Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om investeringsavgift för år 1955, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
1955-02-03 · 96 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 91 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1955:5, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om investeringsavgift för år 1955, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
1
Nr 5
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1955, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 7 januari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 36, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om investeringsavgift för år 1955; samt
2) förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1J^5 (särskild
investeringsavgift).
Beträffande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
Det för dagen rådande ekonomiska läget och de aktuella utvecklingstendenserna
påkallar särskilda åtgärder i syfte att hålla investeringarna inom
ramen för de tillgängliga resurserna.
I förevar ande proposition föreslås att investeringar inom rörelse och jordbruk
under år 1955 belägges med en avgift, motsvarande 12 procent av kostnaderna
för investeringarna. Bestämmelserna har utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med den förordning om investeringsavgift, som gällde för
åren 1952 och 1953.
Investeringsavgiften avser även investeringar i bussar och lastbilar. Med
hänsyn till angelägenheten av en viss återhållsamhet i fråga om investeringar
även i personbilar och motorcyklar, oavsett om dessa användes i rörelse
eller jordbruk eller för privat bruk, föreslås som ett komplement till investeringsavgiften
en särskild investeringsavgift att uttagas vid registrering av
dylika motorfordon. Denna avgift föreslås beräknad efter en skala, som i
princip avvägts med hänsyn till fordonens storleksordning och ålder. Avgiften
varierar med tjänstevikten och motsvarar för ny bil i genomsnitt ca
10 procent av anskaffningskostnaden. Avgiften är lägre ju äldre bilen är
och går ned till en femtedel när fråga är om bilar av 1946 eller tidigare års
modell. — För motorcyklar är avgiften 150, 200 eller 300 kronor, beroende
på tjänstevikten, med motsvarande reducering för äldre årsmodeller.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 5
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 73 av herr Axel Andersson och II: 92 av
herr Carlsson i Tibro, vari hemställts, »att riksdagen under förutsättning
att riksdagen i princip antager det i proposition nr 36 framlagda förslaget om
avgift vid investering i motorfordon måtte besluta sådan ändring i författningsförslaget,
att den föreslagna avgiften ej skall utgå dels i det fall bilköpet
bevisligen avslutats före den 16 januari 1955 oavsett om registrering
hos länsstyrelse hunnit ordnas eller ej, dels i det fall bilköp skett med anledning
av att det tidigare ägda fordonet skadats på sådant sätt, exempelvis
genom krock, brand eller annan olyckshändelse, att ägaren haft fullgod anledning
anskaffa nytt fordon, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext»;
II) de likalydande motionerna I: 107 av herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 139 av herr Hagberg i Stockholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i anleéning av Kungl. Maj :ts proposition nr 36 måtte avslå förslag till
förordning om investeringsavgift för år 1955 och förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift) samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att åtgärder vidtages för att begränsa importen
av de motorfordon som inte införes på utbytesbasis;
III) de likalydande motionerna I: 122 av herr Osvald och II: 164 av herr
Johansson i öckerö m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 36 måtte besluta sådan ändring i den föreslagna författningstexten,
att investeringsavgiften ej skall utgå vid anskaffning av dels nya
fiskebåtar och fraktfartyg med tonnage understigande 500 bruttoregisterton
samt motorer och maskinell utrustning till dessa, dels begagnade fiskebåtar
och fraktfartyg under 500 ton, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext;
IV) de likalydande motionerna I: 123 av herr Theodor Johansson m. fl.
samt II: 167 av herrar Svensson i Vä och Persson i Norrby, vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen nr 36 måtte besluta, att begagnade
motorfordon må undantagas från särskild investeringsavgift, samt,
därest riksdagen skulle avslå detta förslag, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av Kungl. Maj :ts förslag till förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955, att bilfirma, som innehar saluvagnslicens enligt
13 § vägtrafikförordningen, må undantas från skyldighet att erlägga investeringsavgift
för begagnade bilar, som inköpts för vidare försäljning;
V) de likalydande motionerna I: 124 av herr Arrhén och II: 171 av herr
Nilsson i Bästekille, vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 36 i dess § 1 som mom. 3 ville tillfoga: Näringsgrenar,
som redan nu ha svårt att hävda sig mot övermäktig utländsk konkurrens
och som med anledning därav för närvarande äro föremål för stöd
-
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
åtgärder från statsmakternas sida, kunna efter ansökan hos Kungl. Maj:l
erhålla dispens från erläggande av investeringsavgift»;
VI) de likalydande motionerna I: 125 av herr Nyström m. fl. samt II: 161
av herrar Gavelin och Jansson i Kalix, vari hemställts, att riksdagen måtte
bifalla proposition nr 36, dock med den ändring att från investeringsavgift
måtte undantagas bussar och lastbilar, som registreras i landets tre nordligaste
län;
VII) de likalydande motionerna I: 126 av herr Herbert Hermansson och
II: 166 av herr Carlsson i Bakeröd, vari hemställts, »att riksdagen må vid
behandling av proposition nr 36 besluta, att det avgiftsfria beloppet höjes
till 25 000 kr., att företag som på grund av hälsovårdsmyndighets åläggande
tvingas verkställa investering befrias från investeringsavgift samt
att fiskebåtar och med dem jämställda fraktfartyg jämte dessa båtars utrustning
ävenledes undantas från bestämmelserna om investeringsavgift»;
VIII) de likalydande motionerna I: 128 av herr Magnusson in. fl. och II:
163 av herr Boi ja m. fl., vari hemställts, att därest det avslagsyrkande, som i
annat sammanhang komme att framställas, icke skulle vinna riksdagens bifall,
följande tillägg måtte göras i 1 § i förslaget till förordning om investeringsavgift:
Kungl. Maj :t äger slutligen att efter prövning medgiva befrielse
från erläggande av investeringsavgift för sådana näringar, för vilka räntabilitet
icke föreligger;
IX) de likalydande motionerna I: 129 av herr Magnusson m. fl. och II: 155
av herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari hemställts, att samtliga begagnade
fordon skall vara fritagna från den särskilda investeringsavgiften för motorfordon,
samt, därest denna hemställan ej skulle bifallas, att man i förordningen
inför en särskild undantagsbestämmelse om att investeringsavgift
icke skall erläggas av den som innehar saluvagnslicens såvitt angår fordon
som av honom förvaras i lager eller hålles till salu ävensom att bevillningsutskottet
låter utarbeta vederbörlig lagtext;
X) de likalydande motionerna I: 130 av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 160 av herr Munktell m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
bifalla det förslag till övergångsbestämmelser beträffande förordningen om
särskild investeringsavgift å motorfordon, som av bevillningsutskottet kunde
utformas med anledning av vad i motionerna anförts;
XI) de likalydande motionerna I: 131 av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 165 av herr Staxäng m. fl. ,vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att investering i fartyg med en dräktighet upp till 500 bruttoregisterton
icke skall anses utgöra avgiftspliktig investering jämlikt den föreslagna
förordningen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig ändring
i lagtexten»;
XII) de likalydande motionerna I: 380 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 46&
av herr Iljalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl
Maj:ts proposition nr 36 i vad avser införandet av eu bilaccis»;
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
XIII) de likalydande motionerna I: 381 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 468
av herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 36»;
XIV) de likalydande motionerna I: 382 av herr Wehtje m. fl. och II: 475
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen för det fall att
den ej i anledning av därom framförda yrkanden avslår Kungl. Maj :ts proposition
nr 36 måtte besluta att från investeringsavgift skall undantagas förvärvskällan
jordbruksfastighet; samt att 2 § i nämnda förordning följaktligen
måtte utgå och att 1, 6, 7 och 12 §§ skall erhålla följande ändrade lydelse:
§
I
Fysisk
eller juridisk person, som under det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1956 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna annan fastighet
eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att erlägga sådan
skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med vad i denna
förordning sägs till staten erlägga investeringsavgift.
Från avgiftsskvldighet---dylik lokal.
§ 6.
Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.
§ 7.
''Investeringsavgift skall —-----lagertillgångens saluvärde.
Har vid---allenast mellanskillnaden.
Beträffande avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan annan fastighet, skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av
den del av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde,
som belöper å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i
rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av
det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.
Investeringskostnad för---särskild förvärvskälla.
Sammanlagda beloppet —--uppskattade investeringskostnad.
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
12 §.
1 mom. Till ledning —--fastställt formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 15 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke sägs
utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under beskattningsåret
överstigande 500 000 kronor.»
XV) de likalydande motionerna I: 383 av herr Svärd och II: 476 av herr
Nygren, vari hemställts, »att riksdagen måtte, därest Kungl. Maj :ts proposition
nr 36 med förslag till förordning om investeringsavgift i princip skulle
vinna riksdagens bifall, besluta att från investeringsavgift skall undantagas
enskilda bussbolag och utövare av yrkesmässig trafik av lastbilar i vad
avser dessas investeringar i bussar och lastbilar, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderliga ändringar i det av Kungl. Maj :t
framlagda lagtextförslaget»;
XVI) de likalydande motionerna I: 384 av herr Svärd och II: 471 av herr
von Seth m. fl., vari hemställts, »att riksdagen, därest Kungl. Maj :ts proposition
nr 36 med förslag till förordning om investeringsavgift i princip
vinner riksdagens bifall, måtte besluta att från förordningens tillämpningsområde
undantaga sådana investeringar vilka syfta till ett bättre tillvaratagande
av klenvirket samt att vederbörande utskott utarbetar härför erforderliga
ändringar i lagtextförslaget»;
XVII) de likalydande motionerna I: 385 av fru Gärde Widemar m. fl.
och II: 478 av herr Kollberg in. fl., vari hemställts, att riksdagen för den
händelse riksdagen beslutar godkänna propositionen nr 36 med förslag till
förordning om investeringsavgift för år 1955 in. m. måtte dels föreskriva de
ändringar i vid propositionen fogade förslag till förordningar som föranleds
av vad i motionerna andragits, dels bestämma att det belopp som kan
inflyta i anledning av bestämmelserna om investeringsavgift skall avsättas
till en »allmän konjunkturutjämningsfond», varvid Kungl. Maj:t torde
föreslå bestämmelser om fondens disposition, samt att bevillningsutskottet
måtte utarbeta förslag till erforderliga ändringar i författningstexterna;
XVIII) de likalydande motionerna I: 386 av herrar Ohlon och Svärd samt
II: 474 av herr Hagberg i Malmö m. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 36, i vad densamma
innefattar förslag till förordning om investeringsavgift för år 1955,
2) att därest detta yrkande ej bifalles samtliga i rederirörelse gjorda
investeringar i maskiner och inventarier sålunda även i fartyg måtte undantagas
från avgiftsplikt till investeringsavgift,
3) att, såvida ej heller yrkandet under punkt 2 ovan bifalles, riksdagen
för sin del måtte besluta ändringar i det i förenämnda proposition framlagda
förslaget till förordning om investeringsavgift för år 1955 i de delar
i motionerna berörts,
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
4) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
ändringar i författningstexten;
XIX) de likalydande motionerna 1:387 av herr Ohlon in. fl. och 11:477
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå de i Kungl.
Maj:ts proposition nr 36 innefattade förslagen till förordning om investeringsavgift
för år 1955 samt till förordning om avgift vid investering i motorfordon
år 1955»;
XX) de likalydande motionerna I: 388 av herr Karl Persson m. fl. och
It: 481 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen vid behandling av propositionen nr 36 måtte besluta,
A) vad beträffar förordningen om investeringsavgift för år 1955, att från
uppskattad investeringskostnad må avdragas ett belopp av förslagsvis 25 000
kronor, att investeringar i ekonomibyggnader vid jordbruket, vilka styrkes
vara avtalade eller påbörjade senast den 15 januari 1955, må undantagas
från investeringsavgift, samt att bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela dispens
från avgiftsskyldighet för ur näringspolitisk synpunkt synnerligen angelägna
investeringar i överensstämmelse med vad i motionerna anförts,
B) vad beträffar förordningen om avgift vid investering i motorfordon
år 1955, att köp och byte av begagnade bilar må undantagas från avgiftsskyldighet,
samt att avgift skall utgå, då ansökan om fordonets upptagande
i bilregister inkommit till länsstyrelsen efter den 20 januari 1955, dock att
Kungl. Maj :t må bemyndigas att meddela dispens från avgiftsskyldighet
i sådana fall då avtal om köp av bil genom intyg till fullo kan bevisas ha
träffats före sagda datum,
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningstext;
XXI) de likalydande motionerna I: 389 av herr Georg Carlsson m. fl. och
11:482 av herr Persson i Norrby m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 36 måtte besluta, att för lastbilsägare det
avgiftsfria beloppet vid investering i lastbil må vara 35 000 kronor, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext»
;
XXII) motionen I: 127 av herrar Näsgård och Lodenius, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att de medel som inflyter enligt förordningen
om avgift vid investering i motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift)
i första hand skall användas till finansiering av kostnaderna för övergång till
|iögertrafik, därest sådan trafik genomföres»;
XXIII) motionen I: 351 av herr Gustaf Elof sson, vari hemställts, »att riksdagen
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 36 måtte med avslag
på förslaget till förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1955
(särskild investeringsavgift) besluta, dels att par. 8 i förslaget till förord
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 •
ning om investeringsavgift för år 1955 ändras så, att från uppskattad investeringskostnad
må avdragas ett belopp av 25 000 kronor, och dels att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för
begränsning av importen av motorfordon under år 1955 på så sätt, att valuta
till ett belopp av förslagsvis högst 400 milj. kronor ställes till förfogande för
denna import»;
XXIV) motionen II: 162 av herrar Asp och Persson i Appuna, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 36
måtte besluta att som avgiftspliktig investering icke skall anses förvärv av
fordon som registreras för yrkesmässig trafik eller för regelbundna transporter
av mjölk, mejeriprodukter, ägg eller slaktdjur»;
XXV) motionen II: 467 av herr Lundberg, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 36 med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955, m. m.»;
XXVI) motionen 11:470 av herrar Nygren och Carlsson i Stockholm, vari
hemställts, att motorcyklar skall vara fritagna från den särskilda investeringsavgiften
för motorfordon samt att utskottet låter utarbeta vederbörlig
lagtext;
XXVII) motionen II: 472 av herrar Munktell och Nygren, vari hemställts,
»att riksdagen för det fall den ej i anledning av därom framförda yrkanden
avslår Kungl. Maj :ts proposition nr 36 med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1955 m. m. måtte besluta att punkt 2 i de av Kungl. Maj :t
framlagda övergångsbestämmelserna till förordning om investeringsavgift
måtte erhålla följande lydelse:
2) till avgiftspliktig investering hänföres icke förvärv av byggnad, därest
kontrakt om köpet undertecknats senast den 15 januari 1955 och ej heller
sådan investering i fastighet, för vilkens utförande byggnadstillstånd meddelats
senast nämnda dag. Avgiftspliktig investering anses ej heller föreligga
i fråga om inventarieförvärv, därest leverans skett eller skriftligt avtal
om leverans träffats före den 15 januari 1955»;
XXVIII) motionen II: 473 av herrar Edström och Nygren, vari hemställts,
»att riksdagen måtte, därest Kungl. Maj :ts proposition nr 36 med förslag
till förordning om investeringsavgift i princip skulle vinna riksdagens bifall,
besluta att även av kommun gjorda investeringar skall vara underkastade
investeringsavgift, såvitt ej fråga är om bostadsbyggande, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga ändringar i Kungl.
Maj :ts lagtextförslag»;
XXIX) motionen 11:479 av herrar Carlsson i Stockholm och Schmidt,
vari hemställts, att riksdagen för den händelse riksdagen skulle i princip
antaga det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 36 fogade författningsförslaget
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
om investeringsavgift för år 1955, måtte besluta följande ändringar, nämligen
1) att vid ersättningsanskaffning av maskiner eller andra inventarier
avdrag inom samtliga förvärvskällor må göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller om detta icke kan visas, för det
belopp, som erhålles vid försäljningen av tillgången, 2) att investeringar i
enskild järnvägsdrift i likhet med vad som i propositionen föreslås bli fallet
för statlig sådan, fritages från avgiftsplikt, 3) att det för bland andra
statliga och kommunala busstrafikföretag i propositionen föreslagna undantaget
från skyldighet att erlägga investeringsavgift jämväl skall gälla
privatägda busstrafikföretag samt 4) att inköp av begagnade fartyg fritages
från avgiftsplikt, ävensom att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till erforderliga ändringar i författningstexten;
XXX) motionen II: 480 av herr Strandh in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
under förutsättning att riksdagen i princip antager det i proposition
nr 36 framlagda förslaget om investeringsavgift måtte besluta sådan ändring
i författningsförslaget, att skattskyldig, som erhållit byggnadstillstånd
före den 15 januari 1955, och sålunda befrias från investeringsavgift för
byggnad jämväl måtte befrias från investeringsavgift för till rörelsens rationella
drift erforderliga maskiner och inventarier samt att från uppskattad
investeringskostnad måtte få avdragas ett belopp av 30 000 kronor»;
ävensom
XXXI) motionen II: 483 av herr Andersson i Dunker, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 36 måtte besluta, att
samtliga investeringar i anläggningar för produktion eller distribution av
elektrisk kraft må undantagas från skyldighet till investeringsavgift, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:73, 1:123—125, 1:127, 1:128, 1:351,
1:382, 1:386, 1:389, II: 139, II: 155, II: 160, II: 162, 11:164—166, 11:467—
473, 11:476—481 och 11:483.
Propositionen
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor
i propositionen, nämligen
Av det ekonomiska läget påkallade åtgärder, s. 12—18.
Investeringsavgiften för rörelseidkare och jordbrukare, s. 18—23.
Särskild investeringsavgift för motorfordon, s. 23—27.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
$
Motionerna m. m.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna samt i till utskottet inkomna
skrifter i förevarande frågor må här återgivas följande.
I motionerna anförda allmänna synpunkter
I de likalydande motionerna 1:107 och 11:139 har framhållits
bl. a. att som det enda verkliga skälet för antagandet, att gränsen uppnåtts
för den ekonomiska expansionen, i propositionen anförts att industriens investeringar
beräknades öka med 7 procent detta år. Men med hänsyn tagen
till att motsvarande investeringar ökat 15 procent 1954, kunde inte beräknade
7 procents ökning betraktas som något särskilt anmärkningsvärt. Vid
bedömandet av denna fråga måste man ju ta hänsyn till dels att det rådde
en gynnsam ekonomisk konjunktur, dels att stora behov förelåge för nyinvesteringar
i syfte att effektivisera industri och jordbruk. Dessutom hade
det gångna årets gynnsamma resultat lagt en stark grund för nyinvesteringar.
Enligt propositionen ökade exporten med 9 procent 1954, importen med 13
procent. Till detta kunde läggas dels den starka produktionsökningen, omkring
7 procent, dels också att den samlade konsumtionen endast ökat 4
procent. Detta liksom avsättningssvårigheterna för konsumtionsindustrierna
tydde på att befintliga tillgångar av varor och ekonomiska resurser överstege
efterfrågan. — Beträffande den inledda kreditåtstramningen framhölle propositionen
med rätta storföretagens möjligheter till självfinansiering. Detta
gjorde kreditrestriktionerna till ett slag i luften när det gällde de större företagen.
De mindre företagen däremot, som tvingades anlita bankerna för
att finansiera nyinvesteringar i sina företag, bleve de enda som verkligen
kännbart drabbades. Eftersom kreditåtstramningen inte ansåges bli tillräckligt
kännbar förordade regeringen en särskild företagsbeskattning, kallad
investeringsavgift. Formellt drabbade denna stora och små företag i industri
och jordbruk som nybyggde eller ökade maskinbeståndet med mer än femton
tusen kronor. Men eftersom storföretagen hade helt andra möjligheter att
vräka över dessa merkostnader på marknaden, konsumenterna, skärpte åtgärden
ytterligare snedvridningen i relationerna mellan de starka och de svagare
företagen. — Motionärerna ansåge det felaktigt att särskilt beskatta nyinvesteringar
i produktionsapparaten i syfte att begränsa sådana. Å andra sidan
vore det helt i sin ordning att företagen betalade en högre skatt till samhället
än hittills. Riksdagen borde därför uttala sig för en höjning av den
statliga inkomstskatten för svenska aktiebolag in. fl. från 40 till 50 procent
av den beskattningsbara inkomsten.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:381 och 11:46 8
har pekat på att den tekniska utvecklingen, produktionens specialisering och
önskvärdheten av att nå säkra höjningar i levnadsstandarden genom att
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
öka arbetsinsatsernas produktivitet i tilltagande grad ställt behovet av en
omfattande och jämnt löpande investeringsverksamhet i förgrunden i alla
länder. Investeringsproblemet vore numera ingalunda ett speciellt industriproblem.
De måhända mest anmärkningsvärda resultaten av sådana ansträngningar
hade nåtts inom jordbruket. Under senare år hade önskvärdheten
att rationalisera distributionen särskilt uppmärksammats. De allmänekonomiska
skäl, som världen över föranlett stora ansträngningar för att
möjliggöra och genomföra åtgärder i syfte att höja arbetsproduktiviteten
och därmed skapa förutsättningar för stigande löntagarinkomster, gällde
självfallet även vårt land. Här tillkomme emellertid att den svenska välfärden
i mycket hög grad vore beroende på landets möjligheter att hävda sig
i internationell konkurrens. Man måste på det tekniska planet finna ersättning
för våra bristande möjligheter att lägga upp produktionen i mycket
stora serier. Investeringsverksamheten måste alltid planeras. En ekonomisk
politik, som ville skapa förutsättningar för ett lugnt och säkert framåtskridande,
måste ge utrymme såväl för betydande investeringar som för en planering
av dessa. Det vore angeläget att den ekonomiska politiken utformades
på ett sådant sätt att den inte för företagen måste framstå som ett
ständigt osäkerhetsmoment. Några belägg för att det främsta hotet mot
stabiliteten i vår samhällsekonomi skulle komma från enskilda investeringar
hade icke förebragts. Däremot vore det uppenbart av de redovisningar och
prognoser som framkommit att den offentliga investeringsverksamheten -—
måhända i främsta rummet den till vilken kommunerna föranletts icke minst
på grund av ålägganden direkt eller indirekt från statsmakternas sida •—- stigit i en takt som endast med svårighet låtit sig förena med det ansträngda
ekonomiska läget. Dagens ekonomiska läge företedde ingen alldeles entydig
bild. Så mycket kunde emellertid sägas att åtgärder för att öka det enskilda
sparandet, för att sänka produktionens kostnader och för att öka dennas
avkastning måste stå långt fram på dagordningen. Alla dessa väsentliga
uppgifter motverkades av en investeringsavgift. Då år 1951 en investeringsavgift
införts som ett led i den ekonomiska politiken, hade ett synnerligen
tillspetsat konjunkturläge förelegat. Den uppfattning, åt vilken motionärerna
då givit uttryck, hade varit att under dessa speciella förhållanden och
som en engångsföreteelse en investeringsavgift kunde vara fördragbar, dock
under förutsättning att den betraktades som en kompletterande åtgärd till
i främsta rummet en kreditpolitik med rörlig ränta. I nuläget vore situationen
en annan. Investeringsbenägenheten vore relativt sett avsevärt mindre.
Det vore vidare att märka att en investeringsavgift som återkomme med
korta mellanrum snabbt förlorade sin effekt som återhållande eller rättare
sagt uppskjutande faktor. I den mån den över huvud taget ledde till resultat,
åstadkomme den en ryckighet i investeringsutvecklingen, vilken såväl
samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt måste betraktas som en belastning.
Oundgängliga investeringar bleve kraftigt fördyrade, vilket förr
eller senare måste slå igenom i konsumentpriserna, i varje fall så att prissänkningstendenserna
motverkades. Investeringar, som vore möjliga att
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
uppskjuta utan alltför menliga verkningar, samlades ihop till avgiftsfria år
och exploderade då i en mycket stark investeringsbenägenhet, som måste
pressa arbetskrafts- och materialresurserna intill eller över gränsen. Under
dessa år kunde farhågor för ett framtida återinförande av investeringsavgift
t. o. in. föranleda igångsättande av investeringar, som eljest skulle ha uppskjutits.
Vid en ostörd investeringsutveckling uppvägdes tendensen till ökade
investeringar inom en näringsgren av en mera restriktiv inställning mom
en annan. Denna utjämningstendens komine att försvinna i ett system av
återkommande fiskala ingripanden. En återkommande investeringsavgift skapade
därför i själva verket förutsättningar för nya ingripanden av samma
slag i en stigande serie.
Det rådande samhällsekonomiska läget, konstateras i de likalydande m otionerna
1:387 och 11:47 7, ville motionärerna karakterisera som
en högkonjunktur, där uppmärksamheten närmast borde riktas mot de expansiva
dragen. Dessa kunde dock inte anses vara av sådan art och styrka, att
en inflationsartad utveckling inte skulle kunna bemästras utan de nu föreslagna
punktskatterna. Tvärtom syntes visst, att dessa finge övervägande
skadliga verkningar på grund av deras allmänt kostnadsförhöjande natur.
De riskmoment för en inflationistisk utveckling, som nuläget inrymde, kunde
och borde framför allt bemästras med andra, generellt verkande åtgärder
av kreditåtstramande natur, innefattande bl. a. sådana som åtstramade avbetalningskrediten.
För att en exceptionell utveckling skulle undvikas,
krävdes självfallet att lämpliga åtgärder tillgrepes i tid. Motionärerna ville
dessutom understryka angelägenheten av att skyndsamma åtgärder vidtoges
i syfte att stimulera en ökning av sparandet, då nuläget syntes så klart belysa
att den ekonomiska politiken i fråga om inställningen till sparandet
under hela efterkrigstiden företett allvarliga brister. Motionärerna ansåge
förty inte vidtagandet av en sådan exceptionell åtgärd som införandet av en
investeringsavgift och bilaccis motiverad. Det nuvarande ekonomiska läget
skilde sig i mycket hög grad från den extrema överkonjunktur med en stark
prisstegring, som utmärkt år 1951, då förra gången sådan avgift införts.
Mot införandet av dylika avgifter kunde förutom ovan angivna skäl ett flertal
andra omständigheter anföras. De verkade kostnadsförhöjande utan att
ha exempelvis räntevapnets åtstramande effekt på kreditvolymen; de vore
osmidiga och kunde till skillnad från kredit- och penningpolitiken näppeligen
varieras efter lägets förändringar; de drabbade orättvist och slumpartat.
Åtgärder av nu föreslagen typ skapade en skadlig atmosfär av ovisshet
och otrygghet inom produktionslivet. Det mera långsiktiga kalkyleringsoch
planeringsarbetet bleve allvarligt rubbat och försvårat. Inte minst mot
bakgrunden av de starkt motiverade rationaliseringssträvandena inom produktionslivet
vore de föreslagna skatteåtgärderna i hög grad betänkliga,
något som särskilt understrukits från industrihåll.
I motionen I 1: 4 (i 7 har motionären framhållit bl. a. följande. En
investeringsavgift måste vara en engångsåtgärd om den tillfälligt skulle kun
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
na fylla en uppgift. Om den brukades och borttoges i årsintervaller, bleve
det en godtycklig varuskatt, vars konjunkturstyrande förmåga torde vara
minimal eller obefintlig. Skulle den fulla sysselsättningen och vårt lands
konkurrenskraft på världsmarknaden kunna bibehållas, vore det en tvingande
nödvändighet, att handeln och industrien ständigt hade möjlighet att
rationalisera och investera för att bli effektiv och prisbillig. Ekonomiska
ingrepp i näringslivet måste realistiskt kunna prövas, såvida den ekonomiska
grunden för samhällsarbetet och levnadsstandarden skulle skyddas.
Årets lönekrav från arbetarsidan hade varit måttfulla och naturliga. Eu
ökad reallön vore självklar under full sysselsättning, såvida det rationaliserades
i tillräcklig takt. Här förelåge en växelverkan som inte borde brytas.
Ur nu anförda synpunkter syntes inte föreligga något behov av investeringsavgift.
Däremot kunde en relativt omfattande utrikeshandel inom
en krets av stater, där ett land tillämpade frihandelns principer, under det
att de andra genom tull e. d. skapade olika svårigheter, innebära påfrestningar
i betalningsbalansen och verka inflationsdrivande. I fråga om detta
problem vidgade investeringsavgiften inflationsfaran i stället för att minska
den. Vad beträffade den ökade bilimporten vore denna delvis ett uttryck
för en uppskjuten köpvilja från åren 1952 och 1953, men även en nödvändig
följd av en teknisk utveckling och en förbättrad levnadsstandard. Motorismens
utveckling både på land, i vatten och i luften finge inte ses som en
belastning. Rent allmänt funnes emellertid en inflationsfara, som kunde bekampas
genom att köpkraften generellt åtstramades, inte bara hos dem
som hade bilar och motorcyklar utan hos alla. Vore det behövligt, kunde
ett tvångssparande ske genom ett höjt skatteuttag. Skatteuttaget vore progressivt
och träffade efter bärighet alla skattebetalare. Ett sådant förfarande
kunde med en utbyggnad av skatteuppbörden ske mycket snabbt, och skatten
skulle kunna ändras under löpande budgetår. I dagens läge torde det
dock räcka med sparsamhet i fråga om utgifter och ett oförändrat skatteuttag.
Om statens inkomster kunde bibehållas eller stiga, borde detta icke
anvandas till skattelättnad så länge högkonjunktur rådde utan för att skapa
en statens konjunkturfond av en sådan storleksordning, att den motsvarade
enskild företagsamhets dolda reserver inom dess företag. Fonden skulle vara
fristående gentemot den ordinarie budgeten. Då det inte vore uteslutet, att
en inflation kunde hävas genom en nyinvestering, skulle konjunkturfonden
genom stimulerande lån eller anslag till statlig, kooperativ eller enskild
företagsamhet kunna hjälpa den industriella verksamhet eller handel, som
ur landets och konjunkturens synpunkt kunde motivera detta. Genom en
investeringsavgift träffades i första hand det som borde skyddas, nämligen
investeringarna och rationaliseringarna inom handel och industri. Investeringsavgiften
kunde därför inte betraktas som ett medel till att avvärja en
inflation, utan genom att den hindrade nödvändiga och samhällsnyttiga investeringar
kunde den indirekt bli ett inflationsdrivande medel.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
13
Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avser
förslaget till investeringsavgift
I de likalydande motionerna 1:122 och 11:164 har bl. a. framhållits
att såväl regering som riksdag vid olika tillfällen i samband med
frågan om prisreglering på fisk m. m. uttalat sig för en rationell drift av
det svenska fisket. Investeringsavgiften borde med hänsyn därtill icke få
sådan verkan att den hindrade ett rationellt bedrivande av landets havsfiske.
Detta skulle särskilt hårt drabba den del av denna näring, som arbetade
i hård konkurrens med andra länders havsfiske. Man kunde beräkna,
att av västkustfiskarnas fångster ungefär hälften avsattes på utländska
marknader antingen vid direktlandningar i utländska hamnar eller
som kommersiell export från Sverige. Skulle det svenska havsfisket ha möjlighet
att även i fortsättningen hävda sig i denna hårda internationella konkurrens,
måste det ha möjlighet att följa med i den tekniska utvecklingen
på fiskets område. Det vore här också fråga om ökning av de risker under
vilka det svenska havsfisket måste drivas genom att en investeringsavgift
hindrade fiskelagen från att i behövlig utsträckning förnya båtmaterialet,
motorer och annan maskinell och teknisk utrustning. Enbart
framdrivningsmotorn till en stor modern västsvensk fiskebåt betingade inmonterad
och färdig en kostnad av ca 90 000 kronor. Vad motionärerna anfört
i fråga om fiskebåtar kunde i stort sett även tillämpas på de mindre
fraktfartygen. Såväl tyskar som holländare hade i stor utsträckning genom
nybyggnad av moderna mindre motorfartyg blivit en hård konkurrent till
den svenska mindre fraktfarten, vilken inte haft möjlighet att förnya sitt
far tygsmaterial i den utsträckning som varit önskvärd.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:124 och 11:171
framförda yrkandet har motionärerna erinrat om att den inrikes sjöfarten
med mindre fartygstyper haft att kämpa med stora svårigheter av olika slag,
beroende främst på att de utländska konkurrenternas fartyg varit modernare
och försedda med arbetsbesparande apparatur. Statsmakterna hade under
de närmast föregående åren vid olika tillfällen visat sig behjärta det i detta
avseende föreliggande läget. Detta hade främst skett därigenom, att staten
tillskjutit medel till en lånefond, ur vilken beställare av nytt tonnage kunde
erhålla lån på förhållandevis fördelaktiga villkor. Även inom fiskerinäringen
hade man under en längre tid kämpat med svårigheter, särskilt då det gällt
att förnya skeppstonnaget. Härvidlag vore nu tendensen, att fiskebåtarna
byggdes betydligt större än vad tidigare varit fallet. Staten hade också här
gått emellan genom upprättande av en lånefond för båtbyggande av denna
typ. Den föreslagna investeringsavgiftens avsikt sades vara att dämpa en
överkonjunktur. På förenämnda näringsområden förelåge icke eu sådan,
snarare motsatsen. Näringarna, redan betungade, hade tidigare av statsmakterna
erkänts vara i behov av lättnader. Investeringsavgiften skulle i detta
fall verksamt bidraga till att neutralisera de fördelaktiga verkningarna av
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
de åtgärder, som staten själv vidtagit. All logik syntes därför kräva vissa justeringar.
