Utlåtande i anledning av väckta motioner angående näringslivets lokalisering.
1955-03-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,8 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1955:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående näringslivets lokalisering.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1955
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående näringslivets
lokalisering.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 152 i första kammaren av herr Andersson, Birger, och herr
Pettersson samt nr 191 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Varberg
och Odhe, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1956 års riksdag i överensstämmelse med vad
i motionerna förordats.
Motionärerna uttalar inledningsvis följande.
Frågan om näringslivets lokalisering är ett minst tio år gammalt diskussionsämne
som för vart år fått en alltmer konkret innebörd. Särskilt
har uppmärksammats den alltmer växande koncentrationen av industrien
till ett fåtal större städer. Det tycks råda en ganska stor enighet om det
mindre önskvärda i denna koncentration.
Statsmakterna har på olika sätt visat sitt intresse för denna viktiga
fråga och sökt att med olika medel öva inflytande på lokaliseringen. Den
statliga verksamhetens förläggning, såväl vad gäller förvaltningen som
företagsverksamheten, har sålunda ibland dikterats av lokaliseringspolitiska
hänsyn. Byggnadsregleringen har i vissa fall använts som lokaliseringsinstrument.
Vidare har också arbetsmarknadsstyrelsen och industriens
centrala organisationer etablerat ett samarbete för rådgivning i lokaliseringsfrågor
beträffande industrien.
Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a. följande.
Lokaliseringsfrågan har varit föremål för riksdagens behandling så sent
som hösten 1954 bl. a. i samband med av herr Pettersson i Dahl in. fl. väckt
motion angående den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen
i landet. Visserligen underströk riksdagen i anledning av denna
motion bankoutskottets uttalande att med en omprövning av principerna
för lokaliseringsverksamheten borde kunna anstå bl. a. i avvaktan på att
ytterligare erfarenheter borde vinnas av den verksamhet som bedrives för
att främst genom upplysning och rådgivning påverka enskilda företags förläggning.
Men den välvilliga behandling denna motion över huvud taget
fick torde få tolkas som ett utslag av riksdagens alltmer tilltagande intresse
för lokaliseringsfrågorna.
Trots förtjänsterna av den nu av statsmakterna drivna upplysande och
rådgivande lokaliseringsverksamheten är det uppenbart att denna verksam
S92
65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 14
2
Bankoutskottets utlåtande nr lb år 1955
het icke är till fyllest, om vi önskar nå effektiva resultat av en lokaliseringspolitisk
målsättning, som alla tycks vara ense om. Samhället förfogar i
dag icke över några medel för att t. ex. hejda eller minska takten i storstädernas
ohämmade expansion. Det synes nödvändigt att staten på ett
eller annat sätt skaffar sig dessa medel.
Över motionen har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen och
Sveriges industriförbund.
Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört att styrelsen i sin lokaliseringsverksamhet
fortlöpande har sin uppmärksamhet riktad på de problem som
storstädernas och främst Stockholms tillväxt innebär. Vid överläggningar
med företag i lokaliseringsfrågor, som berör storstäderna, klargöres det
rådande arbetsmarknadsläget och olägenheterna från allmän synpunkt även
lokalisering till storstaden samt avrådes från lokalisering dit. I de fall
det gäller redan i en storstad befintliga företag, som ämnar utvidga rörelsen,
gör styrelsen sig underrättad om förutsättningarna för en flyttning av hela
företaget eller förläggning av filialer till områden, där det finnes bättre
möjligheter att tillgodose arbetskraftsbehovet.
Som ett led i lokaliseringsverksamheten följer styrelsen även byggnadstillståndsgivningen.
Vid statsmakternas behandling av frågan om näringslivets
lokalisering har framhållits, att, så länge byggnadsregleringen fortgår,
lokaliseringspolitiska synpunkter borde anläggas vid prövning av ansökningar
om byggnadstillstånd. Vid den senaste förlängningen av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete uttalade statsmakterna, att byggnadsregleringen
innebär en möjlighet för samhället att förhindra uppenbart
olämplig lokalisering. Innan ärende rörande tillstånd att uppföra industribyggnad
avgöres, beredes styrelsens lokaliseringsbyrå tillfälle att avge yttrande.
