Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om ändrade grunder beträffande beskattning av rörelse som bedrives i flera kommuner.

1955-05-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:48, Betänkande i anledning av väckt motion om ändrade grunder beträffande beskattning av rörelse som bedrives i flera kommuner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

1

Nr 48

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt

motion om ändrade grunder beträffande beskattning

av rörelse som bedrives i flera kommuner.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

II: 179, av herr Löfroth har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till isådan ändring av 58 §

kommunalskattelagen, att bestämmelserna att fem procent eller eventuellt

mera av rörelseinkomst skall föras till kommun, där huvudkontor finnes,

utgår, samt till sådan ändring av 61 § samma lag, att kontor ej räknas som

fast driftställe.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

I 57 § 1 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av

rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe.

Vidare finnes vissa stadganden rörande beskattningsorten i de fall, då fast

driftställe icke begagnats. I 2 inom. återfinnes bestämmelser angående beskattningen

— förutom av rederirörelse — av vissa slag av rörelse, vilka

enligt sin natur merendels bör beskattas i flera kommuner, nämligen kommunikationsföretag

(järnvägsdrift, kanaldrift, omnibustrafik etc.) samt

vatten-, gas- eller elverk. I momentet ges för beskattningen av varje slag av

rörelse allmänna riktlinjer, vilka kan sägas innebära att beskattning skall

ske i den kommun där huvudkontor funnits samt i kommun, som berörts

av verksamheten genom att t. ex. förbrukning av kraft skett eller trafik

ägt rum.

Detaljerade bestämmelser angående rörelseinkomstens fördelning i de

fall, då beskattning i flera kommuner ifrågakommer, lämnas i 58 §. Beträffande

ovannämnda kommunikations- och kraftföretag samt rörande vissa

andra rörelser, såsom bankrörelse eller annan penningrörelse och jordstyckningsföretag,

stadgas sålunda för varje slag av rörelse huru stor del

av inkomsten som skall beskattas i varje kommun. I fråga om flertalet

slag av rörelse innebär dessa bestämmelser, att en viss del av rörelseinkomsten,

fem eller tio procent, skall beskattas i kommun, där huvudkontor

funnits. Resterande del av inkomsten skall fördelas med hänsyn till vissa

846 66 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 satnl. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

angivna omständigheter, såsom t. ex. i fråga om spårvägsdrift i förhållande

till inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer. Rörande vissa slag

av rörelse lämnas i anvisningarna till denna paragraf ytterligare — i några

fall synnerligen detaljerade — föreskrifter angående inkomstens fördelning.

I 58 § stadgas slutligen beträffande rörelse av annat slag än de i

paragrafen särskilt angivna att inkomsten skall beskattas till fem procent

eller, där omständigheterna därtill föranleder, högre procent i kommun,

där huvudkontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe

begagnats, efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje

kommun tillverkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där

sysselsatta arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för

bedömande av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

I 61 § samma lag stadgas, att såsom fast driftställe i rörelse skall anses

plats, å vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild

anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik,

verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.

Med fast driftställe likställes gruva eller annan fyndighet, som varit

föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål

för jordstyckning, samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning

drivits under lokal ledning.

En uttömmande redogörelse rörande beskattningsföremålens fördelning

mellan kommunerna med en omfattande historik lämnas i kommunalskatteberedningens

betänkande med förslag till omläggning av den kommunala

beskattningen in. in. del I (SOU 1942: 34 s. 173—239), till vilken

utskottet tillåter sig hänvisa. I förevarande sammanhang må allenast nämnas

följande. Före år 1928 fanns intet stadgande om huvudkontorsandel.

