläggningstillgångar investerade medel icke förtärdes

genom beskattning. Den fria avskrivningsrätten uppfyllde det kravet

i viss utsträckning. Med hänsyn till de snäva avskrivningsreglerna beträffande

byggnader framstode det som än angelägnare att den fria avskrivningsrätten

beträffande maskiner och övriga inventarier bibehölles.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets betänkande nr ''ro år 1955

Den enkelhet i tillämpningen såväl bokföringsmässigt som taxeringstekniskt,

som den fria avskrivningsrätten erbjöde, kunde intet annat system

uppvisa. Det måste även observeras att varje avskrivningsmetod fri,

planenlig eller räkenskapsenlig — ledde fram till att avdrag erhölles för

tillgångens hela anskaffningsvärde. De olika avskrivningssystemen skilde

sig från varandra allenast med avseende å den takt med vilken avskrivningen

skedde. Mot bakgrunden av detta konstaterande borde det myckna

talet om missbruk av den fria avskrivningsrätten bedömas. Motionärerna

refererar i detta sammanhang ett yttrande av kommerskollegium, vari uttalades

att enligt kollegii uppfattning det sätt, varpå den fria avskrivningsrätten

utnyttjats, inte utgjorde tillräckligt motiv för att slopa detta från

näringspolitiska synpunkter så värdefulla institut. Med motionärernas uppfattning

att den fria avskrivningsrätten vore den ur skilda synpunkter lämpligaste

avskrivningsmetoden framstode det som en naturlig konsekvens,

att frågan om den fria avskrivningens utsträckande till företag, vars verksamhet

utövades i andra former än aktiebolag och ekonomiska föreningar,

gjordes till föremål för utredning.

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har bl. a. anförts

följande. Tack vare den fria avskrivningsrätten hade rederierna kunnat

ersätta sina under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa

fartyg såsom ersättning för äldre, utrangerat tonnage samt utvidga och

modernisera den svenska handelsflottan. Landet hade till följd härav tillförts

en betydande ökning av främmande valutor, rederibolagen hade fått

möjlighet att konsolidera sin verksamhet, och åtminstone vissa grenar av

denna näring hade kunnat konkurrera med utländska rederiföretag. Fartygspriserna

hade under de senaste 15 åren stigit högst avsevärt. Enligt ett

svenskt varvs prisindex hade priset per dödviktston ökats från 1939 som

basår och med ett indextal av 100 till år 1954 med ett indextal av 310. De

av rederierna verkställda avskrivningarna hade till en mycket väsentlig

del motsvarat sådana överprisavdrag, som vore tillåtna vid bunden avskrivning.

Motionärerna ville framhålla att professor Västhagen gjort en utiedning

rörande den fria avskrivningsrättens betydelse för rederinäringen.

Utredningen gällde bl. a. investeringar och avskrivningar å fartyg för 70

rederibolag under åren 1938—1951. Den omfattade både större, medelstora

och mindre rederibolag med rätt till fri avskrivning. Nämnda utredning

utvisade att om man utginge från att nyanskaffat tonnage finge avskrivas

på fem år, vilket föresloges i propositionen (kompletteringsregeln), de

undersökta rederibolagen ej gjort några överavskrivningar å sitt nyanskaffade

tonnage. Talet om att rederierna i allmänhet skulle missbrukat sin rätt

till fri avskrivning visade sig sålunda icke vara riktigt. Utredningen visade

även, att propositionens 30-regel icke torde få någon åtstramande verkan

i konjunkturhänseende i vad gällde rederierna. Beträffande den praktiska

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

sidan av saken erinrade motionärerna om att reglerna rörande den fria avskrivningen

vore lätta att tillämpa för såväl de skattskyldiga som myndigheterna.

Gränsdragningen mellan nyanskaffningar och förbättringsarbeten

å ena samt reparations- och underhållsarbeten å andra sidan vållade

inga som helst svårigheter. Tvister förekomme nästan aldrig angående tilllämpningen

av avskrivningsreglerna i fråga om fartyg och andra inventarier.

Den föreslagna 30-regeln kompletterad med regeln om avskrivning

med 20 procent å anskaffningsvärdet tarvade däremot utredningar, som

kunde bli besvärliga och tidsödande. Man finge även räkna med tvister

om vad som vore grund förbättring och reparationer. För rederinäringens

vidkommande med dess stora konjunkturkänslighet, dess beroende av den

internationella konkurrensen på sjöfartsområdet, med den snabba och

fortgående tekniska utvecklingen på skeppsbyggnadsområdet och med de

stora värdena å fartyg jämförda med andra näringars anläggningstillgångar

hade den fria avskrivningen varit och vore alltjämt av den allra största

betydelse. Den fria avskrivningen hade även verkat utjämnande mellan

olika beskattningsår. Då kommitténs förslag om förlustutjämning mellan

olika år icke medtagits i propositionen, utgjorde detta ett ytterligare och

starkt vägande skäl för bibehållandet av den fria avskrivningsrätten.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 uttalar,

att enligt deras mening särskilt två omständigheter förtjänade beaktande

i fråga om den fria avskrivningsrätten. För det första kunde den

totala produktionen i landet, sett på längre sikt, hållas högre vid fri avskrivningsrätt

än om denna begränsades. För det andra innebure ett avvecklande

av den fria avskrivningsrätten en beskärning av företagens nuvarande

möjligheter att låta avskrivningarna ske i sådan takt att hänsyn

toges till återanskaffningsvärdet i stället för anskaffningsvärdet. Departementschefen

hade icke ansett risk föreligga för en på längre sikt minskad

investeringsvolym inom näringslivet såsom en följd av den fria avskrivningsrättens

slopande. Eftersom det emellertid inte på något håll bestredes,

att den fria avskrivningsrätten under någorlunda normala konjunkturförhållanden

hade en värdefull investeringsfrämjande effekt, kunde departementschefens

uppfattning vara riktig endast under den förutsättningen att

minskningen av näringslivets investeringar under normala konjunkturförhållanden

helt uppvägdes av en ökning av de produktiva investeringarna

under en inträffande lågkonjunktur. En dylik verkan av åtgärder från

statsmakternas sida vore inte att räkna med. De företagsekonomiska skälen

för återhållsamhet i företagens investeringsverksamhet under lågkonjunktur

torde vara alltför starka härför. Med den utformning systemet med de

för depressionstider avsedda investeringsfonderna fått i propositionen vore

det tveksamt om dylika fonder komme att stå till förfogande i sådan utsträckning

att de nämnvärt skulle kunna påverka konjunkturförloppet. En

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 31

nedgång av de industriella investeringarna under en lågkonjunktur kunde

tänkas uppvägas av statliga investeringar eller sådana som igångsattes

med statligt stöd. Det vore emellertid orealistiskt att räkna med att de

industriella investeringarna under en lågkonjunktur skulle ökas så mycket

att detta motsvarade den minskning under normala konjunkturer och

under högkonjunktur som ett borttagande av den fria avskrivningsrätten

kunde beräknas föranleda. Med hänsyn härtill vore de i propositionen

ifrågasatta begränsningarna i avskrivningsrätten ägnade att nedbringa den

sammanlagda industriella investeringsvolymen. Vad anginge den fria avskrivningens

betydelse för företagen i tider med starkt stegrade återanskaffningskostnader

erinras i motionerna att 1924 års skatteberedning i

sitt betänkande (SOU 1927:23) förklarat sig anse det riktigast att undvika

den »komplicerade frågan om hänsynstagande till penningvärdet».

Beredningen hade tillagt, att »skulle penningvärdet i framtiden komma att

förete mera betydande växlingar, finnes emellertid otvivelaktigt skäl att

upptaga denna fråga till förnyad behandling». Departementschefen gjorde

däremot gällande, att det icke skulle vara befogat att vid den skattemässiga

inkomstberäkningen beakta stegringen av återanskaffningskostnaderna.

Han stödde sig därvid på de förhållanden som skulle komma att föreligga

i de fall en rörelse upphörde. För normalfallen vore det emellertid uppenbart

att ett företag, som vid stigande priser icke undantoge så stor del av

vinsten som motsvarade återanskaffningskostnaden för maskiner och inventarier,

försämrade sin ekonomiska situation. Departementschefen erkände

däremot det berättigade i att taga hänsyn till stegringen av återanskaffningskostnaderna,

då fråga vore om prissättningskalkyler. Det befogade

i att i en priskalkyl räkna med visst tillägg för täckning av ökade

återanskaffningskostnader hade givetvis sin grund däri att den företaget

därigenom tillförda prisökningen ansåges erforderlig för nämnda ändamål.

Det för rörelsen nödvändiga realkapitalet skulle eljest icke kunna vidmakthållas.

Fn riktig resultatredovisning måste därför självfallet bygga

på den förutsättningen att ifrågavarande ökning av priset oavkortad finge

användas till sådan täckning av merkostnader för vilken den vore avsedd.

Däremot borde icke större eller mindre del av ökningen få åtgå för betalning

av skatter. Om de skattemässiga avskrivningarna beräknades så snävt,

att prisökningen bleve beskattad såsom behållen inkomst, drabbades ju

icke blott den faktiskt uppkomna vinsten av inkomstbeskattning utan därutöver

en del av det i produktionsmedlen investerade kapitalet. Beträffande

statens järnvägars avskrivningspolitik framhåller motionärerna att 1948

års järnvägstaxekommitté yttrat att detta företag, för den händelse dess

avskrivningspolitik fortsättningsvis skulle grundas på de historiska anskaffningskostnaderna,

under den närmaste framtiden skulle kunna tilllämpa

relativt låga taxor. Efter hand skulle emellertid, även om den allmänna

prisnivån holle sig någorlunda konstant, taxorna behöva böjas i

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

den mån det gamla realkapitalet måste ersättas med nytt som anskaffades

till högre priser. Och denna successiva höjning kunde beräknas fortsätta

under flera decennier framåt. Motsvarande måste gälla för de enskilda

näringsföretagen. På grund härav syntes det motionärerna föreligga ett

klart samband mellan den skattemässiga och den företagsmässiga bedömningen

av avskrivningsproblemen. Inte minst med hänsyn till det ökade

avskrivningsbehov som de stegrade återanskaffningskostnaderna skapade

vore det önskvärt att den fria avskrivningsrätten utsträcktes att gälla ej

endast juridiska personer utan även enskilda rörelseidkare. Vad som förekommit,

då denna fråga vid tidigare tillfällen varit föremål för överväganden,

gåve emellertid vid handen att den aktualiserade vissa svårlösta problem

av taxeringsteknisk natur, vilka krävde en ingående utredning. Den i

propositionen föreslagna ordningen för ifrågavarande skattskyldiga innebure

en icke oväsentlig förbättring av avskrivningsmöjligheterna i förhållande

till vad hittills gällt. Denna förbättring borde emellertid få utgöra

blott ett första steg. En utredning borde verkställas i syfte att få en sådan

lösning av frågan om avskrivningarna för fysiska personer att förslag om

fri avskrivningsrätt även för dessa kunde föreläggas riksdagen inom en

icke alltför avlägsen framtid.

Som motivering för yrkandet i motionen 1:457 att kompletteringsregeln

om en årlig avskrivning med 20 procent av anskaffningsvärdet måtte

utgå har bl. a. uttalats, att företagen genom denna bestämmelse finge möjlighet

att under alla förhållanden, oavsett maskiners och inventariers livslängd,

inom en tidrymd av fem år helt avskriva dem. Detta vore så mycket

mer opåkallat som det i lagtexten funnes ett särskilt stadgande om att

maskiner och inventarier, som beräknades ha en varaktighet av högst tre

år, helt finge avskrivas redan under anskaffningsåret.

Värdering av varulager m. in.

I de likalydande motionerna 1:458 och 11:568 har bl. a. anförts

att riksskattenämnden i ärende rörande meddelande av förhandsbesked

haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida rättigheter till skogsavverkning

finge i taxeringshänseende behandlas som varulager. Såväl nämnden,

som — efter besvär — regeringsrätten hade besvarat denna fråga

nekande. Frågan hade även behandlats av 1952 års bevillningsutskott i dess

i anledning av en motion i ämnet avgivna betänkande nr 30. Utskottet hade

därvid funnit att ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål borde

ske vid den översyn av kommunalskattelagen, som verkställdes av 1950

års skattelagssakkunniga. Enligt motionärernas mening låge det närmare

till hands, att spörsmålet behandlades i samband med frågan om omläggning

av företagsbeskattningen än vid en teknisk revision av kommunalskattelagen.

För skogsindustriens del inginge förvärv av rotposter såsom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 33

ett naturligt led i deras kontinuerliga råvaruanskaffning. Reell skillnad

förelåge icke mellan å ena sidan virkeslager vid fabriker och flottleder

och å andra sidan inköpta träd på rot. Det syntes därför icke tillfredställande

att dessa senare i beskattningsavseende skulle behandlas annorlunda

än såsom varulager i allmänhet. Rotposternas andel av skogsindustriens

totala lagerhållning varierade inom olika delar av landet men torde för de

större skogsindustriföretagen ofta uppgå till ca 20 procent. Utöver prisfallsrisken

på det beskattningsmässiga varulagret förelåge en prisfallsrisk

på rotposterna, som vore större än på varulagret i övrigt, då för rotposternas

del längre tid förflöte tills de förädlats till säljbara produkter än vad fallet

vore beträffande det beskattningsmässiga råvarulagret i övrigt. Företagens

möjligheter att i beskattningsavseende gardera sig mot dessa prisfallsrisker

vore nu mycket begränsade och bleve det i än högre grad, därest de framlagda

förslagen bifölles. Det reella varulagret komme sålunda icke att få

nedskrivas ens till 40 procent, vilket för skogsindustrien med dess starka

konjunkturkänslighet måste framstå såsom i hög grad oroande.

I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 har uttalats, att de!

vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, att man — samtidigt med

den successiva beskattning av framdeles uppkommande orealiserade värdestegringar

å lagertillgångar som propositionsförslaget innebure — belastade

de företag, som hade lagren lågt bokförda, med en retroaktiv beskattning

av de under en följd av år kumulerade, orealiserade prisstegringsvinsterna.

En sådan beskattningseffekt bleve emellertid följden av den genom övergångsbestämmelserna

framtvingade uppskrivningen av varulagren. Under

alla förhållanden borde den tidsfrist, under vilken företagen finge tillfälle

att anpassa sig efter de skärpta värderingsbestämmelserna, förlängas, så att

man minskade den med övergången utan tvivel förenade risken för allvarliga

störningar inom åtskilliga betydelsefulla områden av näringslivet.

Motionärerna förordade därför sådan ändring, att lagret finge upptagas i

enlighet med gällande bestämmelser och praxis vid utgången av de beskattningsår,

för vilka taxering ägde rum åren 1957 och 1958, till 20 procent

av lagrets i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,

angivna värde, såvitt anginge de beskattningsår, för vilka taxering i första

instans verkställdes åren 1959 och 1960, samt till 30 procent av lagrets värde;

såvitt anginge de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställdes

åren 1961 och 1962.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:461 och 11:570

att djur å jordbruksfastighet, varav inkomsten beräknades enligt bokföringsmässiga

grunder, måtte i värderingshänseende likställas med varulager

i rörelse, bar bl. a. anförts att gällande bestämmelser för värdering

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 saml. Nr 45

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

av djurbestånd å sådan fastighet innebure en omotiverad stränghet. I princip

borde verksamhet inom förvärvskällan jordbruksfastighet jämställas med

rörelse. Motionärerna förordade därför, att djurbeståndet måtte få nedskrivas

till 40 procent.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har anförts bl. a.

följande. Under senare år hade de i mellankommunala prövningsnämndens

praxis utformade nedre gränserna för nedskrivning av varulager i allt större

utsträckning kommit att tillämpas av näringslivet. Ett lagfästande av 30

procent av lägsta värdet såsom gräns för värderingen framstode därför

som en naturlig följd av en allt mer accepterad praxis. Därigenom skulle

också beaktas det berättigade kravet att företagen tillförsäkrades erforderligt

skydd mot prisfallsrisker. De föreslagna övergångsbestämmelserna i

fråga om varulagervärderingen innebure i stor utsträckning beskattning

av icke realiserade vinster. Detta vore helt stridande mot det inkomstbegrepp,

som låge till grund för nu gällande inkomstskattesystem. Motionärerna

ställde sig därför avvisande till propositionens förslag i denna del.

Ett system konstruerat efter någon form av normallagermetod skulle innebära

den mest tillfredsställande lösningen på värderingsregler i skattesystemet.

Även om en sådan metod för närvarande icke kunde införas såsom

permanent, borde man dock söka att genom någon generalisering och

förenkling beakta dess grundläggande princip i samband med övergångsbestämmelsernas

utformning. Ett intressant försök till lösning hade framlagts

av professor N. Västhagen i en artikel i tidskriften Balans. Enligt Västhagens

metod skulle reserven i förkrigslagret bibehållas, under det att därefter

inträdd lagerökning skulle värderas enligt huvudregeln jämte supplementärregler.

Av praktiska skäl torde dock Västhagens förslag ej kunna

tillämpas som förstahandsregel. En varulagerreserv kunde bestå dels av

belopp som uppkommit på grund av att företaget underlåtit att uppskriva

lagret i takt med prisstegringarna (orealiserad värdestegringsvinst) och

dels av belopp, som uppkommit genom en aktiv nedskrivning av varulagret.

Om nu en sådan varulagerreserv framtoges till beskattning, innebure detta

i båda fallen en retroaktiv beskattning, mot vilken vägande invändningar

kunde göras. Särskilt stötande vore att belopp, som inte motsvarade någon

i verkligheten uppkommen vinst, beskattades. I varje fall borde därför den

fiktiva värdestegringsvinsten fritagas. I många fall torde det vara mycket

svårt att avgöra hur stor andel av varulagerreserven som utgjordes av dylika

skenvinster. Man torde därför få nöja sig med att som regel tillämpa någon

schablonmetod, varigenom förslagsvis minst hälften av den reserv, som

eljest skulle framtagits till beskattning, skyddades. Möjlighet borde dock

öppnas att tillämpa nyssnämnda av professor Västhagen föreslagna metod,

där detta av taxeringstekniska skäl vore möjligt. Schablonregeln kunde

utformas på följande sätt. Reserven i 1953 års utgående lager (bestämt till

skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört värde) bildade ut
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 35

gångspunkt för en jämförelse med reserven i sagda lager sådan denna skulle

bestämts enligt de av motionärerna förordade värderingsreglerna. I den

mån förstnämnda reserv överstege den, som skulle framkommit genom de

nya bestämmelserna, finge företaget vid varje bokslutstillfälle behålla halva

skillnaden i kronor räknat obeskattad såvida lagerminskning icke inträtt.

Vid minskning av lagret under 1953 års värde skulle den extra reserven

framtagas i takt med lagerminskningen. Anknytningen till 1953 års lager

onödiggjorde omräkning till skilda priser. Denna metod hade vidare den

väsentliga fördelen, att omräkning ej behövde ske i andra fall än vid lagerminskning.

Metoden kunde nämligen praktiskt så utformas, att halva skillnaden

mellan förenämnda reserver uppfördes synligt i balansräkningen

på ett särskilt övergångskonto.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har framhållits, att

genom de i propositionen föreslagna bestämmelserna om värdering av varulager

en ny princip infördes i skattelagstiftningen, innebärande att icke

realiserade värdestegringsvinster kunde beskattas såsom inkomst. Enligt

motionärernas mening borde beskattningen avse en nettovinst, vilken icke

inkluderade någon del av det realkapital som nedlagts i de för rörelsens

bedrivande erforderliga lagertillgångarna. Redan det förhållandet att i

skattelagstiftningen infördes en fix procentsats såsom nedre gräns för varulagervärderingen

vore ägnat att väcka starka betänkligheter. De utredningar

för belysande av de långsiktiga verkningarna av en lagstiftning enligt kommittéförslaget,

som fogats vid Sveriges industriförbunds i propositionen

omförmälda skrivelse den 6 december 1954, bestyrkte, att dessa betänkligheter

vore välgrundade. De visade även, att någon genomsnittlig lagerökning

icke förekommit hos de undersökta företagen under åren 1950—51

utan i stället lagerminskning, vilket förtjänade antecknas med hänsyn till

att lagstiftningens syfte angivits vara att bl. a. förhindra lagerökningar. Utredningarna

hänförde sig till förhållandena åren 1948—1953, vilka vore

belysande för förslagets verkningar. Vid konjunkturväxlingar framträdde

nämligen nackdelarna av lagervärderingsprinciper, som icke i företagsekonomiskt

hänseende vore godtagbara. Och de i skattelagstiftningen meddelade

lagervärderingsbestämmelserna torde komma att påverka företagens

bokföringspraxis i sådan riktning, att de i allt större utsträckning komme

att lägga dessa bestämmelser till grund för resultatredovisningen. I varje

fall måste det lägsta tillåtna värdet i stor utsträckning antagas komma till

användning, om den procentsats, till vilken nedskrivning enligt huvudregeln

finge ske, sattes så hög som 40. Om en fix procentsats såsom lägsta gräns

för varulagervärderingen, med hänsyn till därmed förenade taxeringstekniska

fördelar och angelägenheten av att åstadkomma en tillfredsställande

kontroll över lagervärderingen, ansåges utgöra den enda godtagbara lösningen

av förevarande fråga, vore det viktigt att riskerna för skadliga verkningar

därav i största möjliga utsträckning nedbringades. Av denna an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ledning borde procentsatsen för bestämmande av lägsta värdet enligt huvudregeln

— såsom ock företagsbeskattningskommitténs reservanter yrkat —

icke sättas högre än 30. Även vid tillämpning av denna procentsats komme

beskattningen att i icke ringa utsträckning få retroaktiv karaktär. Vid en

fix nedre gräns måste man visserligen alltid räkna med en successiv beskattning

av framdeles uppkommande orealiserade värdestegringsvinster

å företagens lager. Om man emellertid samtidigt med denna successiva beskattning

av vinster, som enligt ett företagsekonomiskt betraktelsesätt vore

av klart fiktiv natur, retroaktivt uttoge skatt å under en följd av år kumulerade

orealiserade värdestegringsvinster, vilka icke hade något samband

med verkställda affärstransaktioner och vilka uppkommit vid ett tillämpande

av värderingsregler som varit lagligt tillåtna, tedde sig verkningarna

särskilt stötande. Motionärerna förordade därför en ändring av propositionens

övergångsbestämmelser. Om man utginge från den totala nu befintliga

dolda reserven i lagret, i den mån denna vore avsedd att minskas genom

propositionens förslag, och schablonmässigt fastställde viss del därav såsom

beroende av prisstegringarna kunde man undvika att den orealiserade

värdestegringsvinsten beskattades. För att därvid i allmänhet icke gå längre

än att just fritaga nämnda värdestegringsvinst från beskattning, förordades

att hälften av nyssnämnda reserv undantoges. I syfte att undanröja varje

möjlighet för företagen att nu aktivt påverka beskattningsresultatet vid ett

tillämpande av detta förslag ville motionärerna föreslå, att beräkningarna

skulle ske med utgångspunkt från reserven enligt balansräkningen vid utgången

av det beskattningsår, för vilket taxering skedde 1954. Denna reserv

skulle fastställas till skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört

värde. I den mån nämnda reserv understege varulagervärdet enligt de värderingsregler

motionärerna föreslagit i anvisningarna till 41 §, skulle

skillnaden få uppföras på ett särskilt konto, övergångskonto för lagerreserv,

och i samband därmed avdrag medgivas från intäkt av rörelse med samma

belopp. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle

inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell minskning

av övergångskontot ske med åtföljande inkomstbeskattning. För att därvid

inte rent tillfälliga fluktuationer skulle få utslagsgivande betydelse borde

lagerminskningen beräknas på medeltalet under tre på varandra följande

beskattningsår. Eftersom motionärernas förslag icke kunde sägas helt

undantaga de orealiserade värdestegringsvinsterna förordades såsom en

supplementär regel, att skattskyldig som så kunde i stället finge beräkna

avsättningen till övergångskontot enligt en regel som förordats av professor

N. Västhagen i en artikel i nr 1 av tidskriften Balans för år 1955. Enligt

denna regel skulle den del av lagret, som kunde visas motsvara förkrigslagret,

få tagas upp till förkrigspris, medan beträffande lagerökningen de

i propositionen föreslagna reglerna skulle tillämpas. Västhagens regel, som

motionärerna funne principiellt riktigast, hade de ansett sig ej kunna för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

37

orda i första hand på grund av de praktiska svårigheter, som vore förenade

med densamma.

I motionen 1:423 har erinrats om att tillämpningen av de nya strängare

nedskrivningsreglerna måste leda till att tidigare nedskrivet lagerkapital

i viss omfattning nu framkomme som beskattningsbar vinst. Skedde detta

under en alltför kort tidrymd, kunde erläggandet av de ofta mycket betydande

skattebeloppen, tillika med den fortlöpande årliga skatten, medföra

likviditetssvårigheter, hinder för produktionsfrämjande rationaliseringsåtgärder

och besvärande störningar av själva driften. Såsom en allmän

rättsgrundsats vid all lagstiftning borde gälla, att förhållanden, vilka

uppstått under medgivande eller skydd av äldre lag, icke borde diskrimineras

genom verkningarna av övergången till ny lag. Härjämte borde beaktas

att penningvärdets fall tillskapat materiellt fiktiva värden, vilka icke rimligen

vid deras siffermässiga framtagande kunde bilda en materiell grund

för beskattning. För att mildra verkningarna av övergången i berörda avseenden

borde en översyn göras av de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna

beträffande lagervärderingen. En möjlig väg syntes vara

att förlänga den föreslagna övergångstiden med ytterligare två år. Nu gällande

regler skulle i så fall tillämpas vid 1956 års taxering; vid 1957 och

1958 års taxeringar finge som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln

godtagas 20 procent samt vid 1959, 1960 och 1961 års taxeringar 30 procent

av lagrets anskaffningsvärde. De nya bestämmelserna skulle sålunda träda

i full tillämpning först vid 1962 års taxering.

Som motivering för yrkandena i motionen 1:457 i fråga om varulagervärderingen

har framhållits, att starka skäl talade för att gränsen för

nedskrivning av lager fastställdes till 60 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

Härigenom skulle det bli möjligt att indraga inemot 2

miljarder kronor i undanhållna skatter från företagen till det allmänna.