Härigenom möjliggöres dels att lokaliseringsverksamheten kan följas,
dels att lokaliseringsfrågan blir klarlagd, innan byggnadstillståndsärendet
avgöres. Vid bedömningen av ärendet måste företagsekonomiska,
nationalekonomiska och sociala skäl vägas mot varandra. I fall då den
av företagen avsedda lokaliseringen anses mindre lämplig eller olämplig
med hänsyn till de lokaliseringspolitiska strävandena, upptages förhandlingar
med sökanden. Resultatet blir i vissa fall, att företaget tar lokaliseringen
under omprövning. Ofta måste emellertid sökandens argumentering
för önskad lokalisering accepteras. Innebär ansökan om byggnadstillstånd
en från lokaliseringssynunkt önskvärd utbyggnad eller nyetablering,
beaktar arbetsmarknadsstyrelsen detta vid handläggningen av tillståndsärendet.
Åtskilliga av de lokaliseringar styrelsen medverkat till har inneburit
utflyttningar från storstäderna. I andra fall har lokaliseringar till storstäder
kunnat motverkas såväl genom styrelsens lokaliseringsrådgivning som i
samband med behandlingen av byggnadstillståndsärendena.
Bankoutskottets utlåtande nr H är 1955
3
Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar i fortsättningen följande.
En av nackdelarna med byggnadstillståndsgivningen som lokaliseringspåverkande
medel är att företagens planering för lokaliseringen avancerat
ganska långt, då ansökan om byggnadstillstånd ingives. Ofta är således
tomtfrågan ordnad och förberedelser i form av ritningar o. d. gjorda.
Etablering av större industriföretag till storstäderna i samband med
nybyggnad har under senare år endast skett i relativt ringa omfattning.
De nyetableringar, som förekommit, har i regel varit starkt regionalt
bundna. En förläggning till annan ort har i flertalet fall ur företagsekonomisk
synpunkt icke varit något realistiskt alternativ, och det har inte klart
kunnat påvisas, att de lägre allmänna kostnaderna för en förläggning till
en annan ort kunnat uppväga de företagsekonomiska nackdelarna därav.
I fråga om utvecklingen i Stor-Stockholmsområdet under perioden
1946—1950 kan följande uppgifter, som grundar sig på folkräkningarna
1945 och 1950, lämnas.
Den förvärvsarbetande befolkningens förändring 19i6—1950 inom
olika näringsgrenar.
Relativ förändring
Stor-Stockholm
Hela riket
kvinnlig arbetskraft
Rel. tal
Stor-
Hela
Abs. tal
Rel. tal
Stockholm
riket
Jordbruk..........................
— 1 600
— 15,1
— 13,8
+ 3,8
+ 17,2
Industri...........................
+ 6 700
+ 3,9
+ 11,0
— 6,8
+ 10,3
Samfärdsel ........................
+ 6 000
+ 13,7
+ 14,0
+ 12,6
+ 31,2
Handel............................
+ 12 100
+ 9,7
+ 15,6
+ 4,9
+ 14,9
Allmänna förvärv ..................
+ 7 800
+ 9,2
+ 14,4
+ 13,2
+ 24,0
— 7 200
— 34,7
— 24,8
— 34,7
— 24,9
Ospecifierad verksamhet.............
— 1 600
— 18,7
— 7,2
+ 9,2
Summa
+ 22 200
+ 4,8
+ 3,9
— 0,1
+ 13,5
Stadsnäringar......................