Förslag därom framlades första gången i Eiserman och von Wolckers år

1917 avgivna betänkande. Dittills hade i allmänhet, då särskilt huvudkontor

inrättats, den kommun, där affärsledningen sålunda handhades, tillmätts

en betydande andel av inkomsten till beskattning. Nämnda förslag begränsade

emellertid denna andel till högst fem procent så framt icke särskilda

omständigheter föranledde tillämpningen av en högre andelsberäkning. I

kommunalskattekommitténs betänkande (SOU 1924:53) upptogs emellertid

ifrågavarande bestämmelser i huvudsak i den lydelse de erhöll år

1928 och alltjämt äger. I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102)

berördes frågan om fördelning av rörelseinkomst mellan flera kommuner

icke i vidare mån än att departementschefen tillbakavisade de anmärkningar,

som riktats mot kommunalskattekommittén, därför att denna

skulle ha föreslagit att kommun, där huvudkontor vore beläget, i regel

skulle tilldelas fem procent av inkomsten. Enligt departementschefens mening

hade kommittén klart utsagt, att där omständigheterna därtill föranledde,

huvudkontorskommunen skulle erhålla högre procent än fem,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr i 8 år 1955

3

varför det av kommittén angivna procenttalet fem vore allenast en minimisiffra,

som kunde överskridas. I 1928 års kommunalskatteproposition (nr

213) upptogs i huvudsak samma regler som i 1927 års proposition. Riksdagen

godkände propositionens förslag i dessa delar.

I motioner vid 1938 års riksdag föreslogs, att huvudkontor sandelen

skulle bestämmas till tre procent, eller, därest särskilda omständigheter

det föranledde, till högre procent, dock högst fem procent. Motionerna avslogs

på hemställan av samma års bevillningsutskott i dess betänkande

nr 7 under motivering att spörsmålet vore föremål för närmare överväganden

inom kommunalskatteberedningen.

I kommunalskatteberedningens tidigare omnämnda betänkande (SOU

1942: 34), vilket emellertid i förevarande hänseenden icke lagts till grund

för lagstiftning, anfördes viss kritik mot gällande ordning rörande fördelning

av inkomst av rörelse (s. 200—233). I anslutning härtill föreslog beredningen

vissa ändrade regler rörande fördelningen av rörelseinkomst,

syftande huvudsakligen till en begränsning av den s. k. handelsandelen.

Rörande huvudkontorsandelen föreslogs emellertid i sak ingen ändring i

förhållande till gällande regler. I fråga om huvudkontorsandelen anförde

beredningen följande:

När det gäller att fördela inkomst mellan verksamhetsgrenar av olika

art, torde enligt huvudregeln den ekonomiska betydelsen av varje gren

böra utgöra fördelningsgrund. Så synes regeln också hava tolkats, när det

varit fråga om uppdelningen mellan fabrikation och handel, men vid utmätande

av huvudkontorets andel har det inlförda stadgandet angående

sådan andel kommit att verka såsom en begränsning. Denna begränsning,

som ansluter sig till de av kommunalskattesakkunniga framlagda riktlinjerna,

synes i viss må stå i motsättning till huvudregeln. Huvudkontorsandelen

torde nämligen i allmänhet icke vara så stor att den motsvarar den

ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor bedrivna verksamheten.

Beredningen har även övervägt en ytterligare begränsning av beskattningsrätten

för de kommuner, där tillverkning ej sker, genom ett borttagande

av huvudkontorsandelen, såsom i de ovannämnda motionerna vid

1938 års riksdag ifrågasatts. En sådan åtgärd skulle även överensstämma

med beredningens allmänna uppfattning i fördelningsfrågan. Det må också

erinras, att man i Danmark nyligen funnit anledning upphäva bestämmelsen

om särskild andel för huvudkontorskommunen. Då emellertid huvudkontorsandelen

genom gällande bestämmelser är tämligen snävt begränsad

och därför icke bär någon betydelse för fördelningen av inkomstskatteunderlaget

mellan kommunerna, bär beredningen icke ansett sig hava skäl

alt framlägga något förslag i denna fråga. Praxis synes även gå i den riktningen

att huvudkontorsandelen sällan bestämmes till mer än fem procent.

Rörande mellankommunala prövningsnämndens praxis i hithörande hänseenden

lämnas i en artikel i Svensk Skattetidning årgång 1948, s. 303,

hl. a. följande upplysningar:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 År 1955

Enligt bestämmelserna i 58 § kommunalskattelagen skall i normalfallet

5 procent av den kommunalskattepliktiga inkomsten tillföras den

kommun där huvudkontor för rörelse funnits. Om det gäller ett företag,

som både tillverkar varor och försäljer dessa genom egen försäljningsorganisation,

brukar den återstående delen av kommunalskattepliktiga inkomsten

enligt utbildad praxis fördelas med -is tillverkningsvinst och Vs

försäljningsvinst. Tillverkningsvinsten fördelas i förekommande fall i förhållande

till tillverkningsvärdena eller efter annan grund som kan befinnas

skälig och försäljningsvinsten med ledning av omsättningssiffrorna.

Fördelning med ledning av s. k. specialbokslut för olika avdelningskontor

godtages som regel icke.

I vissa fall beräknas emellertid huvudkontorsandelen till 10 procent. För

företag som uteslutande driva handelsrörelse brukar således huvudkontorsandelen

beräknas efter den högre procentsatsen, om huvudkontoret ombesörjer

varuinköpen. Förhöjningen motiveras med att någon del av

\insten

varuanskaffningen och som hos tillverkningsbolag motsvaras av tillverkningsvinst.

Vidare brukar huvudkontorsandelen beräknas till 10 procent,

om huvudkontoret är av särskilt stor betydelse, exempelvis om konstruktions-

och forskningsarbeten i större omfattning bedrivas i huvudkontorskommunen

eller om huvudkontoret såsom hos våra stora exportindustrier

sköter världsomfattande affärer. Slutligen brukar huvudkontorsandelen

höjas till It) procent i sådana fall då huvudkontoret sköter försäljningsarbetet

men detta kräver jämförelsevis liten personal. Det har i sådana fall

ansetts, att huvudkontorskommunen skulle bli alltför gynnad, om den

enligt vanlig schablon tillfördes 5 procent såsom huvudkontorsandel och

''/s av återstående inkomst såsom försäljningsvinst. Huvudkontorskommunen

tillgodoräknas i stället en mindre försäljnings vinst genom att huvudkontorsandelen

höjes till 10 procent; återstående del av den kommunalskattepliktiga

inkomsten tillföres tillverkndngskommunerna. Sistnämnda

förfaringssätt brukar bl. a. tillämpas då tillverkningen avser tämligen likartat

gods och försäljningen sker i stora partier. Detta gäller exempelvis

gruvföretag; även för bruksindustrier och trävaruföretag räknas ofta icke

med tull försäljningsvinst enligt huvudregeln utan huvudkontorsandelen

höjes i stället till 10 procent.

Jämväl bestämmelser om vad som avses med fast driftställe framlades

först i Eiserman och von Wolckers förslag och innebar huvudsakligen

vad nu är stadgat. Bl. a. upptogs kontor såsom exempel på fast driftställe.

Tidigare fanns endast en generell föreskrift, att inkomsten skulle beskattas,

där rörelsen eller någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt

eller i avsevärd omfattning idkats. Kommunalskattekommittén föreslog

bestämmelser om fast driftställe med i huvudsak samma innebörd som de

nu gällande. Kommittén uttalade (s. 468), att de föreslagna bestämmelserna

avsåge att i mera bestämd form angiva beskattningsort för rörelse

eller yrke men rubbade icke utbildad praxis på området. Kommitténs förslag

upptogs med vissa smärre ändringar i 1927 och 1928 års kommunalskattepropositioner

samt föranledde intet särskilt uttalande från riksdagens

sida.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

5

Frågan om fördelningen av rörelseinkomst har — såvitt angår kraftverkens

beskattning — uppmärksammats i en skrivelse till Kungl. Maj :t

från samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. I skrivelsen hemställes

om en skyndsam översyn av gällande bestämmelser om kraftverkens

beskattning. Skrivelsen bär av Kungl. Maj:t överlämnats till 1950 års

skattelags sakkunniga för övervägande. I detta sammanhang må allenast

nämnas, att i skrivelsen icke synes göras någon erinran mot stadgandet,

att 10 procent av kraftverks inkomst skall beskattas i den kommun, där

huvudkontor varit beläget.

I den föreliggande motionen har anförts bl. a., att bestämmelserna i berörda

paragrafer hade lett till att rörelsevinster i många fall fördelats så,

att en icke ringa del därav förts till kommun, där företaget hade huvudkontor

eller annat kontor, till förfång för de kommuner där den verkliga

tillverkningen eller produktionen skedde. Detta kunde icke anses tillfredsställande

ur dessa kommuners synpunkt, varför en ändring av bestämmelserna

borde vidtagas. Det funnes ingen som helst anledning att föra en del

av vinsten till kommun, där intet produktivt arbete för företaget utfördes.

Enbart den omständigheten, att huvudkontor funnes på en viss plats,

borde ej föranleda till att just den kommunen finge rätt att beskatta en

del av vinsten. Bestämmelserna i 58 § att fem procent eller eventuellt mera

skulle föras till kommun, där huvudkontor funnes, borde därför utgå samt

61 § ändras så, att kontor ej räknades som fast driftställe.

Utskottet. I 57 och 58 §§ kommunalskattelagen samt i anvisningarna

till sistnämnda paragraf stadgas om fördelning av rörelseinkomst i de fall,

då rörelse bedrivits i flera kommuner. Beträffande vissa slag av rörelse

finnes särskilda bestämmelser, i fråga om linjetrafik med omnibus stadgas

t. ex., att inkomsten skall beskattas till fem procent i kommun, där huvudkontor

funnits, och i övrigt i de kommuner, där trafiken ägt rum. I

fråga om rörelse av annat slag än de, för vilka särskilda fördelningsregler

fastställts, gäller att inkomsten skall beskattas till fem eller, där omständigheterna

därtill föranleder, högre procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats, efter vad

som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade

varors värde, handelsomsättningens storlek, antalet där sysselsatta arbetare

eller annat förhållande. I 61 § stadgas, att såsom fast driftställe skall

anses plats, ä vilken för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande funnits

särskild anläggning eller vidtagits särskild anordning, såsom kontor,

fabrik, verkstad, verk, bruk, handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe.

I den föreliggande motionen har yrkats sådana ändringar i ovannämnda

bestämmelser, att den s. k. huvudkontorsandelen måtte avskaffas såvitt an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1955

går annan rörelse än de i 58 § särskilt nämnda och att kontor icke måtte

räknas såsom fast driftställe. Till stöd för detta yrkande har motionären

anfört, att det icke funnes någon som helst anledning att föra eu del av

rörelseinkomsten till en kommun, där intet produktivt arbete utfördes.

Vad angår frågan om huvudkontorsandelen må till en början nämnas, att

för beskattning av huvudkontorsandel i en kommun torde erfordras, att

i kommunen inrättats ett verkligt huvudkontor, som har karaktären av

fast driftställe. Det synes angeläget att i första hand ett klarläggande sker

härutinnan, enär en icke ovanlig missuppfattning torde vara, att för beskattning

av huvudkontorsandel vore till fyllest, att ett företags styrelse

hade sitt säte i kommunen. Det förtjänar vidare framhållas, att det i motionen

berörda spörsmålet endast utgör en del av det större problemet om

fördelning av rörelseinkomst över huvud taget. Gällande bestämmelser på

området torde vara grundade på den uppfattningen, att en fördelning av

rörelseinkomsten bör ske mellan de olika kommuner, i vilka inkomsten

kan anses ha åtnjutits eller intjänats. Därvid har man icke ansett sig

kunna bortse från det förhållandet att, även om ett företag idkat fabriltsrörelse

eller dylikt, rörelseresultatet dock måste antagas vara beroende

jämväl av andra faktorer än enbart tillverkning eller produktion. Man

bär sålunda tillerkänt beaktande särskilt åt försäljningsai-bete genom den

s. k. försäljningsvinstandelen, men jämväl åt inköpsarbete och administration.

Huvudkontorsandelen torde sålunda vara avsedd att motsvara den

andel av rörelseinkomsten, som kan antagas ha intjänats genom den vid

huvudkontoret bedrivna verksamheten. Denna innebär stundom endast ren

administration, men mestadels torde flertalet för rörelsens verksamhet

avgörande beslut ske på huvudkontoret och även viss inköps- eller försäljningsverksamhet

vara knuten dit. I dessa hänseenden torde den i det

tidigare lämnade redogörelsen för mellankommunala prövningsnämndens

praxis vara belysande. Rörande storleken av huvudkontorsandelen synes

i flertalet sammanhang, då denna andel diskuterats, dock icke ha gjorts

gällande, att den stadgade andelen vore för hög. Kommunalskatteberedningen,

som framlade ett förslag i ämnet ägnat att bättre tillgodose de

kommuner, där tillverkning skedde, diskuterade ur dessa synpunkter

även ett borttagande av huvudkontorsandelen. Beredningen ansåg sig

emellertid icke ha skäl att framlägga något förslag därom. I sammanhanget

uttalade beredningen bl. a., att andelen genom gällande bestämmelser

vore tämligen snävt begränsad och därför icke hade någon betydelse

för fördelningen av skatteunderlaget mellan kommunerna. Beredningen

anförde även, att huvudkontorsandelen i allmänhet icke torde vara

så stor att den motsvarade den ekonomiska betydelsen av den vid ett huvudkontor

bedrivna verksamheten.

I förevarande sammanhang förtjänar anmärkas, att i fråga om fördelning

av rörelseinkomst, då ett företag både tillverkat och sålt varor, en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

förskjutning i praxis till förmån för tillverkningskomniunerna ägt rum.

Det tidigare antagandet, att i normalfallet tillverkningen och handeln vägde

lika, har sålunda fått vika för en avvägning, som tillmäter tillverkningen

eu dubbelt så stor andel som försäljningen. Sedan huvudkontorsandelen

fråndragits hänföres alltså två tredjedelar av inkomsten till tillverkningskommunerna

och en tredjedel till försäljningskommunerna.

Med det anförda har utskottet endast velat antyda bakgrunden till gällande

bestämmelser. Med utgångspunkt från att dessa syftar till att i möjligaste

mån fördela rörelseinkomsten mellan kommunerna efter den ekonomiska

betydelsen av den inom varje kommun bedrivna verksamheten

kan utskottet icke finna, att vad i motionen anförts kan utgöra skäl för

ett slopande eller en minskning av huvudkontorsandelen. Skulle emellertid

den större frågan om ändrade grunder för fördelning av rörelseinkomst

över huvud taget upptagas till omprövning, blir givetvis även frågan om

huvudkontorsandelens storlek aktuell. Som nyss nämnts ansåg sig emellertid

icke heller kommunalskatteberedningen, oaktat den inställning beredningen

hade till fördelningsfrågan, böra förorda en sänkning av huvudkontorsandelen.

Vidkommande härefter yrkandet, att kontor icke borde anses såsom fast

driftställe, äger vad ovan anförts i viss utsträckning jämväl tillämpning

på detta spörsmål. Utskottet vill endast framhålla, att därest ett företag

haft ett kontor i en kommun, detta icke i och för sig innebär att en

till sin storlek bestämd del av rörelseinkomsten skall tagas till beskattning

i kommunen. Huru stor del av rörelseinkomsten, som skall hänföras till

ifrågavarande kommun, bestämmes från fall till fall med ledning av de

i 58 § angivna omständigheterna. Är kontorets verksamhet att anse såsom

obetydlig, kommer även en obetydlig andel av vinsten att beskattas i kommunen,

och kan kontorets verksamhet antagas hava varit av mer väsentlig

betydelse för rörelseresultatet, kommer en mer väsentlig del av inkomsten

att hänföras dit. I betraktande av grunden för gällande regler

om fördelning av rörelseinkomst kan enligt utskottets mening berättigade

anmärkningar icke riktas mot de resultat, som framkommer vid en rätt

tillämpning av förevarande stadgande.

Av anförda skäl avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 179 av herr Löfroth om ändrade grunder

beträffande beskattning av rörelse som bedrives i flera kommuner

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 är 1955

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Eriksson, Söderquist, Velander, Snygg, Anders Johansson, fröken Ranmark

och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kärrlander, Jansson i Aspeboda, Engkvist,

Anderson i Sundsvall och Asp.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.