Det vore också angeläget att den föreslagna nedskrivningen av lager av råvaror

eller stapelvaror begränsades till 15 procent. Den generella bestämmelsen

om särskild nedskrivning vid »föreliggande risk för prisfall» komme

sannolikt att möjliggöra en icke oväsentlig skatteflykt. Den borde därför

utmönstras. Bestämmelserna i övrigt lade inte hinder i vägen för företag

att vid taxering få inträffade faktiska förluster beaktade.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning m. rn.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:460 och 11:574

att företag, som avsatt medel till investeringsfond, efter tio år skall äga

rätt att utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd få disponera ytterligare

30 procent utöver de 30 procent företaget får disponera efter fem år, har

anförts bl. a. följande. Den rätt till viss fri disposition av fondmedel som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

föreslagits i propositionen vore så begränsad, att den vore otillräcklig för

vinnande av syftet att stimulera till fondavsättningar. Det för sådana avsättningar

återhållande momentet vore så starkt, att det endast torde övervinnas,

om åtminstone större delen av de avsatta medlen finge komma till

användning inom rimlig tid. Den uppmjukning av företagens dispositionsrätt

till fondmedlen som motionärerna föreslagit skulle innebära, att fonden

skulle stå till förfogande för konjunklurutjämning i sin helhet under

fem år, till 70 procent under tio år och till 40 procent utan tidsbegränsning.

Om man ansåge, att det därigenom skulle bli ett lägre belopp, som

totalt komme att stå till förfogande för konjunkturutjämning — ett antagande

som med hänsyn till sannolikheten av ökade fondavsättningar knappast

vore befogat — borde likväl bemärkas, att minskningen endast bleve

av betydelse, för den händelse att det stabila konjunkturläget skulle bestå

under en 10-årsperiod. Vad det allmänna enligt motionärernas förslag skulle

avstå från, komme sannolikt mer än väl att uppvägas av den ökning i fondavsättningarna,

som kunde förväntas bli en följd av den friare dispositionsrätten.

Som motivering för de i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573

framställda yrkandena beträffande investeringsfonder har anförts bl. a.

att då en del av det avsatta beloppet enligt propositionsförslaget skulle insättas

å spärrat konto i riksbanken och större delen därav beträffande användningen

vore beroende av myndigheternas beslut, intresset från näringsföretagens

sida att göra dylika avsättningar ej torde bliva så stort som

förutsatts. För att bestämmelserna skulle få den avsedda effekten, borde

företagen få rätt att fritt disponera 40 procent av det till riksbanken inbetalda

beloppet i stället för föreslagna högst 30 procent. Enligt förslaget ägde

företag, som huvudsakligen bedreve industriell verksamhet, använda fonden

även för kostnader för reparations- och underhållsarbeten å byggnad

som användes i rörelsen. Ett rederiföretag, som använde sin byggnad i rörelsen,

ägde däremot ej rätt att använda fondens medel för sådant ändamål.

Vad i nu berörda hänseende föresloges för industrien borde även gälla för

rederiföretag. I fråga om kostnader för klassning av fartyg har motionärerna

erinrat om att dessa kostnader i regel belöpte sig till mycket stora

belopp. Då varje år skulle bära sina kostnader, vore det företagsmässigt

riktigt och jämväl nödvändigt, att ett företag ägde rätt att, även om en

till året hänförlig driftkostnad ej kunde till sitt belopp exakt bestämmas,

avsätta så stort belopp, som erfordrades för att täcka sagda kostnad. Om

ett rederi ej finge förfara på detta sätt, riskerade företaget, att detsamma

då klassning skulle ske icke hade tillräckligt med medel för att betala därav

föranledda kostnader samt att företaget i följd härav ej kunde erhålla

nytt sjövärdighetsbevis för fartyget. Särskilt rederier med mindre och medelstort

tonnage, vilkas inkomstresultat under olika år vore av mycket växlan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

de storlek, löpte till följd av den praxis, som tillämpades på detta område,

stor risk att de i beskattningshänseende icke erhölle avdrag för sina klassningskostnader

för fartygen. Frågan om rederiernas rätt att göra avsättning

till investeringsfond för klassning av fartyg borde snarast möjligt

bringas till en lösning genom en utredning. I fråga om förordningen den

It maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt

förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg uttalar

motionärerna att det för sjöfartsnäringen vore av mycket stor betydelse,

att de nu nämnda båda författningarna gjordes permanenta samt att frågan

härom löstes i samband med frågan om investeringsfonderna.

I de iikalydande motionerna 1:465 och 11:572 har anförts bl. a.

följande. Enligt 1947 års lagstiftning rörande investeringsfonder skulle det

belopp, som återfördes till beskattning, upptagas som skattepliktig intäkt vid

löpande taxering. Tidigare hade tillämpats ett efterbeskattningsförfarande.

År 1947 hade även beslutats att det återförda beloppet skulle ökas med därå

beräknad ränta, utgörande 2 procent för år, om avsatta medel ej fått tagas

i anspråk under den därför stadgade perioden, och eljest 3 procent. Detta

hade inneburit att räntan skulle beräknas efter samma skattesatser enligt

1947 års som enligt tidigare års förordningar om investeringsfonder. Avsikten

torde ha varit att belasta de skattskyldiga på i stort sett enahanda

sätt efter ikraftträdandet av 1947 års förordning som dessförinnan. Det

ändrade tekniska förfarandet hade emellertid kommit att medföra en

skärpning. Detta sammanhängde med att ränta, som beräknades å skatten,

vore avdragsgill vid kommande års taxering. Skärpningen hade inneburit

i stort sett en fördubbling. Enligt propositionens förslag till förordning om

investeringsfonder för konjunkturutjämning skulle återförd avsättning till

investeringsfond upptagas till beskattning jämte ett belopp motsvarande l/u>

av vad som återförts. Denna bestämmelse syntes motsvara vad som tidigare

stadgats rörande räntetillägg. För framtiden skulle alltså göras ett schablonmässigt

tillägg, oavsett hur lång tid ianspråktagna medel varit avsatta.

Någon anledning att då bibehålla de äldre bestämmelserna om ett räntetilllägg

för avsättningar som skett enligt 1947 års förordning syntes icke

föreligga. Motionärerna förordade därför att vad som stadgades i 10 och

11 §§ förordningen den 2 maj 1947 om sadant räntetillägg upphävdes och

att i stället stadgades, att tillagg med ''/10 av vad som återförts av investeringsfonden

skulle äga rum.

Avsättning till pensionsstiftelser

I de Iikalydande motionerna 1:460 och 11:574 har erinrats om att

beskattningsmyndigheterna numera verkställde en omsorgsfull prövning av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

befogenheten av yrkade avdrag för avsättningar till pensionsstiftelse för att

trygga pensionsförmåner åt huvuddelägare i familjeföretag. Sålunda medgåves

endast avdrag i den mån avsättningen prövades erforderlig för säkerställande

av sådan tjänstepension till huvuddelägaren och familjepension

till dennes efterlevande, som icke överstege vad som med hänsyn till huvuddelägarens

arbete hos bolaget ansåges skäligt. De fall av missbruk, som

åberopats till stöd för det rigorösa propositionsförslaget att helt vägra

avdrag för ifrågavarande avsättningar, torde till övervägande del hänföra

sig till tiden innan denna praxis mera allmänt tillämpades. De utgjorde

icke bärande skäl för en allmän diskriminering av familjeföretagen. Ansåges

ytterligare garantier mot missbruk erforderliga, borde denna fråga

upptagas till behandling vid nu pågående utredningar i ämnet. Frågan vore

till så övervägande del av civilrättslig natur, att den icke borde regleras i

skattelagstiftningen. Familjeföretagen vore av stor betydelse för vårt näringsliv

och för det ekonomiska framåtskridandet. Företag av mer eller

mindre utpräglad familjebolagskaraktär, hade givit upphovet till och utgjorde

grunden för ett stort antal, måhända de flesta, av de största och

för landet mest betydelsefulla näringsföretagen.

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har uttalats att det

för rederinäringens vidkommande vore av mycket stor betydelse, att i de

mindre och medelstora rederierna, vilka ofta bedreves såsom fåmansbolag,

de anställda, oberoende av om de vore intressenter i företaget eller icke,

kunde beredas pensioner på samma sätt.

Resultatutjämning och förlustutjämning

I de likalydande motionerna 1:421 och 11:526 har bl. a. framhållits,

att bolag eller föreningar med uppgift att tillhandahålla samlingslokal

hade en betydande svårighet att från ena året till det andra kalkylera så,

att inkomster och utgifter bleve konstanta. Uthyrningsfrekvensen varierade

högst väsentligt under olika år, varför det kunde uppstå vinst i ena fallet

och förlust i det andra. Förlust kunde inte nedbringas utan att halva vinstbeloppet

erlades i skatt. Då ifrågavarande bolag eller föreningar icke vore

tillkomna i vinstgivande syfte utan skulle tillhandahålla samlingslokaler

till s. k. självkostnad vore det rimligt, att de enligt företagsbeskattningskommitténs

förslag erhölle rätt till resultatutjämning. I

I de likalydande motionerna 1:459 och 11:566 har anförts bl. a. följande.

Rörelseidkare och i viss utsträckning även jordbrukare hade genom

rätten till s. k. vinstreglerande dispositioner möjligheter att åstadkomma

en viss förtäckt resultatutjämning. Genom att dessa möjligheter icke stode

andra skattskyldiga till buds, uppkomme en ojämnhet i beskattningen, som

vore otillfredsställande. Huvudregeln om beskattningsårets slutenhet borde

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

därför uppmjukas på sådant sätt, att en jämnare beskattning kunde uppnås.

En dylik reform borde särskilt avse jordbrukare och härvid även sådana,

som deklarerade enligt kontantprincipen. En öppen resultatutjämning

skulle för jordbruket få en reglerande effekt mellan goda och svaga

skördeår, vilket ur olika synpunkter skulle vara till fördel. Därigenom

skulle också erhållas ett värdefullt komplement till den skördeskadeförsäkring

som nu arbetande utredning i ämnet kunde väntas föreslå. Skördeskadeförsäkringen

torde aldrig kunna förutsättas ge full täckning för

de förluster, som uppkomme vid skördeskador. En kombination av skördeskadeförsäkring

och resultatutjämning skulle ge ett effektivt skydd mot

sådana förluster. Rätt till resultatutjämning skulle för jordbruket även

möjliggöra bättre planmässighet i investeringsverksamheten. Sådana investeringar,

för vilka skatteprogressiviteten spelade den avgörande rollen

och vilka icke vore motiverade ur rationella driftsynpunkter, skulle därigenom

i det stora hela kunna undvikas. Den ökade jämnhet i beskattningen,

som skulle följa av en resultatutjämning, skulle vidare ge kommunerna

ett stabilare skatteunderlag. Rätten att göra insättning på särskilt

skogskonto i bank möjliggjorde en viss öppen resultatutjämning i

fråga om inkomster från skogsbruket. Det borde vara möjligt att enligt i

stort sett samma principer införa ett allmänt utjämningskonto för jordbruket,

varigenom en tillfredsställande resultatutjämning möjliggjoides föi

jordbrukare, som redovisade sin inkomst enligt kontantprincipen. Denna

fråga borde bli föremål för prövning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:462 och 11:569

om utredning rörande rätt till förlustutjämning för rörelseidkare har bl. a.

framhållits, att det särskilt för landsbygdens småföretagare skulle vara av

oskattbart värde om rätt till resultatutjämning kunde införas. Statsmakterna

stödde på många olika sätt småföretagsamheten, bl. a. genom lån på

goda villkor, kreditgarantier, finansiering av teknisk och ekonomisk rådgivning

m. m. Ett införande av rätt att inom rörelsen utjämna uppkomna

underskott mot överskott skulle vara ett betydande komplement till denna

statliga stödverksamhet. När det gällde frågan om en differentiering av

näringslivet på landsbygden, för att om möjligt förhindra befolkningsomflyttningen,

torde det vara nödvändigt pröva alla framkomliga vägar. Möjligheter

till en resultatutjämning skulle särskilt för de små nyetablerade

företagarna innebära en trygghet, som i mycket hög grad skulle bidraga

till att underlätta en lokalisering av företagen till landsbygden. Ytterligare

utredning av frågan vore dock erforderlig. Företagsbeskattningskommittén

hade i sitt utlåtande i betydande grad trängt in i problemställningarna, men

i propositionen anfördes ytterligare kritiska synpunkter, som torde behöva

prövas, innan förslag kunde framläggas. En ny utredning torde kunna

äga rum inom departementet, och den torde kunna avslutas i så god lid

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

att förslag om införande av rätt till förlustutjämning kunde föreläggas

1956 års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har anförts bl. a.

följande. Genom lagstiftningen om skogskonto och om ackumulerad inkomst

hade statsmakterna givit en särbehandling i skattehänseende åt vissa

av de mest iögonfallande arterna av inkomsttoppar. Av samma kvantitativa

betydelse som inkomsttopparna vore deras motsats: underskotten. De synpunkter

som kunde läggas på utjämning av skogsinkomster kunde med

ännu större skäl anföras i fråga om utjämning av förluster vid den progressiva

beskattningen. Men även i fråga om företag, vilka beskattades efter

en proportionell skala, medförde avsaknaden av regler för förskjutning av

förluster en högre beskattning än som vore motiverad. De nuvarande skattereglerna

beredde särskilda svårigheter för nystartade företag, eftersom de

första åren av ett företags verksamhetstid ofta bleve förlustbringande. Detta

innebure en avgift på nyföretagande. Situationen kunde dock många gånger

bli lika allvarlig för redan existerande företag. Om ett företag t. ex. på

grund av konkurrens hade förlust under ett eller flera år, finge företaget

genom den fulla beskattningen av efterföljande vinster betala en högre

sammanlagd skatt än som svarade mot nettoresultatet. De anförda synpunkterna

vore belysande för de mest uppenbara konsekvenserna av en

brist på förlustutjämningsmöjligheter. Synpunkterna gällde också avsaknaden

av möjlighet till öppen resultatutjämning. Departementschefens

motivering för att avvisa det av företagsbeskattningskommittén framlagda

förslaget i ämnet vore anmärkningsvärd. Först medgåve han det principiellt

riktiga i en öppen resultatutjämning och därefter radade han upp en

serie argument av en art, som endast kunde förklaras av en brist på intresse

för saken. En lagstiftning om förlustutjämning för rörelseidkare,

oavsett företagsform, och för jordbrukare, som redovisade sin inkomst enligt

bokföringsmässiga grunder, borde nu genomföras enligt det vid motionerna

fogade författningsförslaget. Detta hade försetts med sådana spärrregler,

att ett genomförande av detsamma icke kunde befaras medföra den

av departementschefen befarade risken för obehörig skattelättnad. Motionärerna

föresloge därjämte utredning rörande det sätt, på vilket en öppen

resultatutjämning skulle utformas och infogas i skattesystemet. I

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har bl. a. framhållits

att en skärpning i beskattningen av företagen skulle inträda om de i propositionen

framlagda förslagen till inskränkning i den fria avskrivningsrätten

godkändes av riksdagen. Den fria avskrivningen hade i viss mån

verkat utjämnande mellan olika beskattningsår. För rederiföretagen, som

vore synnerligen konjunkturkänsliga och hade relativt växlande inkomster

under olika år, vore det av mycket stor betydelse, att en förlustutjämning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

finge ske. Motionärerna föresloge att det av reservanterna i företagsbeskattningskommittén

avgivna förslaget till bestämmelser i nu berörda ämne

måtte antagas av riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har motionärerna

uttalat att de funne de skäl departementschefen anfört till stöd för sin

mening att icke framlägga något förslag till öppen förlustutjämning föga

övertygande. Den bild departementschefen givit av erfarenheterna av en

förlustutjämning i utlandet syntes helt missvisande. Enligt av motionärerna

företagna undersökningar förhölle det sig så att rätten till förlustutjämning

på ett flertal håll utvidgats under de senare åren. Vad beträffade de

taxeringstekniska svårigheterna vitsordade departementschefen först, att

det av kommittén framlagda förslaget till förlustutjämning i och för sig

syntes tämligen enkelt att tillämpa. Motionärerna ifrågasatte därför, om

de därefter åberopade taxeringstekniska svårigheterna ens för departementschefen

utgjort något avgörande skäl. De föreslagna bestämmelserna

rörande inventering av och värdering av varulager ökade väsentligt arbetet

med granskningen av alla rörelseidkares deklarationer, utan att denna

omständighet av departementschefen ansetts hindra införandet av nämnda

bestämmelser. Departementschefens anmärkning att det i vissa fall skulle

bereda svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga storlek, inte

minst med hänsyn till den dåliga ordning som ofta förelåge i samband

med förluster, torde icke heller väga tungt. Ett villkor för erhållande av

förlustavdrag måste nämligen vara att den skattskyldige förebringade bevisning

om att förlust av viss storlek uppstått. Den som inte kunde prestera

erforderlig bevisning ginge uppenbarligen miste om sin eventuella rätt. I

fråga om invändningen att det av företagsbeskattningskommittén utarbetade

förslaget till förlustutjämning endast avsåge den statliga taxeringen, ville

motionärerna framhålla att den omständigheten att en uppkommen förlust

på grund av taxeringstekniska svårigheter icke alltid finge kvittas mot

åtnjuten inkomst, så att den orättmätiga beskattningen därigenom helt

eller delvis kunde undvikas, inte utgjorde skäl för att aldrig medgiva rättelse

av ett sådant felaktigt taxeringsresultat. Rörande en utvidgning av

rätten till förlustutjämning till att avse jämväl enskilda rörelseidkare hade

finansministern anfört att en sådan utvidgning »möter alla de invändningar

och betänkligheter, som kommittén för detta fall angivit». Motionärerna

funne uttalandet anmärkningsvärt, eftersom samtliga dessa invändningar

och betänkligheter upptagits till bemötande i den av två ledamöter avgivna

reservationen till kommitténs betänkande. Eftersom reservanternas yttrande

i förevarande del icke intagits i propositionen, hade motionärerna ansett

sig böra i motionerna återge ett avsnitt av reservationen. Motionärerna som

anslöte sig till vad reservanterna föreslagit, funne att påståendet att eu

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det av reservanterna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

framlagda författningsutkastet skulle möta alla de »invändningar och betänkligheter»

kommittémajoriteten angivit, saknade varje grund. För att

omöjliggöra de skatteflyktsåtgärder, som kommittéförslaget ansetts kunna

leda till, hade motionärerna kompletterat det av kommittén framlagda lagtextförslaget

med en bestämmelse (tredje stycket av 3 § i det vid motionerna

fogade författningsförslaget), vilken enligt motionärernas mening skapade

ett fullt tillfredsställande skydd mot befarade transaktioner av sådant slag.

De i propositionen framlagda förslagen till bestämmelser rörande värdering

av varulager och rörande avskrivningar å maskiner och inventarier berövade

inte de skattskyldiga varje möjlighet till resultatutjämning mellan olika

år men möjligheterna till resultatutjämning bleve avsevärt mindre än de

varit tidigare. Eftersom behovet av en sådan utjämning vore så starkt och

då det från principiell synpunkt icke torde kunna bestridas, att en resultatutjämning

vore synnerligen önskvärd, tedde det sig ytterst otillfredsställande

att nu genomföra åtgärder som ginge i motsatt riktning. Motionärerna

förordade genomförandet av en förlustutjämning för såväl juridiska

som fysiska personer. Bland de senare borde även ingå sådana som redovisade

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.

Dessa jordbrukare borde i förevarande avseende likställas med bokföringspliktiga

rörelseidkare. Vissa år kunde det på grund av omfattande skördeskador

bli väsentliga underskott å jordbruksdriften. Den därigenom uppkommande

situationen kunde illustreras med utgångspunkt från det fall

att vederbörande jordbrukare finge ett stödlån på t. ex. 10 000 kronor.

Eftersom underskottet icke vore avdragsgillt från följande års vinster, bleve

resultatet för den skattskyldige att han, för att kunna återbetala det upplånade

beloppet å 10 000 kronor, måste ha en så hög inkomst att återstoden

efter det skatten å inkomsten vore betalad utgjorde 10 000 kronor. En förlustutjämning,

särskilt för fysiska personer, innebure inte någon fullständig

lösning. En utredning borde därför igångsättas för att tillskapa möjligheter

för s. k. öppen resultatutjämning för alla rörelseidkare och för jordbrukare,

vars inkomst beräknades enligt bokföringsmässiga grunder.

I till utskottet inkomna skrifter har Aktiebolaget Volvo samt Thulebolagen

berört vissa speciella frågor, vartill utskottet återkommer i det följande.

Utskottets yttrande

I den förevarande propositionen nr 100 har framlagts förslag om ändring

av företagsbeskattningens regler i syfte att anpassa denna beskattning till

en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda förslaget,

som bygger pa en fortsatt nettovinstbeskattning, innebär en åtstramning

av ratten till vinstreglerande dispositioner. Samtidigt föreslås emellertid

generösare avskrivningsregler för enskilda rörelseidkare och jordbrukare

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

med taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad för närvarande gäller.

Investeringsfondsinstitutet föreslås utbyggt med speciella skattelättnader

för de företag, som begagnar sig därav.

Till grund för propositionen ligger det av företagsbeskattningskommittén

år 1954 framlagda betänkandet med förslag till ändrad företagsbeskattning,

i vilket förslag dock vissa modifikationer och ändringar gjorts. Kommittén

har för sitt arbete haft att tillgå en ingående utredning rörande

den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar samt föranstaltat om

en undersökning av lagernedskrivningarna. Resultatet av dessa undersökningar

har redovisats i kommitténs betänkande och i propositionen.

I propositionen har departementschefen uttalat, att en av den ekonomiska

politikens mest angelägna uppgifter under efterkrigstiden varit att

söka dämpa expansionssträvandena i syfte att hålla den samlade efterfiågan

inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid hade olika medel tillgiipits.

Huvudinstrumenten hade varit den allmänna finans- och kreditpolitiken.

Under större delen av perioden hade överbalansering av driftbudgeten

förekommit. På kreditmarknaden hade åtstramningsåtgärder vidtagits,

bland annat med stöd av skärpta kassareservkrav eller genom vissa räntehöjningar.

Det kunde vidare erinras om byggnadsregleringen, konjunktuioch

prisutjämningsavgifterna för skogsindustrien, vinststeriliseringen, vissa

skogsägares skyldighet att göra insättning på s. k. investeringskonto för

skog, konjunkturskatten, investeringsskatten samt avgiftsbeläggningen av

investeringar och bilköp.

I det läge, då genomförandet av nämnda åtgärder och främst dem som

mera direkt åsyftade en kreditåtstramning varit aktuellt, hade det framstått

såsom påkallat att parallellt därmed inskränka företagens rätt att utnyttja

de i den permanenta lagstiftningen medgivna mycket vidsträckta möjligheterna

till s. k. vinstreglerande dispositioner. Som framginge av vad i

direktiven till företagsbeskattningskommittén anförts skulle företag med

betydande vinstmedel eljest kunna bereda sig sådant uppskov med beskattningen

av dessa vinstmedel, att de i större eller mindre utsträckning gjorde

sig oberoende av åtstramningen på den allmänna kreditmarknaden. De nu

antydda åtgärderna hade avsett vissa inskränkningar i den fria avskrivningsrätten

och lagervärderingen samt i rätten till avdrag för vissa stiltelseoch

fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderingsreglerna

skärpts, hade det givetvis även varit avsikten att dämpa ett på grund av

skattereglernas konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning

just av maskiner och lagertillgångar.

Departementschefen har vidare erinrat därom, att ett av motiven för

företagsbeskattningskommitténs tillsättande hade varit behovet av en utredning

av företagsbeskattningens konjunkturpolitiska verkningar. Det

måste nämligen antagas, att det kunde bil nödvändigt med eu fortsatt begränsning

av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner samt att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Bevillningsutskottets betänkande nr kö år 1955

för den händelse ett sådant konjunkturskede inträdde som möjliggjorde en

återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning — behov ånyo

kunde uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder. Ett ytterligare motiv

för tillkallande av kommittén hade varit, att det dels vore förenat med betydande

svårigheter att med tillräcklig säkerhet avgöra när tidpunkten vore

inne för åtstramningar på området för företagsbeskattningen och dels att de

tillfälligt insatta åtgärderna, sådana skattelagarna vore konstruerade, inte

kunde få den omedelbara effekt som åsyftades. Det funnes därför anledning

att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna kunde så ändras,

att de bleve på det hela taget konjunkturpolitiskt godtagbara även i

högkonjunkturlägen.

I den på utredningen grundade propositionen har departementschefen —

under hänvisning till investeringarnas roll för konjunkturförloppet samt

till självfinansieringens betydelse för investeringarna — tillkännagivit sin

uppfattning om angelägenheten av att i sådana lägen, då en allmän kreditåtstramning

göres, vinna det erforderliga komplementet på beskattningsplanet.

Beträffande möjligheten att vinna detta komplement inom ramen

för en nettovinstbeskattning och lämpligheten av att ändra den permanenta

lagstiftningen i sådant syfte har departementschefen bland annat anfört

följande.

Såsom kommittén framhållit vore det möjligt att göra reglerna för en

nettovinstbeskattning av företagen bättre konjunkturpolitiskt anpassade

genom att åtstrama möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Konsekvensen

av en sådan åtstramning bleve uppenbarligen den att beskattningen

närmare än vad nu vore fallet anslöte sig till det faktiska vinstresultatet

under året. En högre skatt uttoges vid ökad vinst och en lägre skatt

när vinstförhållandena vore sämre. I det förstnämnda fallet kunde företagen

följaktligen inte i samma utsträckning som med gällande permanenta

regler förskjuta beskattningen och därigenom förbättra sin likviditet.

I andra konjunkturlägen åter kunde som en följd härav möjligheterna vara

relativt större för företagen att skattefritt bevara sin vinst och då i mots\

arande mån förstärka sin likviditet. Verkningarna i såväl hög- som lågkonjunkturlägen

skulle följaktligen bidraga till konjunkturstabilisering.

Vad gäller det sätt, varpå en åtstramning i den permanenta lagstiftningen

av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner närmare borde

åstadkommas, har departementschefen inledningsvis hänvisat till den av

professor N. Västhagen företagna undersökningen rörande de fria avskrivningarna.

Departementschefen delar företagsbeskattningskommitténs uppfattning,

att vad som enligt denna undersökning förekommit gåve ett starkt

uttryck för vad de fria avskrivningarna betytt för investeringarnas finansiering.

Särskilt borde uppmärksammas betydelsen härav under de senaste

högkonjunkturåren. Det torde också vara uppenbart, att när den fria avskrivningsrätten

infördes år 1938 i vårt skattesystem, man väl hade klart

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

för sig värdet av regler som gav företagen goda möjligheter att stärka sin

ställning inför ett lågkonjunkturläge, men att man å andra sidan inte

ägnade någon egentlig uppmärksamhet åt de konjunkturpolitiskt mindre

önskvärda verkningarna i mer markerade högkonjunkturlägen. Det vore

en avvägning mellan dessa bada synpunkter, som kommittén eftersträ\at.

Departementschefen har tagit ståndpunkt för en sådan begränsning av den

fria avskrivningsrätten som å ena sidan utövade en viss marginell effekt

i högkonjunktur, men som i andra lägen lämnade det utrymme för avskrivning

som vinstförhållandena hos näringslivet kunde antagas medge.