I § 1 borde införas en tillåtelse om dispensförfarande inom vissa
näringar, om vilka det med fog kunde hävdas, att investeringsavgiften icke
skulle fylla sin mission att dämpa en högkonjunktur.
I de likalydande motionerna 1:125 och II: 161 har framhållits
bl. a. att Norrland vore fattigt på järnvägar. Motorismen hade därför
kommit att spela en relativt sett större roll där än i områden med ett rikt
utgrenat järnvägsnät. De specialskatter som nu lades på motorismen drabbade
med större effekt just de nordliga delarna av landet. Med hänsyn därtill
borde bussar och lastbilar i de tre nordligaste länen undantagas från
investeringsavgift. Det vore så mycket större anledning att göra detta som
både riksdag och regering vid upprepade tillfällen uttalat sin förståelse för
de speciella problem som följde med de väldiga avstånden, med glesbebyggelsen
och med bristen på järnvägar.
Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:126
och 11:166 har uttalats bl. a. följande. Höjningen av materialpris och arbetskostnader
hade gjort, att man numera koinnie upp till kostnader långt
över 15 000 kronor även vid relativt små reparationer och förbättringar av
t. ex. jordbrukets ekonomibyggnader. En höjning av det avgiftsfria beloppet
till 25 000 kronor vore därför väl motiverad. — Enligt propositionsförslaget
toges ingen hänsyn till de investeringar som exempelvis jordbrukets föreningar
och andra företagare inom livsmedelsbranschen tvingades företa som en
följd av hälsovårdsmyndigheternas föreskrifter. Det syntes orimligt, att investeringsavgift
skulle uttagas i dylika fall. Beträffande fiskare och dem som
med mindre båtar dreve fraktfart hade nyanskaffning och modernisering av
båtar och redskap skapat ett ökat kapitalbehov. Då såväl anskaffnings- som
underhållskostnaderna ständigt stege och vederbörandes inkomster vore i
hög grad ovissa, vore det synnerligen svårt för dessa yrkesgrupper att bära
en ytterligare skattebelastning. Kraven på större och modernare båtar, bättre
fångstredskap och övrig utrustning, bekvämare och mera hygieniska förhållanden
ombord o. s. v. hade under årens lopp ökats och borde givetvis på
allt sätt tillgodoses. Inga åtgärder som hindrade denna utveckling borde därför
vidtagas.
Till stöd för den i de likalydande motionerna 1:128 och 11:163
föreslagna möjligheten beträffande oräntabla näringsgrenar till dispens från
erläggande av investeringsavgift har anförts, att det vore allmänt känt att
konjunkturen av i dag måste anses mer splittrad än någonsin tidigare. Medan
goda avsättningsmöjligheter förelåge för flera näringar hade utomordentligt
stora svårigheter uppkommit för andra. För denna senare del av vårt
näringsliv hade den främsta möjligheten varit att genom långt gående rationaliseringar
och ständig effektivisering av sin verksamhet försöka utjämna
den stora klyftan mellan vårt höga och utlandets i många fall låga kostnads
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
läge. Detta förhållande i samband med förekomsten av en yrkeskunnig och
skicklig personal samt en förnuftig företagspolitik hade lyckats rädda stora
industrigrupper från försämrad sysselsättning. Särskilt för de delar av vårt
näringsliv, som för närvarande arbetade under sådana förhållanden att räntabilitet
icke nåddes, kunde motionärerna icke finna annat än att de åtgärder
som nu föreslagits om införande av en generell investeringsavgift komme
att få en mycket olycklig inverkan och starkt fördyra och hämma den fortsatta
nödvändiga rationaliseringen. Detta kunde icke leda fram till annat än
att det bleve ännu svårare att bemästra den hårda konkurrensen, framföi
allt från låglöneländerna, och därigenom försämrades också sysselsättningsmöjligheterna
för stora delar av svenska folket. De investeringar, som gjoides
inom sådana näringsgrenar, kunde icke på något sätt anses onödiga, då
det hårda läget medförde att inga andra investeringar än sådana, som bleve
direkt kostnadsbesparande, komme till utförande. För sådana samhällen, där
näringslivet vore ensidigt inriktat på vissa i dagens läge hårt utsatta industrigrupper,
kunde läget, om ytterligare försvårande omständigheter till
komnve, bliva nära nog katastrofartat.
I de likalydande motionerna 1:131 och 11:165 har anförts,,
att den mindre skeppsfarten befunne sig i ett prekärt läge. Medan motorsegelflottan
år 1939 omfattat 922 fartyg om sammanlagt 85 920 bruttoton,
hade antalet fartyg vid 1954 års slut nedgått till 572 om sammanlagt 59 763
bruttoton. Den bristande förnyelsen av tonnaget sammanhängde med att
priserna för nybyggnader för dagen vore så höga, att ett nybyggt fartyg med
nuvarande driftskostnader och fraktläge merendels icke kunde förränta det.
däri nedlagda kapitalet. Motorsegelflottan hade stor betydelse såväl för det
inrikes transportväsendet som för skeppningarna mellan Sverige och grannländerna.
Den vore dessutom en viktig källa för rekryteringen av sjöfolket
för hela handelsflottan och spelade eu betydande roll för landets försvarsberedskap.
Jämväl för nyanskaffningar av fiskefartyg komme investeringsavgiften
att utgöra en kännbar belastning. Då statsmakterna upprätthölle
en särskild reglering till stöd för den medborgargrupp, som hade sin försörjning
av fisket, måste investeringsavgiften uppenbarligen även å detta
område motverka statsmakternas strävanden för näringens stödjande. Även
här vore en förnyelse och rationalisering ett samhälleligt intresse. Starka
skäl förelåge för ett undantag från investeringsavgift för hithörande fartyg,
d. v. s. för fiskefartyg, motorseglare samt mindre motorfartyg, varvid gränsen
lämpligen borde sättas vid 500 bruttoregisterton.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:382 och 11:475
framförda yrkandet att förvärvskällan jordbruksfastighet måtte undantagas
från avgift har anförts hl. a. följande. Enligt beräkningar av jordbrukets
utredningsinstitut, hade förändringarna i jordbruksproduktionen och
dess produktionsmetoder sedan år 1938/39 givit livsmedelskonsumenterna
eu sammanlagd utgiftsminskning som närmade sig 25 procent av den s. k.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
jordbrukskalkylens totala omslutning. Beloppet fördelade sig praktiskt taget
lika på produktionsökning och sammanlagd relativ kostnadsminskning. Produktionsökningen
stode i direkt samband med mekaniseringen. Mekaniseringen
hade möjliggjort en snabbare minskning i den manuella arbetsinsatsen
än under någon tidigare period. Den snabba rationaliseringen hade
gjort det möjligt för jordbruket att utan alltför omfattande prisstöd följa
med i den allmänna inkomstutvecklingen. Den hade även skapat vissa förutsättningar
för export av produktionsöverskottet. Vikten av fortsatt rationalisering
inom jordbruket hade starkt betonats av den s. k. jordbruksprisutredningen
i dess nyligen avgivna betänkande. Den utgiftsökning som jordbruket
skulle åsamkas genom den föreslagna investeringsavgiften kunde
uppskattas till några tiotal miljoner kronor för år 1955. De flesta av jordbrukets
investeringar torde vara av så angelägen grad att de icke utan påtagliga
vådor kunde uppskjutas. I den mån flera jordbrukare sloge sig samman
för att gemensamt kunna anskaffa och utnyttja dyrbara maskiner
finge investeringsavgiften aktualitet även för de mindre jordbrukarna. Även
via de s. k. maskinstationerna, vilka formellt dreves som fristående företag,
drabbade avgiften de mindre jordbrukarna. De större gårdarna, där det måhända
intensivaste rationaliseringsarbetet för närvarande påginge, hade
däremot uppgivit en sådan planerad investering att de flesta torde komma
att drabbas av investeringsavgiften. För de anställda inom jordbruket vore
en fortsatt snabb rationalisering en angelägenhet av största betydelse då endast
därigenom utrymme kunde beredas för en i och för sig önskvärd förbättring
av deras löneställning. Beträffande sockerbetsodlingen hade jordbruksprisutredningen
uppmärksammat det höga importskydd, som denna
odling erhölle, och framhållit att rationaliseringen inom densamma borde
bediivas i ökad takt. För odlarna betydde detta vidgade behov av maskinell
utrustning för sådd, gallring och upptagning samt av lastnings- och transportmaskiner.
Icke i något fall torde den behövliga nyuppsättningen kunna
erhållas under ett belopp av cirka 20 000 kronor. Denna näring drabbades
följaktligen onormalt hårt, vilket kunde komma att innebära att dess av
utländsk konkurrens redan nu hårt pressade läge ytterligare förvärrades.
Inom de sektorer av näringslivet där jordbrukets produkter vidarebearbetades
och distribuerades förelåge väsentliga och ofrånkomliga investeringsbehov.
En betydande rationaliseringsverksamhet vore också planerad. Inom
svenska mejeriernas riksförening beräknades så till exempel investeringsavgiften
för år 1955 komma att uppgå till totalt cirka 3 miljoner kronor varvid
dock förutsattes att investeringsavgiften avvecklades senast med utgången
av detta år. Även för slakteriorganisationerna betydde investeringsavgiften
kostnadsökningar, som uppskattades till cirka 2 1/2 milj. kr. Dessa
belopp som vore beräknade i underkant komme att slå igenom i högre
livsmedelspriser.
I de likalydande motionerna 1:3 83 och 11:476 har framhållits,
att enligt förslaget bussbolag och utövare av yrkesmässig trafik med
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 dr 1955
17
lastbilar ur konkurrenssynpunkt komme i ett betydligt sämre läge än liknande
kommunal- och statsägda företag. Ett slopande av investeringsavgiften
för nämnda grupper av trafikföretag skulle ej medföra att myndigheterna
icke finge möjlighet att motverka en ökning av investeringarna i
dessa företag. Redan nu krävdes nämligen tillstånd för insättandet av nya
fordon, varför den motvikt mot ej nödvändiga investeringar som investeringsavgiften
avsåge att åstadkomma redan existerade.
Som motivering för det i de likalydande motionerna 1:384 och
11:471 framförda yrkandet har framhållits, att frågan om klenvirkets
tillvaratagande och utnyttjande i produktionen vore skogsekonomiskt av stor
betydelse. Tillgångarna på klenvirke vore f. n. mycket stora, medan å andra
sidan förutsättningar ej funnes att rationellt tillvarata dessa. Södra Sveriges
skogsindustriutredning hade framhållit, att det givetvis ankomme på skogsägare,
sågverksägare och industriföretag att vidtaga erforderliga åtgärder,
men utredningen hade också understrukit vikten av att statsmakterna lämnade
sin medverkan, framför allt i fråga om forsknings- och försöksverksamheten.
Likaså borde enligt utredningen från det allmännas sida sådant
stöd lämnas att genomförandet av anläggningarna och rationaliseringsarbetet
underlättades för de enskilda företagarna. Av de synpunkter utredningen
sålunda anfört borde i varje fall den slutsatsen kunna dragas, att det skulle
vara högst olämpligt om staten direkt motverkade de här ifrågavarande rationaliseringssträvandena.
Därför borde under alla förhållanden — eventuellt
genom tillskapande av dispensmöjligheter — investeringar, vilka syftade
till ett bättre tillvaratagande av klenvirket, undantagas från skyldigheten
att erlägga investeringsavgift.
1 de likalydande motionerna 1:385 och 11:478 har till en början
framhållits att det av propositionsförslagets syfte följde att bestämmelserna
om avgifternas uttagande borde utformas så, att de icke drabbade sådana
investeringar, som vid förslagets bekantgörande den 16 januari 1955
redan blivit gjorda eller rörande vilka dessförinnan träffats bindande avtal.
I fråga om sådana investeringar vore uttagande av avgift helt meningslöst,
enär vederbörande icke hade möjlighet att avstå från dem. De skäl som
anförts till stöd för propositionsförslaget i denna del, nämligen risken för
kringgående genom antedatering av köpekontrakt och liknande, kunde icke
rimligen åberopas till försvar för bestämmelser som med nödvändighet
måste drabba lojala medborgare på ett obilligt, för rättskänslan stötande
sätt. Det vore tillräckligt med det ansvar enligt skattestrafflagen som följde
på ett kringgående av de föreslagna bestämmelserna. Motionärerna föresloge
på grund därav att punkt 2 av övergångsbestämmelserna ändrades så att
såsom avgiftspliktig investering icke skulle anses inventarieförvärv, därest
leverans skett eller skriftligt avtal om leverans träffats senast den 15 januari
1955, samt att punkt 3 av samma bestämmelser modifierades på sådant
sätt, att där avsedda investeringar lämnades utanför avgiftsplikt, därest
2 lfihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. .Yr 5
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
skriftligt avtal om ifrågavarande arbeten träffats senast nämnda dag. Vidare
ansåge motionärerna att investeringar, som uppenbarligen föranletts av offentlig
myndighets åtgärd, borde undantagas från avgiftsplikt. Som exempel
på sådana investeringar kunde motionärerna nämna förbättrings- och ersättningsarbeten
enligt påbud av fartygsinspektionen, yrkesinspektionen eller
av hälsovårdsnämnd. Angelägenheten av sålunda föreskrivna arbeten hade
prövats av offentlig myndighet, och den som erhållit föreläggandet vore
skyldig ställa sig detta till efterrättelse. Motionärerna ville även förorda att
en dispensbestämmelse infördes. Det kunde icke undvikas, att bestämmelserna
om investeringsavgift i enskilda fall komme att leda till obilliga resultat.
Det vore här närmast fråga om sådana efter den 15 januari 1955
gjorda investeringar som på grund av samband med före nämnda dag träffade
dispositioner eller eljest icke kunde uppskjutas eller inhiberas. Den
föreslagna rätten till avdrag för erlagd investeringsavgift innebure att avgiften
i verkligheten reducerades för de företag, som redovisade vinst under
beskattningsåret, under det att de företag, som icke lämnade vinst under
året, drabbades av avgiftens fulla belopp. De föreslagna bestämmelserna kunde
härigenom komma att verka oskäligt betungande särskilt för nystartade
företag, vilka vanligen hade det största investeringsbehovet men ofta icke
erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren. Ett tillägg borde därför
göras till bestämmelserna i denna del av innebörd att företagare, som
erlagt investeringsavgift men vars rörelse för året visat förlust eller så ringa
överskott att den medgivna avdragsrätten ej kunnat utnyttjas, finge tillgodoräkna
sig det resterande avdraget något av därpå följande tre år. I 4
och 7 §§ föresloges bestämmelser som medförde att reparationskostnader
i för en rörelse förhyrd lokal skulle räknas som avgiftspliktig investering
men att därvid avdrag finge göras för den del av reparationskostnaden som
motsvarade två procent av den förhyrda lokalens andel i hela fastighetens
taxeringsvärde. Erfarenheterna från tillämpningen av förut gällande förordning
hade visat, att det vore ytterst svårt att beräkna sådan andel. På grund
härav och då ifrågavarande reparationer icke bleve föremål för investeringsavgift
om de betalades av fastighetsägaren förordade motionärerna att dessa
reparationer, som torde ha tämligen ringa betydelse i detta sammanhang,
lämnades fria från avgiftsplikt. De föreslagna bestämmelserna angående frihet
från avgift för ersättningsanskaffning bl. a. av tillgång som gått förlorad
genom brand vore enligt motionärernas mening att tolka så, att även
kostnad för reparation av en genom brand delvis förstörd byggnad fölle
utanför de avgiftspliktiga investeringarna. Motsvarande bestämmelse i den
tidigare gällande förordningen syntes i detta hänseende ha tolkats olika av
skattemyndigheterna. Ett uttalande från bevillningsutskottets sida att sådan
reparationskostnad icke skulle anses utgöra avgiftspliktig investering torde
vara lämpligt till undanröjande av ovisshet vid bestämmelsens tillämpning.
Med hänsyn icke minst till syftet med de föreslagna avgifterna torde icke
det belopp som kunde inflyta på grund av den föreslagna förordningen om
allmän investeringsavgift böra ingå i den löpande budgeten. Dessa medel
borde fonderas i och för framtida användning i ett vikande konjunkturläge.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 19
I de likalydande motionerna 1:386 och I F: 4 7 4 har framhållits,
att den föreslagna investeringsavgiften koinme att drabba rederinäringen
mycket hårt. För att det mindre och medelstora tonnaget skulle kunna
konkurrera med det utländska, vore det nödvändigt att det äldre tonnaget
ersattes med nytt, modernt tonnage. Den nu föreslagna investeringsavgiften
komme att direkt motverka de svenska rederiernas strävanden att modernisera
sin flotta. Med det svenska sjöfartsnettot hade en betydande del av
vår import kunnat finansieras. För 1954 beräknades sjöfartsnettot till ca
900 miljoner kronor och för 1955 till ca 950 miljoner kronor. Om det skulle
vara möjligt för den svenska rederinäringen att alltjämt kunna tillföra landet
så stora utländska valutor, som nyss nämnts, eller att än mera öka dessa,
vore det nödvändigt att inga åtgärder vidtoges, som hämmade en utveckling
i sådan riktning. Att för två år ha en investeringsavgift, året därefter
ingen sådan avgift samt nu för det löpande året utan föregående varsel
ånyo införa nämnda avgift åstadkomme ett stort osäkerhetstillstånd för
näringsföretagen. Några bestämda uttalanden om att avgiften endast skulle
utgå under år 1955 hade icke gjorts. Från näringslivets sida måste bestämt
påyrkas, att näringsföretagen icke utsattes för att nya pålagor ryckvis infördes,
utan företagen måste kunna förlita sig på att de kunde upprätta
sunda och hållbara finansieringsplaner för sin verksamhet. Statsmakternas
åtgöranden på beskattningsområdet under de senaste åren hade emellertid
skapat eu misstro mot gjorda uttalanden om att en ny skatteförfattning
endast skulle vara av tillfällig natur. Detta osäkerhetstillstånd vore till
skada icke blott för näringsföretagen utan även för hela samhället. Motionärerna
biträdde helt de synpunkter som i övrigt framförts på denna fråga
i de likalydande motionerna I: 381 och II: 468 och yrkade därför avslag å
propositionen. Skulle detta yrkande icke bifallas, hemställdes att rederirörelse
skulle vara helt undantagen från skyldighet att erlägga ifrågavarande
avgift för sina investeringar i såväl fartyg som andra för rörelsen avsedda
maskiner och inventarier. Det vore vidare stridande mot sunda rättsprinciper,
att den föreslagna lagstiftningen givits viss retroaktiv verkan. Företag,
som under tidsperioden 1—15 januari redan gjort nybeställningar av
exempelvis fartyg, maskiner in. in., försattes i ett mycket prekärt läge, alldenstund
de vid tiden för beställningarnas verkställande saknat all kännedom
om att investeringarna skulle komma att drabbas av en investeringsavgift.
Motionärerna yrkade därför, att lagstiftningen icke gåves retroaktiv
verkan. — Vid inköp av ett redan färdigbyggt svenskt eller utländskt fartyg
eller då ett nytt fartyg levererades från utländskt varv behövde icke
arbetskraft och material inom landet tagas i anspråk. Fn dylik investering
kunde under inga förhållanden betecknas som inflationsdrivande. De mindre
och medelstora tramprederierna inköpte ofta »secondhandtonnage». Med
hänsyn till denna grens stora betydelse, icke minst beträffande transporterna
av kol in. m. och exportvaror, samt dessa rederiers mindre bärkraft
vore del angeläget, att nämnda rederiers förvärv av fartyg icke belastades
med ökade kostnader för anskaffning av tonnage. Vissa rederier hade gått
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
in för att även skaffa sig mindre, ur driftsekonomisk synpunkt mera lönsamma
fartyg. Leveranstiden för dessa fartyg vore i regel kortare än ett år.
Med nuvarande brist på mindre fartyg vore det — icke minst av försvarspolitiska
skäl — synnerligen angeläget, att anskaffningen av sådana fartyg
ej försvårades. Av anförda skäl ansåge motionärerna det vara fullt befogat,
att investeringar i samtliga ovannämnda fartyg undantoges från avgiftsplikt
till investeringsavgift. — Enligt förslaget skulle, därest skriftligt kontrakt
om nytt fartyg tecknats sist den 1 januari 1955, investeringsavgift
ej erläggas, då fartyget levererades. Detsamma borde gälla om kontraktet
på oförändrade villkor överlåtits till annan redare före den 15 januari 1955.
—- Enligt förslaget skulle vid direkt byte av likartade anläggningstillgångar
investeringsavgift endast beräknas på eventuell skillnad mellan anskaffningskostnaden
för den nya och värdet å den utbytta tillgången. Tillräckliga
skäl hade däremot ej ansetts föreligga att vid beräkning av investeringsavgift
från anskaffningskostnaden för nya tillgångar avräkna vad som
eventuellt kunde ha erhållits vid försäljning av äldre tillgångar. För rederiföretagen,
särskilt de mindre och medelstora tramprederierna, vore det såsom
förut nämnts nödvändigt att utrangera äldre och oekonomiska fartyg
samt ersätta dessa med nytt och modernt tonnage. Även i dylika fall borde
gälla, att endast skillnaden mellan anskaffningskostnaden för ersättningstonnage
och utrangerat sådant borde drabbas av investeringsavgift, och
detta även om utrangering skett ett tidigare år än ersättningsanskaffningen.
— I samband med klassning av fartyg ålades rederierna ofta av vederbörande
myndighet att verkställa vissa förbättringsarbeten. I dylikt fall liksom
även då rederierna på grund av ny lagstiftning nödgades vidtaga olika
slag av förbättringsarbeten å fartyg, hade rederierna ej någon valfrihet utan
måste följa de föreskrifter, som lämnades av offentlig myndighet eller funnes
stadgade i lag. Motionärerna kunde ej finna det vara riktigt, att då ett
rederi självt ej kunde bestämma över tidpunkten för en investering det
skulle belastas med en extra utgift härför i form av investeringsavgift. Investeringar
i förbättringsarbeten i samband med reparationer och klassningar
av fartyg samt förstärkningsarbeten av angivet slag, verkställda
efter direktiv av offentlig myndighet eller på grund av gällande författningsbestämmelser,
borde därför vara undantagna från investeringsavgift. — Enligt
10 § i förslaget skulle investeringsavgiften anses som en sådan speciell
skatt, för vilken avdrag finge åtnjutas vid inkomsttaxeringen. Vid ett försämrat
konjunkturläge förelåge risk för att vederbörande rederi ej kunde
helt eller delvis tillgodogöra sig avdraget vid inkomsttaxeringen. Motionärerna
funne starka skäl tala för att en avgiftspliktig finge rätt att i anskaffningskostnaden
för en tillgång inräkna den del av avgiften, för vilken
avdrag ej kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen, samt därefter erhålla avdrag
enligt gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier.
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:388
och II: 48 1 har bl. a. anförts, att avgiftsskyldigheten icke borde utformas
så att den alltför hårt träffade sådana investeringar, som under
alla förhållanden vore nödvändiga. Ett resultat av åtgärderna måste då bli
onödiga och orättvisa kostnadsfördyringar inom vissa delar av näringslivet.
Detta gällde särskilt jordbruket. De investeringar som vore absolut nödvändiga
för jordbrukets upprätthållande, kunde icke rymmas inom det belopp,
som i propositionen föreslagits som avgiftsfritt. Hantverk och småindustri,
som vore av största betydelse särskilt för landsbygdens näringsliv,
skulle också i många fall hållas tillbaka på ett för näringslivet olyckligt
sätt. Detsamma gällde fiskerinäringen, för vilken dyrbara fiskebåtar oftast
utgjorde investeringar, som inte kunde uppskjutas. Det avgiftsfria beloppet
borde därför förslagsvis höjas till 25 000 kronor. Vissa större investeringar
vore ur såväl näringspolitiska som nationalekonomiska synpunkter av sådan
angelägenlietsgrad, att de utan hinder borde få komma till stånd. Detta gällde
t. ex. åtgärder för tillvaratagande av klenvirke, vilka skulle möjliggöra
utökning av exporten av bättre och dyrbarare kvaliteter av trävaror och
fabrikat därav. Kungl. Maj :t borde få befogenhet att i sådana fall meddela
dispens från avgiftsskyldighet. Enligt propositionen skulle till avgiftsskyldig
investering icke hänföras sådan investering i fastighet, för vilkens utförande
byggnadstillstånd meddelats senast den 15 januari 1955. Ekonomibyggnader
vid jordbruket, för vilka byggnadstillstånd icke erfordrades,
skulle däremot under i övrigt motsvarande förhållanden beläggas med investeringsavgift.
Detta vore en olikhet, som måste rättas till. Sådana investeringar
i t. ex. ekonomibyggnader, som vore avtalade eller påbörjade senast
den 15 januari 1955 och alltså inte kunde uppskjutas, borde undantagas
från avgiftsskyldighet.
I de likalydande motionerna 1:38 9 och 1 1:4 8 2 har anförts,
att de föreslagna bestämmelserna syntes alltför stränga för lastbilstrafikens
vidkommande. Investeringarna genom köp av lastbilar vore i stor utsträckning
sådana, som inte kunde uppskjutas utan allvarliga olägenheter fölnäringsverksamheten.
Man kunde räkna med att omkring 5 000 lastbilar
varje år måste utbytas mot nya. En investeringsavgift måste för många
lastbilsägare betyda en alltför hård ekonomisk belastning. Detta gällde
särskilt de mindre företagarna med en eller ett par lastbilar i driften. Eu
sådan lastbil kostade i allmänhet 00 000 å 65 000 kronor. Det torde knappast
kunna undvikas, att de ökade omkostnader, som genom den föreslagna investeringsavgiften
skulle drabba lastbilsägarna, också måste slå igenom i
höjda transporttaxor. Det borde framhållas, att särskilt jordbruket och
skogsbruket syntes drabbas av sådana konsekvenser. Transporter av mjölk
och andra livsmedel, spannmål, djur och virke ombesörjdes i huvudsak av
sådana mindre åkerirörelser, som måste sägas vara mycket känsliga för
kostnadsfördyringar av det slag, som investeringsavgiften skulle innebära.
Ifrågavarande bilar kunde sägas tillhöra samma kategori som de s. k. lång
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
tradarna, men transporterna omfattade betydligt mindre kvantiteter. I förhållande
till transportvolymen betingade alltså dessa lastbilar för transporter
av jordbrukets och skogsbrukets produkter procentuellt större investeringar.
Följden härav måste bli, att transporter av ifrågavarande slag
skulle drabbas hårdare av investeringsavgiften. Det syntes motionärerna
därför nödvändigt, att bestämmelserna om investeringsavgift utformades på
ett sådant sätt, att ifrågavarande lastbilsägare inte hindrades i sin näringsverksamhet.
Det lämpligaste sättet härför torde vara, att det avgiftsfria beloppet
fastställdes högre än som föreslagits i propositionen. Motionärerna
ville förorda, att detta belopp för lastbilsägare bestämdes till 35 000 kronor.
Genom ett sådant stadgande skulle de mindre företagarna få den avgiftslindring,
som vore nödvändig. Det kunde möjligen tänkas, att denna
avgiftslindring borde inskränkas till att gälla endast för lastbilsägare med
en årsbruttoomsättning av t. ex. högst 150 000 kronor.
I motionen 1:351 anför motionären, att det för närvarande icke
med säkerhet kunde bedömas huruvida den ekonomiska aktiviteten under
innevarande år komme att bli så intensiv att allvarlig risk för penningvärdeförsämring
inträdde. Det vore emellertid en god regel att hellre stämma
i bäcken än i ån, och därför vore det motiverat att regeringen i tid vidtoge
åtgärder för att kväva eu inflation i dess linda. Ur denna synpunkt finge
förslaget om en investeringsavgift på 12 procent inom rörelse och jordbruk
accepteras, huru besvärande denna åtgärd än vore för det privata näringslivet.
Det vore emellertid minst lika viktigt med en nedskärning av de offentliga
investeringarna, såväl de statliga som de kommunala. De offentliga
investeringarna hade numera en större volym än de privata. Enligt förslaget
skulle investeringar, vilkas värde understege 15 000 kronor, icke bli belagda
med avgift. Denna siffra förefölle något för låg. Investeringar av mindre
omfattning kunde icke ha samma betydelse för den samhällsekonomiska
jämvikten som större investeringar. Dessutom kunde stora företag vida lättare
än småföretagarna bära den ekonomiska börda, som investeringsavgiften
utgjorde. Det måste fördenskull anses vara en förnuftig politik att låta
investeringsavgiften inriktas på de större företagens investeringar i stor
skala. Den fria delen av investeringarna borde höjas till åtminstone 25 000
kronor.
I motionen 11:162 har bi. a. — under hänvisning till i motionen
lämnade sifferuppgifter — uttalats, att någon nämnvärd utökning av fordonsbeståndet
inom den yrkesmässiga biltrafiken icke skett under 1954. Någon
spekulativ expansion inom denna näringsgren hade sålunda icke skett
och kunde icke heller förekomma, då varje utökning prövades av myndighet
enligt bestämmelserna i 1940 års yrkestraf^förordning. Den hämmande
effekt en investeringsavgift skulle få gällde således endast utrangering av
vagnar i trafik. Några uppgifter på i hur stor omfattning sådan utrangering
skett under 1954 hade motionärerna inte kunnat erhålla. Det kunde
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
dock antagas, att nyanskaffning av fordon tidigare hållits nere och att under
år 1954 antalet utbyten därför varit något större än normalt. Investeringsavgift
innefattande den yrkesmässiga biltrafikens investeringar skulle därför
verka återhållande endast i fråga om utrangering av förslitet material.
Förnyelse av vagnmaterialet vore här uteslutande betingat av kravet på standard
på vagnarna och trafiksäkerhet. Då den yrkesmässiga biltrafiken till
sin karaktär vore en typisk småföretagarnäring komme investeringsavgiften
att hårdare drabba denna än annat slag av rörelse. Av lasttrafikbilägareförbundets
10 500 medlemmar vore 8 600 s. k. en- och tvåbilsåkare, och inom
drosktrafiken torde relationerna vara enahanda.
I motionen 11:472 har framhållits, att enligt propositionsförslaget
inventarieförvärv skulle undantagas från avgiftsplikt endast därest leverans
skett eller skriftligt avtal om leverans träffats före den 1 januari 1955, således
före tidpunkten för förslagets offentliggörande. Motivet härför hade
varit den risk som enligt departementschefen förelåge för att vissa investeringar
orättmätigt genom antedatering till äventyrs skulle kunna undgå
avgiftspåföring. Hellre än att vissa avgiftspliktiga till äventyrs skulle kunna
undandraga sig sin skyldighet hade, med åsidosättande av eljest tillämpade
rimliga krav på rättssäkerhet, departementschefen här förordat en allmän
retroaktiv avgiftspåföring. Motionärerna ansåge från sina utgångspunkter
detta icke vara ett bärande skäl för att man skulle kunna acceptera en
retroaktiv verkan av den föreslagna förordningen. Den risk för missbruk
som departementschefen pekat på, vägde alltför lätt för att kunna motivera
ett avsteg från principen om att lagstiftning icke skulle ha retroaktiv
verkan.
Som motivering för yrkandet i motionen II: 473 har bl. a. anföits,
att det föreslagna undantaget för kommunala investeringar tedde sig besynnerligt
bl. a. med hänsyn till departementschefens uppfattning att det vore
den totala efterfrågeökningen som utgjorde en fara för den samhällsekonomiska
stabiliteten. Vidare hade i finansplanen uttalats allvarliga farhågor
för de synnerligen starka expansionstendenser, som visat sig beträffande de
kommunala investeringarna. Därvid anfördes att kommunernas investeringsvolym
under 1954 växt med 13 procent jämfört med 7 procent för
staten. De anmälda kommunala investeringsplanerna hade vidare gått upp
med inte mindre än 20 procent. Det påpekades även att den starka kommunala
utgiftsstegringen underbyggdes av en mycket hög likviditet. Den
naturliga konklusionen av vad som uttalats i finansplanen vore att även
avgiftsbelägga kommunernas investeringsverksamhet. Man skulle i varje
fall därigenom nå samma dämpande effekt på de kommunala investeringarna
som man väntade sig kunna nå i avseende på företagens investeringar.
Även den synpunkten att en avgiftsbeläggning för kommunerna skulle åstadkomma
likställighet mellan kommunala och enskilda företag inom samma
verksamhetsområde motiverade i och lör sig en utsträckning av cn even
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
tuell investeringsavgift. En sådan utsträckning skulle ej heller i nämnvärd
grad komma att medföra någon rubbning av produktionen. I likhet med
vad som gällde beträffande de privata investeringarna borde dock därvid
investeringar för bostadsbyggande undantagas.