+ 23 800
+ 5,2
+ 11,2
— 0,1
+ 9,2
Av denna tablå framgår att expansionstaktcn totalt är starkare i Storstockholm
än genomsnittligt i riket. Bortses emellertid från jordbruket är
den svagare i Stor-Stockholm än i riket i dess helhet. I fråga om kvinnorna
föreligger i Stor-Stockholm till och med sysselsättningsminskning totalt
inom näringslivet. Av tablån framgår vidare, att industrien spelar relativt
liten roll för Stor-Stockholms tillväxt och att andra näringar därvidlag har
större betydelse. Dessa utgöres i stor utsträckning av serviceverksamheter,
för vilka en annan lokalisering inte är tänkbar. I fråga om statsförvaltningen
har styrelsen i yttrande över motionerna 1: 173 och II: 221 till 1953
års riksdag framhållit, att de flesta centrala ämbetsverk i hög grad torde
vara beroende av möjligheten att upprätthålla en intim kontakt med andra
ämbetsverk samt med departementen och näringslivets organisationer, men
att frågan om utflyttning av statliga förvaltningsorgan borde övervägas,
t. ex. då nya organ inrättas eller i samband med att lokalfrågan blir föremål
för prövning. Styrelsen har nyligen i yttrande över betänkande angående
inrättande av ett sjöfartsverk anfört, att möjligheten av verkets lokalisering
till annan ort än Stockholm borde beaktas.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 14 år 1955
Arbetsmarknadsstyrelsen är medveten om att en fortsatt expansion av
storstäderna kan medföra så allvarliga samhällsproblem, att det kan bli
nödvändigt att vidtaga ytterligare åtgärder för att där begränsa företagsetableringen
såväl inom industrien som inom övriga stadsnäringar. Styrelsen
anser, att denna fråga ytterligare bör övervägas, sedan vidgade erfarenheter
av lokaliseringsverksamheten vunnits. Genom byggnadstillståndsgivningen
förfogar samhället över ett medel med vars hjälp det är
tekniskt möjligt att tillämpa en mera restriktiv lokaliseringspolitik. Så
länge byggnadstillståndslagen är i kraft, synes inte skäl föreligga att införa
en speciell form av tillståndsgivning för lokalisering av verksamheter
till storstäderna. Styrelsen vill slutligen understryka, att sådana positiva
åtgärder, som befrämjar lokaliseringen till lämpliga orter, verkar i samma
riktning som åtgärder avsedda att hindra lokalisering till orter, som tenderar
att expandera i icke önskvärd omfattning.
Sveriges industriförbund har anfört följande.
Förbundet vill inledningsvis bemöta det påstående, som framföres i
motionen, nämligen att industrien alltmer koncentreras till ett fåtal större
städer. Liknande uttalanden har i olika sammanhang framförts i diskussionen
kring lokaliseringsfrågorna utan alt riktigheten i dessa uttalanden
styrkts. Utgår man från folkräkningarna finner man att den egentliga
industribefolkningen i hela riket ökade sin andel av hela den yrkesverksamma
befolkningen från 27 till 82 % under 30-årsperiodeii 1920 till
1950, medan däremot denna andel i de tre största städerna, varvid även
Stockholms förortskommuner medräknats, sjönk från 35 till 32 %. Även
den sammanlagda industribefolkningen i de åtta därefter följande städerna
i storleksordning gick relativt sett tillbaka under den här angivna tidsperioden.
De här framlagda siffrorna visar, alt industrien ingalunda varit
den drivande kraften i storstädernas expansion. Förhållandet belyses även
av att antalet yrkesverksamma inom industrien i de tre största städerna
mellan 1920 och 1950 steg med 58 17, medan motsvarande ökning inom
handeln var 110 % och inom allmän förvaltning in. in. 167 %. År 1950
var antalet yrkesverksamma inom handeln endast 10 % lägre än inom industrien.
Bilden kan kompletteras med vissa uppgifter om utvecklingen inom
Stor-Stockholm under 5-årsperioden 1946—1950. Under denna tid ökade
den yrkesverksamma befolkningen med 22 000 personer eller ungefär 5 %.