Utrymmet för avskrivningar i högkonjunkturlägen borde alltså så begränsas,

att de nuvarande reglernas inflationsdrivande effekt reducerades men

de å andra sidan inte gjordes så snäva att de motverkade mera angelägna

investeringar och rationaliseringsåtgärder.

Beträffande varulagervärderingen har departementschefen uttalat, under

åberopande av vissa av företagsbeskattningskommittén utförda undersökningar

av det sammanlagda värdet av varulagren hos det enskilda näringslivet

samt av företagna nedskrivningar härå, att redan mindre ändringar i

reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

kunde öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar. Att en begränsning i rätten

att hålla synnerligen låga lagervärden tillika innebure i viss mån minskade

möjligheter till konsolidering låge i sakens natur. Varje åtstramning i

värderingsreglerna finge alltså, som kommittén understrukit, vägas mot

önskemålet om tillräckligt utrymme för betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.

Emellertid torde reglerna för varulagervärderingen i själva verket

vara från konjunkturpolitisk synpunkt så betydelsefulla, att något verkligt

väsentligt inte skulle vinnas med en ändrad företagsbeskattning, som

bibehölle nu gällande regler på området för lagervärderingen. Det borde

uppmärksammas, att de konjunkturpolitiska invändningarna mot en praktiskt

taget fullständig frihet i lagervärderingen avsåge inte blott, och kanske

inte ens främst, det förhållandet att denna frihet kunde i vissa lägen stimulera

till inte önskvärda lagerökningar respektive kunde av skatteskäl

försvåra i andra lägen önskvärda lageravvecklingar; även förefintligheten

av ett betydande lager möjliggjorde för företaget likviditetsförstärkande

nedskrivningar, som i sin tur underlättade investeringar av vad slag som

helst. Dessa synpunkter talade för kraftigast möjliga åtstramning av

värderingsreglerna inte endast under högkonjunktur utan även i andra

tider. Det sistnämnda sammanhängde dels med svårigheterna att avgöra

när tillfälliga åtstramningar skulle insättas och dels med att företagen

eljest kunde under hand uppbygga en likviditet som kunde utnyttjas lör

stora investeringar i högkonjunktur. Å andra sidan talade mot ändringar

i nuvarande regler för lagervärderingen den synpunkten alt ju större frihet

reglerna lämnade, ju större möjligheter hade företagen till en konsolide
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ring, som innebure gardering mot prisfallsrisker och som kunde medföra

ökade möjligheter att upprätthålla sysselsättningen då försämrade avsättningsmöjligheter

uppkomme. Departementschefens ståndpunkt har varit

den, att en avvägning mellan de olika synpunkterna borde komma till stånd

och att möjlighet funnes till regler, som gåve ett väsentligt värde i konjunkturpolitiskt

hänseende men samtidigt lämnade utrymme för betryggande

lagernedskrivningar med därmed i olika hänseenden förenade fördelar.

I fråga om investeringsfonderna har departementschefen funnit, att kommittén

givit övertygande skäl för att de möjligheter till konjunkturutjämning,

som en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder erbjuder, uppenbarligen

inte kan avvaras vid en anpassning av beskattningsreglerna till

en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. I själva verket torde det

förhålla sig så, att på skattelagstiftningens område endast reglerna om investeringsfonderna

kunde användas för att positivt stimulera företagen

till investeringar i sämre sysselsättningslägen. Vid det avsedda utnyttjandet

av investeringsfonderna skapades även ökade förutsättningar för att

den sammanlagda investeringsvolymen, trots minskade investeringar under

högkonjunktur, totalt och på längre sikt inte minskade. Det torde vidare

böra uppmärksammas, att vid en i övrigt hög eller jämn sysselsättning det

alltid måste förutses vissa fluktuationer för enstaka branscher eller grupper

av företag. Investeringsfonderna skulle under sådana förhållanden ha

sin givna betydelse för utjämning av dessa mindre variationer i sysselsättningsgraden.

Även beträffande personalstiftelserna har från konjunkturpolitisk

synpunkt befunnits erforderligt med vissa åtstramningar.

I de inbördes likalydande motionerna I: 463 och II: 571, I: 464 och II: 573

samt I: 466 och II: 567 har yrkats långt gående ändringar i propositionens

förslag till nya regler för företagsbeskattningen. Dessa ändringar, vilka

har sin grund i en avvikande uppfattning om den ekonomiska politikens

utformning, syltar huvudsakligen till att bevara den fria avskrivningsrätten.

Rörande de skäl som i motionerna åberopats till stöd härför får utskottet

främst hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för motionernas

huvudsakliga innehåll. Därutöver kommer utskottet att i det följande

upptaga till behandling vissa av de synpunkter som framförts i

motionerna.

Innan utskottet övergår till en närmare redogörelse för sitt ställningstagande

till propositionen, vill utskottet inledningsvis framhålla, att

frågan om avskrivningsreglernas ändamålsenliga utformning inte ansågs

slutgiltigt löst genom den år 1938 beslutade reformen, varigenom det

nuvarande avskrivningssystemet infördes. Mot införande av en i huvudsak

fri avskrivningsrätt för juridiska personer, varom förslag framlagts först

av bolagsskatteberedningen och sedermera — i omarbetat skick — av 1936

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955

års skattekommitté, hade starka invändningar rests, och ett antal remissinstanser

— däribland åtskilliga myndigheter — hade direkt avstyrkt en

sådan åtgärd. Skattekommittén underströk att en räkenskapsenlig avskrivning

innebar, att ett slags presumtion måste skapas för de i räkenskaperna

gjorda avskrivningarnas riktighet. Häri låg i själva verket den

svårighet, med vilken man särskilt hade att räkna: en friare avskrivning

kunde i stort sett ej tillåtas, där missbruk från de skattskyldigas sida vore

att befara. Att kommittén likväl förordade övergång till fri avskrivning

berodde på den vikt man med 1930-talets erfarenheter för ögonen tillmätte

möjligheterna för företagen att konsolidera sig inför en lågkonjunktur

samt på önskvärdheten att ernå en i jämförelse med tidigare rådande

system önskvärd taxeringsteknisk förenkling. För undvikande av att vägar

öppnades för de skattskyldiga att vid beskattningen så redovisa sina vinster,

att det allmännas intresse blev åsidosatt, föreslog kommittén vissa allmänna

och speciella regler för den fria avskrivningsrättens närmare utformning.

Sålunda förordades bl. a. ett särskilt undantagsstadgande till

skydd mot missbruk, så formulerat, att avvikelser från god köpmannased

i en skattskyldigs räkenskaper skulle föranleda att rätten till fri avskrivning

förvägrades. Kommittén var medveten om att en dylik tämligen vag

formulering i och för sig var mindre önskvärd och uttalade, att måhända

kunde, sedan några års erfarenheter vunnits, anledning föreligga att söka

finna en mera preciserad bestämmelse. Något sådant undantagsstadgande

upptogs emellertid inte i lagstiftningen med hänsyn till befarade tillämpningssvårigheter.

Utskottet finner, att sedan närmare erfarenheter av den fria avskrivningens

verkningar i olika avseenden nu vunnits tiden bör anses mogen

för en sådan omprövning av den permanenta företagsbeskattningens regler

som i viss mån förutskickades vid omläggningen år 1938 av beskattningsreglerna.

Vad först gäller frågan om den roll, företagsbeskattningen bör tillmätas

i en konjunkturstabiliserande politik, vill utskottet hänvisa till vad 1954

års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 11 i anledning av propositionen med förslag till förordning om begränsning

av rätten till fri avskrivning vid 1955 års inkomsttaxering. I nämnda

betänkande erinrades i detta sammanhang om att de permanenta beskattningsreglerna

inrymde vidsträckta möjligheter för företagen att själva avgöra

vilka vinster som för visst år skulle redovisas till beskattning. Genom

vinstreglerande dispositioner kunde sålunda företagsvinsten till avsevärd

del kvarhållas inom företagen och användas i rörelsen. Företagen kunde

på detta sätt i mer eller mindre mån göra sig oberoende av den allmänna

kreditmarknaden vid finansieringen av nyinvesteringar. För utskottet, som

hade den uppfattningen att upprätthållandet av den samhällsekonomiska

balansen i väsentlig män måste ske genom kontroll av investeringssidan

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr ''i5

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

inom den enskilda företagssektorn i näringslivet, tedde det sig därför naturligt,

att beskattningsreglerna — med iakttagande av rimliga konsolideringskrav

från näringslivets sida — anpassades till de restriktioner på kreditväsendets

område, som vidtagits i syfte att åvägabringa en från samhällets

synpunkt önskvärd begränsning av investeringarna. Detta förhållande var

även avgörande för ståndpunktstagandet vid genomförandet år 1952 av

inskränkningarna i rätten till vinstreglerande dispositioner.

Vid sitt ställningstagande till det nu framlagda förslaget är utskottets

grundinställning till frågan om företagsbeskattningens anpassning till en

konjunkturstabiliserande politik alltjämt densamma som ovan redovisats.

I likhet med företagsbeskattningskommittén och departementschefen anser

utskottet, att den önskade effekten endast kan erhållas genom att åtstramningen

får gälla de permanenta beskattningsreglerna. Härutöver vill utskottet

anföra följande synpunkter.

Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning med balans i

samhällsekonomin. Härom råder allmän enighet. Det borde då även vara

naturligt, att för uppnående av detta mål alla tjänliga medel begagnas. I

ett antal motioner har framhållits, att utformningen av permanenta regler

för företagsbeskattningen — vilka avsåges skola gälla för mera normala

tider —- inte borde grundas på erfarenheterna från efterkrigstidens, enligt

motionärernas mening, exceptionella högkonjunktur. Denna uppfattning

kan utskottet inte ansluta sig till. Tvärtom finner utskottet det angeläget

att reglerna på företagsbeskattningens område avvägs med utgångspunkt

från förhållandena i ett samhälle med full sysselsättning. Detta innebär,

att man normalt torde få räkna med en konjunktur, som innesluter större

risker för en inflationistisk utveckling än vad som varit fallet under tidigare

skeden. De nya reglerna för företagsbeskattningen kan därför inte sägas

ha utformats under ensidigt hänsynstagande till tillspetsade högkonjunkturlägen.

Upprätthållandet av en god konjunktur — med undvikande av utpräglade

överkonjunkturer och därav föranledda störningar på olika punkter

av samhällsekonomin —- nödvändiggör åtgärder, som syftar till en lämplig

avvägning av den samlade efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål.

Härvidlag måste uppmärksamheten även riktas mot de privata

investeringarna såsom en del av den totala användningen av resurserna. I

de likalydande motionerna I: 463 och II: 571 har anförts, att enligt det

siffermaterial, som redovisades i propositionen, den andel av de privata

bruttoinvesteringarna, som påverkades av utformningen av företagsbeskattningen,

kunde uppskattas till ca 20 procent av totalinvesteringarna i samhället

eller ca 7 procent av bruttonationalprodukten. Dessa siffror visade

enligt motionärerna, att utformningen av reglerna för företagsbeskattningen

inte kunde tillmätas någon avgörande betydelse för stabiliseringspolitilcen.

Enligt utskottets mening saknar emellertid denna synpunkt relevans. Även

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

om det här rör sig om ett i jämförelse med den totala efterfrågan mindre

område, spelar detta likväl en mycket väsentlig roll för konjunkturväxlingarna.

Såsom framhålles i propositionen kan även mindre förändringar

inom denna sektor få avgörande verkningar.

Utskottet vill understryka, att stabiliseringspolitiken måste omfatta alla

områden av det ekonomiska livet. Sålunda har bl. a. de offentliga utgifterna

fått avvägas med hänsyn till lägets krav. I viss utsträckning är det möjligt,

såsom erfarenheterna från efterkrigstiden visar, att genom variationer

i de offentliga investeringarna kompensera inträffade förändringar i den

privata investeringsvolymen. Det är önskvärt att även framdeles möjligheterna

härtill i görligaste mån tillvaratages. Utrymmet för kompenserande

åtgärder på detta område är emellertid begränsat till följd av att — såsom

både investeringskommittén och företagsbeskattningskommittén framhållit

— de offentliga investeringarna till övervägande del utgöres av byggnadsoch

anläggningsverksamhet, medan svängningarna i de privata investeringarna

huvudsakligen avser verkstadsprodukter. Det måste därför vara

angeläget att uppnå en direkt utjämning av den privata investeringsverksamheten

i och för sig.

När det gäller de privata investeringarnas utveckling spelar uppenbarligen

skattereglernas utformning en betydande roll. Det är här enligt utskottets

mening väsentligen inte fråga om huruvida den fria avskrivningsrätten

i olika avseenden kan sägas ha missbrukats eller ej, utan vilken

verkan den haft på investeringsvolymens omfattning. I motsats till vad

som framhållits i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 finner utskottet

härvidlag, liksom departementschefen, att det material som redovisats

av företagsbeskattningskommittén ger starkt belägg för den fria avskrivningsrättens

betydelse för finansieringen av den mycket betydande

privata investeringsvolymen under efterkrigsåren. Enligt beräkningarna

skulle sålunda mellan 7 och 18 procent av investeringarna under åren 1948

-—1951 ha finansierats med s. k. skattekredit. Än viktigare är emellertid

enligt utskottets mening, att finansieringen av nyinvesteringar, d. v. s. de

totala investeringarna exklusive ersättningsanskaffning in. in., måste antagas

ha skett till en långt större del genom skattekredit än vad de ovan

angivna siffrorna utvisar. Det torde i själva verket förhålla sig så, att en

väsentlig del av efterkrigstidens stora nyinvesteringar i företagen kunnat

finansieras genom anlitande av den skattekredit som stått till buds tack

vare den fria avskrivningsrätten. Utskottet kan inte finna att bärande skäl

anförts mot den uppfattningen, att en väsentlig del av efterkrigsårens höga

och starkt expanderande investeringsverksamhet varit vad man kallar självfinansierad.

Under åberopande av det i propositionen redovisade sambandet mellan

investeringsexpansionen och ökningen i de utestående industrikrediterna

har i ett antal motioner hävdats, alt självfinansieringens roll betydligt över
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Bevillningsutskottets betänkande nr Av år 1955

drivits. Den allmänna penning- och kreditpolitiken intoge sålunda en

nyckelställning, varför tyngdpunkten i konjunkturpolitiken borde läggas

på detta område. Härigenom skulle man undvika ingrepp i företagsbeskattningen,

vilkas effekt vore tvivelaktig ur konjunkturstabiliserande synvinkel

men däremot klart skadlig med hänsyn till den försämring av företagens

konsolideringsmöjligheter som stramare regler måste medföra.

Utskottet vill understryka att den allmänna kreditpolitikens betydelse

ingalunda bör förbises och att sannolikt en åtstramning på kreditmarknaden

i varje fall indirekt kan få en viss effekt även på de självfinansierande

företagens investeringsverksamhet. Med den stora roll som självfinansieringen

enligt utskottets mening spelar måste det emellertid förutsättas att

den allmänna kreditpolitikens inflytande blir i motsvarande mån begränsat.

Vidare är det uppenbart, att konsekvensen av ett ensidigt anlitande av generella

kreditpolitiska medel måste innebära en viss snedvridning och snedbelastning

inom näringslivet därigenom, att den behövliga åtstramningen

kommer att hårdast drabba de mindre likvida företagen. Även ur denna

synvinkel finner utskottet det angeläget, att den nödvändiga åtstramningen

på det privata investeringsområdet uppnås genom en kombination av kreditpolitiska

och skattepolitiska åtgärder.

I de likalydande motionerna I: 466 och II: 567 har stor vikt tillmätts det

förhållandet, att den fria avskrivningsrättens upphörande enligt motionärernas

uppfattning vore ägnad att på längre sikt nedbringa den sammanlagda

industriella investeringsvolymen. Det skulle nämligen vara orealistiskt

att räkna med — särskilt med hänsyn till den utformning som systemet

med investeringsfonder fått i förslaget —- att de industriella investeringarna

under en lågkonjunktur skulle ökas så mycket att detta motsvarade

den minskning under normala konjunkturer som ett borttagande av

den fria avskrivningsrätten kunde beräknas föranleda. Utskottet vill för sin

del betona, att den konjunkturstabilitet som nu eftersträvas — och vartill

företagsbeskattningen bör kunna lämna ett värdefullt bidrag — på längre

sikt kommer att innebära en större samlad investeringsvolym än vad man

kunde uppnå i perioder med konjunktursvängningar av äldre modell. Att

räkna med möjligheterna till en sådan expansion av investeringarna i en

tillspetsad högkonjunktur, att härigenom skulle uppnås en i längden större

investeringsvolym än vid en bevarad balanserad högkonjunktur, finner utskottet

vara verklighetsfrämmande. Med denna uppfattning synes det utskottet

uppenbart, att de starkt expansiva tendenserna i den fulla sysselsättningens

ekonomi, särskilt på investeringsområdet, måste mötas med

vissa motåtgärder för att en balanserad utveckling skulle kunna skapas.

Skulle trots allt konjunkturförsämringar av mera djupgående natur inträffa,

torde investeringsfonderna med den utformning de erhållit i propositionsförslaget

kunna tjäna såsom ett instrument för den stimulans till investeringsökning,

som det i så fall kan bli utrymme för.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr hd år 1955 53

Vad beträffar de i motionerna gjorda hänvisningarna till investeringsverksamheten

i andra länder samt till uppmjukningar i företagsbeskattningen

utomlands, vill utskottet endast peka på att under efterkrigstiden

investeringarna i Sverige legat på en internationellt sett mycket hög nivå

och att alla tecken tyder på att detta förhållande kan väntas fortsätta. Även

med de skärpningar av de permanenta reglerna för företagsbeskattningen

varom förslag nu framlagts och med de uppmjukningar som vidtagits i

andra länder, kommer det svenska systemet att förbli jämförelsevis mycket

liberalt.

Det kan icke bestridas att den fria avskrivningsrätten under den period

den varit i kraft haft fördelaktiga verkningar i åtskilliga avseenden såsom

motionärerna framhållit. Utskottet, som finner det behövligt med en utformning

av lagstiftningen på företagsbeskattningens område som i någon

mån dämpar stimulansen till stora investeringar i högkonjunkturlägen, vill

understryka att reglerna bör medge utrymme för en sådan anpassning från

företagens sida som kan anses vara i samhällets intresse. Det gäller här,

såsom departementschefen påpekat, en avvägning mellan å ena sidan det

svängrum som företagen behöver, och å andra sidan de krav som från samhällets

sida måste resas på en jämn och hög investeringsverksamhet utan

markerade konjunktursvängningar med åtföljande störningar av den ekonomiska

balansen.

Av det sagda framgår, att utskottet kan ansluta sig till de riktlinjer för

företagsbeskattningens utformning, varpå det föreliggande propositionsförslaget

bygger. Detta innebär, att utskottet inte kan dela den uppfattning

om företagsbeskattningens roll i stabiliseringspolitiken och om dess allmänna

utformning, som framförts i de inbördes likalydande motionerna

I: 463 och II: 571, I: 464 och II: 573 samt I: 466 och II: 567. Ej heller anser

utskottet att vad som i detta avseende anförts i motionen I: 457 kan läggas

till grund för den fortsatta behandlingen av frågan.

Utskottet övergår härefter till att behandla de olika avsnitten av propositionen

i den ordning de däri förekommer. Därvid kommer utskottet att

begränsa sig till sådana frågor, beträffande vilka utskottet i anledning av

väckta motioner eller eljest finner skäl att göra särskilda uttalanden.

Det i propositionen framlagda förslaget om räkenskapsenlig avskrivning

innebär, att den för aktiebolag och därmed i beskattningshänseende jämställda

juridiska personer hiLtills i princip gällande rätten till fri avskrivning

beträffande maskiner och inventarier permanent begränsas. Avdrag

för avskrivning får enligt förslagets huvudregel åtnjutas med högst 30 procent

för år räknat å summan av ingående bokfört värde å inventariebeståndet

och årets anskaffningskostnad. I fall, då inventarier avyttrats eller

förlorats, får en extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

försäkringsersättningen ske. Även andra modifikationer kan förekomma.

Enligt en kompletterande regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett

värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning med 20 procent å

anskaffningsvärdet. Avskrivningsreglerna får enligt förslaget i princip tilllämpas

av alla rörelseidkare samt av jordbrukare som redovisar inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Förslaget innebär

alltså väsentligt ökade avskrivningsmöjligheter för den stora gruppen av

enskilda rörelseidkare och vissa jordbrukare.

I ett tidigare sammanhang har utskottet ingående behandlat de invändningar

av mera allmän natur, som i några motioner riktats mot den ifrågasatta

begränsningen av den fria avskrivningsrätten och därvid som sin

mening tillkännagivit att utskottet inte funnit dessa invändningar vara av

beskaffenhet att böra utgöra hinder för en av konjunkturpolitiska skäl

starkt motiverad omläggning av avskrivningsreglerna. Utskottet övergår

nu att behandla invändningar av mer speciell karaktär.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande

motionerna I: 466 och II: 567 har framhållits, att de kraftigt stegrade

återanskaffningskostnaderna å maskiner och inventarier utgjorde ett

tungt vägande skäl för bibehållandet av den fria avskrivningsrätten, vilken

i praktiken erbjudit vissa möjligheter till en avskrivning beräknad å återanskaffningsvärdet.

I de två sistnämnda motionerna erinrar motionärerna

även om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades på återanskaffningskostnaderna

och framhåller, att motsvarande borde gälla de enskilda

näringsföretagen. Om de skattemässiga avskrivningarna beräknades

så snävt, att prisökningen bleve beskattad såsom behållen inkomst, drabbades

ju inte blott den faktiskt uppkomna vinsten av inkomstbeskattning

utan därutöver en del av det i produktionsmedlen investerade kapitalet.

Det syntes motionärerna föreligga ett klart samband mellan den skattemässiga

och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,

vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I

motionerna I: 463 och II: 571 framhålles därjämte att med hänsyn till de

snäva avskrivningsreglerna beträffande byggnader det framstode som än

angelägnare att den fria avskrivningsrätten beträffande maskiner och inventarier

bibehölles.

I samtliga de förenämnda motionerna har vidare hänvisats till den fria

avskrivningsrättens förtjänster från taxeringsteknisk synpunkt.

I anslutning till det nu återgivna har motionärerna yrkat, såvitt nu är i

fråga, dels att den i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

stadgade rätten för aktiebolag in. fl. juridiska personer till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier måtte bibehållas oförändrad

och dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning

om möjligheterna att utsträcka rätten till fri avskrivning till att gälla

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

jämväl beträffande fysiska personer, som bedriver rörelse, samt jordbrukare,

vilka redovisar inkomsten enligt bokföringsmässiga grunder.

Utöver tidigare angivna allmänna synpunkter har i de likalydande motionerna

1:464 och 11:573, under hänvisning till en i Sveriges redareförenings

remissyttrande över företagsbeskattningskommitténs betänkande

lämnad redogörelse för resultatet av en av professor Västhagen gjord utredning

rörande den fria avskrivningsrätten såvitt avser rederinäringen,

framhållits, att nämnda utredning givit vid handen att, med utgångspunkt

från propositionsförslagets kompletteringsregel att nyanskaffat tonnage

fick avskrivas på fem år, de undersökta rederiföretagen ej gjort några överavskrivningar

å sitt nyanskaffade tonnage. Utredningen visade även, att det

i propositionen föreslagna avskrivningssystemet inte torde få någon åtstramande

verkan i konjunkturhänseende, i vad gällde rederinäringen.

Något rimligt skäl att vid detta förhållande upphäva den fria avskrivningen

fanns enligt motionärerna ej, eftersom en sådan åtgärd ej medförde

någon konjunktur stabilisering. Motionärerna hävdade att den fria avskrivningsrätten

inte borde upphävas utan alltjämt bibehållas i fråga om fartyg

och andra inventarier.

Utskottet har redan i det föregående tillkännagivit som sin mening att

en begränsning av den fria avskrivningsrätten är önskvärd och nödvändig

från konjunkturpolitisk synpunkt. Häremot måste då uppenbarligen vagas

de i de föreliggande motionerna anförda synpunkterna, vilka ansetts tala

emot en begränsning av den fria avskrivningsrätten.

Utskottet har inledningsvis erinrat om att då den fria avskrivningsrätten

infördes år 1938, detta skedde i syfte att ernå enkla taxeringsregler och att

medge företagen ett visst mått av konsolidering. Såsom kammarrätten

framhållit i sitt remissyttrande över företagsbeskattningskommitténs förslag,

vilket av departementschefen i den föreliggande propositionen ytterligare

understrukits, torde emellertid avsikten icke ha varit att medge det

enskilda företaget rätt att omedelbart avskriva varje nyanskaffning. I detta

sammanhang torde utskottet även få erinra om att man inom riksdagen

tidigare haft anledning att uttala sig om tillämpningen av den fria avskrivningsrätten.

I samband med den år 1948 antagna lagstiftningen om viss

begränsning av rätten till avdrag vid taxering för nedskrivning av leveranskontrakt

å maskiner och inventarier uttalade samma års bevillningsutskott

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 21 — efter att ha framhållit

att den fria avskrivningsrätten syntes ha ansetts ovillkorlig, så snart de

formella betingelserna härför var för handen — att enligt utskottets mening

införandet av mera preciserade bestämmelser till förhindrande av överdrifter

i ifrågavarande hänseende i själva verket inte skulle innebära annat

än ett återförande av den fria avskrivningsrätten till den omfattning, som

från början varit avsedd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Även om med hänsyn till penningvärdeförändringen vissa företagsekonomiska

skäl kan anföras till stöd för ett utnyttjande av lagstiftningen till engångsavskrivningar,

varigenom avskrivningen kan ske i det aktuella penningvärdet,

finner utskottet det vara uppenbart, att det sätt på vilket den

fria avskrivningsrätten i praktiken kommit att utnyttjas inte är godtagbart

av konjunkturpolitiska skäl.

Härtill kommer att såsom anmärkts i kommitténs betänkande och understrukits

av departementschefen det ingalunda är i den teoretiska företagsekonomin

genomgående godtaget att avskrivningarna bör beräknas på återanskaffningskostnaden.

I vissa fall torde en sådan avskrivningsmetod leda

till från teoretiska synpunkter icke acceptabla konsekvenser. I detta avseende

får utskottet erinra om att departementschefen framhållit, att ett

tillgodoseende av önskemålet om avskrivning på återanskaffningskostnaden

skulle innebära ett skatteefterskänkande vid fallande penningvärde, därvid

skatteeftergiften grundade sig på förmodanden om framtida ^investering

i högre pris, och ett högre skatteuttag vid förbättrat penningvärde, innebärande

att den faktiska anskaffningskostnaden aldrig finge avskrivas.