Till stöd för yrkandena i motionen II: 4 7 9 har framhållits, att
investeringsavgift borde uttagas efter sådana regler att den i möjligaste
mån icke drabbade för produktionsapparatens upprätthållande nödvändiga
investeringar. Avgiftens tyngdpunkt horde förläggas till egentliga nyinvesteringar.
Motionärerna föresloge med hänsyn därtill att vid ersättningsanskaffning
av maskin eller annat inventarium avdrag finge göras för den
utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller om detta inte
visades, det belopp, som erhölles vid försäljning av tillgången. Vid den remissbehandling,
som föregått 1951 års proposition uttalades av ett stort
antal remissinstanser, att den allmänt omfattade principen om likställighet
i konkurrenshänseende mellan statlig och enskild företagsamhet borde
upprätthållas. Motionärerna delade denna uppfattning och förordade därlör
att privatägda busstrafikföretag undantoges från investeringsavgift i
hkhet med de statliga och kommunala. Av samma skäl borde även enskilda
järnvägsföretag undantagas. Vad beträffade begagnade fartyg förekomme
otta iörvärv i syfte mindre att ändra det totala tonnaget än för att få en
lämpligare iördelning av tonnaget. Med hänsyn till att investeringsavgift
här skulle försvåra bl. a. för vårt land förmånliga bytesaffärer med utlandet
föresloges att förvärv av begagnade fartyg fritoges från avgiftsplikt.
I motionen II: 480 har motionärerna inledningsvis uttalat, att de
anslöte sig till framförda yrkanden om avslag på propositionen. Därest
emellertid riksdagen skulle bifalla förslaget om investeringsavgift ville motionärerna
föreslå vissa ändringar däri. De så kallade företagarföreningarna
hade erhållit möjligheter att stödja småindustri och hantverk bl. a. i
form av lån, kreditgarantier, rationaliseringsundersökningar och konsulentverksamhet.
Härigenom hade ett ökat antal småföretagare kunnat planera
för nybyggnader och modernisering av inventarier och maskiner redan för år
1955. Om en företagare erhållit byggnadstillstånd för fabriks- eller verkstadsbyggnad
senast den 15 januari detta år och byggnaden blivit klar för
inmontering av erforderliga maskiner först under år 1955, kunde det inträffa,
att avtal om leverans av inventarier och maskiner av skilda orsaker
icke kunnat ske lörrän efter den 1 januari 1955. Den extra kostnad,
som en investeringsavgift på inventarierna skulle innebära, kunde om lånemöjligheterna
vore uttömda, omöjliggöra ett omedelbart utnyttjande av den
nyuppförda fabriksbyggnaden. För undvikande av sådana fall borde, därest
byggnadstillstånd erhållits för fabriks- eller verkstadsbyggnad före den
15 januari 1955, jämväl förvärv av för byggnadens utnyttjande erforderliga
inventarier räknas såsom icke avgiftspliktig investering. — Med hänsyn
till den prisstegring som skett på maskiner vore det avgiftsfria beloppet å
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 25
15 000 kronor för lågt. Om en småföretagare exempelvis inom träindustrien
i rationaliseringssyfte ville anskaffa en fanerpress vore nämnda belopp icke
tillräckligt. Till påskyndande av den önskvärda rationalisering, som nu påginge
inom småindustrien, borde det avgiftsfria beloppet höjas till 30 000
kronor.
Som motivering för yrkandet i motionen II: 483 har anförts, att
enligt förslaget det stora flertalet av sådana investeringar, som tillhörde
normal distribution av elektrisk kraft, undantoges från investeringsavgift.
En del investeringar på detta område avsåges dock att bli belagda med avgift,
t. ex. då enskild företagare anskaffade större transformatorer eller
byggde om ledning från lågspänning till högspänning. Elkraftutredningen
hade i sitt betänkande understrukit betydelsen av att elkraftförsörjningen
bleve föremål för en omfattande rationalisering. Det måste då vara väsentligt,
att denna rationaliseringsverksamhet icke onödigtvis fördröjdes. Samtliga
investeringar, som syftade till rationalisering och bättre tillgodogörande
av elkraften i olika delar av näringslivet borde därför undantagas från
avgift. Ett skäl härför syntes också vara, att den gränsdragning, som propositionens
förslag skulle medföra, måste innebära tillämpningssvårigheter.
Till utskottet har i anledning av förslaget om investeringsavgift för rörelseidkare
och jordbrukare inkommit skrifter från Sveriges industriförbund,
från Kooperativa förbundet och Sveriges lantbruksförbund, gemensamt, från
Svenska omnibusägareförbundet, Apotekarsocietetens direktion, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, AB Åkerlund & Rausing, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet, Svenska västkustfiskarnas centralförbund samt
från Föreningen Sveriges mindre varv och Svenska håtbyggareföreningen,
gemensamt.
Sveriges industriförbund, soin hemställt om avslag å förslaget om investeringsavgift
och därjämte anfört vissa synpunkter på förslagets tekniska utformning,
framhåller att den föreslagna beskattningsåtgärden i nuvarande läge
vore av föga värde såsom vapen till förhindrande av en penningvärdeförsämring.
I vissa lägen kunde en investeringsavgift ha en konjunkturpolitisk uppgift
att fylla. Så kunde vara fallet, då fråga vore om en extrem överkonjunktur,
som huvudsakligen sammanhängde med en kraftig expansion av den privata
investeringsverksamheten och som man icke kunde bemästra med de mera
smidiga penningpolitiska medlen. En investeringsavgift kunde icke användas
såsom ett alternativ till penningpolitiken, men understundom kunde den
vara av visst värde såsom ett komplement till en långt gående penningpolitisk
åtstramning. Även om det nuvarande läget otvivelaktigt motiverade att
den ekonomiska politiken inriktades på efterfrågebegränsande åtgärder,
vore det dock icke befogat att beteckna det nuvarande läget såsom en extrem
högkonjunktur. En restriktiv penningpolitik med rörlig ränta torde vara
tillräcklig för att bemästra den hotande överexpansionen. En sådan politik
skulle också verka investeringsbegränsande. Men dessa verkningar skulle
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
vara smidigare än verkningarna av en investeringsavgift, och en sådan penningpolitik
skulle också, om den innefattade en räntehöjning, verka sparstimulerande
och därigenom konsumtionsbegränsande. De utjämnande och
stabiliserande verkningarna skulle därmed sprida sig över ett vidare fält och
kunna garantera balans med långt mindre skadeverkningar än den föreslagna
investeringsavgiften måste befaras förorsaka. —- I det nuvarande
läget vore de privata investeringarnas expansion icke en primär inflationsdrivande
faktor. Tvärtom syntes det vara andra faktorer som nu vållade
den största pressen på våra produktiva resurser, nämligen dels de ökade investeringarna
inom den allmänna sektorn, icke minst den kommunala, dels
den stigande konsumtionsefterfrågan. Vad investeringsverksamheten beträffade
vore följande uppgifter om bruttoinvesteringarnas fördelning belysande.
Från 1949 till 1951 hade de privata bruttoinvesteringarna, exklusive bostäder,
ökat med icke mindre än 46 %. ökningen av de offentliga investeringarna
jämte bostadsinvesteringarna utgjorde samtidigt 32 %. Nu hade under
motsvarande tidsperiod d. v. s. från 1952 till 1954 ökningen av de privata
investeringarna, exklusive bostäderna, stannat vid 14 %, vilket under en
två-årsperiod måste anses vara tämligen normalt och måttligt. Däremot hade
de offentliga investeringarna och investeringar i bostäder sammanlagt ökat
med 21 %. När det i propositionen särskilt framhölles, att industriens investeringar
under 1954 ökat med icke mindre än 15 %, måste man ta hänsyn
till att denna uppgång haft karaktären av en återhämtning efter en betydande
minskning under åren 1952 och 1953. Trots denna återhämtning hade
de industriella investeringarna 1954 ännu icke återvunnit den nivå, vid vilken
de legat innan nedgången började. — Man borde dessutom beakta, att
det icke vore anspråken för investeringsändamål som i det nuvarande läget
utgjorde den största belastningen på landets resurser. Under 1954 hade en
särskilt kraftig ökning av allmänhetens konsumtion skett, och man kunde
förutse att under innevarande år den största pressen just skulle komma från
konsumtionssidan. Den privata konsumtionen steg sålunda under 1954 med
ca 1 000 milj. kr., och för innevarande år räknade man — redan vid den helt
orealistiska förutsättningen att lönenivån skulle förbli oförändrad — med
en ökning av omkring 500 milj. kr. Att mot bakgrunden av dessa sifferuppgifter
kräva, att det enskilda investeringsområdet nu i första rummet skulle
bli föremål för motåtgärder, vore icke rimligt. Med hänsyn till den starka
press som förelåge på andra områden kunde man t. o. m. befara att därigenom
endast komme att ställas ökade resurser till förfogande för stigande
konsumtion, vilket med hänsyn till takten i vår ekonomiska utveckling icke
kunde vara lyckligt. — Ovanberörda farhågor vore desto mera befogade som
den ekonomiska politiken även i andra hänseenden syntes vara särskilt hårt
inriktad på just det enskilda investeringsområdet. Enligt vad finansministern
meddelat hade man att till årets riksdag emotse förslag om en permanent
skärpning av de vid företagens beskattning gällande reglerna för avskrivning
å maskiner och andra inventarier samt för värdering av lagertillgångar. Det
vore vidare uppenbart, att byggnadstillståndsgivningen under den närmaste
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 27
framtiden komme att ske mycket restriktivt, när det gällde byggen för industriella
ändamål. Denna detaljreglering finge i stor utsträckning återhållande
verkningar även å maskinanskaffningen. Slutligen vore det att förutse,
att en hård begränsning av kreditvolymen komme att riktas just mot företagens
investeringar. Redan genom denna kreditbegränsning hade man en
garanti för att den enskilda investeringsverksamheten inte kunde svälla ut
i alltför hög grad. Det syntes då under sådana förhållanden omotiverat att
ytterligare försvåra och fördyra denna verksamhet genom uttagande av den
föreslagna nya investeringsavgiften. En sådan åtgärd vore ägnad väcka desto
större betänkligheter som de ofrånkomliga skadeverkningarna därav särskilt
komme ått giva sig till känna på de i nuvarande läge mest ömtåliga områdena
av samhällsekonomien, varutillgången och valutareserven. Den eftersträvansvärda
produktionsökningen — såväl i vad den avser hemmamarknaden
som exporten — komme oundvikligen att hämmas i den mån investeringsavgiften
skulle förorsaka minskad benägenhet att fulltölja önskvärda
rationaliseringsåtgärder. Och i den mån investeringar i detta syfte likväl
komme till stånd, bleve resultatet en ökning av kostnaderna för desamma.
Den rationaliseringshämmande effekten bleve särskilt stötande i de talrika
fall, där investeringen betingades av det aktuella konkurrensläget eller man
även från statsmakternas sida understrukit vikten av investeringar i rationaliseringssyfte.
Såsom exempel härpå kunde anföras de föreliggande investeringsbehoven
inom textil- och läderindustrierna samt behovet av åtgärder
för förbättring av virkestillgången inom landet, särskilt i vad gällde tillvaratagandet
av det ur många synpunkter betydelsefulla klenvirket. — Det
borde vidare beaktas, att investeringar av det slag varom här vore fråga i
regel krävde avsevärd tid för planläggning och utförande. Då de avsåge mera
betydande utvidgningar och omläggningar av driften, rörde det sig ofta om
tidsperioder på 3—5 år eller längre tid. Det vore i allmänhet icke ur företagsekonomisk
synpunkt försvarligt att uppskjuta fullföljandet av dylika
långsiktiga investeringsprogram, ehuru den kostnadsökning investeringsavgiften
medförde minskade anläggningens räntabilitet och konkurrensförmåga.
I nuvarande läge, då den största anspänning från industriens sida vore
nödvändig för att bemästra en alltmer hårdnande konkurrens, uppammad
genom ständigt fortgående rationaliseringar och nya framställningsmetoder
inom de utländska konkurrerande industrierna, vore tidpunkten för vidtagande
av åtgärder med dylika biverkningar uppenbarligen mycket oläglig.
Beträffande den föreslagna investeringsavgiftens utformning framhåller
Industriförbundet att, enligt vad som konstateras i statsverkspropositionen
(bil. 1, Inkomster å driftbudgeten, s. 13), kommunernas utgiftspolitik kännetecknades
av synnerligen starka expansionstendenser. Man hade enligt
Industriförbundets mening kunnat förvänta att en investeringsavgift i första
rummet skulle utnyttjas som ett medel att påverka kommunernas utgiftspolitik,
detta med desto större skäl som en inskränkning av de kommunala
investeringarna icke i nämnvärd grad kunde antagas medföra rubbningar
i produktionen. En avgiftsbeläggning av de kommunala investeringarna
28 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
kunde även motiveras ur den synpunkten, att därigenom skulle åstadkommas
likställighet mellan kommunala och enskilda företag inom samma
verksamhetsområde. Sålunda skulle ett kommunalt — och även ett statligt
— kommunikationsföretag i motsats till ett enskilt sådant icke belastas med
investeringsavgift å för rörelsen anskaffade bussar och lastautomobiler. Dylika
inadvertenser i förslaget borde under alla förhållanden rättas. — Med
den utformning 7 § andra stycket erhållit drabbades ett industriföretag,
som försålde en större eller mindre del av sin maskinutrustning i avsikt
att ersätta denna med en sådan av modernare typ av en investeringsavgift,
beräknad å hela anskaffningskostnaden för den nya utrustningen. Investeringsavgift
borde i dylika fall icke beräknas å mer än mellanskillnaden.
Icke minst stötande bleve verkningarna av förslaget i sådana fall, då
lörsäljningsavtalet redan ingåtts men kontrakt rörande ersättningsanskaffningen
ännu icke upprättats. — Av bostadssociala skäl borde vidare investeringar
i form av reparationer och underhållsarbeten å personalbostäder undantagas
från avgiftsplikt. — Såsom av vattenvårdskommitténs nyligen avgivna
betänkande framginge vore snara åtgärder av nöden för att bringa
den fortgående försämringen av vattnet i våra sjöar och vattendrag att upphöra
och åstadkomma en förbättring av det nuvarande läget. Investering i
anläggning för behandling av industriellt avloppsvatten borde därför undantagas
från avgiftsplikt. •— Industriförbundet understryker vidare vikten
av att statsmakterna lämnade ett bestämt och klart besked om att någon
förlängning av den föreslagna förordningens giltighetstid icke komme att
ske. — Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna undantoges från avgiftsplikt
bl. a. investering i fastighet, för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast den 15 januari 1955. Om tillståndet givits efter
nämnda dag, skulle däremot investeringsavgift utgå även å dylika investeringar,
trots att de varit föremål för en statlig detalj granskning. Ur principiella
synpunkter måste det betecknas som uppenbart felaktigt att belägga
en redan i detalj reglerad investering med en avgift av detta slag. Investering
i fastighet, för vilkens utförande byggnadstillstånd lämnats, borde
undantagas från avgiftsplikt, oavsett den tidpunkt, då tillståndet meddelats.
— Slutligen uttalas i framställningen en bestämd protest mot den
retroaktiva avgiftsbeläggning, som skulle bli en följd av den föreslagna bestämmelsen,
att inventarieförvärv endast skulle undantagas från avgiftsplikt,
därest leverans skett eller skriftligt avtal om leverans träffats" före
den 1 januari 1955. Industriförbundet hemställer, att jämväl den beträffande
inventarieförvärv i punkt 2 av övergångsbestämmelserna angivna
tidpunkten bestämmes till senast den 15 januari 1955.
Kooperativa förbundet och Sveriges lanlbruksförbund anför, att avsikten
med den föreslagna investeringsavgiften finge anses vara, att företagen såvitt
gällde investeringar under 1955 föranleddes att noggrannare pröva
räntabiliteten av ifrågasatta investeringar och att underlåta eller uppskjuta
de minst angelägna och lönsamma. I konsekvens härmed borde av över
-
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
gångsbestämmelserna följa pro primo att investeringar, som redan verkställts
innan propositionen offentliggjorts, under inga förhållanden skulle
beläggas med invesleringsavgift och pro secundo att avgift heller icke skulle
utgå för investeringar under 1955, vilka ägde rum på grund av avtal, beslut
eller dylikt av sådan natur, att företaget i realiteten icke hade någon möjlighet
att ompröva de beslutade eller avtalade åtgärderna. De föreslagna
övergångsbestämmelserna tillgodosåge icke till fullo dessa till synes obestridligen
rimliga skälighetskrav. Förvärv av inventarier under tiden 1—15
januari 1955 kunde sålunda föranleda avgiftsskyldighet, oaktat förvärvaren
icke haft någon möjlighet att ompröva beslutet om detta förvärv, eftersom
propositionen om investeringsavgift offentliggjorts först den 16 januari. Förbunden
vände sig bestämt mot retroaktiva beskattningsåtgärder av detta
slag, som för den därav berörde måste framstå som högeligen orättvisa. -—
Bortsett från retroaktiviteten beträffande inventarieförvärv under tiden 1
—15 januari 1955 hade bestämmelserna, såvitt gällde där berörda fall, fått
en tillfredsställande utformning. Utanför bestämmelsernas tillämpningsområde
fölle emellertid åtskilliga fall, där man med fullt ut lika starkt fog kunde
göra gällande, att eu omprövning, inhibering eller ett uppskjutande av
investeringsåtgärd efter propositionens offentliggörande icke vore praktisktekonomiskt
eller i vissa fall ens lagligen möjligt att åstadkomma. Som
exempel har förbunden lämnat en redogörelse för de närmare omständigheterna
rörande de beslut och avtal — med förbunden som intressenter å
ena sidan — som träffats om uppförandet av en viss industriell anläggning,
i vilket fall enligt propositionsförslaget investeringsavgift i stor utsträckning
skulle utgå. — Enligt förbundens mening borde investeringsavgift icke utgå
för inventarieförvärv, därest leverans skett eller skriftligt avtal om leverans
träffats före den 16 januari 1955. Då det i övrigt torde föreligga svårigheter
att i övergångsbestämmelserna närmare än som skett i propositionen reglera
de olika fall som kunde uppstå, syntes lämpligast vara att bemyndiga
riksskattenämnden eller annat lämpligt organ att meddela dispens i förekommande
fall. Vägledande för dispensbeslut borde därvid vara, att från
investeringsavgift undantoges sådana investeringar, som, ehuru de icke fölle
under de i övergångsbestämmelserna särskilt reglerade fallen, likväl borde
befrias från avgift, enär de ägde sådant samband med före den 16 januari
1955 träffade dispositioner, att investeringarna icke kunde uppskjutas eller
inhiberas.
Svenska omnibiisägareförbundet hemställer, att nyinvesteringar av bussar
inom den privata yrkesmässiga busstrafiken undantages från investeringsavgift.
Denna trafik, framhålles bl. a„ avsåge i lika hög grad som motsvarande
statligt eller kommunalt bedriven trafik att tillhandahålla för befolkningen
oumbärliga nyttigheter. Därtill komme att den yrkesmässiga busstrafiken
genom bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig biltrafik
till sin omfattning redan nu vore strängt reglerad. Av väsentlig betydelse
för bedömningen av tendenserna i fråga om nyinvesteringar inom buss
-
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
trafiken vore dessutom att denna trafik genom den våldsamma expansionen
under senare år av de individuella trafikmedlen — personbilar, motorcyklar
och mopeder —- fått vidkännas betydande bortfall av trafikanter. Busstrafiken
uppvisade därför i dag inga som helst expansiva tendenser, utan
vore tvärtom tyvärr i det svåra läge, att inskränkningar av trafiken i ökande
omfattning aktualiserades. Denna utveckling hade förutom av ovan angivna
skäl orsakats därav, att busstrafikens kostnader bl. a. genom de senaste
årens upprepade höjningar av fordons- och drivmedelsskatterna undergått
mycket stora stegringar. — Den anskaffning av bussar för den privata yrkesmässiga
busstrafiken, som vore aktuell under 1955, torde praktiskt taget
helt avse en, med hänsyn till skyldigheten att uppehålla en av tillståndsgivande
myndigheter ur allmänhetens behovssynpunkt prövad busstrafik,
oundgängligen nödvändig ersättningsanskaffning för bussar, som bl. a. av
trafiksäkerhetsskäl måste utrangeras. Att belasta denna ersättningsanskaffning
av bussar med en investeringsavgift syntes icke rättvist. Enligt förbundets
mening funnes inga skäl att i detta sammanhang bedöma statliga och
kommunala busstrafikföretag respektive privata busstrafikföretag olika. En
sådan olikhet i behandlingen av trafikföretag med likartade trafikuppgifter
ledde endast till en ytterligare kostnadsmässig belastning av enbart den privata
busstrafiken.
Apotekarsocietetens direktion har hemställt, att apoteksinnehavare frikallas
från skyldighet att erlägga investeringsavgift. Direktionen erinrar om att
utrustnings- och inredningsköp till apoteken i väsentlig omfattning skulle
underställas medicinalstyrelsens prövning, varigenom torde vara sörjt för
att mindre angelägna investeringar icke komme till stånd. Uppmärksammas
borde också att man vid bedömandet av önskvärdheten av ifrågavarande anskaffningar
icke syntes kunna anlägga enbart ekonomiska synpunkter. Säkerhetssynpunkter
och andra för läkemedelsområdet specifika hänsyn spelade
här in på ett sätt som torde sakna motsvarighet inom övrig näringsverksamhet.
Ansåges anskaffningen erforderlig, syntes det emellertid vara irrationellt
att belägga densamma med en särskild avgift, som tillkommit av rent
samhällsekonomiska skäl. — I fråga om ny-, till- eller ombyggnader samt reparationer
å fastighet funnes för apotekens del även en sorts offentlig investeringskontroll,
utövad av Kungl. Maj :t och medicinalstyrelsen. Det tillkomme
således icke några nya apotek utan Kungl. Maj:ts eller medicinalstyrelsens
tillstånd, och möjligheten för det allmänna att begränsa investeringarna
på apoteksväsendets område vore redan härigenom en helt annan
än inom övrig privat näringsverksamhet. En annan sida av saken vore, att
investeringar på ifrågavarande område icke alltid vore frivilliga. Om apotekslokaler
vid inspektion befunnes vara i bristfälligt skick, ägde medicinalstyrelsen
ålägga vederbörande apoteksinnehavare att förbättra desamma. Det
torde kunna ifrågasättas, om det stode i överensstämmelse med allmänna
rättsgrundsatser, att staten å ena sidan genom en sin myndighet ålade en
näringsidkare alt göra en kostnad och å andra sidan beläde kostnaden med
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 31
en särskild avgift. Uppenbart vore i varje fall, att propositionsförslaget icke
toge sikte på dylika tvångsraässiga investeringar. — Direktionen understryker
slutligen att investeringsavgiften med nödvändighet komme att slå igenom
i läkemedelsprisen, en effekt av avgiften på prisbildningen, som icke
torde vara avsedd.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, som beträffande värdet
av den föreslagna investeringsavgiften som inflationshämmande medel ger
uttryck åt i huvudsak liknande synpunkter som industriförbundet, pekar
bl. a. på att rationaliseringsbehovet fortfarande vore utomordentligt stort
inom hantverk och mindre industri. De kapitalinvesteringar i rationaliseringssyfte,
som gjordes inom den mindre företagsamheten, gåve erfarenhetsmässigt
god utdelning i form av höjd produktivitet. Då såväl förslaget
till ny företagsbeskattning som de skärpta kreditrestriktionerna komme att
medföra mycket stora svårigheter för industrien när det gällde att rationalisera,
vartill komme byggnadsregleringens hämmande inverkan, vore det
synnerligen olyckligt att i detta läge pålägga också en investeringsavgift.
Den svenska småindustrien, som svarade för ca 30 % av landets industriproduktion,
besutte inte kapitalresurser som gjorde det möjligt för dem att
trots stegrade investeringskostnader rationalisera. Det borde också påpekas,
att punktskatter av det slag, som en investeringsavgift innebure och som
med oberäkneliga tidsintervaller drabbade industrien, gjorde det synnerligen
svårt för företagarna att genomföra en långsiktig planering.
Aktiebolaget Åkerlund & Rausing anför, att bolaget genom avtal den 3
november 1954 sålt viss maskinutrustning till Pakistan för belopp motsvarande
ca 2 100 000 kronor på villkor bl. a., att köparen skulle ställa rembours
som säkerhet för köpeskillingen, så snart vederbörande utländska
valutamyndighet godkänt avtalet. Sådant godkännande hade ännu icke hunnit
utverkas och bolaget hade därför ej heller under år 1954 kunnat inköpa
nya maskiner som ersättning för de försålda. Bolaget ansåge det synnerligen
obilligt om bolaget skulle nödgas erlägga investeringsavgift, beräknad
på hela inköpspriset för de nya maskiner bolaget avsåge att anskaffa, eftersom
här vore fråga om en obetydlig nettoinvestering. Bestämmelserna om
investeringsavgift borde utformas så, att endast nettoinvesteringen bleve avgiftsbelagd.
Om detta icke läte sig göra, borde i vart fall sådana bestämmelser
införas som möjliggjorde, att dispens kunde lämnas i särskilda fall.
Svenska västkustfiskarnas centralförbund har, med understrykande av
att fisket under de senaste årtiondena ändrat karaktär med därav följande
behov av allt större och kraftigare båtar med starkare motorer och modern
teknisk utrustning, hemställt om undantag för fisket på så sätt att vid köp
av såväl begagnade som nya fiskebåtar och motorer samt annan behövlig
utrustning såsom ekolod, kylmaskiner, radiotelefoner in. in. dessa bleve helt
fria från investeringsavgift.
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Föreningen Sveriges mindre varv och Svenska båtbgggareföreningen, gemensamt,
har hemställt om välvillig behandling av de motioner, vari yrkats
undantag från investeringsavgift vid investering i fiskebåtar och fraktfartyg
under 500 bruttoregisterton samt i motorer till sådana fartyg.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet förordar undantag från avgiftsplikt
av samma innebörd som yrkandet i motionen II: 162.
Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avser förslaget till
särskild investeringsavgift för motorfordon
I de likalydande motionerna I: 73 och II: 92 understryker motionärerna
— under framhållande av att propositionsförslaget ställde alla
bilköpare i samma situation utan någon som helst hänsyn till när bilköpet
skett eller vad som föranlett köpet — att en sådan generell bestämmelse
framstode såsom synnerligen orättvis och måste bli mycket slumpartad till
sina verkningar. Olika omständigheter kunde ha gjort att den ene köparen
sluppe undan medan den andre vore tvingad betala avgiften, över huvud taget
måste det betecknas som mycket orimligt, att en person efter ett köps avslutande
skulle kunna åläggas att erlägga ytterligare ett belopp, som han icke
haft någon som helst anledning att räkna med när han planerade köpet. För
många köpare komme denna extra belastning på bilaffären att medföra stora
svårigheter. Andra komme att göra försök att få affären att gå tillbaka, vilket
betydde allvarliga bekymmer för säljaren. Det måste också anses onödigt
hårt, att staten skulle uttaga bilaccis i de fall, då bilbyte måst ske efter
det köparens förutvarande fordon skadats genom krock, brand eller annan
olyckshändelse på sådant sätt, att ägaren haft fullgod anledning till anskaffande
av nytt fordon.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:107 och 11:139
framhåller bl. a. att flertalet importerade bilar utgjorde betalning för svenska
exportvaror. Att minska avsättningen på dessa bilar genom att fördyra
dem för landets köpare vore liktydigt med nya svårigheter att upprätthålla
och eventuellt öka exporten. En sådan fullt antaglig verkan tycktes ha förbisetts
av finansministern. Ett undantag utgjorde importen av amerikanska
bilar, vilka ju, som bekant, måste finansieras genom export av befintliga
dollarvalutor. Dessa bilar låge dessutom i en betydligt högre prisklass än
de europeiska bilar som i huvudsak infördes till vårt land. Sverige kunde
näppeligen påräkna någon förbättrad export på USA, även om stora valutatillgångar
sattes in för inköp av amerikanska bilar. Om regeringen därför
ville vidtaga åtgärder för att hindra valutautflöde borde en stark begränsning
av den amerikanska bilexporten på Sverige vara naturlig och ofrånkomlig,
därest regeringen menade allvar med sin uttalade oro för valutatillgångarna.
33
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Till stöd för de i de likalydande motionerna 1: 1 2 3 o c li 11:16 7
framförda yrkandena har framhållits bl. a. följande. Bilinaiknaden i nuvarande
läge kännetecknades framför allt därav, att priserna pa begagnade
bilar sjunkit starkt. Då prisrörelsen alltjämt vore nedåtriktad och denna
tendens torde förstärkas av investeringsavgiften, vore det troligt, att i ökad
utsträckning rena nyanskaffningar komme att föredragas framför köp av i
och för sig prestationsdugliga begagnade vagnar. Den föreslagna investeringsavgiften
skulle nämligen ofta befinnas vara alltför hög i förhållande
till den begagnade vagnens verkliga värde. Det sätt, på vilket investeringsavgiften
på begagnade bilar beräknades, medförde ett ojämnt utfall i förhållande
till bilarnas kvarvarande bruksvärde. Det vore inte ovanligt med
fyra till fem gånger högre miltal i körning per år för en viss vagn än fölen
annan vagn av exakt samma modell. Bruksvärdet kunde alltså vara mycket
olika, men för båda vagnarna skulle dock enligt förslaget utgå samma
investeringsavgift. För den, som på grund av oförutsedda omständigheter
under år 1955 måste sälja en begagnad bil som han haft för sitt personliga
bruk måste det te sig orättvist, om den särskilda investeringsavgiften skulle
medverka till att beröva honom en del av bilens värde. Avgiften skulle även
medföra betydande tekniska svårigheter och komplikationer. Ej minst skulle
det bli förseningar och dröjsmål i samband med bilköp. Om investeringsavgiften
fastställdes att gälla även för köp av begagnade bilar, måste härav
följa ett ökat antal överföringar av fordon i beredskapsregister och ökat
antal kontrollbesiktningar. Detta kunde leda till alltför hård belastning på
bilinspektionen och bilregistren, övervägande skäl talade därför för att begagnade
motorfordon borde vara undantagna från investeringsavgift. Därest
riksdagen likväl skulle besluta, att investeringsavgift skulle utgå vid
köp av begagnade bilar, uppkomme för bilhandeln ett problem som måste
lösas. Vid s. k. inbyte eller köp av begagnad bil måste bilhandlaren för undvikande
av investeringsavgift tillse, att ägaren införde bilen i bilreservregister.
Om bilen då ej varit besiktigad inom en tid av ett år, måste kontrollbesiktning
ske, innan bilen användes för demonstration eller liknande
ändamål. Flertalet begagnade bilar torde komma att falla under denna kontroll.
Väntetiderna i fråga om besiktningar hade under lugna perioder 1954
mångenstädes varit två veckor. De avsevärt förlängda väntetider, som kunde
förutses, om investeringsavgiften skulle gälla beträffande begagnade bilar,
syntes för bilhandelns vidkommande kunna medföra betydande förluster
på fastlåst kapital. Vidare måste lagring utomhus eller i mindre
lämpliga utrymmen ofrånkomligen verka värdeförstörande. Slutligen krävdes
utökad personal för uppställning och hämtning av lagerbilar etc. Sådana
kostnadsökningar drabbade givetvis inte bara bilhandeln utan komme också
i viss utsträckning att skjutas över på konsumenterna.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:129 och 11:155
har inledningsvis anfört, att den rätta vägen att uppnå det syfte man försökt
förverkliga genom propositionen hade varit att med hjälp av kredit
it
Ilihang till riksdagens protokoll 1:95.r>. "i samt. Nr ,5
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
politiken åstadkomma en allmän ekonomisk åtstramning. Om riksdagen likväl
skulle finna skäl antaga den framlagda propositionen, syntes det oundgängligen
nödvändigt med vissa formella justeringar. Särskilt stark kritik
kunde riktas mot förslaget att den särskilda investeringsavgiften även skulle
drabba begagnade fordon. När ett sådant bytte ägare, innebure detta i och
för sig ingen belastning av landets reala resurser. I propositionen hade antörts
att därest man icke läte den särskilda investeringsavgiften utgå för
begagnade bilar, skulle prisnivån på dessa indirekt höjas i motsvarande
grad, och man skulle bl. a. icke uppnå tillräcklig återhållsamhet när en tidigare
bilägare önskade köpa ett nytt fordon. Mot ett sådant resonemang kunde
man rent allmänt invända, att det i samband med de senaste årens expansion
på bilismens område i flertalet fall varit personer, som icke förut
ägt bil, som nu skaffat sig sådan. Det kunde vidare näppeligen synas rimligt,
att man läte avgiftsbelägga samma fordon 4 å 5 gånger, och för en
icke oväsentlig mängd av de begagnade fordonen hade redan erlagts den
tidigare bilaccisen. Investeringsavgiften för dessa fordon komme i realiteten
ofta icke att utgå med de av lagstiftaren beräknade ca 10 procent av
försäljningsvärdet utan snarare med 25 å 30 procent. Utan tvivel komme
affärsparter utanför den reguljära bilhandeln att helt enkelt låta bli att
omregistrera bilen. Skulle en bilhandlare i fast räkning emottaga ett begagnat
fordon, bleve han tvungen att låta kunden införa fordonet i bilreservregistret
innan bilfirman toge emot bilen. Hade då bilen icke inom ett år
blivit besiktigad, måste en ny besiktning verkställas innan fordonet ens
tinge demonstreras. Därest de begagnade bilarna icke undantoges från förordningens
tillämpning syntes den enda lösningen på detta problem f. n.
vara en specialbestämmelse om att avgiftsskyldighet icke skulle föreligga
lör yrkesmässig bilhandlare i fråga om fordon som av honom förvarades i
lager eller hölles till salu.