Härav kom endast 6 700 personer på industrien, vilket motsvarade en stegring
med mellan 3 och 4%. Industrien spelade sålunda en relativt liten
roll för Stor-Stockholms tillväxt. Den måttliga ökningen av industribefolkningen
i stockholmsområdet framgår även av att antalet yrkesverksamma
inom industrien i hela riket visade en stegring med 11 % mellan de angivna
åren. Påpekas kan vidare att den såväl absolut som relativt största sysselsättningsökningen
inom industrien kom på verkstadsindustrien, där den
till icke oväsentlig del torde förklaras av det genom den ökade motorismen
stigande behovet av reparationsverkstäder för bilar. Inom textil- och beklädnadsindustrien
sjönk antalet yrkesverksamma personer med ej mindre
än 1 400 under femårsperioden. Även träindustrien samt läder-, hår- och
gummivaruindustrien visade en sjunkande sysselsättning. Om man bortser
från verkstäderna höll sig antalet yrkesverksamma inom industrien i stockholmsområdet
i stort sett oförändrat under den angivna perioden.
Bankoutskoltels utlåtande nr H år 11)55
5
Det finns anledning antaga, att den här redovisade utvecklingen mot en
sjunkande andel yrkesverksamma inom industrien i de största städerna
fortsatt under 1950-talet. Nyetablering av större eller medelstora företag
har varit obetydlig, vilket dels förklaras av att lokalisering till storstäderna
icke bedömts som ändamålsenlig annat än i alldeles speciella fall, dels sammanhänger
med svårigheterna att få byggnadstillstånd för uppförande av
industrianläggningar på dessa platser. Företag, som redan haft sin verksamhet
förlagd till de största städerna, har dessutom, liksom under slutet
av 1940-talet, i icke obetydlig omfattning förlagt sina utbyggnader till
andra delar av landet. I vissa fall har företag flyttat hela sin rörelse till
annan plats.
Den utflyttning av industrier från storstäderna som kommit till stånd
under de senaste tio åren får till en väsentlig de! ses som ett resultat av
den rådgivande verksamhet i lokaliseringsfrågor för industriföretagen, som
bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen och Industriens produktionsråd.
Enligt vad Industriförbundet erfarit äro industriföretagen fortfarande
i betydande grad intresserade av alt anlita dessa organ för att få råd och
upplysningar i lokaliseringsspörsmål. Produktionsrådet avser därför att i
samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen intensifiera sin verksamhet på
detta område. Man kan sålunda räkna med att rådgivnings- och upplysningsverksamheten
även i fortsättningen kommer att bli ett verksamt
medel att påverka industriföretagens lokalisering i en för såväl samhället
som näringslivet gynnsam riktning.
I den föreliggande motionen hemställes att statsmakterna måtte ges
ytterligare medel för att t. ex. hejda eller minska takten i storstädernas
expansion. Härmed torde åsyftas någon speciell form av tillståndsgivning
för lokalisering av olika verksamheter till vissa områden. Industriförbundet
vill bestämt motsätta sig att en sådan dirigering av näringslivet kommer till
stånd. Alldeles bortsett från de svårbemästrade administrativa problem, som
en dylik tillståndsgivning skulle skapa, kommer den att medföra mycket betydande
olägenheter för de enskilda företagen. Det kan ej heller undvikas
att avgörandet av de olika lokaliseringsärendena måste ge betydande utrymme
för subjektiva bedömanden och godtycke och därigenom skapa en
stark irritation inom näringslivet. Det är slutligen tveksamt om man genom
tvångsåtgärder av detta slag kan nå mycket längre än genom rådgivning
och upplysning till företagen.
Vill man från samhällets sida föra en mer aktiv lokaliseringspolitik
synes det ligga betydligt närmare till hands att genom positiva åtgärder i
form av förbättrade kommunikationer etc. öka förutsättningarna för industriell
verksamhet i de områden där en expansion av näringslivet av samhällsekonomiska
och sociala skäl anses vara särskilt motiverad. Härigenom
kan man även medverka till att minska expansionen i de största städerna.
Det bör emellertid framhållas, att man har anledning att här gå fram med
försiktighet, eftersom vi ännu i stort sett saknar det kunskapsmaterial på
lokaliserings- och samhällsplaneringsområdct, som måste ligga till grund
för utformandet av en väl genomtänkt lokaliseringspolitisk målsättning.