Departementschefen tillägger, att ingendera konsekvensen vore invändningsfri

och att det sistnämnda resultatet bestämt avvisades från företagsekonomisk

synpunkt. Det sagda visar enligt utskottets mening, att den i

förevarande motioner gjorda hänvisningen till föreliggande möjligheter att

genom tillämpning av den fria avskrivningsrätten avskriva på återanskaffningsvärdet

inte kan anses utgöra tillräckligt skäl att vid en avvägning mot

de konjunkturpolitiska synpunkterna bibehålla den fria avskrivningsrätten.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att den omständigheten

att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden

inte har något egentligt samband med frågan hur de taxei

ingsmässiga avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid

järnvägsdriften beräknas på återanskaffningskostnaden sammanhänger

nämligen med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men är också

motiverat av anslagstekniska skäl. Det står självfallet även enskilda näringsföretag

fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till

återanskaffningskostnaden. Därmed följer dock inte att samma princip

skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

Det synes i och för sig vara riktigt såsom i motionerna I: 464 och II: 573

samt i Sveriges redareförenings remissyttrande framhållits att den räkenskapsenliga

avskrivningen beträffande rederinäringen inte får den åtstramande

verkan som från konjunkturpolitisk synpunkt skulle kunna vara

önskvärd. Utskottet får emellertid erinra om att därest man, såsom skett

i motionerna och redareföreningens yttrande, gör en jämförelse mellan de

verkligen gjorda avskrivningarna och de avskrivningar, som skulle ha fått

göras med tillämpning av propositionsförslaget, jämförelsen inte blir rättvisande,

därest som jämförelseperiod väljes ett flertal år. Varje avskriv
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 ur 1955 57

ningsmetod leder nämligen på kortare eller längre sikt till att hela anskaffningskostnaden

får avskrivas. Skillnaden mellan de olika avskrivningssystemen

visar sig i den takt i vilken avskrivningen får ske. Om man däremot

betraktar verkningarna för ett enstaka år måste självfallet en årlig

avskrivning som för anskaffningsåret i princip är begränsad till 30 procent

av anskaffningskostnaden framstå såsom en begränsning i förhållande till

den fria avskrivningsrätten, vilken teoretiskt medger att hela anskaffningskostnaden

kan på en gång avskrivas. Det anförda ger emellertid vid

handen, att ett godtagande av propositionsförslaget för rederinäringens del

inte torde medföra försämrade möjligheter att verkställa de avskrivningar

som är erforderliga för att täcka fortgående förslitning av materialet eller

för att tillgodose rimliga krav på konsolidering av företagen, i allt fall sett

på något längre sikt än ett eller annat år. Det kan från nu antydd synpunkt

te sig mindre betydelsefullt vilken avskrivningsmetod som får tillämpas.

Att emellertid spörsmålet ställer sig väsentligt annorlunda sett från konjunkturpolitisk

synpunkt framgår av det redan sagda. Utskottet önskar

tillika framhålla följande.

Anledningen till att propositionsförslagets avskrivningsregler enligt den i

motionerna och redareföreningens skrivelse åberopade utredningen, avseende

åren 1938—1951, inte skulle få åsyftad åtstramande effekt, hänger

väsentligen samman med det förhållandet, att den räkenskapsenliga avskrivningen

medger en extra avskrivningsrätt med tillämpning av nettometoden.

Denna innebär som förut framhållits att vad som inflyter vid

försäljning av avyttrade tillgångar eller vid förlust av försäkrade tillgångar

får i sin helhet användas för en extra avskrivning. Då den gjorda jämförelsen

även omfattar efterkrigsåren och de senaste högkonjunkturåren,

som kännetecknats av mycket starkt stegrade priser på secondhandtonnage,

måste det antagas, att vid beräkningen av de avskrivningar som skulle ha

fått utföras med tillämpning av propositionsförslaget effekten av nettometoden

blivit mycket betydande. Sett från de enskilda företagens synpunkt

måste det te sig önskvärt att få utnyttja nettometoden men det får

inte förbises, att densamma från samhällsekonomisk synpunkt inte enbart

är av godo, i det den i vissa lägen möjliggör avskrivningar av sådan omfattning

att den kan medverka till vissa störningar i den samhällsekonomiska

balansen. Den nu antydda problemställningen, som givetvis gäller

generellt men som torde vara mest framträdande beträffande rederinäringen,

har även observerats av företagsbeskattningskommittén, som för

sin del uttalat, att det av anförda skäl kunde under ett utpräglat högkonjunkturläge

tagas under omprövning huruvida det permanenta avskrivningssystemet

borde tillfälligt ändras så att nettometoden inte bleve tilllämplig.

Det gjorda påpekandet ger enligt utskottets mening anledning

till den slutsatsen att verkningarna av nettometoden, vilken i princip bör

ingå i avskrivningssystemet, bör uppmärksamt följas. Skulle därvid visa

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sig att nettometoden äventyrar den räkenskapsenliga avskrivningens begränsande

verkan i ett mera utpräglat högkonjunkturläge, torde få närmare

övervägas huruvida särskilda åtgärder i anledning härav är påkallade.

Utskottet vill i anledning av vad som till stöd för den fria avskrivningsrättens

bibehållande anförts därom, att densamma är enkel i tillämpningen

och att ett genomförande av propositionsförslaget skulle ge upphov till

besvärliga gränsdragningar, framhålla att varje begränsning av den fullständiga

friheten med nödvändighet måste medföra visst merarbete för

både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Å andra sidan anser

utskottet de uttalade farhågorna för svårigheter i samband med gränsdragningen

mellan vad som är att hänföra till reparation och nyinvestering

vara betydligt överdrivna. Enligt vad i propositionen upplyses har gränsdragningar

av ifrågavarande slag, som redan nu i vissa sammanhang förekommer,

inte medfört några mera uppmärksammade svårigheter. Utskottet

kan inte finna att de härutinnan gjorda invändningarna är bärande.

Det får inte heller förbises att ett bifall till förslaget om den fria avskrivningsrättens

bibehållande vid sidan av de i propositionen upptagna avskrivningsreglerna

skulle leda till att tre olika avskrivningssystem finge tilllämpas.

Förutom att en sådan anordning i och för sig inte är tillfredsställande

må understrykas att därigenom skulle elimineras den enligt utskottets

mening betydande vinst som består däri att det ansetts möjligt att införa

ett tör juridiska och fysiska personer enhetligt avskrivningssystem, en anordning

som från principiella utgångspunkter obestridligen är i hög grad

önskvärd. Väl kan från vissa synpunkter någon tvekan råda huruvida ett

sådant steg som att medge fysisk person räkenskapsenlig avskrivning på

sätt i propositionen förordats nu bör tagas, vilken åtgärd utskottet för sin

del dock är berett att tillstyrka, men utskottet anser det å andra sidan inte

kunna ifrågakomma att gå så långt som att utsträcka den fria avskrivningsrätten

att gälla även fysiska personer, rörande vilken fråga utredning påkallats

av de motionärer som förordat den fria avskrivningsrättens bibehållande.

Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig

avskrivning i huvudsaklig anslutning till det i propositionen framlagda förslaget;

till vissa detalj spörsmål återkommer utskottet i det följande. Detta

innebär att utskottet avstyrker de i ämnet väckta motionerna 1: 463 och

II: 571, I: 466 och II: 567 samt I: 464 och II: 573 i vad desamma innefattar

yrkande om bibehållande av gällande bestämmelser om fri avskrivning för

aktiebolag in. fl. juridiska personer. Därmed avstyrker utskottet även

motionsyrkandena om utredning rörande möjligheterna att införa fri avskrivning

för enskilda rörelseidkare och jordbrukare som redovisar inkomsten

enligt bokföringsmässiga grunder.

Utskottet övergår härefter att behandla vissa frågor som äger samband

med den tekniska utformningen av de föreslagna avskrivningsreglerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955 59

Då det föreslagna avskrivningssystemet i princip bygger på att avskrivningen

skall beräknas å det bokförda värdet å tillgångarna, följer härav att

tillgångarna teoretiskt aldrig blir helt avskrivna. En ytterligare konsekvens

är att särskilt avdrag vid försäljning, förlust eller utrangering inte kan

medges. Nu angivna omständigheter skulle kunna föra till mindre tillfredsställande

resultat. Till huvudregeln har därför fogats en kompletteringsregel

enligt vilken ett företag liar rätt att när och under hur många år

som helst falla tillbaka på en lineär avskrivning med 20 procent.

I motionen 1:457 har hemställts att ifrågavarande kompletteringsregel

måtte utgå. Då utskottet emellertid finner att kompletteringsregeln utgör

en nödvändig beståndsdel i det föreslagna avskrivningssystemet utan vilken

regel i vissa lägen för de skattskyldiga obilliga resultat skulle kunna uppstå,

avstyrker utskottet bifall till den förenämnda motionen såvitt nu är

i fråga.

Såsom utskottet ovan framhållit bygger det föreslagna avskrivningssystemet

på att avskrivningen skall beräknas å det bokförda värdet. Överensstämmelse

skall sålunda råda mellan tillgångarnas bokförda värde och

deras taxeringsmässiga restvärde. Avdrag vid taxeringen för gjorda avskrivningar

medgives i följd härav endast med belopp motsvarande i räkenskaperna

gjorda avskrivningar. I företagsbeskattningskommitténs betänkande

föreslogs, till vinnande av garantier för att företagen inte skulle göra

skattemässigt ej tillåtna avdrag, att en i räkenskaperna verkställd för stor

inventarieavskrivning, som föranleder tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen,

skulle vara ett vid taxeringen definitivt förlorat avdrag.

Då emellertid i vissa fall tvekan kan råda om gränserna för tillåten avskrivning

förordade kommittén vidare, att taxeringsmyndigheterna efter

prövning av omständigheterna skulle äga medge företaget rätt att under

de följande fyra åren åtnjuta avdrag för den vid det tidigare tillfället gjorda

otillåtna avskrivningen. Enligt kommitténs mening skulle sådant medgivande

inte lämnas om överavskrivningen skett i uppsåt att vinna påtagligt

obehöriga fördelar i skattehänseende eller av vårdslöshet vid avskrivningens

beräknande. I anledning av i vissa remissyttranden framförda erinringar

har stadgandet i propositionen erhållit den utformningen, att alla

överavskrivningar skall utan särskild prövning taxeringsmässigt få utnyttjas

under en tid av minst fyra år, räknat från och med beskattningsåret

efter det varunder tillgången i fråga anskaffades.

Utskottet finner det synnerligen angeläget att överensstämmelse mellan

bokföring och skattemässig inkomstberäkning upprätthålles, eftersom detta

är en förutsättning för att systemet verkligen skall fungera tillfredsställande.

Såsom stadgandet utformats inträder emellertid för cn skattskyldig,

som i räkenskaperna gjort större avskrivning än som vid taxeringen kan

medgivas, inte annan påföljd än alt överavskrivningen tillägges vid inkomstberäkningen

men sedan får avdragas under de fyra följande åren.

Den skattskyldige kommer med andra ord icke i sämre läge än den som

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

lojalt rättat sig efter de givna bestämmelserna. Visserligen kan, såsom kammarrätten

i sitt remissyttrande erinrat, oriktiga deklarationsuppgifter i

vissa fall föranleda ansvarspåföljd. För att skapa ytterligare garantier för

att bestämmelserna följes föreslår utskottet emellertid att verkställd överavskrivning,

som föranleder tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen,

skall fördelas under en tid av minst fem år. I syfte att underlätta

tillämpningen bör enligt utskottets mening såsom utgångspunkt för beräkningen

av femårsperioden tagas det beskattningsår varunder överavskrivningen

har skett. Utskottet förordar därför ett stadgande av det innehållet,

att avdrag för belopp med vilket den skattskyldige i räkenskaperna verkställt

avskrivning utöver vad vid taxeringen blivit godkänt, må åtnjutas

först sedan taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord och enligt särskild av

beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst

fem år, räknad från och med beskattningsåret efter det varunder nämnda

avskrivning verkställts. Slutligen vill utskottet framhålla, att om skattskyldig

befinnes systematiskt utnyttja möjligheten att i räkenskaperna

verkställa avskrivningar utöver vad som kan medges vid taxeringen, detta

bör utgöra skäl för beskattningsnämnd att återkalla rätten att åtnjuta

räkenskapsenlig avskrivning. Enligt utskottets mening torde särskild författningsföreskrift

härom inte vara erforderlig.

Utskottet får tillägga, att utskottet vill föreslå viss jämkning av formell

natur av första stycket i punkt 3 av övergångsbestämmelserna för att tydligare

markera stadgandets innebörd. I

I fråga om lagervärderingen är förslagets huvudlinje att det lägsta skattemässigt

tillåtna bokförda lagervärdet sättes i relation till lagrets faktiska

anskaffningsvärde eller, därest ett lägre bokfört värde därigenom erhålles,

lagrets återanskaffningsvärde. Från det värde, varå nedskrivningen får

göras, må först avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen.

Huvudregeln för lagervärderingen innebär att som lägsta bokförda

lagervärde skall godtagas 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

Härtill har fogats två supplementärregler enligt vilka i särskilda

fall lägre lagervärden skall kunna medgivas.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande

motionerna I: 466 och II: 567 har yrkats, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering enligt huvudregeln måtte bestämmas till 30 procent. I

motionen I: 457 har väckts yrkande att ifrågavarande gräns måtte fastställas

till 60 procent.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning

att något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan

vinnas från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan

mindre ändringar i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna

lägsta lagervärdet öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 61

till likviditetsförstärkning genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen

av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan

jämväl i maskiner, inventarier o. d.

Vid prövningen av frågan om utformningen av regler för lagervärderingen

har kommitténs enhälliga mening, efter en ingående prövning av

olika möjligheter, varit att annan lösning inte funnits än att med utgångspunkt

från lagrets (åter-)anskaffningsvärde fixera en viss lägsta gräns för

det bokförda lagervärdet. I propositionen framhålles att, därest en lägsta

gräns fastställdes, taxeringsmyndigheternas enda uppgift bleve att kontrollera

att denna gräns ej underskridits, en uppgift som vore vida enklare

än att söka fastställa vad som skulle menas med ett företags normallager

eller liknande. Departementschefen finner att under förutsättning att den

lägsta gränsen för det räkenskapsmässiga lagervärdet fastställdes med tillbörlig

försiktighet den bästa lösningen också torde vinnas. Att någon annan

metod för lagervärderingsreglerna än den i propositionen föreslagna inte

torde kunna av praktiska skäl läggas till grund för lagstiftning i ämnet

torde även framgå därav att något yrkande om annan princip för utformningen

av bestämmelserna på området i fråga inte kommit till synes i de

föreliggande motionerna. Med hänsyn till lagervärderingens stora betydelse

från skilda synpunkter är det med tillfredsställelse utskottet kan konstatera,

att enighet sålunda föreligger i detta väsentliga hänseende.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning

mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet

enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga

åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för

prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar

nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad

praxis, enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets

lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas

av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening

måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå

motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,

emedan cn på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den

från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.

I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit

en huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna

supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler

än de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den

ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager

av tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer

huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga

lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring

i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar

det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga

kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet

av nedskrivning för prisfallsrisk. Skäl skulle därför kunna anföras

för att huvudregeln såsom åsyftas i motionen 1:457 skulle ges en mer

restriktiv utformning än som föreslagits i propositionen. Härigenom skulle

också utrymmet minska för i vissa lägen inte önskvärda likviditetsförstärkningar

genom vinstreglerande dispositioner. Utskottet finner emellertid anledning

att vid bestämmande av lägsta gränsen för lagervärdet framgå med

försiktighet, så att en fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk under

alla förhållanden kan ernås. Detta skulle inte med säkerhet bli fallet vid

bifall till det i nyssnämnda motion väckta yrkandet om en till 60 procent

av anskaffningsvärdet begränsad nedskrivningsrätt. Såsom departementschefen

framhållit kan möjligen i speciella fall full trygghet liärutinnan

inte ernås ens vid en nedvärderingsrätt med 50 procent enligt kommitténs

förslag. Utskottet har även vid sitt ställningstagande till ifrågavarande

spörsmål beaktat, att en mer restriktiv linje än den i propositionen intagna

skulle i avsevärd grad öka övergångssvårigheterna. Av anförda skäl är

enligt utskottets mening den i propositionen gjorda avvägningen mellan

konjunkturpolitiska och andra synpunkter väl avpassad. Utskottet tillstyrker

därför bifall till propositionen i förevarande avseende. Utskottet vill

dock i likhet med departementschefen framhålla, att, sedan anpassningen

till den föreslagna regeln skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden

kan motivera att frågan upptages till förnyad prövning. Utskottet

har med det sagda tagit ställning till de i motionerna framförda yrkandena

beträffande lägsta gräns för lagervärdet enligt huvudregeln — och

följaktligen även till frågan om tillåten nedvärdering vid medeltalsberäkning

enligt supplementärregel 1 — samt hemställer om avslag på dessa

yrkanden.

Som redan framhållits innebär den andra supplementärregeln en alternativ

möjlighet för företag med lager av rå- och stapelvaror att värdera

dessa med utgångspunkt från det lägsta marknadsvärdet under en tioårsperiod.

Det bokförda värdet får dock med tillämpning av denna regel inte

bestämmas till lägre belopp än vad som motsvarar 70 procent av lagrets

värde enligt lägsta tioårspris.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 63

Beträffande ifrågavarande supplementärregel föreligger ändringsyrkande

endast i motionen I: 457, vari hemställts att den föreslagna rätten att nedskriva

lager av rå- och stapelvaror begränsas till 15 procent.

Utskottet finner sig kunna godtaga departementschefens förslag beträffande

förevarande supplementärregel. Någon ytterligare begränsning av

nedskrivningsrätten finner utskottet inte vara möjlig att nu genomföra.

Men även här gäller enligt utskottets mening, att de närmare erfarenheterna

av regelns tillämpning får visa huruvida en omprövning framdeles

kan vara motiverad. Utskottet avstyrker sålunda motionen i nu förevarande

del.

Ej heller kan utskottet biträda det i motionen I: 457 framförda yrkandet

om slopande av det föreslagna stadgandet om rätt för skattskyldig att få

det lägre lagervärde godtaget som han med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk

visar vara påkallat. Enligt utskottets mening måste ett system för

lagervärderingen som bygger på fixa gränser för tillåten nedvärdering, även

vid en så moderat utformning som enligt propositionsförslaget, för att obilliga

verkningar skall undvikas i särskilda fall, innehålla möjlighet för

skattskyldig, som kan visa att reglerna inte medger tillräckligt prisfallsskydd,

att få en lägre värdering godtagen. Då bestämmelsen inte torde

kunna komma till användning annat än i alldeles speciella fall och nedskrivning

inte skall medges med mer än vad som av den skattskyldige

kan visas vara påkallat, finner utskottet den i motionen uttalade farhågan

för ett obehörigt utnyttjande av bestämmelsen inte vara befogad.

Vad angår övergången till de nya lagervärderingsbestämmelserna föreslås

i propositionen, att bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari

1956. Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall dock under

vissa övergångsår följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas

enligt nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent

av lagrets anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958

till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Från och med beskattningsåret

1959, alltså från och med taxeringen år 1960, träder de nya bestämmelserna

helt i kraft.

I de likalydande motionerna I: 463 och II: 571 samt de ävenledes likalydande

motionerna I: 466 och II: 567 har yrkats, att den del av den i

samband med övergången till de nya reglerna till beskattning framtagna

varulagerreserven som motsvaras av orealiserad värdestegringsvinst —

enligt motionerna beräknad till hälften av den reserv som skulle ha framtagits

till beskattning, därest de av motionärerna föreslagna värderingsreglerna

tillämpats å vederbörande företags lager vid utgången av beskattningsåret

1953 — skulle undantagas från beskattning. Alternativt skulle

den del av lagret, som kunde visas motsvara förkrigslagret, få upptagas

till förkrigspris. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminsk
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ning skulle inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell

del av de från beskattning undantagna lagerreserverna bli beskattade. I de

två sistnämnda motionerna föreslås att lagerminskningen borde beräknas

på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår.

I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 bar förordats sådana

övergångsbestämmelser att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln

skulle godtagas vid 1959 och 1960 års taxeringar 20 procent samt

vid 1961 och 1962 års taxeringar 30 procent av lagrets lägsta värde.

I motionen I: 423 har hemställts om sådana övergångsbestämmelser att

som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skulle godtagas vid 1957

och 1958 års taxeringar 20 procent samt vid 1959, 1960 och 1961 års

taxeringar 30 procent av lagrets lägsta värde.

Till stöd för yrkandet om att orealiserade värdestegringsvinster i princip

skulle undantagas från beskattning har bland annat anförts att även

om normallagermetoden inte kunde läggas till grund för utformningen av

lagervärderingsreglerna principerna för ifrågavarande metod borde iakttagas

vid utformningen av övergångsbestämmelserna. I samtliga nu nämnda

motioner har anförts invändningar av mera principiell innebörd. Sålunda

har framförts att det inte borde ifrågakomma att till beskattning framtvinga

reserver, som tidigare bildats i enlighet med gällande bestämmelser,

och att det skulle vara företagsekonomiskt oriktigt att beskatta orealiserade

lagervinster.

Utskottet får i anledning härav erinra om att under remissbehandlingen

av företagsbeskattningskommitténs betänkande förslag väckts att företag,

som vid de nya värderingsreglernas ikraftträdande hade en större dold

reserv än som kunde medges enligt dessa regler, skulle få behålla den

befintliga reserven. Till stöd för detta yrkande framfördes i huvudsak

enahanda motiveringar som i förevarande motioner. Departementschefen

har emellertid ställt sig helt avvisande till tanken på bestämmelser av

nyss antydd innebörd. De teoretiska principer som låge till grund för normallagermetoden

kunde enligt departementschefens mening inte godtagas

från skattemässiga synpunkter. Yrkandet om rätt att bibehålla normallagret

i oförändrat bokfört värde byggde på teorin att det kvarvarande

lagret inte vore de sist anskaffade lagertillgångarna utan vad som funnes

i lager vid årets början eller rättare vid det än tidigare tillfälle då företaget

startade eller nådde sin fulla utveckling. Att det i själva verket vore

de senast anskaffade tillgångarna som faktiskt kvarlåge i lager, vore något,

varifrån man helt bortsåge. Eftersom en successiv lageromsättning hela

tiden skedde, borde enligt departementschefens mening prisförändringar

av mer bestående karaktär avspegla sig i den skattemässiga inkomstredovisningen

även i vad dessa prisförändringar avsåge de vid ett givet

tillfälle inneliggande lagertillgångarna. Departementschefen har inte heller

ansett sig kunna godtaga de nyss återgivna invändningarna av principiell

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 65

innebörd. Till motivering för sin ståndpunkt har departementschefen bland

annat framhållit, att lagervärderingsreglernas syfte aldrig hade sträckt sig

längre än att ge en betryggande nedskrivning för prisfallsrisk. Den omständigheten

att tidigare under årens lopp förvärvade eller tillverkade och

därefter avyttrade tillgångar kunnat hållas i mer eller mindre symboliska

värden kunde inte sägas ge någon motsvarande rätt för framtiden.

Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver

delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för

sagda yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.

Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle

innebära att de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser

och med utnyttjande av goda vinstförhållanden

kunnat bygga upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd,

skulle tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de

sämre ställda företagen till del och som intet företag kan medges enligt

de föreslagna nya värderingsreglerna. Utskottet har också fäst avseende

vid att de i förevarande motioner föreslagna övergångsbestämmelserna

skulle få mycket ojämna och slumpvisa verkningar. Vad beträffar den

föreslagna rätten att anknyta värderingen till förkrigslager — en anknytning

som för övrigt svårligen torde kunna finna någon teoretisk hållbar

motivering — skulle nämligen möjligheten att utnyttja denna rätt till en

början inte kunna tillkomma sådana företag som börjat sin verksamhet

efter kriget och vilka följaktligen torde ha det större behovet av försiktigt

utformade övergångsbestämmelser. Av de företag som börjat sin verksamhet

före kriget skulle möjligheten att använda sig av den föreslagna

bestämmelsen stå allenast dem till buds som kunde styrka storleken av

sitt förkrigslager. Med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de

närmaste förkrigsåren är det uppenbart att ett stort antal företag, såsom

ock framhållits i motionerna, inte skulle kunna fullgöra denna bevisning.

Detta gäller särskilt de enskilda rörelseidkarna. Beträffande den andra

av motionärerna anvisade utvägen, nämligen att anknyta beräkningarna

till lagret år 1953, torde gälla att inte heller en sådan anordning kan ge

ett tillfredsställande resultat. Även här torde det för åtskilliga företag vara

uteslutet att kunna styrka storleken av sitt lager. Men vad som framför

allt talar mot att anknyta värderingen eller beräkningen av storleken av

reserver som skulle undantagas från beskattning till förkrigslager eller

1953 års lager är, att det i flertalet fall torde vara helt omöjligt för taxeringsmyndigheterna

att på ett nöjaktigt sätt kontrollera de lämnade uppgifterna,

då någon skyldighet att inventera lagren så att anskaffningsvärdena

kan framräknas inte gällde vid någondera tidpunkten. Att dessa

svårigheter måste bli särskilt stora i fråga om förkrigslager säger sig

självt. Underlaget för beräkning av den betydande förmån i beskattningshänseende

ett bifall till motionsförslagen skulle bereda de därav berörda

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 45

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

företagen måste sålunda komma att bli högst osäkert. Detta kan från det

allmännas synpunkt inte vara godtagbart.

De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt

tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande

invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För att kontrollera

huruvida lagerminskning inträtt skulle det bli nödvändigt att för varje

år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening

kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse

mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,

emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att

de från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.

I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle

beräknas på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår.

Härigenom skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt

penningvärde. De svårigheter — i allt fall från kontrollsjmpunkt — som

skulle uppstå exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande

och av vitt skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt

bli oöverstigliga. Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och

detta är en mycket betydelsefull invändning —- en bestämmelse av innebörd

att lagerreserverna skulle framtagas till beskattning allenast i den

mån lagerminskning inträder få de mest ogynnsamma verkningar från

konjunkturpolitisk synpunkt. De berörda företagen skulle visa den största

ovillighet till lagerminskningar respektive finna det i högsta grad angeläget

att även i tider av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

Av anförda skäl avstyrker utskottet bifall till de likalydande motionerna

I: 463 och II: 571 samt de likalydande motionerna I: 466 och II: 567 såvitt

avser förevarande övergångsbestämmelser.