I de likalydande motionerna 1:130 och 11:160 har framhållits,
att i förslaget angående den allmänna investeringsavgiften hade ett flertal
övergångsbestämmelser införts med den motiveringen att »då tanken
på en investeringsavgift för år 1955 tidigare inte offentliggjorts synes i princip
böra gälla att investeringar gjorda senast den 15 januari 1955 undantages
från avgiftsbeläggning». Eftersom varje tanke på en bilaccis eller likartad
åtgärd upprepade gånger under höstens lopp och senast i december
energiskt dementerats av medlemmar av regeringen borde med så mycket
större skäl motsvarande gälla beträffande den särskilda investeringsavgiften
å motorfordon. Den särskilda investeringsavgiften komme att träffa ett
stort antal personer, som ingått avtal om fordonsförvärv före den 15 januari
eller rent av fått bilen levererad före denna dag, men vilkas ansökan om
registrering icke ingivits till länsstyrelsen senast nämnda dag. De kunde endast
i undantagsfall häva avtalet, då de som regel vore bundna genom
bestraffningsklausul i de normalkontrakt, som användes av det stora flertalet
yrkesmässiga bilhandlare. För köparna finge beskattningsåtgärden en
35
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
retroaktiv verkan, som strede mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser.
Det torde vara möjligt att finna utvägar att bevaka rättsäkerhetsintresset
i förevarande sammanhang utan att ge utrymme åt försök att kringgå förordningen.
Så kunde ske genom ett restitutionsförfarande. Envar, som kunde
styrka att han senast den 15 januari träffat bindande avtal med försäljare,
innehavande s. k. saluvagnslicens, om inköp av motorfordon, skulle äga
återfå erlagd investeringsavgift. Därvid skulle företes skriftlig ordersedel,
som innehölle bestraffningsklausul i enlighet med Autoinobilhandlareförbundets
normalformulär, samt på heder och samvete avgivna skriftliga förklaringar
av dels säljarens firmatecknare och dels köparen. Ett restitutionsförfarande,
handlagt av länsstyrelserna, torde vara lämpligare än regler om
direkt avgiftsbefrielse. Genom bestämmelsen om att avtalet skulle vara
upprättat i form av skriftlig ordersedel av ovan angivet slag nådde man
just den kategori köpare, som nu stode bundna vid avtalen. Genom bestämmelsen
att avtalet skulle ha ingåtts med innehavare av saluvagnslicens uppnåddes
att försäljaren tillhörde en kategori av yrkesmässiga bil- och motorcykelhandlare,
som kunde förutsättas lojalt följa förordningen.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:380 och 11:469
framförda yrkandet om avslag å det framlagda förslaget om särskild investeringsavgift
å motorfordon, har anförts bl. a. följande. De senaste årens
kraftiga ansvällning av motorismen vore inte någon tillfällighet utan grundade
sig på en bestående förändring i själva sättet att leva. Denna utveckling
som innebure ett skeende på lång sikt hade förstärkts av bristen på
bostäder, som hindrat människorna att använda en del av sina ökade ekonomiska
resurser till att förbättra sin bostadsstandard. För både städernas
invånare och landsbygdens folk hade motorfordonet alltmera blivit en nödvändighet.
I städerna, särskilt de stora, tvingades nybebyggelsen allt längre
ut i periferien. Vidare hade ett allt starkare behov gjort sig gällande för utnyttjande
av fritiden för kontakt med naturen. På landsbygden vore bilen
ett ofrånkomligt medel att bryta isoleringen. En fortsatt motorisering utgjorde
en av huvudförutsättningarna för att glesbygderna icke skulle förvandlas
till ödebygder. Skulle det vara möjligt att nå fram till ett differentierat
näringsliv på landsbygden vore det nödvändigt att stimulera motorismen
i stället för att söka lägga hinder i dess väg. Avståndskostnaderna för
glesbygdens folk, när det gällde att besöka läkare, apotek, bank, specialaffärer
m. in. vore även betydande. Det vore därför en direkt orättvisa mot
landsbygdens folk om dessa kostnader genom statliga åtgärder avsiktligt
skulle drivas i höjden. Med den demografiska utveckling vi hade •— alltså
med en förskjutning till allt högre åldrar — vore det nödvändigt att så länge
som möjligt hålla den äldre arbetskraften sysselsatt inom produktionslivet.
Det betydde en stor lättnad för äldre personer att få använda motorfordon
som fortskaffningsmedel till och från arbetet. Man måste väl göra klart för
sig att de människor som hindrades att använda sina pengar för att tillgodose
ett speciellt behov i stället kanske förmåddes att utnyttja samma
pengar för andra ändamål. Det vore t. ex. möjligt att eu familj som hade
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
planerat att inköpa en bil under våren 1955 men som läte avhålla sig från
detta genom accisen i stället använde de medel som sparats ihop för bilköpet
till en utlandsresa eller för anskaffande av televisionsapparat. Genom att
människornas sparplaner på detta sätt kullkastades skapades lätt en irritation
som kunde leda till motvilja mot sparande över huvud taget. Det vore
uppenbart att den som använde bilen för sin yrkesutövning och som genom
en accis finge ökade kostnader för sin bilhållning måste räkna dessa som
omkostnader i sin förvärvsverksamhet och söka få täckning för dem genom
ökade löner, taxor eller priser. I den mån sådana höjningar skedde förlorade
uppenbarligen accisen den efterfrågedämpande effekt man avsett. Den konjunktur
utjämnande politik som borde eftersträvas betydde ju i själva verket
ingenting annat än att man ville ha en lugn och någorlunda jämnt fortskridande
utveckling. En sådan befrämjades ingalunda genom skatter som plötsligt
infördes. Det hade förekommit en hel serie ryckvis företagna ingripanden
mot bilismen under senare år. En sådan ryckighet måste verka mycket
förvillande på bilmarknaden. Den medförde, i den mån accisen finge avsedd
effekt, att bilköpen samlades ihop och koncentrerades till vissa år —
de mindre skattebelastade. Under dessa år uppstode en kraftig import med
ty åtföljande åderlåtning av valutareserven och samtidigt utbyggdes distributionsapparaten.
Härvid uppstode lätt en utpräglad säljarens marknad. Under
de speciellt skattetyngda åren däremot komine bilköpen att sjunka, och
såväl produktions- som distributionsapparaten arbetade då utan att kunna
utnyttja sin kapacitet men med betydande fasta kostnader. En sådan ordning
för produktion och handel medförde uppenbarligen genomsnittligt sett
högre bilpriser än som skulle varit fallet vid en jämnare efterfrågan. Någon
samhällsekonomisk motivering för att accisen skulle drabba även handeln
med begagnade bilar funnes icke och torde svårligen kunna uppletas. Den
omständigheten att två personer bytte bilar med varandra medförde på intet
sätt en ökad efterfrågan och kunde därför icke heller framkalla några inflationstendenser.
I detta fall fullföljde förslaget uppenbarligen endast rent
fiskala intressen. Motionärerna kunde inte finna att de samhällsekonomiska
motiveringar som framförts till stöd för propositionen vore hållbara. Motionärerna
hävdade tvärtom att denna accis, om den genomfördes, minskade
utsikterna för en lugn ekonomisk utveckling. Aktionen vore slutligen ägnad
att i så hög grad träffa landsbygden, främst den glesbebyggda, att den på
ett allvarligt sätt motverkade försöken att dämma upp strömmen från landsbygden.
I de likalydande motionerna 1:385 och 11:478 har till en början
gjorts gällande att särskild investeringsavgift icke borde uttagas därest
skriftligt avtal om förvärv av motorfordon träffats senast den 15 januari
1955 eller fordonet levererats senast nämnda dag. Vidare har motionärerna
förordat bemyndigande för Kung], Maj :t att om synnerliga skäl föranledde
därtill medgiva befrielse från skyldighet att erlägga särskild investeringsavgift.
Rörande motiveringen för dessa yrkanden hänvisas till den ovan
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 37
lämnade redogörelsen för vad som i ifrågavarande motioner anförts rörande
motionärernas yrkanden i motsvarande hänseenden beträffande förslaget
till den 12-procentiga investeringsavgiften. I fortsättningen har motionärerna
anfört att det ur rättslig synpunkt vore stötande att den som underlåtit
att i rätt tid ansöka om registrering eller anmäla förvärv av motorfordon
skulle vara skyldig erlägga dubbel särskild investeringsavgift. Underlåtenhet
att göra nu omförmäld ansökan eller anmälan vore belagd med
straff. Härigenom hade på vanligt sätt åt bestämmelserna givits den sanktion
som ansåges erforderlig för desammas efterlevnad. Det vore måhända
sant att frestelsen att underlåta att fullgöra ansöknings- eller anmälningsskyldigheten
kunde ökas när uttagande av särskild investeringsavgift förknippades
med registreringsförfarandet. Underlåtenheten kunde dock helt
enkelt bero på glömska. Att i sådant fall generellt bestraffa vederbörande
med dubbel investeringsavgift, som ju kunde innebära en merutgift av flera
tusen kronor, måste vara obilligt. Det måste antagas, att domstolarna vid
utmätande av straff för underlåten ansökan eller anmälan komme att taga
vederbörlig hänsyn till att förseelsen föranlett att investeringsavgift icke
blivit rätteligen erlagd. — Enligt förslaget skulle avgift utgå för sådan med
skåp-, stationsvagns- eller personbilkarosseri utrustad lastbil vilkens tjänstevikt
ej överstege 1 800 kilogram. Vid högre tjänstevikt skulle allmän investeringsavgift
i förekommande fali utgå. En företagare som förvärvade en
skåpbil med en tjänstevikt av exempelvis 1 850 kilogram skulle alltså icke
drabbas av investeringsavgift, om han icke redovisade avgiftspliktiga investeringar
överstigande 15 000 kronor. Vid förvärv av en liknande bil med en
tjänstevikt av 1 800 kilogram skulle han däremot få vidkännas särskild investeringsavgift
av 1 750 kronor. Även andra exempel på egendomliga verkningar
av dessa regler kunde anföras. Olägenheterna med det föreslagna
avgiftssystemet måste anses vara större än de olägenheter som i enskilda
fall kunde vara förenade med svårigheten att klassificera fordonen efter användningssättet.
Motionärerna föresloge därför att den särskilda investeringsavgiften
begränsades till att gälla personbilar, vartill då även finge räknas
s. k. stationsvagnar.
I de likalydande motionerna I : 3 8 7 och II : 4 7 7 har anförts bl. a.
följande. Skatteåtgärdernas bristande smidighet samt orättvisa och slumpartade
verkningar i praktiken syntes framträda särskilt starkt i fråga om
den särskilda avgiften för motorfordon; alldeles särskilt gällde detta beträffande
begagnade bilar. Synnerligen anmärkningsvärt vore att beskattningen
föreslagits erhålla retroaktiv verkan. Kontrakt om bilköp vore i allmänhet
bindande för köparen och kunde ej annulleras med hänvisning till
den nya beskattningen. Även om den föreslagna förordningen skulle kunna
erhålla en mer tillfredsställande utformning i här nämnt avseende vore det
säkerligen uteslulet alt helt undvika andra liknande slumpartade verkningar.
Skatteinstrumentets själva natur gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt,
att erhålla den smidighet i tillämpningen, som exempelvis utmärkte kre
-
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
ditpolitiska medel. Motorfordonstrafiken vore redan förut genom den ordinarie
automobilbeskattningen högt beskattad. Att nu pålägga en ytterligare
skattebörda måste te sig obilligt.
Till stöd för de i de likalydande motionerna 1:388 och 11:481
framförda yrkandena har motionärerna anfört att det inte funnes tillräckligt
vägande skäl att låta avgiftsskyldigheten omfatta även köp eller byte
av begagnade bilar. Priserna på begagnade bilar hade sjunkit kraftigt, och
denna tendens torde stärkas ytterligare. Avgiften syntes därför inte kunna
utgöra någon nämnvärd broms mot investeringar på detta område. Vid konstruktionen
av den föreslagna avgiften hade hänsyn inte tagits till vagnarnas
varierande bruksvärde, varför avgiften måste drabba olika och orättvist.
Stora administrativa svårigheter skapades också genom ökat antal
överföringar av fordon i beredskapsregister och genom ökat antal kontrollbesiktningar.
Motionärerna funne det inte riktigt, att personer, som köpt
bil eller träffat avtal om köp av bil men inte senast den 15 januari 1955
hunnit inkomma med ansökan om bilens upptagande i bilregister, skulle
åläggas investeringsavgift. Tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträdande
borde därför flyttas till den 20 januari 1955. Avgiftsskyldighet syntes ej heller
böra gälla i sådana fall, då avtal om köp av bil träffats före nämnda
datum och riktigheten härav genom intyg till fullo kunde bevisas.
I motionen 1:127 har bl. a. anförts följande. Propositionsförslaget
innebure beträffande frågan om disponerandet av de medel som inflöte
genom den särskilda investeringsavgiften att medlen i fråga tillfördes ett
slags beredskapsstat, som endast finge tas i anspråk för vikande konjunkturer.
Under nuvarande förhållanden komme en sådan beredskapsstat icke
att bereda bilismens företrädare någon tillfredsställelse. Det vore lämpligare
att använda accisen till något ändamål av omedelbart intresse. Härvid komme
frågan om högertrafiken i blickpunkten. Enligt framlagt förslag skulle ett
eventuellt införande av högertrafik finansieras genom en tillfällig extraskatt
på motortrafiken. Det vore rimligt, att bilaccisen i första hand finge användas
för detta ändamål, om beslut om övergång till högertrafik komme att
fattas.
I motionen 1:351 har gjorts gällande, att det vore föga troligt att
den föreslagna avgiften komme att i någon mera väsentlig mån begränsa
efterfrågan på motorfordon. Redan hade flera återförsäljare av bilar sänkt
priserna. Dessutom vore efterfrågan så stark, att en fördyring med några
hundra kronor per bil knappast komme att avhålla spekulanten. För att en effektiv
begränsning av bilimporten skulle kunna komma till stånd, måste fördenskull
förslaget om särskild investeringsavgift för motorfordon avslås och
andra åtgärder tillgripas. En effektiv metod att skära ner importen vore
att begränsa valutatilldelningen för densamma. Det finge erinras om att
kvotering av bilimporten hade tillämpats under efterkrigstiden och i fråga
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 39
om importen från Västtyskland bibehållits ända till och med första halvåret
1954. En summa av högst 400 miljoner kronor för innevarande år torde kunna
bedömas som tillräcklig för att tillgodose den mera nyttobetonade personbiltrafikens
behov. Någon bestämd kvot för bilimporten från varje särskilt
land torde, ej behöva komma i fråga. Eftersom investeringsavgiften för rörelse
och jordbruk i princip även avsåge investeringar i bussar och lastbilar torde
det av tekniska skäl vara lämpligt att låta importen av dessa motorfordon
bli fri och alltså läggas utanför ramen av det tilldelade valutabeloppet.
Importen av sådana motorfordon vore i förhållande till importen av personbilar
relativt ringa. Lastbilar, utrustade med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri,
borde dock falla inom ramen för den tilldelade valutan.
I motionen 1 1:4 7 0 har motionärerna inledningsvis lämnat uppgift
å antalet under åren 1950—1953 inregistrerade motorcyklar med undantag
för scooters och mopeder. Därvid har uppdelning skett på tunga och lätta
motorcyklar. I motionen uppges att antalet inregistrerade tunga och lätta
motorcyklar år 1950 uppgått till 51 992, år 1951 till 48 975, år 1952 till 18 930
och år 1953 till 19 388. Beträffande år 1954 framhåller motionärerna att inregistreringssiffrorna
ännu icke vore tillgängliga, men att branschmännen
vore väl medvetna om att en kraftig minskning ägt rum. Utvecklingen pekade
enligt motionärernas mening klart i den riktningen att någon investeringsavgift
på motorcyklar icke erfordrades för att hålla tillbaka intresset för
dessa motorfordon. Det vore också att märka att det i huvudsak vore de
tunga motorcyklarna, vilka ju representerade en mindre del av det hela, som
importerades, under det att de lätta fordonen i huvudsak tillverkades inom
landet. Även ur valutabesparingssynpunkt spelade alltså motorcyklarna en
underordnad roll. Motorcykeln vore i stor utsträckning ett nyttigt och ofta
nödvändigt fortskaffningsmedel, inte minst för stora grupper av kroppsarbetare,
som använde motorcykeln för färd till och från arbetsplatserna.
För motorcykelhandlarna, vilkas förtjänstmarginal vore starkt beskuren,
skulle det innebära ett allvarligt avbräck, om allmänhetens köplust ytterligare
förminskades genom den föreslagna accisen. Importörerna hade redan
före utgången av 1954 måst göra bindande köp hos de utländska fabrikanterna
och leveranserna från fabrikerna vore i full gång. Vad anginge de svenska
motorcykelfabrikanterna hade dessa långt före propositionens avgivande
planerat och igångsatt sin tillverkning för den stundande säsongen samt
läckt sig med material för vad de beräknat kunna avsätta under 1955. Accisen
drabbade också genom sin konstruktion motorcyklarna oproportionerligt
hårt, beroende på att taxeringen skedde efter vikt. Såsom exempel kunde anföras
att motorcykelmodellen B. S. A. C 11 som kostade 2 350 kr. skulle
belastas med en accis av 300 kr., medan en Volkswagen som kostade 6 450
kr. drabbades av en accis på 600 kr.
Till utskottet har i anledning av förslaget om särskild investeringsavgift
för motorfordon likaledes inkommit ett flertal skrifter. Förslaget har av
-
40
Bevillningsutskottets betänkande nr o år 1955
styrkts i eu gemensam framställning från Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges
automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening och
Sveriges automobilhandlareförbund. Sistnämnda organisation har därjämte
i fråga om den tekniska utformningen av bestämmelserna riktat kritik mot
förslaget att avgiftsbelägga begagnade fordon ävensom yrkat på undantag
från avgiftsplikt för sådana fordon, beträffande vilka ordersedel bevisligen
tecknats sist den 15 januari 1955 ävensom i fall då ansökan om registrering
eller interimslicens bevisligen upprättats senast nämnda dag. Kungl. automobilklubben,
Motorförarnas helnykterhetsförbund och Motormännens riksförbund
har i en gemensam skrift i likhet med de nyssnämnda organisationerna
anfört starkt kritiska synpunkter på förslaget. I en inom sistnämnda
organisations juridiska avdelning upprättad promemoria förordas vissa lättnader
i fråga om gränsdragningen mellan skatteplikt och skattefrihet, varjämte
yrkas på införandet av en allmän dispensmöjlighet för särskilda fall.
I framställningar från Svenska motorcykelfabrikanternas förening och Sveriges
motorcykelimportörers förbund hemställes att motorcyklar undantages
från skatteplikt. Veterinärmedicinska föreningen vid veterinärhögskolan antör
speciella synpunkter på förslaget; enskilda personer har därjämte tillskrivit
utskottet.
Bilverkstädernas riksförbund m. fl. antör bl. a., att då den särskilda investeringsavgiften
på motorfordon direkt riktade sig mot konsumenterna
hade den karaktären av en konsumtionshämmande omsättningsskatt på en
speciellt utvald vara till förmån för annan konsumtion. Den bleve särskilt
kännbar genom att någon avdragsrätt, när det gällde den ordinarie beskattningen,
i de flesta fall ej förelåge. Till skillnad mot den allmänna investeringsavgiften
finge den särskilda investeringsavgiften också omedelbar prishöjande
effekt gentemot konsumenterna. Bilen vore i dag ingen lyxvara utan
de just i dessa dagar avtalsförhandlande arbetar- och tjänstemannagrupperna
vore de mest betydande bilköparna. Med erinran om ovissheten om statsmakternas
åtgärder på förevarande område uttalas, att det för branschen
vore omöjligt att bedriva en rationell planering av verksamheten. Man kunde
bl. a. hänvisa till att såväl tillverknings- som importplaneringen berördes
av båda de föreslagna investeringsavgifterna, varför sysselsättningssvårigheter
och lagerökningar torde bli ofrånkomliga. Bilindustrien vore "genom sin
struktur och de starkt begränsade lagringsmöjligheterna särskilt känslig för
variationer i omsättningen. En väsentlig nedgång i efterfrågan måste därför
omedelbart resultera i permitteringar. Tidpunkten för införandet av denna
avgift vore synnerligen olämplig, då företagens tillverknings- och importprogram
för år 1955 redan fastställts och bindande avtal träffats. Organisationerna
uttalar vidare, att det vore särskilt förvånande att man denna gång
även avgiftsbelagt förvärv av begagnade fordon. När en begagnad bil byt le
ägare inncbure detta i och för sig ingen belastning av landets reala resurser.
Med hänsyn till branschens karaktär kunde denna utsträckning av avgiftsplikten
ej heller anses vara nödig komplettering för att förhindra ett kring
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 är 1955 41
gående av bestämmelserna för nya bilar. Avgiftsbeläggningen av begagnade
fordon måste också medföra att även rationellt motiverade utbyten av bil
uppskötes. De trafiksäkerhetsmässiga vådorna härav låge i öppen dag.
Uppenbarligen komme det att bli mycket svårt att övervaka efterlevnaden av
avgiftsbestämmelserna i fråga om begagnade fordon.
Kungl. automobilklubben in. fl. framhåller bl. a., att de nu föreslagna
investeringsavgifterna komme att på ett för många synnerligen betungande
sätt kullkasta uppgjorda premisser. Sålunda komme ett stort antal särskilt
småföretagare och köpare av privata personbilar att få synnerligen svårt
att ekonomiskt fullfölja sina åtaganden. De vore bundna vid ingångna avtal
och det framlagda förslagets retroaktiva verkan framstode inte minst därigenom
som synnerligen anmärkningsvärd. För bilhandelns del kunde man
också peka på att de gjorda beställningarna inte heller kunde gå tillbaka
utan måste fullföljas, vilket bl. a. ledde till att investeringsavgiften knappast
komme att nämnvärt inverka på valutaförhållandena. -—■ Att utvälja
en konsumtionsvara som totalt endast svarade för cirka 5 procent av konsumtionen
och belägga denna med en för den enskilde synnerligen kännbar
extrabeskattning, som dock endast utgjorde några 1 O-dels procent av
totalkonsumtionen, syntes vara en åtgärd, som finge ytterligt liten betydelse
för en begränsning av denna. Detta accentuerades ytterligare av att
den frigjorda köpkraften till stor del kunde komma att användas inom
andra varugrupper. Därmed syntes huvudsyftet med åtgärden icke uppnås.
Med framhållande av att de för investeringarna inom vägväsendet avsedda
medlen under nästa budgetår icke torde komma att i sin helhet kunna
utnyttjas, varigenom ytterligare medel komme att fonderas i bilskattemedlens
specialbudget, uttalas vidare att motorismen därigenom bidroge med
avsevärda belopp till en önskad ekonomisk stabilisering. Organisationerna
pekar ytterligare bl. a. på att det under inga förhållanden kunde godtagas
att de som genom tidigare kontrakt bundit sig för billeverans under 1955
skulle drabbas av avgiften. Detta skilde sig på ett anmärkningsvärt sätt från
vad som föresloges med avseende på den allmänna investeringsavgiften, som
icke avsåge inventarieförvärv, därest leverans skett eller skriftligt avtal om
leverans träffats före den 1 januari 1955.
Sveriges automobilhandlureförbund uttalar bl. a„ att flertalet transaktioner
inom handeln med begagnade bilar icke torde ha någon betydelse för
nyförsäljningen, varför den konjunkturpolitiska effekten av att låta investeringsavgiften
även beröra begagnade bilar vore ganska ringa. Den uppjustering
av prisnivån på begagnade fordon som möjligen skulle kunna
bli följden av att investeringsavgift infördes för nya fordon, torde i stort
sett elimineras av den ytterst hårda konkurrensen på området. Förbundet
understryker vidare att avgiftsbeläggningen av de begagnande fordonen komme
alt för bilhandeln skapa en rad ytterst komplicerade specialproblem,
vars enda lösning torde vara eu specialbestämmelse om att registrerings
-
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
skyldighet icke skulle föreligga för de begagnade fordon, som yrkesmässiga
bilhandlare förvärvade i sin rörelse. Möjligen kunde man tänka sig en viss
tidsgräns, inom vilken fordonet måste vara vidaresålt. Med hänsyn till verkstädernas
kapacitet och inte minst säsongvariationerna inom bilhandeln
torde denna tidsrymd näppeligen kunna göras kortare än sex månader.
Dock kunde konstateras att fördelarna av en tidsbegränsning knappast
komme att stå i rimlig proportion till den nödvändiga kontrollapparaten.
I den av motormännens riksförbunds juridiska avdelning upprättade promemorian
har på grundval av hos avdelningen i anledning av propositionen
gjorda förfrågningar angivits ett flertal exempel på mindre tillfredsställande
konsekvenser av genomförandet av förslaget om investeringsavgift för motorfordon.
Förslaget borde, konstateras sammanfattningsvis i promemorian,
underkastas sådan ändring, att förvärvare av bil icke ålades skattskyldighet,
om han genom köpekontrakt eller annan motsvarande skriftlig handling
kunde styrka, att slutgiltigt avtal om överlåtelse av fordonet träffats
före den 16 januari 1955. Skulle någon ändring icke kunna komma till
stånd i detta avseende, syntes det vara oundgängligen nödvändigt med en
allmän dispensmöjlighet, varigenom vederbörande kunde vända sig till
Kungl. Maj:t i sådana fall, då en bil omregistrerats utan att någon reell
äganderättsövergång förelegat eller då tillämpning av författningens bestämmelser
i övrigt skulle leda till uppenbart obilliga resultat. Under alla
förhållanden kunde som minimikrav uppställas att de, som erhållit försäkringsbevis
utsända senast den 15 januari, skulle komma i samma skatteIrihetsgrupp
som de, vilka senast detta datum erhållit interimslicens eller
anmält sina fordon till besiktning hos besiktningsman.
Svenska motorcykelfabrikanternas förening framför bl. a. följande. De
höga registreringssiffror för motorcyklar, som noterades åren närmast efter
krigets slut, hade sedan länge avlösts av starkt reducerade årssiffror. Den
svenska motorcykelindustrin, som kraftigt utbyggts för att inför valutasvårigheterna
täcka det under kriget ackumulerade behovet, hade under betydande
svårigheter genomfört anpassningen till en mera normal marknad.
Densamma vore dock fortsatt vikande, vilket medförde svårigheter beträffande
sysselsättningen av den för motorcykelproduktionen anställda personalen.
Senast tillgängliga registreringssiffror avseende motorcyklar vägande
under 160 kg (för år 1952 150 kg) visade en minskning i antalet registrerade
motorcyklar med ca 17 % från år 1952 till 1953 och 17 % från
år 1953 till 1954. En spärr på investeringsviljan beträffande motorcyklar
vore icke motiverad, då en fortsatt nedgång i motorcykelköpen med 3 000—
5 000 st. vore att förutse under 1955 utan varje ingripande.
Sveriges motorcykelimportörers förbund påpekar bl. a. att efterfrågan på
motorcyklar hade minskat och att avsättningssvårigheter hade börjat göra
sig gällande. Att i denna situation belägga köp av motorcyklar med investeringsavgift
måste under sådana förhållanden framstå som opåkallat.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 43
Veterinärmedicinska föreningen vid veterinärhögskolan har, med förmälan
att vissa studerande vid högskolan i regel under ferier kunde medgivas
ätaga sig veterinärtjänst, anfört att den särskilda investeringsavgiften komme
att för dessa studerande medföra en så orimlig höjning av utgifterna
för tjänsteresor med egen bil att en stor del med största sannolikhet föredroge
att nyttja hyrbil med därmed förenade höjda kostnader för djurägarna.
Utskottets yttrande
I den föreliggande propositionen nr 36 har departementschefen uttalat,
att den föreslagna avgiften för investeringar inom jordbruk och rörelse samt
i motorfordon borde ses i anslutning till de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som, mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen under det
gångna året och utsikterna för det kommande, uppdragits i finansplanen.
I korthet har i propositionen erinrats om följande.
Den allmänna expansionen inom samhällsekonomien under år 1954 hade
dominerats och styrts av den starka stegringstakten för export och investeringar.
Såväl export- som investeringsvolymen hade ökat med 9 procent. För
den samlade privata och offentliga konsumtionen var stegringen mindre,
men uppgick dock till 4 procent. I och för sig framstode investeringsökningen
såsom glädjande, då den inneburit en förbättring av förutsättningarna
för det fortsatta ekonomiska framåtskridandet. En alltför stark investeringsaktivitet
kunde dock rubba den samhällsekonomiska jämvikten och prisstabiliteten
och därigenom framkalla allvarliga skadeverkningar. Med hänsyn
härtill och då gränsen för utnyttjandet av våra resurser nu nåtts hade
det stått klart, att en dämpning av expansionstakten måste ske.
I finansplanen redovisas de åtgärder som vidtagits för att åstadkomma
en dämpning av efterfrågans tillväxt. Beträffande den offentliga sektorn
har departementschefen erinrat om återhållsamheten i fråga om de statliga
utgifterna i det framlagda budgetförslaget för 1955/56. Investeringsanslagen
hade rigoröst granskats med sikte på så stora nedskärningar som möjligt
utan våda för statsförvaltningens behöriga gång. Restriktivitet präglade
också driftbudgeten. En ytterligare broms på den statliga medelsförbrukningen
hade skapats genom det införda köp- och beställningsförbudet. Även
angelägenheten av återhållsamhet beträffande de kommunala utgifterna
betonas i finansplanen.
Mot denna bakgrund framstode det som berättigat att också resa krav
på en motsvarande återhållsamhet inom den enskilda sektorn. Behovet härav
hade framträtt så mycket tydligare som expansionen på detta område varit
betydande under det gångna året och tendenserna för närvarande entydigt
pekade mot en ytterligare uppgång. Industriens investeringar hade under
1954 ökat med inte mindre än 15 procent och väntades öka med ytterligare
7 procent under år 1955. Expansionstendenserna i fråga om den enskilda
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
investeringsviljan vore så starka att särskilda åtgärder på detta område nu
vore påkallade. Härvid stode främst till förfogande byggnadsregleringen,
en restriktiv kreditpolitik, skärpta beskattningsregler samt speciella avgiftsbeläggningar.
Möjligheterna att genom byggnadsreglering påverka omfattningen av de
enskilda investeringarna vore starkt begränsade. Bortsett från bostadsbyggandet
utgjordes nämligen mindre än en tredjedel av övriga enskilda investeringar
av byggnads- och anläggningsverksamhet. Av dessa senare vore
byggnadsföretag inom jordbruket samt reparations- och underhållsarbeten
befriade från tillståndstvång. Även kreditpolitikens effektivitet begränsades
till följd av bland annat företagens möjligheter till självfinansiering. Det
vore därför angeläget att kreditpolitiken kompletterades med skattepolitiska
åtgärder.
Departementschefen har i propositionen erinrat om det av företagsbeskattningskommittén
framlagda förslaget till en omläggning av de permanenta
reglerna för företagsbeskattningen i syfte att bättre anpassa denna
till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. I väsentliga delar skulle
emellertid effekten av en dylik omläggning framträda först efter en relativt
lång övergångstid. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle därför
inte hinna ge det för dagen erforderliga komplementet till den restriktiva
kreditpolitiken. Detta motiverade överväganden om sådana åtgärder,
som i den nu föreliggande situationen skulle ha en mera omedelbar effekt.
En dylik åtgärd vore införandet av en investeringsavgift av samma typ
som uttogs under åren 1952 och 1953. Avgiften drabbade företagens investeringar
på i princip samma sätt som en räntehöjning, d. v. s. genom att öka
de med en investering förenade kostnaderna. Härigenom föranleddes företagen
att noggrannare pröva räntabiliteten av ifrågasatta investeringar och
underlåta eller uppskjuta de minst angelägna och lönsamma.
Avgiftsbeläggningen borde enligt propositionen utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med de bestämmelser som gällde för åren 1952 och 1953
och därmed träffa investeringar inom rörelse och jordbruk. Emellertid
framstode det i dagens läge såsom synnerligen angeläget att vinna en begränsning
i de under senare tid alltmer ökade utgifterna för bilar och andra
motorfordon, även när de avsåges för personligt bruk. Den våldsamma expansionen
av bilismen förde nämligen med sig stora investeringsbehov med
avseende på vägar, garage, verkstäder, stadsplaneomläggningar etc. Vidare
kunde framhållas, att en betydande del av bilkostnaderna framträdde i form
av en ökning av importen av bilar, tillbehör och reservdelar samt drivmedel.