Utskottet. Lokaliseringsfrågan har såsom motionärerna själva framhållit
varit föremål för riksdagens behandling så sent som hösten 1954. Bankoutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 36, att utskottet
— innan ytterligare erfarenhet vunnits av den verksamhet som hedrevs
6
Bankoutskottets utlåtande nr 14 år 1955
för att främst genom upplysning och rådgivning påverka enskilda företags
förläggning — icke var berett tillstyrka att riksdagen gjorde nya uttalanden
på detta område. Utskottet var alltjämt av den uppfattningen att med
en omprövning av principerna för lokaliseringsverksamheten borde kunna
anstå.
Motionärerna har uttalat, att det, trots förtjänsterna hos den nu av statsmakterna
drivna lokaliseringsverksamheten, vore uppenbart att denna
verksamhet icke vore till fyllest om vi önskade nå effektiva resultat av en
lokaliseringspolitisk målsättning som alla syntes vara ense om. Samhället
förfogade i dag icke över några medel för att t. ex. hejda eller minska
takten i storstädernas ohämmade expansion. Enligt motionärerna syntes
det nödvändigt att staten på ett eller annat sätt skaffade sig dessa medel.
Riksdagen borde därför hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till 1956
års riksdag i överensstämmelse med vad motionärerna förordat.
Arbetsmarknadsstyrelsen har förklarat sig vara medveten om att en
fortsatt expansion av storstäderna kan medföra allvarliga samhällsproblem
och att det därför kan bli nödvändigt att vidtaga ytterligare åtgärder
för att där begränsa företagsetableringen såväl inom industrien som övriga
stadsnäringar. Styrelsen anser att denna fråga ytterligare bör övervägas,
sedan vidgade erfarenheter av lokaliseringsverksamheten vunnits. Så länge
byggnadstillståndslagen är i kraft syntes det icke föreligga skäl att införa
en speciell form av tillståndsgivning för lokalisering av verksamheter till
storstäderna. Sveriges industriförbund har framhållit, att den rådgivningsoch
upplysningsverksamhet som bedrives av arbetsmarknadsstyrelsen och
Industriens produktionsråd även i fortsättningen kommer att bli ett verksamt
medel att påverka industriföretagens lokalisering i en för såväl samhället
som näringslivet gynnsam riktning. Industriförbundet motsätter sig
att någon speciell form av tillståndsgivning införes för lokalisering av
olika verksamheter till vissa områden. Vill man från samhällets sida föra
en mer aktiv lokaliseringspolitik synes det förbundet ligga betydligt närmare
till hands att genom positiva åtgärder i form av förbättrade kommunikationer
etc. öka förutsättningarna för industriell verksamhet i områden där
en expansion av näringslivet av samhällsekonomiska och sociala skäl anses
vara särskild motiverad.
Av vad sålunda framförts av remissinstanserna synes framgå, att med en
omprövning av principerna för lokaliseringsverksamheten alltjämt bör
kunna anstå. Utskottet vill erinra om att utskottet, i sitt förut åberopade
utlåtande nr 36 till föregående års riksdag, uttalade, att utskottet
ansåg det nödvändigt alt få till stånd eu inventering och sammanställning
av det omfattande material som genom offentlig utredning och samhällsvetenskaplig
forskning etc. blivit tillgängligt till belysning av de med
närings- och bebyggelsestrukturens utveckling sammanhängande problemen.
Utskottet anser att ytterligare erfarenheter av lokaliseringsverk
-
Bankoutskottets utlåtande nr år 1955
7
samheten bör avvaktas innan frågan på nytt omprövas. Utskottet hemställer
därför,
att motionerna I: 152 och II: 191 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1955
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf,* Sundvik, Fahlander, Wehtje,
Kronstrand, Strandler, Eliasson och Geijer;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
* Sköldin, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar, Löfgren, Boija och
Magnusson.* ,
* Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.