Med det sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande

hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta

för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är

nämligen för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda

fall kan innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet

ansluter sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser

av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna

under lägsta tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa

sina lagervärden. Propositionens förslag innebär att anpassningen

får ske under fem år, inberäknat beskattningsåret 1955. I föreliggande

motioner har förordats en utsträckning av övergångstiden med två respektive

tre år. Mot de i motionerna anförda skälen för en förlängning av övergångstiden

måste vägas de synpunkter av praktisk natur som talar för

att övergångstiden inte göres alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska

läget och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen

av företagsbeskattningen föreligger det enligt utskottets uppfattning

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955 67

ett starkt önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna

inte får bibehållas, framtages till beskattning under en inte alltför lång

tidsperiod. Utskottet finner att propositionens förslag innefattar en lämplig

avvägning mellan olika på frågan inverkande omständigheter och tillstyrker

därför propositionen i förevarande del. Utskottet avstyrker följaktligen

de likalydande motionerna 1:460 och 11:574, i vad desamma

avser lagervärderingsreglerna, samt motionen I: 423.

I anslutning till behandlingen av lagervärderingsreglerna vill utskottet

beröra ett par aktualiserade särskilda frågor.

I de likalydande motionerna 1:458 och 11:568 har hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring av kommunalskattelagen att för skogsindustriens

vidkommande till varulager måtte hänföras inköpta träd å rot.

Frågan om vilka regler som vid den skattemässiga inkomstberäkningen

skall gälla vid värderingen av en förvärvad rätt till avverkning av rotstående

skog besvaras inte uttryckligen i kommunalskattelagen. I praxis

har emellertid på senare tid fastslagits att, såvitt avser förvärv av avverkningsrätt

i syfte att bereda sig tillgång till virke för omsättning eller

förbrukning i rörelse, bestämmelserna om värdesättningen av rättighet till

leverans av varor är tillämpliga vid köparens inkomsttaxering. Detta innebär

att nedskrivning å kontrakt avseende rotköpt skog vid inkomsttaxeringen

godtages endast om nedskrivningen är betingad av konstaterad eller

sannolikt befarad prisfallsrisk. I de förevarande bestämmelserna föreslås

i propositionen ingen ändring.

Såsom motionärerna anfört bär frågan om gränsdragningen för skogsindustriens

vidkommande mellan vad som i beskattningshänseende skall

hänföras till inneliggande lager respektive kontraherade varor berörts av

1952 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 30,

vari utskottet uttalade att denna fråga vore av stor vikt och borde närmare

övervägas. Utskottet gav uttryck åt den uppfattningen att det vid 1950

års skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen borde prövas,

huruvida frågan borde upptagas till behandling för sig eller i samband

med spörsmålet om beräkning enligt bokföringsmässiga grunder av intäkt

av skogsbruk.

En författningsändring av den innebörd motionärerna förutsatt kan utskottet

av olika skäl inte förorda i nu förevarande sammanhang. I det

hänseendet må hänvisas bl. a. till att en sådan åtgärd skulle aktualisera

en omprövning i vissa avseenden av 1951 års lagstiftning om bokföringsmässig

redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga utskottet

nu inte är berett att ingå på. Utskottet kan därför icke tillstyrka föreliggande

motionsyrkande.

Denna ståndpunkt innebär inte något ställningstagande till frågan huruvida

nuvarande bestämmelser i förevarande avseende är tillfredsställande;

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

härom kan utskottet på föreliggande material inte uttala någon bestämd

mening. Utskottet vill emellertid tillägga, att då motionärerna uttalar farhågor

för att ett godtagande av propositionsförslagets lagervärderingsreglei

skulle i hög grad begränsa företagens möjligheter att skydda sig mot

prisfallsrisk det inte får förbises att förslaget lämnar gällande möjligheter

till nedskrivningar för sådant ändamål orubbade. Vad motionärerna väsentligen

åsyftar synes därför vara att de berörda företagen medges ökade

möjligheter till konsolidering. Med hänsyn till att det numera genom den

i propositionen redovisade utredningen klarlagts att ett samband råder

mellan utformningen av reglerna för företagsbeskattningen och de konjunkturpolitiska

synpunkterna vill utskottet understryka, att till en diskussion

rörande det i motionerna aktualiserade spörsmålet självfallet också

hör den angivna problemställningen.

Ehuru nu angivna förhållande närmast är ägnat inge tvekan om lämpligheten

från samhällsekonomisk synpunkt av en ändring av den innebörd

som förordas i de föreliggande motionerna, vill utskottet dock med hänsyn

till spörsmålets betydelse för de därav berörda företagen inte motsätta sig

att detsamma närmare klarlägges. Enligt utskottets mening är frågan

emellertid knappast av den aktualitet och beskaffenhet i övrigt att en särskild

utredning härom för närvarande kan anses påkallad. Då såsom

ovan antytts frågan har ett väsentligt samband även med andra beskattningsspörsmål,

vilkas lösning förts fram till diskussion — bl. a. reglerna

för bokföringsmässig inkomstberäkning av skogsbruk — synes det ligga

närmast till hands att i anslutning till den ståndpunkt som intogs av

1952 års bevillningsutskott ett ställningstagande sker i ett vidare sammanhang.

Utskottet anser sig böra förutsätta att en sådan prövning kommer

till stånd i samband med den revision av kommunalskattelagen som

pågår genom 1950 års skattelagssakkunniga.

Ett i viss mån likartat spörsmål har väckts av Aktiebolaget Volvo, som

framställt önskemål om ökade nedskrivningsmöjligheter på sina leveranskontrakt.

Bolaget har tillika anhållit att utskottet, därest önskemålet inte

kunde tillgodoses, måtte göra ett sådant uttalande, att taxeringsmyndigheterna

med stöd därav kunde medgiva bolaget ökad nedskrivningsrätt

på utländska kontrakt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att företag, som i likhet

med Aktiebolaget Volvo använder sig av underleverantörer, i förhållande

till andra skattskyldiga har sämre möjligheter till nedskrivning.

Då kommitténs förslag i vad avser nedskrivning på lager av beställningsarbeten

med hänsyn till det motstånd som från näringslivets organisationer

rests mot detsamma inte kunnat genomföras, vill utskottet — utan

att gå in på frågan huruvida företagen bör beredas möjlighet till konsolideringsnedskrivningar

på leveranskontrakt — endast konstatera, att någon

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 69

praktiskt framkomlig väg i dagens läge inte torde stå till buds för att

vinna en lösning på det av bolaget aktualiserade spörsmålet. Inom utskottet

har upplysts att man sannolikt har att emotse en utveckling mot

ökat användande av företagsformer uppbyggda på systemet med underleverantörer.

Vid sådant förhållande bör enligt utskottets mening förevarande

problem ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet skall

värderingen av lagret ske enligt de för inkomst av rörelse gällande bestämmelserna.

Beträffande djur å jordbruksfastighet gäller emellertid särskilda

värderingsregler. I punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

stadgas nämligen att djur å jordbruksfastighet normalt skall upptagas

till av riksskattenämnden fastställda värden. De av riksskattenämnden

hittills fastställda värdena har i enlighet med de riktlinjer som angavs

i lagstiftningens förarbeten i princip motsvarat 80 procent av djurens

saluvärde. I gällande bestämmelser i denna del föreslås inte någon ändring

i propositionen.

I de likalydande motionerna 1:461 och 11:570 har hemställts att djur

å jordbruksfastighet vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av sådan

fastighet måtte i nedskrivningshänseende likställas med varulager i rörelse.

Utskottet får erinra om att då lagstiftningen om bokföringsmässig redovisning

av inkomst av jordbruksfastighet antogs år 1951 fullständig enighet

rådde därom, att det utgående lagret i vad det avser djurbeståndet

å en jordbruksfastighet borde värderas efter delvis andra principer än

lagret i övrigt. Det måste därför enligt utskottets mening föreligga

mycket starka skäl för att nu frångå ifrågavarande bestämmelser, beträffande

vilka därjämte hittills föreligger mycket ringa erfarenhet. Några

sådana skäl har inte förebragts. Tvärtom torde det från konjunkturpolitiska

synpunkter vara önskvärt — och alltså i linje med den nu ifrågasatta

omläggningen av företagsbeskattningen — att gällande bestämmelser

i förevarande del inte uppmjukas. Utskottet vill i detta sammanhang vidare

erinra om vad 1951 års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 63 vid samma års höstsession, i vilket betänkande

utskottet behandlade proposition med förslag om rätt för skattskyldig att

bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder. Utskottet gjorde därvid bland annat ett uttalande av innebörd,

att då värdet av ett och samma djurbestånd ofta växlade år från år på

grund av olika förekommande faktorer, t. ex. skördeutfall o. d., samt dessutom

försiktigheten bjöd att balansräkningen ej upptog tillgångarna till

högre belopp än det verkliga värdet, det syntes utskottet, att det läget

kunde föreligga då riksskattenämnden måste sätta minimivärdena lägre

än 80 procent av genomsnittspriserna å olika djur i skilda åldersgrupper

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

under beskattningsåret. — Av det sagda framgår att riksskattenämnden

synes vara oförhindrad att, därest detta är påkallat, fastställa värdena till

lägre belopp än 80 procent av saluvärdet.

Med stöd av det anförda får utskottet avstyrka bifall till de likalydande

motionerna 1:461 och 11:570.

Granskningen av förslaget till förordning om inventering av varulager för

inkomsttaxeringen har inte givit anledning till annan erinran från utskottets

sida än att utskottet vill ifrågasätta huruvida inte bestämmelserna

borde träda i kraft tidigare än i propositionen föreslagits. Enligt förslaget

skall förordningen träda i kraft den 1 mars 1956 och blir alltså tillämplig

från och med inkomsttaxeringen år 1957. Vid denna taxering får företagen

tillämpa supplementärregel 1, vilken regel som förut berörts innebär att

tillåten nedvärdering må beräknas å medeltalet av lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren, alltså beskattningsåren 1954

och 1955. För att vinna en säkrare utgångspunkt för medeltalsberäkningen

skulle det enligt utskottets mening vara av värde om inventeringsbestämmelserna

gällde redan för beskattningsåret 1955. Utskottet har vidare den

uppfattningen, att det skulle vara en fördel för företagen att redan under

beskattningsåret innan det, varunder de i propositionen föreslagna lagervärderingsreglerna

skall tillämpas, få en viss förtrogenhet med de nya reglerna

för inventering av varulagret. Ett tidigare ikraftträdande än vad i

propositionen föreslagits torde enligt vad i utskottet upplysts inte behöva

medföra några svårigheter för det stora flertalet skattskyldiga. Har det

emellertid i särskilda fall inte varit möjligt att till alla delar iakttaga föreskrifterna

i förordningen — detta kan tänkas bli fallet i fråga om sådana

skattskyldiga som har en fortlöpande inventering under hela beskattningsåret

— förutsätter utskottet, att taxeringsmyndigheterna vid 1956 års taxering

tager skälig hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna.

På grund av det sagda förordar utskottet, att förevarande förordning träder

i kraft redan dagen efter den, då förordningen utkommit från trycket i

Svensk författningssamling. I

I propositionen föreslås att som villkor för rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond för konjunkturutjämning skall gälla att den skattskyldige

å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent av den gjorda fondavsättningen.

Då sagda förutsättning för avdragsrätt, som är betingad av

konjunkturpolitiska skäl, måste antas komma att verka i viss män avhållande

på företagens intresse för fondavsättningar föreslås i gengäld flera

betydelsefulla och för företagen förmånliga ändringar i förhållande till gällande

lagstiftning. Förutom ökade avsättningsmöjligheter innebär sålunda

de nya reglerna en uppmjukning av rätten att disponera fondmedlen. 30

procent av investeringsfond får fritt tagas i anspråk efter fem år, medan

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

enligt nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan

arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. Vidare föreslås att företag, som

tagit investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets

beslut, äger vid beskattningen få ett extra avdrag med belopp motsvarande

tio procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

I syfte att ytterligare öka stimulansen till fondavsättningar har motionsvis

framförts olika ändringsyrkanden. I de likalydande motionerna 1: 460

och II: 574 har sålunda yrkats att företag efter tio år skulle äga rätt att utan

arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd få disponera ytterligare 30 procent. I de

likalydande motionerna I: 464 och II: 573 har hemställts att företagen måtte

få rätt att efter fem år fritt disponera 40 procent av fondavsättning i stället

för föreslagna 30 procent.

Den av utskottet i det föregående förordade omläggningen av avskrivnings-

och lagervärderingsreglerna syftar till en minskning av investeringarna

under högkonjunktur. För att inte investeringsvolymen på längre sikt

skall gå ned och därmed den ekonomiska framstegstakten hejdas är det

enligt utskottets uppfattning angeläget att åtgärder vidtas för att positivt

stimulera investeringsverksamheten i andra konjunkturlägen. I den mån

sådan stimulans kan ernås genom skatteregler, bör detta ske. Utskottet finner

den tanke på vilken lagstiftningen om investeringsfonder bygger, nämligen

att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål,

vara från denna synpunkt riktig. Genom de med avsättning

till investeringsfonder förenade fördelarna från skattemässiga och företagsekonomiska

synpunkter stimuleras företagen mera direkt till åtgärder med

konjunkturutjämnande verkningar.

Utskottet delar den i förevarande motioner framförda uppfattningen, att

en självfallen förutsättning för att den med lagstiftningen åsyftade konjunkturutjämnande

effekten skall uppnås är att avsättning till investeringsfonder

kommer att ske i väsentligt större omfattning än tidigare varit fallet.

Utskottet biträder också den meningen, att ökad frihet för företagen att

efter eget skön disponera fondmedlen medför en större stimulans till avsättningar.

Denna synpunkt måste å andra sidan vägas mot att syftet med lagstiftningen

i första hand är att den skall få en konjunkturutjämnande effekt.

Bedömandet av när det av arbetsmarknadsskäl är önskvärt med investeringar

måste i princip ankomma på myndigheterna och inte på företagen

själva. Även om en friare rätt till disposition av fondavsättningar skulle

medföra större avsättningar än vad som skulle bli fallet enligt propositionens

förslag, kan en sådan friare dispositionsrätt medföra att tillräckliga

fondmedel inte står till förfogande, när detta med hänsyn till konjunkturläget

är påkallat. Vilkendera effekten som blir störst saknas det för närvarande

hållpunkter alt bedöma. Redan med hänsyn till det sagda synes det

vara skäl att iakttaga försiktighet med ytterligare uppmjukningar i rätten

att taga fondmedel i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd. Där
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

till kommer, som departementschefen betonat, alt det inte kan förbises att

det fria ianspråktagandet kan ske på en från konjunkturpolitisk synpunkt

olämplig tidpunkt och att risk föreligger för att lagstiftningen kan missbrukas

på det sättet att den fria kvotdelen tages i anspråk enligt företagets

eget skön medan återstående fondmedel återföres till beskattning. För långt

gående rätt till fri dispositionsrätt skulle därför kunna äventyra lagstiftningens

konjunkturutjämnande effekt. På grund härav och då utskottet finner

propositionsförslaget vid en avvägning mot andra synpunkter innefatta,

såvitt kan bedömas, tillräcklig stimulans till avsättningar, anser utskottet

försiktigheten bjuda att för närvarande stanna vid den av departementschefen

intagna ståndpunkten. Utskottet vill emellertid i likhet med departementschefen

understryka, att under hand vunna erfarenheter kan föranleda

en omprövning av reglerna i ena eller andra riktningen.

Utskottet vill slutligen — såsom ock kommittén och departementschefen

framhållit — uttala, att fördelarna med investeringsfondslagstiftningen torde

komma att på ett mera påtagligt sätt framstå för företagen, sedan läget blivit

sådant att fondmedlen fått användas för avsett ändamål. Även med hänsyn

härtill vill utskottet understryka angelägenheten av att möjligheten att få

tillstånd till ianspråktagande av investeringsfond inte knytes vid alltför

restriktiva krav och att tillståndsgivningen i övrigt handhaves med stor

smidighet. Vid prövning av frågan om tillstånd måste självfallet i första

hand det rådande arbetsmarknads- och konjunkturläget vara avgörande.

Enligt utskottets mening bör emellertid möjligheten att få tillstånd att

taga fondavsättning i anspråk inte vara begränsad till rena depressionslägen.

Vid ett mera stabilt arbetsmarknadsläge på längre sikt finner utskottet det

vara naturligt att moderera kraven på förutsättningarna för alt investeringsfonderna

skall få användas. Såsom departementschefen framhållit bör fondema

i sadant fall fa användas för utjämning redan av mindre variationer

i sysselsättningsgraden. Ett visst hänsynstagande till företagens egna önskemål,

i den mån detta inte är direkt oförenligt med sysselsättningsläget, finner

utskottet jämväl böra ske. Med en dylik tillämpning kan förutses ett ökat

intresse från företagens sida av kontinuerliga fondavsättningar, varigenom

de konjunkturpolitiska intressena skulle bli i möjligaste mån tillgodosedda.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de inbördes

likalydande motionerna I: 460 och II: 574 samt I: 464 och II: 573 i nu berörda

del.

Ej heller kan utskottet biträda det i de sistnämnda två motionerna framförda

yrkandet om att rederiföretag skulle äga rätt att taga investeringsfond

i anspråk för reparation av byggnad som användes i rederirörelse. Med hänsyn

till de förhållandevis små kostnader varom här är fråga kan en utvidgning

av ändamål skretsen på sätt yrkats i motionerna inte antas bli av någon

betydelse för konjunkturutjämningen. Vidare får den i propositionen föreslagna

rätten för industriföretag att använda investeringsfond för repara
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 73

tionsarbeten å byggnader i rörelsen på grund av de invändningar, som från

administrativa och praktiska synpunkter över huvud kan resas mot att

investeringsfond användes för reparations- och underhållskostnader, betraktas

som en försökslagstiftning. Även detta talar enligt utskottets mening

mot att, innan närmare erfarenheter vunnits på detta område, utsträcka

fondernas användningsområde utöver vad i propositionen föreslagits.

Utskottet vill föreslå vissa jämkningar av formell natur av 20 § i författningsförslaget

för att närmare klargöra bestämmelsernas innebörd. Andra

stycket i nämnda paragraf synes böra utformas så att därav klart framgår,

att avgift skall utgå endast vid fusion enligt 174 § aktiebolagslagen eller 98 §

lagen om ekonomiska föreningar och under förutsättning att investeringsfond

ej övertagits. I fjärde stycket nämnda paragraf stadgas att, om investeringsfond

övertagits vid viss närmare angiven fusion, skall så anses som

om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande föreningen under

det beskattningsår, då avsättning skett hos dotterbolaget eller den överlåtande

föreningen. Då stadgandet har betydelse endast för beräkning av

den tidrymd om fem år, efter vilken viss del av fondavsättning får tagas i

anspråk jämlikt 5 § andra stycket, synes bestämmelsen böra omformuleras

i enlighet därmed, därvid tillika bör anges att det skall anses som om moderbolaget

eller den övertagande föreningen verkställt insättning i riksbanken

å tid, då dotterbolaget eller den överlåtande föreningen gjort insättningen

i fråga. Utskottet föreslår ytterligare ett par smärre jämkningar av

formell natur i förevarande stycke. I

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har vidare hemställts

att förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser

om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och

lagertillgångar samt förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska

bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat

fartyg, vilka förordningar äger tillämpning till och med beskattningsåret

1955, borde inarbetas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder.

I likhet med motionärerna finner utskottet att åtskilligt talar för att de

ifrågavarande förordningarna permanent införlivas med vårt skattesystem.

Det är emellertid för utskottet uppenbart, att nämnda förordningar, som

inte äger något samband med de konjunkturpolitiska övervägandena, inte

lämpligen bör inarbetas i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Enligt utskottets mening saknas därför anledning att

upptaga det av motionärerna väckta spörsmålet i förevarande sammanhang.

Ett ytterligare skäl härtill är att de ifrågavarande förordningarna såsom

företagsbeskattningskommittén framhållit torde böra, innan de gives permanent

karaktär, göras till föremål för den översyn som betingas av efter

hand vunna erfarenheter. Utskottet är sålunda inte berett att förorda alt

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

riksdagen omedelbart antager de båda författningarna såsom permanenta.

Utskottet förutsätter emellertid att den erforderliga översynen om möjligt

verkställes inom sådan tid att förslag om permanent lagstiftning i förevarande

hänseende kan föreläggas redan 1956 års riksdag. Med det anförda

anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna I: 464 och II: 573

i förevarande del.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till förordningen om investeringsfonder

för konjunkturutjämning upphäves, med vissa inskränkningar,

förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Sistnämnda

förordning skall dock alltjämt äga tillämpning i avseende å sådana

investeringsfonder som bildats jämlikt bestämmelserna i densamma. Detta

innebär, såvitt här är i fråga, att de i förordningen meddelade föreskrifterna

rörande återförande till beskattning av investeringsfond och ränteberäkning

alltjämt skall tillämpas. I sistnämnda avseende gäller att det återförda

beloppet skall ökas med ränta, beräknad efter 2 procent för år, om de avsatta

medlen ej fått tagas i anspråk, och eljest efter 3 procent för år.

I de likalydande motionerna I: 465 och II: 572 har hemställts om sådan

ändring av övergångsbestämmelserna till förordningen om investeringsfonder

för konjunkturutjämning att vid återföring till beskattning av investeringsfond,

som bildats jämlikt 1947 års förordning, till det återförda beloppet

måtte i stället för ränta läggas 1/10 av beloppet.

I anledning härav får utskottet framhålla, att de skattskyldiga som gjort

avsättning till de äldre investeringsfonder varom här är fråga självfallet gjort

sig underrättade om de i 1947 års förordning intagna villkoren för avsättning

och sålunda haft klart för sig att återförande av fonderna till beskattning

medför viss räntepåföljd. I propositionen föreslås flera uppmjukningar

i sagda förordning, av vilka upphävandet av tidsgränsen för fonderna torde

vara den för företagen mest betydelsefulla. Varken kommittén eller departementschefen

har haft anledning överväga ändring av ränteberäkningen

vars tekniska utformning inte mött erinringar under remissbehandlingen

av det betänkande som ligger till grund för 1947 års lagstiftning eller

under riksdagsbehandlingen av ifrågavarande lagstiftning eller under alla

de år som förordningen varit i tillämpning. Det synes utskottet inte böra

ifrågakomma att nu retroaktivt medge en lättnad beträffande räntepåföljden,

som är det enda återhållande momentet i fråga om investeringsfonderna

enligt 1947 års förordning beträffande vilka någon insättningsskvldighet

i bank inte gällt.

Med det sagda avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 465 och

II: 572 i förevarande del.

I de likalydande motionerna I: 464 och II: 573 har yrkats att riksdagen

•J o

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta utar
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 75

beta och för riksdagen framlägga förslag om rätt för rederiföretag att verkställa

avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg.

Utskottet får till en början erinra att frågan om rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond för klassning av fartyg prövats från konjunkturpolitisk

synpunkt av företagsbeskattningskommittén och departementschefen

men avvisats bland annat med hänsyn till att någon egentlig

effekt från konjunkturpolitisk synpunkt knappast kunde förväntas av

en sådan utvidgning av lagstiftningen. Motionsyrkandet saknar med andra

ord samband med en konjunkturpolitiskt utformad företagsbeskattning och

är att betrakta som ett önskemål om generösare beskattningsregler än de

nuvarande för rederiföretagens vidkommande.

I de förevarande motionerna har uttalats, att det vore angeläget att frågan

om rederiernas rätt att göra avsättning till investeringsfond för klassning av

fartyg snarast möjligt bringades till en lösning. Till stöd härför har bland

annat anförts att, då klassningskostnaden utgjorde en driftutgift för fartyget,

det vore företagsmässigt riktigt och jämväl nödvändigt att rederiföretagen

ägde i förväg — varje år borde nämligen bära sina kostnader — avsätta

så stort belopp som erfordrades för att täcka den blivande kostnaden.

Särskilt för vissa rederier förelåge med nu gällande praxis risk för att avdrag

för klassningskostnaden inte kunde utnyttjas i beskattningshänseende.

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att vår skattelagstiftning

intagit den ståndpunkten att avdrag inte får åtnjutas för avsättning som

avser att täcka framtida kostnader. Till sådana kostnader måste hänföras

blivande kostnader för klassning av fartyg. Bestämmelser av annan innebörd

enbart för rederiföretagens del skulle med hänsyn härtill inge vissa betänkligheter.

Därtill kommer att det i motionerna väckta spörsmålet ingalunda

är något specifikt för rederinäringen. Inom flertalet grenar av industrin

måste på grund av verksamhetens art reparationer ske med längre tids intervaller.

Kostnaderna kan därvid vid varje tillfälle uppgå till avsevärda belopp.

Visserligen har för rederinäringen i tidigare sammanhang genomförts

speciella regler i olika hänseenden inom beskattningsområdet. Det

senaste exemplet härpå erbjuder lagstiftningen om särskilda investeringsfonder

för ersättande av avyttrat fartyg. För sådan speciallagstiftning måste

dock föreligga tungt vägande skäl. Såvitt utskottet nu kan bedöma, är det

tveksamt huruvida detta är fallet i fråga om kostnader för klassning. Det kan

nämligen inte förbises, att för rederiföretag med flera fartyg detta torde

vara ett vanligt fall — kostnaderna för klassning torde fördela sig tämligen

jämnt på de olika åren. Annorlunda kan det förhålla sig med mindre rederier,

särskilt enbåtsrederier. I dessa fall hänför sig emellertid frågeställningen,

såsom ock antytts i motionerna, väsentligen till möjligheten att vid

vikande konjunkturer kunna utnyttja avdrag för klassningskostnader i

beskattningshänseende. Emellertid torde frågan även för dessa rederiers del

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

avsevärt reduceras i betydelse genom att, enligt vad utskottet inhämtat, i

praxis lärer i särskilda fall medges viss fördelning av uppkommen klassningskostnad.

Enligt utskottets mening synes det i allt fall inte böra ifrågakomma

att till en del lösa det mycket vidsträckta spörsmålet om rätt att

utjämna förluster mot framtida vinster genom en rederinäringen förbehållen

lagstiftning av den innebörd motionärerna åsyftar. Till frågan om en lagstiftning

om förlustutjämning återkommer utskottet i ett senare sammanhang.

Under hänvisning till det anförda anser sig utskottet icke kunna biträda

yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t av den innebörd som föreslås i de

likalydande motionerna I: 464 och II: 573.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna rörande rätt till avdrag för avsättning

till pensionsstiftelser har ändringsyrkande väckts endast beträffande

den i fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

intagna bestämmelsen, att vid beräkning av tillåten avsättning

i familjeföretag hänsyn inte får tagas till utfästelse avseende huvuddelägare

i familjeföretaget. I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 samt de

ävenledes likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har yrkats att ifrågavarande

bestämmelse måtte utgå.

Förslaget till ändrade regler för avsättning till pensionsstiftelse ingår

som ett led i en från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärd anpassning

av företagsbeskattningen. Förslaget har emellertid även en annan syftning.