När beslut hade fattats om en investeringsavgift för åren 1952 och 1953
hade för samma tid införts en bilaccis, lagd i produktions- och importledet,
på 10 procent. Av det nyss sagda framginge önskvärdheten av att jämsides
med en investeringsavgift för år 1955 införa en delvis likartad avgiftsbeläggning
av bilar och motorcyklar.
45
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
I ett antal motioner har yrkats avslag på förevarande proposition med
motiveringar, vilka grundar sig på en annan uppfattning än den i propositionen
framförda dels vad gäller det ekonomiska läget och behovet av inflationsbekämpande
åtgärder, dels också i vad avser verkningarna av de föreslagna
avgifterna.
I de likalydande motionerna I: 107 och II: 139 har motionärerna utvecklat
en frän propositionen starkt avvikande konjunkturuppfattning. Sålunda
betraktades den till 7 procent beräknade ökningen av industriens investeringar
under år 1955 såsom icke särskilt anmärkningsvärd mot bakgrunden
av dels att dessa investeringar hade ökat med 15 procent under år 1954,
dels också att en stark grund för nyinvesteringar lagts under fjolåret, då
exporten ökat med 9 procent och importen med 13 procent, konsumtionen
stigit med 4 procent samt produktionen enligt motionärerna ökat med 7
procent. Detta liksom avsättningssvårigheterna för konsumtionsindustrierna
tydde på att befintliga tillgångar av varor och tjänster överstege efterfrågan.
I motionerna uttalas även den uppfattningen, att den föreslagna
investeringsavgiften endast i ringa mån skulle drabba de större företagen,
enär dessa hade helt andra möjligheter än de små företagen att övervältra
den av avgiften förorsakade kostnadsstegringen på konsumenterna.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 381 och II: 468 har framhållit
det särskilda behovet för vårt land av en hög och jämn investeringsnivå.
Vidare har påpekats behovet av att den ekonomiska politiken så utformas,
att den främjar en noggrann planering på lång sikt av investeringsverksamheten.
En sådan planering vore en nödvändighet om felinvesteringar och
bristande effektivitet skulle kunna undvikas. Motionärerna finner att några
belägg ej förebragts för att det främsta hotet mot den ekonomiska stabiliteten
i förhandenvarande läge komme från den enskilda investeringssektorn.
Den ekonomiska situationen företedde icke någon alldeles entydig bild, men
så mycket kunde sägas att det vore av största vikt att öka det enskilda sparandet,
sänka produktionens kostnader och öka dess avkastning. Dessa syften
motverkades av den föreslagna investeringsavgiften. Om en dylik återkomme
med korta mellanrum skulle detta enligt motionärernas mening
medföra en allt mera accentuerad ryckighet i investeringsutvecklingen därigenom,
att investeringarna koncentrerades till de avgiftsfria åren och då
medförde en alltför kraftig belastning på de tillgängliga resurserna. Vid en
ostörd investeringsutveckling, å andra sidan, uppvägdes tendensen till ökade
investeringar inom en näringsgren av en mera restriktiv inställning inom
andra.
I de likalydande motionerna I: 387 och II: 477 karakteriseras det rådande
samhällsekonomiska läget som en högkonjunktur, där uppmärksamheten
närmast borde riktas mot de expansiva dragen. Dessa kunde dock inte anses
vara av sådan art och styrka, att en inflationsartad utveckling inte skulle
kunna bemästras utan de nu föreslagna punktskatterna. Motionärerna rekommenderar
användande av generellt verkande åtgärder av kreditåtstramande
natur, med vilka riskmomenten för en inflationistisk utveckling en
-
46 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
ligt deras uppfattning skulle kunna bemästras. De föreslagna avgifterna
finge övervägande skadliga verkningar genom sin kostnadsförhöjande natur
och sin osmidighet. De drabbade även orättvist och slumpartat och skapade
en atmosfär av ovisshet och otrygghet inom produktionslivet, vilket
försvårade näringslivets långsiktiga planerings- och rationaliseringsarbete.
Vad Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
i förevarande sammanhang anfört om det ekonomiska läget
samt om verkningarna av den föreslagna investeringsavgiften överensstämmer
i stort med de synpunkter som framlagts i de ovan refererade motionerna
I: 381 och II: 468 samt I: 387 och II: 477.
I motionen II: 467 har motionären anfört, att investeringsaktiviteten inom
handel och industri vore en nödvändig förutsättning för den fulla sysselsättningen
och vårt lands konkurrensförmåga på världsmarknaden. Det förelåge
även en växelverkan mellan rationalisering och stigande reallön, något
som skulle brytas om investeringarna tvingades ned. En investeringsavgift
kunde även förväntas vidga den inflationsfara som det kunde innebära för
ett land med omfattande utrikeshandel att tillämpa frihandelns principer i
en krets av stater, där de övriga genom tullar e. d. skapade olika svårigheter
för handeln. Något behov av vare sig en allmän eller särskild investeringsavgift
förelåge enligt motionärens uppfattning inte. Däremot funnes
rent allmänt en inflationsfara, som dock bäst kunde bekämpas genom att
köpkraften generellt åtstramades. Motionären förordar att vid behov ett
tvångssparande genom höjt skatteuttag genomföres och att de medel som
härigenom inflyter får bilda en statens konjunkturfond, fristående mot den
ordinarie budgeten. I nuvarande läge syntes det dock motionären tillräckligt
att vid bibehållet skatteuttag och sparsamhet i statsutgifterna statens
ökade inkomster fördes till den föreslagna konjunkturfonden i stället för att
användas till skattelättnader.
Utskottet finner sig i sin bedömning av det samhällsekonomiska läget kunna
ansluta sig till den i förevarande proposition redovisade uppfattningen. Utvecklingen
under det gångna året och utsikterna för det framförliggande innefattar
enligt utskottets mening icke obetydliga risker för att inflationistiska
spänningar kan komma att göra sig gällande med ökad styrka, om ej
åtgärder i konjunkturdämpande syfte redan nu vidtages. Beträffande de
offentliga utgifterna har sträng sparsamhet iakttagits i det nu framlagda
budgetförslaget. Utskottet delar den i propositionen uttalade meningen, att
eu dämpning också måste ernås av den alltför högt uppdrivna investeringsverksamheten
inom den enskilda sektorn av näringslivet samt av bilismens
våldsamma expansion.
Av det sagda framgår, att de i motionerna 1:107 och 11:139, 1:381
och II: 468, I: 387 och II: 477 samt II: 467 anförda synpunkterna på det allmänna
konjunkturläget icke delas av utskottet. Vad sedan gäller de medel
med vilka en erforderlig begränsning av de expansiva tendenserna inom den
enskilda investeringssektorn kan uppnås, finner utskottet att de i motioner
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 47
na framförda argumenten till förmån för en restriktivare kreditpolitik som
ensam bromsande faktor saknar bärkraft. Såsom i propositionen framhållits
är en restriktiv kreditpolitik icke tillräcklig, enär den i stort sett saknar möjlighet
att bemästra den kraftigt expanderande investeringsviljan inom företag
vilka till stor del är oberoende av kredit för investeringarnas finansiering.
Även byggnadsregleringen, som denna numera är utformad, har effekt endast
inom ett mindre område av investeringsverksamheten. Under sådana
förhållanden finner utskottet det nödvändigt, att såsom komplement till redan
vidtagna åtstramningar på kreditpolitikens och byggnadstillståndsgivningens
områden även andra åtgärder tillgripes i syfte att åvägabringa en ur
samhällets synpunkt önskvärd begränsning av investeringarna.
Vad först angår den allmänna investeringsavgiften kan
utskottet icke dela de i motionerna uttalade farhågorna beträffande verkningarna
av propositionens förslag. Främst har motionärerna pekat på den
kostnadsförhöjande effekt som en investeringsavgift skulle komma att utöva.
Utskottet vill erinra därom, att syftet med en investeringsavgift allenast är
att förmå företagen till en noggrannare prövning av de olika investeringsprojekten
och att till en senare tidpunkt uppskjuta mindre nödvändiga eller
mindre räntabla investeringar. Beträffande investeringar, vilka det till följd
av investeringsavgiften vore mest lönsamt att uppskjuta något år men som
nödvändigtvis måste göras under år 1955, kan i och för sig sägas, att en investeringsavgift
vore en onödig belastning. Det är emellertid omöjligt att särskilja
dessa investeringar från de övriga, och nackdelarna härav torde få vägas
mot konsekvenserna på pris- och kostnadsnivån av en genom ohämmad
investeringsverksamhet förorsakad inflationistisk utveckling. Dessutom bör
ej, såsom vissa motionärer synes ha gjort, förbises att en räntehöjning ävenledes
skulle uppnå sin effekt genom att verka fördyrande på investeringarna.
Gentemot den i motionerna I: 107 och II: 139 uttalade uppfattningen, att
endast de mindre företagen skulle drabbas av investeringsavgiften enär de
större företagen hade möjligheter att övervältra den genom avgiften uppkomna
kostnadsstegringen på konsumenterna, vill utskottet erinra om att det
avgiftsfria grundbeloppet — särskilt om detta som utskottet i det följande
avser att förorda bestämmes till 20 000 kronor — torde innebära att en stor
del av investeringarna inom den mindre företagsamheten kommer att vara
befriad från avgift. Härtill kommer den av priskontrollnämnden nyligen
införda anmälningsplikten för prishöjningar, varigenom garantier erhålles
för att varje prishöjning, oavsett från vilket håll den kommer, underkastas
priskontrollens prövning.
Ej heller i övriga avseenden kan utskottet tillmäta de av motionärerna anförda
farhågorna om verkningarna av en investeringsavgift avgörande vikt.
Det synes utskottet uppenbart, att skadeverkningarna av en alltför högt
uppdriven investeringsaktivitet inom den enskilda sektorn vida måste överstiga
de nackdelar i form av ändrade rationaliseringsprogram etc. som ett
uppskjutande av mindre angelägna och räntabla investeringar under en
kortare period kan innebära. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 är 1955
att investeringsavgiften endast föreslagits gälla för år 1955. Med anledning
av den av motionärerna hävdade uppfattningen, att näringslivets investeringar
alltid kräver långsiktig planering, vill utskottet erinra om den mycket
accentuerade omsvängning i företagens investeringsvilja som inträffade under
år 1954 och ledde till betydande investeringsökningar, vilka, enligt vad
som framgick av gjorda enkäter, endast några månader tidigare helt hade
saknats i företagens planer.
Vad speciellt angår förslaget till särskild investeringsavgift
för motorfordon har i ett antal motioner yrkats avslag härpå, varvid
såsom motiveringar anförts bland annat följande.
Flertalet importerade bilar utgjorde, enligt de likalydande motionerna
I: 107 och II: 139, betalning för svenska exportvaror. Att minska avsättningen
på dessa bilar genom att fördyra dem vore liktydigt med att skapa svårigheter
för den svenska exporten. Ett undantag utgjorde enligt motionärernas
mening importen av amerikanska bilar, vars storlek inte påverkade den svenska
exporten till USA. En stark begränsning av den amerikanska bilexporten
till Sverige vore därför naturlig och ofrånkomlig, därest regeringen menade
allvar med sin uttalade oro för valutatillgångarna.
I de likalydande motionerna 1: 380 och II: 469 har framhållits den allt
större betydelse som motorismen erhållit då det gällt att förkorta restiderna
mellan bostad och arbetsplats, att differentiera landsbygdens näringsliv och
att uppnå ett bättre utnyttjande av fritiden. Bilismens expansion under senare
år borde därför betraktas såsom grundad på en bestående förändring i
själva sättet att leva. Den föreslagna särskilda investeringsavgiften på motorfordon
skulle verka hämmande på denna naturliga och önskvärda utveckling.
Dess införande kunde väntas förrycka många människors sparplaner
och därmed skapa irritation och ovilja mot sparande över huvud taget. För
dem som använde bilen i sin yrkesutövning måste avgiften betraktas som
en omkostnad i verksamheten, som måste täckas genom ökade löner, taxor
och priser. För bilmarknaden skulle den verka förvillande. Ryckigheten i
behandlandet av bilismen medförde, att inköpen koncentrerades till de mindre
skattebelastade åren med ty åtföljande åderlåtning av valutareserven och
utbyggnad av produktions- och distributionsapparaten. Under de speciellt
skattetyngda åren däremot komme bilköpen att sjunka, vilket ledde till dåligt
kapacitetsutnyttjande inom branschen. Härigenom bleve priserna genomsnittligt
högre än vid en ostörd utveckling.
Utskottet har under sina överväganden funnit, att ett uppenbart samband
föreligger mellan den allmänna investeringsavgiften och avgiften vid inköp
av motorfordon för privat bruk. Detta samband är främst av konjunkturpolitisk
art. En viss återhållsamhet i syfte att upprätthålla samhällsekonomisk
balans är icke blott påkallad när det gäller näringslivets direkta investeringar
utan även när fråga är om investeringar i personbilar och andra motorfordon
med därav föranledda omfattande följ dinvesteringar. I båda fallen innebär
en fortsatt expansion av investeringarna i den under fjolåret bedrivna
takten en alltför kraftig anspänning av resurserna. Såsom ett komplement
49
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
till de i propositionen lämnade uppgifterna kan anföras, att enligt vad utskottet
inhämtat antalet nyregistreringar av personbilar under år 1954 beräknas
ha uppgått till närmare 130 000, vilket motsvarar en ökning med inemot
70 procent i förhållande till motsvarande siffra för år 1953. Beståndet
av personbilar anses under år 1954 ha ökat med över 100 000 eller med omkring
25 procent. Storleken av följdinvesteringar i vägar och gator, garage,
verkstäder etc. har uppskattningsvis beräknats till mer än en miljard kronor
för år 1954.
Även med hänsyn till påfrestningen på valutareserven ger den pågående
snabba expansionen av bilimporten anledning till allvarliga betänkligheter.
Det kan nämnas, att importen av samtliga bilar och motorcyklar, bildelar och
tillbehör m. m. under år 1954 hade ett värde av 734 miljoner kronor. Motsvarande
siffra för år 1953 var 468 miljoner kronor. Utskottet finner hänsynen
till betalningsbalansens utveckling och valutareserven utgöra ännu ett starkt
skäl för att införa en avgift på förvärv av motorfordon.
Av anförda skäl finner icke utskottet de i motionerna I: 107 och II: 139
samt I: 380 och II: 469 framförda erinringarna mot den föreslagna särskilda
investeringsavgiften på motorfordon bärande. Detta gäller även de synpunkter,
som i övrigt motionsvis eller annorledes framförts till utskottet.
I motionen I: 351 har å ena sidan understrukits behovet av en begränsning
av investeringarna i motorfordon med hänsyn till valutareserven och till
de investeringar, som den snabba expansionen av bilismen indirekt för med
sig. Men samtidigt har uttalats tvivel huruvida avgiften skulle få den avsedda
effekten. Därvid har pekats på redan tillkännagivna, avgiften kompenserande
prissänkningar, varjämte framhållits att vid rådande starka efterfrågan
en fördyring av bilarna med några hundra kronor inte skulle få större
betydelse. I motionen förordas därför, att förslaget om avgift på fordonsköp
avvisas och att i stället importen begränsas genom minskad valutatilldelning
i samband med införandet av en kvoteringsram om förslagsvis 400 miljoner
kronor.
Utskottet delar inte uppfattningen, att en investeringsavgift vid fordonsköp
skulle vara utan större betydelse. Visserligen är det tänkbart att prissänkningar
på nya bilar i viss mån minskar avgiftens effekt. Det är dock
knappast troligt att så mera allmänt blir fallet. I de fall en mot avgiftsbeläggningen
svarande prissänkning skett, beträffande vilken det i och för sig
saknas anledning antaga annat än att den blir bestående, torde det finnas
stor anledning för en bilspekulant att uppskjuta sitt köp och därmed erhålla
en mot avgiften svarande prisreduktion.
Vad angår motionärens yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära eu begränsning av motorfordonsimporten under år 1955 på så
sätt, att valuta till ett belopp av förslagsvis högst 400 miljoner kronor ställes
till förfogande för detta ändamål, vill utskottet uttala sitt bestämda avstyrkande.
Ett genomförande av eu importbegränsning i enlighet med motionärens
förslag skulle innebära en återgång till tidigare gällande kvoteringssystem.
Detta system var eu oundgängligen nödvändig förutsättning för ba
4
Ilihang till riksdagens protokoll 2955. 7 samt. Nr 5
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
lans i utrikeshandeln under tidigare skeden av efterkrigstiden med dess
onormala förhållanden i fråga om handeln och betalningarna, men avskaffades
så snart förhållandena det medgav. Ett återinförande av kvoteringsförfarandet
skulle tvivelsutan medföra högre importpriser till följd av mindre
intensiv konkurrens mellan utländska exportörer. Härigenom skulle folkhushållet
drabbas av vissa förluster. Men man finge även räkna med höjda handelsmarginaler
hos importörerna, minskad konkurrens och därmed sjunkande
effektivitet inom bildistributionen samt höjda priser på begagnade bilar,
svartabörshandel i importlicenser och köpekontrakt in. fl. osunda företeelser.
Även med hänsyn till ingångna handelsförpliktelser och till Sveriges ställning
inom det europeiska ekonomiska samarbetet skulle ett återinförande av
kvoteringsförfarandet för bilimporten vara en synnerligen betänklig åtgärd.
I detta fall, men icke vid en tillfällig särskild investeringsavgift, torde skadliga
återverkningar på den svenska exporten inte kunna undvikas.
Utskottet avstyrker även det i de likalydande motionerna I: 107 och II: 139
framförda yrkandet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att åtgärder vidtages för att begränsa importen av de motorfordon som
inte införes på utbytesbasis. Motionärerna avser med sitt yrkande bilar som
importeras från USA, vilken import enligt motionärernas mening inte påverkar
behandlingen av den svenska exporten till detta land. Utskottet kan ej
ansluta sig till denna uppfattning. Utskottet vill också erinra om att bilimporten
i betalning i dollar sedan länge är underkastad direkt reglering.
Sedan utskottet sålunda uttalat sin anslutning till förslaget om den ifrågasatta
investeringsbegränsande lagstiftningen, får utskottet övergå att närmare
behandla bestämmelserna i de i propositionen förordade båda förordningarna.
Vad angår förslaget till investeringsavgift för år 1955 delar utskottet den
i propositionen framförda meningen att övervägande skäl talar för att utformningen
av de nya bestämmelserna i huvudsak anknytes till 1951 års
förordning och att avvikelser i princip bör ske endast då så är betingat av
erfarenheterna från tillämpningen av sistnämnda förordning. Det nu rådande
ekonomiska läget är så till vida likartat det som rådde vid tillkomsten
av 1951 års förordning att det är samma slag av investeringar som bör begränsas
genom en avgiftsbeläggning. Effekten av den föreslagna lagstiftningen
blir — liksom fallet var med effekten av 1951 års lagstiftning —
att mindre räntabla investeringar inte kommer till utförande och att sådana
investeringar, som även med beaktande av investeringsavgiften väl är räntabla
men som inte är så angelägna att de omedelbart måste verkställas,
uppskjutes i avvaktan på att avgiften upphör att utgå.
För att investeringsavgiften skall få denna effekt förutsättes, liksom då
fråga var om 1951 års förordning, att bestämmelserna är klart tidsbegränsade
och att man söker tillse — så långt detta genom priskontrollnämndens
och andra myndigheters verksamhet är möjligt — att den kostnad, som in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
51
vesteringsavgiften utgör, icke slår igenom i konsumentpriser och i taxor etc.
Kravet på att bestämmelserna skall vara tidsbegränsade är tillgodosett
genom att förordningen endast är avsedd att gälla för ett år. I de likalydande
motionerna I: 386 och II: 474 har motionärerna framhållit att några
bestämda uttalanden icke gjorts om att avgiften endast skall utgå ett år.
Utskottet får i anledning härav erinra om att bestämmelser av nu ifrågasatt
slag bör — om de skall ha avsedd effekt — vara klart tidsbegränsade,
och den omedelbara effekten blir starkare ju kortare tid bestämmelserna
avses skola gälla. Propositionens förslag innebär att avgift endast skall uttagas
under ett år. Förordningen kan sålunda icke utan förnyat riksdagsbeslut
givas förlängd giltighetstid.
Utskottet torde härefter få övergå till att behandla sådana med den föreslagna
lagstiftningen om investeringsavgift sammanhängande spörsmål,
som berörts i vissa av de i anledning av propositionen väckta motionerna
eller som utskottet av annan anledning särskilt uppmärksammat.
I de likalydande motionerna I: 382 och II: 475 bar yrkats att från investeringsavgift
skall undantagas investeringar inom jordbruket. Motionärerna
framhåller att mekaniseringen inom jordbruket lett till minskning i
den manuella arbetsinsatsen, varigenom arbetskraft kunnat friställas för
andra näringsgrenar. Rationaliseringen har gjort det möjligt för jordbruket
att utan alltför omfattande prisstöd följa med i den allmänna inkomstutvecklingen.
Investeringsavgiften medför enligt motionärerna kostnadsökningar,
som kommer att slå igenom i högre livsmedelspriser, och avgiften
drabbar vissa grenar, såsom sockerbetsodlingen, onormalt hårt.
Utskottet är väl medvetet om angelägenheten av rationaliseringsåtgärder.
Detta gäller icke endast jordbrukare utan i lika hög grad rörelseidkare.
Men även rationaliseringssträvandena måste i viss mån hållas tillbaka då
investeringarna, såsom nu är fallet, tenderar att inte rymmas inom ramen
för de reala resurserna. Det må ånyo framhållas att investeringsavgiften
bör ha den verkan att de mindre räntabla investeringarna uppskjutes i avvaktan
på att avgiften upphör. Utskottet avstyrker således det i motionerna
framställda yrkandet. Däremot anser sig utskottet — med hänsyn bl. a. till
vad i förevarande motioner anförts — böra tillstyrka att det avgiftsfria beloppet
höjes. Utskottet återkommer härtill i det följande. Vad gäller motionärernas
påpekande att den kostnad investeringsavgiften innebär måste
leda till högre livsmedelspriser får utskottet hänvisa till vad utskottet tidigare
framhållit angående angelägenheten av att investeringsavgiften såvitt möjligt
inte tillätes slå igenom i priserna.
I motionen 11:473 har yrkats att även av kommun gjorda investeringar
skall vara underkastade investeringsavgift, såvitt fråga ej är om bostadsbyggande.
Utskottet kan icke tillstyrka en bestämmelse, enligt vilken kommunerna
ålägges skyldighet betala skatt till staten för sina investeringar.
Utskottet får erinra om alt kommunerna enligt gällande bestämmelser äger
inrätta och driva allenast sådana kommunala affärsföretag som avser att
tillhandahålla för kommunernas medlemmar i gemen oumbärliga eller önsk
-
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
värda nyttigheter eller tjänster. Det får förutsättas att sträng återhållsamhet
på detta område iakttages. Enligt utskottets mening torde därjämte — i
motsats till vad motionärerna framhåller — stora tekniska svårigheter föreligga
att utforma en lagstiftning enligt vilken kommunerna ålägges betala
investeringsavgift. Kommunernas investeringar kan svårligen hänföras till
vissa förvärvskällor såsom rörelse och jordbruk etc. Utskottet avstyrker
sålunda det i den nu ifrågavarande motionen framställda yrkandet.
En jämkning av rent formell natur synes böra vidtas i 1 § förslaget till
förordning om investeringsavgift för år 1955. Sålunda bör detaljhandelsbolaget
för rusdrycker samt vin- och spritcentralen — liksom i förslaget skett
beträffande systembolagen — betecknas i överensstämmelse med terminologien
i rusdryckslagstiftningen och under hänvisning till denna.
I de likalydande motionerna 1:385 och 11:478 har motionärerna bl. a.
yrkat att reparationskostnad i en för rörelse förhyrd lokal icke skall räknas
som avgiftspliktig investering. Enligt förslaget utgår avgift vid sådan investering
i den mån kostnaden överstiger två procent av den förhyrda lokalens
andel i hela fastighetens taxeringsvärde. Motionärerna framhåller,
att erfarenheten från tillämpningen av 1951 års lagstiftning har visat att
det är svårt att beräkna sådan andel. Därjämte framhålles att avgift icke
utgår, om fastighetsägaren utför och bekostar reparationen. Utskottet får
för sin del framhålla, att avgift för dylik investering i allt fall måste utgå
då intressegemenskap i nu avsedd mening får antagas föreligga mellan rörelseidkaren
och fastighetsägaren. Då det därjämte är fråga om en investering,
som i princip bör träffas av avgiften, bör enligt utskottets mening den
omständigheten att vissa praktiska svårigheter understundom kan uppkomma
vid beräkningen av det avgiftspliktiga beloppet icke föranleda att investeringen
såsom sådan undantages från avgift. Utskottet avstyrker det av motionärerna
sålunda framställda yrkandet.
Såsom i propositionen framhållits var 1951 års förordning så utformad att
investeringsavgift kunde ifrågakomma jämväl vid vissa investeringar utomlands.
Det kan synas tveksamt om en sådan effekt varit åsyftad. Visserligen
var uppenbart att investeringsavgift skulle utgå vid förvärv från utlandet
av maskiner och andra inventarier. Däremot synes lika starka skäl icke
kunna åberopas för att avgiftsbelägga investeringar hänförliga till en utomlands
belägen filial. Det är mot denna bakgrund som i propositionen föreslagits
ett visst tillägg till 4 §. För att undanröja tvekan om det föreslagna
tilläggets innebörd synes detsamma böra erhålla en klarare avfattning. Utskottet
vill emellertid förorda en ytterligare utbyggnad av undantagsbestämmelsen.
Med investering i filial utomlands synes i förevarande sammanhang
böra jämställas investeringar tillkomna i och för fullgörandet av entreprenadarbeten
i utlandet. Detta
svårigheter understundom kan uppkomma vid bedömandet huruvida en
utomlands bedriven verksamhet är att anse som en filial till rörelsen i
Sverige eller utgör ett rent tillfälligt uppdrag.
I ett flertal motioner har yrkanden framställts om att Kungl. Maj:t eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 53
myndighet som Kungi. Maj :t bestämmer skall bemyndigas medgiva dispens
i vissa fall från tillämpningen av bestämmelserna. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna I: 128 och II: 163 att Kungl. Maj :t skall äga att efter
prövning medgiva befrielse från erläggande av investeringsavgift för sådana
näringar, för vilka räntabilitet icke föreligger. I de likalydande motionerna
I: 124 och II: 171 yrkas att näringsgrenar, som redan nu har svårt
att hävda sig mot övermäktig utländsk konkurrens och som med anledning
därav för närvarande är föremål för stödåtgärder från statsmakternas sida,
skall efter ansökan hos Kungl. Maj :t kunna erhålla dispens från erläggande
av investeringsavgift. I de likalydande motionerna I: 385 och II: 478 yrkas, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att genom myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer, om synnerliga skäl föranleder därtill, medgiva befrielse
från skyldighet att erlägga investeringsavgift. I de likalydande motionerna
1:388 och 11:481 slutligen har yrkats att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
meddela dispens för ur näringspolitisk synpunkt synnerligen angelägna investeringar.
Med anledning av dessa yrkanden får utskottet som sin mening
uttala, att dispens från generellt utformade bestämmelser innebär i
viss mån ett överflyttande av beskattningsrätten på den dispensprövande
myndigheten. Med hänsyn härtill bör en dispensregel tillgripas endast i
mycket tvingande fall. Det ligger i sakens natur och det framgår även av
de i motionerna framställda yrkandena att direktiven för dispensprövningen
blott kan allmänt utformas. Därigenom förlorar lagstiftningen i
exakthet. Den enskilde vet icke längre vad han har att rätta sig efter. Erfarenheten
från tidigare dispensanordningar visar, att den enskilde ofta har
en påtaglig benägenhet att bedöma just sitt fall som ett sådant då dispens
bör meddelas. Antalet dispensansökningar måste därför förutsättas bliva
mycket stort. Då dispensmedgivandet innebär en definitiv befrielse från en
avgift måste dispensmyndigheten — om icke tillämpningen av lagstiftningen
skall bliva slumpmässig och orättvis — mycket ingående pröva
dispensansökningarna. Det måste därför med nödvändighet i regel komma
att förflyta en avsevärd tid från det ansökningen ingives till dess myndighetens
beslut föreligger. Då den föreslagna lagstiftningen är avsedd att
omedelbart träda i kraft och gälla för allenast ett år kan utskottet icke förorda
att ett dispensförfarande införes. Utskottet avstyrker sålunda de i
nyssnämnda motioner framställda yrkandena om införandet av en dispensmöjlighet.
I de likalydande motionerna I: 384 och II: 471 har rests ett yrkande att
investeringar vilka syftar till ett bättre tillvaratagande av klenvirket undantages
från avgift. Utskottet vill för sin del framhålla, att även om det är
i och för sig önskvärt att ifrågavarande investeringar kommer till stånd,
det likväl säkerligen kan anföras liknande skäl för att undantaga en rad
andra investeringar. Utskottet kan därför icke tillstyrka de i ifrågavarande
motioner framställda yrkandena.
I de likalydande motionerna I: 122 och II: 164 och de ävenledes likalydande
motionerna I: 131 och II: 165 har yrkats, att någon avgiftsbeläggning
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
icke skall föranledas av investeringar i fartyg under 500 bruttoregisterton.
Såsom skäl härför åberopas de svårigheter, som fiskerinäringen och den
mindre sjöfarten har att kämpa mot, och det behov av förnyelse, förbättring
och utbyggnad av tonnaget som föreligger. Därvid framhålles den låga lönsamheten
inom havsfisket och den hårda konkurrens, som den mindre sjöfarten
är utsatt för från tyska och holländska rederiers sida. Motionärerna
erinrar om att statsmakterna under de närmast föregående åren vid olika
tillfällen behjärtat svårigheterna för dessa näringsgrenar. Detta har främst
skett därigenom, att staten tillskjutit medel till en lånefond, ur vilken beställare
av nytt tonnage kunnat erhålla lån på förhållandevis fördelaktiga
villkor. — Även i de likalydande motionerna I: 128 och II: 166 har yrkats
att fiskebåtar och med dem jämställda fraktfartyg jämte dessa båtars utrustning
undantas från investeringsavgift.
Utskottet delar visserligen tillfullo motionärernas uppfattning att det är
ett samhälleligt intresse att icke ekonomiskt försvåra verksamheten inom
fiskerinäringen och den mindre sjöfarten. Liksom då fråga var om 1951 års
lagstiftning om investeringsavgift måste utskottet likväl ställa sig avvisande
till de framställda yrkandena. Ett tillgodoseende av nyssnämnda
önskemål måste vägas mot lagstiftningens syfte att genom generellt verkande
regler framtvinga en prövning från ekonomisk synpunkt, huruvida den
ifragasatta investeringen även med beaktande av investeringsavgiften bör
omedelbart komma till stånd eller densamma för en kortare tid bör uppskjutas.
När utskottet för egen del avstyrker motionärernas förslag innebär
detta därför inte något underkännande av det samhälleliga intresset av de
ifrågavarande investeringarna och de svårigheter som kan föreligga inom
nämnda verksamhetsgrenar. Avstyrkandet föranledes av hänsyn till önskvärdheten
att inte genombryta den linje, som går igenom hela den föreslagna
lagstiftningen, nämligen att uppställa generellt verkande bestämmelser
av investeringsbegränsande karaktär. Även då fråga är om ett verksamhetsområde,
där det i princip är ett allmänt intresse att underlätta investeringar
av olika slag, kan inte helt bortses från att det är de mest räntabla
investeringarna som i första hand bör ges företräde. Därtill kommer att när
fråga är om fartyg en ettårig investeringsavgift får relativt liten betydelse när
det gäller nybyggnader. För de fartyg som levereras under första halvåret
1955 torde ofta kontrakt ha tecknats före 1955 års ingång. Kontrakt som tecknas
under senare delen av 1955 torde avse fartygsleveranser under 1956.
Avgiften torde sålunda vad nybeställningar beträffar endast få till följd att
de beställningar som skulle gjorts i början av 1955 för leverans samma
år något uppskjutes. Till den del investeringar gjorts av medel från statens
lånefond för den mindre skeppsfarten och från fiskerilånefonden föranleder
desamma inte uttagande av avgift. Utskottet vill även framhålla att
lika goda skäl som de motionärerna anfört skulle kunna åberopas för en råd
andra undantagsbestämmelser beträffande från det allmännas och den enskildes
synpunkt önskvärda och nödvändiga investeringar. Skapas sådana
undantagsbestämmelser kan hela lagstiftningens effekt äventyras och tilllämpningen
av bestämmelserna skulle i hög grad kompliceras.
55
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
På sålunda anförda skäl avstyrker utskottet jämväl det i de likalydande
motionerna I: 386 och II: 474 framställda yrkandet att samtliga investeringar
i rederirörelse skall undantagas från avgiftsplikt.
