Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1955-04-28 · 107 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1955:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 151, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om sparbanker;

2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61)

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för

dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen,

har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med

de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar

och i samband därmed stående verksamhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. AV 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postsparbanken

i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet

sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet sparbanksräkning.

3 §.

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas intagande

i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos registreringsmyndighet,

varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande

4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare

och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej

vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.

Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jämlikt

förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta

skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas.

5 §.

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens

beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registrerad,

ännu bestående sparbanks firma.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall

fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå

enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §•

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det

allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom

med lag och författning i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där reglementsbestämmelse

utan att strida mot lag eller annan författning framstår

som uppenbart olämplig.

8 §•

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor;

dock att, där det i reglementet bestämda verksamhetsområdet är ringa eller

andra särskilda omständigheter föranleda därtill, länsstyrelsen må medgiva,

att grundfonden bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kronor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

3

9 §.

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill

grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registreras

enligt vad därom föreskrives i denna lag och med stöd av densamma meddelade

bestämmelser.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda

sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan

myndighet.

Handla stiftare eller styrelsen eller annan, som enligt 41 § är ställföreträdare

för sparbanken, eller huvudmän å sparbanks vägnar, innan den blivit

registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom för uppkommande

förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en;

de äro tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att

sparbanken var oregistrerad, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande

säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

10 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått avtal

för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande från

registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att

frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma

honom.

Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eller

enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att sparbanken

registrerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han

dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då

ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan,

som gjorts inom denna tid, avslagits av registreringsmyndigheten.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats

för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts

till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts

att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts är

pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid

giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter

han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som

om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,

varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse

som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på

grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, sedan

ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

11 §.

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länsstyrelsen

må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet

sättes högre än femtio.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

12 §.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund av

särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom sparbankens

verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i

reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller styrelseledamot

i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller

i hvpoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stadganden

i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,

som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återstoden

utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som

förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,

som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett

tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som

står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvudmän

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmannavalet

inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att

åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest huvudman

avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått

till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,

skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart

kan ske.

15 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller annan författning eller reglementet

tillhöra huvudmännens prövning, handläggas å sammanträde enligt vad

därom är närmare stadgat här nedan.

Om fonder och om användning av vinsten

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må

huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän

eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å teckningslista.

Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i

så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräkning

och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

5

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga

för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall

förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande

återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens

bildande.

17 g.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond bildats,

denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan

fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda

ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det

styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de

vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till

sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen må

överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinstmedel,

som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del

därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden

uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må

återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller

om genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas

emellan sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond

skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust

skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas

mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital

enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upprätthållas.

Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav

förlust skulle uppkomma.

20 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år

från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbäring

av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,

utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall

erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den

dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21 §.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej

minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rörelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse

än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som

skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas

av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank.

Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok

eller å insättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som

innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket

nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset.

överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis

angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat

tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste

bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga

inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt

penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

7

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande

förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må avsparbank

utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret

eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,

svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken

tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller af färsfastighet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den

mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att

av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt

att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens

omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor

som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i

varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall

av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel

av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun

eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant

eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,

som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas

högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens fonder,

dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå

längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där

lråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i övrigt,

där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre

år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall

sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars

lulla gäldande staten är ansvarig.

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,

där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egendom

eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

sagts. Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av sparbanken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av

insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt

senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den

omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom

verksamhetsområdet eller tomträtt till fastighet inom området utlämna lån,

ställt på längre återbetalningstid än sex månader, utan att därvid förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

trettio procent av summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning

och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 1!) år 1955

9

av nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen

må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader,

som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i jordbruksfastighet eller

i sådan bostads- eller af färsfastighet, som är belägen inom område för vilket

stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd

fastighet inom dylikt område, såvida den eller de byggnader, som

finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål

samt 4 kap. lagen om nvttjanderätt till fast egendom i dess lydelse av

den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten. Inteckningen skall ligga inom

sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen,

byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av det i

nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av

annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig

mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxeringsvärdet

å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den

med tomträtt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund

för uppsägning.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot

av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller

där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,

utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska

obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 § första

stycket.

''Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lan, för vars

fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

31 §.

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem

procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid anfordran

eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta

procent av sparbankens övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden

hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka

kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

sådan bostads- eller af färsfastighet, som är belägen inom område, för vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av

sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna

av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.

Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas

till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att vtterlmare

utbekomma. J °

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,

att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom

kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart

kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

„ Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För

samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i

bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning

förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av

sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som

nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses

bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken

törut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande

art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas

till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst

två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat

sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till

lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett

belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller

aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran

å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för

fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken

eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i IG och 18

§§ angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

11

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då

avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring

eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.

Annan filial är sparställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,

där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,

fordras tillstånd av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen

hör. Sådant tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten i

kommunen finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid

huvudkontor eller avdelningskontor, ma sparbanken icke idka in- eller utlåning

genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att

såsom ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall

stadgandet utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen

och sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

36 §.

För sparbank skall finnas en av huvudmännen utsedd styrelse bestående

av minst fem ledamöter.

Styrelsen skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

... .

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga

delar gälla beträffande styrelsesuppleant.

37 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt, såvida ej

länsstyrelsen på grund av särskilda förhallanden finner skäl medgiva annat,

vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt

medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ordförande,

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara

styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvudmännen

hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

sammanträde, vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det

år, då valet sker.

. Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit våld, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med

de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,

dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen

i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande

av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av

styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om

avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han

ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten

eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att

företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet

tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparbankens

firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna sparbanks

firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reglementet

eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej

lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk

medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

av styrelsen.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande

frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma

skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation

enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som

meddelas av styrelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 1955

13

Föreskrift, vilken såsoin stridande mot denna lag eller reglementet finnes

ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvudmännen

om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägenheter,

vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande

av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å sparbankens

vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,

eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot

sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande

förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhållandet,

att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,

utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda

förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat handling

utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna

vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för

sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller

behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål

efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande

mot undertecknarna.

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest bemyndigats

teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende

gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas

sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken

genom att föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning

47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av förvaltningsberättelse,

upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelseledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift

eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning

gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som avses i 27 g, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller

för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må

upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,

som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade

medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,

gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna,

hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna

obligationer, som vid notcringstillfället haft en återstående löptid av minst

tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest

dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa

omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande

grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen

skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upplagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess avålder

och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

15

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,

för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående

värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt sparbanksinspektionen

medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i

närmast föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs

bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas

över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det

belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må

icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna

uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto

är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder

ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad

beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart

för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må

endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika

skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda

bokförda värde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år

av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom

skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående

balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen. Ytterligare

skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som

till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok

skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att densamma

skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen

under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång

för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av

sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens

förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för

sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av

sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av

revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,

en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssammanträde

med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till

och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskapsåret

efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå

att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget

genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor

skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för

uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest

intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till

annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har

sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande

skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är

i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämpning

å revisorssuppleant.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas

granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

17

valtningsberättelsen, de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna,

sparbankens bokföring eller inventeringen av dess tillgångar

eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenheter

föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna

angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela

erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen; .

sparbankens förvaltningsutgifter; .

den inre kontrollen inom sparbanken;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning

eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Om sammanträde med huvudmännen

56 §.

Huvudman må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken

eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i

vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens.

Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken

och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot

huvudmannen eller tredje man.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot i sparbanken, må ej deltaga i

val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående ansvarsfrihet

för styrelsen.

57 §.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj månads

utgång.

Å årssammanträdet skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse

av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga,

samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för

den tid redovisningen omfattar. Huvudmännen skola ock bestämma i vilken

utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder samt, där tid

för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant

utsetts gått till ända, förrätta erforderliga nyval.

Andra ärenden, vilka enligt lag eller annan författning eller reglementet

tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras

avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde än årssammanträde.

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tredjedel

av samtliga huvudmän röstat däremot.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 19

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen

avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades

å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet

blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i

förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen

eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot

begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,

såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation

som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från

det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under

vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,

såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit

från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas

därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna

framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår

redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,

där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. Försummas

det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,

biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvudmännen.

Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse.

Beslutet är ej heller giltigt, förrän det stadfästs av länsstyrelsen. För

prövningen skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 7 §.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

19

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med huvudmännen,

icke tillkommit i behörig ordning eller att beslutet eljest strider

mot denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot sparbanken.

Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall

talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet

gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag

eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan

så är att i strid med 86 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvudmännen,

äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres

förordna, att beslutet ej må verkställas.

Om likvidation och upplösning

63 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut härom träffats av huvudmännen

på sätt i andra stycket sägs eller länsslyrelsen enligt vad i 81 § stadgas

förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde,

som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa

tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets

giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till

efterrättelse.

64 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger

det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidationen.

Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har länsstyrelsen förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation, skall

sparbankens styrelse genast.kalla huvudmännen till sammanträde för val av

likvidatorer, ändå att ändring sökes i länsstyrelsens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvidatorer,

ankommer på länsstyrelsen att utse likvidatorer; och svara under tiden,

intill dess så skett, de som med vetskap om att länsstyrelsen meddelat

förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga i beslut om

fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess vägnar för

uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen

skuld.

Då likvidatorer utsetts av huvudmännen eller förordnats av länsstyrelsen,

skall sparbanken anses hava trätt i likvidation.

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,

skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

slutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvidatorn

och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmännen,

efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans

ställe.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

66 §.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,

skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas

förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.

Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sammankalla

huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen

må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må

när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i

82 §.

Vad i 53 § är stadgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga

delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under

den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde

med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revisorerna,

som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen

och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske

framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde

till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt

styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,

om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

68 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens

okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvidationen.

Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egendom

i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa

betalning av sparbankens skulder, däri inbegripet skulder på grund

av förlagsupplåning. Sparbankens rörelse må fortsättas allenast i den mån

det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.

Har ombud förordnats av länsstyrelsen enligt 82 § 1 mom., må sparbankens

egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bcinkoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

21

hava ulan skäl vägrat sitt samtycke, äger länsstyrelsen på ansökan av likvidatorerna

tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden,

där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat

värdepapper.

Finnes garantifond eller har i reglementet gjorts förbehåll om återbäring

av grundfond, åligger det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar

förslå, ombesörja återbetalning av garanti- eller grundfond jämte

utfäst ränta; dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän garantifond

jämte ränta återbetalts.

Med de jämkningar, som följa av vad i detta lagrum eller eljest är stadgat

om likvidation, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda sparbanken

så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

70 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken handling

utfärdats utan firmateckning, som utvisar att sparbanken är i likvidation,

och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å sparbankens

vägnar som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som undertecknat

handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla

och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila

undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick,

att den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation,

samt den till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen

undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det

begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot

undertecknarna.

71 §.

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats,

avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 68 §, avseende

sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning.

Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för

inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av

sparbankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna

tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp,

som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter

i lämpliga poster.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna

avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

72 §.

Inom cn månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvidationsrevisorerna

skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över

granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räkenskapsåret.

Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,

skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening

likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll

i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Då likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,

skola likvidatorerna ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde

för granskning av redovisningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

73 §.

Sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är

förbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse

rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka

hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse

över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberättelsens

innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slutredovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,

tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer

eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av

detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvudmännen

äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål,

som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom

skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säkerhetskassan

som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade

beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall

överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank,

som övertagit rörelsen.

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av styrelsen

eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;

dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter

eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall återbäras,

medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,

däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Beträffande

den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall

gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses

sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvidation,

innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är

stadgat i 74 §.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

23

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor. .

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna

och revisionsberättelsen framlades a sammanträde med

huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit

före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan

räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisionsberättelser

avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.

Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det

slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde

med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av

bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller

avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevisor,

som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå framlagts

förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då

avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor.

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här

nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola

genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparbankerna,

såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter

vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelse

enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som

avses i 1 mom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å

det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid

sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse. ..

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,

är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 mom., skall

såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra ansökan

om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställighet.

Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huruvida

fusionen dels kan anses vara förenlig med deras inliessen, som äro

insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparbankerna,

dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej

meddelas ulan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,

av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den

överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava

övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,

i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,

som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samtliga

huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att

sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra

löljande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som

sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika

utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. År för giltighet av

huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock

det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej

meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där

överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av

länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn

80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen

i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela

riket gemensam sparbanksinspektion.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger

dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats

skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, såframt

ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämpligt

att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,

på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av sparbanksinspektionen,

meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara

handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens räkenskaper,

därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den

handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget

begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

25

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som

här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinstoch

förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga

om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,

som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av länsstyrelsen

meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning

därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som

enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, förelägger

sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter

föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort,

icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas

till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,

till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller

med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej avvikelsen

inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra

sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning

angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvidation,

tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och

huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorernas

förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som

helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i

konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som sägs i

SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet

tillhandagå med råd och upplysningar;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks

säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten;
att

därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse

med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,

som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet

meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos ''länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar

samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och

övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga

för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över

sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas huruvida

anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i översikten

upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom

protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmännen;
att

dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående

sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytterligare

statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar

rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster

att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning

rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för

utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar

antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

likvidationsrevisor, som förordnas enligt 81 § eller 82 § 1 inom., skall varje

sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av

nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till ''bestridande

av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet

icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av

kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke överstiga

fyra tusendels procent av nämnda belopp.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Om registrering

86 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om

upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest

hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna

lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,

som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som

anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej

stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida

mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning

i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering

vägras. År annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen,

vilken avses i 62 ''§ 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen

iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild

röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid

för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Har ansökan enligt 78 § om länsstyrelsens tillstånd att bringa

fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har

ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd

icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten

förklara frågan om fusion förfallen.

87 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister

eller i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret

eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom innehavaren

av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om

förbud för sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma samt

om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning

länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt

om skadestånd föras vid domstol.

88 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister

gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt

eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall

på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare

anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning rörande beslut om avträdande

av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet

ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning

enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om konkurs,

skall genom registreringsmyndighetens försorg olördröjligen kungöras

såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd

mom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning

avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser

blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i ortstidning

skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna

framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse

eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §.

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena avsedda

samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Konungen

inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets

beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställighet

utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra

besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl

besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,

likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid

fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse

av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser

eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man

skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

93 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 92 § men föreligger allenast

ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas skäligt med

hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges

förfarande innefattade brottslig handling.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

29

94 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 92 och

93 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars

ersättningsskyldighet nedsatts enligt 93 § dock allenast med det nedsatta

beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty

med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av

dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig

eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i ansökan om stadfästelse

av reglementet eller i handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid

ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering

eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som

framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan

handling eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till

huvudman;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 48, 49

eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan som uppsåtligen eller av vårdslöshet till

länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna

upplysning;

6. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, uppsåtligen

förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan

handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i

påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande

förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger;

8. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare

som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav,

yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd granskning,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning

eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i

48, 49 eller 50 §;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet

förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit anställd

i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring

må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stiftelsens

förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället

av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga

tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad

sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen

skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pensionspremier

för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall

tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,

som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftelsens

tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål

och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande

placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må

den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat

tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga

stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,

närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar

samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning

ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som

äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftelse,

vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank tillskjutit

med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för registrering

och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

31

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas

träda i kraft den 1 januari 1956;

2 §•

Genom nya lagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas, lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden, vilka

innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den 30 april

1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §.

Utan hinder av vad i 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader

och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet

till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen såsom

säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom

sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd

huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken

4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den

1 januari 1954 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,

skall hava upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt

formulär eller eljest hava blivit godtaget av inspektionen samt att återbetalningstiden

för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavtalets

upphörande.

5 §.

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall

bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda

lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre giftermålsbalken

är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6 §.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari

1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den

1 januari 1958 söka registrering; och skall sparbanken dessförinnan hava

vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstämmelse

med föreskrifterna i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats

med stöd av denna, samt hava förskaffat sig vederbörlig stadfästelse å reglementsändringarna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej

Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som

utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparbanken

utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya

lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regler tillämpas beträffande

registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,

som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom sparbanks

firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin

verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benämning,

som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket

nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken

saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §

nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering

skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar

hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av antalet

huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,

som jämlikt 13 S nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till

dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand

skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående

enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna

utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya

lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken,

skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval

mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken,

må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva

sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att

återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt sparbankens

reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande

tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de

må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren

annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 §'' nya lagen

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad‘nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit

medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma

insättares tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet

och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rymmas

inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoulskottets utlåtande nr 19 år 1955

33

medlen utan hinder av sistnämnda lagstadgande innestå hos sparbanken intill

utgången av år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde stycket eller 29 § femte stycket nya

lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, må egendom, som innan nya

lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett ställts

som säkerhet för lån, alltjämt godtagas som sådan under lånets fortsatta

löptid.

10. De styrelseledamöter och revisorer samt styrelsesuppleanter och revisorssuppleanter,

som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken

genom att registrering skett, må utöva sitt uppdrag under den tid,

för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för

valbarhet.

11. Har beslut å sammanträde med huvudmännen fattats innan nya lagen

vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett skola, såvida annat

ej följer av punkt 2 här ovan, i fråga om beslutet, om talan därå samt om

beslutets verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

12. Hava likvidatorer för sparbank utsetts, innan nya lagen vunnit tillämpning

å sparbanken genom att registrering skett, skall äldre lag gälla i avseende

å likvidationen.

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs1

skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola

erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller

bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,

varde det av konkursdomaren

ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;

och förordne bankinspektionen

ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare

deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förvaltare,

som utses på sätt i konkurslagen

stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till

konkurs, varde anmälan därom av

konkursdomaren ofördröjligen gjord

hos Konungens befallningshavande,

Angående allmänt ombud, som förordnas

i bankaktiebolags och i sparbanks

konkurs, stadgas i lagen om

bankrörelse och lagen om sparbanker.

1 Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 saml. Nr 19

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som förordnar ett allmänt ombud att

deltaga i förvaltningen av konkursboet,

på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant allmänt

ombud, ankomme att, när det

prövas skäligt, entlediga ombudet och

i dess ställe annan förordna. Däröver

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas

säkerhetskassa1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Nuvarande lydelse:)

2§.

Såsom bidrag---— kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars

fonder, sedan i förekommande fall

därifrån avdragits säkerhetsfond och

under de tio första åren efter sparbankens

bildande jämväl grundfond,

antingen icke uppgå till det i förhållande

till sparbankens inlåning enligt

gällande lag erforderliga beloppet eller

genom bidragets betalning skulle

komma att nedgå under detta belopp.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos

riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i sådana obligationer,

som omförmälas i 25 § lagen om sparbanker;

dock må ett belopp ej överstigande

en tiondel av kassans medel

1 Senaste lydelse av 6 § se 1940:129.

(Föreslagen lydelse:)

2§.

Såsom bidrag---kalenderår

förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,

vars fondmedel, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits garantifond

och i fondmedlen ingående

förlagskapital samt under de tio första

åren efter sparbankens bildande

jämväl grundfond, antingen äro eller

genom bidragets erlåggande skulle

bliva otillräckliga för iakttagandet av

det förhållande, som jämlikt 27 § lagen

om sparbanker skall förefinnas

mellan sparbankens inlåning och dess

fonder.

5 §.

Kassans medel skola, där ej sparbanksinspektionen

efter framställning

från kassans styrelse annat medgiver,

insättas hos riksgäldskontoret

eller i riksbanken eller placeras i fullgoda

inhemska obligationer; dock

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

35

(Nuvarande lydelse:)

innestå hos inländskt bankbolag eller

sparbank.

6 §•

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor som

styrelsen äger bestämma, med anlitande

av kassans medel lämna dels bistånd

åt sparbank, vars fonder i följd

av inträffade förluster nedgått under

det i förhållande till sparbankens inlåning

enligt gällande lag erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank, som

eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan befaras

råka i svårigheter, dels ock, i

den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 §•

För granskning — — — av Konungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse

mot bättre vetande lämnat ariktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit

att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem granskats,

eller vid fullgörande av sitt uppdrag

visat vårdslöshet, svare de en för

båda och båda för en för därav uppkommen

skada.

(Föreslagen lydelse:)

må ett belopp ej överstigande en tiondel

av kassans medel innestå hos inländskt

bankaktiebolag eller sparbank.

6 §.

Kassans styrelse må, efter prövning

i varje särskilt fall och på villkor, som

styrelsen äger bestämma, med anlitande

av kassans medel lämna dels bistånd

åt sparbank, vars fondmedel till

följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparbankens

inlåning enligt 27 § lagen om

sparbanker erforderliga beloppet,

ävensom åt sparbank, som eljest på

grund av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i

svårigheter, dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt

insättare i sparbank, som trätt i likvidation

eller försatts i konkurs.

7 §.

För granskning--- — av Ko
nungen.

Revisorerna hava---beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet

av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat kassan skada,

åro de pliktiga att en för båda och

båda för en utgiva ersättning för

skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhetsfond.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,

firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Nuvarande lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsregistret

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge domstol

på talan av denne förbjuda innehavaren

av förstnämnda firma att efter

viss tid använda firman ävensom

ålägga honom det skadestånd, som

prövas skäligt.

Menar någon----vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

försäkringsregistret, bankregistret

eller sparbanksregister tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge domstol på talan av denne

förbjuda innehavaren av förstnämnda

firma att efter viss tid använda

firman ävensom ålägga honom

det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon----vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1911:43 s. 3.

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

200 §. 200 §.

Företer aktiebolags registrerade fir- Företer aktiebolags registrerade firma

likhet med en i handelsregister, ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsre- föreningsregister, aktiebolagsregist1

Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

37

gistret tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos domstol

föra talan om förbud för aktiebolaget

att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Rätt till sådan talan mot aktiebolag

äge ock annat aktiebolag vars

firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då var gällande

enligt 6 §.

Menar någon---- vid domstol.

Denna lag träder i kraft den

ret, filialregistret, försäkringsregistret,

bankregistret eller sparbanksregister

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos domstol

föra talan om förbud för aktiebolaget

att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Rätt till sådan talan mot aktiebolag

äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

Menar någon — — — vid domstol.

1 januari 1956.

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret

eller försäkringsregistret tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge han hos domstol föra

talan om förbud för bolaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon —---vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade

firma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

bankregistret, sparbanksregister

eller försäkringsregistret tidigare

införd firma, och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge han hos domstol föra

talan om förbud för bolaget att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

102 §. 102 §.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

försäkringsregistret, sjukkasseregister,

understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidigare

införd firma och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma förfång,

äge han hos domstol föra talan

om förbud för föreningen att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

filialregistret, försäkringsregistret,

sjukkasseregister, understödsföreningsregister,

sambruksföreningsregistret,

bankregistret eller sparbanksregister

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för

föreningen att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon---vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

dels två före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen

nr 30 i första kammaren av herr Weiland m. fl. och nr 40 i andra kammaren

av herr Pettersson i Norregård m. fl.