Som framgår av företagsbeskattningskommitténs betänkande och propositionen

har från taxeringsmyndigheternas sida påpekats att pensionsstiftelseavsättningar

i betydande omfattning gjorts allenast för att vinna obehöriga

skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna har erfarenhetsmässigt

ifrågakommit främst bland familjeföretag. I kommittébetänkandet

såväl som i propositionen har ansetts ofrånkomligt med bestämmelser som

i görligaste mån förhindrar dylikt missbruk. I företagsbeskattningskommitténs

betänkande dryftades de olika möjligheter som kan stå till buds vid

en lagstiftning i ämnet. Kommitténs förslag gick ut på att avdrag skulle

vägras för avsättning till sådana stiftelser, vilka hade till ändamål att trygga

pension till huvuddelägare i företaget eller sådan delägare närstående. Vid

betänkandets remissbehandling visade sig, såsom utförligt redovisas i propositionen,

att detta alternativ inte erbjöd någon tillfredsställande lösning. I

propositionen har därför valts en annan linje, vilken — som framgår av den

förut lämnade redogörelsen — innebär alt vid beräkning av den högsta avdragsgilla

avsättningen till ett företags pensionsstiftelse hänsyn ej skall tagas

till de pensionsförpliktelser vilka företaget lämnat huvuddelägare eller

sådan delägare närstående person.

De invändningar som riktats mot en sådan utformning av bestämmelserna

går i första hand ut på att familjeföretagen därigenom skulle ställas från ka
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

pitalförsörjningssynpunkt i samma läge som enskilda rörelseidkare och

alltså sämre än andra aktiebolag och ekonomiska föreningar. Med anledning

härav vill utskottet emellertid framhålla att frågan om utformningen

av reglerna för avsättningar till pensionsstiftelser rimligen inte bör avgöras

från i princip ovidkommande synpunkter. Rätten till sådana avdrag måste

bedömas med hänsyn till pensionsstiftelsernas verkliga syfte, nämligen att

trygga de anställdas pensionering. Utskottet vill därjämte i detta sammanhang

erinra att familjeföretagen har andra möjligheter att tillgodose önskemålet

om pension åt delägare, nämligen samma möjligheter som föreligger

för den rörelseidkare, vilken driver sitt företag såsom enskild firma. Den

enskilde företagaren kan trygga sin pensionering genom att hos försakringsanstalt

teckna pensionsförsäkring; premierna härför utgör avdragsgill

omkostnad. Hinder föreligger ej heller att från firman utbetala årliga

pensionsbelopp, som vid inkomstberäkningen blir avdragsgilla.

Utskottet, som delar uppfattningen att speciella bestämmelser rörande

familjeföretag i förevarande hänseende inte kan undvaras, finner följaktligen

den nyss återgivna invändningen inte vara av avgörande betydelse.

Utskottet är emellertid medvetet om att från andra synpunkter vissa

olägenheter är förenade med den i propositionen valda linjen. Ett familjeföretag

kan nämligen förfara sålunda att företaget gör stiftelseavsättningar,

grundade på pensionsförpliktelser gentemot andra anställda än delägare,

varefter stiftelseförmögenheten i större eller mindre omfattning likväl användes

för delägarnas pensionering. Denna invändning finner utskottet

emellertid inte heller vara av avgörande betydelse. De mindre nogräknade

företag, som kan tänkas förfara på detta sätt, torde vara just sådana beträffande

vilka man har all anledning antaga att de inte heller med de för

närvarande gällande bestämmelserna verkställt stiftelseavsättningar i de

anställdas intresse. Utskottet vill vidare erinra att hinder inte föreligger för

familjeföretag att inrätta pensionsstiftelse med ändamål att trygga pensioneringen

uteslutande för anställda, som inte är delägare. Sker detta erhålles

fullt avdrag för vad som svarar mot pensionsförpliktelserna gentemot

de anställda, varjämte stiftelseförmögenheten inte kan utnyttjas för annans

räkning än de anställdas.

För det fall, då familjeföretaget vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande

redan bildat pensionsstiftelse avseende såväl delägare som annan

anställd, har utskottet haft anledning beröra följande spörsmål. I en till

utskottet från Thulebolagen inkommen skrift, har uttalats ovisshet om hur

läget skall bedömas då avsättningar gjorts till pensionsstiftelse i familjeföretag,

vilken stiftelse har till uppgivet ändamål att trygga pension åt

såväl delägare som annan. I anledning härav får utskottet uttala, att med

förslaget avses att ytterligare avdragsgill avsättning till sådan pensionsstiftelse

inte skall kunna ske förrän stiftelsens förmögenhet, inberäknat

på huvuddelägaren belöpande avsättningar, understiger den för annan per
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sonal i företaget än huvuddelägaren gällande högsta gränsen för tillåten

avsättning. Denna ståndpunkt är betingad av bl. a. praktiska skäl. Det

torde nämligen merendels vara uteslutet att fastställa till vilken del stiftelsens

förmögenhet kan anses belöpa på huvuddelägaren resp. på annan.

Då den föreslagna begränsningen i avdragsrätten, såsom närmare framgår

av propositionen, i regel medger ett avsevärt utrymme utöver vad som från

försäkringsteknisk synpunkt är direkt betingat torde i åtskilliga fall den

av utskottet påpekade begränsningen av avdragsrätten inte innebära någon

olägenhet av betydelse. Därtill kommer att hinder inte föreligger mot att

familjeföretag, som önskar öka utrymmet för avsättningar, tecknar en pensionsförsäkring

för huvuddelägaren med anlitande av stiftelsens medel,

varefter det avdrag erhålles som svarar mot förpliktelserna gentemot de

anställda.

Utskottet skulle emellertid finna det önskvärt med åtgärder som möjliggjorde

att på huvuddelägaren belöpande del av stiftelseförmögenheten inte

påverkade avsättningar för de anställdas räkning, även om den antydda

möjligheten att teckna pensionsförsäkring för huvuddelägare inte utnyttjas.

Detta torde inte kunna ske med mindre en fördelning av stiftelsens

förmögenhet kan göras med en för vederbörande bindande verkan. Att inom

ramen för en skattelagstiftning reglera dessa spörsmål synes emellertid för

närvarande vara uteslutet. Utskottet förutsätter däremot att denna problemställning

beaktas vid den numera igångsatta utredningen rörande pensionsstiftelsernas

civilrättsliga ställning. Skulle det därvid befinnas möjligt

att tillskapa regler, varigenom -— sedan samförstånd mellan stiftelsens

styrelse, stiftaren och förmånstagarna uppnåtts — en bindande uppdelning

av stiftelsens förmögenhet på de olika förmånstagargrupperna kan göras,

synes det utskottet som om också förutsättningar tillskapats för en i alla

lägen tillfredsställande skattemässig reglering av stiftelseavsättningarna.

Utskottet finner dock denna fråga vara av den vikt, att utskottet förutsätter

att Kungl. Maj :t prövar varje möjlighet att bringa den till en lösning.

Med åberopande av det anförda tillstyrker utskottet propositionsförslaget

och avstyrker sålunda de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 samt

de likalydande motionerna I: 464 och II: 573 i förevarande del. I

I sitt betänkande hade företagsbeskattningskommittén föreslagit att en

viss begränsad rätt till förlustutjämning skulle tillkomma aktiebolag och

därmed i beskattningshänseende jämställda juridiska personer. I avgiven

reservation mot förslaget hade yrkats att förlustutjämningen skulle utsträckas

till att avse även fysiska personer som driver rörelse.

I propositionen har inte upptagits något förslag om rätt till förlustutjämning.

Departementschefen har funnit att så starka invändningar kunde

riktas mot kommitténs förslag, att han inte ansett sig kunna förorda att

detsamma lades till grund för lagstiftning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 79

Frågan om införandet av rätt till förlustutjämning har behandlats i flera

motioner. Sålunda har i de likalydande motionerna I: 421 och II: 526 hemställts

om rätt till förlustutjämning i enlighet med kommitténs förslag för

folketshusföreningar in. fl. organisationer med huvudsaklig uppgift att tillhandahålla

samlingslokaler. Motionärerna i de likalydande motionerna

1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande motionerna 1:466 och

11:567 har yrkat rätt till förlustutjämning vid beräkning av inkomst av

rörelse, oavsett om rörelsen bedrives av fysisk eller juridisk person, samt

vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Slutligen

har i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 föreslagits införande

av rätt till förlustutjämning i enlighet med kommittéreservanternas

förslag.

I åtskilliga andra motioner åter har väckts yrkanden om utredning i

ämnet. I de likalydande motionerna I: 462 och II: 569 har sålunda hemställts

om utredning och förslag till 1956 års riksdag om rätt till förlustutjämning

för alla rörelseidkare.

De likalydande motionerna 1:459 och 11:566 utmynnar i yrkande om

utredning rörande införande av öppen resultatutjämning vid taxering av

inkomst av rörelse och jordbruksfastighet ävensom beträffande frågan om

införande av ett utjämningskonto för jordbruket. Slutligen har motionärerna

i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes

likalydande motionerna I: 466 och II: 567 hemställt om utredning rörande

permanenta regler för öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst

av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder.

I anledning härav får utskottet anföra följande.

Frågan om rätt till förlustutjämning har tidigare i olika sammanhang

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda beslöt 1940 års riksdag

på hemställan av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning av spörsmålet om rätt att från vinst i viss förvärvskälla

avdraga tidigare års förlust i samma förvärvskälla vid inkomsttaxeringen.

Riksdagsskrivelsen upptogs till behandling av 1944 års allmänna skattekommitté,

som emellertid i syfte att lösa de för det dåvarande mest trängande

spörsmålen begränsade sin uppgift till att framlägga förslag om särskild

skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Bestämmelser om sådan

skatteberäkning antogs sedermera av 1951 års riksdag.

Då ifrågavarande riksdagsskrivelse inte ansetts slutbehandlad genom

skattekommitténs förslag, har densamma överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras

uppdrag.

Vid 1954 års riksdag framfördes i väckta motioner yrkande om utredning

och förslag i syfte att åstadkomma bättre möjligheter till resultat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

utjämning särskilt beträffande inkomst av rörelse. Samma års bevillningsutskott

erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 därom, att

sedan riksdagen genom förenämnda skrivelse hemställt om utredning i

ämnet de huvudsakliga olägenheterna av beskattningens progressivitet

torde ha undanröjts genom bl. a. bestämmelserna om särskild skatteberäkning

för ackumulerad inkomst samt om insättning av medel å skogskonto.

Utskottet ansåg det emellertid alltjämt vara av vikt, att en mera allsidig

prövning av möjligheterna till resultatutjämning kom till stånd. Särskilt

måste detta anses gälla frågan om möjlighet att vid inkomstberäkningen

avdraga tidigare år uppkommen förlust i samma förvärvskälla. Då riksdagen

redan tidigare begärt utredning härom och denna fråga hänskjutits

till 1950 års skattelagssakkunnigas behandling, syntes anledning att på

nytt förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet inte föreligga. Utskottet

tilläde, att det syntes utskottet uppenbart att det förevarande spörsmålet

inte kunde fullt bedömas utan kännedom om det förslag till ändrade regler

för avskrivning å inventarier, lagervärdering och avsättning till investeringsfonder,

vilket företagsbeskattningskonunittén väntades framlägga

under år 1954.

Ett genomförande av det i nu förevarande proposition framlagda förslaget

till ändrade bestämmelser rörande möjlighet att vidtaga vinstreglerande

dispositioner kan inte anses medföra att frågan om förlustutjämning

principiellt kommit i annat läge än tidigare. På vissa områden kommer

bestämmelserna att medföra en relativt försiktig åtstramning i möjligheterna

till sådana dispositioner och på andra en uppmjukning av gällande

bestämmelser. Alltjämt skulle kvarstå betydande möjligheter till förtäckt

resultatutjämning. Å andra sidan har de ifrågavarande möjligheterna sin

givna begränsning och de är beroende av särskilda förutsättningar. Härigenom

föreligger en principiellt otillfredsställande bristande jämlikhet i

beskattningshänseende mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för vilken

faktiska förutsättningar för dold resultatutjämning föreligger, och å andra

sidan sådan skattskyldig, beträffande vilken detta inte är fallet.

Det sagda visar enligt utskottets mening, att skäl kan föreligga för ett

övervägande av möjligheterna att införa regler om öppen resultatutjämning.

Utskottet är emellertid inte berett att tillstyrka att kommitténs förslag

eller i förevarande motioner än längre gående förslag lägges till grund

för omedelbara lagstiftningsåtgärder i ämnet. Utskottet ansluter sig till

departementschefens mening att redan införandet av en sådan begränsad

rätt till förlustutjämning, som företagsbeskattningskommittén föreslagit,

måste föregås av en ingående särskild utredning av de komplicerade och

svårlösta problem som uppställer sig. I än högre grad gäller detta spörsmålet

om en rätt till förlustutjämning för enskilda personer.

Den omständigheten att propositionen avvisat kommitténs förslag till förlustutjämning

och att utskottet nu ej kan förorda omedelbara lagstiftnings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

åtgärder bör alltså enligt utskottets mening inte uppfattas såsom något

principiellt ställningstagande mot en förlustutjämning. Utskottet anser i

likhet med 1954 års bevillningsutskott att frågan är av den vikt, att en allsidig

prövning bör komma till stånd. Därvid bör det material och de synpunkter

som nu förts fram till diskussion kunna utgöra en värdefull utgångspunkt

för fortsatta överväganden.

I vissa motioner har hemställts om utredning rörande rätt till öppen

resultatutjämning. Även om utskottet kan finna skäl som t rån rent principiella

synpunkter talar för att möjligheterna till sådan utjämning övervägdes,

synes det dock utskottet vara ofrånkomligt att betrakta önskemålet

härom som en fråga på längre sikt. Det torde nämligen inte vara möjligt

att — såsom yrkats i de förevarande motionerna — begränsa en sådan rätt

till utjämning till vissa förvärvskällor. Ett bifall till motionsyrkandena

härutinnan skulle med andra ord aktualisera frågan om en resultatutjämning

för alla skattskyldiga; en fråga som måhända i vissa hänseenden

förutsätter en omprövning av hela vårt skattesystem. Med hänsyn härtill

och då de mest trängande spörsmålen beträffande den progressiva beskattningens

verkningar som förut framhållits får anses lösta, har utskottet den

uppfattningen att en utredning i första hand bör avse de nu mera aktuella

spörsmålen, nämligen frågan om förlustutjämning. Vid sitt ställningstagande

har utskottet även ansett det vara naturligt att från synpunkten

att inom näraliggande tid nå fram till praktiska resultat på förevarande

område inrikta sig på angivna mera begränsade fråga.

Det framstår därvid självfallet som ett önskemål att eftersträva en lösning

av frågan om förlustutjämning i hela dess vidd. Det bör emellertid

inte förbises att en vidsträckt rätt till förlustutjämning innefattar problemställningar

av vittutseende och svårlöst natur. Det synes utskottet dock

inte osannolikt att frågan om införandet av en rätt till förlustutjämning

beträffande av juridiska personer bedriven rörelse erbjuder de förhållandevis

minsta svårigheterna. Från denna synpunkt kan måhända finnas anledning

överväga huruvida inte detta spörsmål borde upptagas i en första

etapp. Denna fråga, som utskottet velat antyda som en möjlighet, torde

emellertid få närmare övervägas vid en blivande utredning.

Med utskottets förut tillkännagivna uppfattning får visserligen riksdagens

tidigare i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade begäran om en prövning av

frågan om förlustutjämning inte anses förfallen av den anledningen att

företagsbeskattningskommitténs förslag i ämnet ej ansetts kunna läggas till

grund för lagstiftning. Då emellertid angivna inställning torde böra komma

till uttryck och avsevärd tid förflutit sedan berörda framställning gjordes,

vill utskottet förorda en förnyad skrivelse med begäran om utredning snarast

möjligt rörande frågan om införande av rätt till förlustutjämning.

I enlighet härmed avstyrker utskottet de motioner, vari yrkats omedelbart

införande av rätt till förlustutjämning eller utredning rörande frågan

om resultatutjämning i vidare mån än som framgår av det anförda.

G — B ihan g till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 45

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kommittén hade inte funnit anledning att föreslå någon ändring av för

aktiebolag och ekonomiska föreningar gällande skattesatser vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, enär kommitténs förslag enligt dess uppfattning

på längre sikt inte vore ägnat att medföra någon skärpt företagsbeskattning.

I propositionen har inte heller föreslagits någon ändring i förevarande

hänseende. Något motionsyrkande har inte väckts i anledning av

propositionen. Då utskottet, bl. a. i anledning av den numera framlagda

propositionen nr 196, har att vid senare tillfälle till behandling upptaga

frågan om skattesatsernas höjd, finner utskottet inte anledning att i anslutning

till behandlingen av förevarande proposition nr 100 uttala sig i

denna fråga.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj :ts förevarande proposition nr 100 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag

betecknade

s. 83 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 4-5 år 1955 83

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna

till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av anvisningarna till 29 §), hänföres

till intäkt av rörelse. För annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank skall dock beträffande

intäkt vid avyttring av fartyg följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig

vid något tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig avskrivning vid inkomstberäkningen

för förvärvskällan i fråga, skall intäkten hänföras till intäkt

av rörelse; i annat fall skall intäkt, varom nu är fråga, upptagas såsom

intäkt av rörelse endast i den mån sådant följer av punkt 3 d andra stycket

av anvisningarna till 29 § men i övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

i den mån enligt 35 § förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring---35 § förutsättningar för skattepliktig realisations
vinst

föreligga.

I enlighet---- realisationsvinst föreligga.

Då skattskyldig,---för överlåtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensionsstiftelse

varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § för pensionering

av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande

till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt

i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor för att livförsäkring skall

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3d av anvisningarna till

29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av anvisningarna

till 29 § se 1948: 120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av

punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kiingl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

hänföras till pensionsförsäkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att

medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga

tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats

till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank må med tillgångar som nyss sagts jämställas

av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse må icke medgivas med högre

belopp än som — bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets

utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de

pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka

högst skola utgå enligt gjorda bindande utfästelser till personer som omfattas

av stiftelsens ändamålsbestämning. Vid beräkning av det belopp,

vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas

endast till den, som vid ingången av beskattningsåret uppnått tjugufem

års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från

tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras

för att säkerställa nu ifrågavarande pensionsförmåner. Oaktat vad

nyss sagts må den framtida avgiftsbetalningen anses grundad på från

dagen för anställningen och till pensionsåldern med oförändrade belopp

utgående avgifter och må all personal för vilken bindande utfästelse gäller

oavsett åldern medräknas. Härvid skall dock, om löneförhöjning erhållits

under anställningstiden, avgiften för den del av utfästelsen, som

belöper på eller kan anses belöpa på löneförhöjningen, beräknas utgå från

dagen för löneförhöjningen. Ävenså skall, i fall av tilläggsutfästelse av

annan anledning än nyss nämnts, avgiften för tilläggsutfästelsen anses

utgå från den dag då denna gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig

del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller

genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal

fysiska personer, må vid tillämpning av bestämmelserna i nästföregående

stycke hänsyn icke tagas till pensionsutfästelse avseende någon, vilken

genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande

inflytande i bolaget eller föreningen, eller ock efterlevande till någon varom

sålunda är fråga.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan

personalstiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i form

av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde

motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och under

förutsättning tillika att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige

vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag,

samt att stiftelsen i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt

6 av anvisningarna till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga värdeminskningsavdrag

antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig

avskrivning eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig avskrivning.

Äro tillgångar, varom nu är fråga, underkastade hastig förbrukning,

vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, må dock oavsett om planenlig eller räkenskapsenlig

avskrivning tillämpas under anskaffningsåret avdragas hela

kostnaden för deras anskaffande.

b. Vid planenlig avskrivning fördelas en tillgångs anskaffningsvärde

såsom omkostnad på ett antal år i följd genom värdeminskningsavdrag

med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet kan i sin helhet

avdragas under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar

(tillgångens varaktighetstid). Det årliga värdeminskningsavdraget bör

normalt bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Kan utredning icke förebringas om anskaffningsvärdet eller

om de avdrag som därå tidigare ägt rum, må avdraget beräknas till viss

procent å bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,--— är behörigt.

Vid bestämmande — •—• —• blir utsliten.

Såsom tillgångs--- — hos dotterbolaget.

d. Då tillgång,---anvisningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank avyttrat eller utrangerat fartyg och har

den skattskyldige icke vid något tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig avskrivning

vid inkomstberäkningen för förvärvskällan i fråga, må avdrag

ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring

av fartyget, men skall å andra sidan såsom intäkt av rörelse upptagas

endast vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp,

för vilket avdrag i beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring —---annat ändamål.

4. Skattskyldig må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande,

berättigas att under förutsättning av motsvarande avskrivning i

räkenskaperna tills vidare åtnjuta avdrag för avskrivning å maskiner eller

andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet med bestämmelserna

nedan i denna punkt för räkenskapsenlig avskrivning.

Såsom förutsättning härför skall gälla att den skattskyldige haft ordnad

bokföring, som avslutas medelst vinst- och förlustkonto, samt att tillfredsställande

utredning föreligger om vad som återstår i beskattningsavseende

oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande tillgångar samt dessa

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Bevillningsutskottets betänkande nr ko år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

ävensom avskrivningar å desamma i den skattskyldiges räkenskaper och

i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att trygghet föreligger att

vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster

ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande tillgångar må för visst beskattningsår

åtnjutas med högst trettio procent för år räknat av summan

av bokfört värde å tillgångarna enligt balansräkningen för närmast föregående

räkenskapsår och anskaffningsvärdet å sådana under beskattningsåret

anskaffade tillgångar, vilka vid utgången av beskattningsåret fortfarande

tillhörde rörelsen. Vad sålunda stadgats skall gälla oavsett när

under beskattningsåret tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret tillgångar av nu ifrågavarande slag, som

anskaffats före ingången av samma år, avyttrats eller hava dylika tillgångar

gått förlorade, därvid för sistnämnda fall försäkringsersättning

avtalats, må särskilt avdrag för avskrivning åtnjutas med belopp motsvarande

den i anledning av avyttringen eller försäkringsfallet uppkomna

intäkten. Därest skattskyldig erhållit avdrag i enlighet med bestämmelserna

i detta stycke, skall underlaget för beräkning av avdrag enligt nästföregående

stycke fastställas till motsvarande lägre belopp.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång

betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller

för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande

omständighet, må för det beskattningsår, varunder tillgången anskaffats,

avdrag göras vid inkomstberäkningen för sådant överpris eller

sådan merkostnad. Därest avdrag som nu sagts medgivits, skall avdrag

enligt bestämmelserna i andra stycket beräknas å därefter återstående del

av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret anskaffade tillgångar

tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall vid beräkning av avdrag

för värdeminskning med 30 procent av anskaffningsvärdet såsom anskaffningsvärde

anses den verkliga kostnaden minskad med det tidigare jämlikt

nyssnämnda stadgande åtnjutna avdraget. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om investeringsfond i enlighet med vad för sådan

fond finnes stadgat tagits i anspråk för avskrivning av under beskattningsåret

anskaffade tillgångar.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag medgivas för avskrivning med belopp

som erfordras för att det bokförda värdet icke skall överstiga anskaffningsvärdet

å samtliga nu ifrågavarande tillgångar, vilka vid utgången

av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen, sedan å detta värde avräknats

en beräknad årlig avskrivning av tjugu procent. Visar skattskyldig

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Iiungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

att nämnda tillgångars verkliga värde understiger även sålunda beräknat

värde, må avdrag medgivas jämväl för härav betingad ytterligare avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under beskattningsåret, avyttras, förloras

eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras under samma år, må avdrag

åtnjutas för anskaffningsvärdet eller oavskriven del därav. Med avyttring

likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras annan

rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat

ändamål. Att belopp, som erhålles vid avyttring av tillgång, i sin helhet

skall upptagas såsom intäkt av rörelse, därom stadgas i punkt 1 andra

stycket av anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna

verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han

äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må den omständigheten att avdrag

för avskrivning medgives med lägre

belopp än vad i räkenskaperna avskrivits

icke föranleda ändring av

det värde, varå räkenskapsenlig

avskrivning beräknas. Avdrag för

belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskrivning

utöver vad vid taxering blivit

godkänt, må åtnjutas först sedan

taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord

och enligt särskild av beskattningsnämnd

godkänd avskrivningsplan,

avseende en tid av minst fyra

år, räknat från och med beskattningsåret

efter det varunder tillgången

i fråga anskaffades.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna

verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han

äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må den omständigheten att avdrag

för avskrivning medgives med lägre

belopp än vad i räkenskaperna avskrivits

icke föranleda ändring av

det värde, varå räkenskapsenlig

avskrivning beräknas. Avdrag för

belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskrivning

utöver vad vid taxering blivit

godkänt, må åtnjutas först sedan

taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord

och enligt särskild av beskattningsnämnd

godkänd avskrivningsplan,

avseende en tid av minst fem

år, räknat från och med beskattningsåret

efter det varunder avskrivningen

i fråga verkställdes.

Den omständigheten att vid tillämpning av bestämmelserna ovan avdrag

vid beskattningen skall överensstämma med avskrivning enligt räkenskaperna

utgör ej hinder för skattskyldig att efter övergång till räkenskapsenlig

avskrivning utöver avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra sig från

tiden före övergången resterande, i räkenskaperna gjorda men ej vid beskattningen

åtnjutna avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan

som avses i punkt 3 eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande,

på en gång eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan

avseende en tid av högst tio år. Efter övergång till räkenskapsenlig

avskrivning må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas, som

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnat vid

taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag, som upptagits i sådan

särskild avskrivningsplan som nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras

honom för senare år.

Har före övergång till räkenskapsenlig avskrivning skattskyldig vid taxeringen

tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,

skall, för åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgångens

återstående värden enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, det

belopp, varmed tillgångens värde sålunda i beskattningsavseende understiger

värdet enligt räkenskaperna, upptagas såsom intäkt under det första

beskattningsår, för vilket räkenskapsenlig avskrivning gäller, eller, om den

skattskyldige hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskattningsår och

ett vart av de två närmast följande åren. Om belopp, varom nu är fråga,

för något av sagda år skulle helt eller delvis undandragas beskattning

genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag, som eljest ej kunna

utnyttjas, skall dock beloppet i stället uppföras såsom intäkt för det första

år, då dylikt förhållande ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke

skall även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava

tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning å byggnad, vilken är avsedd

för användning i ägarens rörelse. Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna

utnyttjas. Vid denna bedömning skola beaktas jämväl sådana omständigheter

som att byggnadens ekonomiska varaktighetstid kan antagas komma

att röna inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar med hänsyn

till teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande. Är

på grund av särskilda omständigheter av annan art än nyss nämnts byggnadens

värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn

även härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om byggnad

för utnyttjade av en begränsad malmfyndighet, eller då å annans

grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande

icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader,

avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin

helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

I byggnads--- — särskilt maskinvärde.