I de likalydande motionerna I: 125 och II: 161 yrkas att investeringar i
bussar och lastbilar, som verkställes av företag i de tre nordligaste länen,
undantages från avgift. I de likalydande motionerna 1:383 och 11:476 yrkas,
att enskilda bussbolag och utövare av yrkesmässig trafik av lastbilar
undantages från avgift i vad avser investeringar i bussar och lastbilar. I
sistnämnda motioner framhålles att ifrågavarande företag annars skulle ur
konkurrenssynpunkt komma i ett betydligt sämre läge än liknande kommunal-
och statsägda företag. Vidare yrkas i motionen II: 162 att såsom
avgiftspliktig investering inte skall anses förvärv av fordon som registreras
för yrkesmässig trafik eller för regelbundna transporter av mjölk, mejeriprodukter,
ägg eller slaktdjur. Motionärerna framhåller att förnyelsen av
ifrågavarande vagnmateriel uteslutande är betingat av kravet på standard pa
vagnarna och av kravet på trafiksäkerhet. En investeringsavgift verkar därjämte
kostnadsfördvrande och medför en justering uppåt av taxorna.
Utskottet får i anledning av nu ifrågavarande motioner ånyo erinra om
att förordningen om investeringsavgift måste ges en generell utformning och
att det icke är möjligt att taga hänsyn till behovet av investeringar i de
enskilda fallen. Utskottet har tidigare hävdat att det inte kan ifrågakomma
att utbygga avgiftsskyldigheten till att omfatta av kommun gjorda investeringar.
Inte heller kan ifrågasättas att av staten gjorda investeringar skulle
avgiftsbeläggas. Det må dock framhållas att flertalet av de statliga bolagen
omfattas av förordningen. Det torde, såsom utskottet även tidigare framhållit,
kunna förutsättas att stat och kommun kommer att iakttaga sådan återhållsamhet
i avseende å investeringsverksamheten, att de enskilda företagen
inte från konkurrenssynpunkt blir lidande av investeringsavgiften. Vad slutligen
angår investeringsavgiftens verkan i fråga om taxehöjningar vill utskottet
endast erinra om vad utskottet tidigare framhållit i denna sak. Utskottet
avstyrker således de i berörda motioner framställda yrkandena.
Av det sagda framgår att utskottet icke heller kan tillstyrka det i motionen
11:479 framförda yrkandet att investeringar i enskild järnvägstrafik
och privatägda bussföretag undantages från avgift. I sistnämnda motion har
därjämte framställts yrkande om att inköp av begagnade fartyg fritages från
avgift. Icke heller detta yrkande kan utskottet tillstyrka.
I ett flertal motioner har yrkanden framställts om att investeringar som
utföres på grund av ålägganden av myndighet skall undantagas från avgift.
Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 126 och II: 166 att företag
som på grund av hälsovårdsmyndighets åläggande tvingas verkställa investering
befrias från investeringsavgift. 1 de likalydande motionerna I: 385
och 11:478 yrkas att investeringar, som uppenbarligen föranleds av offentlig
myndighets åtgärd, undantages från avgiftsplikten. Undantaget bör enligt
motionärerna även inbegripa kostnad för återanskaffning av tillgång
som utdömts av offentlig myndighet. Slutligen yrkas i de likalydande mo
-
56
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
tionerna I: 386 och II: 474 att investeringar i förbättringsarbeten i samband
med reparationer och klassningar av fartyg eller i förstärkningsarbeten,
verkställda efter direktiv av offentlig myndighet eller på grund av gällande
författningsbestämmelser, undantages från avgift.
Utskottet vill framhålla, att utmärkande för ifrågavarande investeringar
i regel är, att vederbörande är skyldig göra dessa, därest han vill bedriva
sin näring. Andra investeringar kan vara lika ofrånkomliga och måste utföras
trots att något åläggande av myndighet inte ifrågakommer. Det ligger
i sakens natur att generellt verkande regler innebär att även investeringar,
som av olika skäl måste göras, kommer att omfattas av bestämmelserna.
En undantagsbestämmelse av det slag motionärerna yrkar skulle i
vissa fall innebära, att den, som i vanlig ordning verkställer ofrånkomliga
investeringar, avgiftsbelägges medan den, som härutinnan visat försumlighet
och därigenom nödgat myndighet att ingripa, premieras genom att slippa
avgift. Utskottet vill emellertid rikta de berörda myndigheternas uppmärksamhet
på önskvärdheten av att under den tid, som bestämmelserna om
investeringsavgift kommer att gälla, ålägganden att vidtaga avgiftsbelagda
investeringar inte meddelas i större omfattning än som jämlikt gällande bestämmelser
finnes oundgängligen nödvändigt.
I motionen 11:483 har yrkats, att samtliga investeringar i anläggningar
för produktion eller distribution av elektrisk kraft undantages från skyldighet
att utgöra investeringsavgift. Med anledning härav får utskottet erinra
om att i förslaget intagits en undantagsbestämmelse för investering i fastigheter
och inventarier, som utnyttjas eller är avsedda att utnyttjas för produktion
eller distribution av elektrisk kraft. Enligt utskottets mening har
denna bestämmelse den innebörden att företag, som endast producerar eller
distribuerar elektrisk kraft till avsalu, är fritagna från investeringsavgift
för alla investeringar i fastigheter och inventarier, som utnyttjas eller är
avsedda att utnyttjas för produktionen eller distributionen av kraften. Beträffande
företag, som jämte det de utövar annan verksamhet även producerar
eller distribuerar elektrisk kraft för avsalu, bör undantagsbestämmelsen
tillämpas i fråga om fastigheter och inventarier för produktion av kraft.
I fråga om anläggningar för distribution av kraft för avsalu bör undantagsbestämmelsen
i sådant fall likaledes tillämpas generellt, medan i fråga om
anläggningar för distributionen av kraft för eget behov undantagsbestämmelsen
bör tillämpas endast i fråga om anläggningar för kraftens ledning
fram till den plats som skulle varit naturlig mottagningsplats för kraften,
därest kraften i stället köpts från annan leverantör. Vad nu sagts överensstämmer
med de anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna som
gjorts av riksskattenämnden i denna fråga. Med det nu sagda anser sig utskottet
ha besvarat motionen II: 483.
Med anledning av yrkande i de likalydande motionerna I: 385 och II: 478
får utskottet uttala, att undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket beträffande
tillgång som gått förlorad genom brand etc. givetvis även är tillämplig
då fråga är om reparation av genom brand skadad byggnad. Samtidigt
57
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
vill utskottet framhålla att då i nämnda undantagsbestämmelse talas om
»genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges åtgöranden
oberoende anledning» med sådan anledning avses t. ex. det fall då en maskin
förstörts genom explosion. Däremot kan ersättningsanskaffning, som orsakats
av att en maskin på grund av förslitning av viss eller vissa detaljer blivit
förstörd eller eljest obrukbar, inte föranleda tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse.
I förslaget om investeringsavgift har icke intagits någon undantagsbestämmelse
för det fall att tillgång förvärvas enligt bestämmelserna i förordningen
den 21 maj 1954 om skatt på fonderade vinstmedel. Enligt bestämmelserna
i 7 § sistnämnda förordning äger aktie- eller andelsägare i
sådant bolag eller sådan förening som taxeras till fondskatt rätt att förvärva
företagets egendom till dettas anskaffningskostnad utan några skattepåföljder.
Utskottet finner skäligt att dylikt förvärv inte skall föranleda uttagande
av investeringsavgift. Med anledning härav föreslår utskottet en
tilläggsbestämmelse till 5 §.
I de likalydande motionerna I: 386 och II: 474 har yrkats att vid ersättning
av utrangerat fartyg investeringsavgift endast skall beräknas å skillnaden
mellan anskaffningskostnaden för nytt tonnage och utrangerat sådant
och detta även om utrangering skett tidigare år än ersättningsanskaffningen.
I motionen II: 479 har vidare yrkats att vid ersättningsanskaffning
av maskiner eller andra inventarier avdrag inom samtliga förvärvskällor
må göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta icke kan visas, för det belopp, som erhålles vid försäljningen
av tillgången. Utskottet vill i anledning av dessa yrkanden erinra om att
investeringsavgiften i princip är avsedd att medföra en allmän kostnadsfördyring
i fråga om vissa investeringar. Denna kostnadsfördyring skall icke
påverkas av om det är penningar eller andra tillgångar som lämnas i ersättning
vid förvärvet. Den påverkas icke heller av om den förvärvade tillgången
utgör nyanskaffning eller ersättningsanskaffning. Att ett avsteg från
principen gjorts då fråga är om direkt byte av likartad tillgång vilket avsteg
endast var motiverat av en önskan att undvika att investeringsavgiften
även drabbade den rabatt som låg däri att bytestillgången uppvärderades —
kan i och för sig icke motivera ytterligare avsteg. Utskottet avstyrker därför
de i berörda motioner framställda yrkandena.
I ett flertal motioner har yrkande framställts om höjning av det avgiftsfria
bottenbeloppet. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 126 och
II: 166 och i de likalydande motionerna 1:388 och 11:481 ävensom i motionen
1:351 att beloppet höjes till 25 000 kronor. I motionen 11:480 har
yrkats att beloppet sättes till 30 000 kronor samt i de likalydande motionerna
I: 389 och II: 482 att för lastbilägare det avgiftsfria beloppet vid investering
i lastbil sättes till 35 000 kronor. I anledning av dessa yrkanden
vill utskottet framhålla, att man icke kan sätta det avgiftsfria beloppet alltför
högt om man med en ettårig lagstiftning av detta slag vill ha någon egentlig
effekt. Redan propositionens förslag innebär en höjning av bottenbeloppet
58 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
jämfört med 1951 års förordning. Trots de betänkligheter utskottet har mot
eu ytterligare höjning av beloppet vill dock utskottet, för att lindra verkningarna
av avgiften i de fall densamma drabbar nödvändiga och från samhällets
synpunkt önskvärda investeringar, tillstyrka att det avgiftsfria beloppet
fastställes till 20 000 kronor. Detta föranleder ändringar i 8 och 12 §§.
I de likalydande motionerna I: 385 och II: 478 har yrkats att företagare,
som ej kunnat utnyttja rätten till avdrag för investeringsavgift på grund
av att hans rörelse för året visat förlust eller ringa överskott, bör få tillgodoräkna
sig avdrag något av därpå följande tre år. Vidare bär i de likalydande
motionerna 1:386 och 11:474 yrkats att avgiftsskyldig, som icke
kunnat helt eller delvis tillgodoräkna sig avdraget för investeringsavgiften
vid sin inkomsttaxering under beskattningsåret, må inräkna avgiften i anskaffningskostnaden
för tillgången till den del avdrag för avgiften ej kunnat
utnyttjas samt därefter få avdrag såsom för värdeminskning.
Utskottet får i anledning av vad sålunda yrkats anföra följande. När fråga
är om jordbrukare, som taxeras enligt kontantprincipen, torde delade meningar
inte råda om att frågan om avdrag för investeringsavgift måste bedömas
efter samma regler som gäller för alla andra jämförbara kostnader.
Samma princip, nämligen att anknyta bestämmelsernas utformning till vad
som för jämförbara fall gäller, bör enligt utskottets mening tillämpas jäm''
äl när fråga är om skattskyldig med taxering enligt bokföringsmässiga
grunder. Bestämmelsen i 10 § har den innebörden, att den som taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder, skall verkställa avdraget vid taxeringen för
det räkenskapsår, då avgiften bokförts såsom omkostnad i räkenskaperna,
d. v. s. senast när debetsedel å avgiften erhållits. Vederbörande har således
möjlighet göra avdraget under två räkenskapsår. Det torde därför höra till
undantagen att avdraget icke kan utnyttjas. Avgiften behandlas på samma
sätt som speciella skatter i allmänhet. Konsekvensen blir visserligen att den,
som inte kan utnyttja avdragsrätten, drabbas hårdare än den, som har denna
möjlighet. Detta är emellertid något som i åtskilliga sammanhang förekommer
vid inkomsttaxeringarna. Utskottet kan inte tillstyrka de i motionerna
framställda yrkandena om speciella regler i vissa fall, vilka regler
skulle komplicera lagstiftningen.
I propositionen föreslås att från avgiftsplikt skall undantagas investering
i fastighet, för vars utförande byggnadstillstånd meddelats senast den 15
januari 1955. Utskottet föreslår att till denna bestämmelse göres det tillägget,
att med byggnadstillstånd i förevarande sammanhang avses annat tillstånd
än sådant som lämnats för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.
I propositionen föreslås vidare att såsom avgiftspliktig investering inte
skall anses inventarieförvärv, därest leverans skett eller skriftligt avtal om
leverans träffats före den 1 januari 1955. I de likalydande motionerna I: 385
och 11:478 och i motionen 11:472 yrkas att undantagsbestämmelsen skall
gälla om leverans skett eller avtal träffats senast den 15 januari 1955. I de
likalydande motionerna I: 386 och II: 474 yrkas att avgift inte skall uttagas
59
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
då fråga är om förvärv av fartyg, varom kontrakt tecknats före den 1 januari
1955, men där kontraktet på oförändrade villkor överlåtits till annan
redare före den 15 januari 1955. Utskottet anser sig för sin del böra tillstyrka,
att såsom avgiftspliktig investering inte skall anses inventarieförvärv,
därest leverans skett eller skriftligt avtal om leverans träffats senast
den 15 januari 1955.
I motionen II: 480 bär yrkats att avgift inte skall utgå för maskiner och
inventarier, avsedda för sådan byggnad i rörelse, för vars uppförande byggnadstillstånd
erhållits före den 15 januari 1955. Utskottet vill framhålla att
en undantagsbestämmelse av så vidsträckt innebörd skulle göra lagstiftningen
i stort sett verkningslös, då den skulle komma att åberopas för ett stort
antal investeringar. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till förslaget.
I de likalydande motionerna I: 388 och II: 481 har yrkats att investeringsavgift
inte skall utgå för ekonomibyggnader i jordbruk om investeringen är
avtalad eller påbörjad senast den 15 januari 1955. I de likalydande motionerna
I: 385 och II: 478 har yrkats att avgift inte skall utgå för investering
i form av arbete å byggnad eller å inventarier, därest skriftligt avtal om
arbetena träffats senast den 15 januari 1955. Utskottet vill i anledning av
dessa motioner framhålla, att det av praktiska skäl inte torde vara görligt
att låta tidpunkten för ett arbetes igångsättande vara avgörande för om avgift
skall utgå eller ej. Det kan vara svårt att säga när t. ex. ett byggnadsarbete
påbörjats, om detta sker när planerna för bygget görs upp, när kostnadsförslag
infordras, när tillstånd sökes, när beställningar göres, när spaden
sättes i marken etc. Om ett skriftligt avtal skulle vara avgörande innebär
det en olikhet i fråga om avgiftens verkningar för den som bygger i
egen regi och den som lämnat arbetet på entreprenad. I åtskilliga entreprenadavtal
torde också vara svårt att avgöra vilka investeringar avtalet
omfattar. Utskottet har för sin del den uppfattningen att övergångsbestämmelsen
i fråga inte torde kunna utformas på annat sätt än som skett i förslaget
och kan därför inte tillstyrka de i motionerna framställda yrkandena.
Vad i de likalydande motionerna I: 385 och II: 478 föreslagits om att de
medel, som inflyter såsom investeringsavgift, skall avsättas till en särskild
fond, kan utskottet icke tillstyrka.
Utskottet, som i det föregående uttalat sin principiella anslutning till
propositionens förslag om en av konjunktur politiska skäl betingad avgift
på investeringar i rörelse och jordbruk samt vid förvärv av vissa motorfordon,
övergår nu att närmare behandla den särskilda motorfordonsavgiften.
Vad angår det samband från konjunkturpolitisk synpunkt, som föreligger
mellan den föreslagna allmänna investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften
vid förvärv av motorfordon, hänvisar utskottet till vad
härom i ett tidigare sammanhang anförts. Emellertid föreligger härutöver ett
ytterligare samband mellan de båda ifrågasatta investeringsavgifterna. Den
allmänna investeringsavgiften bör i princip omfatta motorfordon såväl som
60
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
andra i och för förvärvsverksamheten anskaffade maskiner och inventarier,
medan den särskilda investeringsavgiften i första hand bör träffa för personligt
bruk anskaffade motorfordon. Då personbilar i betydande omfattning
anskaffas eller i allt fall nyttjas för båda dessa ändamål, torde den
enda framkomliga vägen vara att låta alla personbilsförvärv följa samma
bestämmelser. Även skåp- och stationsvagnar samt därmed jämförbara fordon,
vilka ävenledes kan brukas för båda de nämnda ändamålen och som
för övrigt, även om de vid registreringen inrättats såsom lastbilar, ofta nog
lätt kan ändras att avse personbefordran, bör föras in under den särskilda
investeringsavgiften.
Det bör alltså uppmärksammas, att varje ändring på området för avgiftsbeläggning
av motorfordonsförvärv enligt den ena förordningen har ett direkt
samband med bestämmelserna i motsvarande hänseenden i den andra
förordningen.
Utskottet finner sig i huvudsak kunna godtaga den utformning av förordningen
om särskild investeringsavgift, som förordats i propositionen. Avgiftsbeläggningen
bör sålunda i princip anknytas till att lagstadgad ansökan
eller anmälan om fordonsförvärvet göres till registreringsmyndigheten. Genom
att avgiften uttages i nära anslutning till förvärvet kommer denna att
på ett mera påtagligt sätt framträda som en ökad anskaffningskostnad. Syftet
med avgiftsbeläggningen, nämligen den investeringsbegränsande effekten,
torde på så sätt bli bäst tillgodosett.
Utskottet, som alltså i huvudsak biträder propositionsförslaget och den
därför anförda motiveringen, kommer i det följande att uteslutande uppehålla
sig vid spörsmål, som aktualiserats genom väckta motioner eller eljest
särskilt uppmärksammats inom utskottet.
I de inbördes likalydande motionerna I: 123 och II: 167, I: 129 och II: 155
samt I: 388 och II: 481 har yrkats, att från särskild investeringsavgift skall
undantagas förvärv av begagnat fordon. Av skäl som anförts i propositionen
kan utskottet inte biträda dessa yrkanden. Väl kan sägas att ett direkt bilbyte
mellan två privatpersoner inte innefattar någon belastning på samhällets
resurser, vilket för övrigt inte heller är fallet då en person, utan att anskaffa
annan bil, överlåter sitt fordon på ny ägare. Emellertid är det mycket
vanligt att vid inköp av fabriksny bil en begagnad bil antingen lämnas
som dellikvid eller ock överlåtes till tredje person. Skulle avgiften inte
träffa begagnade bilar, blev följden härav en i och för sig helt omotiverad
prisstegring på sådana fordon, vilket i sin tur skulle underlätta anskaffningen
av en ny investeringsavgiftsbelagd bil. Även principerna för den allmänna
investeringsavgiften och önskemålet att förhindra kringgåenden talar
för propositionens linje.
Utskottet hemställer alltså om avslag på förevarande motioner i nu angivna
hänseenden.
I de likalydande motionerna I: 385 och II: 478 har bl. a. yrkats att den särskilda
investeringsavgiften skulle begränsas att avse personbilar och stations
-
61
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
vagnar. Förslaget innebär, att skåpvagnar på högst 1 800 kg icke skulle beläggas
med den särskilda avgiften utan i stället träffas av den allmänna investeringsavgiften.
Propositionsförslaget om särskild investeringsavgift på lättare skåpvagnar
sammanhänger med att sådana bilar understundom användes för såväl godssom
personbefordran och att de -— även om de registrerats såsom lastbil - i vissa fall relativt lätt kan så ändras att de i huvudsak motsvarar de krav
som normalt ställes på en enbart för personbefordran avsedd bil. Utskottet
finner dessa omständigheter vara av utslagsgivande betydelse och kan förty
inte biträda sistnämnda motionsyrkande.
Fritagande av motorcykelförvärv från särskild investeringsavgift förordas
i motionen II: 470. Som skäl härför åberopas bl. a. en under senare år iakttagen
nedgång i inköpen av sådana fordon. Utskottet finner detta och övriga
anförda omständigheter inte utgöra ett tillräckligt motiv för den ifrågasatta
inskränkningen i bestämmelsernas räckvidd.
I 3 § förordningen om särskild investeringsavgift har angivits vissa fall, då
en anmälan eller ansökan om registreringsåtgärd ej skall medföra avgiftsbeläggning.
Utskottet har i och för sig intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna
men får — i anslutning till yrkanden i de inbördes likalydande
motionerna I: 123 och II: 167 samt I: 129 och II: 155 — anföra följande.
Om en bilhandlare som dellikvid vid försäljning av en ny bil eller av
annan anledning för avsalu övertar en begagnad, i bilregistret upptagen bil,
finnes självfallet inte anledning att uttaga avgift. Först när den begagnade
bilen sålts vidare, bör avgift ifrågakomma.
Vid en tillämpning av propositionens bestämmelser blir förfarandet följande.
Bilhandlaren får vid förvärvet av den begagnade bilen överenskomma med
säljaren om att denne begär bilen överförd till reservregistret. Detta föranleder
ingen avgift. Till reservregistret antecknas så, efter bilhandlarens anmälan
härom, den verkställda äganderättsövergången. Sedan bilhandlaren
sålt bilen vidare och den nye ägaren gjort anmälan härom och ansökan om
bilens upptagande i bilregistret uttages avgift.
Mot detta förfaringssätt har nu anmärkts att det i vissa fall kan vara förenat
med besvärligheter att få den förre ägaren att göra anmälan om bilens
överföring till reservregistret. Bilhandlaren kan ha underlåtit att ordna detta
i samband med köpet och han kan ha svårt att anträffa den förre ägaren. Ett
fall möjligen värt större uppmärksamhet är det då ett avbetalningskontrakt
inte fullföljes och bilhandlaren därför måste återta bilen; det kan då vara
svårt att få vederbörande att medverka till att bilen reservregistreras.
Vidare har anmärkts att om en bil överföres till reservregistret den —
därest senaste besiktningstillfället ligger mer än ett år tillbaka i tiden —
inte får upptagas i bilregistret utan förnyad besiktning. Detta fördröjer möjligheterna
att vidareavyttra bilen, främst som en eventuell spekulant inte
ens får provköra bilen utan att ombesiktningen gjorts. Därvid har även åbe
-
62
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
ropats den belastning på besiktningsmännen, som skulle följa av propositionsförslagets
genomförande.
Utskottet vill i anledning av vad sålunda förekommit framhålla, att den
i propositionen anvisade möjligheten för en bilhandlare att undslippa investeringsavgift
för det stora flertalet fall får anses godtagbar. Det kan inte
anses utgöra någon större belastning för bilhandeln att för ett köp uppställa
det villkoret att säljaren påtecknar en anmälan om bilens överföring till reservregistret.
Undantagsvis är anordningen emellertid inte tillfredsställande.
Därvid har utskottet fäst särskild uppmärksamhet vid det nyss refererade
t alle t om ett inte fullföljt avbetalningsköp. Utskottet anser sig därför böra
förorda en sådan omredigering av 3 § att avgift ej skall uttagas, om inom
föreskriven tid gjord anmälan till bilregister om äganderättsövergång sker
i samband med en anmälan om att bilen i fråga skall reservregistreras. Härmed
bör för övrigt jämställas det fall då vid anmälan till bilregistret om
äganderättsövergång fogas anmälan om bilens avregistrering i anledning av
nedskrotning.
Med denna ändring tillgodoses de först återgivna invändningarna mot
propositionens alternativ. Kvar står emellertid kritiken att sålunda utformade
regler framtvingar registreringsbesiktningar i vissa fall.
Vad angår kritiken i sistnämnda hänseende vill utskottet framhålla, att
det ingalunda kan anses vara en mindre önskvärd effekt av bestämmelserna
att begagnade bilar, som byter ägare, får undergå besiktning i större omfattning
än vad nu sker. Tvärtom ligger detta i linje med det alltmer framträdande
önskemålet från såväl allmän som enskild synpunkt att begagnade
bilar ombesiktigas. Köparen får därigenom även större trygghet för att den
förvärvade bilen är ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar. Som enda invändning
kvarstår att med hänsyn till bilbesiktningsmännens arbetsbelastning en
viss tidsutdräkt kan ifrågakomma innan bilen kan säljas vidare. Därtill
kan å ena sidan genmälas att detta inte står i strid med syftet med den tillfälliga
avgiften och å andra sidan att, enligt vad utskottet inhämtat, förslag
till lättnader i besiktningstvånget vid återregistrering av personbilar inom
kort torde komma att underställas riksdagen.
Även en ytterligare fördel följer av att en saluhållen begagnad bil överföres
till reservregistret. En viss garanti erhålles nämligen därigenom för att
en äganderättsövergång verkligen registreras inom i vägtrafikförordningen
föreskriven tid och därigenom för att avgift verkligen kommer att uttagas.
Utskottet finner sig därför inte berett att tillstyrka längre gående undantagsföreskrifter
i avseende å för avsalu förvärvade bilar än som framgår av
det tidigare anförda.
I de likalydande motionerna I: 73 och II: 92 har yrkats undantag för ersättningsanskaffning
i anledning av brand eller annan olyckshändelse. Utskottet
finner sig inte kunna tillstyrka dessa motioner. I de fall då bilägaren
inte hålles skadeslös på grund av en försäkring, som täcker jämväl investeringsavgiften,
eller genom skadestånd av den, som vållat olyckan, får bilägaren
rimligen själv ta bördan av en investeringsavgift likaväl som av ett av
annan anledning till äventyrs höjt anskaffningspris på bilar.
63
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Ej heller kan utskottet tillstyrka den i de likalydande motionerna I: 385
och II: 478 förordade allmänna dispensmöjligheten för Kungl. Maj :t. Avgiftsbeläggningen
bör verka generellt, såsom en allmän kostnadsfördyring pa
motorfordon. Härtill kommer att det skulle vara utomordentligt svårt att
uppdraga godtagbara linjer för en dispensprövning och än svårare att utöva
dispensrätten på sådant sätt att utövandet av densamma kunde mera allmänt
gillas.
I sistnämnda motioner riktas även kritik mot den föreslagna dubbla avgiften
vid underlåtenhet att inom föreskriven tid låta registrera äganderättsövergång.
Då bestämmelsens syfte är att motverka ett förfarande, som står
i strid med lagfästa bestämmelser och där ett eventuellt bötesstraff kan väga
lätt gentemot investeringsavgiften, finner utskottet vissa skäl tala för propositionens
förslag i denna del. Det bör även uppmärksammas, att bestämmelsen
riktar sin udd inte mot den legala bilhandeln utan fastmer mot den
understundom utanför all kontroll liggande handeln med begagnade bilar.
Å andra sidan kan mot förslaget invändas, att försummelse av nu ifrågavarande
slag bör beivras med tillämpning av vägtrafikförordningens ansvarsbestämmelser
och inte genom eu förhöjd avgiftsbeläggning. Då utskottet finner
sistnämnda synpunkt böra tillerkännas avgörande betydelse, förordar
utskottet att punkt 4 av 5 § i den föreslagna förordningen om särskild investeringsavgift
utgår. Härav följer i sin tur en ändring i ikraftträdandebestämmelserna.
I de inbördes likalydande motionerna I: 73 och II: 92, I: 130 och II: 160,
1:385 och 11:478 samt 1:388 och 11:481 har delvis olika utformade förslag
framlagts, vilka samtliga åsyftar att undanröja eller minska retroaktiva
verkningar. Utskottet får i denna fråga anföra följande.
Det torde inte kunna ifrågakomma att anknyta avgiftspliktens inträde till
annan tidpunkt än den då till någon myndighet inkommit handling som klarL
utvisar att fordon samtidigt eller tidigare förvärvats. Detta är en genomgående
linje i propositionen. Registreringsanmälan, interiinslicens eller besiktningsanmälan
senast den 15 januari fritar sålunda enligt förslaget från
avgift. Om dagen för köpeavtal, bekräftad ordersedel eller liknande vore avgörande,
skulle man enligt utskottet få räkna med ett stort antal inköp under
de närmaste månaderna och i samband därmed antedaterade kontrakt och
avtal. Bilhandeln skulle utsättas för en betydande press, och mindre nogräknade
bilförsäljare skulle på de lojalas bekostnad kraftigt öka sina försäljningar.
Utskottet måste bestämt avvisa bestämmelser med sådana verkningar.
Genom att propositionen utformats på sådant sätt att spekulationsköp i
allt fall inte i större utsträckning kan antagas ha skett under de närmaste
fjorton dagarna efter det förslaget om investeringsavgift bekantgjordes, anser
utskottet det emellertid möjligt förorda, att —- med bibehållande i princip
av propositionens regler — den avgörande tidpunkten framflyttas från den 15
till den 31 januari 1955. Härmed undanröjes i väsentliga hänseenden invändningar
om retroaktiva verkningar. Den, som under senare delen av 1954
64
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
eller i början av januari 1955 förvärvat fordon och som utnyttjat den medgivna
anståndstiden om tre veckor för registrering, måste antagas numera
ha gjort registreringsanmälan. För den, som förvärvat bil dagarna närmast
före den 16 januari, då förslaget till investeringsavgift offentliggjordes, har
visserligen treveckorsfristen ännu inte utgått, men det måste antagas att
han med hänsyn till den föreslagna avgiftsbeläggningen inte dröjt med sin
anmälan.
Vad utskottet nu senast förordat medför ändringar i 2 och 3 §§ samt i
övergångsbestämmelserna. I anslutning härtill får utskottet förorda några
ytterligare jämkningar.
Till 3 § synes böra fogas ett stycke som utsäger, att om ett fordon passerat
flera ägare som underlåtit anmäla sina förvärv i rätt tid och om den siste
ägaren registrerats senast den 31 januari, så blir de tidigare ägarna fria från
avgift oaktat registreringsanmälan från dem inkommer först senare. Det är
i dessa fall klart ådagalagt att deras förvärv ligger i tiden före den avgörande
dagen. Vidare synes en viss uppmjukning i undantagsregeln i fjärde
stycket av övergångsbestämmelserna kunna tillstyrkas. Om den närmare
innebörden härav hänvisas till den av utskottet förordade författningstexten.
Slutligen bör genom tillägg till övergångsbestämmelserna stadgas avgiftsfrihet
för de fall då av polismyndighet senast den 31 januari 1955 verkställd
äganderättsutredning utvisar att fordon förvärvats senast sistnämnda
dag eller då detta framgår av en senast den 31 januari 1955 gjord försäljningsanmälan
jämlikt 17 § 3 mom. tredje stycket eller 18 § 1 mom. tredje
stycket vägtrafikförordningen.
Med den utformning, som 3 § andra stycket erhållit, uttages ingen investeringsavgift
i de fall då automobilskatt ej utgår. Detta stadgande avser bl. a.
invalidfordon. Vad särskilt angår dessa fordon innebär regeln att frihet från
investeringsavgift föreligger, därest redan vid registreringstillfället samtliga
förutsättningar för fordonets undantagande från automobilskatt är uppfyllda.
Dessa förutsättningar är följande. Personbilen skall vara inrättad såsom invalidfordon;
den skall ägas av invalid, som med hänsyn tagen till invaliditetens
art och grad är i behov av bilen; och ägaren skall slutligen ha behov
av bilen jämväl för förvärvsverksamhet eller utbildning. Emellertid torde
kunna inträffa att länsstyrelsen finner frågan om befrielse från automobilskatt
och därmed också från investeringsavgift inte kunna avgöras förrän
efter viss av länsstyrelsen verkställd utredning. För att investeringsavgift i
dylikt fall ej skall behöva uttagas vid registreringstillfället, synes det erforderligt
att förordningen lämnar Kungl. Maj :t möjlighet att medge anstånd
med beslut om avgiftsskyldighet till dess frågan om befrielse från automobilskatt
blivit avgjord. Utskottet finner sig därför böra föreslå ett tillägg
till 4 §, som medger detta.
Vad härefter angår den föreslagna avgiftens storlek, finner utskottet anledning
förorda ett par smärre ändringar. Det synes sålunda utskottet
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
65
skäligt att den föreslagna avgiftsskalan ändras så att för 1946 års modell
utgår 20 procent av avgiften för ny bil och för 1945 eller tidigare års modell
uttages 10 procent av avgiften för ny bil. Vidare förordar utskottet
den ändringen i avgiften för motorcyklar att gränsdragningen vid 150 kg
i stället skall ske vid 160 kg. Verkställda undersökningar har nämligen visat,
att tröskelproblemet därigenom blir mindre.
Utskottet får anmäla att några av tekniska och redaktionella skäl betingade
ändringar synes böra göras i 2—5 §§, varjämte besvärsreglerna synes
böra ändras så att vad som i dylikt hänseende gäller beträffande automobilskatt
skall gälla jämväl beträffande den särskilda investeringsavgiften.
I motionen I: 127 har uttalats att de medel, som genom den särskilda
investeringsavgiften! kommer att inflyta, borde användas att finansiera en
eventuell omläggning till högertrafik. Utskottet vill i anledning härav endast
hänvisa till uttalandet i propositionen att medlen i fråga bör reserveras för
en utökning av väginvesteringsverksamheten under perioder, då en dylik utökning
framstår såsom från konjunkturpolitisk synpunkt önskvärd eller
eljest av särskild anledning motiverad.
Utskottet får slutligen framhålla att i förut omnämnda, till utskottet inkomna
skrifter olika invändningar riktats mot de i propositionen framlagda
förslagen till investeringsavgift. I flertalet hänseenden sammanfaller dessa
invändninjgar med vad som anförts i de förut behandlade motionerna. Härutinnan
hänvisar alltså utskottet till vad ovan anförts. I övrigt föranleder vad
i dessa skrifter anförts inte något uttalande från utskottets sida.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 5
66
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 36 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,
1) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
Förslag
till
förordning om investeringsavgift för år 1955
Härigenom förordnas som följer.
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
1 §•
Fysisk eller juridisk person, som under det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1956 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från
skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga investeringsavgift.
Från avgiftsskyldighet som i föregående
stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen den
18 juni 1937 angående försäljning av
rusdrycker, Detaljhandelsbolaget för
rusdrycker Aktiebolag, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, Svenska
skifferoljeaktiebolaget, Svenska
spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget
Svensk torvförädling, Aktiebolaget
Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport
och Aktiebolaget Atomenergi, så
ock aktiebolag och ekonomisk förening
däri kommun äger mer än nio
tiondelar av aktie- eller andelskapitalet
under förutsättning att bolaget
eller föreningen icke driver byggnadsverksamhet.
Från avgiftsskyldighet
frikallas vidare föreningar och
bolag som avses i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen
samt vidare folketshusförening,
folkparksförening
och annan liknande organisation med
uppgift att tillhandahålla samlingslo
-
Från avgiftsskyldighet som i föregående
stycke sägs frikallas systembolag,
partihandelsbolag och detaljhandelsbolag,
som avses i förordningen
den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker och i rusdrycksförsäljningsförordningen
den
26 maj 1954, Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, Svenska skifferoljeaktiebolaget,
Svenska spannmålsaktiebolaget,
Aktiebolaget Svensk
torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken,
Aktiebolaget Aerotransport och
Aktiebolaget Atomenergi, så ock aktiebolag
och ekonomisk förening däri
kommun äger mer än nio tiondelar
av aktie- eller andelskapitalet under
förutsättning att bolaget eller föreningen
icke driver byggnadsverksamhet.
Från avgiftsskyldighet frikallas
vidare föreningar och bolag som avses
i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen
samt vidare folketshusförening, folkparksförening
och annan liknande
organisation med uppgift att tillhan
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
67
Kungi. Maj:ts förslag Utskottets förslag
kal ävensom annan i ideellt syfte dahålla samlingslokal ävensom anverksam
organisation, som tillhanda- nan i ideellt syfte verksam organisahåller
dylik lokal. tion, som tillhandahåller dylik lokal.
2 §.
Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet,
som föranleder uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering),
hänföras
a) i fråga om byggnad:
ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till
den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt
b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt
eller på arrende eller efter utarrendering under förutsättning att tillgången
i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift
uttagas då fråga är om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår,
då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts
eller jordbruk övertagits efter utarrendering.
3 §•
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet
hänföras
a) i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbätlring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering; samt
b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning
att fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning
i rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen
måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att
såsom avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är
att hänföra till nyss angiven del av fastigheten. Vidare skall iakttagas att
investeringsavgift icke skall uttagas, då fråga är om förvärv av byggnad, i
förekommande fall med därtill hörande inventarier vilka vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning att byggnaderna och
inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats i rörelse.
4 §.
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras
a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:
68
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag
Utskottets förslag
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering;
b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda döda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner,
som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt
c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits
såsom kostnad i den löpande driften.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande
fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna
till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse. Ej heller skall
investeringsavgift uttagas, då fråga
är om förvärv av tillgång i samband
med övertagande av den rörelse eller
rörelsegren, vari densamma utgjort
tillgång för stadigvarande bruk, eller
då fråga är om investering utomlands
som verkställts av här i riket
till statlig inkomstskatt skattskyldig
person.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande
fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna
till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse. Ej heller skall
investeringsavgift uttagas, då fråga
är om förvärv av tillgång i samband
med övertagande av den rörelse eller
rörelsegren, vari densamma utgjort
tillgång för stadigvarande bruk, eller
då fråga är om sådan investering antingen
i utomlands belägen filial till
här i riket bedriven rörelse eller ock
i och för fullgörande av entreprenadåtaganden
i utlandet, som verkställts
av härstädes till statlig inkomstskatt
skattskyldig person.
5 §•
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.
Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för
handen, skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar
200 procent av uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade
tillgången eller — då fråga är om tillgång som gått förlorad genom brand,
haveri eller liknande anledning och försäkringsskydd icke till någon del
förelegat -— 200 procent av anskaffningskostnaden.
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 ur 1955
09
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normall
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller
väsentligen tillkommit för civilförsvars-
eller beredskapsändamål är
icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier, som
utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Vidare skall som
avgiftspliktig investering icke anses
förvärv av personbil, sådan med
skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt icke överstiger 1 800 kilogram
eller sådan motorcykel för vilken
registreringsskyldighet föreligger.
Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses sådant förvärv av
egendom, varom förmäles i 7 § första
eller andra stgeket förordningen den
21 maj 195''t om fondskatt.
6 §.
Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest
inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och annan
fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda
utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad
skall anses hava skett det beskattningsår då kontrakt om köpet undertecknats.
Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.
7 §■
Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.
Har för sådan investering använts virke, som ultagits ur egen fastighet,
eller tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.
Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.
När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad
anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger eu
procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret
ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående
värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet
Investering som uteslutande eller
väsentligen tillkommit för civilförsvars-
eller beredskapsändamål är
icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier, som
utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Ej heller skall
som avgiftspliktig investering anses
förvärv av personbil, sådan med
skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt icke överstiger 1 800 kilogram
eller sådan motorcykel för vilken
registreringsskyldighet föreligger.
70
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande avgiftspliktig
investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan
annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den del av det
i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde, som belöper
å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i rörelse på sätt
i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av det i fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.
Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.
Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.
8 §.
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 15 000
kronor. Vad härefter återstår utgör
avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal kronor
så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
8 §.
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 20 000
kronor. Vad härefter återstår utgör
avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal kronor
så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
9 §•
Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftsbelagd
investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Invesleringsavgift
påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som
på honom belöper.
Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende
avgiftsskyldiga.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tolv procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,
avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
11 §.
Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,
lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.
12 §. 12 §.
1 in o m. Till ledning för taxering 1 in o m. Till ledning för taxering
till investeringsavgift skall fysisk el- till investeringsavgift skall fysisk el
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj.ts förslag
Utskottets förslag
ler juridisk person, som under be- ler juridisk person, som under beskattningsåret
verkställt avgiftsplik- skattningsåret verkställt avgiftspliktiga
investeringar för en kostnad tiga investeringar för en kostnad
överstigande sammanlagt 15 000 kro- överstigande sammanlagt 20 000 kronor,
utan anmaning vid den allmän- nor, utan anmaning vid den allmänna
självdeklarationen foga en sär- na självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven skild på heder och samvete avgiven
deklaration, avfattad å blankett en- deklaration, avfattad å blankett en
-
ligt av riksskattenämnden fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 15 000 kronor, skall
deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den,
som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor, och av den, som ägt
ligt av riksskattenämnden fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 20 000 kronor, skall
deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den,
som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor, och av den, som ägt
dUU 171717 ivl VJIIV71 j 1 civ
eller brukat jordbruksfastighet med eller brukat jordbruksfastighet med
större åkerareal än 50 hektar. större akerareal än 50 hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift. ...
2 m o in. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna
i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för en\ar
delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med
uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad
avgiftsbelagd investeringskostnad.
3 m o m. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmel
serna
i 1 eller 2 mom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej galler
den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.
, • 1 Q
4 m o m. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna it o
mom. är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga
uppgifter utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.
5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration foi
taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. bär ovan, den i
39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påtoljden tor
underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den aygiftsskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration tor
taxering till investeringsavgift.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlamna deklaration i fall som
avses i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, aga
motsvarande tillämpning.
72
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 är 1955
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
13 §.
Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande
taxeringsnämnd.
Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift
trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat
verkställas, beträffande viss avgiftsskvldig underlåtit att verkställa taxering
till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan
antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast
den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret
lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har
länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds
arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning
av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.
Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.
14 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.
15 §.
För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten verkställas.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.
16 §.
1 in o in. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola
taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsratt tillkommer den
avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.
2 in o m. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga över
taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären
prövas i samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
ändras eller paföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring
i taxeringen till investeringsavgift.
17 §.
Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har han,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till investeringsavgift
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han eftertaxeras
till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda
förfarande undandragits statsverket.
Eftertaxering ma icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den
avgiftsskyldige avlidit, åsältes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan
73
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckningen efter honom blivit ingiven för registrering.
18 §.
Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,
som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i
taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd
icke vidtagits.
19 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
20 §.
Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
i tillämpliga delar gälla beträffande investeringsavgift, dock att sådan avgift
icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt.
21 §.
Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
22 §.
Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband därmed skall följande iakttagas.
1. Har någon verkställt investering under beskattningsår, för vilket han
år 1956 taxeras till investeringsavgift enligt förordningen den 5 juni 1953
(nr 364) med bestämmelser om taxering till investeringsavgift i vissa fall,
skall sådan investering icke anses såsom avgiftspliktig investering enligt
förordningen om investeringsavgift för år 1955.
2. Till avgiftspliktig investering 2. Till avgiftspliktig investering
hänföres icke förvärv av byggnad, hänföres icke förvärv av byggnad,
därest kontrakt om köpet underteck- därest kontrakt om köpet underteck
-
nats senast den 15 januari 1955 och
ej heller sådan investering i fastighet,
för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast nämnda
dag, därvid med byggnadstillstånd i
förevarande sammanhang avses annat
tillstånd än sådant som lämnats
för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.
Vidare skall icke
som avgiftspliktig investering anses
inventarieförvärv, därest leverans
skett eller skriftligt avtal om leverans
träffats senast den 15 januari
1955.
3. Är fråga om avgiftspliktig investering i form av grundförbättring å
fastighet, ny-, till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av bygg
-
nats senast den 15 januari 1955 och
ej heller sådan investering i fastighet,
för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast nämnda
dag. Vidare skall icke som avgiftspliktig
investering anses inventarieförvärv,
därest leverans skett eller
skriftligt avtal om leverans träffats
före den 1 januari 1955.
74
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
nåd, förbättringsarbete å inventarier eller arbete avseende exploatering av
naturtillgångar, skall allenast den del av kostnaden för investeringen, som
är hänförlig till arbeten utförda efter den 15 januari 1955, medtagas vid
bestämmandet av uppskattad investeringskostnad.
4. Har någon på grund av omläggning av räkenskapsår antingen icke
taxerats till inkomstskatt år 1956 eller nämnda år taxerats till dylik skatt
för ett beskattningsår, som omfattar kortare tid än tolv månader, skall taxering
till investeringsavgift verkställas år 1957 eller, i förekommande fall,
såväl år 1956 som år 1957, därvid bestämmelserna i denna förordning skola
äga motsvarande tillämpning jämväl beträffande investeringar under det
beskattningsår för vilket taxering sker år 1957.
2) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
Förslag
till
förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1955
(särskild investeringsavgift)
Härigenom förordnas som följer.
Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag
1 §•
För förvärv av personbil, av sådan med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram
eller av motorcykel skall under tid, som angives i 2 §, till staten erläggas
särskild investeringsavgift i enlighet med vad nedan sägs.
I denna förordning användas uttryck och begrepp i samma betydelse som
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).
2 §•
Särskild investeringsavgift skall
utgå,
a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister
inkommit till länsstyrelsen
efter den 15 januari 1955 men före
utgången av samma år; och
b) då anmälan till bilregister om
övergång till ny ägare av i registret
upptaget fordon i annat fall än i 17 §
3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
sägs inkommit till länsstyrelsen
inom tid som nyss angivits,
allt under förutsättning att ansökan
eller anmälan föranleder avsedd
registrerings- eller anteckningsåtgård.
2 §.
Särskild investeringsavgift skall
utgå,
a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister
inkommit till länsstyrelsen efter
den 31 januari 1955 men före utgången
av samma år; och
b) då anmälan till bilregister om
övergång till ny ägare av i registret
upptaget fordon i annat fall än i 17 §
3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
sägs från den nge ägaren
inkommit till länsstyrelsen inom tid
som nyss angivits.
75
Bevillningsutskottets
Kungl. Maj:ts förslag
Har ansökan eller anmälan, som
ovan sagts, enligt vägtrafikförordningen
bort göras före utgången av
år 1955 men har den icke verkställts
eller verkställts först efter utgången
av nämnda år, föreligger ock skyldighet
att erlägga avgift.
3 §■
Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå,
a) därest anmälan föranletts av
att äganderätten till fordonet övergått
genom arv eller testamente;
b) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat
fordon, som den 15 januari 1955
fanns intaget i bilreservregistret och
vars ägare är antingen densamme
som nämnda dag fanns antecknad såsom
fordonets ägare eller ock någon
som genom arv eller testamente bekommit
fordonet efter denne;
c) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat
fordon, som efter den 15 januari
1955 upptagits i bilreservregister
och vars ägare antingen är densamme
som omedelbart före fordonets
upptagande i bilreservregistret
fanns antecknad såsom fordonets
ägare eller ock någon som genom arv
eller testamente bekommit fordonet
efter denne; eller
d) därest ansökan avser införande
i annat läns bilregister av registrerat
fordon, vars ägare är antingen
densamme som finnes antecknad
såsom fordonets ägare i det bilregis
-
1änkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
Har ansökan eller anmälan, som
ovan sagts, enligt vägtrafikförordningen
bort göras senast före utgången
av år 1955 men har den icke verkställts
eller verkställts först efter utgången
av nämnda år, föreligger ock
skyldighet att erlägga avgift.
3 §•
Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå,
a) därest anmälan om övergång
till mj ägare av i bilregister upptaget
fordon föranletts av att äganderätten
till fordonet övergått genom arv
eller testamente;
b) därest anmälan om övergång
till ny ägare av i bilregister upptaget
fordon göres inom i vägtrafikförordningen
föreskriven tid samt åtföljes
av sådan i 19 § samma förordning
omförmäld anmälan, vilken föranleder
fordonets överförande från
bilregistret till bilreservregistret eller
fordonets avförande ur bilregistret;
c) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reseryregistrerat
fordon, som den 31 januari
1955 fanns intaget i bilreservregistret
och vars ägare är antingen densamme
som nämnda dag fanns antecknad
såsom fordonets ägare eller
ock någon som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter denne;
d)
därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat
fordon, som efter den 31 januari
1955 upptagits i bilreservregister
utan att fråga därvid varit om fall
som vid b) sägs och vars ägare är
antingen densamme som omedelbart
före fordonets upptagande i bilreservregistret
fanns antecknad såsom fordonets
ägare eller ock någon som genom
arv eller testamente bekommit
fordonet efter denne; eller
e) därest ansökan avser införande
i annat läns bilregister av registrerat
fordon, vars ägare är antingen densamme
som finnes antecknad såsom
fordonets ägare i det bilregister, där
76
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj.ts förslag
ter, där fordonet är registrerat, eller
ock någon som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter
denne.
Utskottets förslag
fordonet är registrerat, eller ock någon
som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter denne.
Har någon förvärvat fordon och
har detta därefter övergått till ny ägare,
som antingen den 31 januari 1955
fanns såsom sådan antecknad i bilregister
eller bilreservregister eller
ock enligt övergångsbestämmelse till
denna förordning icke år skyldig erlägga
avgift, vare ej heller den förre
ägaren skyldig erlägga avgift, även
om han underlåtit att om sitt förvärv
göra vederbörlig anmälan.
Vidare skall från denna förordnings tillämpning sådant fordon vara undantaget,
som är frikallat från skatteplikt enligt 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt eller enligt övergångsbestämmelsen till
förordningen den 28 september 1951 (nr 654) angående ändrad lydelse av
1, 2 och 5 §§ nyssnämnda förordning den 2 juni 1922, nr 260.
4 §.
Skyldig att erlägga särskild investeringsavgift
är den, som vid sådan
registrerings- eller antecknings åtgärd,
varom i 2 § förmäles, skall i
bilregister antecknas såsom ägare till
fordonet.
Avgiften inbetalas till länsstyrelsen;
och må länsstyrelsen ej upptaga
fordonet i bilregister eller till detta
anteckna ny ägare av fordonet utan
att avgiften till fullo erlagts.
5
1. För fordon av 1954 eller senare
av den särskilda investeringsavgiften
Avgiften beräknas för personbilar
och lastbilar till det
antal kronor, som motsvarar 75 procent
av det tal vilket angiver fordonets
tjänstevikt uttryckt i kilogram.
För bilar med högre tjänstevikt än
1 600 kilogram skall avgiften beräk
-
4 §•
Skyldig att erlägga särskild investeringsavgift
är den, vilken enligt vägtrafikförordningen
har att göra ansökan
eller anmälan som i 2 § avses.
Avgiften skall inbetalas till länsstyrelsen
i samband med ansökan eller
anmälan som nyss sagts. Har så
ej skett, skall länsstyrelsen omedelbart
förordna om avgiftens uttagande.
Om tidpunkten för inbetalning av
avgift i fält, då ansökan eller anmälan
underlåtits, förordnar Kungl.
Beträffande invalidfordon, för vilket
avgiftsfrihet enligt 3 § sista stycket
ifrågasåttes, skall gälla vad
Kungl. Maj.t därom förordnar.
§■
års modell skall beträffande beloppet
gälla följande.
Avgiften beräknas för personbilar
och lastbilar till det antal
kronor, som motsvarar 75 procent
av det tal vilket angiver fordonets
tjänstevikt uttryckt i kilogram.
För bilar med högre tjänstevikt än
1 600 kilogram skall därjämte till
-
77
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag
nas till det sålunda uträknade beloppet
med tillägg av 100 kronor för varje
fullt femtiotal kilogram, varmed
tjänstevikten överskjuter 1 600 kilogram.
Avgiften avrundas i förekommande
fall till närmast lägre tiotal
kronor.
För motorcyklar utgör avgiften
150 kronor därest fordonets
tjänstevikt ej överstiger 75 kilogram,
200 kronor därest tjänstevikten är
högre men ej överstiger 150 kilogram
samt eljest 300 kronor.
2. För fordon av 1953 eller tidigare
års modell utgör avgiften:
för
1953 års
modell 90
»
1952
»
»
80
»
1951
»
»
70
procent av be-
»
1950
»
»
60
lopp, uträknat
»
1949
»
»
50
enligt 1. ovan;
»
1948
»
»
40
»
1947
»
»
30
samt
»
1946
eller tidigare
års modell 20
procent av belopp uträknat enligt 1.
ovan.
Utskottets förslag
lägg göras med 100 kronor för varje
fullt femtiotal kilogram, varmed
tjänstevikten överskjuter 1 600 kilogram.
Avgiften avrundas i förekommande
fall till närmast lägre tiotal
kronor.
För motorcyklar utgör avgiften
150 kronor därest fordonets
tjänstevikt ej överstiger 75 kilogram,
200 kronor därest tjänstevikten är
högre men ej överstiger 160 kilogram
samt eljest 300 kronor.
2. För fordon av 1953 eller tidigare
års modell utgör avgiften:
för
1953
års
modell 90
»
1952
»
»
80
»
1951
»
»
70
»
1950
»
»
60
»
1949
»
»
50
»
1948
»
»
40
»
1947
»
»
30
»
1946
»
»
20
procent av belopp,
uträknat
enligt 1. ovan;
samt
» 1945 eller tidigare års modell 10
procent av belopp, uträknat enligt 1.
ovan.
Avgiften avrundas i förekommande fall till närmast lägre tiotal kronor.
3. Skall avgift beräknas för fordon, beträffande vilket årsmodell icke kan
angivas, skall så anses som om fordonet är av det års modell, då fordonet
första gången registrerades.
4. Göres icke ansökan eller anmälan,
som i 2 § sägs, inom tid som föreskrives
i vägtrafikförordningen,
skall den särskilda investeringsavgiften
utgå med ett med 100 procent förhöjt
belopp.
bär synnerliga skäl föreligga, äger
Kungl. Maj:t på ansökan förordna att
avgiften i nu avsett fall skall utgå
utan förhöjning.
6 §. 6 §.
I fråga om besvär över beslut jäm- I fråga om besvär över beslut rölikt
denna förordning skall gälla vad rande avgift jämlikt denna förordi
motsvarande hänseenden är stadgat ning skall i tillämpliga delar gälla
i 76 § vägtrafikförordningen. vad om automobilskatt är i motsva
rande
hänseenden stadgat.
78 Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
7 §•
De ytterligare föreskrifter rörande debitering, uppbörd och indrivning
in. m., som erfordras för tillämpning av denna förordning, meddelas av
Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling,
dock att bestämmelserna i
5 § 4. skola tråda i kraft först den 1
mars 1955.
I samband med ikraftträdandet av
tagas.
Har fordon upptagits i bilregister
eller har anteckning däri om ny ägare
till fordon verkställts efter den 15
januari 1955 men innan denna förordning
trätt i kraft, skall avgiften
erläggas efter anmodan av länsstyrelsen
och enligt de närmare föreskrifter,
som Kungl. Maj :t äger meddela.
Där ansökan varom i 2 § stadgas
skall vara åtföljd av besiktningsinstrument,
skall särskild investeringsavgift
ej erläggas, därest med intyg
från besiktningsman styrkes att fordonet
senast den 15 januari 1955
hos denne anmälts till registreringsbesiktning
som verkställts först
nämnda dag eller senare. Ej heller
skall avgift uttagas, därest ansökan
eller anmälan, som i 2 § sågs,
inkommit till länsstyrelsen senast
den 15 januari 1955 men först efter
nämnda dag föranlett avsedd registrerings-
eller anteckningsåtgärd.
Den, som senast den 15 januari
1955 erhållit interimslicens för av
honom förvärvat fordon, är ej skyldig
att för fordonet erlägga avgift i
anledning av ansökan, varom i 2 §
förmäles.
Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
denna förordning skall följande iakt
Har
ansökan eller anmälan, som i
2 § avses, inkommit till länsstyrelsen
efter den 31 januari 1955 men innan
denna förordning trätt i kraft, skall
avgiften erläggas efter anmodan av
länsstyrelsen och enligt de närmare
föreskrifter, som Kungl. Maj :t äger
meddela.
Där ansökan varom i 2 § stadgas
skall vara åtföljd av besiktningsinstrument,
skall särskild investeringsavgift
ej erläggas, därest med intyg
från besiktningsman styrkes att fordonet
senast den 31 januari 1955 hos
denne anmälts till registreringsbesiktning,
vid vilken upprättats besiktningsinstrument
som tillhandahållits
först å sådan tid, att ansökan icke
kunnat komma länsstyrelsen tillhanda
senast nämnda dag.
Inkommer till länsstyrelsen efter
den 31 januari 1955 ansökan eller anmälan,
som i 2 § avses, och framgår
antingen av på länsstyrelsens
föranstaltan företagen äganderättsutredning,
som senast nämnda dag
verkställts av polismyndighet, eller
av till länsstyrelse senast samma dag
inkommen försäljningsanmälan jämlikt
17 § 3 mom. tredje stycket eller
18 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen
eller ock av senast
79
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Iiungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag
samma dag för den anmålningsskyldige
utfärdad interimslicens, att fordonet
av honom förvärvats senast den
31 januari 1955, skall avgift ej utgå,
därest den anmälningsskgIdige
vid anmälningstillfållet styrker förefintligheten
av sådan äganderättsutredning,
försåljningsanmålan eller
interimslicens.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 73 av herr Axel Andersson
och II: 92 av herr Carlsson i Tibro,
2) de likalydande motionerna I: 107 av herrar Öhman
och Helmer Persson samt II: 139 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 122 av herr Osvald och
II: 164 av herr Johansson i öckerö in. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 123 av herr Theodor Johansson
m. fl. samt 11:167 av herrar Svensson i Vä och
Persson i Norrby,
5) de likalydande motionerna I: 124 av herr Arrhén och
II: 171 av herr Nilsson i Bästekille,
6) de likalydande motionerna 1:125 av herr Nyström
in. fl. samt II: 161 av herrar Gavelin och Jansson i Kalix,
7) de likalydande motionerna I: 126 av herr Herbert Hermansson
och II: 166 av herr Carlsson i Bakeröd,
8) de likalydande motionerna I: 128 av herr Magnusson
in. fl. och II: 163 av herr Boija m. fl.,
9) de likalydande motionerna I: 129 av herr Magnusson
m. fl. och II: 155 av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,
10) de likalydande motionerna I: 130 av herrar Björnberg
och Ebbe Ohlsson samt II: 160 av herr Munktell m. fl.,
11) de likalydande motionerna I: 131 av herrar Björnberg
och Ebbe Ohlsson samt II: 165 av herr Staxäng m. fl.,
12) de likalydande motionerna 1:380 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 469 av herr Hjahnarson in. fl.,
13) de likalydande motionerna 1:381 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 468 av herr Hjahnarson in. fl.,
14) de likalydande motionerna 1:382 av herr Wehtje
in. fl. och II: 475 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
15) de likalydande motionerna 1:383 av herr Svärd och
II: 476 av herr Nygren,
80
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
16) de likalydande motionerna 1:384 av herr Svärd och
11:471 av herr von Seth m. fl.,
17) de likalydande motionerna I: 385 av fru Gärde Widemar
m. fl. och II: 478 av herr Kollberg m. fl.,
18) de likalydande motionerna I: 386 av herrar Ohlon och
Svärd samt II: 474 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
19) de likalydande motionerna I: 387 av herr Ohlon m. fl.
och II: 477 av herr Ohlin m. fl.,
20) de likalydande motionerna 1:388 av herr Karl Persson
m. fl. och II: 481 av herr Pettersson i Dahl in. fl.,
21) de likalydande motionerna I: 389 av herr Georg Carlsson
m. fl. och II: 482 av herr Persson i Norrby m. fl.,
22) motionen I: 127 av herrar Näsgård och Lodenius,
23) motionen I: 351 av herr Gustaf Elofsson,
24) motionen II: 162 av herrar Asp och Persson i Appuna,
25) motionen 11:467 av herr Lundberg,
26) motionen 11:470 av herrar Nygren och Carlsson i
Stockholm,
27) motionen 11:472 av herrar Munktell och Nygren,
28) motionen II: 473 av herrar Edström och Nygren,
29) motionen II: 479 av herrar Carlsson i Stockholm och
Schmidt,
30) motionen 11:480 av herr Strandh m. fl. ävensom
31) motionen 11:483 av herr Andersson i Dunker,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 3 februari 1955
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heunian, Spetz, Gustaf Elofsson,
Eriksson, Velander, Snygg, Anders Johansson, Erik Jansson och Bengtson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osbv,
Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Kollberg, Kärrlander
och Henriksson.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
81
Reservationer:
I) av herrar Spetz, Velander, Anders Johansson, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka anfört följande:
En betydande rationalisering har under de senare åren ägt rum inom vårt
näringsliv, såväl inom industri och handel som inom jordbruket. Trots detta
föreligger alltjämt ett stort investeringsbehov för fortsatta rationaliseringar
och därmed kostnadssänkningar. Detta behov framträder särskilt med hänsyn
till konkurrensen från utlandet, såväl vad gäller den utländska som
i fråga om den inhemska marknaden. Icke minst spelar därvid de förhållanden
in, att de utländska konkurrenterna kan räkna med en i allmänhet
icke obetydligt lägre lönenivå än de svenska företagarna ävensom att det
i utlandet ofta föreligger större möjligheter för tillverkning i stora serier.
Det är följaktligen från samhällets synpunkt angeläget att investeringarna
inom näringslivet får fortgå.
Att det för närvarande föreligger vissa risker för en utveckling i inflationistisk
riktning torde i och för sig icke kunna bestridas. Däremot förekommer
ingen sådan prisstegring som utmärkte situationen år 1951, då en
investeringsavgift för åren 1952 och 1953 infördes. Det synes oss icke råda
något tvivel om att nu förefintliga risker för en inflationistisk utveckling
skulle kunna bemästras med andra, generellt verkande åtgärder av kreditåtstramande
natur, därvid även en rörlig ränta finge komma till användning.
Samtidigt är det av avgörande betydelse att åtgärder snabbt vidtages
i syfte att stimulera sparandet.
En investeringsavgift är enligt vår mening icke ett lämpligt instrument
i nuläget. Den verkar kostnadsförhöjande utan att ha samma åtstramande
effekt på kreditvolymen som exempelvis räntevapnet. Den är osmidig och
kan icke varieras efter lägets kortsiktiga förändringar. Den är av sådan natur
att den ofrånkomligen drabbar i hög grad slumpartat. Planeringsarbetet
på lång sikt inom näringslivet försvåras. Till avgiftsfria år ackumuleras
vidare investeringsbehov, som med nödvändighet då måste innebära mycket
starka påfrestningar på våra reala resurser.
Vad bilaccisen beträffar är denna särskilt ägnad att drabba bl. a. landsbygdens
folk. De långa avstånden inom vårt land accentuerar på ett alldeles
speciellt sätt behovet av förbättrade kommunikationer. Men även i
övrigt har bilen blivit ett allt nödvändigare instrument för samfärdseln.
Bilaccisen verkar även orättvist, i det att den endast träffar privata trafikföretag,
medan vissa med dem konkurrerande statliga trafikföretag helt
undgår denna extra börda.
I de likalydande motionerna I: 380 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 469 av
herr Hjalmarson in. fl., de likalydande motionerna I: 381 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 468 av herr Hjalmarson in. fl. samt de likalydande motionerna
1: 387 av herr Ohlon in. fl. och II: 477 av herr Ohlin in. II. hemställes av hl. a.
(! Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr .5
82
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
ovan anförda skäl, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 36
ined förslag till förordning om investeringsavgift, m. in. Vi biträder motionärernas
förslag och hemställer därför vid punkterna A 1) och A 2),
A) att riksdagen måtte, med bifall till ovannämnda motioner,
1) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om investeringsavgift för år 1955; samt
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om avgift vid investering i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift).
II) av herr Gustaf Elof sson, som anfört:
Bevarandet av ett fast penningvärde måste vara en väsentlig målsättning
för den ekonomiska politiken. Otvivelaktigt föreligger för närvarande vissa
risker för en inflationistisk utveckling, varför åtgärder från statsmakternas
sida för att eliminera dessa risker ter sig ofrånkomliga. Investeringar och
konsumtion måste hållas inom ramen för landets reala resurser. I syfte att
förebygga en ny inflation har Kungl. Maj :t i föreliggande proposition nr
36 föreslagit, att under år 1955 skall uttagas dels en avgift om 12 procent å
investeringar i jordbruk och rörelse i den mån kostnaderna för investeringarna
överstiger 15 000 kronor och dels en särskild investeringsavgift om ca
10 procent vid inregistrering av motorfordon, såväl nya som begagnade. Den
föreslagna avgiften å investeringar i jordbruk och rörelse anser jag i nu rådande
ekonomiska läge böra godtagas, ehuru den otvivelaktigt försvårar
näringslivets möjligheter att planera sina investeringar så, att investeringsverksamheten
hålles på en jämn nivå. För att lindra verkningarna av avgiften
i de fall, då densamma drabbar nödvändiga och från samhällets synpunkt
önskvärda investeringar anser jag riktigt, att det avgiftsfria beloppet
höjes till 20 000 kronor.
Importen av motorfordon ökade under år 1954 kraftigt i förhållande till
näst föregående års i och för sig höga siffror. Även för innevarande år kan
en omfattande import förutses, om icke åtgärder vidtages för att begränsa
densamma. Denna stora import av motorfordon medför starka påfrestningar
på vårt lands valutatillgångar och ökar samtidigt investeringsbehoven i fråga
om vägar, verkstäder, garage, parkeringsplatser m. in. En begränsning av
motorfordonsimporten ter sig således nödvändig såväl för att spara våra valutatillgångar
som för att begränsa investeringsbehovet.
Då ett konjunkturpolitiskt samband förefinnes mellan importen av motorfordon
och investeringsverksamheten skulle det i och för sig vara logiskt att
också belägga anskaffningen av nya motorfordon för personligt bruk med
en investeringsavgift. Däremot kan avgiftsbeläggning av begagnade fordon
icke ha någon betydelse ur konjunkturdämpningssynpunkt. Enligt min uppfattning
kan emellertid en investeringsavgift å motorfordon i enlighet med
Bevillningsutskottets betänkande ni• 5 år 1955
83
förslaget i föreliggande proposition icke erhålla tillräcklig effekt för sitt
syfte. Sedan propositionen framlagts har priset på personbilar av flera märken
sänkts så pass mycket, att sänkningen ungefär motsvarar fördyringen
genom investeringsavgiften. Det är icke osannolikt att priserna på ytterligare
bilmärken kommer att sänkas på liknande sätt. Även om någon allmän sänkning
av priserna icke kommer att äga rum, torde en fördyring av bilarna med
några hundra kronor icke komma att medföra någon nämnvärd nedgång av
försäljningen, eftersom efterfrågan är så stark. Av dessa skäl anser jag, att
utskottet icke bort tillstyrka förslaget om investeringsavgift å motorfordon
för innevarande år. Ett annat skäl, som talar mot detta förslag, är att uttagande
av investeringsavgift vid köp av begagnade bilar icke har någon som helst
betydelse för inflationsbekämpandet.