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom

första kammaren:

nr 455 av herr Sundvik m. fl.,

nr 468 av herr Danmans m. fl.,

nr 473 av herr Anderberg m. fl.,

nr 474 av herr Björnberg m. fl.,

nr 475 av herr Strand m. fl.,

nr 476 av herr Andersson, Birger.

inom andra kammaren:

nr 565 av herr andre vice talmannen Olsson,

nr 578 av herr Svensson i Alingsås m. fl.,

1 Senaste lydelse av 102 § se 1955:00.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoulskottets utlåtande nr 19 år 1955

39

nr 588 av herr Pettersson i Norregård m. fl.,

nr 589 av herr Engqvist m. fl.,

nr 590 av herr Staxäng m. fl.

I motionerna 1:30 och 11:40, vilka är likalydande, hemställes, »att

riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av gällande lag om sparbanksväsendet

att bestämmelsen om insättningsmaximum för motboksräkning

med sparbank upphäves».

I motionerna I: 455 och II: 565, vilka är likalydande, föreslås, »att riksdagen

måtte beträffande bestämmelserna om tillsättande av huvudman besluta

sådan ändring i förslaget till lag om sparbanker att sparbank, i vilken

huvudmännen nu utses av landsting, beredes möjlighet att bibehålla

gällande valmetod».

I motionerna 1:468 och 11:578 — även de likalydande — hemställes,

»att riksdagen måtte medgiva sparbank rätt att — utöver de förvärv av

fastighet som är avsedda för sparbanks inrymmande — förvärva fast

egendom intill ett belopp motsvarande sparbanks egna fonder».

Motionerna 1:473 och 11:590, som är likalydande, innehåller en hemställan,

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 19 § förslaget till lag

om sparbanker, att ränta å garantifond får utbetalas, även om grundfond

icke uppbringats till det belopp, vartill den skall uppgå».

Motionerna 1:474 och 11:588, som likaledes är av samma lydelse, utmynnar

i en hemställan,

»dels att i 22 § förslag till lag om sparbanker andra stycket utgår,

dels att i 25 § första stycket ordet femton utbytes mot tjugo,

dels ock att 32 § första stycket första meningen erhåller följande lydelse:

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess behov».

I motionerna I: 475 och II: 589 — även de likalydande — hemställes, »att

riksdagen måtte besluta om sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag rörande

val av huvudmän, att huvudmän skola utses på sätt reglementet

föreskriver, därvid skall iakttagas, att minst en tredjedel och högst hälften

av huvudmännen skall utses av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner,

som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting,

att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses

av huvudmännen själva, vid senare sammanträde än det, som förrättas i

samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken, vilka vid

utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett tillgodohavande

i sparbanken av minst etthundra kronor, samt att, i den mån

hälftenregeln icke skall tillämpas, återstoden av huvudmännen skall väljas

efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer av betydelse

för sparbankens verksamhet».

Slutligen hemställes i motionen 1:476, »att riksdagen måtte besluta,

att organisationen av tillsynen över sparbankerna skall utformas på sätt

1948 års sparbankssakkunniga förordat och att den nya sparbankslagens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

regler rörande tillsynen i enlighet härmed gives samma innehåll som i

sakkunnigförslagets lagtext».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen ävensom i fråga om vad motionärerna åberopat till

stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning

Sparbankernas verksamhet regleras för närvarande av lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker — i det följande betecknad SpL. Beträffande

omfattningen av sparbankernas rätt till inlåning kompletteras SpL:s bestämmelser

sedan år 1947 av provisoriska föreskrifter i ämnet. Till SpL

ansluter sig viss annan lagstiftning, främst lagen den 15 juni 1934 (nr

300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Frågan om en generell översyn av sparbankslagstiftningen vann aktualitet

i mitten av 1940-talet. Med anledning av två vid 1945 års riksdag

väckta motioner hemställde sålunda bankoutskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän revision av SpL, därvid

bl. a. frågan om ändrade grunder för utseende av huvudmän i sparbank

borde upptas (uti. nr 17/1945.) Utskottets hemställan bifölls av riksdagen

(rskr. 123/1945). I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948

uttalade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, att med hänsyn

såväl till riksdagens önskemål som till framställningar, vilka från andra håll

gjorts om olika ändringar i SpL, en allsidig och förutsättningslös utredning

borde verkställas rörande sparbankernas organisation och verksamhet.

Bland de spörsmål, som därvid borde beaktas, nämnde departementschelen

särskilt frågorna om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten

inom sparbanksväsendet och sparbankernas rätt till checkräkning. Sedan

Kungl. Maj:t i anledning härav bemyndigat departementschefen att tillkalla

högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning,

utsågs sådana den 14 september 1948. Den sålunda tillsatta kommittén,

som antog benämningen 1948 års sparbankssakkunniga, har till

fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 avgivit betänkande (SOU

1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

41

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag har intagits som bilaga i propositionen.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgåldskontoret, sparbanksinspektionen,

bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,

kommers kollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,

generalpoststgrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som bifogat

yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföreningen,

svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,

sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,

riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaförbundet,

Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktoriserade

revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker

funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har ägnat speciell

uppmärksamhet dels åt de i direktiven för utredningsarbetet särskilt

angivna spörsmålen om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten och

sparbanks rätt till checkräkning, dels åt vissa ämnen, som de sakkunniga

ansett sig böra tillmäta likvärdigt avseende, nämligen frågorna om inlåningsrättens

omfattning, skyldigheten att hålla kassareserv samt det allmännas

tillsyn över sparbankerna.

Den gällande ordningen för huvudmännens tillsättande innebär, alt minst

en tredjedel av dessa skall väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

eller vissa andra i SpL nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar

av huvudmannakårerna får utses på sätt sparbankens reglemente

bestämmer. I stor utsträckning tillåter reglementsbestämmelserna i hithörande

avseende, att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkomplettering.

Den reform, de sakkunniga föreslagit, innebär att två tredjedelar

av antalet huvudmän skall väljas av insättarna och en tredjedel av borgerlig

primärkommun (-er) eller landsting. Vid insättarvalen skall insättarna

företrädas av cn valkorporation, som utses bland insättarna genom ett loltningsförfarande.

Behörig att ingå i valkorporationen är fysisk person, som

är myndig och som vid slutet av kalenderåret närmast före huvudmannava
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankoatskottets utlåtande nr 19 år 1955

let haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst 100 kronor. Såväl insättarvalen

soin kommun- och landstingsval av huvudmän skall förrättas enligt

proportionell metod.

För närvarande finnes två typer av sparbanksfilialer, nämligen avdelningskontor

och s. k. sparbankskommitté. Inrättandet av avdelningskontor

på annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte kräver myndighets

tillstånd. I övrigt råder praktiskt taget full frihet att öppna filial. Också

enligt sakkunnigförslaget skall två slag av filialer finnas, benämnda avdelningskontor

respektive sparställe. Medan en klargörande definition på åtskillnaden

mellan de nuvarande avdelningskontoren och sparbankskommittéerna

saknas, har de sakkunniga velat åstadkomma en markerad gränsdragning

mellan de båda nya filialtyperna. Avdelningskontoren skall enligt

förslaget äga bedriva fullständig sparbanksrörelse. För sparställena är däremot

utmärkande bl. a. att de icke får bevilja eller utbetala lån. Avdelningskontor

skall få inrättas endast efter myndighets tillstånd. Bildandet av sparställe

återigen skall i princip få ske fritt. In- och utlåningsrörelse genom

ombud föreslås bli förbjuden. Vissa undantag uppställes dock. Främst må

nämnas att förbudet icke skall beröra sparverksamheten i skolor och sparklubbar.

Önskemålet, att sparbankerna skall få motta insättningar på checkräkning,

har de sakkunniga velat tillgodose genom en regel, enligt vilken vid

sidan av rätten till inlåning å motboksräkning — i sakkunnigförslaget betecknad

sparbanksräkning — skall finnas en s. k. fri sektor. Inom denna

skall sparbankerna själva få bestämma inlåningsformerna och de närmare

inlåningsvillkoren. Den fria sektorn skall alltså kunna utnyttjas för mottagande

av insättningar å checkräkning men också för annan inlåning, som

icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exempelvis

skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka överskridit

det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och

samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria

sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närmare

bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får

inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanksräkningen.

— Att checkräkning skulle få användas även som en utlåningsform

har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlåningsrättens

omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta

ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till sparbanks

fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i

sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken

för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnet. Redan till följd härav

bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än

SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de

sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får

utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

43

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s

och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas beträffande

samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten

för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å

kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att

betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur

eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler

har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla

ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsvaras

av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sakkunniga

avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är

enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklionen,

samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna

ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas

befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksamheten

bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bankoch

fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås

bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revisorer

att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget

åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registreringen

skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det finnes

påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkunnigförslaget

må sparbank i samma syfte jämväl uppta förlagslån. Säkerhetsfonden

har fått den nya beteckningen garantifond.

Insättningsmaximum för sparbanksräkningen har satts till 75 000 kronor.

Sparbanks befogenhet att bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter,

har utvidgats. Enligt SpL må blancokrediter lämnas endast till

staten, kommun eller dylik samfällighet eller till annan sparbank. Sakkunnigförslaget

stadgar, att sparbank därutöver får bevilja blancokrediter till

belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt motsvarande

högst en femtedel av sparbankens fonder.

Där sparbanks reglemente så medger, skall sparbankens styrelse enligt

sakkunnigförslagel kunna uppdra åt en delegation, utsedd bland styrelseledamöterna,

ledamöterna av styrelse för avdelningskontor eller tjänstemännen

i sparbanken, att avgöra sådana ärenden, som eljest ankommer på styrelsens

egen prövning. Delegationens uppdrag får emellertid bara avse kreditgivningen.

Sakkunnigförslagets bestämmelser om likvidation är betydligt mera ingående

än SpL:s. Här som i flera andra avseenden har lagen den 14 september

1944 om aktiebolag (nr 705) delvis tjänat som förebild.

De sakkunniga har vidare i sitt lagförslag upptagit bestämmelser om sam
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

manslagning mellan sparbanker utan anlitande av likvidationsinstitutet,

s. k. fusion. Fusionsreglerna, som ansetts vara ett smidigare instrument för

sammanslagningar än vad som står till buds enligt gällande rätt, har föreslagits

mot bakgrunden av att sammanslagningar i rationaliseringssyfle för

närvarande vore direkt önskvärda såvitt gällde vissa distrikt med större antal

sparbanker.

Slutligen må nämnas att sakkunnigförslaget lämnar särskilda regler angående

sparbanks rätt att överföra medel till pensionsstiftelse.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena. I remissyttrandena är

det framför allt de omnämnda förgrundsfrågorna rörande huvudmannaval,

filialbildning, checkräkning, inlåningsrätt, kassareservskyldighet och tillsyn

som blivit närmare behandlade. Vad remissinstanserna anfört i dessa ämnen

och beträffande andra särskilda spörsmål återges i propositionen i

respektive sammanhang.

Ett flertal yttranden innehåller emellertid också uttalanden, som ej har

direkt anknytning till de speciella frågeställningarna. Sålunda må till en

början nämnas att vissa remissinstanser verkställt en allmän summering

av synpunkterna på sakkunnigförslaget. I intet fall

förekommer därvid något generellt avstyrkande av att detta lägges till grund

för lagstiftning. Att förslaget är väl ägnat härför uttalas uttryckligen av

sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län. Andra remissorgan säger sig tillstyrka förslaget eller lämna detta ulan

erinran med undantag för avsnitt, i vilka de anmält särskild kritik. Till denna

kategori hör kommerskollegium, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län.

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av

svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punkter

gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra

hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,

att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom bl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,

uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det angelägna

i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig

vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av sparbanksväsendets

betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens område,

frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning befordrar

bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksamheten

i stället inriktats främst på att undersöka, huruvida icke i något

avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i riktning

mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt

synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse

för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall

knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kommer

så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer

och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lag
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

45

stadganden, vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytterligare

inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens uttalanden.

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de

pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.

Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkunniga

redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasseutredning

snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning beträffande

jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle föreligga

tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka

bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kreditinrättningar.

Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla

tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instanser,

som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela komplexet

av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,

om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,

eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete

på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera

från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av

de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes

problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapitalsamlandet och kreditgivningen

borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bankoch

fondinspektionen fortsätter:

Avsaknaden för dagen av en fast programmatisk utgångspunkt behöver

emellertid ej nödvändigtvis utgöra en svaghet. Vill man sålunda acceptera en

förhållandevis fri utveckling av kreditmarknadsorganisationen — och för

detta kunna icke blott ideologiska utan även rent praktiska skäl åberopas —

bör man avstå från att linjera upp alltför skarpa gränser mellan de olika

typerna av kreditinrättningar. På den fria konkurrensen får det sedan ankomma

att skapa underlag för nya bedömningar. Vilkendera vägen man än

beträder är det emellertid uppenbart att sunda konkurrensförutsättningar

måste föreligga på det sätt att bl. a. de bankmässiga kraven — solvens och

likviditet — äro väl uppfyllda för alla kreditinrättningar.

En särskild ledamot av inspektionen anser emellertid, närmast med tanke

på inlåningsrätten, att lagförslagen beträffande affärsbanker, sparbanker och

jordbrukskreditkassor bort upptas till samtidig behandling.

Flera remissinstanser har mera direkt berört frågan hur sakkunnigförslaget

förhåller sig till inriktningen av sparbankernas

rörelse. Fullmäktige i riksbanken konstaterar därvid,

att sakkunnigförslaget icke givit sparbanksverksamheten någon ny inriktning,

och sparbanksinspektionen finner, alt de sakkunniga i sitt förslag

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

strikt fasthållit vid sparbankernas huvuduppgift att befordra sparsamhet.

Enligt inspektionen erhölle sparbanksväsendet genom denna uppgift en

särskild karaktär, som icke finge förglömmas vid jämförelser som gjordes

med förhållanden inom andra kreditmarknadsinstitut. Det funnes särskild

anledning att framhäva denna särskilda uppgift för sparbankerna, eftersom

den allmänna debatten i hithörande frågor gärna visade en benägenhet att

bortse från densamma. Det vore inspektionens erfarenhet, att paralleller ofta

droges med verksamhetens reglering inom andra kreditinstitut och att i anslutning

härtill önskemål och yrkanden framställdes om sådana ändrade

bestämmelser för sparbanksverksamheten, som skulle innebära en artfrämmande

förskjutning av dennas inriktning. Mot bakgrunden av dylika tendenser

framstode det såsom en styrka i sparbankssakkunnigas betänkande,

att de sakkunniga slagit vakt om sparbankernas speciella natur och icke

fallit för frestelsen att vid översynen av lagstiftningen föreslå sådana uppmjukningar

av reglerna för verksamheten som skulle innebära en avvikelse

från det ursprungliga och grundläggande syftet med sparbanksväsendet.

Svenska bankföreningen förklarar sig utgå från, att sakkunnigförslaget

icke avsåge att ge sparbankernas verksamhet en förändrad inriktning och

att syftet sålunda icke kunde antas vara att rubba den gränsdragning mellan

de olika kreditinstitutens verksamhetsfält, som hittillsvarande lagstiftning

och därpå grundad långvarig praxis uppdragit. Enligt bankföreningens

uppfattning hade de sakkunniga emellertid vid detaljutformningen icke begränsat

sig till den ram, som den angivna målsättningen innebure. Särskilt

skulle de regler, som gällde den fria sektorn, om de genomfördes, avsevärt

ändra sparbanksväsendets struktur och ställa nya, betydelsefulla krav på

sparbankernas organisation och öka dess kostnader.

Andra remissinstanser åter hävdar, att sakkunnigförslaget innehåller alltför

restriktiva och utvecklingshämmande föreskrifter. Denna uppfattning

kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas

bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens

folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gällande

rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att

vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbankerna

acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verksamhet

av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,

att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske

på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sakkunniga

synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla

»egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel -— med vilka benämningar

de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande

av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå

på sparbanksräkning under längre tid — ingalunda kan anses vara tillfyllest,

speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oavlåtligt

för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparbankernas

verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

47

minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under

iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egenart.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande

ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom

från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så

ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksväsendet

genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstiftningen

borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av samhällets

intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklingshämmande

detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigförslaget

borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar

för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.

Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restriktioner,

att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grupper

av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dithän,

att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore

det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdragning,

som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande synpunkter

och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet

att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga sparoch

kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke

borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har

därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle

med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas

fritt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att med hänsyn till sparbankernas

betydelse det vore ett samhällsintresse, att deras verksamhet underlättades på

alla de sätt som hänsynen till insättarnas säkerhet medgåve. Icke minst viktigt

vore enligt länsstyrelsens uppfattning att de kunde utöva sin verksamhet

under i stort sett samma betingelser som affärsbankerna samt andra

spar- och kreditinstitut. Där hinder med hänsyn till rimliga säkerhetskrav

ej mötte, borde de därför få tillfälle att erbjuda samma tjänster som affärsbanker

och andra kreditinstitut tillhandahölle sina kunder. Det ville synas,

som om åtminstone på vissa punkter sparbankernas legitima behov av

större rörelsefrihet till allmänhetens gagn skulle ha kunnat tillgodoses i

sakkunnigförslaget i betydligt större utsträckning än som skett.

Delvis har den mera allmänt hållna kritiken mot sakkunnigförslaget tagit

sikte på dess i många remissinstansers tycke alltför dctaljpräg1

a d e konstruktion. Svenska sparbanksföreningen kommer in på dessa

förhållanden, när föreningen anför:

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

Orsaken till att sparbankernas förhoppning om starkt gensvar till deras

önskemål om en av den allmänna utvecklingen motiverad förnyelse av sparbankslagstiftningen

sålunda endast i begränsad omfattning gått i uppfyllelse

är kanske i viss mån att tillskriva det kompromissförfarande, som tydligtvis

även vid detta betänkandes utarbetande måst tillämpas för uppnående

av utvärtes enighet i stora drag, men torde också i hög grad vara att hänföra

till den starka bundenhet vid 1923 års lag och i anslutning till denna

utformad och tillämpad inspektionspraxis, som uppenbarligen gjort sig gällande.

Det synes klart, att det numera borde varit möjligt att utan denna

tyngande förebild med friare grepp skapa en lag för sparbankerna, vilken

reglerade de stora dragen och hänvisade de därutöver nödvändiga detalj föreskrifterna

till normalreglemente. Tydligt är ju att en alltför detaljerad lag

kommer att i hög grad utesluta möjligheter till önskvärd anpassning efter

växlande ekonomiska förhållanden och efter förefintliga mycket stora skiljaktigheter

inom sparbanksvärlden.

Också fullmäktige i riksbanken framhåller, att en alltför detaljerad lag

gärna ledde till en i vissa lägen icke lämplig stelhet och hindrade en önskvärd

anpassning till såväl lokala förhållanden som till en av den allmänna

ekonomiska utvecklingen motiverad ändrad inriktning av sparbanksrörelsen.

När nu spörsmålet om en revision av sparbankslagstiftningen aktualiserats,

borde en stor del av de detaljerade lagbestämmelserna utan olägenhet

antingen kunna ha ersatts med mer allmänna bestämmelser eller

helt ha utgått ur lagen och i stället ha intagits i t. ex. ett normalreglemente

för sparbanker. Fullmäktige ville kraftigt understryka önskvärdheten av

eu översyn av den föreslagna lagtexten i förenklande syfte.

Meningen att detalj föreskrifter borde utmönstras ur lagförslaget och

överflyttas till ett normnlreglemente — eller en sparbanksstadga •— fram1''öres

jämväl av fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen,

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län. Härvid har

— utöver de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen — jämväl påtalats

att en alltför detaljerad lagstiftning gärna bruste i överskådlighet.

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är sparbanksinspektionen.

Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anledningen

till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfattning,

är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till

den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i

1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att

många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för

utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i sparbankernas

reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att sparbankerna

till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda

än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bakgrunden

därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen

var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida sparbanken

över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då

de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

49

som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppenbart

olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspektionen

ej finna annat än att lagen, pa sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfarande

bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall

få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även

beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som

skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå

att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller

förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank

på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt

styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan

bäri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den män

denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till fördel

för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträckning

kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksam
het.

. .. .

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detalj föreskrifter,

som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom

en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de regler

som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta satt

får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över

verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbara

sparbanksrörelsen.

Departementschefen. Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld, bl. a. följande:

»I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet är sparbankerna

av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse är bl. a.

att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar syftet

att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas verksamhet

på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond, men

detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna an exempelvis

aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att icke

ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Sparbanks

skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt förbehåll

härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så icke

skett.

Det svenska sparbanksväsendet, som räknar sin uppkomst från den tidigare

delen av 1800-talet, har numera nått en mycket betydande omfattning.

Antalet sparbanker var vid 1954 års utgång 449 och deras sammanlagda

insättarbehållning uppgick den 30 september 1954 till ej mindre än

9 685 080 000 kronor. På olika storleksgrupper fördelar sig sparbankerna

enligt följande ur sakkunnigbetänkandet hämtade tablå:1

1 Uppgifterna avser läget den 31/12 1952.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 19

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Storleksgrupp Antal Insättarnas Medelbehållning

(insättarbehällning behållning inom gruppen

kr-) (kr.) (kr.)

t. o. m. 500 000 .................... 17 6135000 361000

500 000— 1000 000 .................... 22 16 637 000 756 OoO

1000 000 — 5 000 000 .................... 157 436 955 000 2 783 000

5 000000— 10 000 000 .................... 96 682 796 000 7112 000

10 000 000 — 20 000 000 .................... 56 807 010 000 14 411000

20 000 000—100 000 000 .................... 88 3 751828 000 42 634 000

över 100 000 000 ................... 15 3 001284 000 200 086 000

451 8 702 645000 19 296 000

Den lokala fördelningen av sparbankerna framgår av följande sammanställning:
Län

Antal Antal

sparbanker sparbanker

Stockholms stad...................... 1

Stockholms län...................... 3

Uppsala län.......................... 3

Södermanlands län .................. 12

Östergötlands län .................... 36

Jönköpings län ...................... 27

Kronobergs län ...................... 28

Kalmar län.......................... 39

Gotlands län ........................ 23

Blekinge län ........................ 24

Kristianstads län .................... 78

Malmöhus län........................ 52

Hallands län ........................ 13

Göteborgs och Bohus län ............ 12

Älvsborgs län........................ 12

Skaraborgs län ...................... 9

Värmlands län ...................... H

Örebro län .......................... 15

Västmanlands län.................... 6

Kopparbergs län...................... 13

Gävleborgs län ...................... 10

Västernorrlands län.................. 5

Jämtlands län........................ 2

Västerbottens län.................... 2

Norrbottens län...................... 13

449

Sparbanksväsendets expansion har varit avsevärd även under den tid,

som följt på SpL:s ikraftträdande den 1 januari 1924. Det är förståeligt, att

SpL på vissa punkter kommit att framstå som mindre väl avpassad för de

behov, som denna utveckling fört med sig. Som ett av exemplen härpå har

från sparbankshåll åberopats det förhållandet, att SpL ej tillåter sparbankerna

att använda sig av checkräkning, oaktat numera stora grupper av sparbankskunderna

skulle vara betjänta av att denna räkningsform komme till

begagnande. Det har vidare hävdats, att gällande sparbankslagstiftning också

i andra hänseenden numera erbjöde en alltför snäv ram för sparbanksverksamheten.

Sparbankssakkunniga har i viss utsträckning velat tillgodose önskemålet

om checkräkning och har även i övrigt föreslagit uppmjukningar av nuvarande

sparbanksregler. Därvid har emellertid de sakkunniga i skilda sammanhang

betonat, att uppmjukningarna icke finge bli så vittgående, att sparbankernas

rörelse glede över på områden, som vore främmande för den

egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit

angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella

uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under remissbehandlingen

av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gällande

att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.

Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att histo
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

51

riskt betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets uppgift

att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättigar

till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika

penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att befordra

sparsamhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i

fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan instituten.

Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd

mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara

fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga

eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande affärsbankerna

och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga

(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — närmare

behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag

i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny

lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till

övervägande i särskild ordning och ätt därvid jämväl spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955

s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för sparbankernas

funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få

anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om

det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, banklagssakkunnigas

och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till

samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig

ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lagrevisioner.

Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande sparbankssakkunnigas

betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseutredningens,

har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid därvid

konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan

de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få anses

vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten

att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositionsarbete

jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats

i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissyttranden

avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.

63—64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande

sparbankslagstiftningen ansett möjligt att undvika det dröjsmål med propositions

framläggande, som skulle följa av att departementsbearbetningen av

sakkunnigförslaget finge vila, till dess jordbrukskasseutredningens numera

avlämnade definitiva förslag rcmissbehandlals.

Det har redan angivits, att den fråga, som kanske framför andra föranledde

översynen av gällande sparbanksregler, var spörsmålet om ordningen

för huvudmännens tillsättande. Invändningarna mot de nuvarande stadgan
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

dena i ämnet har främst avsett, att dessa i alltför hög grad tillåtit, att

valen verkställts genom självkomplettering. En följd härav har ansetts

vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt representativa för

de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen insättarna. Den

reform, som förordas av sparbankssakkunniga, innebär som nämnts att

majoriteten av huvudmännen skall tillsättas av en elektorsförsamling, som

i sin tur utsetts bland insättarna. Under remissbehandlingen har med rätta

framhävts att denna valmetod skulle komma att visa sig mycket vidlyftig

och besvärlig samtidigt som den icke skulle innefatta någon garanti för att

huvudmannakårerna bleve mera allsidigt sammansatta än enligt de valsystem,

som de nuvarande stadgarna medgåve. Jag har därför icke ansett mig

kunna godta sakkunnigförslagets valregler. I stället för dessa förordar jag

en reglering, som dels ökar det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas

tillsättande och dels utan den invecklade procedur, som sakkunnigförslaget

skulle medföra, bereder insättarna en direkt representation. Departementsförslaget

stadgar närmare bestämt, att hälften av huvudmännen skall

utses av primärkommun (-er, landsting) och att återstoden skall utses bland

insättarna av huvudmännen själva.

Mot de sakkunnigas åsikt, att det i fråga om friheten att inrätta sparbanksfilialer

bör bibehållas en åtskillnad mellan större och mindre sådana,

har jag intet att erinra. Dock anser jag, att de mindre filialerna, benämnda

sparställen, bör få öppnas utan annan legal inskränkning än som betingas

av den allmänna regeln, att filial skall ligga inom verksamhetsområdet,

samt att de större filialerna, avdelningskontoren, i analogi med vad som enligt

banklagspropositionen skall gälla för affärsbankernas avdelningskontor,

bör få fritt inrättas i kommun, där huvudkontoret är beläget eller sparbanken

redan driver rörelse vid avdelningskontor. Departementsförslaget har

utformats i enlighet härmed.

Den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med en s. k. fri sektor,

som bl. a. skulle möjliggöra för sparbank att ta emot inlåning på checkräkning,

har så gott som allmänt accepterats av remissinstanserna och kan

även enligt min egen uppfattning betecknas som ändamålsenlig. Mot den av

de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn — 15 procent av övrig inlåning

— har jag ingen erinran. I motsats till de sakkunniga har jag ej funnit

anledning avstyrka, att sparbankerna jämväl skulle få bevilja checkräkningskrediter.

Emellertid har ansetts att, åtminstone intill dess gränsdragningsfrågorna

närmare prövats, en viss begränsning bör iakttas. Departementsförslaget

stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till belopp

av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen uttalat,

att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i

sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hittillsvarande

regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom

erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för

affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångs
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bankoalskottets utlåtande nr 19 år 1955

53

punkt från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersökning

av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).

Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt

— liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga

fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i

de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett

mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv

har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avistaförbindelserna

och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts

på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gentemot

den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingripande

organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka förordats

av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i huvudsak

upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en

ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överensstämmelse

med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna

angående de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten

skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas representant

verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av

sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen

har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros

åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening

bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfattning

om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma

och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag tillstyrka,

att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund

för lagstiftning.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbankslag

har -— som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att förslaget

tynges av ett stort antal detalj föreskrifter, vilka med fördel skulle

kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sakkunnigförslaget

kommit att uppta åtskilliga bestämmelser av mera underordnad

natur torde närmast ha betingats av att förslaget i de associationsrättsliga

avsnitten medvetet anslutits till motsvarande regler i banklagssakkunnigas

förslag till ny lag om bankrörelse liksom till parallellstadgandena

i den nya aktiebolagslagen och i annan modern associationslagstiftning. Ett

visst berättigande torde ligga i sparbanksinspektionens uttalande, att detaljrikedomen

finge betraktas som eu förtjänst i det avseendet, att den skulle

göra sparbankslagen till eu fullständig samling av de regler, som gällde

för sparbankernas verksamhet. Även enligt min mening måste dock önske
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

målet, att lagtexterna blir så överskådliga som möjligt, tillmätas större

beaktande. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra tillmötesgå remisskraven

på en förenkling. Ett ganska betydande antal regler, vilka övervägande

har karaktär av ordningsbestämmelser, har därför icke överförts

från sakkunnigförslaget till departementsförslaget utan avses i stället bli

upptagna i en kungörelse, som skulle utgöra ett supplement till sparbankslagen.

En särskild fördel med hithörande reglers upptagande i administrativ

författning är att av skiftande utvecldingskrav betingade ändringar i reglerna

kan komma till stånd utan större omgång.

I fråga om övergångsbestämmelserna till den nya sparbankslagen har vissa

jämkningar orsakats bl. a. av den omarbetning av sakkunnigförslaget, vilken

befunnits påkallad enligt vad jag förut nämnt.

De sakkunnigas övriga lagförslag har jag till största delen funnit mig

kunna godta. Dock anser jag icke, att sparbankernas säkerhetskassa lämpligen

bör anlitas för åstadkommande av ett skydd mot förskingringsförluster.

De ändringar i lagstiftningen om denna kassa, vilka förordats av de

sakkunniga, har därför endast delvis upptagits i departementsförslaget. -—•

Vissa av här ifrågavarande smärre lagförslag innefattar följdändringar ej

bara till den föreslagna nya sparbankslagstiftningen utan jämväl till propositionsförslaget

till ny lagstiftning för affärsbankerna (jfr prop. nr 3/1955 s.

70). De sakkunnigas förslag till lag om viss ändring i regeringsrättslagen har

ej upptagits till behandling i förevarande lagstiftningsärende utan kommer

att anmälas i annat sammanhang.»

Ett preliminärt utkast till kungörelse, som omnämnts av departementschefen

och som är avsett att utgöra ett supplement till sparbankslagen, har upprättats

inom departementet och fogats vid lagrådsremissen såsom Bihang B.

Lagrådet. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Huvudfrågor

Detta avsnitt behandlar ämnen motsvarande dem som i propositionen

gjorts till huvudfrågor, nämligen spörsmålen om huvudmännens tillsättande,

filial- och ombudsverksamheten, checkräkning och fri sektor samt insätlningsmaximum,

inlåningsrätten, kassareservskyldigheten och tillsynen

över sparbankerna.

Huvudmännens tillsättande

Departementschefen har redogjort bl. a. för SpL:s bestämmelser om hur

huvudmännen skall tillsättas, om framställda reformkrav samt om de sakkunnigas

förslag och remissyttrandena häröver samt för egen del inledningsvis

erinrat om att sparbanks huvudmän har funktioner att fylla jämförliga

med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstämman.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bankontskottets utlåtande nr 19 år 1955

55

Departementschefen yttrar vidare:

»Huvudmännen har'' alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens

förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av

det mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks

huvudmannakår och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid

däri, att kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand

given —- den utgöres av delägarna i bolaget — medan däremot sparbankens

huvudmannakår måste konstitueras enligt grunder, som icke

är lika självklara. Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda

företag och att några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes.

Vissa intressenter i företagen kan man dock tala om även vad gäller spaibankerna-,

Närmast föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter

för denna intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter.

Deras ställning av företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen

i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om

tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan

sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet tillgodoser

detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkommun

eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att

återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.

Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsättandet

av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varierande

reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emellertid

självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela

antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts genom

självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand

blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdagsmotioner,

i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde uteslutas

genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska

val. Det var motionsyrkanden av detta slag som var den närmaste orsaken

till den översyn av SpL, vilken anförtroddes åt 1948 års sparbankssalckunniga.

Vid sina överväganden i huvudmannafrågan har de sakkunniga till en början

diskuterat, huruvida jämväl låntagarna borde äga särskilda företrädare

bland huvudmännen. De sakkunniga har därvid kommit till den slutsatsen,

att ett sådant särskilt representantskap icke vore tillräckligt motiverat. Med

utgångspunkt från att huvudmännen liksom hittills skulle företräda enbart

insättarna har de sakkunniga sedan töreslagit, att två tredjedelar av

antalet huvudmän skall väljas av insättarna genom formliga insättarval

och den återstående tredjedelen av borgerlig primärkommun (-er, landsting).

Vid insättarvalen skall insättarna representeras av en valkorporation,

som utses bland insättarna genom lottning. För ledamotskap i valkorporation

skall vissa behörighetsvillkor gälla. Kommun- (och landstings-)

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

val av huvudmän skall förrättas enligt bestämmelserna i lagen om proportionellt

valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma in. m. Jämväl

insättarvalen skall för övrigt verkställas enligt proportionell metod.

Vad nu först angår spörsmålet om låntagarnas representation inom huvudmannakåren

har de sakkunniga med rätta betonat, att utlåningen numera

betraktas icke blott som ett medel att bereda gynnsamma villkor för

det egentliga sparandet på inlåningssidan utan även såsom en i viss mån

självständig väg till sparande, i det att detta i stor utsträckning kommer

till stånd genom amorteringar och återbetalningar av lån. Samtidigt har

emellertid framhållits att låntagarnas intressen icke är att jämställa med

insättarnas, som i vad de går ut på tillfredsställande säkerhet lätt kommer i

motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Även därvidlag synes de

sakkunnigas resonemang vara riktigt. Jag kan därför instämma i deras uttalande

om det mindre lämpliga i att ge låntagarna ett speciellt representantskap

i huvudmannaorganisationen. Till frågan om låntagarnas möjlighet

att påverka huvudmannavalet återkommer jag något i del följande.

När det sedan gällt att avgöra vilken valmetod som bäst tjänar principen,

att huvudmännen skall vara reella företrädare för insättarna, har de

sakkunniga först konstaterat, att nuvarande dominerande användning av

självkompletteringssystemet uppenbarligen icke rimmar väl med ifrågavarande

grundsats. Denna mening synes icke kunna motsägas. Det kan

visserligen invändas, att skötseln av de sparbanker, där huvudmännen till

övervägande del utsetts genom självkomplettering, icke givit anledning till

särskilda anmärkningar. Härav bör dock knappast slutas att en reform

av huvudmannavalen icke skulle vara till gagn för dessa sparbanker. Det

ligger nämligen i öppen dag och har för övrigt direkt påvisats av de sakkunniga,

att icke minst systemet, att majoriteten av huvudmännen utses genom

självkomplettering, medfört, att vissa medborgargrupper bland insättarna

är otillräckligt företrädda i huvudmannakårerna. Skulle den stora massan

av insättare genom en reformerad valmetod tillförsäkras inflytande på huvudmannavalen

och härigenom komma att betrakta huvudmännen som sina

verkliga representanter, är det icke omöjligt, att detta skulle kunna främja insättarnas

intresse för sparbanken och därmed också i sin mån stimulera

sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvarande

utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.

Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En reform,

som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes genom

självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen

genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av särskilda

elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottningsförfarande.

Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall

kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättandet

av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta

ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

57

helhet liar för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invändningar

resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,

framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de

sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,

sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nödvändigtvis

måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som hävdats

i ett mycket stort antal remissyttranden — även i sådana som ej uttryckligen

velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för

egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och

omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga

kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande

av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga

konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga remissinstanser

framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elektorerna

i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparbanken

och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så

ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elektorsförsamlingen

valda huvudmännen icke att bli representativa för den

breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i

valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall

kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas

lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kommer

att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna omständigheter

anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de

sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval

verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.

Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga

insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har

de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen — i vilken jag instämmer

är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta insättarval

icke är praktiskt möjliga att genomföra.

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utformningar,

som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behöver emellertid icke

innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvudmannainstitutionen

mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna

tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda

okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ återstå,

nämligen alt huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borgerliga

kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i denna

redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för närvarande

ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger

med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst

eu tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller lands
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många

sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt

genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samtliga

huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av

huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens tillsättande

går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss omfattning.

De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra

anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har understrukits

betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose

det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.

Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna

skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats

av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av

huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer

kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel

med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde

en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal synvinkel,

medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara

förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkunniga

bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha speciella

intressen, vilka stode i motsatsställning till insättarnas. Här avsåges

som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dessutom

har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina

gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga

vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att

sparbanken icke konune att vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Ytterligare

ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del

av huvudmännen har åberopats vara faran för att härav skulle följa en

politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som

godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argument

mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmannakårernas

sammansättning. Svenska sparbanksföreningen har sagt sig helt

kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfattning

än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering

av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedömningen

av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däremot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina

håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss

tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande

på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna

punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens övervakning

få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

59

vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insättarnas

anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.

Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en

sparbank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns

möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt

beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle

bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna

dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och

välgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten

nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer

att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka

det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen

att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de

konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke

i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan

med hänsvn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar

enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första

får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta

huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för sparbankernas

stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala frågeställningarna

varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala församlingar

jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl framhållas

att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna

ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts

ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de

kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i

dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Likaså

torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel

skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmannakandidaternas

lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare innebära

en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke betydelselösa

omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några

kostnader för sparbankerna.

Också ur annan synvinkel låter det försvara sig väl, att kommunerna

skulle få större möjligheter att påverka sparbankernas förvaltning än som

för närvarande i allmänhet är fallet. Sparbankerna i vårt land har alltid haft

en intim anknytning till den bygd, vari de bedrivit rörelsen. I själva verket

är det en vedertagen målsättning, att en sparbank skall tjäna intressena i

den ort, där sparbanken utövar sin verksamhet. Samhörigheten mellan sparbank

och bygd har manifesterats på skilda sätt. Bl. a. har den kommit till

uttryck däri, att kommun i vissa fall tillskjutit medel till sparbanks

grundfond och någon gång även bidragit vid bildandet av säkerhetsfond. Flera

exempel finnes dessutom på alt sparbank tillkommit på iniliativ av kom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bankoutskoitets utlåtande nr 10 år 1955

muner och kommunala förtroendemän. Att sparbankerna allmänt betraktar

kontakten med kommunerna som värdefull har för övrigt ofta omvittnats.

Nu redovisade överväganden skulle i och för sig kunna motivera en regel,

enligt vilken samtliga huvudmän utsåges av kommunala korporationer. En

så genomgripande omdaning av den ordning, SpL tillåter, synes dock

icke vara nödvändigt påkallad för att åstadkomma den önskvärda sammansättningen

av huvudmannakårerna. Det kan till och med ifrågasättas,

om en övergång till totalt kommunvalda huvudmannakårer skulle vara

helt lämplig. Härvid kommer främst i betraktande att valreformen helst

bör genomföras på sådant sätt, att den erfarenhet av sparbanksförvaltning,

som finnes inom de nuvarande huvudmannainstitutionerna, kan nyttiggöras

även framdeles. Förutsättningarna för att tillgodose detta önskemål skulle

sannolikt vara större, om kommunvalen begränsades till att avse en lämpligt

avvägd kvot av huvudmännen och återstoden av dessa nominerades av

huvudmännen själva. Därest det villkoret stipulerades, att de genom denna

självkomplettering tillsatta huvudmännen skulle utväljas bland sparbankens

insättare, skulle det nu skisserade kombinerade valförfarandet tillika erbjuda

den fördelen, att huvudmannakårerna komme att få ett inslag av direkta

insättarrepresentanter, utan att komplicerade insättarval av förut behandlad

art fördenskull behövde tillgripas. Jag vill med hänsyn härtill förorda

en kombination av kommunval och självkomplettering av nu angivet

slag. Det. må erinras om att viss kombination av kommunala val och självkomplettering

är vad också reservanten bland de sakkunniga uttalat sig för

såsom ett alternativ till enbart kommunval. Denne har emellertid ansett, att

proportionerna mellan de kommunvalda huvudmännen och de genom självkomplettering

tillsatta böra vara tre mot en. Själv har jag ansett mig böra,

i likhet med vissa remissinstanser, stanna för den avvägningen, att lika stora

delar av huvudmannakåren utses genom kommunval och genom självkomplettering.

Härigenom torde ett rimligt kommunalt inflytande bli säkerställt,

samtidigt som faran för att huvudmannaförsamlingen skulle kunna tänkas

sätta kommunens intressen före insättarnas reduceras ytterligare.

Vad gäller den del av huvudmannakåren, som skall tillsättas av kommunerna,

innebär mitt förslag, att huvudmännen skall väljas av fullmäktige i

de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,

eller, såvitt angår kommuner inom landstingsområde, av landstinget.

Huruvida och i vilken utsträckning valen skall förrättas av landsting

bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga har

gjort vissa uttalanden, som i någon mån kan tjäna till ledning vid detta avgörande.

I sparbanks reglemente skall finnas fixerade föreskrifter om vilken

eller vilka kommunala valförsamlingar som skall anlitas för valen. Är

valen uppdelade mellan två eller flera valförsamlingar, skall reglementet tilllika

precisera, hur många huvudmän varje valförsamling skall välja. Även

i detta hänseende har bestämmanderätten alltså tillagts sparbankerna. Som

normalregel bör gälla att mandatfördelningen skall ske efter den ungefärliga

relationen mellan befolkningssiffrorna i de kommuner, som respektive

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bankontskotlets utlåtande nr 19 år 1955

61

valkorporationer företräder vid valen. Såsom några remissinstanser framhållit

torde emellertid denna fördelningsnorm i vissa fall kunna leda till

orimliga resultat, exempelvis där kärnan i en sparbanks verksamhetsområde

utgöres av en mindre kommun men verksamheten i ringare omfattning

bedrives även i en angränsande större kommun. I situationer sådana som

denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva annan grund för mandatfördelningen

än efter invånarantalet i de skilda kommunerna. Det bör dock

åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid stadfästelseprövningen av sparbanks

reglemente granska de skäl, som åberopats till förmån för annan mandatfördelning

än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod

vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i sparbankslagstiftningen.

I sakkunnigförslaget har eu dylik regel införts och till

och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella

val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig representation

inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke

biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens

ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,

oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de

kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig

vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes

alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara

på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den

väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella valmetoden.

Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvudmän

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt

överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val

av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,

att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparbanken,

bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret närmast

före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100

kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst minimitillgodohavande

skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräkning

kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga motiverat

visst minimitillgodohavande som förutsättning för ledamotskap i valkorporation

vid insättarval enligt den av dem tänkta modellen. Vilken minimibehållning

som är den lämpligaste kan självfallet vara föremål för delade

meningar. För egen del har jag ej velat sätta spärren högre än vid angivet

belopp.

Utan att detta uttryckligen utsäges i lagen får det anses åvila sparbanks

styrelse att vid självkompletteringsval lämna de huvudmän, som förrättar

detta, besked om huruvida huvudmannakandidaterna fyller nyss behandlade

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

valbarhetsvillkor. Att upplysningar av nämnda slag meddelas är givetvis

ofrånkomligt, om det skall gå att upprätthålla kravet på att de genom självkomplettering

utsedda huvudmännen skall vara insättare. Även ett genomförande

av sakkunnigförslaget om insättarval skulle ha påfordrat, att uppgifter

rörande vissa personers förhållande till sparbanken måst utlämnas.

De sakkunniga har icke ens ifrågasatt, att detta skulle stå i motsatsställning

till den sedan gammalt gällande regeln om sparbankssekretessen (jfr 70 §

SpL och 98 § i departementsförslaget). Med ännu mindre fog torde kunna

göras gällande att styrelsens omnämnda besked till huvudmännen vid självkoinpletteringsvalen

enligt departementsförslaget skulle vara oförenliga med

sekretessregeln.

I fråga om självkompletteringsvalen finner jag icke anledning att uppställa

någon regel om proportionell valmetod.

SpL stadgar, att huvudman skall utses för högst fem år. Sakkunnigförslaget

ändrade icke denna regel. Enligt min uppfattning bör föreskrivas en

obligatorisk mandattid av fyra år. Någon nackdel med att tidslängden blir

enhetlig för alla sparbanker har jag ej kunnat finna. En regel om fyra års

mandattid medför, att kommunvalen av huvudmän kommer att avse samma

valperiod som kommunala val i allmänhet.

Redan för närvarande torde det i praktiken vara nästan regelmässigt förekommande,

att huvudmannakårerna förnyas successivt. Successiva val är

helt naturligt ägnade att främja kontinuiteten i sparbanksförvaltningen. Jag

har bedömt värdet av successiv förnyelse vara så stort, att jag ansett att

denna valordning bör göras tvingande. Regeln om mandattidens längd bör

därför förses med ett tillägg, enligt vilket vid det första huvudmannavalet

inom sparbank mandattiderna skall vara kortare än fyra år i den mån så

erfordras för att åstadkomma successiva nyval. I reglementet bör lämnas

närmare bestämmelser angående ordningen för åstadkommandet av ifrågavarande

successiva förnyelse av huvudmannakåren (jfr 1 § i kungörelseutkastet).

Det må framhållas, att det ankommer på sparbankerna själva att

ta ställning till hur långtgående reglerna om ifrågavarande successivitet vid

huvudmannavalen bör vara. I och för sig är lagens fordran på successiv förnyelse

av huvudmannauppsättningen tillgodosedd redan genom en ordning,

enligt vilken de kommunvaldas mandattid börjar vid en tidpunkt och övriga

huvudmäns vid en annan.»

Bestämmelserna om huvudmannaval är upptagna i 13 och 14 §§ i förslaget.

Filial- och ombudsverksamhet

Efter att ha lämnat en historisk översikt över sparbankernas filialväsende

och redogjort för gällande rätt, de sakkunnigas förslag och remissyttrandena

anför departementschefen:

»Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filialbildning skiljer mellan

en större filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

63

mitte. För att öppna avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse

har sitt säte måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves

också om sparbank vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens

verksamhetsområde. I övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande

reglerna är, att SpL icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren

och sparbankskommittéerna. Ej heller praxis har kunnat uppdra en

markerad gränslinje mellan de båda filialkategorierna, vilket belyses av

ett i sakkunnigbetänkandet refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat

olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och

mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på

direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkunniga

har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade

sparställen —• bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock

den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsområdet

för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av

sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av tillsynsmyndigheten.

Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndsprövning

icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt

verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det

ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyldighet

att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhetsområde

ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna

natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparbankerna

själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samarbetsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som

betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor

utanför styrelseorten, i sin män talar för tillståndsprövning även vid inrättande

av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sakkunnigförslaget

upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid

förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den ståndpunkt,

jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 ff. i prop. nr

3/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang

har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsbanken

redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,

där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid

avdelningskontor, har jag sålunda -— främst av hänsyn till att inrättandet

av ytterligare kontor å dessa orter får anses som en bankens interna organisationsfråga

och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,

att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Tillstånd

skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelningskontor

inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstämmelse

med nämnda förslag får jag nu ultala mig för alt sparbank, som vill

inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens

medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett

stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant

tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för

det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu

särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas

det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya

kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att inrycka

nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha

behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle

saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda

bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärsbanksförhållandena

och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta

sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial

utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,

att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom

de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial

»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom

att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har

flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att

sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde

försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I

ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore

onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränteoch

amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvikas,

att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbankerna

onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser

angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen uppfattats

som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Genom

bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få

till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.

Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana

filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för

sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emellan.

Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa

andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense

med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan omfattning,

att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller befatta

sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller annan

filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbildning

— i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit —

blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

65

göromål kan behöva inbegripa en kvalificerad granskning av de lånehandlingar

och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet

skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande

stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda

formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives sålunda

att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att

den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring eller

hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskontor

och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg

icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en

nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olägenheterna

av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala

sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetänkandet.

Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Motsvarighet

till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i propositionen

till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparbankerna,

om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri

etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.

Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma

har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expeditionsplats

och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nödigt

att tynga själva sparbankslagen med en föreskrift av detta innehåll. Sakkunnigförslagets

stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den

omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida

organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbankerna

får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att

denna möjlighet icke bör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjukning

på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principförbudet

mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det

anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att

filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan

ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas förslag

om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kassabok

skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över

kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid

icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av

annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet

ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som

min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförslaget

(52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angående

kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, alt kontrollen

över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. $ samt. Xr 19

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassabokföring

har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig

såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore

givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda person,

fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge

anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överensstämmer

med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens

skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen

kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till

kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för

upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt

skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster.»

Bestämmelserna angående filial- och ombudsverksamheten är upptagna

i 34 och 35 §§ i förslaget.

Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaxinium

Departementschefen yttrar, efter att ha redogjort för gällande rätt, de

sakkunnigas förslag och remissyttrandena, bl. a. följande:

»Checkräkningskonto kan avse medel, som räkningsinnehavaren insatt,

eller kreditbelopp, som banken ställt till hans eventuella förfogande. I bägge

fallen disponeras medlen genom att anvisning (check), utställd av räkningsinnehavaren,

presenteras i banken av denne själv eller av annan person.

Detta innebär dels att checkräkningsmedlen är betalbara vid anfordran

(avista), dels att kreditbelopp lyftes utan att eljest vedertaget skuldfordringsbevis

kommer till begagnande vid själva utbetalningen. Det är dessa

särdrag hos checkräkningen som hindrar sparbankerna från att använda

den i sin rörelse. SpL förbjuder nämligen såväl inlåning på avistaräkning

som utlämnande av lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev.»

Departementschefen erinrar vidare om att sparbankerna under senare tid

vid upprepade tillfällen framställt önskemål om att angivna hinder mot

checkräkningsrörelse måtte undanröjas samt fortsätter:

»Framför allt har en sådan reform motiverats med att den vore nödvändig,

om sparbankerna skulle kunna tillgodose sina kunders anspråk på fullgod

service. Inom kundkretsen hade sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel

än som för närvarande funnes att tillgå. Främst härrörde detta

krav från jordbrukarna och deras ekonomiska organisationer samt från de

kommuner, som tillhörde sparbankernas kunder. Även för andra grupper

inom sparbankernas vanliga kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna

checkräkning vara värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna

icke kunnat erbjuda checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som

på ett naturligt sätt hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer

till andra penninginstitut för att komma i åtnjutande av checkräkningens

fördelar, anföres det från sparbankshåll. Dessutom har det erinrats

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande m• 19 år 1955

67

om att bland de vanliga penning- och kreditinstituten endast sparbankerna

vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten alt använda checkräkningen såsom inlåningsräkning

har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskeinålen. Den

i betänkandet föreslagna anordningen med eu i relation till inlåningen på

motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge

bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna utnyttjas

bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.

Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräkningskrediter

skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande endast

motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från allmänheten.

Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga sparmedel,

och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskilda

behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.

Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även

inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid

framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för

utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den

ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räkningsinnehavaren.

Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verksamhet,

komme härigenom det behövliga komplementet till motboksräkningen

att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge

sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktligen

icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jämväl

omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom sparbanksväsendet.

Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna

att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att

sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge förlorad,

d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av

lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbelonad.

Den ändrade inlåningskaraklären skulle även prägla inriktningen av utlåningen.

Sparbankerna skulle till följd härav komma in på verksamhetsfält,

som finge betraktas såsom främmande för den egentligt sparbanksmässiga

verksamheten. Sistnämnda synpunkt har de sakkunniga särskilt starkt betonat

i fråga om checkräkningens användande som en form för kreditgivning.

Det är mot bakgrunden av nu redovisade överväganden de sakkunniga

funnit sig böra inta en helt negativ ståndpunkt till kredit i checkräkning

och rekommendera checkräkningsinlåning endast inom ramen för omnämnda

fria sektor.

Med sina uttalanden om att en oinskränkt checkräkningsrörelse skulle

kunna föranleda en förskjutning av sparbanksverksamheten till nya områden

har de sakkunniga vidrört de av dem eljest icke närmare behandlade

spörsmålen om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Som jag

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

nämnt uti inledningen har jag icke för avsikt att i förevarande lagstiftningsärende

verkställa någon prövning av dessa spörsmål. Såväl i nyssnämnda

sammanhang som i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114)

har jag emellertid antytt, att vissa av hithörande frågor torde komma att

uppmärksammas vid eu framtida utredning om enhetliga inlåningsrättsliga

regler för kreditinstituten. I avvaktan på att gränsdragningsproblemen blir

närmare belysta, får det anses vara befogat att iaktta försiktighet, när

fråga uppkommer om att i det ena eller andra hänseendet rubba vad som

traditionellt betraktats som skiljelinjer mellan institutens funktionsområden.

Vad här angår sparbankernas rätt till checkräkning lär det ur nu nämnda

synpunkter vara lämpligt, att vissa spärrar tillämpas. En ännu mera restriktiv

hållning finner jag å andra sidan icke vara berättigad. Jag kan således

icke ansluta mig till de sakkunnigas mening, att checkräkning på kreditsidan

icke alls borde tillåtas. Denna deras mening ter sig desto mindre befogad

som frågorna om checkräkning såsom inlåningsform och kredit i checkräkning

står i mycket nära samband med varandra och därför bör i princip

regleras på likartat sätt. Detta synes också vara uppfattningen hos ett flertal

remissinstanser, som kritiserat de sakkunnigas ståndpunkt till checkräkningskrediten,

bland dem fullmäktige i riksbanken. Det må för övrigt

understrykas, att utlåningsformen checkräkning icke representerar någon

avvikelse från annan utlåning såvitt angår kravet på fullgod säkerhet och

att checkräkningskrediten följaktligen icke ur denna synpunkt skulle införa

något riskmoment i sparbanksrörelsen. Jag är alltså av den åsikten, att sparbankslagstiftningen

bör öppna visst utrymme både för insättning på checkräkning

och för checkräkningens användande i kreditgivningen. Att begränsningen

av sparbankernas checkräkningsrörelse möjligen kan anses

böra komma till något olika uttryck beträffande de båda sidorna av denna

rörelsegren betingas främst av tekniska förhållanden och står icke i motsatsställning

till den principiellt enhetliga bedömningen av hela checkräkningsfrågan.

Jag övergår nu till alt behandla vilka spärregler som kan vara de lämpligaste

i syfte att i nuvarande läge ernå denna begränsning och granskar

därvid till en början de stadganden om en fri sektor, vilka de sakkunniga

i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.

Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis

beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen

å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sammanhanget

ta upp detta ämne.

SpL föreskriver, att sparbanks reglemente skall innehålla bestämmelse

om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och samma insättares

tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat sätt än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har förordat,

att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till förmån

härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen på

motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakt
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

69

tagande av insättningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur

hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera inlåningen

på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet

om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de

sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändringarna

i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande beloppsgräns

vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.

Under remissförfarandet haj- sparbanksinspektionen utförligt analyserat

verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i

sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har

andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om

ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig

sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot varandra

utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rörande

kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som

jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även

spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den

omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de

därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge synes

det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare

bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet

med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli

större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden

i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som

skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det motiverat

med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas

storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill

jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett

fastlåst schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsynstaganden

bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhållandena

i varje särskilt fall.

Som alternativ till den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med

en fri sektor skulle i och för sig kunna tänkas andra medel att åstadkomma

den i nuvarande läge — i avvaktan på en utredning om gränsdragningen

— erforderliga begränsningen av insättningarna på checkräkning. De sakkunniga

har själva övervägt dylika alternativ. Närmast anmäler sig uppslaget

att maximera den enskilde checkräkningsinnehavarens insättningsrätt

antingen på så sätt, att ett gemensamt maximum fastställes för motboks-

och checkräkning, eller på så sätt, att skilda maxima lagfästes. Gentemot

dessa lösningar har emellertid de sakkunniga framhållit, att med hänsyn

till eventuellt utelöpande checkar praktiska svårigheter skulle uppstå

både för sparbankerna själva att iaktta maximeringsföreskrifterna och för

tillsynsmyndigheterna att utöva kontroll över deras efterlevnad. Motsva
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

rande svårigheter vore icke förenade med den utväg, som representerades av

den fria sektorn, vilken hade sin storlek bestämd icke i relation till individuella

kontoställningar utan i förhållande till sparbankens totala inlåning

utanför sektorn.

Kontrollen av att den fria sektorn icke överskrides torde i allmänhet icke

vara svår att utöva. Ur denna synpunkt lär det därför kunna medges, att

anordningen med en fri sektor har företräde framför olika individuella begränsningar

av rätten till insättning å checkräkning. En annan icke oväsentlig

fördel med det föreslagna systemet har också åberopats av de sakkunniga.

Även denna sammanhänger med maximeringen av insättningen på motboksräkning.

Som framhållits i det föregående har länsstyrelserna enligt gällande

vätt befogenhet att dispensera från de fastställda insättningsmaxima. De

sakkunniga har härtill med rätta anmärkt, att det ur principiell synpunkt

syntes vara mindre lyckligt, att länsstyrelserna, såsom skedde genom dispensprövningen,

skulle från sparbankerna avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar,

vilka kunde uppkomma för sparbankerna på grund av

lämnade dispenser. Jag kan hålla med om att ansvaret för överskridande av

maximibeloppen helt hör åvila vederbörande sparbanks styrelse i likhet med

vad som gäller beträffande ansvaret för placeringen av de åt sparbanken

anförtrodda medlen. Så skulle som angivits bli fallet med införandet av

den fria sektorn.

De anförda argumenten till förmån för att för närvarande godta ifrågavarande

anordning synes alltså vara hållbara. Med hänsyn härtill väll jag

acceptera densamma. Att komplettera sektorskonstruktionen med en individuell

begränsning av den enskilde checkräkningsinnehavarens tillgodohavande,

såsom förordats av bank- och fondinspektionen, finner jag varken

vara erforderligt eller lämpligt, det sistnämnda med tanke på den nyss antydda

svårigheten för sparbanken att iaktta en dylik begränsningsregel.

Storleken av den fria sektorn skulle enligt sakkunnigförslaget uppgå till

15 procent av de medel, som enligt senaste bokslut innestår å sparbanksräkning

— en term som är sakkunnigförslagets benämning å den hittillsvarande

motboksräkningen och som jag kan godkänna. I remissvaren har nämnda

procenttal i allmänhet icke kritiserats. Emellertid har svenska bankföreningen,

som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,

att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och centralkassorna

under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av

övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna

med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges

en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan

har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att

sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att konstatera,

i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräkning

enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om

den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av

s. 71 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

71

sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i

ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke tillnärmelsevis

skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den liaft den i sakkunnigförslaget

utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för motboksräkningen

förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.

Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan

sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000

kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker

skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättningsmaxima

vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel

till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel

eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till övervägande

del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.

Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräkningsinlåningens

storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde

det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor

checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knappast

kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde

bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,

bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av

sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men

ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkunniga

föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseende

till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden

betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procenttalet

i fråga.

Vad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas

storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfattningen,

att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att

denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke

åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna

kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000

kronor för varje räkningshavare torde det icke vara möjligt att för närvarande,

utifrån de synpunkter som tidigare anförts, sätta gränsen. -—- Att

märka är att odisponerad checkräkningskredit ej skall inräknas bland de

medel, som hänföres till den fria inlåningssektorn.»

Reglerna om den fria sektorn har fått sin plats uti 25 § i förslaget.

En övergångsbestämmelse, som beträffande ett fall föranledes av att möjligheten

till dispens från föreskriften om insättningsmaximum för motboksräkning

ersättes av en regel med innebörd alt inlåning, som överskrider

detta maximum, inrymmes i den fria sektorn, har upptagits i den föreslagna

promulgationslagen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Inlåningsrätt

Departementschefen yttrar beträffande denna punkt bl. a. följande:

»Den omsorg om insättarnas trygghet, som åvilar sparbankerna, tar sig

främst uttryck i en strävan att placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar.

Även med denna inriktning av placeringspolitiken har sparbankerna

emellertid att räkna med vissa förlustrisker. Som ett yttersta skydd

mot sådana håller sparbankerna ett eget kapital, fonderna. Genom SpL infördes

regler, vilka ställde storleken av fonderna i ett tvingande förhållande

till inlåningen.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag något behandlat

frågan, huruvida regler rörande inlåningsrättens omfattning borde påverkas

av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Jag har därvid på

närmare anförda skäl funnit mig icke böra invända mot att inlåningsreglernas

hittillsvarande syftemål — att trygga insättarna — finge på ett avgörande

sätt ge karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler (se

nämnda prop. s. 112 och 113). Motsvarande ståndpunkt intar jag i fråga om

inlåningsreglerna i den nya sparbankslagen.

Beträffande konstruktionen av förevarande bestämmelser har de sakkunniga

bibehållit det hittills begagnade systemet. Som framgått innefattar

detta bl. a. användandet av dubbla relationstal för fastställande av förhållandet

mellan fonder och inlåning.»

Departementschefen anmärker, att verkningarna av omnämnda spärrar

utförligt belysts av de sakkunniga och återgivits i propositionen, samt yttrar

vidare:

»De nuvarande affärsbanksreglerna angående inlåningsrätten anlitar icke

metoden med dubbla relationstal för att ernå den önskvärda nyanseringen av

fondkravet alltefter den varierande tryggheten hos de olika placeringsobjekten

men uppvisar i övrigt en ganska nära överensstämmelse med konstruktionen

av hittillsvarande sparbanksregler i ämnet. Uti jordbrukskasseutredningens

omnämnda promemoria framlades — som jag berört i inledningen

— ett alternativ till den traditionella uppbyggnaden av hithörande

bestämmelser i affärsbanks- och sparbankslagstiftningen. Promemorians regelutkast

har av jordbrukskasseutredningen avsetts skola kunna tjäna som

grundval för i stort sett enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker

och centralkassor. Jordbrukskasseutredningens numera avlämnade definitiva

lagförslag upptar i stort sett samma inlåningsrättsliga regler som promemorian.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114 och 115)

har jag anfört, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste

bli föremål för ytterligare överväganden, innan ställning kan tas till frågan

angående en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen

föreslagna linjerna. Vidare har jag uttalat, att man i samband

med dessa överväganden särskilt borde uppmärksamma de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, vilka skulle aktualise
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

73

ras vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Med hänsyn härtill

har jag förordat, att den nya affärsbankslagstiftningen tills vidare borde bevara

det hittillsvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten. När de

antydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle sedan definitivt kunna

avgöras, huruvida de traditionella reglerna borde ersättas med annorlunda

konstruerade bestämmelser. Samma synpunkter måste bli tillämpliga på

konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas rätt till inlåning. Jag

finner mig därför i nuvarande läge böra i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag godta de grunder för regleringen av inlåningsrätten, som bär upp

gällande stadganden.

Med detta ställningstagande är det också beträffande sparbanksreglerna

naturligt att för närvarande icke ifrågasätta mera betydande förändringar

eller kompletteringar av de olika detaljerna i regelsystemet. De jämkningar,

som de sakkunniga förordat, går främst ut på att i själva sparbankslagen

inarbeta de provisoriska lagföreskrifter, vilka sedan flera år tillbaka vid sidan

av SpL bestämt inlåningsrättens omfattning. Enär nämnda provisoriska

lagstiftning efter hand kommit att framstå som ett nödvändigt komplement

till SpL även på längre sikt, kan de sakkunnigas förslag i detta hänseende

knappast sägas innefatta någon egentlig revision av inlåningsreglerna. Jämväl

flertalet av de föreslagna jämkningarna i övrigt torde kunna betecknas

som mindre ingripande. I ett särskilt avseende, nämligen vad angår möjligheten

att förbättra fondrelationen genom att uppta förlagslån, innefattar

sakkunnigförslaget dock en nyhet av mera betydande räckvidd.

De sakkunniga har — för att tillskapa ett alternativ till bildandet av säkerhetsfond

— velat undanröja gällande hinder mot att sparbank skaffar

sig stödkapital genom förlagsupplåning. Denna upplåning skall enligt sakkunnigförslaget

vara undantagen från inlåning, som kräver täckning enligt

fondrelationsreglerna, och skall härjämte i inlåningsrättsligt hänseende till

och med jämställas med fonderna i viss utsträckning. Sålunda skall förlagskapitalet

intill ett belopp, motsvarande hälften av reservfonden, betraktas

som inlåningsgrundande, dock att härför som särskilt villkor uppställts att

fem år återstår till förlagslånets förfallodag.

Beträffande själva befogenheten att uppta förlagslån har jag i annat sammanhang

funnit mig böra föreslå samma frihet för sparbankerna som för

affärsbankerna, vilka sedan gammalt är oförhindrade att emittera egna

förlagsbevis. Jag bär därvid varit medveten om att en förlagsupplåningsrätt

för sparbankerna närmast skulle komma att få betydelse för det fall,

att för lagsupplåningen finge utnyttjas som ett medel att vidga inlåningsrätten.

Som jag anfört i propositionen angående ny lag om bankrörelse

(s. 115) torde emellertid spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga

behandling vara av den beskaffenheten, att slutlig standpunkt till detsamma

borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma

inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. Jag har därför beträffande

affärsbankerna förordat, att i avvaktan på dylika överväganden ett

stadgande bör införas, enligt vilket Kungl. Maj :t efter prövning i varje sär
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Dankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

skilt fall må tillåta bank dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen,

dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital

till grund för inlåning. Jämväl på denna punkt anser jag sparbankerna

böra bli jämställda med affärsbankerna. Jag förordar alltså ett likartat

stadgande för sparbankernas del. I överensstämmelse med affärsbanksregeln

bör sparbanksstadgandet meddela skyldighet för Ivungl. Maj :t att i

förevarande tillståndsärenden inhämta yttranden från fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret samt från tillsynsmyndighet (sparbanksinspektionen).

Liksom i fråga om affärsbankerna bör det få ankomma på

Kungl. Maj: t att avväga de närmare villkor, som eventuellt bör förbindas

med tillståndsgivningen. En tvingande fordran på viss återstående löptid

såsom förutsättning för alt förlagslån skall få vara inlåningsgrundande har

därför icke uppställts i den av mig föreslagna sparbanksregeln.

Av sakkunnigförslagen i övrigt bör lämpligen den förordade höjningen

av relationstalet 30 till 50 först behandlas. Multipeltalet 50 har varit gällande

från och med SpL:s ikraftträdande till och med den 30 juni 1937

och har därefter med stöd av en övergångsbestämmelse kunnat tillämpas

av de sparbanker, som funnits inrättade vid sistnämnda tidpunkt och som

skulle ha haft svårigheter att följa 30-gångcrregeln. Numera har de provisoriska

inlåningsreglerna gjort det möjligt för varje sparbank att om så

erfordras ansöka om tillämpning av 50-gångerregeln. För närvarande är

det ett trettiotal sparbanker, vilkas inlåningsrätt bestämmes av denna regel.

Enligt vad den av de sakkunniga åberopade utredningen visar skulle

tvånget att följa en 30-gångerregel för närvarande orsaka svårigheter för åtskilliga

sparbanker. Dessa svårigheter skulle snarast kunna förmodas bli

stegrade i framtiden. Ett bibehållande av multipeln 30 i sparbankslagen

skulle därför nödvändiggöra, att jämväl nuvarande möjlighet att efter

dispens tillämpa en högre multipel finge kvarstå. Erfarenheterna från ti 11- lämpningen av 50-gångerrelationen synes å andra sidan närmast tyda på

att denna icke äventyrar insättarnas trygghet. Med hänsyn härtill och

då icke någon remissinstans ansett höjningen av multipeln till talet 50 vara

för långtgående, vill jag icke motsätta mig, att detta relationstal på nytt

inskrives i själva sparbankslagen. Att ytterligare mildra ifrågavarande relationsregel

— såsom svenska sparbanksföreningen synes vilja förorda —

torde däremot, bl. a. på grund av den förestående utredningen om de olika

kreditinstitutens inlåningsregler, icke böra ifrågakomma.

Beträffande 12 1/2-gångerregeln har de sakkunniga förklarat, att en uppmjukning

icke kunde anses motiverad. Även enligt min mening bör denna

regel tills vidare bibehållas oförändrad.

Samtliga återstående förslag från de sakkunnigas sida går ut på smärre

jämkningar av de regler, enligt vilka vissa tillgångar hänföres till de helt

täckningsfria placeringsobjekten eller undantas från täckningskravet enligt

12 1/2-gångerregeln. Vad först angår de helt täckningsfria tillgångarna utgöres

dessa enligt gällande rätt av kassamedel samt tillgodohavanden hos

riksbanken, postsparbanken, inländsk affärsbank eller centralkassa eller å

postgiro. De sakkunniga vill komplettera denna krets av tillgångar med

s. 75 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 10öä

75

riksgäldskontorets skatlkammarväxlar och de s. k. guldkantade obligationerna,

allt i den mån återstående löptid utgör högst ett år. Jag tillstyrker detta

förslag. — Nuvarande praxis godtar, att inlösta checkar inbegripes under

termen kassa. Eftersom såväl gällande särskilda lagstiftning angående affärsbanks

inlåning som propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse uttryckligen

nämner check vid uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna,

torde det till förebyggande av felaktig tolkning vara lämpligt, att check

särskilt anges också i sparbanksregeln. Så har därför skett i departementsförslaget.

— Vidare har jag ansett, att förteckningen över här ifrågavarande

tillgångar bör liksom uppräkningen i nuvarande och föreslagna affärsbanksregler

omfatta jämväl tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan.

Departementsförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

SpL:s förteckning över tillgångar, som undantas från 12 1/2-gångerregelns

täckningskrav, upptar för närvarande bl. a. fordringar på grund av

lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom

högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 50

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller

municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet

på landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej

är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas

värdet å växande skog. De provisoriska inlåningsreglerna har något

utvidgat täckningsfriheten vad beträffar inteckningslånen. Sålunda skall

enligt dessa regler som täckningsfria räknas även lån mot inteckning, som

till förmånsrätten ligger över 50 procent men inom 60 procent av taxeringsvärdet

å nyss angivna fastigheter, samt vidare inteckningslån i hostads- och

affärsfastigheter, som är belägna annorstädes än i stad, köping eller municipalsamhälle,

i den mån inteckningen ligger inom 50 procent av senast

fastställda taxeringsvärdet. Slutligen hänför de provisoriska reglerna till

dessa tillgångar inteckning i tomträtt till bebyggd tomt, därest den eller de

byggnader, som finnes därå uppförda, är avsedda huvudsakligen för bostadsändamål

eller för affärslokaler, dock endast i den mån inteckningen ligger

inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har föreslagit, att de provisoriska kompletteringarna av

ifrågavarande förteckning göres definitiva genom att infogas i själva sparbankslagen.

Jag ger min anslutning till detta förslag. Som motivering härför

är det tillräckligt att erinra om att utvidgningen av täckningsfriheten

enligt den provisoriska lagstiftningen betingades av utvecklingens krav

samt att skälet till att utvidgningen icke skedde i form av ändringar i den

egentliga sparbankslagstiftningen närmast var att man vid tiden för de provisoriska

bestämmelsernas tillkomst väntade en allmän översyn av sparbankslagstiftningen

och icke ville föregripa denna. En minoritet bland de

sakkunniga har förordat, alt den nuvarande skillnaden i inlåningsrättsligt

hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping

och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och al färsfastigheter

på landet skall slopas och all täckningsfrihet skall gälla beträffande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger inom

60 procent av taxeringsvärdet. Vid remissbehandlingen har denna mening

biträtts av ett stort antal remissinstanser. Det är uppenbart, att genomförandet

av en dylik jämkning i reglerna skulle göra dessa mindre invecklade

och underlätta det löpande kontrollarbetet. Härtill kommer som det mest avgörande

att de skäl, som kan åberopas för att landsbygdsfastigheterna av ifrågavarande

slag skulle respresentera en i inlåningsrättsligt hänseende mindre

god tillgång än motsvarande fastigheter inom stadssamhällena, icke ter sig

fullt övertygande. Jag ansluter mig därför till åsikten, att den nuvarande åtskillnaden

i detta hänseende bör upphävas. Beträffande inteckningarna i bostads-

och affärsfastigheter bör därför generellt föreskrivas att de skall vara

täckningsfria enligt 12 1/2-gångerregeln i den mån de ligger inom 60 procent

av taxeringsvärdet.

Beträffande täckningsfriheten för inteckningslånen har de sakkunniga

icke inskränkt sig till att föreslå de provisoriska bestämmelsernas inordnande

i den egentliga sparbankslagstiftningen utan även förordat vissa

jämkningar därutöver. Sålunda anser de sakkunniga för det första, att

tidsbundna inteckningslån skall under samma förutsättningar som obundna

vara undantagna från 12 1/2-gångerregelns täckningskrav. Den hittillsvarande

särställningen för de bundna inteckningslånen har närmast sammanhängt

med att det icke förelegat skyldighet för sparbankerna att göra avskrivningar

å dessa lån. Jag är ense med de sakkunniga om att de bundna

inteckningslånen hör till de i säkerhetsavseende mera kvalificerade placeringarna

och att de därför bör hänföras till de i förevarande mening täckningsfria

tillgångarna. I konsekvens härmed bör nedskrivningsplikt införas

beträffande dessa lån. — Vad härefter speciellt angår inteckningslånen i

jordbruksfastighet har de sakkunniga föreslagit slopande av det i nuvarande

regler intagna förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som

ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må

inräknas värdet av växande skog. Som de sakkunniga närmare utvecklat

torde förbehållet i fråga numera sakna betydelse. Jag delar därför uppfattningen,

att det bör utgå. I motsvarande sammanhang i förslaget till ny

banklag har det icke upptagits. — Slutligen har de sakkunniga i anledning

av innehållet i den nya tomträttslagstiftningen föreslagit en jämkning i nu\

arande bestämmelser om täckningsfrihet för tomträttsinteckning. Jämkningen

innebär, att täckningsfriheten skall avse blott inteckning i tomträtt,

som upplåtits väsentligen för bostadsändamål. Beträffande motiveringen för

denna begränsning av täckningsfriheten får jag i övrigt hänvisa till min tidigare

lämnade särskilda redogörelse för sakkunnigförslagen. Jag finner begränsningen,

som stadgats också i banklagsförslaget, vara välgrundad och biträder

alltså densamma. Det må nämnas, att en mindre jämkning av här ifrågavarande

tomträttsregler dessutom föranledcs av att icke allenast tomt utan

varje självständig fastighet numera kan vara objekt för tomträttsupplåtelse.

Från sparbankshåll har framhållits att vid utlämnande av bottenlån i fastigheter

i samband med statlig belåning fastigheten i regel ännu icke åsatts

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

77

taxeringsvärde och att därför i dylika fall lån inom slutligt belånings- respektive

avkastningsvärde borde till viss del få utgöra täckningsfri tillgång.

Önskemålet kan i och för sig synas berättigat. Främst med hänsyn till osäkerheten

i dylika belånings- och avkastningsvärden torde emellertid en täckningsfrihet,

som anknyter till dessa, möjligen kunna framstå som något diskutabel.

Jag har därför åtminstone tills vidare funnit mig böra avstå från att

införa en täckningsfrihetsregel av här avsett slag.»

I departementsförslaget har bestämmelserna om inlåningsrätten upptagits

i 27 §.

Kassareservskyldighet

Departementschefen anför bl. a. följande:

»Sakkunnigförslagets kassareservregler är i likhet med SpL:s bestämmelser

om kassareserv utformade enbart för uppgiften att skydda sparbankernas

likviditet. I ett av remissyttrandena har betonats att kassareservregler

kan tilläggas en viktig funktion också som ett medel för det allmännas

kontroll över penninginstitutens kreditkapacitet. Frågan om kassareservreglers

användande som ett penningpolitiskt instrument har berörts

även i propositionen angående ny lag om bankrörelse. Därvid har erinrats

om att för affärsbankerna alltsedan år 1937, vid sidan om själva banklagen,

funnes en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att möjliggöra

en kontroll över kreditvolymen. Bl. a. under hänvisning till uttalanden

av fullmäktige i riksbanken har jag i nämnda proposition uttalat mig för

att den nya banklagen borde liksom den nuvarande inrymma blott de kassareservbestämmelser,

som betingades av likviditetshänsyn, och att de penningpolitiskt

motiverade kassareservföreskrifterna också i fortsättningen

borde finnas i en fristående lagstiftning. Samtidigt har jag anfört, att en omprövning

av gällande principer för den penningpolitiska kassareservregleringen

torde kunna anses påkallad samt att en utredningsfråga, som därvid

bleve aktuell, .vore huruvida icke kassareservregler till kontroll över kreditvolymen

borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor

(se nämnda prop. s. 137). Med hänsyn härtill vill jag nu förorda, att ej

heller kassareservreglerna i den nya sparbankslagen ges en penningpolitisk

inriktning. Åtminstone bör frågan härom fa vila i avbidan på den prövning,

som nyss nämnts.

Vad angår kassareservens storlek stadgar SpL, att sparbanks kassareserv

skall tillsammans med den inneliggande kassan motsvara minst 10 procent

av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. De sakkunniga hävdar, att

nämnda regel vore väl sträng och att en viss uppmjukning av kassareservkravet

därför syntes befogad. Dessutom har ansetts att en differentiering

av kassareservkravet vore motiverad av att enligt sakkunnigförslaget sparbankerna

skulle medges rätt att motta inlåning å checkräkning och å kortfristig

uppsägningsräkning. För skulder av sistnämnda kortfristiga beskaffenhet

borde sålunda gälla eu högre betalningsberedskap än för övrig inlå
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ning. Sakkunnigförslaget föreskriver i enlighet härmed, att kassareserv

skall ställas med lägst 20 procent för förbindelser med kortare uppsägningstid

än en månad och med lägst åtta procent för övriga förbindelser.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag av skäl som där

närmare angivits förordat, att kassareservplikten beträffande affärsbankernas

kortfristiga förbindelser fastställes till 25 procent i överensstämmelse

med vad som gäller enligt nuvarande banklag. Förväntas kan att tillgodohavandena

på de enskilda checkräkningarna i allmänhet blir betydligt mindre

i sparbankerna än i affärsbankerna och att sparbankernas likviditetspåfrestningar

härigenom blir mindre besvärande än affärsbankernas. Det

är emellertid i stort sett medlens karaktär som bör vara avgörande för

likviditeten. Härtill kommer att inlåning å kortfristig räkning är en verksamhet,

som sparbankerna förut icke bedrivit, varför försiktighet är påkallad

vid bestämmandet av kassareservkravet. Delvis under åberopande

av liknande synpunkter har några remissinstanser gjort gällande, att

det borde uppställas lika stränga kassareservkrav beträffande sparbankernas

kortfristiga förbindelser som i fråga om affärsbankernas. Jag biträder

denna uppfattning och föreslår sålunda, att sparbanks kassareservskyldighet

bestämmes till 25 procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad.

Vad angår övriga förbindelser synes det av de sakkunniga förordade procenttalet

— åtta procent — representera en lämplig avvägning av det obligatoriska

likviditetsskyddet. I detta avseende ansluter jag mig därför till

sakkunnigförslaget.

Såsom kassareservduglig tillgång godtas enligt gällande rätt medel, som

för sparbanks räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller inländsk

affärsbank eller å postgiro, samt skattkammarväxlar eller andra

skuldförbindelser, utfärdade av riksgäldskontoret, ävensom s. k. guldkantade

eller andra fullgoda inhemska obligationer, som med lätthet kan förvandlas

i penningar. Kassareserven må vidare intill ett belopp av högst

100 000 kronor bestå av inteckningslån, som förfaller eller kan uppsägas

till betalning inom högst sex månader och som ligger inom hälften av senast

fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhäile

belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet

å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd

med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet

av växande skog. Sakkunnigförslaget innebär i huvudsak att nuvarande

förteckning över kassareservmedlen bibehålies. Några jämkningar har emellertid

gjorts. Sålunda skall jämväl tillgodohavanden hos riksgäldskontoret

inräknas i kassareserven. Samtidigt har rörande alla banktillgångar föreskrivits

att tillgodohavanden, vilkas återstående löptid överstiger ett år, icke

längre skall hänföras till kassareserven. Jag har icke någon erinran mot

dessa jämkningsförslag. Beträffande spörsmålet om huruvida inteckningar

bör få anses som kassareservmedel kan jag vidare helt ansluta mig till

vad som anförts av de sakkunniga. Jag vill därför icke invända mot att in
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

79

teckningar jämväl i fortsättningen i begränsad utsträckning får ingå i sparbankernas

kassareserv. Vad gäller den närmare bestämningen av vilka slags

inteckningar, som i detta sammanhang skall få komma i betraktande, ansluter

jag mig likaså till de sakkunnigas förslag. Av motsvarande skäl som i

fråga om bestämmelserna rörande inlåningsrätten finner jag, att av sparbank

inlösta checkar uttryckligen bör anges såsom tillhörande kassareservtillgångarna.

Slutligen anser jag mig kunna dela sparbanksinspektionens

uppfattning, att kravet på kassareserv icke skall behöva avse sådana av

sparbank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, för

vilka full säkerhet ställts i kassareservduglig tillgång. Såsom också sparbanksinspektionen

synes mena torde emellertid denna modifikation av kassareservkravet

närmast ligga i sakens natur, varför direkt lagstadgande i

saken icke synes erforderligt. Stadgande av motsvarande innebörd har för

övrigt icke heller intagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Departementsförslaget ansluter sig till sakkunnigförslaget också vad avser

lagfästandet av hittillsvarande praxis, att de i kassareserven ingående obligationerna

beräknas till marknadsvärdet. Jag vill visserligen icke bestrida,

att vissa skäl kan anföras till förmån för att obligationerna i stället upptas

till de värden, som motsvaras av riksbankens belåningskurser, men finner

iikväl icke, att en omläggning av värdeberäkningen är nödvändigt påkallad.

De sakkunniga har slutligen föreslagit den nyheten i förhållande till gällande

rätt, att jämväl andra tillgångar än de i sparbankslagen särskilt uppräknade

skall efter medgivande av tillsynsmyndigheten få betraktas som

kassareservmedel. Metoden synes medföra praktiska fördelar, varför jag ej

vill motsätta mig förslaget. Avgörandena i förevarande dispensärenden bör

åvila det fackmässiga tillsynsorganet. Med hänsyn härtill stadgas i departementsförslaget

att sparbanksinspektionen skall vara dispensmyndighet.

I anledning av att departementsförslaget öppnar visst utrymme för checkräkningskrediter

vill jag påpeka, att sådana krediter är, i den mån de ej

disponerats av kunden, att hänföra till de kassareservkrävande förbindelsernas
Förslagets

bestämmelser om kassareservskyldigheten återfinnes i 31 §.

Tillsyn

I propositionen upptages en översiktlig redogörelse för gällande rätt,

framställda reformförslag, de sakkunnigas förslag och yttrandena däröver.

Departementschefen anför för egen del följande:

»Tillsynen över sparbankerna utövas enligt SpL dels av länsstyrelserna

och de s. k. allmänna ombuden, dels av ett centralt verk, sparbanksinspektionen.

Motsvarande kombination av lokal och central övervakning fanns

på sin tid även i fråga om affärsbankerna, men numera lyder dessa —

liksom för övrigt både jordbrukets kreditkassor och vissa andra penninginstitut

— under en enda central tillsynsmyndighet, bank- och fondinspek
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Iiankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tionen. Sparbankstillsynens uppdelning mellan lokala organ och ett centralt

sådant har alltså ingen parallell på de närmast jämförliga områdena. Uppdelningen

är i huvudsak genomförd så, att de beslutande tillsynsfunktionerna

anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen och de

allmänna ombuden har inspekterande och rådgivande uppgifter.

I anslutning till förslag, som tidigare avgivits av 1945 års bankkommitté

och 1951 års riksdagsrevisorer, har de sakkunniga förordat genomgripande

förändringar i fråga om tillsynens organisatoriska uppbyggnad. Så bör

enligt deras mening länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med tillsynsärendena

upphöra och den centrala tillsynen omhänderhas av en nyinrättad

myndighet, tillskapad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen

samt bank- och fondinspektionen. Tillika går sakkunnigförslaget

ut på att de nuvarande allmänna ombuden skall ersättas av särskilda

revisorer — en för varje sparbank — vilka utses av tillsynsmyndigheten

för att tillsammans med de i vanlig ordning tillsatta revisorerna verkställa

det årliga revisionsarbetet. De förordade reformerna, som dikterats av syftet

att främja effektiviteten i tillsynen, har emellertid icke vunnit enhällig anslutning

bland de sakkunniga. Tre av dem vill behålla länsstyrelserna som

lokala tillsynsorgan och motsätter sig jämväl sammanslagningen av de båda

inspektionsmyndigheterna.

Den dominerande frågeställningen vid bedömandet av sakkunnigförslaget

i detta ämne torde vara, huruvida det är önskvärt med en fullständig centralisering

av sparbankstillsynen eller denna bör få behålla sin hittillsvarande

delvis decentraliserade karaktär. Tanken på en centralisering är som

den historiska översikten utvisat icke ny. Den framfördes första gången

av 1910 års sparbankskommitté och mötte redan från början ganska kraftigt

motstånd från vissa håll. Icke minst inom sparbanksväsendet självt har

man varit mycket ovillig att acceptera centraliseringslinjen. Denna inställning

har kommit till klart uttryck i remissyttrandena över de förslag, som

avgavs av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, och nu

senast vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. Invändningarna har

i huvudsak varit, att rådande decentralisering av tillsynen vore helt förenlig

med sparbankernas förankring i lokalt begränsade verksamhetsområden

och att en centraliserad tillsyn därför skulle innebära en försämrad

övervakning. Det har till och med gjorts gällande, att tillsynens centralisering

till en enda myndighet skulle kunna hämma utvecklingen inom sparbanksväsendet,

genom att en sådan myndighet icke i samma grad som länsstyrelserna

skulle kunna vara förtrogen med och ta hänsyn till de enskilda sparbankernas

särart.

Enligt min egen uppfattning kan det icke bestridas, att vissa fördelar

kan vinnas med att den väsentliga tillsynsverksamheten komme att utövas

av en central myndighet. Å andra sidan kan ej heller förnekas, att invändningarna

mot en sådan anordning delvis har sitt berättigande. Avstort

intresse är att vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till

den av de sakkunniga förordade lösningen, pekat på att debatten i detta

s. 81 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

81

ämne icke nödvändigtvis behöver röra sig kring frågeställningen en statlig

decentraliserad tillsyn eller ett statligt centraliserat tillsynssystem. Främsta

förespråkare för ett tredje alternativ för organisationen av tillsynen har varit

fullmäktige i riksbanken. Dessa ifrågasätter sålunda, om icke sparbankstillsynen

skulle kunna helt överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat

organ. Närmast har härvid varit i åtanke ett system, som från och med

1954 tillämpats för tillsynen över de finska sparbankerna. I något modifierad

form återkommer riksbanksfullmäktiges rekommendation i vissa

andra remissvar. Enligt dessa borde i varje fall en del av den statliga kontrollen

över sparbanksväsendet, främst den mera revisionsmässiga, omhänderhas

av något organ, som sparbankerna gemensamt skulle ha att inrätta.

Att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret för sparbankstillsynen

är ett uppslag, som icke prövats av de sakkunniga. Uppslaget bör enligt

min åsikt bli föremål för närmare överväganden i särskild ordning, eventuellt

också med avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet.

Jag ämnar därför sedermera ta initiativ till en utredning för närmare

prövning av alternativet i fråga. Vid denna utredning bör kunna upptas

också spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen över

sparbankerna och jämförliga kreditinrättningar.

Med hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning, som

här antytts, kan komma att visa sig lämplig, synes det i nuvarande läge vara

mest välbetänkt att låta övervakningen över sparbankerna i stort sett få behålla

sin gällande organisatoriska struktur. Jag förordar därför, att den

nya sparbankslagen får fördela tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen på samma sätt som SpL. I ett avseende anser

jag dock, att en ändring bör genomföras, nämligen vad avser de funktioner,

som för närvarande ankommer på de allmänna ombuden.»

Departementschefen framhåller, att de allmänna ombuden tillagts synnerligen

omfattande uppgifter, samt fortsätter:

»Deras kontrollverksamhet har sin betydelse främst genom den särskilda

undersökning, som de har att verkställa minst en gång årligen. Undersökningen

skall omfatta sparbankens ställning, av sparbanken till förvaring och

förvaltning mottagna värdehandlingar samt sparbanksstyrelsens förvaltning

i övrigt. Vid åtskilliga tillfällen har riktats anmärkningar mot det sätt,

på vilket ombuden bedrivit dessa för tillsynsverksamheten viktiga inventeringar

av sparbankens tillgångar och skulder. Det har härvid gjorts gällande,

att rapporterna över ombudsundersökningarna i vissa fall icke kunnat

läggas till grund för en betryggande bedömning av sparbankens förhållanden.

Orsaken till de påtalade bristerna har sökts bl. a. i att ombuden

delvis icke haft tillräckliga banktekniska eller allmänekonomiska kunskaper.

1 sakkunnigbetänkandet har det sammanfattningsvis uttalats att tillsynen

genom allmänna ombud icke i sin nuvarande utformning fullt ut motsvarade

de anspråk, som måste ställas på verksamheten. Samma mening har tidigare

hävdats av 1945 års bankkommitté och av 1951 års riksdagsrevisorer. Även

längre tillbaka i tiden har ombudsinstitutionen varit föremål för kritik.

(> Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 11)

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Denna måste också enligt min egen uppfattning tyda på att ifrågavarande

del av tillsynsverksamheten icke är anordnad på det mest ändamålsenliga

sättet. Nu dragna slutsats får emellertid icke tolkas som ett generellt underkännande

av ombudens insatser. Kritiken träffar närmast ombudssystemet

som sådant, kanske framför allt i det avseendet att detsamma pålagt ombuden

alltför vittgående uppgifter.

önskemålet att få till stånd en årlig platsundersökning av så förtroendeingivande

beskaffenhet, att den bl. a. kunde befria sparbanksinspektionen

från att regelmässigt behöva göra egna inventeringar vid sina sparbanksundersökningar,

torde — såsom de sakkunniga ansett — lättast kunna förverkligas

inom ramen för sparbankernas egen årsrevision. Härvidlag innebär

sakkunnigförslaget till en början, att kraven på revisionens grundlighet

skall skärpas. Dessutom föreslås som jag redan nämnt att revisionen

skall verkställas under medverkan av en särskild revisor, utsedd av det allmänna.

Sistnämnda revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att

ersätta det allmänna ombudet.---Vad angår ombudens utbytande mot

särskilda revisorer har sakkunnigförslaget mötts med gillande i flertalet

remissyttranden. Jag vill därför godta denna anordning, som för övrigt har

sin motsvarighet både i gällande banklag och i propositionsförslaget till ny

banklag.

För det åsyftade målet att vinna en förbättrad inventering i sparbankerna

är det givetvis av väsentlig betydelse, att nu avsedda revisor besitter goda

kvalifikationer för sitt uppdrag. Uppenbart är för det första att revisorn i

likhet med övriga revisorer skall, som lagen uttrycker det, ha den erfarenhet

beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med

hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget. I anledning

av anmärkningarna mot de allmänna ombudens kompetens vill jag emellertid

framhålla vikten av att som ifrågavarande särskilda revisorer utses

personer, som verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området.

Därest en auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman finnes att

tillgå, synes det kunna vara till fördel för sparbanken, att sådan utses till

revisor. Framför allt torde detta vara önskvärt, då bland sparbankens egna

revisorer icke finnes auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Vad sedan avser frågan om vilken myndighet som skall utse den allmänna

revisorn synes det mig konsekvent att, därest länsstyrelserna bibehålies

vid nuvarande tillsynsfunktioner, länsstyrelserna också skall tillsätta revisorn.

Denna mening omfattas av en minoritet bland de sakkunniga och

av flertalet remissinstanser, övertygande skäl kan ej anses vara åberopade

till förmån för att man i detta hänseende skulle göra undantag från huvudregeln

om länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsärendena. I syfte att bereda

länsstyrelserna möjlighet att överblicka tillgången på personer, som

är skickade för revisorsuppdragen, och för att i övrigt underlätta personvalet

förordar jag ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen skall, innan revisor

utses, från den handelskammare, inom vilkens distrikt sparbanken

har sitt huvudsakliga verksamhetsområde, begära förslag å tre personer,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 åt 1955

83

vilka med hänsyn till kvalifikationer och bosättningsort lämpligen bör kunna

komma i fråga som revisor. Jag vill anmärka, att länsstyrelsen icke skall

vara skyldig att under alla förhållanden begränsa sitt val till de sålunda

föreslagna.

Ett sätt att främja effektiviteten i det av den särskilde revisorn utförda

arbetet synes mig vara att låta den fackmässiga tillsynsmyndigheten, alltså

sparbanksinspektionen, meddela vederbörlig instruktion för revisorns verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att sparbanksinspektionen

såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande förslag äger meddela föreskrifter

angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Revisorn bör

åläggas avge rapport, såväl till länsstyrelsen som till sparbanksinspektionen,

angående sina särskilda iakttagelser under revisionen och angående det närmare

sättet för dennas bedrivande (jfr 49 § i kungörelseutkastet).

Till det av de sakkunniga berörda spörsmålet om en viss utökning av antalet

byrådirektörer vid sparbanksinspektionen finner jag mig ej nu ha anledning

att ta ställning. Frågan torde komma att i senare sammanhang få bli

föremål för överväganden.»

Den närmare utformningen av förslagets bestämmelser om tillsynen överensstämmer

— med de jämkningar som föranledes av de allmänna ombudens

ersättande med särskilda revisorer — i stort sett med SpL:s tillsynsregler.

Bestämmelserna har upptagits i 80—85 §§.

Detaljfrågor

Redogörelsen i propositionen för de särskilda bestämmelserna återges här

nedan endast såvitt den avser de delar av förslaget, beträffande vilka utskottet

funnit anledning att i det följande göra något uttalande. I övrigt

hänvisas till propositionen.

19 §.

I denna paragraf har sammanförts vissa regler om utbetalning av ränta

å garantifond och grundfond. Dels berör reglerna de förutsättningar, under

vilka utbetalning må ske, och dels tar de ställning till spörsmålet, huruvida

ränteutbetalningarna skall utgå av sparbankens vinst eller ej. Motsvarigheter

till innehållet i denna paragraf finnes delvis i 34 och 36 §§ SpL.

Gällande rätt. Såsom villkor för att grundfond och ränta därå skall få

återbäras stadgas i 36 § SpL att reservfonden skall uppgå till belopp, som

antingen motsvarar tio gånger grundfonden eller en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Ytterligare förutsättningar för återbäring

är att säkerhetsfond återbetalats, om sådan bildats, och att det förhållande,

som skall finnas mellan sparbankens inlåning och fonder, icke skulle rubbas

genom återbäringen.

Då ränta utbetalas, utgår denna kumulerod för de förflutna åren. Huru
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Bankoutskoitets utlåtande nr 19 är 1955

vida gällande rätt medger årliga utbetalningar av utfäst säkerhetsfondränta

framgår ej uttryckligen av SpL. I förarbetena till 34 § SpL uttalade emellertid

1920 års sparbankssakkunniga, att något hinder härför icke förelåge,

därest de i tredje stycket av sagda lagrum angivna förutsättningarna vore

för handen. Den närmaste förutsättningen är såsom förut nämnts, att sparbankens

återstående fonder är tillräckliga för upprätthållande av föreskriven

fondrelation.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall grundfondränta i princip

kunna årligen utbetalas, oavsett om förutsättningarna för återbäring av

grundfondens kapitalbelopp föreligger. Såsom skäl för denna ståndpunkt

har de sakkunniga åberopat, att gällande bestämmelser medförde, att de

som tillskjutit medel till grundfonden hade tämligen ovissa utsikter att

inom överskådlig framtid erhålla ränta å sina tillskott. I detta hänseende

har de sakkunniga instämt i ett av 1935 års sparbankssakkunniga gjort

uttalande, enligt vilket alltför restriktiva bestämmelser i fråga om möjligheten

att återfå grundfondtillskott och ränta därå kunde medföra ogynnsamma

konsekvenser i olika hänseenden. Exempelvis kunde det bli svårt

att ernå tillräckliga bidrag för inrättande av nya sparbanker i mera kapitalfattiga

delar av landet. Vidare kunde fara föreligga för att vid sparbanks

bildande grundfonden ej bleve bestämd till ett tillräckligt högt belopp

för att tillåta en skälig utveckling av sparbankens rörelse och lämna

insättarna den trygghet, som skulle vara önskvärd.

Frågan, huruvida grundfondräntan och säkerhetsfondräntan skulle utgå

av vinsten eller vore att betrakta som omkostnader i rörelsen, vore enligt

1948 års sakkunniga ett tveksamt spörsmål, vari rättspraxis icke syntes ha

lämnat erforderlig vägledning. 1935 års sakkunniga hade förordat, att räntorna

skulle utgå av vinsten. 1948 års sakkunniga ansåge det däremot önskvärt,

att räntorna erkännes som utgiftsräntor och således icke uppfattades

som vinstdisposition. Räntorna borde dock enligt de sakkunnigas mening

icke få utbetalas utan något som helst hänsynstagande till årsresultatet av

sparbankens rörelse. I sakkunnigförslaget har därför vissa villkor knutits

till utbetalningen av omförmälda räntor. Sålunda får, om grundfond eller

säkerhetsfond helt eller delvis gått förlorad, utbetalning av räntorna icke

äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen skulle bli så

ringa, att den icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond

till belopp, vartill fonden skall nppgå. Detsamma skall gälla även

där ränteutbetalningarna skulle förorsaka, att förlust uppstode å rörelsen

och förlusten icke skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av

garantifond eller grundfond. Likaså skall enligt sakkunnigförslaget varken

grundfondränta eller garantifondränta få utbetalas, om till följd av utbetalningen

sådan förlust skulle uppkomma, att det förhållande, som skall råda

mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas. Slutligen får

grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen skulle föranleda,

att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

85

Fondränta, som ej får utbetalas, skall enligt de sakkunnigas förslag avskrivas.

De sakkunniga menar att, om man läte sparbank alltjämt häfta

för sådan ränta, sparbanken icke skulle kunna underlåta att i sin bokföring

uppföra räntan på skuldsidan. Under sådana förhållanden skulle räntan, om

den kvarhölles, leda till samma minskning av sparbankens kapitalbehållning

som om den utbetalats. De sakkunniga ansåge det därför följdriktigt, att

ränta av hithörande slag avskreves i den mån den icke kunnat utbetalas.

Yttrandena. Frågan om villkoren för utbetalning av räntor har föranlett

yttranden från flera håll.

Svenska sparbanksföreningen har icke något att erinra mot en bestämmelse

om att grundfondränta ej skall utgå, om till följd därav förlust skulle

uppkomma. Det vore däremot enligt föreningens mening icke riktigt, att

ränta å garantifond ej skulle få utbetalas, förrän garantifonden och grundfonden

uppbringats till belopp, vartill de skulle uppgå. Detta innebure nämligen,

att de som tecknade tillskott till garantifond i sparbank, vars grundfond

helt eller delvis gått förlorad, icke skulle erhålla ränta å sina inbetalade

garantifondbelopp, förrän grundfonden återställts, och att därefter de båda

fonderna bleve likaberättigade i nu berörda hänseende. En sådan ordning

vore uppenbarligen ägnad att starkt försvåra möjligheterna för sparbankerna

att finna personer, vilka vore villiga att teckna garantifond i de fall, då

grundfond helt eller delvis gått förlorad. Ränta å garantifond borde därför

kunna utbetalas, även om grundfond icke kunnat uppbringas till det belopp,

vartill den skulle uppgå. Vidare borde lagtexten få en sådan avfattning, att

därav framginge att del av utfäst ränta finge utbetalas. Om endast ett mindre

belopp skulle fattas för möjlighet att utbetala full ränta, kunde det icke anses

tillbörligt, att detta förhållande skulle utesluta varje räntebetalning. — Sakkunnigförslagets

bestämmelse om att fondräntor, som under angivna omständigheter

icke kunnat utbetalas, ej heller finge utbetalas under ett följande

år, vore helt oförenlig med allmän uppfattning om en gäldenärs skyldighet

att göra rätt för sig samt med det tillbörliga och naturliga i att gäldenären

själv ville betala sina skulder såväl till kapital som ränta. Ifrågavarande

bestämmelse skulle redan genom sin existens vara ägnad att allvarligt

undergräva förtroendet för sparbankerna. Enligt föreningens uppfattning

vore bestämmelsen icke erforderlig annat än möjligen med avseende på

grundfondränta. Om en sparbank ett visst år icke kunde eller icke finge utbetala

fondränta, mötte det enligt föreningens mening icke något hinder, att

räntebeloppet uppfördes på skuldsidan inom linjen och sålunda icke inverkade

på den bokförda kapitalbehållningen. Reglerna om sparbanks bokföring

borde därför föreskriva, att sålunda ogulden ränta skulle föras inom

linjen. — Sakkunnigförslagets bestämmelser omöjliggjorde utbetalning av

ränta under löpande år, eftersom man först måste konstatera, om någon av

de i förslaget angivna förlustsiluationcrna uppkommit. Eftersom räntorna

skulle anses som omkostnader, borde förslaget på denna punkt få en avfattning

som lämnade utrymme för ränteutbetalning utan avvaktan på bokslu
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tet. — De av föreningen anförda förhållandena utgjorde enligt dess mening

ett starkt skäl för att låta bestämmelserna om utbetalning av fondräntor

utgå. I den mån förbehåll rörande räntebetalning lämpligen kunde eller borde

göras, kunde så ske i samband med teckningen av fondtillskotten.

Meningen, att det föreslagna förbudet mot betalning av förflutna års oguldna

ränteposter borde slopas, omfattas jämväl av fullmäktige i riksbanken,

länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län samt Stockholms

handelskammare. Fullmäktige i riksbanken understryker, att en bestämmelse

av sådant innehåll i hög grad skulle komma att minska möjligheterna

till kapitalanskaffning på de för sparbankerna gynnsammaste villkoren.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att de sakkunnigas motivering

för förbudet närmast vore av bokföringsteknisk art.

Departementschefen. Departementschefen anför, att han godtoge att den

nya lagens regler om grundfondräntan och garantifondräntan finge en

konstruktion, som klargjorde, att räntorna skulle vara omkostnader i rörelsen.

Departementschefen yttrar vidare:

»Jag vill icke heller invända mot den av de sakkunniga förordade ordningen,

att såväl grundfondräntan som garantifondräntan utbetalas årligen. De

villkor, sakkunnigförslaget uppställer för ränteutbetalningarnas verkställande,

motsvarar i stort sett vad som gäller redan enligt SpL. Svenska sparbanksföreningens

kritik av dessa villkorsbestämmelser synes därför i huvudsak

drabba också de nuvarande reglerna i ämnet. Jag har icke funnit föreningens

invändningar vara övertygande och saknar således anledning frångå

den avfattning av förevarande villkorsbestämmelser, som föreslagits av de

sakkunniga. Emedan dessa bestämmelsers iakttagande förutsätter, att ränteutbetalningarna

ej sker, innan årsresultatet av rörelsen låter sig avläsas, kan

jag icke ansluta mig till sparbanksföreningens förslag om att ränteutbetalningarna

skulle få göras utan avvaktan på bokslutet.

Däremot anser jag i likhet med sparbanksföreningen och andra remissinstanser,

att det icke kan anses vara tillfredsställande med ett förbud mot

alt ränta, som på grund av villkorsbestämmelserna icke kunnat utgå under

visst år, utbetalas under ett följande år. Som antydes i ett remissvar torde

bokföringstekniska hänsyn ha dominerat de sakkunnigas överväganden i detta

avseende. Sakskälen för att oguldna ränteposter bör kunna utbetalas i

efterhand synes böra tillmätas större beaktande än nämnda hänsyn. Förbudet

i fråga har därför icke medtagits i departementsförslaget. Frånvaron av förbudsregel

innebär, att det får ankomma på sparbankerna själva att bestämma,

huruvida och i vad mån ifrågavarande ränteutbetalningar bör verkställas

i efterhand. Med denna handlingsfrihet för sparbankerna kommer de

räntor, som enligt deras eget avgörande eventuellt blir utbetalda i efterhand,

icke att framstå som direkta skuldförpliktelser för sparbankerna,

medan de innestår hos dessa. Det synes under sådana förhållanden ej heller

kunna krävas, att de kvarhållna ränteposterna skall uppföras på skuldsidan

s. 87 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

87

i sparbanks bokföring. Däremot torde, såsom sparbanksföreningen påpekat,

böra föreskrivas att ränta, som till följd av angivna villkor tills vidare icke

kunnat utgå, skall uppföras inom linjen i sparbankens balansräkning. Sådan

föreskrift har intagits i 48 § i departementsförslaget.»

32 §.

Paragrafen motsvarar första och andra styckena i 30 § SpL och innehåller

normalbestämmelserna om sparbanks rätt att förvärva egendom.

Gällande rätt. SpL upprätthåller grundsatsen, att sparbank icke må i vilken

utsträckning som helst förvärva fast egendom. Sparbank får sålunda enligt

30 § första stycket SpL icke förvärva annan fast egendom än sådan, som

är avsedd för sparbankens inrymmande. Även denna rätt är emellertid begränsad

på så sätt att, där sparbank vill förvärva fast egendom för belopp,

vilket sammanlagt med bokförda värdet av sparbanken förut tillhörig fastighet

för samma användning överstiger en fjärdedel av sparbankens fonder,

beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning.

Förvärvet må för övrigt icke komma till stånd annat än efter beslut a huvudmannasammanträde,

därvid minst två tredjedelar av de i frågans avgörande

deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet. De olika förbehåll

som nu angivits gäller också beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens

lokaler är eller avses bli inrymda.

30 § andra stycket SpL reglerar sparbanks rätt att förvärva lös egendom.

De sakkunniga. Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget överensstämmer med

SpL:s nyss redovisade regler. De sakkunniga föreslår sålunda, att sparbank

skall äga rätt att förvärva fast egendom i den utsträckning, som erfordras

för att bereda expeditionslokaler. För samma ändamål öppnar sakkunnigförslaget

emellertid också möjlighet till förvärv av viss lös egendom, nämligen

tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som har till uteslutande

syfte att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom och

vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av den fasta egendomens värde,

ävensom förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Förvärv av fast egendom,

tomträtt och aktier av omförmält slag är enligt sakkunnigförslaget underkastade

liknande förbehåll som enligt SpL gäller för förvärv av fast egendom.

Förbehållen i fråga skall dock icke vinna tillämpning, förrän förvärvet

skulle komma det sammanlagda innehavet av ifrågavarande slags egendom

att uppgå till belopp, som överstiger hälften av fonderna. Ändringen har motiverats

dels med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv

inom ramen för 50 procent av fonderna, dels med att tillsynsmyndigheten

i möjligaste mån borde befrias från att ta ansvar för dispositioner

inom sparbanks rörelse. Nu redovisade förbehåll skall gälla också

beträffande förbättring av byggnad, vari sparbankens lokaler är eller avses

bli inrymda. Också härvidlag anknyter sakkunnigförslaget alltså till nuvarande

regler. Förvärv av bostadsrätt och förlagsbevis i syfte, som här

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

nämnts, är icke underkastade några inskränkande föreskrifter i sakkunnigförslaget.

Vid bedömandet av om förvärv medför ett överskridande av den berörda

50-procentgränsen skall också enligt sakkunnigförslaget de bokförda värdena

vara avgörande. Dock meddelas en specialregel beträffande aktieförvärven.

Aktie skall sålunda beräknas till belopp motsvarande den andel av

bokförda värdet å aktiebolagets egendom, vilken belöper å aktien. De sakkunniga

anmärker härtill, att en beräkning efter det nominella värdet uppenbarligen

skulle möjliggöra, att aktieförvärv, som reellt betraktat fölle utom

50-procentrainen, formellt låge inom denna.

Till sakkunnigförslaget har — med vissa tillägg — överförts nuvarande

bestämmelser om sparbanks rätt att förvärva lös egendom.

Yttrandena. I några remissyttranden har yrkats att sparbank borde tillåtas

att i större utsträckning än SpL och sakkunnigförslaget medger förvärva

fast egendom. Svenska sparbanksföreningen hävdar sålunda, att det ur personalvårdande

synpunkt exempelvis kunde krävas att sparbank hade möjlighet

att sörja för anskaffande av en semestergård, och att det under tider

präglade av bostadssvårigheter kunde vara nödvändigt att sörja också för

anställdas bostadsbehov i annan fastighet än den, i vilken sparbanken vore

inrymd. Det i lag använda begreppet »inrymmande» borde för att sådana

syften skulle kunna tillgodoses utbytas mot »behov».

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke sparbankerna med hänsyn

till att hos dem — i motsats till vad fallet vore vid affärsbankerna — den

långfristiga utlåningen dominerade, vilket innebure att rörelsen i högre grad

vore beroende av penningvärdets växlingar, borde beredas större möjligheter

att i likhet med vad som gällde för försäkringsbolagen placera fondkapital i

fastigheter och andra värdebeständiga tillgångar. I vart fall borde sparbank

få förvärva fastighet icke blott för bankens inrymmande utan även för närbesläktade

ändamål, exempelvis till bostäder eller semesterhem för anställda.

Enligt landsorganisationens mening borde med hänsyn till sparbanksinlåuingens

struktur och sparbankernas karaktär av allmännyttiga, från enskilda

vinstintressen fria företag bestämmelserna om rätt för sparbank alt

lörvärva fast egendom uppmjukas.

Även kooperativa förbundet anser, att bestämmelserna är för stränga. Då

emellertid inskränkningarna i sparbankernas befogenhet att förvärva fast

egendom sammanhängde med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,

vore det enligt förbundets uppfattning önskvärt, att frågan om bankinrättningars

rätt till fastighetsförvärv utreddes i sin helhet, innan något ställningstagande

gjordes.

Departementschefen. Departementschefen yttrar bl. a. följande:

»I såväl SpL som i förevarande lagförslag anges uttryckligen att sparbank

har till ändamål att befordra sparsamhet genom att bedriva in- och utlåning

av penningar och därmed i samband stående verksamhet. I enlighet

s. 89 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

89

härmed torde böra gälla — såsom också de sakkunniga framhållit — att

sparbank icke skall driva fastighetsförvaltning i större skala. Det i SpL

stadgade principförbudet för sparbank att fövärva fast egendom bör sålunda

alltjämt vara huvudregel. Det är emellertid nödvändigt att medge

vissa undantag härifrån. Sålunda bör sparbank liksom hittills vara berättigad

till sådana fastighetsförvärv, som avser att tillgodose behovet av lokaler

för sparbankens inrymmande. För detta syfte skulle sparbankerna enligt

sakkunnigförslaget jämväl få förvärva viss lös egendom. Jag hav icke

någon erinran mot en sådan utvidgning. Till de i detta avseende tillåtna förvärven

bör enligt min mening hänföras även inköp av aktier i bolag, som

förvaltar tomträttsmark, samt av förlagsbevis, utfärdade av bolag som nu

sagts. För förvärv av dessa aktier och förlagsbevis bör gälla samma förbehåll

som beträffande förvärv av aktier i bolag för förvaltning av fast

egendom och beträffande förvärv av förlagsbevis, utfärdade av sådant bolag.

Däremot kan jag med hänsyn till vad jag anfört om ändamålet med sparbankernas

verksamhet icke biträda de under remissbehandlingen framställda

önskemålen om att sparbankerna borde få i större eller mindre utsträckning

skaffa sig fast egendom oavsett syftet med densamma. Jag vill tillägga,

att i den mån sparbank har att sörja för bostäder och semesterhem för anställda,

rimligt hållna utgifter härför torde kunna anses vara godtagbara

inom sparbanksverksamheten.

I sakkunnigförslaget har i anslutning till SpL:s bestämmelser sådana föivärv

av fast egendom, tomträtt och aktier av förut omnämnt slag, som överskrider

viss ram, underkastats de inskränkningarna att förvärven ej ma

komma till stånd, om ej viss kvalificerad majoritet av huvudmännen uttalat

sig för förvärvet samt förvärvsbeslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens

stadfästelse. Mot sakkunnigförslaget härvidlag har jag ingen invändning och

jag godtar således bl. a., att den antydda ramen för de helt fria förvärven av

detta slag bestämmes till belopp motsvarande 50 procent av sparbankens fonder.

Mot de värderingsregler, som enligt sakkunnigförslaget skall gälla vid

bedömandet av om 50-procentgränsen överskrides, har jag icke heller någon

erinran. Den speciella värderingsbestämmelsen i fråga om aktie synes vara

nödvändig. Med hänsyn till denna värderingsföreskrift torde det vara överflödigt

med sakkunnigförslagets förbehåll, att bolag, som förvaltar här avsedd

egendom, skall ha ett aktiekapital uppgående till minst en tredjedel av egendomens

bokförda värde. Detta förbehåll har därför icke upptagits i depaitementsförslaget.

»

Utskottet

Den i propositionen föreslagna lagen om sparbanker är avsedd att ersätta

1923 års sparbankslag. Såsom framgår av det föregående har sparbanksväsendets

expansion varit avsevärd under den tid som följt sedan 1923 års

sparbankslag trätt i kraft. Alt denna lag på skilda punkter kommit att fram
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

stå som mindre väl avpassad för de behov, som utvecklingen fört med sig,

är naturligt. Lagen har visserligen vid tidigare tillfällen genom olika detaljändringar

blivit omarbetad och kompletterad på sådana punkter, där det

synts särskilt angeläget att införa nya eller ändrade bestämmelser rörande

sparbankernas verksamhet, men i andra avseenden har någon närmare anpassning

av lagen till utvecklingens krav icke kommit till stånd. Den översyn

av sparbankslagstiftningen, som nu verkställts, har tillkommit hl. a.

på grund av önskemål från riksdagen. Med anledning av motioner vid 1945

års riksdag anhöll sålunda denna i skrivelse till Kungl. Maj :t om en allmän

revision av sparbankslagen. Även från annat håll har i skilda sammanhang

framställningar gjorts till Kungl. Maj :t om olika ändringar i sparbankslagen.

Den omdaning av sparbankslagstiftningen, som propositionsförslaget går

ut på, har genomförts med beaktande av att sparbankerna skall fullfölja

sin hittillsvarande huvuduppgift att befordra sparsamhet. Att sparbankerna

skulle bibehålla sin särart av utpräglade sparinstitut har betraktats som

självklart. Även enligt utskottets mening bör denna karaktär hos sparbankerna,

såvitt nu kan bedömas, bevaras. Såsom departementschefen anmärkt

torde emellertid den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berättiga

till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de

olika penninginstituten, och det är därför möjligt att man i fortsättningen

skulle kunna ha lagregler, som tilläte en friare konkurrens mellan instituten.

Under hänvisning till att varken sparbankssakkunniga eller de kommittéer,

som sysslat med revisionen av lagstiftningen för affärsbanker och

jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga och 1950 års jordbrukskasseutredning

— närmare behandlat hithörande spörsmål, har departementschefen

icke ansett sig kunna i förevarande lagstiftningsärende

anmäla någon bestämd ståndpunkt i fråga om hur hittillsvarande gränser

för sparbanksverksamheten borde jämkas. I propositionen med förslag till

ny lag om bankrörelse uttalades, att frågan om enhetliga regler angående

kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptagas till övervägande i

särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande gränsdragningen

mellan instituten borde uppmärksammas. Enligt sparbankspropositionen

borde med hänsyn till det anförda de regler, som utstakade gränserna för

sparbankernas funktionsområden, bli föremål för en omprövning i nyss angivet

sammanhang. Spörsmålet om en revision av gränserna för sparbanksverksamheten

borde på grund härav få vila till dess nämnda omprövning

kommit till stånd. Då banklagspropositionen nyligen behandlades av utskottet

(uti. nr 5/1955) ultalade utskottet sitt intresse för att den ifrågasatta utredningen

om bl. a. gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden

komme till stånd. Utskottet vill nu ytterligare understryka

denna sin inställning. Som kommer att framgå har utskottet anledning att

återkomma till ämnet i samband med uttalanden över särskilda punkter i

föreliggande lagförslag.

Av hänsyn till att inom en snar framtid ett antal för sparbankernas verk
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Bankouiskottets utlåtande nr It) år 1955

91

samhet betydelsefulla frågor torde komma att bli föremål för nya överväganden

inom ramen för nyss nämnda utredning och då departementschefen

jämväl förklarat sig ämna framdeles verkställa ny utredning beträffande

sparbankernas tillsynsorganisation, skulle det i och för sig kunna ifrågasättas,

om icke genomförandet av en ny sparbankslagstiftning borde få anstå

i avbidan på resultatet av nämnda utredningar. Det föreliggande förslaget

innehåller emellertid sådana betydelsefulla och av behovet påkallade leformer,

att ett dröjsmål med genomförandet av desamma måste anses olämpligt.

Det bör framhållas, att de motioner, som väckts i anslutning till sparbankspropositionen,

rör särskilda punkter i lagförslaget och sålunda icke

innefattar några allmänt hållna invändningar mot lagförslagets antagande.

Ej heller utskottet vill anföra någon generell erinran mot förslaget utan

anser detsamma vara väl avvägt. Att förslaget intagit en försiktig ståndpunkt

vad angår sådana reformer, som kan vara ägnade att påverka sparbanksverksamhetens

traditionella inriktning, sammanhänger med det berörda

förhållandet, att frågan om en utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält

ännu icke blivit närmare utredd. Denna försiktighet framstår följaktligen

som motiverad.

Utskottet övergår härefter till att behandla några särskilda punkter i förslaget.

Vad först avser frågan om huvudmännens tillsättande — det spörsmål som

kanske framför andra föranledde översynen av gällande sparbanksregler

— innebär gällande ordning, att minst en tredjedel av huvudmännen skall

väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller vissa andra i sparbankslagen

nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tredjedelar av huvudmannakårerna

får utses pa sätt sparbankens reglemente bestämmer. I

stor utsträckning tillåter reglementsbestäinmelserna i hithörande avseende

att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkomplettering. En

följd härav har ansetts vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt

representativa för de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen

insättarna. I propositionen förordas en reglering, som syftar till att

öka det kommunala inflytandet över huvudmannakårernas tillsättande och

till att bereda insättarna en direkt representation. Stadgandet i förslaget innehåller

närmare bestämt att hälften av huvudmännen skall utses av primärkommun

(-er) eller landsting och att återstoden skall utses bland insättarna

av huvudmännen själva.

Utskottet har vid skilda tillfällen i anledning av motioner behandlat frågan

om tillsättandet av sparbankernas huvudmän. Så uttalade bankoutskottet

vid 1943 års riksdag (uti. nr 48) bl. a., att det nuvarande självkompletteringssystemet

kunde leda till att huvudmännen koinme att utses ur en

relativt begränsad krets med påföljd att en sparbanksledning därigenom cj

alltid finge den förankring bland insättarna, som vore önskvärd. Utskottet

påvisade också den konsekvensen av systemet, att större eller mindre delar

av en sparbanks verksamhetsområde ofta bleve orepresenterade eller otillräckligt

representerade i huvudmannakåren. Under hänvisning till berörda

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Bankoutskottets utlåtande nr JO år 1955

uttalande vill utskottet nu uttala sin anslutning till en reform, som förhindrar

att huvudparten av huvudmannakåren tillsättes genom självkomplettering.

Utskottet har i utlåtande till 1945 års riksdag (nr 17) med anledning

av två motioner ytterligare uttryckt sitt intresse för att huvudmannainstitutionen

finge en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning än för

närvarande. Det vill synas utskottet som om Kungl. Maj :ts förslag att öka

kommunernas inflytande över huvudmannakårernas tillsättande skulle vara

ägnat att tillgodose detta önskemål. De kommunala församlingar, som

skulle ha att förrätta huvudmannavalen, måste betrakias som ganska representativa

för sparbankernas stora insättargrupper och skulle som regel

kunna bilda sig en god uppfattning om uppställda kandidaters lämplighet.

Kommunval skulle härjämte innebära en okomplicerad, billig och bekväm

anordning.

I motionerna I: 475 och II: 589 föreslås att huvudmän skall utses på sätt

reglementet föreskriver, därvid skall iakttagas att minst en tredjedel och

högst hälften av huvudmännen utses genom borgerlig primärkommun(-er)

eller landsting, att samma maximi- och minimiregel skall gälla för val genom

självkomplettering samt att, i den mån hälftenregeln icke tillämpas,

återstoden av huvudmännen skall väljas efter förslag av i reglementet angivna

lokala organisationer av betydelse för sparbankens verksamhet. Såsom

exempel å organisationer, som i första hand kunde tänkas såsom förslagsställare,

har nämnts fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär.

Det synes utskottet diskutabelt, huruvida denna metod garanterar

insättarna en allsidigare representation i huvudmannakåren än den i propositionen

föreslagna. I varje fall torde det icke kunna bestridas, att metoden

är betydligt mer komplicerad och obekväm än den som anvisats i propositionen

och att metoden i fråga jämväl står i strid med det beaktansvärda

önskemålet att vinna enhetliga regler för samtliga sparbanker i landet.

Vidare kan anmärkas, att det många gånger skulle ställa sig svårt för en

sparbank att inom verksamhetsområdet finna organisationer, som kunde

anses vara fullt godtagbara representanter för skilda delar av dess verksamhetsområde

och som tillfredsställde skäliga anspråk på intresse för sparbankens

verksamhet. Det torde för övrigt kunna sägas, att de kommunala korporationerna

i många avseenden måste betraktas som representativa även

för flertalet ideella och fackliga organisationer. I den mån en sparbank vid

rekryteringen av sin huvudmannakår skulle önska att få anknytning till en

ideell eller facklig organisation, torde detta intresse kunna tillgodoses inom

ramen för propositionsförslagets bestämmelser om huvudmannaval. Utskottet

kan på grund av det anförda ej biträda ifrågavarande motioner.

Såsom departementschefen framhållit kan kommunernas på många håll

ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen skapa viss tvekan

om det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande inflytande på

huvudmannakårernas sammansättning. Nämnda olägenhet med kommunala

val av huvudmän torde emellertid vara av större betydelse endast när den

övervägande delen av huvudmannakåren representerar en och samma kom
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

93

mun. För övrigt får tillsynsmyndighetens övervakning anses vara ett tämligen

verksamt skydd i detta hänseende. Någon risk för att kommunalval

av huvudmännen skulle medföra en sådan politisering av huvudmannainstitutionen,

att sparbankernas verksamhet därav skulle skadas, torde icke

föreligga. En annan omständighet som åberopats mot kommunalval av

huvudmän är att en kommun kunde vilja se, att redovisningen av sparbanksvinsten

bleve så stor som möjligt, för att kunna utvinna största möjliga

skatteintäkter eller för att höga vinster skulle tillåta sparbanksanslag

till allmännyttiga och välgörande ändamål, d. v. s. syften som stode

den kommunala verksamheten nära. Ej heller sistnämnda farhågor torde

böra betonas alltför starkt. Men av hänsyn till de nackdelar, som sålunda möjligen

skulle kunna följa av ett alltför kraftigt kommunalpolitiskt inflytande

över en sparbanks verksamhet, anser utskottet propositionens förslag, att

lika stora delar av huvudmannakåren skall utses genom kommunalval och

genom självkomplettering, vara väl avvägt. Därigenom att de genom självkomplettering

tillsatta huvudmännen skall utväljas bland sparbankens insättare,

kommer huvudmannakåren att jämväl få direkta insättarrepresentanter.

Även detta måste räknas som en direkt förtjänst hos förslaget. Utskottet

vill med hänsyn till det anförda tillstyrka propositionens regler beträffande

tillsättande av huvudmän.

Va<i angår det i motionerna 1: 455 och II: 565 framställda yrkandet att

sparbank, i vilken huvudmannakåren för närvarande tillsättes av landsting

— det rör sig om två sparbanker i landet — måtte beredas möjlighet att bibehålla

gällande valmetod, finnes enligt utskottets mening icke särskilda

skäl att för dessa sparbanker medgiva en undantagsställning. På lika goda

grunder som åberopats i motionerna skulle också från andra sparbankers

sida kunna resas anspråk på ett konserverande av hittillsvarande valmetoder.

Det ligger i öppen dag, att ett allmänt tillmötesgående av dylika anspråk

helt skulle rasera möjligheten att åstadkomma enhetliga normer för

huvudmannavalen och därigenom vinna generella garantier för en allsidig

sammansättning av huvudmannakårerna. Utskottet kan därför icke tillstyrka,

att särbestämmelser beträffande huvudmannaval stadgas för nämnda två

sparbanker.

I 19 § i förslaget regleras de förutsättningar, under vilka utbetalningar av

räntor å garantifond och grundfond må ske. Räntorna skall i princip utbetalas

årligen, men vissa villkor har knutits till utbetalningen. Sålunda får,

om grundfond eller garantifond helt eller delvis gått förlorad, utbetalning

av räntorna icke äga rum, om till följd av utbetalningen vinsten å rörelsen

icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond till belopp,

vartill fonden skall uppgå. Detsamma skall gälla även där ränteutbetalningarna

skulle förorsaka, att förlust uppstodc å rörelsen och förlusten icke

skulle kunna täckas på annat sätt än genom minskning av garantifond eller

grundfond. Härjämte föreslås, att nämnda räntor ej får utbetalas, om till

följd av utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma, alt det förhållande,

som skall råda mellan sparbankens inlåning och dess fonder, skulle rubbas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

Slutligen får grundfondränta icke i något fall utbetalas, om utbetalningen

skulle föranleda, att själva årsresultatet av rörelsen bleve en förlust. I motionerna

I: 473 och II: 590 framföres den meningen, att det icke vore riktigt

att ränta å garantifond ej skulle få utbetalas förrän grundfonden uppbringats

till belopp, vartill den skulle uppgå. Ett sådant stadgande skulle

enligt motionärernas mening allvarligt försvåra eller rent av omöjliggöra

bildande av garantifond och kunde därför lätt leda till att sparbanken måste

upphöra med sin verksamhet. Motionärerna hemställer därför om sådan

ändring i förevarande lagrum, att ränta å garantifond får utbetalas även om

grundfond icke uppbringats till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vid övervägandet av detta spörsmål torde det vara angeläget att beakta

ändamålet med bildandet av garanlifond, eller säkerhetsfond som den

betecknas i gällande sparbankslag. Utskottet får erinra om att sparbank,

som icke förmår upprätthålla den lagstadgade minimirelationen mellan fonder

och inlåning, kan åläggas träda i likvidation. Det är i ett dylikt läge

som möjligheten att medelst garantifondbildning stärka fondställningen får

tillgripas. Genom att hidraga med tillskott till en garantifond kan de, som

har intresse av att sparbankens verksamhet fortsättes, uppbringa dess

fondmedel till erforderlig storlek och därigenom avvärja dess upplösning.

Beträffande tillskottsgivarnas rätt till ränta gäller enligt nuvarande sparbankslag

att ränteutbetalning får ske endast om »sparbankens återstående fonder

är tillräckliga för upprätthållande» av fondrelationen (34 § andra stycket).

En strikt tillämpning av de citerade ordalagen kan alltså medföra, att avsevärd

tid förflyter, innan ränta utgives. Förslaget vill mildra förutsättningarna

för ränteutbetalning. Också enligt förslaget uppställes visserligen det

■\illkoret

vid konstaterandet av om så är fallet får hänsyn tagas till jämväl garantifondens

inverkan på fondställningen. Förslagets lagtext talar nämligen i detta

sammanhang icke om »återstående» fonder. Den vidtagna uppmjukningen

av hittillsvarande lagregel har emellertid ansetts böra ha sin begränsning.

Så framgår av förslaget att utbetalning av ränta å garantifond bl. a. icke

skall få äga rum, om sparbankens fondställning är så labil, att ej endast

reservfonden konsumerats utan till och med grundfonden helt eller delvis

gått förlorad. Det är mot detta förbehåll invändning göres i de nu behandlade

motionerna. Enligt utskottets uppfattning synes det dock vara ett fullt

rimligt krav, att i den nyss skisserade prekära situationen en ränteutbetalning

till dem, som tillskjutit garantifonden, i varje fall icke skall få fördröja

ett återupprättande av grundfonden. Att tillskottsgivarnas intresse av

att erhålla ränta måste komma i efterhand i en sådan situation lär icke

behöva betraktas som uppseendeväckande. Såsom departementschefen med

rätta påpekat är tillskottsgivarnas ränteintresse i regel ett tämligen underordnat

motiv för deras medverkan, eftersom bidragen till både grundfond

och garantifond i övervägande utsträckning härrör från personkretsar, som

av allmänanda och omtanke om sparsamhetens främjande velat stödja tillkomsten

och utvecklingen av sparbanker i sina hemorter. Utskottet vill

s. 95 Kontrollera mot PDF

Bankouiskottets utlåtande nr 19 år 1955

95

framhålla, att det är denna syn på bidragsgivningen till grundfonder och

garantifonder som möjliggjort, att reglerna angående fondränteutbetalningen

kunnat få den i propositionen valda konstruktionen. Skulle motionärerna

vinna gehör för sin åsikt, att tillskottsgivarnas ränteintresse icke ens borde

få vika för den allra mest trängande konsolideringen av sparbanken, torde

det kunna ifrågasättas, om icke andra regeländringar borde följa som en

konsekvens härav. Exempelvis skulle det väl då icke i något fall kunna tilllåtas,

att garantifondräntan utbetalades, för den händelse rörelsen för något

år ginge med förlust. Av här anförda skäl kan utskottet icke biträda meningen,

att ränta å garantifondtillskott borde kunna utbetalas även om

grundfonden gått helt eller delvis förlorad. Även i övrigt finner utskottet de

föreslagna bestämmelserna om villkoren för utbetalning av räntor å grundfond

och garantifond väl motiverade.

Sparbankerna har under senare år vid upprepade tillfällen framställt önskemål

om att få driva checkräkningsrörelse. Främst har motiveringen härför

varit att sparbankerna genom att hålla checkräkning skulle kunna bjuda

sina kunder bättre service. I propositionen har detta önskemål blivit

tillgodosett på så sätt, att sparbankerna inom en i relation till inlåningen

på motboksräkning ställd s. k. fri sektor själva får bestämma formerna och

villkoren för inlåningen. Anordningen kan utnyttjas bl. a. för mottagande av

insättningar å checkräkning. Härjämte har sparbankerna lämnats rätt att

i viss omfattning lämna checkräkningskrediter. Utskottet anser det tydligt att

även inom sparbankernas traditionella kundkrets kan uppstå behov av att

sparbankerna skulle äga möjlighet att mottaga inlåning, som är av mera rörlig

karaktär än den inlåning som kan placeras på motboksräkningen. Att befogenheten

att öppna checkräkning för kundernas inlåning skulle skapa

förutsättningar för en i viss mån förbättrad kundservice lär icke kunna gendrivas.

Samtidigt torde det emellertid få medgivas, att en helt obegränsad

frihet att mottaga checkräkningsinsättningar skulle kunna föranleda en förskjutning

av sparbanksverksamheten till nya områden. Härvidlag har från

sparbankssakkunnigas sida åberopats att en dylik obegränsad frihet kunde

medföra risk för att sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella

sparmedel ginge förlorad, d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del

komme att utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen skulle till följd

härav bli mera affärsbanksbetonad. Den ändrade inlåningskaraktären skulle

troligen även inverka på utlåningsstrukturen. Sparbankerna skulle komma in

på verksamhetsfält, som finge betraktas såsom främmande för den egentligt

sparbanksmässiga verksamheten. I propositionen framhålles, att de sakkunniga

genom dessa uttalanden vidrört de spörsmål om gränsdragningen mellan

de olika kreditinstituten, vilka -— såsom tidigare angivits — avses bli

närmare prövade i en särskild utredning. Utskottet delar den i propositionen

anförda meningen att det i avvaktan på nämnda utredning får anses befogat

att iakttaga försiktighet vid införandet av checkräkningsrätt för sparbankerna

och vill därför icke invända mot att vissa begränsningar fastställes

i delta avseende.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

För genomförande av en begränsning beträffande inlåningen å checkräkning

har, såsom nämnts, förslaget anvisat anordningen med den fria sektorn.

Den fria sektorn är såsom framgått avsedd att rymma icke blott inlåning å

checkräkning utan även annan inlåning, som icke kan mottagas på den vanliga

motboksräkningen. I propositionen har framhållits att lämpligheten av

konstruktionen med den fria sektorn delvis vore beroende av huruvida nuvarande

individuella maximering av insättningar å motboksräkning borde

bibehållas. Enligt nuvarande regler skall sparbanks reglemente innehålla

bestämmelse om det belopp, högst 50 000 kronor, utöver vilket en och samma

insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat

sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Också enligt propositionen

skall finnas regler om insättningsmaximum beträffande motboksräkningen.

Propositionens stadganden i detta avseende är emellertid dels

betydligt mindre restriktiva än gällande lags — härtill återkommer utskottet

i det följande — dels också på annat sätt jämkade i förhållande till

gällande rätt. Sist åsyftade jämkning rör länsstyrelsernas nuvarande befogenhet

att lämna tillstånd för sparbank att på viss motbok mottaga större

belopp än det för sparbanken fastställda maximibeloppet. Denna befogenhet

har slopats. Ifrågavarande dispensmedel skall i stället kunna mottagas

inom den fria sektorn.

Till förmån för ett bibehållande av regler om insättningsmaximum har

under förarbetet på propositionsförslaget främst åberopats att den långfristighet,

som utmärkte inlåningen på motboksräkning, till ej ringa del kunde

återföras på föreskrifterna om iakttagande av insättningsmaxima. Den långfristiga

inlåningen hade satt sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning

utvälja marknadens säkraste, likaledes långfristiga placeringar, nämligen

lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Farhågor hade yppats för

att ett slopande av insättningsmaximum skulle medföra, att sparbankernas

inlåning så småningom underginge viss förändring. Sparbankerna skulle

komma att mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig

förräntning av sina överskottsmedel. En sådan inlåning skulle kunna

återverka pa sparbankens utlåning och närmast leda till en kreditgivning

av affärsbanksbetonad typ. Resultatet skulle kunna bliva en vidgning av

räntemarginalen, d. v. s. höjning av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna.

Genom en sålunda utvidgad verksamhet skulle sparbanksledningarnas

intresse avledas från sparbankens sparbefordrande uppgift

och inriktas på nya placeringsuppgifter. De som skulle bliva lidande på

den förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående stora

och små spararna av alla kategorier.

Under propositionsarbetet har emellertid även framförts motsatt mening

om det berättigade i regler om insättningsmaximum, och det har därvid

ifrågasatts, om ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas också att bestämmelserna härom i

förslaget borde utgå. Det framhålles i motionerna bl. a. att bestämmelsen

om insättningsmaximum i sparbankslagstiftningen anknöte till en princip,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

97

soin saknade full motsvarighet beträffande affärsbankerna och jordbrukskassorna.

Den allmänna samhälleliga utvecklingen och icke minst det stora

behovet av bostäder och rationaliseringen av jordbruksnäringen ställde stora

och växande anspråk på den art av kreditgivning som vore sparbankernas

väsentliga och naturliga verksamhetsområde. Begränsningen av sparbankernas

inlåningsmöjligheter hade verkat hindrande för denna verksamhet.

Enligt utskottets mening torde det icke kunna bestridas att bestämmelserna

i sparbankslagstiftningen om individuellt insättningsmaximum varit

ägnade att accentuera sparbankernas uppgift att främja sparandet. Det torde

med hänsyn härtill vara vanskligt att avgöra spörsmålet om slopande av

dessa bestämmelser utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor

rörande kreditinstitutens verksamhetsfält. Utskottet delar därför

den i propositionen hävdade uppfattningen om det rimliga i att under

avvaktan på den framtida utredning, som skall ta gränsdragningsfrågorna

under bedömande, tills vidare bibehålla regeln om insättningsmaximum.

Det må hänvisas till att i propositionen angående ny banklagstiftning motsvarande

synpunkter anlagts på spörsmålet om ett avskaffande av maximeringsbestämmelsen

rörande affärsbankernas sparkasseräkning och att dessa

synpunkter ej föranledde erinran från utskottet. A andra sidan vill utskottet

ej invända mot den i förevarande proposition föreslagna höjningen

av sparbankernas insättningsmaximum från 50 000 kronor till 100 000 kronor.

Efter denna avsevärda uppmjukning av maximiregeln torde densamma

endast i ringa mån vara ägnad att medföra de olägenheter, vilka antytts i

förenämnda motioner.

Av hänsyn till det anförda kan utskottet ej heller biträda det i motionerna

1:30 och 11:40 framställda yrkandet om upphävande av bestämmelserna

om insättningsmaximum i nuvarande sparbankslag.

Möjligheten alt genom införande av konstruktionen med en fri sektor

slopa länsstyrelsernas prövning av överskridanden å motboksräkning innefattar

enligt utskottets mening en avgjord förbättring. Då överskridandena

av maximibeloppen skall rymmas inom den fria sektorn får sparbankens

styrelse själv taga ansvaret för att större belopp tages emot och för de likviditetspåfrestningar,

detta kan medföra. En dylik konsekvens synes vara

på sin plats. Utskottet vill på grund av det anförda och med hänsyn till vad

departementschefen i övrigt anfört till förmån för införande av anordningen

med fri sektor godtaga densamma.

Storleken av den fria sektorn har i propositionsförslaget fastställts till 15

procent av övrig inlåning. I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas alt ramen

för den fria sektorn måtte vidgas till 20 procent. Såsom framgår av det förut

anförda är det avsett att den fria sektorn skall kunna rymma bl. a. inlåning

å checkräkning och överskridanden av insättningsmaximum å motboksräkning

— eller sparbanksräkning som denna räkning kallas i förslaget.

Även med beaktande av att i avvaktan på den framtida utredningen

om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten försiktighet skall iakt
7

Bihang till riksdagens protokoll 19oii. 8 samt. Nr 19

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

tagas vid införandet av checkräkningsrätt för sparbankerna finner utskottet,

att sektorn skäligen bör kunna vidgas till 20 procent. Utskottet ansluter

sig därför till vad motionerna I: 474 och II: 588 i denna del förordat.

Mot förslaget att begränsa checkräkningskrediterna till 25 000 kronor för

varje låntagare har utskottet ingen erinran.

Reglerna om inlåningsrätten har i förslaget konstruerats i överensstämmelse

med det hittills begagnade systemet. Såsom tidigare anmärkts kommer

emellertid frågan om enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparbanker

och jordbrukets kreditkassor att framdeles prövas av särskild utredning.

De ändringar i gällande inlåningsregler, som förordats i propositionen,

går främst ut på att i själva sparbankslagen inarbeta de provisoriska

reglerna i lagen den 23 maj 1952 med särskilda bestämmelser angående

sparbanks inlåning. Några tillägg och jämkningar har emellertid härvid

föreslagits. Sålunda har bl. a. hittillsvarande skillnad i inlåningsrättsligt

hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, köping

och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter

på landet slopats. Följaktligen skall täckningsfrihet gälla beträffande

samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger

inom 60 procent av taxeringsvärdet. Utskottet finner det tillfredsställande

att nuvarande åtskillnad i detta hänseende upphävts. Genom de föreslagna

ändringarna i gällande inlåningsregler har sparbankernas rätt att

mottaga inlåning kommit att utvidgas i jämförelse med vad som nu gäller.

Av hänsyn till sparbankernas mindre goda fondläge och svårigheter att förbättra

detsamma kunde visserligen anledning finnas att närmare granska

förutsättningarna för en ytterligare mildring av inlåningsreglerna. Denna

prövning bör emellertid kunna anstå och lämpligen upptagas vid den förestående

utredningen om de olika kreditinstitutens inlåningsregler.

Förslagets kassareservregler är i likhet med gällande bestämmelser om

kassareserv enbart inriktade på att skydda sparbankernas likviditet och

har sålunda icke tillagts någon funktion som penningpolitiskt instrument.

Reglerna har alltså samma karaktär som motsvarande regler i det av riksdagen

godkända förslaget till ny lag om bankrörelse. Utskottet vill erinra

om att utskottet vid sin behandling av banklagsförslaget anslutit sig till

departementschefens i förslaget uttalade mening, att en omprövning av de

för affärsbankerna gällande principerna för den penningpolitiska kassareservregleringen

vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd. Såsom departementschefen

framhållit bör vid denna utredning jämväl upptagas frågan,

huruvida icke kassareservregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas

även för sparbankerna.

Sparbanks kassareserv skall enligt gällande bestämmelser tillsammans

med den inneliggande kassan motsvara minst tio procent av insättarnas behållning

enligt senaste bokslut. Med hänsyn till att sparbankerna skall medgivas

rätt att mottaga inlåning å checkräkning och å kortfristig uppsägningsräkning

har en differentiering av kassaresei vkravet införts i förslaget. Kassareservskyldigheten

har sålunda i överensstämmelse med vad som före
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

99

slagits i banklagspropositionen beträffande affärsbankerna bestämis till 25

procent för förbindelser, som det åligger sparbank att fullgöra vid anfordran

eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad. För sparbanks övriga

förbindelser har en viss uppmjukning av nu gällande kassareservkrav ansetts

befogad, och kassareservplikten har beträffande dessa förbindelser

fastställts till åtta procent. De förordade procenttalen utgör enligt utskottets

mening en lämplig avvägning av det obligatoriska likviditetsskyddet.

Utskottet ansluter sig i anledning av det anförda till propositionsförslaget.

I princip råder icke möjlighet för sparbank att förvärva fast egendom vare

sig enligt nuvarande lag eller enligt förslaget. 32 § i förslaget upptager emellertid

i likhet med nuvarande regler den undantagsbestämmelsen, att sparbank

äger förvärva sådan fast egendom som är avsedd för sparbankens inrvmmande.

För samma ändamål stadgar förslaget rätt till förvärv av viss

lös egendom, nämligen tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som

har till uteslutande syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad

fast egendom eller tomträtt, samt förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag.

Förvärv av fast egendom, tomträtt och aktier av ifrågavarande slag är emellertid

enligt förslaget underkastade det villkoret att, då sparbanken vill förvärva

sådan egendom för belopp, vilket tillsammans med bokförda värdet av

sparbanken förut tillhörig egendom av ifrågavarande slag överstiger hälften

av fonderna, beslutet om förvärvet skall underställas länsstyrelsens stadfästelseprövning.

Angivna begränsning innefattar en uppmjukning i förhållande

till vad som nu gäller. Enligt nuvarande sparbankslag skall nämligen

förbehållet i fråga vinna tillämpning, då förvärvet skulle komma det sammanlagda

innehavet av sparbankens fasta egendom att överstiga en fjärdedel

av sparbankens fonder. I övrigt har till förslaget överförts nuvarande

bestämmelse att förvärv, som kräver stadfästelse, ej heller må komma till

stånd annat än efter beslut av huvudmännen, därvid minst två tredjedelar

av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen skall ha röstat för förvärvet.

De olika förbehåll, som nu angivits, gäller också beträffande förbättring

av byggnad, vari sparbanks lokaler är eller avses bli inrymda. I de

likalydande motionerna 1:468 och 11:578 samt i motionerna 1:474 och

11:588, vilka jämväl är likalydande, har önskemål framställts om en utvidgning

av sparbanks rätt att förvärva egendom varom här är fråga. I

sistnämnda två motioner framhålles, att det ganska ofta förekommer att

eu sparbank behöver lokaler för andra ändamål än för sparbankens inrymmande,

exempelvis för användning såsom semestergård för personalen

eller som personalbostäder. Sparbankerna borde därför ha möjlighet

att själva innehava sådana anläggningar. För att detta syfte skulle kunna

tillgodoses borde det i lag använda begreppet inrymmande utbytas mot ordet

behov. Motionerna I: 468 och II: 578 går än längre i kravet på eu uppmjukning

av nuvarande principiella förbud för sparbankerna att förvärva

fast egendom. Utöver de fastighetsförvärv, som vore avsedda för sparbankens

inrymmande, borde enligt motionärerna sparbank medgivas rätt att

förvärva fast egendom intill ett belopp motsvarande sparbankens egna fon
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

der. Ett dylikt medgivande borde även innebära, att sparbank ägde rätt att

i motsvarande grad ingå som medlem i fastighetsföreningar och som delägare

i fastighetsbolag. Såsom stöd för sin hemställan har motionärerna

främst åberopat, att sparbankerna genom en sådan placeringsrätt skulle få

större möjlighet att skydda sina fonder mot en penningvärdesförsämring.

Sparbankerna, som i likhet med försäkringsinstitutionerna huvudsakligen

förvaltade långfristigt kapital och härigenom vore i hög grad beroende, av

penningvärdets växlingar, hade genom de senaste decenniernas penningvärdesförsämring

fått realvärdet av sina fonder i hög grad reducerat.

Det för sparbankerna nu gällande principförbudet mot att förvärva fast

egendom har sin motsvarighet i gällande lagstiftning för affärsbankerna

och för jordbrukskassorna. Det av riksdagen godkända förslaget till lag om

bankrörelse har härvidlag icke inneburit någon förändring, och ej heller

beträffande sparbankslagstiftningen kan utskottet finna ett avsteg från

hittillsvarande grundsatser vara motiverat. Utskottet är ense med departementschefen

om att fastighetsförvaltning i större skala icke kan anses förenlig

med sparbankernas funktion att bedriva in- och utlåning av penningar

och verksamhet, som har samband därmed. Förbudet för sparbank

att förvärva fast egendom bör sålunda alltjämt upprätthållas som huvudregel.

Att härifrån bör liksom hittills göras undantag i fråga om sådana

förvärv, som avser att tillgodose behovet av lokaler för sparbankens inrymmande,

är emellertid givetvis befogat. Den möjlighet, förslaget öppnar,

att för angivna ändamål förvärva jämväl viss lös egendom synes motiverad.

Likaså vill utskottet godtaga, att förvärv av fastighet och jämförbar

egendom skall underställas tillsynsmyndighetens stadfästelseprövning,

därest förvärvet skulle komma det sammanlagda innehavet av sådan egendom

att överstiga viss del av fonderna. Att propositionen satt denna gräns

så högt som vid hälften av fonderna, hälsar utskottet med tillfredsställelse.

I sakkunnigbetänkandet har nämnda uppmjukning av gällande rätt motiverats

bl. a. med att tillsynsmyndigheten hittills mestadels godkänt fastighetsförvärv

inom ramen för 50 procent av fonderna. Utskottet vill emellertid

betrakta höjningen även såsom ett steg mot en friare bedömning vid

tillsynsmyndighetens prövning av de förvärv, som kräver stadfästelse. I

detta sammanhang må framhållas att varken i gällande banklag eller i den

antagna nya banklagen någon begränsning av ifrågavarande slag gäller för

affärsbankernas förvärv av egendom för bankens inrymmande. Enligt utskottets

mening bör hinder normalt ej föreligga för sparbank att till belopp

som överskrider 50-procentgränsen förvärva egendom för inrymmande

av banklokaler för huvudkontor och filialer eller för behov, som eljest kan

finnas för bedrivande av sparbankens konlorsrörelse, därest förvärvet kan

anses försvarligt ur trygghetssynpunkt och i övrigt tillgodoser rimliga krav

på lönsam placering. Även om den i motionerna 1:468 och 11:578 framförda

meningen angående lämpligheten av medelsplacering i fast egendom

intill fondernas värde icke kan vinna sådant beaktande, att sparbankerna

skulle få förvärva egendom enbart för detta syfte, torde det dock enligt ut
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

101

skottets mening vara försvarligt att vid ifrågavarande stadfästelseprövning

tillmäta visst avseende åt synpunkten, att fast egendom i många fall utgör

ett jämförelsevis betryggande placeringsobjekt. Vad sedan gäller den närmare

innebörden av kravet på att fastighet i sparbanks ägo skall vara avsedd

för sparbankens inrymmande vill utskottet likaledes uttala sig för eu

tämligen liberal tolkning. En sådan synes nog i stort sett ha varit vägledande

också vid tillämpningen av motsvarande stadgande i nuvarande

sparbankslag. Exempelvis må framhållas att det givetvis icke får betraktas

som nödvändigt att hela fastigheten disponeras för sparbanksverksamheten.

Ytterligare torde kunna anses att vissa lokalbehov, som närmast dikteras

av sparbankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen, lär kunna

tillgodoses med stöd av nu behandlade lagregler, oaktat lokalerna i fråga ej

är att betrakta som egentliga expeditionslokaler. Utskottet vill med dessa

uttalanden biträda propositionsförslaget i förevarande del.

I 34 § i förslaget regleras sparbankernas rätt till filialbildning. Liksom i

gällande rätt har gjorts en åtskillnad mellan större och mindre filialer. De

mindre filialerna — i förslaget betecknade sparställen — skall kunna inrättas

utan särskilt tillstånd. Härvidlag avviker ej förslaget från vad som nu

gäller. Vad angår de större filialerna, avdelningskontoren, har däremot gjorts

en utvidgning av sparbankernas rätt till fri filialbildning, som i stort överensstämmer

med regleringen av filialfrågan i förslaget till ny lag om bankrörelse.

Tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor är sålunda

erforderlig allenast då filialen är avsedd att inrättas i kommun, där sparbanken

icke förut driver rörelse vid huvudkontor eller avdelningskontor. Utskottet

vill uttala sin tillfredsställelse med denna uppmjukning av rådande

bestämmelser i ämnet. Förslaget innehåller vidare den nyheten, att filial

skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Någon anledning

att bibehålla nuvarande rätt för sparbankerna att efter särskilt tillstånd

öppna filial utanför verksamhetsområdet torde icke finnas, varför utskottet

biträder förslaget härutinnan.

Bland huvudpunkterna i förslaget märkes frågan om hur den offentliga

tillsynen över sparbankerna bör anordnas. Enligt nuvarande bestämmelser

utövas tillsynen över sparbankerna dels av länsstyrelsen och de s. k. allmänna

ombuden, dels av ett centralt verk, sparbanksinspektionen. Fördelningen

av tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen

bibehålies i propositionsförslaget. Däremot föreslås att allmänna ombudsinstitutionen

skall upphöra och att den tillsyn som utövats genom denna

delvis skall ersättas av en effektivisering av den årliga revisionen i sparbankerna.

Härvidlag innebär förslaget till en början, att kraven på revisionens

grundlighet skall skärpas. Dessutom föreslås alt revisionen skall verkställas

under medverkan av en särskild revisor, utsedd av länsstyrelsen. Denne

revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att motsvara del allmänna

ombudet. Förslaget att utbyta allmänna ombuden mot revisorer har

mötts med gillande av flertalet remissinstanser. Anordningen bar sin parallell

både i gällande banklag och i den antagna nya banklagen. Utskottet an
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

ser sig med hansyn härtill och på de av departementschefen i övrigt anförda

skälen böra tillstyrka förevarande reform.

Frågan om lämpligheten av att bibehålla länsstyrelserna och sparbanksinspektionen

vid tillsynen över sparbankerna upptages i motionen I: 476, där

förslag framställes om att organisationen av tillsynen över sparbankerna

bör utformas på sätt sparbankssakkunniga förordat. Enligt dessa borde länsstyrelsernas

befattning med tillsynsärendena upphöra och den centrala tillsynen

omhänderhavas av en nyinrättad myndighet tillskapad genom sammanslagning

av sparbanksinspektionen samt bank- och fondinspektionen.

Samma mening om tillsynens anordnande har kommit till uttryck i förslag,

som avgivits av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer. I utlåtande

över riksdagsrevisorernas berättelse anslöt sig statsutskottet (uti. nr

145/1952, 15 :o) till revisorernas uppfattning om fördelarna med en samordning

av den centrala offentliga tillsynen över affärs- och sparbanksväsendet.

Däremot sade sig utskottet icke vara lika övertygat om lämpligheten av

att avveckla länsstyrelsernas befattning med hithörande ärenden. På utskottets

hemställan beslöt riksdagen överlämna riksdagsrevisorernas uttalanden

i ämnet jämte dithörande remissyttranden till sparbankssakkunniga. Under

remissbehandlingen av sparbankssakkunnigas förslag har från vissa håll den

meningen framförts att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret

för sparbankstillsynen, antingen därigenom att tillsynen skulle kunna helt

överlåtas på ett av sparbankerna själva upprättat organ eller på så sätt att

en del av den statliga kontrollen över sparbanksväsendet, främst den mera

revisionsmässiga, skulle omhänderhavas av något organ som sparbankerna

gemensamt inrättat. Med hänvisning till att detta uppslag icke prövats av de

sakkunniga och till att uppslaget borde bli föremål för närmare överväganden

i särskild ordning, eventuellt också med avseende på tillsynen över

andra institut inom kreditväsendet, har departementschefen anfört, att han

sedermera ämnade ta initiativ till en utredning för närmare prövning av

nämnda alternativ för tillsynens organiserande. Utskottet har ej anledning

till erinran mot att alternativet i fråga blir föremål för närmare överväganden.

Av hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning som

antytts eventuellt skulle komma att visa sig lämplig har utskottet icke funnit

skäl att ta ställning till huruvida en helt centraliserad statlig sparbankstillsyn

skulle vara att föredraga framför den nuvarande. Det synes nämligen

välbetänkt att i avvaktan på resultatet av nämnda utredning bibehålla nuvarande

tillsynsorganisation med enbart den jämkning däri, som föranledes

av att de allmänna ombuden slopas.

På de nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning

till uttalande hemställer utskottet,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

viss ändring böra företagas i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om sparbanker — måtte, med bifall

till motionerna I: 474 och II: 588 i vad de rör storleken av

den sektor, inom vilken sparbank skall äga mottaga inlåning

s. 103 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr il) år 1955

103

å valfri räkning, men med avslag å sagda motioner i övrigt

ävensom å motionerna I: 455 och II: 565, I: 468 och II: 578,

I: 473 och II: 590, I: 475 och II: 589 samt I: 476, för sin del

antaga nämnda lagförslag med den ändringen att 25 § första

stycket erhåller följande lydelse:

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tjugu procent

av de enligt senaste bokslut å sparbanks räkning innestående

medlen, äger sparbank mottaga inlåning å annan, valfri

räkning.

B. att riksdagen måtte antaga övriga i propositionen framlagda

lagförslag;

C. att motionerna 1: 30 och II: 40 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 april 1955

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Mogård, Werner,

Boo, Kronstrand, Danmans och Björnberg; samt

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i

Landskrona, Sköldin, Gavelin, Persson i Norrby, Carlsson i Tibro och

Magnusson.

Reservationer:

1) av herrar Fahlander, Danmans, Björnberg och Magnusson, vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om sättet för val av huvudmän,

från och med det stycke på s. 91, som börjar med orden »Vad

törst», till och med det stycke på s. 93, som slutar med orden »två sparbanker»,

bort ha följande lydelse:

»Vad först--— (lika med utskottet)--— huvudmännen själva.

I motionerna 1:475 och 11:589 har motionärerna, med erkännande av

att förtjänsterna i propositionens förslag är obestridliga, framhållit, att

det vore önskvärt att sparbankslagen — inom den principiella ram som

propositionen anger — kunde ge sparbankerna större möjlighet alt anpassa

systemet för val av huvudmän efter de särskilda förhållanden, som råder

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

på varje ort, ett önskemål som vore särskilt motiverat av sparbankernas

karaktär av lokala organ och med hänsyn till att sparbankerna hade till

arten och omfattningen så skiftande verksamhetsområden, från socknar till

hela län. Enligt motionärernas mening borde propositionsförslaget kunna

kombineras med ett system, som främjade sparbankernas anknytning till

de folkliga rörelserna, i första hand fackliga och ideella organisationer av

folkrörelsekaraktär. Det i motionerna framförda förslaget innefattar att

det i sparbankernas reglementen skall kunna bestämmas, att huvudmannaval

skall ske på sätt i propositionen föreslagits, men motionärerna vill därjämte

öppna möjlighet för att upp till en tredjedel av huvudmännen skall

väljas efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer av betydelse

för sparbankens verksamhet. I detta senare alternativ ingår den bestämmelsen,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall utses av fullmäktige

i borgerlig primärkommun (-er) eller av landsting och minst en

tredjedel av huvudmännen själva.

Utskottet har — ---(lika med utskottet) —--detta önskemål.

Med hänsyn till de av departementschefen omnämnda nackdelar, som

möjligen skulle kunna följa av ett alltför kraftigt kommunalpolitiskt inflytande

över en sparbanks verksamhet, anser utskottet propositionens förslag,

att lika stora delar av huvudmannakåren skall utses genom kommunalval

och genom självkomplettering, vara väl avvägt. Därigenom att de

genom självkomplettering tillsatta huvudmännen skall utväljas bland sparbankens

insättare, kommer huvudmannakåren att jämväl få direkta insättarrepresentanter.

Även detta måste räknas som en direkt förtjänst hos

förslaget. Emellertid anser utskottet, att de i propositionen förslagna bestämmelserna

icke med nödvändighet måste vara av tvingande natur. Vad

i ovannämnda motioner 1:475 och 11:589 anförts finner utskottet värt beaktande.

Det i motionerna framförda förslaget synes väl tillgodose såväl

det allmännas intressen som sparbankernas naturliga önskemål att komma

i nära kontakt med de olika folkrörelserna. Det synes utskottet sålunda

kunna i sparbankslagen inrymmas möjligheter till den mindre variation i

valsystemet, som i motionerna föreslagits, och detta så mycket hellre som

reglementsbestämmelserna skall prövas och stadfästas av vederbörande tillsynsmyndighet.

Utskottet tillstyrker alltså, att propositionsförslaget kompletteras

på sätt i motionerna föreslagits. Härav påkallas jämväl en jämkning

av bestämmelserna i 6 § punkt 5 första stycket i förslaget till lag angående

införande av nya lagen om sparbanker.

Vad angår--— (lika med utskottet) -—--två sparbanker.»

dels ock att till följd härav 13 § första stycket i förslaget till lag om sparbanker

och 6 § punkten 5 första stycket i förslaget till lag angående införande

av nya lagen om sparbanker bort ha följande lydelse:

13 § första stycket lagen om sparbanker:

Huvudmän skola utses på sätt reglementet föreskriver, därvid skall iakttagas,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955

105

att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses av

fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingå i sparbankens

verksamhetsområde, eller av landsting,

att minst en tredjedel och högst hälften av huvudmännen skall utses av

huvudmännen själva, vid senare sammanträde än det som förrättas i samband

med sparbankens bildande bland insättare i sparbanken, vilka vid utgången

av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett tillgodohavande

i sparbanken av minst etthundra kronor, samt

att i den mån hälftenregeln icke skall tillämpas, återstoden av huvudmännen

skall väljas efter förslag av i reglementet angivna lokala organisationer

av betydelse för sparbankens verksamhet.

6 § punkten 5 första stycket lagen angående införande av nya lagen om

sparbanker:

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering

skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar

det antal huvudmän, som enligt det nya reglementet skall väljas av sparbankens

huvudmän. Återstoden av antalet huvudmän enligt det nya reglementet

utses så snart kan ske genom val på sätt i det nya reglementet

stadgas. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till dess nyss angivet

val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand skola uttagas

de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige,

landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvarstående

enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandattiderna utlöpa

ersättas genom val, som enligt det nya reglementet förrättas av sparbankens

huvudmän.

2) av herrar Boo, Severin i Stockholm, Schmidt och Sköldin, vilka ansett,

dels att utskottets motivering i det stycke, vilket börjar å s. 97 med orden

»Storleken av den fria sektorn», bort ha följande lydelse:

»Storleken av den fria sektorn har i propositionsförslaget fastställts till

15 procent av övrig inlåning. I motionerna I: 474 och II: 588 yrkas att ramen

för den fria sektorn måtte vidgas till 20 procent. Såsom framgår av det förut

anförda har avsikten med den fria sektorn väsentligen varit att tillmötesgå

sparbankernas önskan om införande av checkräkning. Därjämte skulle å

den ''valfria räkningen’, som den fria sektorn kallas i lagtexten, få mottagas

överskridanden av det för sparbanken fastställda insältningsmaximum å

sparbanksräkning. För bedömande av frågan om procenttalet för den fria

sektorn har departementschefen påvisat, att tillgängliga uppgifter om sparbankernas

nuvarande överskridanden av maximibeloppen enligt beviljade

dispenser tydde på att den fria sektorn endast i mindre mån komme att

användas för dessa överskridanden. Enligt dessa uppgifter skulle, därest insättningsmaximum

förutsattes vara 75 000 kronor, samtliga sparbanker

utom åtta ha utnyttjat mindre än tre procent av sektorns femton procent

för sådana dispensmedel. Den fria sektorn komme sålunda att i huvudsak

kunna utnyttjas för checkräkningsinsätlningar. Då genomsnittsinsättning8

Hihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. AV ]9

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Bankoutskottets utlåtande nr It) år 1055

arna å checkräkning hos provinsaffärsbankerna och centralkassorna för

jordbrukskredit under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent

av övrig inlåning komme sparbankerna sålunda att i praktiken bli jämställda

med dessa. De konsekvenser för sparbanksverksamheten, som kan

följa av en mera vidsträckt rätt till checkräkningsinlåning, torde — såsom

framgått av det föregående -— bli närmare klarlagda inom ramen för den

planerade allmänna undersökningen rörande gränserna för sparbankernas

funktionsområde. Visst material till vägledning för övervägandena i denna

fråga står emellertid redan nu till buds som resultat av sparbankssakkunnigas

utredningsarbete. Mot bakgrunden av detta torde det sålunda kunna

hävdas att en mera betydande tillströmning av checkräkningsinsättningar

måste komma att påverka den hittills vedertagna inriktningen av sparbanksverksamheten.

I belysning av vad departementschefen påvisat angående

möjligheten att utnyttja den fria sektorn för checkräkningsinlåning

och angående storleken av dylik inlåning vid affärsbankerna och centralkassorna

är det tydligt att en vidare fri sektor än vad som föreslås i propositionen

just skulle bereda utrymme för den mera betydande checkräkningsinlåning,

som kunde komma att ge en delvis ny prägel åt sparbanksrörelsen.

Konsekvensen skulle med andra ord bli att man föregrepe den

bebådade utredningen rörande gränserna för sparbanksverksamheten. Med

hänsyn härtill ter sig det i propositionen valda procenttalet väl avvägt. Sparbankssakkunniga

hade också enhälligt stannat för att förorda detta procenttal.

Utskottet tillstyrker detsamma.»

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 455 och II: 565, I: 468

och II: 578, I: 473 och II: 590, I: 474 och II: 588, I: 475 och II: 589 samt I: 476,

bifalla de genom propositionen framlagda lagförslagen;

B. att motionerna I: 30 och II: 40 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

3) av herrar Fahlander, Mogård, Danmans, Björnberg och Magnusson,

vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om rätt för sparbank att

förvärva fast och lös egendom, från och med det stycke på s. 99, som börjar

med orden »I princip», till och med det stycke på s. 101, som slutar med

orden »förevarande del», bort ha följande lydelse:

»I princip---(lika med utskottet)---grad reducerat.

Det för-----(lika med utskottet)----för sparbanksverksamheten.

Ytterligare torde kunna anses att vissa lokalbehov, som närmast dikteras av

sparbankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen, bör kunna få

tillgodoses av sparbank. Utskottet finner för sin del, att det i detta hänseende

i motionerna I: 474 och II: 588 framförda förslaget är förtjänt av bifall.

Lämpligast synes vara, att detta får komma till uttryck i lagen, och

ett stadgande härom synes därför böra givas i anslutning till motionärernas

förslag. Utskottet vill därvid framhålla, att sparbankslagen — till skillnad

s. 107 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 19 år 1955 107

från vad som gäller för affärsbanker och jordbrukskassor -- föreslås innehålla

ovanberörda stadgande om länsstyrelsens stadfästelseprövning, när

innehavet av fast egendom och viss lös egendom överstiger hälften av fonderna,

och därjämte krav på kvalificerad majoritet bland huvudmännen

för beslut i samma fall om egendomsförvärvet, samt att dessa bestämmelser

skulle enligt förslaget gälla även beträffande förvärv av sådan egendom,

som är avsedd för nu ifrågavarande ändamål.»

dels ock att till följd härav 32 § första stycket i förslaget till lag om

sparbanker bort ha följande lydelse:

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess behov. För samma

ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som

uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad

fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Vill

sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss sagts eller

förbättra byggnad, som sparbank förvärvat för omförmälda ändamål, för

belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig

fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör uppskattas,

överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hänskjutas till huvudmännens

prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar

av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig för densamma

samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

4) av herr Boo.

650809. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:346 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition a1 i texten