Hinder möter---punkt angives.

Utrangeras eller---eller rivningen.

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 89

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst

ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana

intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifterna avförts sådana poster,

för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig

justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda for

omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas,

därest denna värdesättning icke står i strid med vad nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffmngsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lagre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), ma lagret

vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent

av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jarnförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest ateranskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lagre, sistnämnda värden,

i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall

att sextio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret

vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande

beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna

gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits,

skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår,

därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto

får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror,

må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio

procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lagsta marknadspris

under beskattningsåret eller under något av de närmast föregående nio

beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret

eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn

tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast

föregående beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgats angående den lägsta värdesättning å

lagret, som vid inkomstberäkningen kan godtagas, må det lägre värde å

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för prisfall

visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde

å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas, har

icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar

av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. in.

eller å skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande

vilka en sådan värdesättning finnes icke vara godtagbar. Värdet å

lager av nu avsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till

risk för förlust, prisfall m. in. framstår såsom skäligt.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den

skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara

mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. Oaktat vad

nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av det

lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta

ej framstår såsom uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal

därav som riksskattenämnden kan hava för lagren inom vissa branscher

eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

\ id bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om

de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång,

äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade.

För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skola såsom

anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader

och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta

tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande tillgångar,

därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, skall den

i räkenskaperna gjorda värdesättningen å andra tillgångar än djur å fastigheten

godtagas, försåvitt densamma uppenbarligen icke innebär en lägre

värdesättning än som vid en tillämpning av bestämmelserna ovan skulle

ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt

ej fullgjoida köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att

inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det

kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att intraffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat

eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till

leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

erdigt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas

endast i den män den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan till
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

gångarna levereras. Djur å jordbruksfastighet skola, därest icke särskilda

förhållanden till annat föranleda, upptagas lägst till värden, som for olika

slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden. I vissa

fall (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika värden,

i sådant fall må värdet å djuret icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,

reducerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda

värdena å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna å dessa

djurslag under tiden från och med den 1 oktober året före beskattningsåret

till och med den 30 september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller-----års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom bankaktiebolags och sparbanks

pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning, självständig fond

eller annan stiftelse under förutsättning att denna står under tillsyn enligt

lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten,

att stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till

pensioner på grund av tjänst, att genom föreskrifter i reglementet eller

eljest trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall hava

sådant ändamål samt att vid dess upplösning eller då det icke längre finnes

eller kan antagas komma att finnas någon, vars rätt till pension på grund

av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola

användas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller

eljest allmännyttigt ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av

anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola

gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari

1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering lör år 1956 eller tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954

(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, in. in. stadgas om nämnda

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall

upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna

i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,

att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt

nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,

därest den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar

att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta

medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande

för sådant ändamål, som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter

utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas

deklarationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd

överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet

som har att öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid ikraftträdandet av bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna

till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § pension utan att pensionsutbetalningen

är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär

pensionen, må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det

belopp, varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas,

så anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande

utfästelse.

Sådan stiftelse, bildad före ikraftträdandet av nu ifrågavarande bestämmelser

i denna lag, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämnmg

uppfyller förutsättningarna jämlikt samma bestämmelser för frikallelse,

helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet,

må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsens

ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades

i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års 3. Skattskyldig, som vid 1955 års

taxering åtnjutit avdrag för värde- taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning

å inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna verkställda

avskrivningarna, är berättigad att

utan något beskattningsnämnds ytterligare

medgivande tills vidare åtnjuta

räkenskapsenlig avskrivning.

minskning å inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna verkställda

avskrivningarna, är berättigad att

vid 1956 års taxering och tills vidare

utan något beskattningsnämnds ytterligare

medgivande åtnjuta räkenskapsenlig

avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning och har i samband därmed

bestämmelserna i punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till

29 § i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga, skall vad där sägs gälla

jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 93

ICungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola

vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,

skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren

1957—1959 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte

stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av

lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde,

nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes

år 1957, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1958 och 1959, trettio procent av lagrets värde.

2) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag

betecknade

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för

varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller

förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balansdagen

(återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i

stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaffnings-

eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas

med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod

än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda

metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt

från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,

två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång uppsåtligen

undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,

må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit föreskrifterna

i denna förordning, skall hans till ledning för taxering lämnade

uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord.

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella

förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda

svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna förordning,

skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga

vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 1 §.

Hinder möter ej för skattskyldig att verkställa inventering av olika

varugrupper vid skilda tillfällen under året, därest det vid varje inventeringstillfälle

framkomna värdet å lagertillgångarna i fråga kan på ett

tillfredsställande sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för

varugruppen under tiden fram till och med balansdagen.

Såsom exempel på annan än i 1 § angiven värderingsmetod, som, därest

den regelmässigt användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas

värdering till fasta styckepriser. Förutsättning härför är emellertid, att

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas

med utgångspunkt från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de

lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro

de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade

eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, producerat

eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverknings-

eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner)

ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverknings-

eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande

tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de

direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i

inventariet.

I 1 § föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid inventeringen,

men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning

av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i in
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

ventariet, varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd inkurans

skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det

verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen

verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utförsälj

ningspris för motsvarande kuranta varor. 1 fråga om icke kuranta varor,

för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för

inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas

utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela

detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas

värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på kuranta råvaror och

stapelvaror samt övriga kuranta varor ävensom på okuranta råvaror och

stapelvaror samt övriga okuranta varor.

till 3 §.

Den i 3 g andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,

som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt inventering

av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel hära

kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft

den 1 mars 1956. dagen efter den, då förordningen en
ligt

därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

3) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt må svenskt

aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning

å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskapsenlig

avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas

med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,

lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §-

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond

för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår

icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret

redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt

konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen

har att avlämna allmän självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättning till investeringsfond skett.

5 §.

Å konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag

skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse

skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett

samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna

beloppets storlek.

6 §''

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj ds förslag Utskottets förslag

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för

investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall

angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen

träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan

anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beslcattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen

översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall

upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom

det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxeringsåret,

skall uppgift som i första stycket sägs översändas till länsstyrelsen

snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

8 §‘

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, ma avse samtliga företag eller

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens

ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen

och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år i955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk

ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna

beloppet.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst

beskattningsår, skall det ske för ändamål varom här nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad,

anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga

byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,

med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret

för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma

år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som

huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations-

och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som

användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) för nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom

icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete

under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk

under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten

pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att

avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,

som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

att, då fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

** 12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i ansprak för ändamal som

avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i It §

avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag

med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den

ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna

i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för

taxering till kommunal och statlig inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen

för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är,

åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande

tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

16 §.

Om investeringsfond enligt av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen

meddelat beslut skall eller må tagas helt eller delvis i anspråk, äger

företaget hos riksbanken, i den ordning nedan sägs, från konto för investering

utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden som i

enlighet med beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det ankommer på

arbetsmarknadsstyrelsen att efter därom av företaget gjord framställning

förordna om utbetalning som nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken

lämna underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande

av företagets namn och adress samt det utbetalta beloppets storlek

och från vilket konto för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att investeringsfond skall tagas

i anspråk av samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller ock visst

eller vissa företag, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse

därom dels till företag varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag

i anledning härav enligt 16 § uppburit medel från konto för investering,

åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen erhållit besked från

riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen, för att tillställas

vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse om att investeringsfonden

skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk

samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift

härom.

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer

än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestämmelserna

i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på

framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för

mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om

fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond

enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

s. 101 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 101

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår

varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl

ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för

beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, ma varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion enligt 174 §

1 mom. lagen den 14 september 1944

Har genom fusion företag uppgått

i annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest

investeringsfonden icke enligt fjärde

stycket övertagits av det senare företaget,

återföras till beskattning för

det beskattningsår, varunder rättens

tillstånd till fusionen registrerats.

Därvid skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande

en tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen

den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar företag uppgått i annat

företag, skall investeringsfond hos

det förra företaget, därest investeringsfonden

icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget,

återföras till beskattning för det

beskattningsår, varunder rättens

tillstånd till fusionen registrerats.

Därvid skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande

en tiondel av vad som av investe
-

ringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmel
-

serna i denna paragraf, skall därvid

svarande tillämpning.

Vid sådan fusion, som i 28 §

3 mom. kommunalskattelagen avses,

må moderbolaget i beskattningsavseende

övertaga investeringsfond,

därest förutsättning därför enligt 1 §

andra stycket föreligger. Vad nu

vad i 19 § tredje stycket sägs äga mot
Vid

sådan fusion, som i 28 § 3

mom. kommunalskattelagen avses,

må moderbolaget i beskattningsavseende

övertaga investeringsfond,

därest förutsättning därför enligt

1 § andra stycket denna förordning

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag

sagts skall äga motsvarande tillämpning

vid fusion enligt 96 § lagen om

ekonomiska föreningar. Har investeringsfond

övertagits i enlighet med

vad nyss sagts, skall så anses som

om fonden avsatts hos moderbolaget

eller den övertagande föreningen

under det beskattningsår, då avsättning

skett hos dotterbolaget eller

den överlåtande föreningen.

Utskottets förslag

föreligger. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning vid fusion

enligt 96 § lagen om ekonomiska

föreningar. Har investeringsfond

övertagits i enlighet med vad nyss

sagts, skall vid tillämpning av bestämmelserna

i 5 § andra stycket

denna förordning så anses som om

moderbolaget eller den övertagande

föreningen verkställt insättning i

riksbanken å tid då dotterbolaget

eller den överlåtande föreningen

gjort insättningen i fråga.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående

stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underrätta

riksbanken härom.

21 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning

eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering,

skall investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas

såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts.

Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis enligt taxering, som vunnit laga

kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av

företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen

i den mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta

medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga

icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom

skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits

av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna

förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning

till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna

avdrag för värdeminskning.

24 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxeringsnämndens

ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena

i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga

meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av

medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser erforderliga

från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera

aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de

företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första

stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar

av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat

beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,

skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens

försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Bevillningsutskottets betänkande nr A5 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning

må föras hos Kungl. Maj :t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens

huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig

inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor

i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun

är belägen.

31 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter rätt till räkenskapsenlig avskrivning,

må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond endast

om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning redovisas på

sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens

användning. År fråga om inkomst av jordbruksfastighet må medgivande

som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas enligt bokföringsmässiga

grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunalskattelagen

är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom

försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas

till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader i rörelsen -— jämväl om de formellt utgått

av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,

dispositionsfond, investeringsfond in. fl. fonder, donationer

o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de

erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande

av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning

för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i

11 § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den

förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller

detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga

uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar

åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i

egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas

utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen

angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts

av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för

ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta

medel användas endast för den del av investeringskostnaden som företaget

bestritt av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa

av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i

fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt

äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats

jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande

förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till förordningen

i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt

äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte

styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds

återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,

som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad

som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.

Maj :t meddelat tillstånd lagas i anspråk för ändamål, som avses med

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj. ts förslag Utskottets förslag

investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt

avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i 11 §

första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då

sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande,

vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande tilllämpning.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville snarast låta verkställa utredning

rörande frågan att i skattelagstiftningen införa rätt till

förlustutjämning samt för riksdagen framlägga de förslag,

som må av utredningen föranledas;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 421 av herr Axel Svensson

in. fl. och II: 526 av herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 458 av herr Velander och

II: 568 av herr östlund m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 459 av herrar Sigfrid

Larsson och Theodor Johansson samt II: 566 av herrar Hansson

i önnarp och Hansson i Skegrie,

4) de likalydande motionerna 1:460 av herr Magnusson

in. fl. och II: 574 av herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:461 av herrar Eskilsson

och Anders Johansson samt II: 570 av herr Nilsson i Svalöv

in. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 462 av herr Herbert Hermansson

m. fl. och 11:569 av herr Andersson i Brämhult

in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl.

och II: 571 av herr Ohlin in. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och

Svärd samt II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt,

9) de likalydande motionerna I: 465 av herr Svärd in. fl.

samt II: 572 av herrar Antby och Nilsson i Svalöv,

10) de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf

in. fl. och II: 567 av herr Hjalmarson m. fl.,

11) motionen I: 423 av herr Werner ävensom

12) motionen I: 457 av herrar öhman och Helmer Persson,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson, Eriksson, Söderquist, Wehtje, Möller och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Sundström, Brandt, Allard, Kärrlander, Strandh, Edström, Jansson i Aspeboda

och Gustafson i Göteborg.

Reservationer

1) av herrar Spetz, Söderquist, Wehtje, Kristensson i Osby, Strandh,

Edström och Gustafson i Göteborg, vilka anfört följande:

»Som motiv för den föreslagna skärpningen i skattereglerna för företagen

anför departementschefen i första hand konjunkturpolitiska synpunkter.

För att i en högkonjunktur kunna dämpa företagens investeringar

anses det angeläget att åstadkomma en permanent inskränkning av företagens

möjligheter till s. k. självfinansiering och därigenom göra företagen

mera beroende av kreditmarknaden.

Ställningstagandet till det i propositionen framlagda förslaget bör enligt

vår mening ske utifrån frågeställningen huruvida inte andra konjunkturpolitiska

åtgärder kan och bör vidtagas som bättre tjänar ett konjunkturstabiliserande

syfte än en omläggning av en skattelagstiftning, vilken i hittillsvarande

utformning tillmätes stora förtjänster. Enligt vår mening kan

detta syfte som regel vinnas med allmänna penning- och finanspolitiska

medel. I den av oss avsedda politiken har en penningpolitik med rörlig ränta

en utslagsgivande betydelse. Att företagen inte kan göra sig oberoende av

kreditmarknaden framgår av den undersökning som gjorts inom företagsbeskattningskommittén

och som visar att expansionen av företagsinvesteringarna

under de mest markerade överkonjunkturperioderna under efterkrigsåren

varit starkt beroende av företagens möjligheter att erhålla kredit.

Detta förhållande visar, som även kommittén framhållit, att spelrummet

för eu restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att förhindra en

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

överdriven ansvällning av de privata investeringarna under etterkrigsåren

varit betydande. Enligt kommitténs mening talade sannolikheten vidare för

att så komme att bli fallet även i fortsättningen. Vi vill för vår del understryka

dessa synpunkter och vill särskilt i detta sammanhang framhålla,

att även mycket likvida företag på olika vägar påverkas av eu stramare

penningpolitik. Under förutsättning av en effektiv penningpolitik blir en

sådan begränsning av företagens konsolideringsmöjligheter som föreslagits

i propositionen onödig. Det synes oss så mycket mindre anledning att

genomföra den föreslagna begränsningen som man från de penningvårdande

myndigheternas sida efter det propositionen framlades för riksdagen

inlett en penning- och kreditpolitik efter i väsentliga avseenden nya riktlinjer

och som, om den fullföljes, kommer att markant skilja sig från

den tidigare förda, mot vars bakgrund de i propositionen innefattade förslagen

måste ses.

Enligt vår uppfattning lider det i propositionen framlagda förslaget av

en viss skevhet så till vida som det vid sin utformning synes ha kommit

att präglas av ett alltför stort hänsynstagande till erfarenheterna från

vissa begränsade skeden under efterkrigsåren. Dessa erfarenheter är icke

tillräckligt vägledande, särskilt som någon effektiv penningpolitik icke

förts under dessa år. Det kan inte vara tillrådligt att utforma skatteregler,

som avses bli permanenta, med utgångspunkt från så förhållandevis begränsade

erfarenheter och med anläggande av så snävt perspektiv som skett

i propositionen.

Att ensidigt anpassa skattereglerna efter mer eller mindre tillfälliga

konjunkturomständigheter finner vi alltså ej vara lämpligt. Vi vill i detta

sammanhang tillägga att det olämpliga i att anpassa företagens beskattningsregler

efter mera kortsiktiga konjunkturbedömanden även bör gälla

skattesatsen. Företagsbeskattningskommittén har ansett sig böra avvisa

en av konjunkturpolitiska skäl motiverad variation i skattesatserna. Vi

delar denna uppfattning.

En skärpning av skattereglerna skulle enligt vår mening medföra allvarliga

olägenheter för samhällsekonomin. Det är uppenbart att den åtstramning

av skattereglerna som nu föreslås kommer att på längre sikt

medföra en investeringsbegränsande — och därmed också framstegshindrande

— effekt, enär den kommer att verka dämpande på företagens

investeringar också under tider då en sådan dämpning icke är önskvärd

av konjunkturpolitiska skäl. En begränsning av företagens finansieringsmöjligheter

är desto betänkligare som redan nu kapitalförsörjningen för

företagens utbyggnad ofta är förenad med stora svårigheter och kan väntas

bli så än mera för framtiden. Åtstramningen betyder också ett mindre utrymme

för konsolidering av företagen och därmed en försämring av företagens

beredskap för sämre tider, d. v. s. en försämring av deras möjligheter

att med egen kraft och med utnyttjande av tidigare uppsamlade

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

reserver bidra till att upprätthålla sysselsättningen vid en svagare

konjunktur.

Man måste därför befara att den föreslagna skärpningen av skattereglerna

kan komma att medföra en betänklig försämring av företagens

utvecklingsmöjligheter. Därigenom kommer denna skärpning icke blott

att bidra till att minska företagens beredskap inför en lågkonjunktur utan

också att på längre sikt verka bromsande på den för alla samhällsgrupper

viktiga utvecklingen mot högre produktivitet och ökad produktion i vårt

näringsliv.

Det synes oss också anmärkningsvärt att man i vårt land vidtager åtgärder

i skärpande riktning på detta område samtidigt som det i andra

länder finns en tydlig strävan att liberalisera reglerna för företagsbeskattningen.

En sådan utveckling kommer att verka försvagande på vår konkurrenskraft

gentemot utlandet.

Av det sagda framgår att vi icke anser det ur konjunkturpolitiska synpunkter

motiverat att företaga sådan begränsning av företagens konsolideringsmöjligheter,

som föreslagits i propositionen. Vi ansluter oss alltså

i denna del till den i de likalydande motionerna 1: 463 av herr Ohlon m. fl.

och 11:571 av herr Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466

av herr Ewerlöf in. fl. och 11:567 av herr Hjalmarson m. fl. framförda

uppfattningen.

Avskrivning å maskiner och andra inventarier

I propositionen föreslås att den för juridiska personer hittills i princip

gällande rätten till fri avskrivning beträffande maskiner och inventarier

skall upphöra och att avdrag för avskrivning i stället skall få åtnjutas med

högst 30 % för år räknat å summan av ingående bokfört värde å inventariebeståndet

och årets anskaffningskostnad. Enligt en supplementär regel

gäller att tillgångarna alltid skall få skrivas ned till ett värde motsvarande

restvärdet vid en årlig avskrivning med 20 % av det sammanlagda anskaffningsvärdet.

För speciella fall, såsom då inventarier avyttrats eller förlorats

eller beträffande överpris på grund av speciella förhållanden, förekommer

ytterligare modifikationer. Nämnda regler skall i princip få tilllämpas

av alla rörelseidkare samt av jordbrukare med taxering enligt

bokföringsmässiga grunder, vilket innebär ökade avskrivningsmöjligheter

för andra skattskyldiga än aktiebolag och vissa andra juridiska personer.

I de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl. och II: 571 av

herr Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf

in. fl. och II: 567 av herr Hjalmarson in. fl. hemställes, att den fria avskrivningsrätten

skall bibehållas för aktiebolag in. fl. juridiska personer

och att de i propositionen föreslagna räkenskapsenliga avskrivningarna

skall införas för övriga rörelseidkare samt för jordbrukare med bokförings
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

mässig redovisning. Vidare hemställer motionärerna att utredning igångsättes

angående möjligheterna att utsträcka rätten till fri avskrivning till

andra rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning.

I de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och Svärd

samt II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt hemställes, att gällande

bestämmelser om fri avskrivning bibehålies oförändrade. Till stöd för

sina yrkanden har motionärerna i huvudsak anfört följande.

Rätten till fri avskrivning motiverades vid dess införande 1938 i huvudsak

med att företagen härigenom skulle få möjligheter att under goda

konjunkturer konsolidera sig och sålunda få större möjligheter att uppehålla

driften och därmed sysselsättningen under lågkonjunktur. Under

den tid den fria avskrivningen funnits har inom företagen skett en konsolidering

som varit av utomordentlig nytta för landets näringsliv. Rationaliseringar

har kunnat genomföras i mycket snabb takt, varigenom produktionen

kunnat ökas mycket starkt och därmed även vår levnadsstandard.

Eftersom vårt land är ett utpräglat exportland, måste näringslivet ha en

höggradig förmåga till anpassning efter ändrade konjunkturförhållanden.

En begränsning av avskrivningsrätten skulle innebära ett allvarligt återhållande

moment i strävandena mot en högre produktivitet, vilken är

underlaget för en fortlöpande reallönehöjning och ett verksamt medel att

möta en stigande efterfrågan på konsumtionssidan.

I motionerna betonas, att varje avskrivningsmetod — fri, planenlig eller

räkenskapsenlig — leder fram till att avdrag erhålles för tillgångens hela

anskaffningsvärde. De olika avskrivningssystemen skiljer sig sålunda från

varandra allenast med avseende å den takt i vilken avskrivningen sker.

Utöver dessa mer allmänna synpunkter anföres i motionerna, att den

fria avskrivningsrätten erbjuder påtagliga fördelar. Företagen får möjligheter

till viss resultatutjämning, så att den redovisade vinsten icke kommer

att variera så starkt som annars skulle bli fallet. Skatteunderlaget blir

sålunda vid fri avskrivningsrätt jämnare fördelat mellan olika beskattningsår.

Under tider av fallande penningvärde tillgodoses vidare i viss

mån önskemålet att få avskrivningar som ansluter sig till återanskaffningsvärdet.

Slutligen har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster från

taxeringsteknisk synpunkt.

Såsom ovan framhållits delar vi icke departementschefens uppfattning

att det från konjunkturpolitiska utgångspunkter föreligger anledning att

övergiva den fria avskrivningsrätten. Vi finner därutöver de ovan åberopade

skälen i avgivna motioner vara bärande. Vi fäster därvid särskilt

avseende vid att en begränsning av den fria avskrivningsrätten enligt vår

mening kommer att på längre sikt leda till en minskning av de totala

investeringarna inom näringslivet och därmed till en minskning av totalproduktionen

i vårt land. För upprätthållande av en så stor produktion

och en så hög och stabil sysselsättning som möjligt bör det vara ange
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 111

läget att icke på sätt föreslagits begränsa företagens möjligheter att konsolidera

sig under goda tider. Man bör icke försvåra för företagen att

under mindre goda tider, då särskilda påfrestningar möter, hålla driften

på en hög nivå.

Vi biträder alltså motionärernas förslag att den fria avskrivningsrätten

skall bibehållas.

Ehuru vi sålunda i princip delar motionärernas uppfattning om att den

fria avskrivningsrätten bör bibehållas, har vi å andra sidan icke kunnat

underlåta att taga hänsyn till den under senare år gällande faktiska inskränkningen

i denna rätt. Inskränkningen torde ha lett till att ett kumulerat

avskrivningsunderlag skapats hos åtskilliga företag. I den sålunda

uppkomna situationen är vi beredda att tillstyrka en successiv övergång

från den nuvarande såsom tillfällig betecknade, till 20 % av anskaffningskostnaderna

beskurna avskrivningsrätten till en fri avskrivningsrätt. Vi

förordar sådana övergångsbestämmelser att avdrag för ifrågavarande avskrivningar

må medgivas med högst 40 % av det bokförda värdet vid

taxeringen 1956 och med högst 50 % av samma värde vid taxeringen 1957.

Från och med 1958 års taxering skulle alltså den fria avskrivningsrätten

vara återinförd.

För andra rörelseidkare än de som nu har rätt till fri avskrivning samt

för jordbrukare med inkomstredovisning enligt bokföringsmässiga principer

bör det förslag som innefattas i den s. k. 30-regeln genomföras. Med vår

uppfattning att den fria avskrivningsrätten är den från skilda synpunkter

lämpligaste avskrivningsmetoden framstår det emellertid som en naturlig

konsekvens, att frågan om den fria avskrivningsrättens utsträckande också

till dessa företagsformer bör närmare prövas. Vi förordar därför att detta

spörsmål göres till föremål för utredning.

Varulagervärderingen

I propositionen föreslås såsom huvudregel för varulagervärderingen, att

— sedan avdrag för inkurans verkställts — nedskrivning av lagret skall få

ske till lägst 40 % av anskaffningsvärdet eller av återanskaffningsvärdet om

detta är lägre. Härtill föreslås två supplementärregler, enligt vilka i särskilda

fall lägre lagervärden skall kunna medgivas.

I de angivna reglerna för lagervärderingen ligger, att skattskyldig, som

har sitt lager nedskrivet i lägre värde än sålunda skall vara tillåtet, blir skyldig

att skriva upp sitt lager och att han alltså beskattas för skillnaden.

Uppskrivningen skall verkställas under vissa övergångsår sålunda att de

nya bestämmelserna helt träder i kraft från och med den taxering som verkställes

1960.

I de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl. och II: 571 av herr

Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewcrlöf in. fl.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

och II: 567 av herr Hjalmarson in. fl. hemställes, att lägsta gränsen för tilllåten

värdering enligt huvudregeln skall bestämmas till 30 %.

Motionärerna framhåller, att man vid en diskussion av de lämpligaste

reglerna för värdering av varulager har att utgå ifrån att en rörelse är en

kontinuerlig verksamhet. Detta innebär såväl vid den företagsekonomiska

som vid den skattemässiga bedömningen, att man måste frigöra sig från det

onaturliga och schablonmässiga sönderdelandet av ett näringsföretags verksamhet

i ettåriga räkenskapsperioder. Det förhållandet att i skattelagstiftningen

införes en fix procentsats såsom nedre gräns för varulagervärderingen

kan vara ägnat att väcka betänkligheter med hänsyn till risken för

icke önskvärda verkningar, särskilt i företagsekonomiskt hänseende. På

grund av de taxeringstekniska fördelarna och angelägenheten av att åstadkomma

en tillfredsställande kontroll över varulagervärderingen samt då

praxis under senare år i allt större utsträckning gått i den riktningen att

en lägsta gräns å 30 % kommit att tillämpas av näringslivet, godtar motionärerna

emellertid en fix lägsta gräns, vilken — för att riskerna för skadliga

verkningar i största möjliga utsträckning skall nedbringas — icke bör

sättas högre än till 30 %.

Vi delar de här anförda synpunkterna och tillstyrker motionärernas förslag

att den lägsta gränsen för varulagervärderingen sättes till 30 %.