För att vinna syftet med den föreslagna investeringsavgiften, nämligen
att begränsa importen av motorfordon, torde enligt min mening den bästa
utvägen vara att begränsa valutatilldelningen för inköp av motorfordon från
utlandet. Ett sådant system är visserligen förenat med vissa nackdelar, eftersom
det innebär en kvotering av bilimporten, men dessa nackdelar uppväges
enligt min mening av systemets effektivitet. Riksdagen bör således
hos Kungl. Maj :t hemställa, att åtgärder vidtages för att begränsa importen
av motorfordon under år 1955 på så sätt, att valuta intill ett visst högsta
belopp ställes till förfogande för import av sådana motorfordon, som avses
med den föreslagna särskilda investeringsavgiften å motorfordon. Beloppet
bör enligt min mening lämpligen fastställas till 400 miljoner kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag vid punkten A 2) att
riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 351 av herr Gustaf Elofsson i
förevarande del,
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om avgift vid investering i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift) samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder för begränsning under år 1955 av
importen av sådana motorfordon, som avses i nämnda förslag,
på så sätt, att valuta intill ett belopp av högst 400 miljoner
kronor ställes till förfogande för sådan import;
III) av herrar Speiz, Vetander, Anders Johansson, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka anfört följande:
Därest riksdagen ej skulle bifalla de av oss framställda yrkandena om
avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 36, yrkar vi följande ändringar
i de föreslagna författningsförslagen.
1. Beträffande investeringar i förvärvskällan jordbruksfastighet
I de likalydande motionerna I: 382 av herr Wehtje in. fl. och II: 475 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl. bar hemställts att investeringar i förvärvskällan
jordbruksfastighet skall fritagas från avgiftsplikt. Till stöd härför bar motionärerna
bl. a. framhållit omfattningen och betydelsen av de rationaliseringar,
84
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
som skett inom det svenska jordbruket under senare tid, samt understrukit
nödvändigheten av en fortsatt rationalisering. Vi delar de synpunkter som
sålunda framförts. Såväl med hänsyn till angelägenheten att förbättra lönsamheten
särskilt för de mindre jordbrukarna som till livsmedelsprisernas
allmänekonomiska betydelse är det i hög grad motiverat att rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket icke försvåras. Vi hemställer därför om bifall
till det i nyssnämnda motioner framställda yrkandet. Detta föranleder den
ändringen i det framlagda författningsförslaget, att 2 § utgår, att ändringar
dessutom får ske i 1, 6, 7 och 12 §§ samt att paragrafnumreringen ändras
fr. o. m. 3 §.
2. Investeringar föranledda av offentlig myndighets åläggande
I de likalydande motionerna I: 385 av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 478
av herr Kollberg m. fl. har föreslagits att investeringar, som uppenbarligen
föranledes av offentlig myndighets åtgärd, inbegripet återanskaffning av
tillgång som myndigheten utdömt, skall fritagas från avgiftsplikt. Då vi
anser det uppenbart obilligt att belägga investeringar av denna art med avgift
yrkar vi bifall till detta förslag. Detta innebär i sak även bifall till de
likalydande motionerna I: 126 av herr Herbert Hermansson och II: 166 av
herr Carlsson i Bakeröd i nu förevarande del. Vi föreslår sålunda ett tillägg
med här avsedd innebörd i 5 § att infogas som ett femte stycke.
3. Investeringar i yrkesmässig biltrafik och enskilda järnvägar
Det i propositionen framlagda förslaget om investeringsavgift för år 1955
innebär bl. a. att investeringar som verkställes av företag, som driver yrkesmässig
buss- eller biltrafik, liksom investeringar av enskilda järnvägsföretag
skall bli avgiftspliktiga, medan motsvarande investeringar av stat
eller kommun, t. ex. i den av statens järnvägar drivna busstrafiken, icke
skall beläggas med avgift. Under hänvisning till den viktiga principen, att
likställighet i konkurrenshänseende bör eftersträvas mellan allmän och enskild
företagsamhet, har i de likalydande motionerna 1: 383 av herr Svärd
och II: 476 av herr Nygren liksom i motionen II: 479 av herrar Carlsson i
Stockholm och Schmidt föreslagits, att även de enskilda trafikföretagen fritages
från avgiftsskyldighet. Vi delar denna uppfattning. Starka skäl för
undantagande från avgiftsplikt för här berörda företag innefattas vidare i de
synpunkter, som anförts i motionen II: 162 av herrar Asp och Persson i
Appuna, nämligen att investeringarna inom den yrkesmässiga biltrafiken i
vad avser utökning av fordonsparken prövas av myndighet enligt bestämmelserna
i 1940 års yrkestrafikförordning. Denna förordning föreskriver särskilt
tillstånd för yrkesmässig biltrafik, och varje sådan ansökan är därför
underkastad behovs- och lämplighetsprövning av vederbörande myndighet.
Vi föreslår på här anförda skäl att såväl investeringar av företag som driver
yrkesmässig biltrafik som investeringar i enskild järnvägsdrift fritages
från avgiftsplikt. Vad gäller undantaget för de förstnämnda investeringarna
torde detta lagtekniskt få lösas så att undantagsstadgandet anknytes till
1940 års yrkestrafikförordning. Vi föreslår ett tillägg av sådan innebörd till
5 § att infogas som ett sjätte och ett sjunde stycke.
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
85
4. Investeringar i fartgg
I ett flertal motioner — de inbördes likalydande motionerna I: 122 av
herr Osvald och II: 164 av herr Johansson i öckerö in. fl., I: 131 av herrar
Björnberg och Ebbe Ohlsson samt II: 165 av herr Staxäng m. fl., I: 126 av
herr Herbert Hermansson och II: 166 av herr Carlsson i Bakeröd ävensom
1:386 av herrar Ohlon och Svärd samt 11:474 av herr Hagberg i Malmö
in. fl. — har motionärerna framhållit de särskilda svårigheter, som investeringsavgiften
skulle betyda för sjöfarten och fisket. Vi delar de i dessa motioner
framförda synpunkterna och hemställer i anslutning därtill, att i fartyg
gjorda investeringar fritages från investeringsavgift. Detsamma bör
även gälla förvärv av begagnade fartyg, varom yrkande gjorts i motionen
II: 479 av herrar Carlsson i Stockholm och Schmidt. Vi föreslår ett tillägg av
här avsedd innebörd till 5 § att infogas som ett åttonde stycke.
5. Investeringar för tillgodogörande av klenvirke
I de likalydande motionerna I: 384 av herr Svärd och II: 471 av herr von
Seth m. fl. har hemställts att investeringar, vilka syftar till ett bättre tillvaratagande
av klenvirke, fritages från avgiftsplikt. I motionerna har erinrats
om att frågan om klenvirkets tillvaratagande och utnyttjande i produktionen
är av stor skogsekonomisk betydelse. Denna fråga har på senare
tid fått ökad aktualitet, och praktiska försök pågår för att nå en teknisk och
organisatorisk lösning därav. Vi fäster för vår del särskild vikt vid sistnämnda
förhållande och anser det olämpligt att hinder lägges i vägen för
denna försöksverksamhet, vilken för övrigt på olika sätt erhållit stöd från
samhällets sida. Vi tillstyrker således det i nyssnämnda motioner framställda
yrkandet och föreslår ett tillägg av sådan innebörd till 5 g att infogas såsom
ett nionde stycke.
6. Allmän dispensregel
Som framgått av under ärendets behandling anförda exempel är det
uppenbart att bestämmelserna i en författning av här ifrågavarande slag i
enskilda fall kommer att leda till obilliga resultat. Det är här närmast fråga
om sådana efter den 15 januari 1955 gjorda investeringar som på grund av
samband med före nämnda dag träffade dispositioner eller eljest icke kan
uppskjutas eller inhiberas. Vi föreslår därför att ett stadgande införes i författningen,
som ger riksskattenämnden befogenhet att efter framställning
av skattskyldig, när synnerliga skäl därtill är, medge befrielse från skyldighet
att erlägga investeringsavgift. Detta förslag innebär bifall till det i de
likalydande motionerna I: 385 av fru Gärde Widemar in. fl. och II: 478 av
herr Kollberg in. fl. framställda yrkandet om dispensförfarande. Vi föreslår
att ett sådant stadgande införes som ett tillägg till 5 § sista stycket.
7. Ersättningsanskaffningar
Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall vid ersättningsanskaffningar
investeringsavgift beräknas på den totala kostnaden, dock att vid
direkt hyte av likartade tillgångar avgift endast skall beräknas på erlagd
mellanskillnad. Detta stadgande medför, att investeringsavgiften även drabbar
sådana investeringar, som är nödvändiga för produktionsapparatens
86
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
vidmakthållande. Enligt vår mening bör en sådan konsekvens i möjligaste
mån undvikas. Detta uppnås om, såsom föreslagits i motionen 11:479 av
herrar Carlsson i Stockholm och Schmidt, det i propositionen framlagda förslaget
ändras så, att vid ersättningsanskaffning av maskin eller annat inventarium
avdrag må göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga
anskaffningsvärde eller, om detta inte kan visas, det belopp, som erhålles vid
försäljning av tillgången. Vi hemställer om bifall till detta förslag och föreslår
ett tillägg av sådan innebörd till 7 § andra stycket.
8. Det avgiftsfria beloppet
I motionen II: 480 av herr Strandh in. fl. har bl. a. hemställts att från den
uppskattade investeringskostnaden skall få avdragas ett belopp av 30 000
kronor. Utskottets majoritet har här föreslagit en höjning av det i propositionen
föreslagna beloppet 15 000 kronor till 20 000 kronor. I de likalydande
motionerna I: 388 av herr Karl Persson in. fl. och II: 481 av herr Pettersson
i Dahl in. fl. har ifrågavarande belopp föreslagits till 25 000 kronor.
Även sistnämnda belopp torde få anses för lågt och vi föreslår därför med
hänvisning till den i förstnämnda motion anförda motiveringen, att det
avgiftsfria beloppet fastställes till 30 000 kronor. Detta medför ändringar i
8 och 12 §§.
9. Rätten till avdrag för erlagd investeringsavgift
Enligt propositionen skall investeringsavgiften vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Såsom påpekats i de likalvdande motionerna I: 385 av fru
Gärde Widemar in. fl. och 11:478 av herr Kollberg m. fl. innebär den utformning,
som avdragsrätten givits i propositionen, att den reduktion av
avgiften, som blir en konsekvens av avdragsrätten, endast kan utnyttjas av
de företag, som redovisar vinst under det år avgiften erlagts, medan de företag,
som icke lämnar vinst under året, drabbas av investeringsavgiftens
fulla belopp. Härigenom skulle de föreslagna bestämmelserna komma att
verka oskäligt betungande. Detta gäller särskilt för nystartade företag. För
att mildra dessa verkningar har i motionerna föreslagits ett tillägg av innebörd,
att företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under
året visat förlust eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkten
av rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten, får tillgodogöra sig det
resterande avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften erlagts. Då en
sådan bestämmelse synes till sin innebörd vara väl förenlig med gällande
bestämmelser i fråga om rätt för företagare att för ett senare år tillgodogöra
sig avskrivning, som med hänsyn till rörelsens resultat icke kunnat ske visst
år, förordar vi, att en bestämmelse sådan som den ovan föreslagna införes.
Vi hemställer således om bifall till motionerna 1:385 och 11:478 i denna
del, och föreslår ett tillägg av nu nämnd innebörd till 10 §.
10. Avgiftsbefrielse för maskiner och inventarier i vissa fall
I motionen 11:480 av herr Strandh in. fl. har yrkats att avgift inte skall
utgå för maskiner och inventarier, som erfordras för utnyttjande av byggnad
i rörelse, för vilken byggnadstillstånd erhållits före den 15 januari 1955.
87
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Vi delar de i motionen framförda synpunkterna och hemställer om bifall
till det däri framställda yrkandet om ändring i övergångsbestämmelserna i
här nämnt avseende. Vi föreslår att ett tillägg med denna innebörd införes
under punkten 2 i övergångsbestämmelserna.
It. Avgiftsbefrielse vid förvärv av begagnat fordon
Starkt vägande kritik har enligt vår mening framförts i ett flertal motioner
— de inbördes likalydande motionerna I: 380 av herr Ewerlöf in. fl. och
11:469 av herr Hjalmarson in. fl., 1:387 av herr Ohlon m. fl. och 11:477
av herr Ohlin in. fl-, I: 123 av herr Theodor Johansson m. fl. samt II: 167
av herrar Svensson i Vä och Persson i Norrby, I: 129 av herr Magnusson
in. fl. och II: 155 av herr Carlsson i Stockholm in. fl. samt I: 388 av herr
Karl Persson in. fl. och II: 481 av herr Pettersson i Dahl in. fl. mot det
i propositionen innefattade förslaget att särskild investeringsavgift (»bilaccis»)
även skall utgå vid köp eller byte av begagnade bilar eller motorcyklar.
En dylik beskattning, som knappast kan motiveras med samhällsekonomiska
hänsyn, skulle uppenbarligen verka allvarligt störande på bilhandeln,
försvåra en ekonomisk disposition av landets bilpark och drabba
särskilt den mindre köpkraftiga delen av den bilköpande allmänheten. Det
som här senast anförts torde inte minst gälla avgiften vid förvärv av begagnade
motorcyklar. Vi anser på anförda skäl att köp eller byte av begagnade
bilar eller motorcyklar skall fritagas från avgiftsplikt och hemställer om
ändringar i den föreslagna författningen i detta hänseende. Detta vårt yrkande
innebär ett tillägg till 1 § samt ändringar i 2, 3, 4 och 5 §§ ävensom
i övergångsbestämmelserna i den föreslagna förordningen om avgift vid investering
i motorfordon år 1955.
12. Rctroaktiviteten i fråga om den särskilda investeringsavgiften vid
förvärv av motorfordon
Som påpekats i ett flertal motioner — de inbördes likalydande motionerna
I: 73 av herr Axel Andersson och II: 92 av herr Carlsson i Tibro, I: 130
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson samt II: 160 av herr Munktell m. fl.,
I: 385 av fru Gärde Widemar in. fl. och II: 478 av herr Kollberg m. fl. samt
I: 388 av herr Karl Persson in. fl. och II: 481 av herr Pettersson i Dahl in. fl.
— medför det föreslagna förfarandet i fråga om avgiftsskyldighet vid förvärv
av motorfordon, att beskattningen i realiteten erhåller retroaktiv verkan.
Avgiften föreslås nämligen utgå även i de fall kontrakt eller bindande
avtal om köp av bil eller motorcykel slutits före förslagets offentliggörande,
och dylika kontrakt är i allmänhet bindande för köparen. Vi kan för vår del
icke medverka till att beskattningen erhåller retroaktiv verkan och hemställer
under hänvisning till de i nämnda motioner anförda motiveringarna
i här ifrågavarande avseende, att den föreslagna författningen ändras så att
avgift ej skall utgå i de fall ägaren i samband med ansökan om fordonets
registrering styrker att bindande avtal om förvärv av fordonet slutits senast
den 31 januari 1955. Vi föreslår, att ett tillägg av sådan innebörd göres till
3 § i den föreslagna förordningen om särskild investeringsavgift.
88
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
På .grund av vad sålunda anförts får vi beträffande punkterna A 1) och
A 2) hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 36 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas,
1) antaga följande såsom reservanternas förslag betecknade
-
Förslag
till
förordning om investeringsavgift för år 1955
Härigenom förordnas som följer.
Utskottets förslag Reservanternas förslag
1 §• 1 §.
Fysisk eller juridisk person, som
under det beskattningsår för vilket
taxering till statlig inkomstskatt äger
rum i första instans år 1956 verkställt
investering av nedan angivet
slag inom någon av förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet
eller rörelse och som icke är frikallad
från skyldighet att erlägga sådan
skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad
i denna förordning sägs till staten
erlägga investeringsavgift.
Från avgiftsskyldighet----(==
rad 4 uppifrån)---dylik lokal.
2 §.
Till sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet,
som föranleder uttagande av
investeringsavgift (avgiftspliktig investering),
hänföras
a) i fråga om byggnad:
ny-, till- och ombyggnad samt reparation
och underhåll av byggnad
till den del densamma användes för
annat ändamål än bostadsändamål;
samt
b) i fråga om maskiner och andra
för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt
underhåll.
Fysisk eller juridisk person, som
under det beskattningsår för vilket
taxering till statlig inkomstskatt äger
rum i första instans år 1956 verkställt
investering av nedan angivet
slag inom någon av förvärvskällorna
annan fastighet eller rörelse och som
icke är frikallad från skyldighet att
erlägga sådan skatt för inkomst av
samma förvärvskälla, skall i enlighet
med vad i denna förordning sägs till
staten erlägga investeringsavgift.
utskottet s. 66 råd 25 nedifrån—s. 67
89
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag Reservanternas förslag
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, när fråga är
om förvärv av tillgång i samband
med övertagande av jordbruk med
äganderätt eller på arrende eller efter
utarrendering under förutsättning
att tillgången i fråga nyttjats i
det övertagna jordbruket. Ej heller
skall investeringsavgift uttagas då
fråga är om nyuppsättning som verkställts
under det beskattningsår, då
jordbruksfastighet förvärvats eller
jordbruksarrende tillträtts eller jordbruk
övertagits efter utarrendering.
3 §•
Till avgiftspliktig----(= utskottet s. 67 rad 23 uppifrån—s. 68 rad
17 nedifrån)---skattskyldig person.
5 §■
Har myndighet — ---(= utskottet s. 68 rad 15 nedifrån—s. 69 rad 24
uppifrån)--— om fondskatt.
Investering, som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig
investering.
Från avgiftsplikt skola vidare undantagas
investeringar i motorfordon,
som äro registrerade eller registreras
för yrkesmässig trafik enligt förordningen
den 25 oktober 194-0 anqående
urkesmässiq automobiltrafik
m. m. (nr 910).
Likaså skola investeringar i enskild
järnvägsdrift fritagas från avgiftsplikt.
Ej heller skall investeringsavgift
utgå vid investeringar i fartyg.
Investeringar, som uteslutande tillkommit
i syfte att tillvarataga klenvirke,
skola likaledes vara befriade
från avgiftsplikt.
Riksskattenämnden äger att efter
framställning från skattskyldig, när
synnerliga skäl därtill äro, medgiva
befrielse från skyldighet att erlägga
investeringsavgift enligt denna förordning.
6 §. 6 §.
Avgiftspliktig investering inom Avgiftspliktig investering inom
förvärvskällorna jordbruksfastighet, förvärvskällan annan fastighet skall
därest inkomsten därav icke beräk- anses hava verkställts, då den av innas
efter bokföringsmässiga grun- vesteringen föranledda utgiften be
-
90
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
der, och annan fastighet skall anses
hava verkställts, då den av investeringen
föranledda utgiften betalatis
eller omkostnaden ägt" rum, dock att
förvärv av byggnad skall anses hava
skett det beskattningsår då kontrakt
om köpet undertecknats.
Beräknas vid---(= utskott
ifrån)---levererade tillgångar.
Reservanternas förslag
talats eller omkostnaden ägt rum,
dock att förvärv av byggnad skall
anses hava skett det beskattningsår
då kontrakt om köpet undertecknats.
s. 69 rad 21 nedifrån—rad 17 ned
-
7
Investeringsavgift skall---( =
10 nedifrån)---lagertillgångens
Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering,
såsom likvid eller dellikvid
lämnats annan likartad tillgång, skall
såsom investeringskostnad anses allenast
mellanskillnaden.
När fråga är om avgiftspliktig investering
i form av reparation av
byggnad, ingående i förvärvskällan
jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad
anses allenast belopp,
varmed reparationskostnaden
överstiger en procent för år räknat
av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret ingående
jordbruksvärdet eller — därest
i jordbruksvärde ingående värde å
skogsmark uppgår till minst femtio
procent av jordbruksvärdet — sistnämnda
värde efter avdrag för skogsmarksvärdet.
Beträffande avgiftspliktig
investering i form av reparation
av byggnad, ingående i förvärvskällan
annan fastighet, skall
som investeringskostnad anses belopp,
varmed reparationskostnaden
överstiger två procent för år räknat
av den del av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
ingående byggnadsvärdet, i förekommande
fall minskat med särskilt
maskinvärde, som belöper å
= utskottet s. 69 rad 15 nedifrån—rad
saluvärde.
Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering,
såsom likvid eller dellikvid
lämnats annan likartad tillgång, skall
såsom investeringskostnad anses allenast
mellanskillnaden. Likaså skall
vid beräkning av investeringskostnad
för ersättningsanskaffning avdrag göras
för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller,
om detta ej kan visas, för det belopp
som erhålles vid försäljningen av tillgången.
Beträffande avgiftspliktig investering
i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan annan
fastighet, skall som investeringskostnad
anses belopp, varmed reparationskostnaden
överstiger två procent
för år räknat av den del av det
i fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande
fall minskat med särskilt maskinvärde,
som belöper å sådan del av
91
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
sådan del av fastigheten som är upplåten
till användning i rörelse på
sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig
investering reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan rörelse,
skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden
överstiger två procent för år
räknat av det i fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret
ingående byggnadsvärdet, i förekommande
fall minskat med särskilt
maskinvärde.
Investeringskostnad för---(
ifrån)---uppskattade investeri
Reservanternas förslag
fastigheten som är upplåten till användning
i rörelse på sätt i 3 § sägs.
Avser avgiftspliktig investering reparation
av byggnad,ingående i förvärvskällan
rörelse, skall som investeringskostnad
anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger
två procent för år räknat av det
i fastighetens taxeringsvärde året
näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande
fall minskat med särskilt maskinvärde.
= utskottet s. 70 rad 14—rad 18 upp
-
8 §.
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 20 000
kronor. Vad härefter återstår utgör
avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal
kronor så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.
8 §.
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 30 000
kronor. Vad härefter återstår utgör
avgiftsbelagd investeringskostnad,
vilken utföres i fulla hundratal
kronor så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.
9 §.
Beträffande handelsbolag---(= utskottet s. 70 rad 21 nedifrån
rad 15 nedifrån)---oberoende avgiftsskyldiga.
10 §.
Investeringsavgiften utgör ---— (= utskottet s. 70 rad 13 nedifrån
rad 8 nedifrån)----skattepliktig intäkt.
Företagare, som erlagt investe*- ringsavgift men vars rörelse under
året visat förlust eller så ringa överskott,
att han vid beräkning av nettointäkten
av rörelsen ej kunnat utnyttja
avdragsrätten, må tillgodogöra
sig det resterande avdraget intill
tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.
11 §■
Taxeringsförordningens bestämmelser----(= utskottet s. 70 rad 6
nedifrån—rad 4 nedifrån)--— till investeringsavgift.
12 §. 12 §.
1 m o in. Till ledning för taxe- 1 m o in. Till ledning för taxering
till investeringsavgift skall fy- ring till investeringsavgift skall fysisk
eller juridisk person, som under sisk eller juridisk person, som under
92
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga
investeringar för en kostnad
överstigande sammanlagt 20 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna
sjjälvdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven
deklaration, avfattad å blankett enligt
av riksskattenämnden fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 20 000 kronor,
skall deklaration som i föregående
stycke sägs utan anmaning avgivas
av den, som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor, och av den,
som ägt eller brukat jordbruksfastighet
med större åkerareal än 50
hektar.
Skyldighet att--— (= utskottet s. 71 rad 22 uppifrån—s. 73 rad 3
nedifrån)---januari 1955.
Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses förvärv av inventarier
för fastighet, för vilkens utförande
byggnadstillstånd meddelats senast
nämnda dag.
3. Är fråga---(== utskottet s. 73 rad 2 nedifrån—s. 74 rad 12 uppifrån)
--- år 1957.
Reservanternas förslag
beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga
investeringar för en kostnad
överstigande sammanlagt 30 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna
självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven
deklaration, avfattad å blankett enligt
av riksskattenämnden fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 30 000 kronor,
skall deklaration som i föregående
stycke sägs utan anmaning avgivas
av den, som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor.
2) antaga följande såsom reservanternas förslag betecknade
-
Förslag
till
förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1955
(särskild investeringsavgift)
Härigenom förordnas som följer.
Utskottets förslag
1 §•
För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800
kilogram eller av motorcykel skall under
tid, som angives i 2 §, till staten
Reservanternas förslag
1 §•
För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram
eller av motorcykel skall under
tid, som angives i 2 §, till staten er
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955 93
Utskottets förslag Reservanternas förslag
erläggas särskild investeringsavgift i läggas särskild investeringsavgift i
enlighet med vad nedan sägs. enlighet med vad nedan sägs, allt un
der
förutsättning att fordonet vid förvärvstillfället
icke var eller tidigare
hade varit upptaget i bilregister.
I denna —--(= utskottet s. 74 rad 25—råd 26 uppifrån)---
1951 (nr 648).
2 §•
Särskild investeringsavgift skall utgå.
a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister
inkommit till länsstyrelsen efter
den 31 januari 1955 men före utgången
av samma år; och
b) då anmälan till bilregister om
övergång till ng ägare av i registret
upptaget fordon i annat fall än i 17 §
3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
sägs från den nye ägaren
inkommit till länsstyrelsen inom tid
som nyss angivits.
Har ansökan eller anmälan, som
ovan sagts, enligt vägtrafikförordningen
bort göras senast före utgången
av år 1955 men har den icke verkställts
eller verkställts först efter utgången
av nämnda år, föreligger ock
skyldighet att erlägga avgift.
3 §.
Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå,
a) därest anmälan om övergång till
ny ägare av i bilregister upptaget fordon
föranletts av att äganderätten till
fordonet övergått genom arv eller testamente;
b)
därest anmälan om övergång till
ny ägare av i bilregister upptaget fordon
göres inom i vägtrafikförordningen
föreskriven tid samt åtföljes av sådan
i 19 § samma förordning omförmäld
anmälan, vilken föranleder fordonets
överförande från bilregistret
till bilreservregistret eller fordonets
avförande ur bilregistret;
c) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistreral
fordon, som den 31 januari 1955
fanns intaget i bilreservregistret och
2 §.
Särskild investeringsavgift skall utgå,
då ansökan om fordonets upptagande
i bilregister inkommit till länsstyrelsen
efter den 31 januari 1955
men före utgången av samma år.
Har ansökan, som ovan sagts, enligt
vägtrafikförordningen bort göras
senast före utgången av år 1955, men
har den icke verkställts eller verkställts
först efter utgången av nämnda
år, föreligger ock skyldighet att erlägga
avgift.
3 §.
Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå, där ägare
till motorfordon i samband med ansökan
om dess registrering styrker att
bindande avtal om förvärv av fordonet
slutits senast den 31 januari 1955.
94
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
vars ägare är antingen densamme som
nämnda dag fanns antecknad såsom
fordonets ägare eller ock någon som
genom arv eller testamente bekommit
fordonet efter denne;
d) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat
fordon, som efter den 31 januari 1955
upptagits i bilrcservregister utan att
fråga därvid varit om fall som vid b)
sägs och vars ägare är antingen densamme
som omedelbart före fordonets
upptagande i bilreservregistret fanns
antecknad såsom fordonets ägare eller
ock någon som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter denne;
eller
e) därest ansökan avser införande i
annat låns bilregister av registrerat
fordon, vars ägare är antingen densamme
som finnes antecknad såsom
fordonets ägare i det bilregister, där
fordonet är registrerat, eller ock någon
som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter denne.
Har någon förvärvat fordon och har
detta därefter övergått till ny ägare,
som antingen den 31 januari 1955
fanns såsom sådan antecknad i bilregister
eller bilrcservregister eller ock
enligt övergångsbestämmelse till denna
förordning icke år skyldig erlägga
avgift, vare ej heller den förre ägaren
skyldig erlägga avgift, åven om han
underlåtit att om sitt förvärv göra vederbörlig
anmälan.
Vidare skall---( = utskottet s,
1922, nr 260.
4 §■
Skyldig att erlägga särskild investeringsavgift
är den, vilken enligt vägtrafikförordningen
har att göra ansökan
eller anmälan som i 2 § avses.
Avgitten skall inbetalas till länsstyrelsen
i samband med ansökan eller
anmälan som nyss sagts. Har så ej
skett, skall länsstyrelsen omedelbart
förordna om avgiftens uttagande. Om
tidpunkten för inbetalning av avgift
i fall, då ansökan eller anmälan underlåtits,
förordnar Kungl. Maj :t.
Beträffande invalidfordon---
rad 11 nedifrån)---därom föro
Reservanternas förslag
76 rad 17—rad 21 uppifrån) —----
4 §.
Skyldig att erlägga särskild investeringsavgift
är den, vilken enligt vägtrafikförordningen
har att göra ansökan
som i 2 § avses.
Avgiften skall inbetalas till länsstyrelsen
i samband med ansökan som
nyss sagts. Har så ej skett, skall länsstyrelsen
omedelbart förordna om avgiftens
uttagande. Om tidpunkten för
inbetalning av avgift i fall, då ansökan
underlåtits, förordnar Kungl.
Maj :t.
(= utskottet s. 76 rad 14 nedifrån—
95
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag Reservanternas förslag
5 §. 5 §.
1. För fordon av 1954 eller senare Beträffande beloppet av den särskilda
modell skall beträffande beloppet da investeringsavgiften skall gälla fölav
den särskilda investeringsavgiften jande.
gälla följande.
Avgiften beräknas----(= utskottet s. 76 rad 7 nedifrån—s. 77 råd
13 uppifrån)---- 300 kronor.
2. För fordon av 1953 eller tidigare
urs modell utgör avgiften:
för 1953
års
modell 90
» 1952
»
» 80
» 1951
»
» 70
» 1950
»
» 60
» 1949
»
» 50
» 1948
»
» 40
» 1947
»
» 30
» 1946
»
» 20
procent av belopp,
uträknad
enligt 1. ovan.
samt
» 1945 eller tidigare års modell 10
procent av belopp, uträknat enligt 1.
ovan.
Avgiften avrundas i förekommande
fall till närmast lägre tiotal kronor.
3. Skall avgift beräknas för fordon,
beträffande vilket årsmodell
icke kan angivas, skall så anses som
om fordonet är av det års modell, då
fordonet första gången registrerades.
6 §.
I fråga om---(— utskottet s. 77 rad 5 nedifrån—s. 78 rad 5 uppifrån)
----Kungl. Maj:t.
Denna förordning — — — (== utskottet s. 78 rad 6—rad 14 uppifrån)
-----följande iakttagas.
Har ansökan eller anmälan, som i
2 § avses, inkommit till länsstyrelsen
efter den 31 januari 1955 men innan
denna förordning trätt i kraft, skall
avgiften erläggas efter anmodan av
länsstyrelsen och enligt de närmare
föreskrifter, som Kungl. Maj :t äger
meddela.
Där ansökan varom i 2 § stadgas
skcdl vara åtföljd av besiktningsinstrnment,
skall särskild investeringsavgift
ej erläggas, därest med
intyg från besiktningsman styrkes alt
fordonet senast den 31 januari 1955
hos denne anmälts till registreringsbesiktning,
vid vilken upprättats be
-
Har ansökan, som i 2 § avses, inkommit
till länsstyrelsen efter den
31 januari 1955 men innan denna
förordning trätt i kraft, skall avgiften,
i den mån sådan skall utgå, erläggas
efter anmodan av länsstyrelsen
och enligt de närmare föreskrifter,
som Kungl. Maj :t äger meddela.
96
Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1955
Utskottets förslag
siktningsinstrument som tillhandahållits
först å sådan tid, att ansökan
icke kunnat komma länsstyrelsen tillhanda
senast nämnda dag.
Inkommer till länsstyrelsen efter
den 31 januari 1955 ansökan eller anmälan,
som i 2 § avses, och framgår
antingen av på länsstyrelsens föranstaltan
företagen äganderättsutredning,
som senast nämnda dag
verkställts av polismyndighet, eller
av till länsstyrelse senast samma dag
inkommen försäljningsanmälan jämlikt
17 § 3 mom. tredje stycket eller
18 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen
eller ock av senast
samma dag för den anmälnings skyldige
utfärdad interimslicens, att fordonet
av honom förvärvats senast den
31 januari 1955, skall avgift ej utgå,
därest den anmälnings skyldige vid
anmälningstillfället styrker förefintligheten
av sådan äganderättsutredning,
försäljningsanmälan eller interimslicens.
Reservanternas förslag
650256. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:52 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om investeringsavgift för dr 1955, m. m. s. 1 i texten