Förslaget om en uppskrivning under en övergångstid av varulagret i de

fall detta med utgångspunkt från hittills gällande bestämmelser upptagits

till ett lägre värde än 30 % av anskaffningskostnaden möter allvarlig kritik

i de förenämnda motionerna. Det betonas särskilt, att ett godtagande av

detta förslag skulle innebära, att icke realiserade värdestegringsvinster bleve

beskattade såsom inkomst. Den ovan åberopade tankegången att en rörelse

måste bedömas såsom en kontinuerlig verksamhet ligger till grund för den

s. k. normallagermetoden. Även om försöken att finna en väg för denna

metods införande i skattelagarna stöter på vissa praktiska svårigheter, kan

metodens riktighet icke ifrågasättas. Vid valet av värderingsregler i det

permanenta skattesystemet bör därför sådana regler anses ha företräde,

vilka möjliggör för det enskilda företaget att använda någon form av normallagermetod.

Det kan visserligen anföras, att man under tider med fallande penningvärde

alltid måste räkna med en successiv beskattning av uppkommande

orealiserade värdestegringsvinster å företagens lager, såvida man överhuvudtaget

har en fix lägsta gräns för varulagervärderingen. Om man

emellertid samtidigt med denna successiva beskattning av vinster, som

enligt ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är av klar fiktiv natur, retroaktivt

uttager skatt å under en följd av år kumulerade orealiserade värdestegringsvinster,

vilka icke har något samband med verkställda affärstransaktioner

och vilka uppkommit vid ett tillämpande av värderingsregler

som varit lagligt tillåtna, ter sig verkningarna särskilt obilliga. Statsmak
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 113

terna har även tidigare vinnlagt sig om att undvika beskattning av dylika

skenvinster. Motionärerna erinrar härutinnan om förordningen angående

krigskonjunkturskattens avveckling den 21 juni 1946 och om de tillfälliga

förordningarna om investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Vidare

erinras om att förslaget till övergångsbestämmelser mötts med starka invändningar

av ett betydande antal remissinstanser.

Motionärerna framhåller, att en varulagerreserv kan bestå dels av belopp

som uppkommit på grund av att företaget underlåtit att uppskriva lagret

i takt med prisstegringarna (orealiserad värdestegringsvinst) och dels av

belopp som uppkommit genom en faktisk nedskrivning av varulagret. Ett

framtagande till beskattning av varulagerreserven innebär i båda fallen

en retroaktiv beskattning, som är särskilt stötande i den mån den avser

belopp, som inte motsvarar någon i verkligheten uppkommen vinst. I varje

fall bör därför den fiktiva värdestegringsvinsten undantagas. Schematiskt

kan detta ske genom att hälften av den reserv som eljest skulle framtas

till beskattning skyddas. Möjlighet bör dock öppnas att tillämpa en metod,

varigenom reserven i förkrigslagret bibehålies, under det att därefter inträdd

lagerökning får värderas enligt huvudregeln jämte supplementärregler.

Sistnämnda metod bygger på en artikel i tidskriften Balans, vari professor

N. Västhagen — vilken av företagsbeskattningskommittén anlitats såsom

expert —• utgått ifrån den variant av normallagermetoden som består i

tillämpning av regeln ''sist in — först ut’.

Schablonregeln har av motionärerna utformats på följande sätt. Reserven

i 1953 års utgående lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta

värde och bokfört värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven

i sagda lager, sådan denna skulle bestämts enligt de av oss förordade

värderingsreglerna. I den mån förstnämnda reserv överstiger den som

skulle framkommit genom de nya bestämmelserna, får företaget vid varje

bokslutstillfälle behålla halva skillnaden i kronor räknat obeskattad, såvida

lagerminskning icke inträtt. Vid minskning av lagret under 1953 års värde

skall den extra reserven framtagas i takt med lagerminskningen. Anknytningen

till 1953 års lager onödiggör omräkning till skilda priser.

Enligt vår uppfattning är det här fråga om en mycket väsentlig princip.

Såvida de praktiska möjligheterna medger detta, måste det framstå såsom

ett oeftergivligt krav att icke-realiserade värdestegringsvinster undantages

från beskattning. Man kan icke heller bortse från det förhållandet att de

föreliggande varulagerreserverna uppkommit genom en fullt lojal tillämpning

av de gällande bestämmelserna. Motionärernas förslag synes väl avvägt

med hänsyn till de såväl principiella som praktiska synpunkterna. Då vi

helt delar motionärernas uppfattning, tillstyrker vi bifall till motionärernas

förevarande förslag.

I skilda motioner bar upptagits olika spörsmål berörande varulagervärderingen.

I de likalydande motionerna 1:458 av herr Velander och

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Bevillningsutskottets betänkande nr 4-5 år 1955

II: 568 av herr Östlund m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av kommunalskattelagen att för skogsindustrins vidkommande må

till varulager hänföras inköpta träd på rot. Enligt gällande praxis är detta

icke fallet. För skogsindustrins del ingår emellertid förvärv av rotposter

såsom ett naturligt led i råvaruanskaffningen. Reell skillnad föreligger

inte mellan å ena sidan virkeslager vid fabriker och flottleder och å andra

sidan inköpta träd på rot. Motionärerna anser det därför inte tillfredsställande

att utstämplade rotposter i beskattningshänseende behandlas annorlunda

än såsom varulager i allmänhet.

Då rotposternas andel av skogsindustrins totala lagerhållning torde vara

betydande, får den av motionärerna aktualiserade frågan anses vara av

väsentlig vikt. Att på grundval av nu föreliggande material avgöra frågan

torde dock möta vissa betänkligheter. Det synes oss som om en utredning

först bör komma till stånd, och vi förordar en sådan. Det förhåller sig visserligen

så att riksdagen i anledning av en motion vid 1952 års riksdag

uttalat, att ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål borde ske vid

den översyn av kommunalskattelagen som verkställes av 1950 års skattelagssakkunniga.

Då de sakkunniga emellertid närmast har till uppgift att

företaga en teknisk revision av kommunalskattelagen, torde frågan böra

upptagas i annat sammanhang. Ett ytterligare skäl härför är att de sakkunniga

har så omfattande andra arbetsuppgifter att det knappast kan

vara möjligt för dem att taga upp förevarande spörsmål till behandling inom

den närliggande framtiden.

I de likalydande motionerna 1:461 av herrar Eskilsson och Anders Johansson

samt 11:570 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. hemställes, att djurbeståndet

å jordbruksfastighet skall i avseende å rätten till nedskrivning

jämställas med varulager i rörelse. Motionärerna åberopar främst önskemålet

att verksamhet inom förvärvskällan jordbruksfastighet jäinställes

med rörelse. De finner att gällande bestämmelser för värdering av djurbeståndet,

vilka i praxis inneburit rätt till nedvärdering med endast 20 %,

innebär en omotiverad stränghet.

Vi delar motionärernas uppfattning och biträder förslaget.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning

I propositionen föreslås bl. a. att företag som avsatt medel till investeringsfond

för konjunkturutjämning skall äga rätt att efter fem år få

disponera 30 % av avsättningen utan särskilt tillstånd.

I de likalydande motionerna I: 460 av herr Magnusson m. fl. och II: 574

av herr Strandh m. fl. föreslås den ändringen häri, att företag efter 10 år

skall utan särskilt tillstånd få disponera ytterligare 30 %. Motionärerna

motiverar sitt förslag med att den rätt till fri disposition av fondmedlen som

föreslagits i propositionen är så begränsad, att den torde vara otillräcklig

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

för vinnande av syftet att stimulera till fondavsättningar. De håller för

troligt att vad det allmänna kunde komma att få avstå från vid ett bifall

till deras förslag mer än väl skulle uppvägas av den ökning av fondavsättningarna

som kunde förväntas bli en följd av en friare dispositionsrätt.

Det är enligt vår mening synnerligen angeläget — särskilt i nuvarande

läge — att företagen stimuleras göra så stora avsättningar som möjligt till

konjunkturinvesteringsfonder. Då motionärernas förslag torde vara ägnat

att ge en sådan stimulans, talar enligt vår mening starka skäl för att deras

förslag genomföres. Vi tillstyrker alltså motionärernas förevarande förslag.

I de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och Svärd och II: 573

av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt hemställes, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag varigenom rederiföretag får

rätt att verkställa avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg.

Frågan betecknas såsom av mycket stor betydelse för sjöfartsnäringen.

Kostnaderna för klassning av fartyg, vilken verkställes med flera års mellanrum,

belöper sig i regel till mycket stora belopp. Det är företagsmässigt

riktigt, att varje år skall bära sina kostnader. Rederierna bör därför äga

rätt att avsätta så stort belopp som erfordras för att täcka sagda kostnad.

Vi delar motionärernas uppfattning och förordar därför att en utredning

kommer till stånd.

Pensionsstiftelserna

Enligt det föreliggande förslaget till fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen får vid beräkning av avdragsgill

avsättning till pensionsstiftelse i s. k. familjebolag hänsyn inte tagas till

pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller anhörigs innehav

av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen,

eller efterlevande till någon, varom sålunda är fråga.

Företagsbeskattningskommittén hade i syfte att söka förhindra missbruk

av pensionsstiftelserna föreslagit att pensionsstiftelse icke skulle få ha till

ändamål att bereda pension åt huvuddelägare i familjebolag eller dennes

efterlevande. Emellertid har detta förslag ansetts vara ogenomförbart i nuvarande

läge och departementschefen har i stället valt att vid taxeringen

icke medgiva avdrag för avsättning till pensionsstiftelse med belopp som

motsvarar sådan huvudintressents pension. Däremot föreligger enligt propositionens

förslag intet hinder mot att medlen i pensionsstiftelsen användes

för täckande av pensionsutbetalningar till sådan huvuddelägare.

I de likalydande motionerna I: 460 av herr Magnusson m. fl. och II: 574

av herr Strandh m. fl. samt de likalydande motionerna 1:464 av herrar

Ohlon och Svärd och 11:573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt har

yrkats, att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå. Enligt vad i motionerna

framhållits verkställer beskattningsmyndigheterna numera en omsorgsfull

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

prövning av befogenheten av yrkade avdrag för dylika avsättningar. Sålunda

medgives endast avdrag i den mån avsättningen prövas erforderlig för säkerställande

av sådan tjänstepension till huvuddelägaren och familjepension

till dennes efterlevande, som icke överstiger vad som med hänsyn till huvuddelägarens

arbete hos bolaget anses skäligt. De fall av missbruk som åberopas

till stöd för bestämmelsen torde till alldeles övervägande del hänföra

sig till tiden innan denna praxis mera allmänt tillämpades. Enligt vad vi

inhämtat har riksskattenämnden i åtskilliga fall på ansökningar av familjebolag

genom meddelade förhandsbesked angående den högsta tillåtna

avsättningen för ifrågavarande ändamål underlättat en dylik tillämpning,

och man bör enligt vår mening kunna förvänta, att en sådan tillämpning av

gällande bestämmelser, som förhindrar missbruk, ytterligare underlättas

genom att även vägledande anvisningar meddelas av riksskattenämnden.

Genom de föreslagna bestämmelserna om tillsyn över samtliga pensionsstiftelser

åstadkommes därjämte en bättre kontroll över dessa stiftelsers

förvaltning. Någon risk för missbruk av sådan omfattning att det kan motivera

en diskriminering av familjebolagen i förhållande till de mera opersonliga

kapitalsammanslutningarna bör därför inte förefinnas. En betydande

och värdefull del av näringsverksamheten här i landet utövas av

mindre familjebolag, av vilka de flesta i allmänhet — i dagens läge mer än

eljest — har svårt att uppbringa det för verksamhetens bedrivande erforderliga

kapitalet. Den enda möjligheten för ledaren av ett dylikt företag

att säkerställa sin och sina efterlevandes pensionering utan att äventyra

företagets fortsatta drift är därför i många fall att låta de för pensioneringen

avsedda medlen tillsvidare kvarstå i bolaget. Det bör vara naturligt

att han inte förvägras sådan rätt till pensionering i bolagets pensionsstiftelse,

som kan beredas hans medarbetare.

När nu företagsbeskattningskommitténs förslag icke kunde godtagas,

borde rimligen förslaget om diskriminering av huvudaktieägarna utgått,

framför allt som en utredning om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning

nyligen igångsatts. Säkert kommer såväl arbetsgivare som anställda

att anse, att de av departementschefen föreslagna bestämmelserna utformats

på ett stötande sätt. Det kan icke anses befogat att samtidigt vägra

avsättning av medel för huvuddelägares pension och tillåta utbetalning ur

pensionsstiftelsen för samma ändamål.

Av ovan anförda skäl anser vi, att fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen bör utgå.

Förlust- och resultatutjämning

Den föreliggande propositionen innefattar i motsats till företagsbeskattningskommitténs

betänkande icke något förslag om rätt till förlustutjämning.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Denna fråga har behandlats i flera motioner. Bl. a. har i de likalydande

motionerna 1:463 av herr Ohlon in. fl. och 11:571 av herr Ohlin m. fl.

samt de likalydande motionerna 1: 466 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 567 av

herr Hjalmarson in. fl. yrkats rätt till förlustutjämning vid beräkning av

inkomst av rörelse, oavsett om rörelsen bedrives av fysisk eller juridisk

person, samt vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet

i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid motionerna fogat

författningsförslag. Tillika har i dessa motioner yrkats, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning rörande permanenta

regler för s. k. öppen resultatutjämning för alla rörelseidkare samt

för jordbrukare, vilkas inkomst beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

I motionerna har framhållits bl. a., att en rörelse måste bedömas såsom

en kontinuerlig verksamhet. Ett annat betraktelsesätt vore orealistiskt.

Företagsbeskattningskommitténs förslag till s. k. förlustutjämning åsyftade

att råda bot på det mest iögonenfallande missförhållandet, nämligen att

ett företag, som omväxlande hade vinster och förluster beskattades hårdare

än ett företag som hade samma totalresultat men utan dylika variationer.

För/usfutjämning innebure emellertid endast en del av en öppen

resuZfafutjämning, vilken framstode som ett naturligt uttryck för en verklighetsbetonad

uppfattning av vad som vore resultatet av en på längre sikt

bedriven ekonomisk verksamhet. Vissa av de mest iögonenfallande arterna

av inkomsttoppar hade statsmakterna funnit böra givas en särbehandling

i skattehänseende genom lagstiftningen om skogskonto och förordningen

om ackumulerad inkomst. De synpunkter som kunde läggas på utjämning

av skogsinkomster kunde med än större skäl anföras i fråga om utjämning

av förluster vid den progressiva beskattningen. Finansministerns motivering

för att icke förorda införande av rätt till förlustutjämning har punkt

för punkt gendrivits med enligt vår mening övertygande argument.

Vad särskilt angår invändningen, att de framlagda författningsförslagen

rörande förlustutjämning skulle kunna utnyttjas för erhållande av obefogade

skattelättnader, finner vi det anmärkningsvärt att finansministern

icke låtit utforma spärregler för förhindrande av befarade missbruk. Enligt

vad vi inhämtat har emellertid 1953 års skatteflyktskommitté haft tillfälle

granska det vid ovannämnda motioner fogade författningsförslaget. Under

hand har från kommittén meddelats, att tillfredsställande skydd för de

beträffande förlustutjämning för aktiebolag befarade missbruken kunde

vinnas genom viss justering av 3 § tredje stycket i förslaget. I det författningsförslag

vi nedan framlägger har denna justering verkställts samt viss

redaktionell omarbetning av en del författningsrum skett.

Det har gjorts gällande, att rätten till förlustavdrag för fysiska personer,

sådan denna i 5 § konstruerats, skulle vålla tillämpningssvårigheter i sådana

fall, då självdeklarationen för det beskattningsår förlustavdrag yrkats, frångåtts

av beskattningsnämnd, i det att inkomsten under nämnda beskatt
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ningsår beräknats till högre belopp än den i deklarationen uppgivna. Det

har befarats att, om en överinstans i ett dylikt fall fastställde inkomsten

under samma beskattningsår till lägre belopp, taxeringsmyndigheterna

skulle bli nödsakade omräkna den utnyttjade delen av förlustavdraget.

Farhågorna synes oss ogrundade. Den del av fastställt förlustavdrag, som

vid viss taxering må utnyttjas, har enligt vad i 5 § första stycket uttryckligen

föreskrivits, bundits vid den deklarerade inkomsten. Om en beskattningsnämnd

beräknar denna till högre belopp, skall avdrag likväl medges

endast med yrkat belopp. De befarade komplikationerna uppkommer alltså

icke.

Några befogade erinringar kan enligt vår mening icke framställas mot

bifogade författningsförslag rörande förlustutjämning, och vi förordar dess

antagande liksom ock att därav föranledd ändring i 5 § förordningen om

statlig inkomstskatt vidtages.

Vi biträder jämväl yrkandet om utredning rörande permanenta regler

för öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av rörelse och inkomst

av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer vi,

A) att riksdagen måtte---(= utskottet s. 82 rad 14

uppifrån — s. 84 rad 17 nedifrån)---denna gavs.

Skattskyldig må — ---(= utskottet s. 84 rad 8 ned
ifrån

— rad 1 nedifrån) — — — beträffande pensionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga värdeminskningsavdrag

antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig

avskrivning eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig eller fri

avskrivning. Äro tillgångar, varom nu är fråga, underkastade hastig förbrukning,

vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräknas hava en

varaktighetstid av högst tre år, må dock oavsett om planenlig, räkenskapsenlig

eller fri avskrivning tillämpas under anskaffningsåret avdragas hela

kostnaden för deras anskaffande.

b. Vid planenlig---(= utskottet s. 85 rad 11 — s. 88 rad 21

uppifrån)---tillgodoräknats honom.

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank

må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, under i

första stycket angivna förutsättningar berättigas att tills vidare åtnjuta

avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,

oavsett om dessa äro i överensstämmelse med reglerna i andra stycket.

Vid övergång till sådan fri avskrivning skola de i nionde och tionde styckena

s. 119 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 119

meddelade bestämmelserna rörande övergång till räkenskapsenlig avskrivning

i tillämpliga delar gälla.

Angående avdrag — — •— (= utskottet s. 88 råd 22 s. 89 råd 12 uppifrån)

—• --nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall

efter avdrag för inkurans.

Därest värdet---(= utskottet s. 89 rad 17 — råd 22 uppifrån)

___avdrag med sjuttio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola

såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena

eller, därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga

varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för m
kurans.

Föreligger sådant fall att sjuttio procent av---(= utskottet

s. 89 rad 1C nedifrån — s. 91 rad 2 uppifrån)---tillgångarna levereras.

Djur å jordbruksfastighet må värderas enligt de bestämmelser som gälla

beträffande varulager i rörelse.

Vad här___(= utskottet s. 91 rad 11 uppifrån — s. 92 rad 6 nedifrån)

—--åtnjuta räkenskapsenlig eller fri avskrivning.

Har skattskyldig---(= utskottet s. 92 rad 4 nedifrån — rad 1 nedifrån)

---i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola

vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med ar 1957,

skall för det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes

år 1957, gälla, att lagret vid utgången av beskattningsåret icke må upptagas

till belopp understigande tjugu procent av lagrets värde.

5. a) Skattskyldig må vid 1957 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning

av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) eller i

förekommande fall under c) angivna beräkningsgrunder avsättes till övergångskonto

för lagerreserv i balansräkningen för utgången av beskattningsåret,

dock under förutsättning att i samma balansräkning lagerreserven

enligt bokföringen minskats med motsvarande belopp.

b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må, utom i fall som

nedan under c) sägs, högst uppgå till ett belopp motsvarande hälften av

skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat till 30 procent av det i

femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i förekommande

fall minskat med avdrag för inkurans, å det vid utgången av

det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1954,

befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskattningshänseende vid

nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda värde är lägre.

c) Oavsett vad i nästföregående stycket sägs må på därom av den skattskyldige

framställt yrkande avsättning till övergångskonto för lagerreserv

i stället beräknas enligt nedan angivna grunder.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Lagret vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första

instans verkställes år 1957, upptages till 30 procent av det i femte stycket

i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i förekommande fall

minskat med avdrag för inkurans.

Till den del detta lager av den skattskyldige visas motsvara sådant förkrigslager,

som avses i punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § förordningen

den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt för år 1946, upptages värdet

darav enligt de i nämnda författningsrum för förkrigslager föreskrivna

grunderna.

Skillnaden mellan värdet, beräknat i enlighet med vad i andra stycket

sägs, å en lagerkvantitet motsvarande förkrigslagret, och det enligt tredje

stycket uppskattade värdet å samma lagerkvantitet må avsättas till övergångskonto

för lagerreserv. Om lagret vid utgången av det beskattningsår,

for vilket taxering i första instans verkställes år 1957, understiger förkrigslagret,

må dock allenast skillnaden mellan de enligt ovan angivna

grunder beräknade värdena å denna mindre lagerkvantitet avsättas till

sådant konto.

d) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

i första instans verkställes år 1957, sådan stadigvarande minskning i lagret,

att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs

legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,

skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten

proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till

beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i medeltal

under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat, understigit

den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

6. Oaktat vad i punkt 4 elfte stycket av anvisningarna till 29 § sägs, skall

skattskyldig som där avses åtnjuta avdrag det beskattningsår för vilket

taxering i första instans verkställes år 1956 med högst 40 procent av tillgångarnas

bokförda värde och det beskattningsår, för vilket taxering i första

instans verkställes år 1957, med högst 50 procent av samma värde, dock

att vad i punkt 4 av anvisningarna till 29 § tredje t. o. m. åttonde styckena

stadgas skall gälla i tillämpliga delar under ifrågavarande beskattningsår.

2) för sin del antaga---(= utskottet s. 93 rad 15

uppifrån s. 96 rad 12 nedifrån)---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet samt, sedan tio år

förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen verkställts, ytterligare

trettio procent av detta belopp. Har sådant — — — (= utskottet

s. 96 rad 9 nedifrån — s. 106 rad 7 uppifrån)---motsvarande till
lämpning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

121

B) att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning om rått till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes vid taxering av aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank, att viss förvärvskälla visar underskott och

kan avdrag för detta underskott ej göras från inkomster av andra förvärvskällor,

må avdrag i stället verkställas vid senare taxering till statlig inkomstskatt

i enlighet med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall ock gälla, då vid taxering av fysisk person,

som i 4 § avses, sådant underskott finnes föreligga som i samma författningsrum

angives.

2 §•

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed

summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår

fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor

överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning

för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges

taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa

det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

Därvid skall beaktas att, såvitt angår fysiska personer, allenast

underskott å förvärvskälla som omförmäles i 4 § må på dylikt sätt utnyttjas.

3 §•

'' I 1 § första stycket avsedd skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts,

äger utnyttja detta avdrag sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret

efter det beskattningsår, för vilket avdraget fastställdes. Hinder

möter ej för sådan skattskyldig att fördela förlustavdraget på två eller

flera beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för skattskyldig, som avses i 1 § första stycket, göras

från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor

sedan i förekommande fall enligt 4 § förordningen om statlig

inkomstskatt medgivna avdrag verkställts.

Har förlustavdrag enligt 2 § fastställts för aktiebolag eller ekonomisk

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

förening, däri aktierna eller andelarna till huvudsaklig del ägdes eller på

därmed jämförligt sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk

person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må förlustavdraget

ej utnyttjas under beskattningsår, varunder aktierna eller andelarna

till huvudsaklig del innehafts av andra delägare, därest förändringarna

i innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente.

Om skattskyldig, som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller

andelar i bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller

föreningen, tillgodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen

till sådant belopp, att förlust uppkommit eller ökats, må ock avdrag

enligt denna förordning för sådan förlust vägras eller jämkas enligt

vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person må för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av

honom bedriven rörelse, som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen,

under förutsättning att han såväl under det beskattningsår, då förlusten

uppstått och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust enligt

vad i 5 § sägs av honom utnyttjas som under samtliga mellanliggande beskattningsår

jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig föra

däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten uppstått,

samt att han på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet. Jämväl

fysisk person, vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, må för

sådant ändamål utnyttja honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat

skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag

på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må

sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,

att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,

oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid

nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,

som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och

varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till

sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon

de! kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade

uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras

den skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten

blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett

beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare

s. 123 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 123

förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering,

som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den

mån avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle

ha utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet

av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,

minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen

om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig

taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras i

fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,

då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter

infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne

icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning

i stället utnyttjas av dödsboet.

6 §.

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges

till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet

hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att

sådant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli

under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller

kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att

förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet

ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet

eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett

yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,

dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall

skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller

delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret

härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även må

väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

8 §•

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav

föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes

detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp

fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering

ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen

för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande

av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll och

om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom tid

som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd medgivit

skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom

verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av

kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande

av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående

fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar

äga motsvarande giltighet.

11 §.

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden

och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen

föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag

fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid

taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

2) antaga följande

F örslag

till

förordning om ändring av förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt (nr 576).

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 20 juli 1947 om statlig

inkomstskatt (nr 576) skall erhålla följande ändrade lydelse.

5 §.

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,

minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas

samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning

i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst,

vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej

uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

C) att riksdagen måtte

a) i anledning av de likalydande motionerna I: 463 och

II: 571 samt I: 466 och II: 567 besluta, att i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte låta företaga

en utredning angående möjligheterna att utsträcka rätten

till fri avskrivning till att gälla jämväl beträffande fysiska

personer, som bedriver rörelse, samt jordbrukare, som taxeras

enligt bokföringsmässiga principer,

b) i anledning av de likalydande motionerna 1:459 och

11:566, 1:463 och 11:571 samt 1:466 och 11:567 besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning

rörande s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av

inkomst av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet,

som beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

c) i anledning av de likalydande motionerna I: 458 och

11:568 besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad som anförts

i de likalydande motionerna 1:458 av herr Velander och

11:568 av herr östlund in. fl., låta företaga en utredning

angående den skattemässiga behandlingen av inköpta träd

på rot, samt

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

d) i anledning av de likalydande motionerna I: 464 och

11:573 besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och till riksdagen framlägga

förslag om rätt för rederiföretag att verkställa avsättning

till investeringsfond för klassning av fartyg.»

II) av herr Gustaf Elofsson, som med åberopande av innehållet i motionen

1:423 av herr Werner under punkten Al) i utskottets hemställan

yrkar,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande lydelse

av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till förslaget till

lag om ändring i kommunalskaltelagen den 28 september

1928 (nr 370).

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,

skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren

1957—1961 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte

stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas

till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av

lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde,

nämligen

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1957 och 1958, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes

åren 1959, 1960 och 1961, trettio procent av lagrets värde.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55

505063

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring t kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten