Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om bankrörelse m. m.
1955-03-08 · 108 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 4,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 106 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1955:5, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om bankrörelse m. m.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
1
Nr 5
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om bankrörelse m. m.
I en den 17 december 1954 dagtecknad proposition, nr 3, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om bankrörelse
2) lag angående införande av nya lagen om bankrörelse;
3) lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)
om aktiebolags pensions- och andra stiftelser.
Berörda lagförslag är av följande lydelse.
Förslag
till
lag om bankrörelse
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Bankrörelse må, förutom av Sveriges riksbank, drivas endast av bankaktiebolag,
som därtill erhållit Konungens tillstånd (oktroj).
Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken ingår
inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas.
Angående postsparbanken och postgirorörelsen samt sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit och järnkontoret är särskilt stadgat.
2 §.
Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank
och Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning
av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användningen av ordet
bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.
3 §•
Bankaktiebolag skola stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet,
varom förmäles i 162 §.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 5
2
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för
registrering eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet, skall föras
bankregister hos registreringsmyndighet, varom förmäles i 174 §.
Om bankaktiebolags bildande
4 §.
1 mom. De som vilja stifta bankaktiebolag skola upprätta bolagsordning
samt därå söka Konungens stadfästelse.
Stiftarna skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare och
till antalet minst tio.
Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.
Konungen prövar bolagsordningens överensstämmelse med denna lag samt
lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver, med hänsyn
till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser
må erfordras.
Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster
Konungen bolagsordningen samt beviljar oktroj för en tid av högst tio år
och därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.
2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning skall ock sökas
Konungens stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att
i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut.
3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till tillsynsmyndigheten.
4 mom. Vid meddelande av oktroj äger Konungen stadga skyldighet för
bankaktiebolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som bestämmes
av Konungen, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning i enlighet
med de i föräldrabalken och eljest i lag givna bestämmelserna.
5 §.
Bolagsordning för bankaktiebolag skall angiva:
1. bolagets firma;
2. de rörelsegrenar bolaget må utöva;
3. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;
4.
det belopp varå aktie skall lyda (nominella beloppet);
5. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;
6. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots uppdrag,
så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant ej skola väljas å
bolagsstämma, huru de skola tillsättas;
7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande och vilka ärenden som
skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem som omförmälas i 106 §;
samt
8. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, då
föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.
Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas,
att lägsta och högsta antalet angives.
6 §.
Bankaktiebolags firma skall innehålla ordet bank.
Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registre
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
3
rad, ännu bestående banks firma, så ock från benämning å utländsk bankinrättning,
som är allmänt känd här i riket.
7 §•
Aktiekapitalet skall fördelas i aktier å lika belopp i svenskt mynt. Där
aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen, kunna bestämmas till
lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet ej utgöra mindre än tredjedelen
av högsta beloppet.
Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än nominella
beloppet. Betalningen skall erläggas i penningar, där den ej må annorledes
fullgöras efter vad i 26, 187 och 189 §§ sägs. Sedan för aktie full betalning
blivit erlagd, är aktieägaren icke pliktig att ytterligare tillskjuta
något.
Aktie är mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka ställas
till viss man.
8 §•
1 mom. Skall för bankaktiebolag, vars aktiekapital skall kunna utan
ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, förbehåll
träffas om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt
bestämda grunder efter vad i 45 § sägs, eller skola, i den mån sådant må
ske, grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma
avvika från vad därom finnes föreskrivet i denna lag, skall bestämmelse
härom intagas i bolagsordningen.
Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, angives räkenskapsåret
i bolagsordningen.
Där ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva
det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de
skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av
bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen
särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som vid
aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.
2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten
att förfoga över aktie än som framgår av 18 §.
Ej heller må i bolagsordningen intagas bestämmelse, som inskränker bolagsstämmas
rätt att besluta om bildande av stiftelse enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser eller om överföring av vinstmedel
till sådan stiftelse.
9 §.
Sedan oktroj beviljats, skola stiftarna upprätta teckningslista. Teckningslistan,
som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter,
skall angiva:
1. det belopp, som skall inbetalas för aktie;
2. den tid, inom vilken inbetalning av aktie skall ske, samt, där inbetalningen
må äga rum i poster, tiden för varje inbetalning;
3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men allenast
visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken
av detta belopp; samt
4. den tid, ej överstigande sex månader från det oktroj beviljats, inom
vilken konstituerande stämma skall hållas.
I teckningslistan skall jämväl intagas erinran om den i 18 § stadgade in
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
skränkningen i rätten att förvärva aktier. Äga andra än stiftare teckna aktier,
må i teckningslistan föreskrivas, att tilldelning av aktier, som ej tillkomma
stiftarna på grund av teckning före listans framläggande, skall ske
efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i teckningslistan
angivas den beräkningsgrund, efter vilken de aktier, som tecknas efter
listans framläggande, i händelse av överteckning skola å konstituerande
stämman fördelas mellan tecknarna.
10 §.
1 mom. Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller
i avskrift som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna.
Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrifter
av oktrojbeslutet och bolagsordningen.
Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teckning
av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.
2 mom. Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare
må tecknas allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som
gjorts av stiftarna innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas
uppgift om det antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen
för listans framläggande.
När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.
11 §•
Ej må stiftare eller annan njuta gottgörelse av bankaktiebolaget för dess
bildande utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen
nödvändiga. Ej heller må, utom i fall varom stadgas i 189 §, stiftare
förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.
12 §.
Aktieteckning är ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista
i huvudskrift eller sådan avskrift som i 10 § 1 mom. sägs, eller där listan
saknar uppgift om aktieteckning av stiftarna efter vad i 10 § 2 mom. stadgas.
Aktieteckning med villkor är, utom i fall som sägs i 189 §, ogiltig.
13 §.
Har ej beslut om bankaktiebolagets bildande fattats å konstituerande
stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till
vilken frågan uppskjutits enligt 15 §, jämförd med 23 § 1 mom. tredje stycket
lagen om aktiebolag, är aktieteckningen icke vidare bindande.
Detsamma skall gälla, där ansökan om bolagets registrering icke gjorts
inom ett år efter det oktroj beviljats eller genom lagakraftägande beslut
ansökan om bolagets registrering blivit avslagen.
14 §.
Ej må, sedan bankaktiebolaget registrerats, sådan grund för aktietecknings
ogiltighet, som avses i 12 § och 13 § första stycket, göras gällande,
utan så är att den hos registreringsmyndigheten anmälts före registreringen.
15 §.
1 mom. Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid,
som blivit bestämd i teckningslistan, hållas å ort inom riket. Ä stämman
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
5
skola stiftarna framlägga de listor, å vilka aktieteckning skett, jämte oktrojbeslutet
och bolagsordningen. Om tilldelning av aktier skall ske efter stiftarnas
bestämmande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad handling
med uppgift om tilldelningen.
2 mom. Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida
bankaktiebolaget skall komma till stånd. Biträdes beslut om bolagets
bildande av samtliga närvarande röstberättigade, eller finnas vid omröstning
de flesta röstande med ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid
stämman företrädda aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet
hava förenat sig därom, skall bolaget anses bildat. 1 annat fall
är frågan om bolagets bildande förfallen.
3 mom. I övrigt skall beträffande konstituerande stämma i tillämpliga
delar gälla vad i 21 och 22 §§, 23 § 1 mom. tredje stycket samt 25 § lagen
om aktiebolag finnes stadgat.
16 §.
Är bankaktiebolag bildat, skall å konstituerande stämma förrättas val av
styrelse och revisorer.
17 §.
I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman, skall
vad om talan å bolagsstämmobeslut är stadgat i 115 § 1 mom. första stycket
och andra stycket första punkten samt 2 mom. så ock i 116 § äga motsvarande
tillämpning. Har bankaktiebolag i strid med vad i 164 § 1 mom. sägs
blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander mot beslutet om bolagets
bildande förelåg som avses i 115 § 1 mom. andra och tredje styckena, är beslutet
gällande, om klandertalen ej instämts inom föreskriven tid eller instämd
klandertalan ogillats.
18 §.
Aktie i bankaktiebolag må genom teckning eller överlåtelse förvärvas endast
av svenska medborgare, av svenska bolag och föreningar, som utan
hinder av bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
äga förvärva fast egendom eller gruva, ävensom av andra svenska samfälligheter
och stiftelser. Har aktieförvärv skett annorledes än genom teckning
eller överlåtelse, skall vad nyss stadgats icke i något fall medföra hinder
för aktieägaren att med stöd av den företrädesrätt till teckning eller erhållande
av nya aktier, vilken enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande
bolagsordningen är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma ytterligare
aktier.
Förvärv av aktie, som skett i strid med innehållet i första stycket, är
ogillt.
19 §.
Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bankaktiebolaget enligt föreskrifterna
i denna lag registreras, såframt bolagets aktiekapital, som är det tecknade
belopp för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier
som må hava förklarats förverkade enligt 28 §, uppgår till minimikapitalet
samt full betalning behörigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt
belopp cj understigande minimikapitalet.
20 §.
Innan bankaktiebolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller
ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka,
6
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äger den dock föra talan i
mål rörande bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande
av tecknat aktiebelopp.
I fråga om ansvarighet för stiftare, styrelsen, annan ställföreträdare för
bolaget eller aktieägare, som handla å bolagets vägnar innan det registrerats,
så ock beträffande giltigheten av avtal, som ställföreträdare ingått för
oregistrerat bolag, skola bestämmelserna i 28 § andra stycket samt 29 och
30 §§ .lagen om aktiebolag äga motsvarande tillämpning, därvid i nämnda
lagrum upptagna hänvisningar till 32, 87 och 204 §§ samma lag i stället
skola avse 22, 81 och 173 §§ denna lag.
21 §.
Bliver bankaktiebolaget ej registrerat, äro styrelseledamöterna, en för
alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit å tecknade
aktier återbäres till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd,
som må vidtagas enligt 20 § första stycket. Återbäringen skall ock
omfatta förkovran, där sådan uppkommit.
22 §.
Ansökan om bankaktiebolagets registrering skall göras av styrelsen senast
ett år från det oktroj beviljats.
Ansökningen skall beträffande styrelseledamot och styrelsesuppleant innehålla
uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring
att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.
I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall
tecknas, där den ej tecknas av styrelsen allenast på grund av denna lag.
Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket, gäller
vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.
Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:
1. de listor, å vilka aktieteckningen ägt rum, jämte avskrift av desamma;
2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman;
3. två avskrifter av oktrojbeslutet och bolagsordningen;
4. avskrift av den i 15 § 1 mom. omförmälda handlingen rörande tilldelningen
av aktier;
5. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad handling, innehållande
uppgift dels om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt
rum, samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverkade
enligt 28 §, dels angående det belopp, som inbetalts å aktiekapitalet, och, där
aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella beloppet
av de aktier, som till fullo betalts, dels ock om det sätt varpå inbetalningen
skett.
Har ej å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller
annan, som är bemyndigad att teckna bolagets firma, egenhändigt skrivit
sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild
bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.
Om aktiebrev och aktiebok
23 §.
Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bankaktiebolagets
firma, ordningsnummer å den eller de aktier, å vilka breven lyda, akties
nominella belopp och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning
må kunna återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt;
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
7
dock skall varje aktiebrev vara egenhändigt underskrivet av minst en styrelseledamot.
I varje brev å aktie skall angivas den i 18 § bestämda inskränkningen i
rätten att förvärva aktier. Kunna, då aktiebrev utgivas, enligt bolagsordningen
aktier av olika slag finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebreven.
Har i bolagsordningen intagits förbehåll, som i 45 § sägs, skall ock
förbehållet angivas i varje brev å aktie som det avser.
Aktiebrev må ej utgivas, innan bolaget registrerats och full betalning
erlagts för den eller de aktier varå brevet lyder. Vid ökning av aktiekapitalet
må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 42i § registrerats
såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier vid sådan
ökning av aktiekapitalet, som avses i 44 §, stadgas i nämnda paragraf.
Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktieboken.
Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skuldebrev.
24 §.
Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och
kommit i förvärvarens besittning och finnes sedan, att den, som verkställde
överlåtelsen, ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar
förfoga över aktiebrevet, äger nye innehavaren ändock företräde till aktien,
där han var i god tro, och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa
lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser
till viss man eller in blanco.
Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,
att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen
var ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar,
utan ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida
så var fallet. Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, är
förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill
föreligger.
Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gäller ock i fråga om pantsättning
av dylik handling.
Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopar annat fång än
överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse eller
pantsättning av aktiebrevet vad förut i denna paragraf är stadgat äga tilllämpning
jämväl med avseende å förstnämnda fång.
överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev är ej gällande mot överlåtarens
eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse
eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.
25 §.
1 mom. över bankaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att dfördröjligen
efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av
betryggande lösblads- eller kortsystem.
I aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummerföljd
med uppgift å aktietecknarna.
Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda
och styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröj ligen införas
i aktieboken, där ej hinder möter av stadgandet i 18 §. Om förvärv av
aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om förvärvet ej införts
i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes.
Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall fångets
8 Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall antecknas dagen då
införing sker.
Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för
att pröva de frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kunna
yppas. Dock skall, där enligt bolagsordningen rätten till deltagande i bolagsstämmas
förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker viss
tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som nyss
sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.
Styrelsen åligger att låta envar, som sådant önskar, å bankaktiebolagets
huvudkontor taga kännedom om aktieboken å de tider banken hålles öppen
för allmänheten, ävensom, mot avgift, erhålla till riktigheten styrkt utdrag
därur.
2 mom. Där hinder ej möter av stadgandet i 18 §, må styrelsen ej vägra
att i aktieboken såsom ägare införa den som företer aktiebrev, såframt han
kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista överlåtelsen tecknad
in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i överlåtelsen.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing
av förvärv på grund av skriftlig överlåtelse av aktiebrev, om förvärvet skett
efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlåtelse och sistnämnda
fång blivit infört i aktieboken.
Den till vilken aktie övergått är ej gentemot bolaget att anse såsom aktieägare,
innan han införts i aktieboken.
När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med påskrift
om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett
annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fångets beskaffenhet anmärkas
i påskriften.
Om inbetalning av aktiekapital
26 §.
Senast inom två månader från bankaktiebolags bildande skall aktie till
fullo betalas.
Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,
där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom
insättning för bolaget å bankräkning, varom stadgas i 187 §.
27 §.
Fordran å oguldet aktiebelopp må ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.
28 §.
Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det förfallna
beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från
förfallodagen.
Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen,
där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av
honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklarats
förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats
övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras,
förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna
Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
9
förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligj/andra
stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till
aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.
Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt,
som gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares
postadress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång
eller tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.
29 §.
Ändå att aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, är aktietecknaren,
där bankaktiebolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts
inom två år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden,
skyldig att, såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbetalning
å aktien.
30 §.
Fullgöres, efter det ansökan om bankaktiebolagets registrering gjorts,
ytterligare inbetalning å aktier, skall inom sex månader efter inbetalningen
anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen,
som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla
uppgift om det sätt varpå inbetalningen skett.
I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella
beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningen äro till fullo
betalda.
31 §.
Hava, sedan ansökan om bankaktiebolagets registrering gjorts, aktier förklarats
förverkade, åligger det styrelsen eller verkställande direktör att för
registrering av den sålunda skedda minskningen av aktiekapitalet ofördröjligen
anmäla antalet förverkade aktier.
Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav skett, skall
anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret införas, att det
belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet, minskats med
det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.
Om aktiekapitalets ökning
32 §.
ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må beslutas av bolagsstämma.
Erfordras för beslutet ändring av vad i bolagsordningen stadgas om
aktiekapitalet, må beslutet fattas först sedan stadfästelse å ändringen meddclcits.
Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter undertecknat
yttrande över den föreslagna kapitalökningens betydelse för bankaktiebolaget
skola genom styrelsens försorg dels minst cn vecka före bolagsstämman
hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna dels ock framläggas
å stämman. Där ej balansräkningen för nästföregående räkenskapsår
fastställes å stämman, skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga
och framläggas å stämman:
1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,
samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år
balansräkningen avser;
2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad berättelse, däri upplysning
lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,
om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning vilka inträffat efter
förvaltningsberättelsens avgivande; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.
33 §.
Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:
1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;
2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras;
3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller
bolagsordningen må tillkomma aktieägare;
4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt
35 § kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädesrätt
till teckning;
5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;
6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke
tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej jämlikt stämmans
beslut fördelningen skall ankomma på styrelsen; samt
7. det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktierna först må
utgå, varvid dock detta år må bestämmas senast till året efter det räkenskapsår,
under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.
I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktiekapitalet uppgår
vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats
såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall
beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats
förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.
Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimibelopp
för att aktieteckningen skall bliva bindande.
I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om aktiekapitalets
nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 45 §, skall i
beslutet intagas erinran därom.
34 §.
Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller
verkställande direktör ofördröjligen anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll rörande beslutet,
så ock i huvudskrift och avskrift det i 32 § andra stycket första punkten
omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i nämnda
stycke 2 och 3.
Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 167 § 1 mom.
35 §.
Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ökning, skola teckningslista
och kungörelse om beslutet upprättas samt undertecknas av samtliga
styrelseledamöter.
I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolagsstämmans
beslut om aktiekapitalets ökning ävensom erinran om den i 18 § stadgade
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
11
inskränkningen i rätten att förvärva aktier. Har i ökningsbeslutet bestämmelse
ej meddelats om tiden för betalning av nya aktier, skall sådan bestämmelse
upptagas i teckningslistan och kungörelsen.
Sedan ökningsbeslutet registrerats, skall styrelsen låta infora kungörelsen
i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där styrelsen har sitt
säte Det åligger ock styrelsen att ofördröj ligen i rekommenderat brev om bolagsstämmans
beslut underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning
utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.
36 §.
Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bankaktiebolagets
tillgångar och vinst, är varje aktieägare berättigad att, i den man
det kan ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som svarar
mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika
slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst,
skall i fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier galla vad i bolagsordningen
föreskrives.
37 §.
Aktieägare, som vill begagna honom tillkommande företrädesrätt till teckning
av Aya aktier, är skyldig att förete det eller de aktiebrev, å vilka teckningsrätten
grundas; och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev
förses med påskrift att teckningsrätten begagnats.
38 §.
Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift
eller i avskrift, som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller
av två styrelseledamöter. .
Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen
samt i avskrift de enligt 32 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, tramlagda
handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet samt i huvudskrift
eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktör undertecknad
uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbeslutet varit
införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar. Ä
varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläggande.
När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.
39 §.
Teckning av ny aktie är ogiltig, där den ej göres å teckningslista i huvudskrift
eller sådan avskrift som i 38 § sägs.
Teckning med villkor är, utom i fall varom stadgas i 189 §, ogiltig.
Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra
styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos registreringsmyndigheten,
innan registrering jämlikt 42 § ägt rum i anledning av anmalan,
som gjorts efter det aktien till fullo betalts.
40 §.
Sedan teckning av nya aktier avslutats, skall ofördröjligen genom styrelsens
försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknarna ske med tillämpning
av vad i 36 § samt i ökningsbeslutet enligt 33 § första stycket 6 ar
föreskrivet. Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och undertecknas
av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens forsorg ofordrojligen
upptagas i aktieboken.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
41 §.
Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning
tattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, mom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betalning
för ny aktie erläggas.
Vad i 7 § samt 28 och 29 §§ är stadgat om betalning för aktie skall äga
motsvarande tillämpning vid ny aktieteckning.
42 §.
1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av
de nya aktierna bestämda tiden skall för registrering anmälas, huru många
nya aktier som till fullo betalts. Anmälningen, som skall vara undertecknad
av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om det sätt varnå
inbetalningen skett.
1 anmälningen skall för registrering uppgivas det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola fogas:
1. teckningslistorna jämte avskrift av desamma;
2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans
beslut om ökningen varit införd; samt
3. avskrift av den i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av
nya aktier.
Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må registrering
ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya aktier med sammanlagt
nominellt belopp ej understigande minimibeloppet. Har, enligt vad i
167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats att den tidigare anteckningen om
okningsbeslutets registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke
vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras
till aktietecknarna jämte fem procent ränta därå.
2 mom. Bliva efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytterligare
till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetalningen antalet sådana
aktier anmälas för registrering. Anmälningen skall vara undertecknad av
samtliga styrelseledamöter samt innehalla uppgift som i 1 mom. första stvcket
sägs.
3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av
anmälan enligt 1 eller 2 mom., anses ökat med sammanlagda nominella
beloppet av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalts.
4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader
därefter styrelsen eller verkställande direktör för registrering anmäla antalet
förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock anstå, till dess anmälan
sker jämlikt 1 mom.
43 §.
i ^*n.^er.av vad i 32-—42 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktie
kapitalets
ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I
sadant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande
tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.
Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse
och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.
Å bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut
samt å styrelsens skyldighet att viss tid före stämma hålla handlingar tillgång!^
°Éch Pa stämman framlägga handlingarna skola bestämmelserna i
32 § äga tillämpning.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
13
Vad i 34 och 41 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktiekapitalets
ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande
av kapitalökningen.
Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna
upptagas i aktieboken eller den i 42 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för
registrering äga rum.
44 §.
1 mom. Finnas i bankaktiebolag, enligt den för nästföregående räkenskapsår
fastställda balansräkningen och bolagsstämmans beslut i anledning
av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel, som ej avsatts
till reservfond, må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana
vinstmedel.
1 avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 32 § första stycket är stadgat.
ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall
ökas och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till
vilket aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande
ökningsbeslutets innehåll gälla vad i 33 § första stycket 7 och andra
stycket sägs.
Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens försorg dels minst en
vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna
dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej ordinarie bolagsstämma,
skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:
1. avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräkningen,
försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets
vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för samma år;
2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad handling, innehållande
dels upplysning, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,
om händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning, vilka inträffat
efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels ock försäkran, att anledning
ej yppats att balansräkningen upprättats i strid med bestämmelserna i
91 §; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.
Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, är varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna erhålla
det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.
Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i
bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier
gälla vad i bolagsordningen föreskrives.
2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens försorg kungöras
på sätt i 35 § stadgas, ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkställande
direktör anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas
dels två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, dels ett exemplar av de
tidningar, i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående
räkenskapsår fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats
å ordinarie bolagsstämma, av de handlingar, som efter vad i 1 mom.
tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.
Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med
det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.
De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd.
Ej må brev å ny aktie utlämnas till aktieägare, innan registrering av
beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de aktiebrev,
14
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
varå rätten att erhålla ny aktie grundas. Genom styrelsens försorg skall sådant
aktiebrev förses med påskrift angående uppvisandet. När brev å ny
aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.
Om aktiekapitalets nedsättning
45 §.
I bankaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, såframt förbehåll
därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordningen, kunna
genom inlösen av aktier med ekonomisk företrädesrätt nedsättas enligt grunder
som stadgas i förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda
minimikapitalet.
Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets
registrering stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordningen, varigenom
förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall må dock
nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier med företrädesrätt, utgivna
på grund av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som av bolagsstämman
eller, enligt 43 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolagsordningen
registrerats.
Då enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa aktier
skola inlösas, skall styrelsen eller verkställande direktör ofördröj ligen göra
anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med motsvarande
belopp. Vid anmälan skall fogas, där inlösen beslutats av bolagsstämma,
två avskrifter av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en
av styrelsen underskriven handling rörande bestämmandet av vilka aktier
som skola inlösas. Då registrering skett, skall aktiekapitalet anses nedsatt,
och må inlösen ej dessförinnan ske.
När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens försorg förses med
påskrift om inlösandet.
46 §.
1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 45 § sägs
fattas av bolagsstämma efter vad i 111 och 112 §§ stadgas.
Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens försorg dels minst
en vecka före bolagsstämman hållas hos bankaktiebolaget tillgängligt för
aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen för
nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola ock efter vad
nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:
1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med anteckning
om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,
samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år
balansräkningen avser;
2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad berättelse, däri upplysning
lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,
om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning, vilka inträffat efter
förvaltningsberättelsens avgivande; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.
Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket
sägs gälla beträffande båda stämmorna.
Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall
nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras.
I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen mot
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
15
svarande beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas
till reservfonden, eller att det skall avsättas till en särskild fond att
användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av nämnda
belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.
Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan
därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom
ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktör
anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter
av protokoll som förts i ärendet, så ock avskrift av den för nästföregående
år fastställda balansräkningen eller, där fastställelse av balansräkningen
ej skett i samband med nedsättningsbeslutet, av de i andra stycket 1, 2 och
3 omförmälda handlingarna.
Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, är nedsättningsbeslutet
förfallet.
2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av
aktier, genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minskning
av aktiernas nominella belopp.
Genom styrelsens försorg skall, när aktie inlöses eller nominella beloppet
minskas mot återbetalning av aktiekapital, aktiebrevet förses med påskrift
därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan, verkställas, när aktie indragits
eller nominella beloppet minskats utan återbetalning.
47 §.
1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § må, där beslutet
icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet
skall avsättas till reservfonden, ej bringas till verkställighet utan rättens
tillstånd.
Rättens tillstånd skall av styrelsen sökas senast inom sex månader efter
det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid ansökningen skall fogas bevis
att beslutet blivit registrerat. Rätten skall utfärda kallelse å bolagets borgenärer,
med föreläggande för den som vill bestrida ansökningen att sist å
viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan
därom vid äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen
skall anslås i rättens kansli sex månader före inställelsedagen samt kungöras
i allmänna tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första
gången fem och tredje gången sist två månader innan den dagen inträffar.
Styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökningen,
blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit aktiekapitalets
nedsättning eller att säkerhet, som av rätten godkännes, ställts för deras
fordringar, skall ansökningen bifallas.
Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, skall
fordringen ej utgöra hinder mot bifall till ansökningen, där inför rätten visas
att å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av
aktiekapitalet.
Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut, som meddelats
i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse
ofördröjligen avsändas till registreringsmyndigheten.
Rättens beslut, varigenom tillstånd till nedsättningens verkställande givits,
skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen
eller verkställande direktör anmälas för registrering. Anmälningen skall vara
åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.
16 Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit
registrerat.
2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., är, där
bolaget försättes i konkurs'' på ansökan som gjorts inom ett år från det rättens
beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering kungjordes
i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej samtyckt
till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller, enligt vad
i 173 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut, varigenom
nedsättning medgivits.
48 §.
Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § föreskrift
att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden,
skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsättningen blivit registrerat.
I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke äga rum, utan att
rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt verkställd registrering
är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.
Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av styrelsen.
Vid ansökningen skall fogas bevis att beslutet om nedsättningen blivit
registrerat. Rätten skall utfärda kallelse å bankaktiebolagets borgenärer,
med föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag,
sedan tre månader förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid
äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen skall anslas
i rättens kansli tre månader före inställelsedagen samt kungöras i allmänna
tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första gången
två månader och tredje gången sist en månad innan den dagen inträffar.
Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka
hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar
eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes,
ställts för deras fordringar, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av
nedsättningen vinstutdelning därefter må äga rum.
Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgör
fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdelning
till aktieägarna, men skall, där vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet
enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen svarande
belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så stor del av
stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdelningen
motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet upphör
när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av
aktiekapitalet.
Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan
det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktör anmälas för
registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift
eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.
49 §.
Egen aktie må bankaktiebolag ej förvärva i annan ordning än i 45 eller
46 § sägs eller mottaga såsom pant. Avtal, som träffats i strid med förbud
varom nu sagts, är ogillt.
Bankontskottets utlåtande nv 5 år 1955
17
Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning
eller eljest förfoga över bolagets egendom
50 §.
Av bankaktiebolags årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande
av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femton procent
avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda
minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som
kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode (tantiem).
Sedan fonden uppgått till ett belopp motsvarande femtio procent av aktiekapitalet,
må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under
det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.
Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må
hava erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet, så ock, där aktie
förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.
Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets
verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga, till framtida
förfogande avsatta medel.
51 §.
1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets
nedsättning efter ty i 45 och 47 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som
förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den
mån vinsten icke skall avsättas till reservfond. Angående förbud mot vinstutdelning
är för visst fall stadgat i 48 §.
2 mom. Beslutas och verkställes vinstutdelning i strid med vad i 1 mom.
eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som
uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent
ränta därå.
Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd
balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid med
bestämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens
oriktighet.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som medverkat
till beslutet om vinstutdelning eller verkställande av detta eller till upprättandet
eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande
skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stadgade grunderna.
3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i
strid med förbehåll som i 45 § sägs eller med bestämmelserna i nämnda
paragraf eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med återbetalning
till aktieägarna enligt 47 § utan iakttagande av vad där i 1 mom.
är föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stadgat
om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbäringen
äga motsvarande tillämpning.
52 §.
Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens föreskrifter
besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst
som enligt 51 § må utbetalas till aktieägarna.
Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 8 samt. Nr 5
18
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för föremålet för bankaktiebolagets verksamhet eller
för verksamhetens syfte. Dock äger bolagsstämma använda tillgångar till
allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till
ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt
får anses skäligt.
Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes
vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.
Om rörelsen
53 §.
Med den inskränkning nedan sägs må bankaktiebolag, jämte in- och utlåning
av penningar, idka annan verksamhet som därmed står i samband.
Om rätt för bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt stadgat.
54 §.
Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld
samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom
sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). Egendom, varmed bolag ej må driva handel för
egen räkning, äger bolag ej heller förvärva, där ej nedan i denna paragraf
eller i 55 § annorlunda stadgas.
Bankbolag må förvärva:
dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda
banken lokaler för dess inrymmande, eller bostadsrätt till lägenhet för sådant
ändamål, aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital
uppgår till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller
förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;
dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget
äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehaver;
dels ock, såframt tillstånd därtill lämnas av Konungen, aktie i annat
svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom
förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.
55 §.
Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, där uppenbart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust,
dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen
egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning
eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande
lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av
ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet,
eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva
aktie i bolag, vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta styc
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 ur 1955
19
ke förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle
lida förlust.
Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie
i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktiebolaget
överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller förlagsbevis,
som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller
förlagsbevis utfärdat av detta bolag.
Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då
avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.
Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras
hos tillsynsmyndigheten.
56 §.
Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av bolaget
prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i
fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan
hinder av vad sålunda stadgas må dock
1. stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt,
så ock bankbolag, sparbank eller utländskt bankföretag kunna erhålla
kredit utan särskild säkerhet;
2. kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i
och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för
förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;
3. av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna diskonteras,
ehuru accept å densamma ej erhållits; samt
4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje särskilt fall av
högst sjuttiofemtusen kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital kunna lämnas småföretagare.
57 §.
Är lån icke ställt att betalas inom sex månader, skall bankaktiebolaget
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda
tid.
Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag i enlighet
med närmare bestämmelser i bolagsordningen utlämna lån med
längre löptid än sex månader till sammanlagt belopp av högst tjugu procent
av bolagets eget kapital, dock att beträffande lån, för vilkas fulla gäldande
staten är ansvarig, nämnda belopp må överskridas med sammanlagt
högst fem procent av bolagets eget kapital. Lån som nu sagts må, där icke
staten är ansvarig för lånets fulla gäldande, icke ställas på längre återbetalningstid
än tio år och ej heller uppgå till högre belopp i varje särskilt fall
än etthundrafeintiotusen kronor. Beträffande lån, för vars fulla gäldande
staten icke är ansvarig och för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan
än kommun eller därmed jämförlig samfällighet, skall i skuldebrevet utlastas
årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats.
58 §.
Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget
eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på
styrelsen ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej
20
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
heller till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande
bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss
sagts i egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels
mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares
samtycke anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som
nyss nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer,
dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugufemtusen kronor till
befattningshavare som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig
innebära fullgod säkerhet.
Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen
av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i
första stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person
eller sammanslutning som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent,
dock med undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och
för vilken betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.
Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs,
är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan
styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och
för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken
är grundad å verklig handelsaffär.
59 §.
I fråga om kredit mot pant av aktier skall bankaktiebolag särskilt iakttaga
att
vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pantsatta
aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mellan
aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt
att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.
Bankbolag må icke såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse.
Vad nu stadgats om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis.
Föreskriften "i 49 § angående förbud för bankbolag att som pant mottaga
egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.
60 §.
Vad i 56—59 §§ stadgats angående kredit skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolaget ikläder sig.
61 §.
Bankaktiebolag är pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att icke
åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna
kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap
förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning, att därav
kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Med kredit skall härvid
jämställas borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom av
bolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 ur 1955
21
62 §.
Bankaktiebolag äger mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankbolag, svenska jordbrukskreditkassan
eller centralkassa för jordbrukskredit;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar samt
av inländsk bank, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för
jordbrukskredit utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år;
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet; samt
g) intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst etthundra miljoner kronor, fordringar, för vilka säkerheten
utgöres av
fullgoda inhemska obligationer, därvid obligationerna skola medräknas
till så stor del av sitt värde som angives under d)—-f) här ovan,
inteckning i jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller
inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;
dels
ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, tjugufem miljoner kronor ökat med tio
gånger skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Såsom inlåning anses dels bankbolags samtliga skuldförbindelser utom
vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som bolaget beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa
förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna
medel.
På ansökan av bankbolag äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva att
av bolaget utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att
med bolagets eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av bolagets aktiekapital, nominella värdet å förlagsbevis, utställda
av bolaget.
63 §.
Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan minst uppgå till belopp
lika med summan av
a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;
b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller
därmed jämförliga förbindelser undantagna.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.
Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,
som ej av bankbolaget till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,
som bolaget enligt avtalet är berättigat att vid anfordran ytterligare utbekomma.
64 §.
Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla
sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.
Ej heller annorledes må bankbolag, där ej fråga är om utdelning å aktier
eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel
i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.
65 §.
Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll därom,
att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för längre tid än
sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.
66 §.
Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet
för sådana förbindelser.
Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av bankbolaget utställda räntebärande
förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.
67 §.
Insättäs penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, mot
eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss
man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att
överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget.
En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 70 §
stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Bankbolag må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst
en vecka, efter uppsägning återbetala å sparkasseräkning insatta medel;
styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
å sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras
i motboken. Ej må bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av bolaget.
Dankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
23
I fråga om efterlysning och dödande av förkomnien motbok gäller vad
därom är särskilt stadgat.
68 §.
För inrättande av avdelningskontor i kommun, där bankaktiebolaget icke
förut driver bankverksamhet vid kontor, fordras Konungens tillstånd. Sådant
tillstånd må lämnas endast om verksamheten i kommunen finnes
kunna vara till nytta för det allmänna.
Vid meddelande av tillstånd äger Konungen föreskriva, att tillståndet icke
skall innebära rätt för bolaget att i kommunen driva verksamhet vid flera
kontor än ett.
Inrättas avdelningskontor, då tillstånd ej erfordras, åligger det bolaget att
ofördröj ligen göra anmälan till tillsynsmyndigheten.
69 §.
Inom kommun, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.
Vad sålunda stadgats gäller dock icke i fall, då det ombud som anlitas är
annat bankbolag, sparbank eller kassa för jordbrukskredit.
70 §.
Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktiebolag.
Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan
den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äger
den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos bolaget.
I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god
man efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angar ränta
som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd
göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket
nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning
därom verkställas å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok
som utlämnats av bankbolaget, överförmyndare, förmyndare och god man
äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas
eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.
Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket
avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som
förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok med sådant förbehåll, må
annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.
Om styrelse och firmateckning
71 §.
För bankaktiebolag skall finnas en styrelse beslående av minst fem högst
femton ledamöter.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Styrelsen skall förvalta bankbolagets angelägenheter i enlighet med vad
i denna lag är stadgat.
72 §.
Styrelseledamöterna skola vara myndiga, här i riket bosatta svenska medborgare.
Av styrelseledamöterna må icke flera än en för varje påbörjat femtal
vara befattningshavare i banken.
73 §.
Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som intagits
i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i
annan ordning.
Styrelseledamot skall utses för tid intill dess ordinarie stämma hållits
och må icke utses för längre tid än till och med den stämma som skall
äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Ändå att den tid, för
vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från
uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot äger ock
rätt att avgå före utgången av nämnda tid. Anmälan om avgång skall göras
hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej är vald å bolagsstämma, hos
den som tillsatt honom.
Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröj ligen föranstalta om val av ny ledamot för återstående
mandattid. Meddelas icke annan föreskrift i bolagsordningen, må
dock med valet anstå till nästa ordinäre bolagsstämma, såframt styrelsen
är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter samt antalet ej
understiger fem.
74 §.
Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens
inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrelsen
bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens
egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må flera verkställande
direktörer utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant
att vara ställföreträdare för verkställande direktör.
Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam
eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest
ankomma på styrelsens egen prövning
Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkställande
direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen
att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser
uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas.
Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall instruktionen angiva
huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas.
Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift
av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela
myndigheten därom.
Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende avvar
je slag.
Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra
ärende, som avser:
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
25
1. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av
annan bankrörelse;
2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande;
3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som
i 58 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller
av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är
styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslutning,
som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens
beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av
honom idkad rörelse;
4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie
eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;
5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att
beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens
hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde;
6. antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare.
I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.
75 §.
Verkställande direktör eller annan befattningshavare, åt vilken uppdragits
att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande
ärenden, må icke vara ledamot av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga
verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse. I styrelsen för annat bolag må han icke vara ledamot,
med mindre bankbolagets styrelse genom beslut, som biträdes av
minst två tredjedelar av samtliga ledamöter, i varje särskilt fall därtill
lämnar tillstånd. Den för vilken tillstånd ifrågasättes må icke deltaga i beslutet.
Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga om tillstånd
äger rum, skall innehålla uppgift att sådan fråga förekommer vid sammanträdet.
76 §.
Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktör
skall i tillämpliga delar gälla beträffande styrelsesuppleant och ställföreträdare
för verkställande direktör.
I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,
under vilka suppleant eller verkställande direktörs ställföreträdare
äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter eller ställföreträdare
finnas, om ordningen för deras inträde. Sådana bestämmelser må jämväl
meddelas av den som utsett suppleanten. Bestämmelse som i delta stycke
sägs må ej registreras.
77 §.
Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bolagsstämman ej
utsett ordförande eller skall, där en eller flera ledamöter tillsatts i annan
ordning än genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej enligt bolagsordningen
tillika vara styrelsens ordförande, skall styrelsen välja ordförande.
Vid lika röstetal skall valet avgöras genom lottning.
Verkställande direktör eller annan befattningshavare i banken må icke
vara ordförande.
26
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
78 §.
Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden liållas så ofta bolagsordningen
föreskriver och eljest då så erfordras. Framställer styrelseledamot
begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran
efterkommas.
Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten
bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser.
Styrelseledamot är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens
beslut avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras
i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.
79 §.
Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för
beslutförhet högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock
icke företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller,
vid förfall för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga
i ärendets behandling.
_ Såsom styrelsens beslut gäller, där föreskrift om särskild röstpluralitet
ej givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de
flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes
av ordföranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast
där av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet
styrelseledamöter enat sig.
80 §.
Ledamot av styrelsen må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom
och bankaktiebolaget eller sådan fråga om avtal mellan bolagei och
tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot bolagets. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan
bolaget och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
gåva från bolaget, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot
styrelseledamoten eller tredje man.
81 §.
Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att handla å bankaktiebolagets vägnar i förhållande till tredje man samt
att företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer ock dem som efter vad i 82 § sägs äga teckna bolagets
firma.
82 §.
1 mom. Bankaktiebolags firma skall tecknas av minst två personer i
förening.
2 mom. Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att
teckna bankbolagets firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock
bemyndiga annan än nu sagts att teckna bolagets firma, om tillåtelse därtill
givits i bolagsordningen eller av bolagsstämman; dock må i dylikt fall
bemyndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i
riket bosatt svensk medborgare.
Styrelsen må föreskriva att firmatecknare bör underskriva sitt namn en
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1!)55
27
»dast såsom kontrasignant. Dylik firmatecknare äger teckna bankbolagets
firma endast tillsammans med firmatecknare, som ej är kontrasignant. Föreskrives
annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än nu sägs,
må den ej registreras.
Bemyndigande att teckna bankbolagets firma må när som helst av styrelsen
återkallas.
83 §.
Styrelsen eller annan, som jämlikt 81 § är ställföreträdare för bankaktiebolaget,
må ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser
eller eljest vidtaga åtgärd i strid med vad i 52 § andra stycket första
punkten och tredje stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen
äger dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång,
som i förhållande till bolagets ställning är av ringa betydelse.
84 §.
I förhållande till bankaktiebolaget åligger det styrelsen att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i bolagsordningen eller
av bolagsstämma. Detsamma skall gälla annan ställföreträdare för bolaget
samt den som har befogenhet att avgöra på styrelsen ankommande ärenden;
och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som meddelas
av styrelsen.
Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller bolagsordningen
finnes ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av
bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets angelägenheter,
vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande
av bolagets intressen.
Den som enligt 80 § icke må för bankbolaget handlägga fråga om avtal
äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda
bolaget i avseende å avtalet.
85 §.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å bankaktiebolagets
vägnar men därvid handlat i strid med vad i 83 § är stadgat
eller med föreskrift, som avses i 84 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,
är rättshandlingen ej gällande mot bolaget, såframt tredje man insåg eller
bort inse att sådant överskridande förelåg.
Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhållandet,
att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,
utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda
förhållande.
86 §.
Skriftlig handling, som utfärdas för bankaktiebolag, bör undertecknas
med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva
sina namn.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bankbolaget utfardat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å bolagets vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må liava slutits, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där
av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för bolaget, samt den, till vilken handlingen ställts, av bolaget er
-
28
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
håller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt
dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet
gjorts gällande mot undertecknarna.
87 §.
Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest bemyndigats
teckna bankaktiebolagets firma, att mottaga delgivning i rättegång
mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas
bolaget.
Vill styrelsen kära till bankbolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till
bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten.
Stämning delgives genom att föredragas å stämman.
88 §.
Sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter
utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bankaktiebolagets
firma eller ändras bolagets postadress eller ändrar styrelseledamot,
styrelsesuppleant eller särskild firmatecknare hemvist, skall styrelsen eller
verkställande direktör därom afördröjligen göra anmälan för registrering.
Å denna anmälan skall vad i 22 § andra, tredje och sjätte styckena sägs
äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring
av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller
annan handling som bestyrker anmälningen.
Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.
Om styrelsens årsredovisning
89 §.
Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av bankaktiebolagets angelägenheter genom avlämnande av
balansräkning, avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång,
vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandlingar
skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.
Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till
styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.
Minst en månad före ordinarie bolagsstämma skall styrelsen till revisorerna
i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna för det
förflutna räkenskapsåret.
90 §.
Räkenskapsår för bankaktiebolag skall vara helt år, dock må räkenskapsår
vid rörelsens början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse
del av år eller utsträckas att omfatta högst aderton månader.
91 §.
Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å bankaktiebolags
inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla
följande bestämmelser.
1 mom. Tillgångarna må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.
Bunkoutskoltets utlåtande nr 5 år 1955
29
2 mom. Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande
bruk för bankbolaget, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i
förvaltningsberättelsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.......
3 mom. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring
å tillgång avsedd till stadigvarande bruk för bankbolaget eller hava sådana
kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i
anskaffningskostnaderna. „
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp an det
vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock ma tillgång,
vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något
fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.
4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas liögst till det belopp varmed
de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas
såsom tillgång. .
5 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,
så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.
92 §.
1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster
på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och
allmänna bokföringsgrunder.
2 mom. Fond må ej redovisas under benämningen pensionsfond eller
understödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden
bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas
välfärd. Har efter vad i lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser är stadgat sådan stiftelse bildats, skall skuld på grund
av överföring av medel från bankaktiebolaget till stiftelsen redovisas i särskild
post med upptagande av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund
av överföring som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för
ränta för det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter,
och skuld på grund av tidigare överföringar skola angivas för sig.
3 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bankaktiebolagets
borgens- och övriga garantiförpliktelser, i den mån de icke
upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av bolaget
ställda panters sammanlagda bokförda värde.
Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen
eller motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse.
Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits
såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.
93 §.
Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredsställande redovisning
erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.
Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga
poster.
94 §.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för bankaktiebolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen
30
Bankoutskottets utlåtande nr o år 1955
av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning
viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller
vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse
for bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.
„ 1 förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskapsaret
i bankbolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter
ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster
upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under
räkenskapsåret dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning
dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.
Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för bolaget,
verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden
tdl uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen
av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning
därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna
tor deras anskaffning, stadgas i 91 § 2 mom.
Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning
uv bankbolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.
Om revision
95 §.
Styrelsens förvaltning och bankaktiebolagets räkenskaper skola granskas
av nunst två å bolagsstämma valda revisorer samt, enligt vad i 149 § är
stadgat, en eller flera revisorer utsedda av tillsynsmyndigheten.
Då revisorer väljas å bolagsstämma, skola lika många suppleanter utses.
96 §.
Revisorer och revisorssuppleanter skola årligen utses för tid intill dess
nasta ordinarie stämma hållits. Å bolagsstämma vald revisor må, ändå att
den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av stämman. °
Den som utsetts till revisor eller revisorssuppleant skall ofördröiligen underrättas
därom. °
97 §.
1 inom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer.
° r
Minst en av de å bolagsstämma valda revisorerna skall vara av handelskammare
i riket auktoriserad revisor.
Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bankaktiebolaget
eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot
eller till annan befattningshavare i ledande ställning i bolaget, ei heller
styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller den, som med
honom ar i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans
syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den
andres syskon.
2 mom Har bolagsstämma ej utsett revisorer till antal som i denna lag och
bolagsordningen ar föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande
^v..bestämmelse i 1 mom., åligger det styrelsen och styrelseledamot att ofördrojhgen
om förhållandet göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälan
må goras även av aktieägare eller borgenär.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
31
3 mom. Vad i denna paragraf stadgats om revisor skall äga motsvarande
tillämpning å revisorssuppleant.
98 §.
Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Revisorerna
skola sammanträda så ofta de finna nödigt. Det åligger ordföranden
att kalla till sammanträde.
Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.
99 §.
Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska bankaktiebolagets böcker och andra räkenskaper;
att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll samt av de föreskrifter
rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats av styrelsen eller
verkställande direktör;
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bolagets
kassa och övriga tillgångar;
att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt
att, sedan de redovisningshandlingar som i 89 § omförmälas avgivits för
bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar.
Minst en gång varje halvår skola revisorerna:
granska större krediter och andra större placeringar av bankbolagets medel;
granska
av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 55 § inköpt eller övertagen egendom;
taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till styrelsen eller verkställande direktör; samt
taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets
huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag av
större betydelse.
I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som för ett behörigt fullgörande
av revisionsuppdraget må vara erforderliga.
100 §.
De å bolagsstämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta
inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag
eller författning eller mot bolagsordningen.
Styrelsen skall giva revisor tillgång till bankaktiebolagets böcker, räkenskaper
och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas
för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen
må ej av styrelsen vägras.
Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
bankbolagets verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.
101 §.
Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
ordinarie bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen
återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna. Därvid
skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar överensstämma
32
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt
beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.
102 §.
Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å de
till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bankaktiebolagets
bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen
av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna
äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma
till aktieägarnas kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående
omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;
bankbolagets förvaltningsutgifter;
den inre kontrollen inom bolaget;
fastställelse av balansräkningen;
ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt
styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.
Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.
103 §.
Hör till bankaktiebolag stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse
jämväl stiftelsens förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad som stadgas
i 100 § andra stycket beträffande bolagets styrelse äga motsvarande tilllämpning
å styrelse eller god man för stiftelsen.
Där stiftelse, som sägs i första stycket, står under särskild förvaltning,
skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bankbolagets styrelse av
revisionsberättelsen, till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna
särskilt yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och räkenskaper.
I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om granskningen
av stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.
Om bolagsstämma
104 §.
Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bankaktiebolagets angelägenheter
utövas å bolagsstämma. I fråga om aktieägares deltagande i förhandlingarna
och aktieägares rösträtt så ock beträffande styrelseledamöters
och revisorers närvaro vid bolagsstämma samt förfarandet i övrigt å stämma
skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat i 114—119 §§ lagen om
aktiebolag, därvid dock skall iakttagas, att i 114 och 119 §§ upptagna hänvisningar
till bestämmelser i 39 och 133 §§ nämnda lag i stället skola avse motsvarande
bestämmelser i 25 och 110 §§ denna lag.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
33
Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,
såframt ej enligt bolagsordningen stämma må hållas å annan ort inom riket.
105 §.
Den som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma
skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill,
styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt är ej
gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens utfärdande.
106 §.
1 mom. Inom tre månader efter utgången av varje räkenskapsår skall
hållas ordinarie bolagsstämma, å vilken styrelsen har att framlägga redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskapsåret.
Genom styrelsens försorg skola de handlingar, som sålunda skola framläggas
å stämman, under minst två veckor närmast före denna å bankaktiebolagets
huvudkontor hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräckligt
antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till aktieägare som med
uppgivande av postadress anhåller därom.
2 mom. Å ordinarie bolagsstämma skola till avgörande företagas frågorna
om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må
finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna
för den tid redovisningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut
i anledning av bankbolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.
Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss
dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktieägare,
vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet
för samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt
minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid är uppskov med
sådant beslut ej medgivet.
Om skyldighet att inom viss tid till tillsynsmyndigheten insända avskrift
av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 152 §.
107 §.
1 mom. Aktieägare är berättigad att få ärende liänskjutet till prövning
å ordinarie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande
därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt
tillkännagivande och meddelande till aktieägarna, skola kostnaderna därför
gäldas av den som framställt yrkandet.
2 mom. Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till
extra bolagsstämma.
Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äga revisorerna
själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om stämmas utlysande,
gäller den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal
deras mening, som anse extra stämma böra hållas.
Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp,
utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre
del därav som kan vara bestämd i bolagsordningen.
3 liihung till riksdagens protokoll 1955. H samt. Xr 5
34
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
3 mom. Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet
med bolagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna
senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse utfärdas till den fortsatta stämman.
Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två
på varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan
första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan
dem förflyta minst två månader. Kallelse till sista stämman skall, där
för besluts giltighet erfordras att det å denna stämma biträdes av minst
nio tiondelar utav samtliga röstande eller utav samtliga röstande för aktier
av visst slag, ske i rekommenderat brev till varje i aktieboken införd aktieägare
eller i sist angivna fall till varje ägare av aktie av nämnda slag, om
vars postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas.
4 mom. Om kallelse till bolagsstämma och förteckning över ärenden,
som skola förekomma å stämma, skall i övrigt gälla vad som föreskrives i
124 § lagen om aktiebolag, därvid i nämnda lagrum gjord hänvisning till
121 § samma lag i stället skall avse 1 mom. ovan i denna paragraf.
108 §.
Styrelsen är pliktig att å ordinarie bolagsstämma, i den mån det av aktieägare
äskas och kan ske utan förfång för bankaktiebolaget eller nämnvärd
olägenhet för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående
förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bankaktiebolagets
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess
verksamhet samt av styrelsens förvaltning av bolagets angelägenheter.
Det åligger styrelsen att jämväl eljest å bolagsstämma meddela aktieägare
upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, som skall förekomma
å stämman.
Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen
hos bankbolaget hållas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas
till aktieägare, som framställt begäran om densamma.
Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan förfång
för bankbolaget eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas å stämman,
skall upplysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor
därefter. Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen
avgiva skriftligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till
dem samt huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring
i revisionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det
är fallet, skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas
yttrande skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna
samt i avskrift översändas till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.
Om talan mot styrelseledamot m. fl.
109 §.
Vad som stadgas i 128—132 §§ lagen om aktiebolag angående ansvarsfrihet
för styrelseledamot, om talan mot styrelseledamot å förvaltningen, om
skadeståndstalan mot stiftare, revisor eller aktieägare samt om uppgörelse
beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar stiftare, styrelseledamot eller
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
35
revisor gentemot bolaget, skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
bankaktiebolag. Därvid skall iakttagas att i nämnda paragrafer upptagna
hänvisningar till 48, 63, 64, 66, 127, 208 och 210 §§ samma lag i stället skola
avse 32, 43, 44, 46, 108, 177 och 179 §§ denna lag.
Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av
uppdrag, varom förmäles i 74 § andra stycket, vidtagits av uppdragshavare,
må ej av bankbolag väckas, sedan ett år förflutit från det redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under vilket
åtgärden vidtagits, framlagts å bolagsstämma, såframt icke förhållande föreligger
varom stadgas i 128 § fjärde stycket lagen om aktiebolag. Försättes
bolaget i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom två år från sagda stämma,
skall i fråga om konkursboets rätt att föra talan mot uppdragshavaren
gälla vad som stadgas i 131 § tredje stycket nämnda lag. Beträffande
aktieägares rätt att å bolagets vägnar föra skadeståndstalan mot uppdragshavaren
samt om uppgörelse mellan bolaget och denne skall vad som stadgas
i 130 § första stycket och 132 § samma lag äga motsvarande tillämpning.
Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild
röstpluralitet å bolagsstämma erfordras
no §.
1 mom. Beslut, som innefattar sådan ändring av bolagsordningen att
rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier rubbas, är ej giltigt, med
mindre samtliga aktieägare förenat sig därom. Försämras genom beslutet
allenast vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till
nämnda aktier, och skall därjämte angående beslutets fattande å två på
varandra följande bolagsstämmor gälla vad som är för varje särskilt fall
stadgat i 2 och 4 mom.
Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsförhållandet
mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av beslutet, utöver vad i 2 eller
4 mom. är stadgat, allenast att beslutet å den sista stämman biträtts av nio
tiondelar av samtliga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom
beslutet försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tiondelar
av på stämman företrädda aktier av detta slag.
För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där
bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp,
vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes eller att
nytt aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rättsförhållandet
rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande allenast av
vad som är för varje särskilt fall stadgat i 3 och 4 mom.
2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen, som avser grunderna för
utövande av rösträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma, är ej giltigt,
med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats
å två på varandra följande bolagsstämmor, därav minst en ordinarie, samt
ä den sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande
och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst nio tiondelar av det på
stämman företrädda aktiekapitalet.
Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 46 § fattat beslut
allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. förmäles,
som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av
olika slag rubbas genom nedsättningen, gäller med avseende å sistnämnda
beslut vad i 4 mom. stadgas.
36
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
3 mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej inedföra lika rätt
till andel i bankaktiebolagets tillgångar och vinst, är beslut om sådan ändring
av bolagsordningen, att det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet
eller maximikapitalet eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas
av något av nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna
utgivas, icke giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller
beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor, därav minst eu
ordinarie, samt å den sista stämman biträtts av minst tre fjärdedelar av
samtliga röstande och, där genom beslutet visst aktieslags rätt försämras,
de som biträtt beslutet tillika utgjort minst tre fjärdedelar av de för sistnämnda
slag av aktier röstande och företrätt minst nio tiondelar av på stämman
företrädda aktier av detta slag. I samband med sådant beslut må beslut
i samma ordning fattas om den ändring av bolagsordningen, att det belopp,
vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.
4 mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses är
ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.
in §■
Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § är, där icke samtliga
aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med mindre beslutet fattats å
två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts
av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Bubbas genom beslutet rättsförhållandet
mellan aktierna, erfordras därjämte å den sista stämman samtycke
av ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämrats.
Har i bankaktiebolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som
avser nedsättning av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av
samtliga aktier av visst slag, och innehåller beslutet tillika att till reservfonden
skall avsättas ett mot nedsättningen svarande belopp, är, änskönt
genom beslutet den rätt som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet
giltigt, såframt minst en av stämmorna varit ordinarie och beslutet å den
sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda
slag av aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst nio tiondelar
av på stämman företrädda aktier av detta slag.
Erfordras för beslut om nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 48
ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktiekapitalet eller rörande
akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsordningen
fattas i sammanhang med nedsättningsbeslutet.
112 §.
Är för giltighet av beslut, som avses i 110 eller 111 §, ytterligare något
villkor bestämt i bolagsordningen, skall det lända till efterrättelse.
113 §.
Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna
utgivas, eller i bankaktiebolag, där aktier av olika slag finnas, sådan ändring
av bolagsordningen, att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet
eller det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas,
höjes, skall i beslutet angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag
skola kunna utgivas, och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag,
den rätt som i förhållande till de förutvarande aktierna skall tillkomma det
nya aktieslaget.
Bankoutskoitets utlåtande nr 5 år 1955
37
Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och
vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande
av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag av
aktier.
114 §.
Sedan stadfästelse meddelats å beslut om ändring av bolagsordningen,
skall beslutet av styrelsen ofördröj ligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet
må ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen
skola fogas två avskrifter av beslutet om stadfästelse.
Om talan å bolagsstämmobeslut
115 §.
1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke
tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordningen,
äger styrelsen därå väcka talan mot bankaktiebolaget. Samma
talerätt tillkommer ock styrelseledamot och aktieägare ävensom den som
förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom aktieägare
i aktieboken.
Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre
månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet gällande.
Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna
lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, är, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke
gällande, utan så är att i strid med 164 § 2 mom. registrering av beslutet ägt
rum.
2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut väckts, äger domstolen, när skäl
därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna, att beslutet ej må
verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra
registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för
registrering.
Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gäller jämväl för de aktieägare som ej fört talan.
116 §.
Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman
i bankaktiebolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom
meddelat uppdrag, äga aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande
minst en tiondel av hela aktiekapitalet, inom tre månader från beslutets
dag bos rätten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek,
därest det förmenas vara för högt; och äger rätten efter vederbörandes
hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt
belopp.
Om förlängning av oktroj
117 §.
Ansökan om förlängning av bankaktiebolag meddelad oktroj skall, ställd
till Konungen, inlämnas till tillsynsmyndigheten sist sexton månader före utgången
av den löpande oktrojen.
Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen
skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.
38
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1955
Om likvidation och upplösning
118 §.
Bolagsstämma äger besluta, att bankaktiebolaget skall träda i likvidation.
1 andra fall än i 119 och 120 §§ sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst
två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet ytterligare
något villkor bestämt i bolagsordningen, skall det lända till efterrättelse.
Föreligger ej fall som i 119 eller 120 § sägs, må bolagsstämman kunna i
beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande
dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår.
119 §•
Har bankaktiebolaget icke öppnat sin rörelse inom ett år från bolagets
bildande,
eller har bolagets hela rörelse överlåtits,
eller har meddelad oktroj gått till ända utan att ny oktroj beviljats,
eller har Konungen förklarat oktrojen förverkad,
och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 127 § i
registret blivit infört att bolaget trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan
av styrelseledamot eller aktieägare eller på anmälan av tillsynsmyndigheten
och efter bolagets hörande, förklara att bolaget skall träda i likvidation;
och skall rätten förelägga bolaget att inom viss tid, ej understigande sex
veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund av anmälan
enligt 127 §, vid äventyr att eljest likvidatorer förordnas av rätten.
Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels för registrering
ineddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock till
tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av lians fullständiga namn och postadress.
120 §.
Yppas anledning till antagande att bankaktiebolag gjort sådana förluster
att en tiondel av aktiekapitalet gått förlorat, åligger det styrelsen att ofördröj
ligen upprätta särskild balansräkning för utvisande av bolagets ställning.
I balansräkningen skola tillgångarna upptagas enligt vad därom stadgas
i 91 §. Visar balansräkningen, att aktiekapitalet till en tiondel gått förlorat,
skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av revisorerna, ofördröj
ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av balansräkningen
och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en vecka före
stämman skola genom styrelsens försorg avskrift av balansräkningen och
av revisorernas yttrande avsändas till tillsynsmyndigheten samt huvudskriften
eller avskrift hållas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskriften
skall ock framläggas å stämman.
Har ej senast vid den bolagsstämma, varom nyss nämnts, av aktieägare
tillskjutits vad som erfordras för att fylla bristen i aktiekapitalet, äger styrelseledamot
eller aktieägare hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras
skyldigt att träda i likvidation. Anmälan om förhållande som nu sagts
må ock göras av tillsynsmyndigheten.
Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för
rätten å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan
om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall
Bankoutskottels utlåtande nr 5 år 1955
39
delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger
styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.
‘Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,
och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts
och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld, skall rätten förklara bolaget
skyldigt att träda i likvidation. I fråga om beslutet och om förordnande
av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande för registrering och
underrättelse till tillsynsmyndigheten skall gälla vad som stadgas i 119 §.
121 §.
Aktieägare, som verkställt tillskott för återställande av aktiekapitalet enligt
vad i 120 § sägs, äga att av bankaktiebolagets blivande behållna vinstmedel
erhålla åter vad av dem blivit tillskjutet jämte ränta efter den räntesats
som avtalats, dock högst sex procent om året, innan annan utdelning
må ske. Träder bolaget i likvidation, förrän sådant tillskott blivit till fullo
återguldet, skall, sedan bolagets skulder blivit betalda, tillskottet, dock utan
beräkning av ränta för tid efter bankrörelsens upphörande, återgäldas avbolagets
tillgångar så långt de därtill förslå, innan någon utskiftning å aktierna
må äga rum.
Har, efter det tillskott enligt 120 § förekommit, i anledning av uppkommen
förlust nytt tillskott gjorts, skola de aktieägare, som verkställt senare
tillskott, i förhållande till aktieägare som förut verkställt tillskott äga sådan
företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.
122 §.
I ärende varom i 119 och 120 §§ förmäles skall för de kostnader som
sökanden fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt
för expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bankaktiebolagets
medel, där bolaget förklarats skola träda i likvidation eller rätten eljest
prövar skäligt att gottgörelse utgår.
Har ärendet upptagits på grund av anmälan från tillsynsmyndigheten,
skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bolagets
medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av
statsverket.
123 §.
Beslutar bolagsstämma, att bankaktiebolaget skall träda i likvidation, skall
stämman välja två eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller
flera suppleanter. '' .
Har rätten enligt 119 eller 120 § förklarat att bolaget skall trada i likvidation,
åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val
av likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.
Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall
bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad
i 118 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.
124 §.
Utser ej bolagsstämma likvidatorer inom eu månad efter det balansräkning
framlagts å stämma, ändå att aktiekapitalet till den del som i 120 §
sägs gått förlorat, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga i beslut
om fortsättande av bankaktiebolagets verksamhet eller handla å dess
vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för
en såsom för egen skuld. Fylles bristen i aktiekapitalet, äger ej ansvarighet
rum för förbindelse, som därefter uppkommer.
40
Bnnkoutskoltets utlåtande nr 5 år 1955
125 §.
Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i
stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde
stycket sägs.
Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
forsta stycket och suppleant ej finnes, åligger det Övriga likvidatorer att
ofördröj ligen sammankalla stämma för val av ny likvidator.
Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat
annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas
till tillsynsmyndigheten.
Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.
126 §.
Finnes bankaktiebolag, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten
på ansökan av aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda bolaget, eller på anmälan av
tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.
Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga
namn och postadress.
127 §.
Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att bankaktiebolaget
trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 118 § sägs
skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda
dag. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens
förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande
likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen
teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad
som för där avsedda fall är stadgat i 22 och 88 §§ äga motsvarande tillämpning.
r
128 §.
Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en
eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och
bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av
rätten, skola de ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för
sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor
och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i
hans ställe.
Vad som är stadgat i 96 § andra stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och tredje
styckena, 100 §, 103 § första stycket och 107 § 2 mom. om revisor och
suppleant för revisor samt om revisors rättigheter och skyldigheter skall
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
41
i tillämpliga delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant, där
ej annat följer av vad nedan föreskrives.
Angående likvidationsrevisor som förordnas av tillsynsmyndigheten stadgas
i 158 §.
129 §.
Då bankaktiebolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under
tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts å bolagsstämma.
Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröj ligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstämma;
och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om
beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter för den tid redovisningen
omfattar.
I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande
under viss tid före denna och insändande till tillsynsmyndigheten,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan
mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 74 § andra stycket
skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen
föreskrivits.
130 §.
1 mom. Vad som är stadgat i 107 § 1 och 2 mom. om rätt för aktieägare
att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra
utlysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 129, 138 och 141 §§.
2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla
vad om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder
vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 129,
138, 141 eller 146 §.
131 §.
Det åligger likvidatorerna att söka kallelse å bankaktiebolagets okända
borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium
och balansräkning.
I inventarium och balansräkning för bankaktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet.
Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld
till stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post.
I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för bankaktiebolag
i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.
Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.
132 §.
Hava under likvidationen bankaktiebolagets tillgångar så nedgått i värde,
att fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och
är ej ställningen sådan, att bolagets egendom genast bör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna med
-
42
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
delande å bolagsstämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare,
vilka ännu icke erhållit betalning.
133 §.
Likvidatorerna skola förvalta bankaktiebolagets angelägenheter under
likvidationen. Det åligger dem att så snart ske kan förvandla bolagets egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast
i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorerna
skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar.
Har ombud förordnats av tillsynsmyndigheten enligt 158 §, må bolagets
egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han hava
utan skäl vägrat sitt samtycke, äger myndigheten på ansökan av likvidatorerna
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden, där
likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.
134 §.
Med de jämkningar, som följa av vad i 133 § eller eljest om likvidation
är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bankaktiebolaget
så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.
135 §.
Under likvidation skall bankaktiebolagets firma tecknas med tillägg av
orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 80 § första stycket finnes föreskrivet
i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga
motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.
Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling
utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs och framgår
icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som
ock att bolaget är i likvidation, svara de, som undertecknat handlingen, för
vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där
av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till -vilken handlingen
ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av
handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller
personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.
136 §.
Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bankaktiebolagets angelägenheter genom avlämnande
av balansräkning avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång,
likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandlingar
skola vara underskrivna av samtliga likvidatorer. Vad som är stadgat i
89 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning.
Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkomster
och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försäljning
av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna
tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels
belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
43
fång föx- bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp,
med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i
balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.
Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som mött därför.
Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till
likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.
137 §.
Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret
ävensom återställa handlingarna. Revisionsberättelsen, som skall
vara underskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehålla uttalande,
huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt fördröjes eller icke.
Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingarnas
förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
i 101 och 102 §§. Hör till bolaget stiftelse som i 103 § sägs, skall vad som är
stadgat i andra stycket av samma paragraf äga motsvarande tillämpning.
138 §.
Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma
för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande
åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad
i 106 § 1 mom. stadgas.
Angående insändande i avskrift av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 152 §.
139 §.
När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. Är någon
del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak
betalning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas
och återstoden skiftas.
Sker skifte annorledes än nu är sagt eller befinnas innehållna medel ej
lämna tillgång till gälds betalning, är i händelse av bolagets oförmåga att
fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att
återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
äro likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskvldighet
i 177, 180 och 181 §§ stadgade grunderna.
140 §.
Aktieägare är berättigad att vid skifte av bankaktiebolagets behållna tillgångar
bekomma vad å hans aktier belöper i förhållande till hela aktiekapitalet.
Innehåller bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad
sålunda stadgas, skola de lända till efterrättelse.
Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom likvidatorernas försorg
förses med påskrift därom.
Förmenar aktieägare, att han vid skifte icke bekommit vad på honom be
-
44
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
löper enligt första stycket, skall han vid talans förlust väcka sin talan
mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma.
I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvidators
ansvarighet skall vad som stadgas i 139 § äga motsvarande tillämpning.
Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å
bolagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, är han
lörlustig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna
att anse som ringa, äger rätten på anmälan av likvidatorerna förordna
att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad som är
stadgat i 143 § äga tillämpning.
141 §.
Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till
dess avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning.
Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller
avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad
därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen
under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 101 och 102 §§. Hör till
bankaktiebolaget stiftelse som i 103 § sägs, skall vad som är stadgat i
andra stycket av samma paragraf äga motsvarande tillämpning.
Etter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
otördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under
viss tid före stämman skall gälla vad som stadgas i 106 § 1 mom.; dock
äger aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda
handlingar.
Angående insändande i avskrift av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 152 §.
142 §.
Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bankaktiebolaget upplöst; och
skall anmälan därom ofördröjligen göras för registrering.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om
dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.
143 §.
Yppas, efter det bankaktiebolaget skall anses upplöst enligt 142 §, tillgång
för bolaget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov
av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom
skall av likvidatorerna ofördröjligen göras för registrering.
Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens återupptagande
först skall hållas, gäller att senast två veckor före stämman dels
kungörelse om stämmans hållande skall införas i allmänna tidningarna och
tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse
med posten skall avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars
Bankoutskottets utlåtande nr ö år 1955
45
postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas.
Är i bolagsordningen något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie
stämma, skall det iakttagas.
144 §.
Rörande beslut om avträdande av bankaktiebolags egendom till konkurs
skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.
Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock
må i behörig ordning kunna utses nya styrelseledamöter eller nya likvidatorer.
Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke.
145 §.
Där efter avslutande av bankaktiebolags konkurs överskott ej finnes, anses
bolaget upplöst, då konkursen avslutades.
Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälla i avseende därå
bestämmelserna i 123—128 samt 130—142 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation,
skall rätten, på ansökan av styrelseledamot, aktieägare eller borgenär
eller på anmälan av registreringsmyndigheten, förklara, att bolaget skall
träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall
i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 119 §.
Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som är stadgat i 143 §.
146 §.
Bolagsstämma äger besluta att talan skall anställas mot likvidator eller
mot likvidationsrevisor. Enskild aktieägare äger ock för bolagets räkning
men i eget namn föra sådan talan. Beträffande dylik talan skall vad som är
stadgat i 171 § lagen om aktiebolag äga tillämpning.
Om tillsyn å bankaktiebolag
147 §.
Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att bankaktiebolagen i sin verksamhet
ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de
hava särskilt avseende å banker, ävensom de för bolagen gällande bolagsordningarna
samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller
bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse.
Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om
de förhållanden som kunna inverka på bolags säkerhet eller eljest äro av
betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.
Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att
övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avse enskild aktieägares
rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bankbolaget eller till annan
aktieägare eller som angå bolagets inre angelägenheter.
46
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
148 §.
Tillsynen utövas med ledning av handlingar, vilka jämlikt denna lag insändas
till tillsynsmyndigheten, ävensom upplysningar, som inhämtas vid
bankundersökning eller annorledes. Bankundersökning skall anställas så
ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.
149 §.
Tillsynsmyndigheten skall förordna en eller, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, flera revisorer att med övriga revisorer deltaga i granskningen
av styrelsens förvaltning och bankaktiebolagets räkenskaper. Myndigheten
äger när som helst återkalla förordnande som här avses och i stället
utse ny revisor.
För revisor som förordnats av tillsynsmyndigheten skall myndigheten utfärda
instruktion.
150 §.
Tillsynsmyndigheten äger sammankalla bankstyrelse, när sådant prövas
nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd begäran
om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse utfärdas av
myndigheten.
Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
företräda myndigheten äger närvara vid bolagsstämma eller av myndigheten
utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.
151 §•
Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags räkenskaper,
om förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa.
152 §.
Bankaktiebolags styrelse åligger:
att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som
enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan
finna för gott anställa, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt
böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;
att genast efter varje månads slut enligt formulär, som av myndigheten
meddelas, upprätta och till denna insända en översikt, utvisande bolagets
tillgångar och skulder, ävensom uppgift om de räntesatser bolaget under
månaden tillämpat vid in- och utlåning;
att, så snart det kan ske, till myndigheten insända i avskrift styrelsens
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning,
revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom protokoll över förhandlingarna
vid ordinarie bolagsstämman;
att dels på tid som myndigheten bestämmer tillställa myndigheten de
uppgifter, som denna prövar erforderliga för att kunna upprätta en översikt
över resultatet av bolagets verksamhet under räkenskapsåret samt bolagets
ställning vid årets slut, dels härutöver, efter Konungens bestämmande,
avgiva ytterligare statistiska uppgifter rörande bolagets verksamhet
och ställning;
att jämväl i övrigt meddela myndigheten eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget, som av
dem äskas; samt
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
47
att, där myndigheten finner anledning till antagande, att bolaget gjort
sådana förluster, att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på myndighetens
anmodan ofördröjligen låta upprätta balansräkning enligt 120 § och
kalla revisorerna att granska densamma.
153 §.
Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, vilket står i strid med lag
eller bolagsordningen, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss
sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra
vad styrelsen åligger enligt lag eller bolagsordningen. Sådant föreläggande
må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt med straff.
Sker svårare avvikelse från denna lag eller bolagsordningen, har myndigheten
att göra anmälan därom till Konungen, som äger förklara oktrojen
förverkad.
154 §.
Ändå att avvikelse från lag eller bolagsordningen icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags verksamhet,
som myndigheten kan finna påkallade.
Kan "verksamheten till följd av allvarliga missförhållanden beträffande
bolagets ledning befaras komma att bliva till skada för det allmänna, må
myndigheten förelägga bolagets styrelse att vidtaga för ändamålet erforderliga
åtgärder. Underlåter styrelsen att ställa sig sådant föreläggande till
efterrättelse, skall gälla vad i 153 § andra stycket sägs.
155 §.
Har, sedan oktroj beviljats för bankaktiebolag, icke inom föreskriven tid
hållits konstituerande stämma, ankommer det på Konungen att efter anmälan
av tillsynsmyndigheten förklara oktrojen förverkad. Detsamma gäller,
där ansökan om bolags registrering icke göres inom ett år efter det oktroj
beviljats eller genom lagakraftägande beslut ansökan om bolags registrering
blivit avslagen.
156 §.
Om registrering av beslut, varigenom oktroj förklarats förverkad, förordnar
Konungen.
157 §.
Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller
förbud enligt denna lag.
158 §.
1 mom. Träder bankaktiebolag i likvidation, äger tillsynsmyndigheten
förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden,
med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.
Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
bankbolagets kassa och övriga tillgångar samt granska bolagets böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning
angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.
48
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Tillsynsmyndigheten äger under bankbolags likvidation i avseende å likvidatorer
och bolagsstämma enahanda befogenhet, som, innan bolaget trätt
i likvidation, enligt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse
och bolagsstämma.
Tillsynsmyndigheten må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 149 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
2 mom. Har bankaktiebolags egendom avträtts till konkurs, förordnar
tillsynsmyndigheten ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga
i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt
i konkurslagen stadgas.
Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som sägs i
80 § konkurslagen.
Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat
beträffande arvode till konkursförvaltare.
159 §.
Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall bankaktiebolag årligen erlägga bidrag efter visst, för bolagen
lika förhållande till sammanlagda beloppet av bolagets eget kapital
vid utgången av nästföregående kalenderår, dock icke över tre hundradels
procent. Närmare föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande
meddelas av Konungen.
Det åligger bankbolag jämväl att till revisor, ombud eller likvidationsrevisor,
som förordnas enligt 149 § eller 158 § 1 mom., utgiva ersättning
med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer.
160 §.
Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot i styrelsen för eller anställd hos bankaktiebolag. Ej heller må ledamot
av eller befattningshavare hos myndigheten vara aktieägare i sådant
bolag.
I fråga om beviljande av kredit till ledamot av eller befattningshavare
hos tillsynsmyndigheten äger Konungen utfärda särskilda bestämmelser.
161 §.
Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagivas, när bankaktiebolag
börjar sin rörelse, så ock när bankbolag träder i likvidation; och
skall underrättelse om dagen, då sådant sker, insändas till tillsynsmyndigheten.
162 §.
Tillsynsmyndighet, som avses i denna lag, är bank- och fondinspektionen.
Om registrering
163 §.
Ansökan om bankaktiebolags registrering och anmälan för registreringskola
ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndigheten.
Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
49
164 §.
1 mom. Hava vid ansökan om registrering av bankaktiebolag eller i fråga
om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut om bildande av bankbolag icke hava tillkommit i föreskriven
ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på grund av
föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering
vägras.
2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut,
som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse
ej erfordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller
författning eller mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något
viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras. Är
annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i
115 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen
upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen
iakttagits, är det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väckande
av klandertalan utgått utan att talan väckts.
3 mom. Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen
med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bolaget
eller, där anmälan skett med tillämpning av 88 § andra stycket, till den
som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.
165 §.
Beviljas bankaktiebolag registrering, skall registreringsmyndigheten låta
i registret införa:
1. dagen för oktroj beslutet och för beslutet om bolagets bildande;
2. bolagets firma;
3. de rörelsegrenar bolaget må utöva;
4. det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna lämnade uppgiften,
aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet skall kunna utan
ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet
och maximilcapitalet;
5. akties nominella belopp;
6. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapitalet,
samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalts, inom vilken tid återstående
inbetalning skall fullgöras;
7. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella
beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo betalts;
8. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;
9. bolagets postadress;
10. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;
11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
12. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och
hemvist; samt
13. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen.
4 Dihang till riksdagens protokoll It)55. 8 samt. Nr 5
50
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles
i 8 § 1 mom., skall anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införas
i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 8 § 1 mom. tredje stycket
skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och
må kunna utgivas.
166 §.
Göres, efter det bankaktiebolag registrerats, anmälan om förhållande, som
enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering beviljas,
vad sålunda anmälts anmärkas i registret.
167 §.
1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, evad ökningen skall ske
medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya aktier enligt 44 §,
ej registreras, med mindre registrering skett därom, att det belopp, vartill
aktiekapitalet uppgår efter vad i 19 § sägs, blivit till fullo inbetalt.
Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteckningen om
beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs,
må beslut om ytterligare ökning ej registreras, innan på grund av förra beslutet
tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för
aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhållande
registrerats.
Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning
skall, i fall som avses i 43 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet.
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
om minimiteckning, registrering efter vad i 42 § 1 mom. sägs ej
kunnat ske, skall registreringsmyndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet
samt därom ofördröj ligen med posten översända underrättelse till bolaget.
Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas
att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets
registrering avföres ur registret.
3 mom. Har styrelsen enligt 43 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning,
må registrering på grund av anmälan enligt 42 § ej ske förrän bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet registrerats.
168 §.
Har i fall, då enligt 47 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av
beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej
gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut
avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom
den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet
förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse
till bankaktiebolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga
kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare
anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.
169 §.
1 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det belopp,
vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering
allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut
om erforderlig ökning av aktiekapitalet.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
51
Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall
vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den
ej är verkställd.
Har ökningsbeslutet enligt 167 § 2 mom. av registreringsmyndigheten genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så många
nya aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade
bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen
tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det
myndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom
tre år efter utgången av den i 41 § stadgade tiden, skall myndigheten, efter
det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen anmäla förhållandet,
och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig jämkning
i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämkningen, och
skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det
belopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering
allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut
om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.
Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen
motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden, skall vid registrering
av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den ej är verkställd.
Har nedsättningsbeslutet enligt 168 § av registreringsmyndigheten genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Vid registreringen av rättens tillstånd till nedsättningens verkställande
enligt 47 § skall tillika antecknas att bolagsordningsändringen är
verkställd, och åligger det myndigheten att tillställa bolaget bevis därom.
.3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet
erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast
samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av
bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om registreringen
av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad som är stadgat
i 2 mom. andra och tredje styckena om registrering av bolagsordningsändring
rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.
170 §.
Företer bankaktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret eller bankregistret
tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda
firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för bolaget
att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.
Menar någon eljest, att en i bankregistret verkställd inskrivning länder
honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.
171 §.
Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning
ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att
eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på an
-
52
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
mälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen
avföres ur registret.
Har, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av
bankaktiebolags egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet ej
bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt
vad som stadgas i första stycket.
Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande,
så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.
172 §.
Vad i bankregistret införes, med undantag av meddelande om konkurs
varom förmäles i 144 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen
kungöras i allmänna tidningarna.
Där i annat fall än som avses i 171 § andra stycket i registret antecknas,
att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter
vad ovan sägs.
173 §.
Det som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i bankregistret
och kungjort i allmänna tidningarna, skall anses hava kommit till
tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken
ägde eller bort äga vetskap därom.
Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.
Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
registret, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller
överexekutor företräda bankaktiebolaget vad samlingen, i den mån den
kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,
där ej annat förhållande visas vara för handen.
174 §.
Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är bank- och fondinspektionen.
Vid bestämmandet av bidrag enligt 159 § första stycket skall hänsyn
jämväl tagas till kostnaden för registreringsmyndighetens organisation och
verksamhet.
Om klagan över tillsynsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut
175 §.
över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos
Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förvaltande
myndighets beslut, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen
annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver
anföra besvär hos Konungen.
över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §,
må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
53
Om skadestånd
176 §.
Har stiftare uppsåtligen eller av vårdslöshet vid bankaktiebolags bildande
så förfarit att skada därigenom tillskyndats bolaget, är han pliktig att
ersätta bolaget skadan.
177 §.
Har styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag varom förmäles i 74 §
andra stycket, revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud som avses
i 158 § 1 mom. vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat bankaktiebolag skada, är han pliktig att till bolaget utgiva
ersättning för skadan.
Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för
granskningsuppdraget, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat bolaget skada, skall revisorn svara för skadan.
Har aktieägare genom överträdelse av denna lag eller bolagsordningen
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, är ock han
pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.
178 §.
Har styrelseledamot eller annan som avses i 177 § första stycket genom
överträdelse av denna lag eller bolagsordningen uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat tredje man skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning
för skadan. Detsamma gäller, där aktieägare genom sådan överträdelse
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.
179 §.
Har i bankaktiebolag styrelsen, styrelseledamot eller likvidator tillskyndat
bolaget eller aktieägare skada genom åtgärd, som innebär att fördel
uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga
aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning för skadan åvila jämväl
aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av sitt inflytande över styrelseledamot
eller likvidator medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd,
vartill aktieägare sålunda medverkat, överträdelse av denna lag eller bolagsordningen
till skada för borgenär hos bolaget eller annan tredje man,
är aktieägaren ock skyldig att utgiva ersättning till denne.
180 §.
Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 176 § eller styrelseledamot
eller annan enligt 177 § första eller andra stycket eller 178 § första punkten
och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där
det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt
prövas skäligt.
Har aktieägare ådragit sig ersättningsskyldighet jämlikt 177 § tredje stycket,
178 § andra punkten eller 179 §, må ock ersättningen nedsättas, där
det med hänsyn till hans skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Nedsättning efter vad nu är sagt skall ej äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.
181 §.
Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som är stadgat i 176—
180 §§, skola de svara för ersättningen eu för alla och alla för en, den vars
ersättningsskyldighet nedsatts enligt 180 § dock allenast med det nedsatta
54
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år W55
beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty
med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av
dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Straffbestämmelser
182 §.
Driver någon här i riket bankrörelse utan att vara berättigad därtill, straffes
med dagsböter eller fängelse.
Den som bryter mot bestämmelsen i 2 § straffes med dagsböter.
183 §.
Med dagsböter eller fängelse straffes:
1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som framlägges
på konstituerande stämman, eller i ansökan om stadfästelse å bolagsordningen;
2.
styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering
eller i försäkran eller annan handling som fogas därvid uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;
3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles
tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller som framlägges på bolagsstämma,
eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller meddelande
som kungöres eller sändes till aktieägare;
4. styu-elseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och
lör lusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 120 eller 129 §,
uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 91 §, 92 § 2 och 3 inom.,
93 § eller 94 §;
0. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 131, 136 eller 141 § uppsåtligen förfar
i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;
6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annän
handling, som framlägges på bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig
för aktieägare eller aktietecknare, eller i påskrift å sådan handling
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uPP§ift rörande bankaktiebolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen,
ändå att anledning därtill föreligger;
7. revisor eller likvidationsrevisor, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket enligt
103 § andra stycket första punkten, 137 § eller 141 § överlämnas till styrelse
eller god man för stiftelse, som avses i lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser.
184 §.
Med dagsböter eller fängelse straffes ock:
1. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos bankaktiebolag,
vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift i översikt, som avses i 152 §, eller vid lämnande av upplysning enligt
148, 152 eller 158 §;
2. styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, som är ställt
till innehavaren, eller aktiebrev, i vilket mot föreskriften i 23 § andra stycket
inskränkning eller förbehåll som i nämnda lagrum sägs icke angivits;
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
55
3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktieboken
verkställa införing i strid med bestämmelserna i 25 § 1 mom. andra eller
tredje stycket, 25 § 2 mom. första eller andra stycket, 40 § tredje punkten
eller 44 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter
att ombesörja, att förändring i äganderätten till aktie införes i aktieboken
jämlikt 25 § 1 mom. tredje eller fjärde stycket eller 25 § 2 mom.
första eller andra stycket;
4. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet
i strid med bestämmelserna i 48 § första stycket eller 51 § verkställer utbetalning
till aktieägare; .
0. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans
uppdrag; .........
6. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift i forsakran som avgives
jämlikt 104 §, jämförd med 115 § lagen om aktiebolag.
185 §.
Med dagsböter straffes:
1. styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, som avses
i 89 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 92 § 1 mom., eller vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 89 eller 129 §, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelser
som avses i 183 § 4; .
2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, • likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 131, 136 eller 141 §, av
vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;
3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 183 § 6 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 102, 129, 137 eller 141 §,
väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum.
186 §.
Med dagsböter straffes ock: .
1. den som, i annat fall än i 184 § 2 och 3 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 23 §, 25 §, 40 § tredje punkten eller 44 § 2 mom. tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten så ock den som bryter mot föreskrift i
44 § 2 mom. fjärde stycket första punkten eller 49 §;
2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift
å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,
46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket;
3. ledamot i styrelse eller god man för stiftelse, som avses i 103 §, där
han underlåter att iakttaga vad som åligger honom enligt första stycket i
nämnda paragraf;
4. den som bryter mot vad som stadgas i 69 §.
Särskilda bestämmelser
187 §.
Betalning för tecknad aktie medelst anvisning eller förbindelse, som utställts
av riksbanken eller annan bank och är betalbar vid uppvisandet, så
ock betalning genom insättning på räkning, som på begäran av stiftarna
eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av inbetalning å aktier i
bankaktiebolaget, skall vara jämställd med betalning i penningar. Om sådan
räkning skall i tillämpliga delar gälla vad i 219 § lagen om aktiebolag
56
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
tinnes stadgat, dock med iakttagande att där upptagna hänvisningar till
bestämmelser i 19, 61 och 63 §§ nämnda lag i stället skolä avse motsvarande
bestämmelser i 13, 42 och 43 §§ denna lag.
188 §.
7 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier
i bankaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestämmelse,
till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under särskild
vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktierna
skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne,
såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag
om aktieägare är stadgat.
Såvä1 ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan
bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om ägandei
attsföryärvet och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rätten
att i bolaget företräda aktierna. I fråga om inf öring av nyttjande- eller
avkomsträttshavaren skall i övrigt vad som är stadgat om införing av aktieägare
äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införing ej ske
a aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört skall anteckning
därom göras i aktieboken.
Skall försäkran jämlikt 104 §, jämförd med 115 § lagen om aktiebolag,
avgivas av nyttjande- eller avkomsträttshavare, skall försäkran lämpas därelter.
r
2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt IS kap. 4 § 5
foräldrabalken förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande
agare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktieboken med
anteckning om förvärvet och om förordnandet.
189 §.
Bildas bankaktiebolag eller ökas bankbolags aktiekapital för övertagande
av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga utgöra
vederlag för aktie i bolaget samt teckning ske med villkor, att sådant tillskott
skall få göras; och skall i övrigt i ty fall gälla denna lags bestämmelser
om bankbolags bildande och aktiekapitalets ökning med följande tilläse och
undantag:
1. \ id bankbolags bildande skall teckningslista och vid aktiekapitalets
ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl alla de om
bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 9
och 33 §§ föranleder ej därtill att värdet av det, som för aktie skall tillskjutas
i annat än penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas
beslut om ökning av aktiekapitalet uppskattas till visst penningbelopp.
2. Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse
i teckningslistan äro berättigade att för aktie tillskjuta annat än penningar,
äger å konstituerande stämman tecknare, vilken berättigats att göra tillskott
i annat än penningar, ej deltaga i omröstning enligt 15 §; ej heller må sådan
tecknare eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier vid
omröstningen tagas i beräkning.
3. Vad som stadgas i 36 § äger ej tillämpning.
4- Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall vid dess
införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.
5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel
för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,
som i 54 § andra stycket samt 55 § första och andra stvckena omför
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
57
mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på
detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyssnämnda
lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart
lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för
bolaget.
190 §.
Ej må bankaktiebolag övertaga annat bankbolags eller sparbanks rörelse,
med mindre Konungen, där övertagandet icke finnes vara till skada för det
allmänna, lämnar tillstånd därtill.
191 §.
Finnes särskild stiftelse till tryggande av pensioner åt pensionstagare eller
anställda hos bankaktiebolag samt efterlevande till pensionstagare och
anställda eller ock för anställdas eller deras efterlevandes välfärd annorledes
än genom beredande av pension, och härrör stiftelsens förmögenhet
huvudsakligen från överföring av medel från bolaget, har tillsynsmyndigheten,
om stiftelsen icke är underkastad bestämmelserna i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, att tillse att stiftelsens tillgångar
äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål och
med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande placering
av bankbolags medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må
tillsynsmyndigheten förelägga stiftelsen att vidtaga rättelse.
Det åligger dem som företräda stiftelsen att, närhelst tillsynsmyndigheten
begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning ävensom lämna
myndigheten alla de upplysningar rörande stiftelsen, som av myndigheten
äskas.
192 §.
Enskildas förhållanden till bankaktiebolag må ej i oträngt mål yppas.
193 §.
Avskrift varom i denna lag förmäles skall, där ej särskild föreskrift
givits vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra
angiva yrke och postadress.
194 §.
Närmare bestämmelser rörande det i denna lag avsedda bankregistret, om
avgifterna för registrering och kungörande samt om tillsynsmyndighetens
och registreringsmyndighetens organisation och verksamhet, så ock de föreskrifter,
som i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.
Förslag
till
lag angående införande av nya lagen om bankrörelse
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den nu antagna lagen om bankrörelse skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den 1 januari 1956.
58
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
2 §.
Genom nya lagen upphäves, med de begränsningar nedan stadgas, lagen
den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.
3 §•
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stäflet tillämpas.
4 §.
1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl i avseende
å bankaktiebolag, som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakttagas
vad nedan stadgas.
2 mom. I fråga om bankaktiebolag, vars verksamhet grundas på tillåtelse,
meddelad före den 1 januari 1912, skall vad i 260 § fjärde stycket 7) lagen
den 22 juni 1911 stadgats med avseende å giltigheten av sistnämnda lag
äga motsvarande tillämpning beträffande den nya lagens giltighet.
3 mom. Äges, då den nya lagen träder i kraft, aktie i bankaktiebolag av
svenskt bolag eller svensk förening som enligt 18 § ej må genom teckning
eller överlåtelse förvärva dylik aktie, skall vad där stadgats ej medföra
hinder för aktieägaren att med stöd av den företrädesrätt till teckning eller
erhållande av nya aktier, vilken vid den nya lagens ikraftträdande enligt
äldre lag eller bolagsordningen var förenad med aktierna, bekomma ytterligare
aktier.
4 mom. Stadgandet i 23 § andra stycket första punkten äger icke tillämpning
å aktiebrev, som utfärdats innan nya lagen trätt i kraft.
I fråga om bankaktiebolag, som hava utelöpande aktier ställda till innehavaren,
skola bestämmelserna i 24 § första, andra, tredje och fjärde styckena,
25 § 1 inom. tredje och fjärde styckena samt 25 § 2 mom. icke gälla
för dylika aktier, och skall ej heller å sådana aktier tillämpas föreskriften
nedan i 5 mom. andra punkten.
5 mom. I fall, då införing i aktieboken skett före den 1 januari 1948, äga
bestämmelserna i 24 § fjärde stycket och 25 § 2 mom. andra stycket icke
tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än överlåtelse,
blivit i aktieboken införd före nämnda dag, och har ej inom tre år
efter samma dag ansökan gjorts om aktiebrevets dödande eller talan mot
innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet, skall dock, när överlåtelse
eller pantsättning därefter sker, vad i nämnda lagrum är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
6 mom. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man
och som sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos bankaktiebolag
utan villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall,
såframt ej överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i
70 § stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts
skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å
räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.
7 mom. Har beslut av bolagsstämma fattats före nya lagens ikraftträdande
skola i fråga om beslutet, om talan därå samt om beslutets registrering
och verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning, dock
att vederbörlig inskrivning skall ske i bankregistret.
8 mom. De styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro valda,
då nya lagen vinner tillämpning, må utan hinder av bestämmelserna i 72 §,
73 § andra stycket och 97 § 1 mom. nya lagen utöva sitt uppdrag under den
tid, för vilken de äro valda.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
59
9 mom. Bestämmelsen i 105 § andra punkten skall icke tillämpas å fullmakt,
som utfärdats före lagens ikraftträdande; dock skall sådan fullmakt
ej gälla för stämma, som börjar senare än fem år efter ikraftträdandet.
10 mom. Hava likvidatorer för bankaktiebolag utsetts, innani nya lagen
trätt i kraft, skall äldre lag gälla i avseende å likvidationen, dock att vederbörlig
inskrivning skall ske i bankregistret.
5 §.
Stadgandet i 160 § första stycket andra punkten medför icke skyldighet
för ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten att avyttra
av honom vid lagens ikraftträdande ägda aktier.
6 §.
Skall, enligt vad som stadgas i 4 § denna lag, bestämmelse i äldre lag
gälla, skall även vad i samma lag må vara föreskrivet om straff för överträdelse
av bestämmelsen lända till efterrättelse.
7 §.
Vad i övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1918 om ändring i
vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse är stadgat om rätt
för enskild man eller handelsbolag att driva bankrörelse skall fortfarande
äga tillämpning.
8 §•
Bestämmelsen i 2 § nya lagen angående förbud att använda ordet bank
i firma skall ej äga tillämpning å aktiebolag, som före den 1 januari 1912
erhållit av Konungen stadfäst bolagsordning.
9 §.
Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas
av att patent- och registreringsverket icke vidare skall vara registreringsmyndighet
för bankaktiebolag.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen
Härigenom förordnas, att 28 a § konkurslagen1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.
28 a §.
Har, på sätt i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
stadgas, beslut fattats om överföring av medel från aktiebolag, bankaktiebolag
eller försäkringsaktiebolag till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse,
som hör till bolaget, och finnas bolagets borgenärer därav hava
lidit märklig skada, skall, om den balansräkning enligt vilken medlens överföring
skett icke till registreringsmyndighetcn eller, såvitt angår bankaktiebolag,
till tillsynsmyndigheten inkommit tidigare än etthundraåttio dagar
innan konkursansökningen gjordes eller, där registrering av stiftelsen skett
först efter det balansräkningen inkommit, registreringen icke ägt rum tidigare
än nyss är sagt, överföringen av medlen på talan av konkursboet återgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
1 Senaste lydelse se SFS 1937: 526.
60
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Härigenom förordnas, att 36 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser skall erhålla följande ändrade lydelse.
36 §.
Vad i denna lag stadgas om aktiebolag skall äga tillämpning jämväl å
bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag. Därvid skall hänvisning, som
ovan gjorts till stadgande i lagen om aktiebolag, gälla motsvarande stadgande
i lagen om bankrörelse och lagen om försäkringsrörelse, och skall i fråga
om bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag vad i denna lag stadgas rörande
aktiebolagsregistret avse bankregistret och försäkringsregistret.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
Inledning
Lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse — i fortsättningen betecknad
BL — innehåller en fullständig reglering av de bolagsrättsliga
frågorna beträffande bankaktiebolagen. Reglerna i detta hänseende ansluter
sig i huvudsak till motsvarande stadganden i 1910 års aktiebolagslag.
Genom tillkomsten av den nya lagen om aktiebolag den 14 september 1944
(nr 705) — nedan betecknad AL — har den bolagsrättsliga överensstämmelsen
mellan allmänna aktiebolagslagstiftningen och lagstiftningen angående
bankaktiebolagen gått förlorad i betydande utsträckning. Frågan om
en revision jämväl av sistnämnda lagstiftning har därigenom blivit aktuell.
I ett särskilt avseende har reglerna om bankaktiebolagen redan bringats
i samklang med de nya allmänna aktiebolagsbestämmelserna. Genom en lag
den 10 juli 1947 (nr 647) har sålunda i BL införts vissa föreskrifter om förvärv
av aktiebrev och införing i aktieboken av dylika förvärv, vilka föreskrifter
har utarbetats med motsvarande stadganden i AL såsom mönster.
Då 1945 års bankkommitté år 1949 avgivit sitt betänkande med förslag
om inrättande av en statlig affärsbank (SOU 1949: 13), var det kommitténs
avsikt att såsom sin närmaste arbetsuppgift behandla frågan om en allmän
revision av BL. I anförande till statsrådsprotokollet den 22 april 1949 uttalade
emellertid dåvarande chefen för finansdepartementet, att han visserligen
delade kommitténs åsikt om att en sådan revision borde komma till
stand men att karaktären av ett dylikt utredningsarbete icke motiverade
en kommitté av sådan storleksordning som bankkommittén. På grund härav
förordade departementschefen, att särskilda sakkunniga tillkallades med
uppdrag att verkställa ifrågavarande revision av BL. Denna revision borde
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
61
i främsta rummet avse en omarbetning av BL i syfte att i den mån så funnes
lämpligt anpassa BL efter bestämmelserna i AL. Vid revisionen borde
vidare behandlas bl. a. frågorna om bankaktiebolagens inlåningsrätt och om
deras kassareserver. Jämväl spörsmålen om rätt för bankaktiebolagen att
utlämna bundna lån och om utvidgning av deras befogenhet att bevilja s. k.
blancokrediter borde tas i övervägande i samband med lagrevisionen.
Sedan Kungl. Maj :t med anledning härav bemyndigat departementschefen
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av gällande
banklagstiftning, utsågs sådana den 11 juni 1949. Den sålunda tillsatta kommittén,
som antog benämningen 1949 års banklagssakkunniga, har den 31
januari 1952 avgivit betänkande (SOU 1952: 2) med förslag till
1. lag om bankrörelse;
2. lag angående införande av nya lagen om bankrörelse;
3. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 18 september 1903 (nr
101) angående bankaktiebolags och sparbanks konkurs;
4. lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen; samt
5. lag angående ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser.
Yttranden över betänkandet bar efter remiss avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och
registreringsverket, 1948 års sparbankssakkunniga, Svenska bankföreningen,
Sparbankernas bankaktiebolag, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
jordbrukskreditkassan, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småinduslriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden från
samtliga handelskamrar.
Jämsides med arbetet på en revision av BL har pågått en översyn av lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker och förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor. Denna översyn har varit anförtrodd
åt två särskilda kommittéer, nämligen 1948 års sparbankssakkunniga
respektive 1950 års jordbrukskasseutredning. Sparbankssakkunniga
har den 15 maj 1954 avgivit betänkande med förslag till ny lag om
sparbanker in. m. (SOU 1954: 10). Jordbrukskasseutredningen slutförde
däremot ej sitt utredningsarbete under den tid banklagssakkunnigas betänkande
behandlades i departementet; utredningen avgav sitt betänkande den
15 januari 1955. Då det emellertid vid nämnda behandling ansågs vara ett
önskemål att äga viss kännedom icke bara om sparbankssakkunnigas regelförslag
utan jämväl om jordbrukskasseulredningens planerade ställningstagande,
särskilt beträffande spörsmålen om inlåningsrättens omfattning
och om skyldigheten att hålla kassareserv, lämnade jordbrukskasseutredningen
under våren 1954 besked om utredningens preliminära ställningstagande
till sistnämnda båda spörsmål. Detta har redovisats i form av eu
promemoria av den 10 februari 1954.
62
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Över promemorian har remissyttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska jordbrukskreditkassan.
Huvudgrunderna i banklagssakkunnigas förslag. I enlighet med direktiven
för sakkunnigarbetet har de sakkunniga strävat efter att i väsentliga avseenden
anpassa sitt förslag till ny lag om bankrörelse efter AL:s regler.
Härvid har dock beaktats att bankaktiebolagen dreve rörelse av speciell karaktär
och att verksamheten vore underkastad offentlig tillsyn även ur
andra synpunkter än dem som varit avgörande vid utformningen av AL.
Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett, att en del av de föreskrifter,
som syftade till att bereda visst skydd för dem, vilkas intressen vore
särskilt utsatta för de med aktiebolagsväsendet förbundna riskerna, kunde
undvaras i banklagstiftningen. Sålunda har de sakkunniga — eftersom bildandet
av bankaktiebolag ansetts böra vara beroende av särskild tillståndsprövning
även i fortsättningen — icke kopierat AL:s regler angående förberedande
granskning av stiftelsehandlingarna från registreringsmyndighetens
sida. Beträffande bolagsbildningen kan allmänt sägas att förebilden
mindre varit AL än lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
—- i fortsättningen förkortad FL. Ej heller har de sakkunniga funnit anledning
efterbilda AL:s bestämmelser om skuldregleringsfond, och jämväl redovisningsreglerna
är enligt sakkunnigförslaget mindre ingående än för de
vanliga aktiebolagen. Då den nuvarande ordningen för revisionen inom bankerna,
innefattande att bland revisorerna skulle ingå en av tillsynsmyndigheten
utsedd revisor, ansetts fungera fullt betryggande, har vidare AL:s regler
om minoritetsrevisor ansetts obehövliga. Slutligen har de sakkunniga föreslagit
lättnader i fråga om de i AL uppställda villkoren angående särskild
röstpluralitet för vissa beslut om ändring i bolagsordningen.
Å andra sidan vill de sakkunniga i ett par hänseenden behålla banklagstiftningens
mera restriktiva regler. I förslaget upprätthålles sålunda och
t. o. m. skärpes kravet på inbetalning av aktiekapital. Det föreslagna stadgandet
i detta hänseende innebär, att bankaktiebolag över huvud taget ej
må registreras, förrän minimikapitalet blivit helt inbetalat. Vidare förordar
de sakkunniga, att förbudet för utlänning att förvärva bankaktie skall kvarstå.
Liksom nu gäller enligt praxis skall emellertid förbudet icke avse
s. k. familjerättsliga fång.
I övrigt har emellertid — med enstaka smärre modifikationer — AL:s
regler upptagits i sakkunnigförslagets bolagsrättsliga avsnitt. Detta innebär
bl. a., att antalet aktieägare i bankaktiebolag enligt förslaget kan nedgå
till en, att revisorssuppleanter obligatoriskt skall utses och att institutet
likvidationsrevisor införts. Vidare föreslås rätt för aktieägare att på bolagsstämma
i viss utsträckning kräva upplysningar rörande bankaktiebolaget
av styrelsen, varvid dock det förbehållet stadgats, att i anledning av
fråga ej finge lämnas upplysning, som kunde åsidosätta banksekretessen.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
63
Begreppet verkställande direktör, vilket är okänt i BL, har införts i sakkunnigförslaget.
Medan enligt AL verkställande direktören är ett särskilt bolagsorgan
med i lagen angivna uppgifter, innebär sakkunnigförslaget beträffande
verkställande direktör, att dennes uppgifter skall bestämmas av
styrelsen genom en särskild instruktion. Verkställande direktören skall tillhöra
styrelsen. Där förhållandena så påkallar skall flera verkställande direktörer
kunna utses, varvid instruktionen skall ange, hur ledningen av
bankens verksamhet skall fördelas mellan dem.
Vad angår de bolagsrättsliga bestämmelserna i sakkunnigförslaget må
ytterligare nämnas att registreringen av bankaktiebolagen i fortsättningen
skall verkställas av bank- och fondinspektionen i ett särskilt register, vilket
alltså utbrytes från det hos patent- och registreringsverket förda allmänna
aktiebolagsregistret. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas att AL:s
regler angående skadestånd i huvudsak efterbildats i sakkunnigförslaget.
Beträffande vissa bolagsrättsliga frågor innefattar de sakkunnigas lagförslag
icke några egna regler utan hänvisar i stället till föreskrifter i AL.
De sakkunniga har emellertid haft den inställningen, att hänvisningsmetoden
borde användas med försiktighet. Sålunda borde den ej begagnas beträffande
lagbestämmelser, som ofta tillämpades, t. ex. reglerna om styrelse
och firmateckning, och ej heller i fall, där hänvisningar skulle behöva förses
med modifikationer eller förtydliganden eller av annan orsak skulle
försvåra lagtextens överskådlighet. I sakkunnigförslaget förekommer hänvisningar
till AL rörande bl. a. förfarandet å konstituerande stämma och å
bolagsstämma samt rörande frågorna om ansvarsfrihet för styrelsen och
talan mot styrelseledamot och vissa andra befattningshavare hos bankaktiebolag.
Beträffande de specifikt bankrättsliga delarna av sakkunnigförslaget må till
en början omtalas att de sakkunniga behållit hittillsvarande definition på
bankrörelse såsom rörelse vari ingår inlåning från allmänheten på räkning
som av bank allmänneligen begagnas.
De förslag, som framlagts i fråga om bankernas rörelse, innefattar vissa
förändringar i förhållande till nu gällande bestämmelser. Mest betydelsefulla
är ändringarna beträffande inlåningsrätten och skyldigheten att hålla
kassareserv.
I det förra hänseendet föreslår de sakkunniga, efter mönster av den sedan
år 1946 gällande provisoriska inlåningslagstiftningen, en uppdelning
av affärsbanks tillgångar efter riskgraden. Till täckningsfria tillgångar,
d. v. s. placeringar, vilka betraktas som riskfria och följaktligen kan
få göras i obegränsad utsträckning, vill de sakkunniga i enlighet med
1946 års regler hänföra kassa, avistatillgångar, skattkammarväxlar och
guldkantade korta obligationer, de sistnämnda båda slagen av värdepapper
dock högst intill nominella värdet eller, om marknadsvärdet vore lägre,
sistnämnda värde. Vidare har de sakkunniga till de täckningsfria tillgångarna
hänfört bottenlån i fastigheter, dock högst intill ett sammanlagt belopp,
motsvarande tre gånger bankens eget kapital och högst 100 miljoner
64
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
kronor. Detta förslag har motiverats främst med att de s. k. provinsbankernas
möjligheter att fullfölja sin fastighetsbelåning borde underlättas. Å
andra sidan har de sakkunniga förordat, att de guldkantade långa obligationerna,
vilka enligt gällande provisoriska regler kräver fondtäckning för 25
procent av sitt värde, skulle bli täckningspliktiga till hela värdet. I gruppen
täckningsfria till 75 procent av värdet skulle kvarstå endast tillgångar bestående
av andra fullgoda obligationer med kortare återstående löptid än
fem år.
Utöver den inlåning, som motsvaras av de sålunda uppräknade täckningsfria
tillgångarna, skulle enligt sakkunnigförslaget affärsbank äga inlåna
ett belopp motsvarande, om bankens eget kapital icke överstege fem
miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om detta vore större
än fem miljoner kronor, 25 miljoner kronor ökat med tio gånger skillnaden
mellan det egna kapitalet och fem miljoner kronor.
I fråga om inlåningsrätten föreslås vidare den ändringen, att av affärsbank
utställda förlagsbevis med längre återstående löptid än fem år skulle
få likställas med banks eget kapital intill ett belopp motsvarande högst
hälften av aktiekapitalet.
Skyldigheten att hålla kassareserv är i BL begränsad till att gälla endast
i förhållande till de förbindelser, som det åligger affärsbank att fullgöra
vid anfordran. Härvidlag föreslår de sakkunniga den viktiga ändringen,
att kassareservplikten skall ställas i relation till jämväl annan inlåning.
Sålunda skall enligt förslaget kassareserven jämte den kontanta kassan
motsvara minst summan av dels tre procent av affärsbankens samtliga förbindelser
utom garantiförbindelser, dels 20 procent av de förbindelser, som
det åligger banken att fullgöra vid anfordran eller efter uppsägning inom
kortare tid än en månad, garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning
dock undantagna. Genom detta förslag skulle åstadkommas en
skärpning av likviditetskravet, varjämte detta bleve bättre anpassat efter
strukturen och rörligheten hos affärsbankernas inlåning.
Bland de nyheter, som i övrigt föreslås av de sakkunniga beträffande
affärsbankernas verksamhet, bör främst nämnas, att bankernas rätt att
utlämna blancokrediter och tidsbundna lån ansetts böra utvidgas. Kredit
utan särskild säkerhet skall enligt förslaget kunna beviljas idkare av hantverk
eller småindustri till ett belopp av högst 50 000 kronor, varvid den
sammanlagda utlåningen för detta ändamål dock ej finge överstiga en tiondel
av bankens eget kapital. Beträffande bundna lån har de sakkunniga
i ekommenderat, att affärsbankerna genom ändring i bolagsordningarna
skulle berättigas att bevilja lån på högst 100 000 kronor bundna upp till
tio år. Sådana lån skulle emellertid sammanlagt få uppgå till högst 20 procent
av bankens eget kapital.
I fråga om affärsbanks kreditgivning föreslår de sakkunniga dessutom,
att lån mot säkerhet av aktie i emissions- eller förvaltningsbolag skulle få
utlämnas, därest aktierna vore noterade å fondbörsens A: I-lista.
Såsom en konsekvens av de förslag, som framlagts i fråga om affärs
-
Bcinkoutskottets utlåtande nr 5 år 1055
65
banks förlagsbevis har de sakkunniga ansett, att emitterande av sådana dokument
borde underlättas tekniskt. Med hänsyn härtill har sakkunnigförslaget
från det nu gällande förbudet för bank att utfärda tryckta eller graverade
innehavarepapper undantagit räntebärande förlagsbevis lydande å
minst 1 000 kronor och ställda att återbetalas tidigast fem år efter utfärdandet.
För filialbildning kräver BL särskilt tillstånd endast när det nyinrättade
avdelningskontoret är beläget utanför huvudkontorsorten. De sakkunniga
vill, att all filialbildning skall läggas under tillståndsprövning. I syfte att
förenkla handläggningen av hithörande ärenden föreslås emellertid att tillsynsmyndigheten
skall pröva tillståndsansökningar, som avser orter, där
banken redan förut har kontor, varemot Kungl. Maj :t liksom hittills skall
pröva övriga ansökningar om filialbildning.
Till sist må omnämnas att de sakkunniga i fråga om affärsbanks fria
pensionsstiftelser, d. v. s. stiftelser som icke är underkastade lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, föreslagit införande av
viss tillsyn över stiftelsernas medelsplaceringar.
Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena över sakkunnigförslaget.
Innehållet i remissyttrandena, som avgavs redan på våren 1952, anknyter
i övervägande grad till de särskilda punkterna i sakkunnigförslaget. I
synnerhet är det de skilda frågeställningarna beträffande själva bankrörelsen
som blivit närmare behandlade.
Mera allmänna uttalanden angående förslaget har gjorts av endast några
få remissorgan.
Ingen remissinstans avstyrker, att de sakkunnigas förslag lägges till
grund för lagstiftning. I ett par yttranden —- fullmäktiges i riksbanken och
Svenska bankföreningens — betonas emellertid önskvärdheten av att genomförandet
av den föreslagna lagstiftningen rörande affärsbankernas verksamhet
uppskjutes, tills man i ett sammanhang kunde bedöma de lagstiftningsfrågor,
vilka rörde såväl affärsbanker som sparbanker och kassor
för jordbrukskredit.
Beträffande sakkunnigförslaget i dess helhet förklarar kommerskollegium,
att kollegiet funnit förslaget innebära en i stort sett tillfredsställande avvägning
mellan å ena sidan de säkerhetsintressen, som banklagstiftningen hade
att tillgodose, samt å andra sidan näringslivets berättigade intressen med
avseende å kapitalförsörjningen. Patent- och registreringsverket uttalar, att
verket i stort sett ej hade något att erinra mot det sätt, på vilket de sakkunniga
löst sin uppgift att i lämplig utsträckning bringa banklagstiftningen
i överensstämmelse med AL. Svenska bankföreningen, slutligen, framhåller,
att förslaget i stort sett vore väl värt att läggas till grund för en
blivande lagstiftning i ämnet.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande. I svensk rätt erkännes
numera endast aktiebolaget såsom företagsform för affärsbankerna. Alt
5 Bihang till riksdagens protokoll i955. 8 samt. Nr 5
66 Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
det i görligaste mån bör råda överensstämmelse mellan den bolagsrättsliga
regleringen beträffande bankaktiebolagen och allmänna aktiebolagsregler
synes vara ett uppenbart önskemål. En dylik överensstämmelse har också
förelegat intill senare år. Gällande lagstiftning om affärsbankerna — BL —
har nämligen i betydande utsträckning utformats efter mönster av 1910
års aktiebolagslag, som ägde giltighet till årsskiftet 1947/1948. I och med
ikraftträdandet av den nya aktiebolagslagen — AL — har som redan angivits
vissa olikheter kommit att uppstå mellan de bolagsrättsliga stadgandena
för affärsbankerna och den allmänna aktiebolagslagstiftningen. Redan
till följd härav har en översyn av BL framstått som önskvärd.
En revision av gällande bankregler har emellertid vidare betingats av att
dessa i de egentligt bankmässiga hänseendena ej är tillfredsställande anpassade
efter det nuvarande lägets krav. Icke minst har detta givit sig till
känna i fråga om reglerna rörande omfattningen av affärsbanks rätt till inlåning.
I detta avseende har under ganska lång tid gällt en provisorisk lagstiftning,
som kompletterat BL:s bestämmelser i ämnet. Andra avsnitt av
BL, där ett reformbehov yppats, är stadgandena om skyldigheten att hålla
kassareserv, vilka för övrigt också de kompletterats av provisoriska föreskrifter
utanför BL, och reglerna angående banks befogenhet att utlämna
lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter. I samband med sistnämnda
regler står spörsmålet angående möjligheten att bevilja tidsbundna lån.
I det betänkande med förslag till ny lag om bankrörelse, som banklagssakkunniga
avgivit, har både de bolagsrättsliga och de egentligt bankmässiga
frågorna behandlats.
Vad först angår banklagstiftningens anpassande efter AL:s regler har
de sakkunniga ansett sig böra beakta, att bankaktiebolagen driver rörelse
av särskild karaktär och att deras verksamhet är underkastad offentlig
tillsyn även ur andra synpunkter än dem, som tillmätts avseende vid utformandet
av stadgandena i AL. Som framgått av den redan lämnade redogörelsen
för huvudgrunderna i sakkunnigförslaget har nämnda inställning
hos de sakkunniga lett till att åtskilliga av de i AL införda kontrollföreskrifterna
icke fått någon motsvarighet i förslaget. Så har AL:s regler
om förberedande granskning genom registreringsmyndigheten av de s. k.
stiftelsehandlingarna slopats. Vidare har förfarandet vid ökning av aktiekapitalet
genom ny aktieteckning gjorts enklare än i AL, och de allmänna
aktiebolagsbestämmelserna om skuldregleringsfond har icke efterbildats.
Jämväl reglerna om den årliga redovisningen är i banklagssakkunnigas förslag
mindre ingående än för aktiebolagen i allmänhet. Ytterligare må nämnas
att BL:s föreskrifter om revision ansetts vara tillräckligt betryggande
även i fortsättningen, varför de sakkunniga ej funnit anledning att i denna
del begagna AL:s mera utbyggda bestämmelser som förebild. I fråga om
kraven på särskild röstpluralitet för vissa beslut om ändring i bolagsordningen
föreslås slutligen lättnader i jämförelse med vad som gäller enligt
AL.
Å andra sidan har de sakkunniga på några områden föreslagit ett bibe
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1055
67
hållande av regler, som är mera restriktivt hållna i BL än i AL. Detta gäller
bl. a. kravet på aktiekapitalets inbetalning vid registrering av aktiebolaget.
På denna punkt har till och med en skärpning skett av hittillsvarande föreskrifter.
De sakkunnigas ståndpunkt i dessa hänseenden synes vara sakligt motiverad
och har icke framkallat invändningar från remissinstansernas sida.
Jag finner mig därför kunna biträda den allmänna uppläggningen av lagförslagets
regler i nu berörda delar.
I övriga bolagsrättsliga sammanhang har, i stort sett, reglerna i AL efterbildats
i sakkunnigförslaget. AL:s bestämmelser i åtskilliga ämnen är
synnerligen utförliga. Banklagstiftningens anpassande efter AL har medfört,,
att även det föreliggande lagförslaget delvis präglas av en detaljerad utformning,
ett förhållande som icke kunnat undvikas, ehuru det i och för sig
kunnat finnas fog för att vissa detalj föreskrifter meddelats i en administrativ
författning. I viss ehuru mycket begränsad utsträckning har den
metoden använts, att förslaget direkt hänvisar till bestämmelser i AL. Ej
heller i nu antydda avseenden har jag någon väsentlig erinran att rikta
mot förslaget.
Departementschefen anför vidare, att beträffande förgrundsfrågorna på
det rent bankmässiga området, d. v. s. spörsmålen om blancokrediter, bundna
lån, inlåningsrätt och kassareservplikt på åtskilliga punkter anmälts
erinringar mot de sakkunnigas ställningstaganden. Kritiken avsåge emellertid
mestadels detaljer. Grundlinjerna i de framlagda förslagen syntes däremot
i stort ha vunnit anslutning.
Departementschefen fortsätter. Vad först angår inlåningsrätten har jag
redan betonat önskvärdheten av att härvidlag få till stånd viss jämförelse
mellan regelförslagen för affärsbanker, sparbanker och kassor för jordbrukskredit.
Av sparbankssakkunnigas nu föreliggande förslag till ny lag
om sparbanker framgår att sparbankssakkunniga för sparbankernas vidkommande
rekommenderar samma regelsystem för inlåningsrätten som
gällande sparbankslag innefattar. Detta system vilar ytterst på de principer,
på vilka såväl de nuvarande som de föreslagna affårsbanksreglerna i
ämnet är baserade. Jordbrukskasseutredningen förordar däremot i sin förut
nämnda promemoria, med syftning på alla de tre slagen av kreditinstitut,
delvis nya grunder för bestämmande av inlåningsrättens omfattning. Jag
har funnit promemorieförslaget vara förtjänt av uppmärksamhet bl. a. med
hänsyn till att det anvisar en enklare metodik än den som användes i de på
traditionellt sätt konstruerade inlåningsreglerna. Med utgångspunkt från promemorian
synes därför böra verkställas en undersökning av möjligheten
att nå en enhetlig reglering av inlåningsrätten. Av skäl som jag närmare utvecklar
i det särskilda kapitlet i ämnet kan emellertid en sådan undersökning
icke komma till stånd i förevarande sammanhang. Tills vidare bör därför
i enlighet med banklagssakkunnigas förslag hittillsvarande normer för
bankernas inlåningsrätt äga fortsatt giltighet. De av de sakkunniga förordade
jämkningarna av dessa normer har jag i viss utsträckning godtagit.
68
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Regleringen av affärsbanks befogenhet att utge blancokrediter och bundna
lån samt av skyldigheten att hålla kassareserv torde i huvudsak böra uppbäras
av de grundsatser, som de sakkunniga uttalat sig för. Dock vill jag förutskicka,
att jag beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna
på dessa områden föreslår vissa avvikelser från vad de sakkunniga förordat.
Beträffande de bundna lånen vill jag vidare omnämna, att föreskrifterna härom
enligt min åsikt bör återfinnas i själva banklagen och icke, såsom föreslagits
av de sakkunniga, enbart i bankernas bolagsordningar.
Då banklagssakkunnigas förslag även i de delar, som jag nu icke berört,
synes vara i det väsentliga väl avvägt, får jag förorda, att detsamma lägges
till grund för ny lagstiftning i ämnet.
De sakkunnigas förslag angående upprättande av ett separat bankregister
torde motivera vissa följdändringar i annan lagstiftning, till vilka de sakkunniga
icke framlagt några utkast i sitt betänkande. Eftersom sparbankssakkunniga
emellertid för sin del avgivit förslag om inrättande av särskilda
sparbanksregister samt ett genomförande av detta förslag skulle skapa behov
av ytterligare jämkningar i nyss åsyftad lagstiftning, vill jag förorda,
att frågan om dylika jämkningar upptas i samband med det lagstiftningsärende,
vartill sparbankssakkunnigas betänkande torde föranleda. Detsamma
synes böra gälla frågan om ändringar i den särskilda lagen angående
bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Huvudfrågor i propositionen
I detta avsnitt behandlas enbart spörsmålen om s. k. blancokrediter, bundna
lån, inlåningsrätten och kassareservskyldigheten. Beträffande propositionens
återstående innehåll hänvisas, i den mån redogörelse härför icke
lämnas nedan, till propositionen.
Blancokrediter
De sakkunniga. Bestämmelser om blancokrediter återfinnes i 56 § av de
sakkunnigas lagförslag och motsvarar med viss utbyggnad nu gällande
regler i 46 § första stycket BL.
Beträffande den i 46 § första stycket punkt 1) BL upptagna bestämmelsen
om rätt för affärsbank att utlämna blancokrediter till stat, kommun
eller annan därmed jämförlig samfällighet erinrade de sakkunniga om att
denna sammanhängde med att de i densamma uppräknade låntagarna kunde
presumeras vara goda för sina förbindelser. De sakkunniga ifrågasatte,
om icke jämväl vägsamfällighet och vägförening enligt lagen om enskilda
vägar borde, främst med hänsyn till möjligheten för dessa samfälligheter
och föreningar att av medlemmarna uttaxera bidrag, kunde såsom kredittagare
anses jämförliga med kommun.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955 69
Frågan om behovet av en utvidgning av blancokreditgivningen har ingående
behandlats av de sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att de krediter
som beviljats med direkt stöd av bestämmelserna i 46 § första stycket
punkterna 2) och 3) BL om rätt för affärsbank bl. a. att under särskilda
villkor bevilja affärsidkare kortvarig kredit i och för hans rörelse utan särskild
säkerhet icke fått någon större omfattning. Detta sammanhängde till
viss del med att begreppet kortvarig enligt bankernas bolagsordningar
begränsats till att avse högst tre månader och att omsättning av dessa
krediter ej medgåves. De sakkunniga hänvisade till att bestämmelsen om
blancokrediter tillkommit på förslag av 1924 års bankkommitté, vilken i sitt
betänkande (SOU 1927: 11) uttalat, att kortvariga krediter för affärsidkare
i och för deras rörelse endast borde avse ren förlagskredit av kortvarig natur.
Vad härmed borde förstås vore enligt nämnda kommitté beroende av
förhållandena inom den ifrågavarande näringsgrenen. Enär sålunda blancokreditens
längd anknötes till omloppstiden hos de tillgångar krediten finansierade
samt denna tid kunde både under- och överstiga den i bolagsordningarna
angivna tremånadersfristen, kunde enligt de sakkunnigas uppfattning
varuomsättningens behov av blancokrediter i många fall icke tillgodoses,
med mindre omsättning av krediten medgåves. De sakkunniga förordade
därför en sådan uppmjukning av gällande praxis, att omsättning
av tremånaderskrediter medgåves i de fall, där den bakomliggande affärstransaktionens
egen natur krävde ett dylikt anstånd. För att den kortvariga
krediten icke skulle få karaktär av stående förlagskredit, borde emellertid
omsättning icke medges i sådan utsträckning att kredittiden konnne att
överskrida ett år.
De sakkunniga har vidare påmint om det vid skilda tillfällen betonade
önskemålet om mera långfristiga blancokrediter åt småföretagarna.
De sakkunniga säger, att de icke kunnat bedöma hur stor betydelse en
modifiering på denna punkt av nuvarande restriktionsbestämmelser om
blancokredit i verkligheten skulle få. Under erinran om att här avsedda
kreditbehov hittills kunnat väsentligen tillgodoses på olika sätt yttrar de
sakkunniga:
Bankerna ha ej sällan beviljat lån mot borgenssäkerhet som i och för sig
varit otillräcklig och där sålunda krediten helt eller i huvudsak beviljats
i tilltro till låntagarens person och bärkraften av hans rörelse. Vidare har
finansieringen av mindre och medelstora företag i stor utsträckning skett
indirekt genom bankerna, i det krediter från dem möjliggjort för leverantörer
att förlägga företag inom det senare ledet av distributionen och för
avnämare att lämna sina leverantörer förlagskrediter eller förskottslikvider.
På sina håll ha strävanden från de mindre företagen uppstått att
frigöra sig från det kreditberoende i förhållande till leverantören eller avnämaren
som nu angivna långivning kan skapa, och särskilda organ för
tillhandahållande av krediter ha också bildats; rörelsemedel för dessa krediter
ha mestadels lämnats av bankerna. I andra fall har utvecklingen gått
i motsatt riktning och företag ha genom frivillig anslutning till en leverantör
70
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
— s. k. kedjebildning ■— sökt finna former för en ändamålsenlig och konkurrenskraftig
distribution.
Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att, även om man ej med
någon säkerhet kunde bedöma behovet av en lagändring, en sådan likväl
förefölle motiverad, eftersom från de mindre företagarnas sida uttalats
starka önskemål därom och en ändring, för vilken bankerna uttalat intresse,
icke torde möta betänkligheter ur synpunkten av bankväsendets säkerhet.
Emellertid borde försiktighet iakttas beträffande den nu ifrågasatta utvidgningen
av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. Utvidgningen
vore nämligen en nyhet som innefattade ökat risktagande. Vidare finge det
enligt de sakkunnigas mening antas, att utvidgningsbehovet komme att bli
relativt måttligt. Med beaktande av nämnda synpunkter har de sakkunniga
föreslagit, att affärsbank skulle äga rätt att bevilja kredit utan säkerhet
— utöver vad i gällande lag vore medgivet — jämväl till idkare av
hantverk och småindustri med ett belopp motsvarande högst en tiondel av
bankens eget kapital samt att, tills ytterligare erfarenhet vunnits, ett maximibelopp
för högsta individuella kredit borde fastställas, vilket tills vidare
torde kunna fixeras till 50 000 kronor.
De nu föreslagna blancokrediterna vore avsedda att utgå blott till sådana
idkare av hantverk och småindustri, vilka icke själva kunde ställa kreditsäkerhet,
men vilkas personliga förutsättningar att driva sin rörelse vore
sådana, att desamma kunde anses utgöra tillräcklig garanti för att kreditförpliktelserna
skulle fullgöras. Krediterna skulle hänföra sig till anläggningar
i rörelsen eller driften av denna. För att en bank skulle ha trygghet
för att en blancokredit som här avsåges icke bleve nödlidande, måste någon
form av övervakning äga rum, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan
liknande anordning.
Yttrandena. I några av de avgivna yttrandena behandlas frågan om vilka
låntagare, som kan beviljas blancokredit enligt undantagsbestämmelsen
under punkt 1).
Bank- och fondinspektionen anser att blancokredit bör liksom hittills
kunna enligt förevarande bestämmelse beviljas Sveriges allmänna hypoteksbank,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan
och Svenska jordbrukskreditkassan, men däremot icke hypotekseller
bostadskreditförening, sparbank, hypoteksaktiebolag, försäkringsbolag
eller flottningsförening. Inspektionen ifrågasätter emellertid, om icke
en sådan inrättning som centralkassa för jordbrukskredit i detta hänseende
borde jämställas med jordbrukskreditkassan.
Svenska jordbrukskreditkassan uppger, att jordbrukets kreditkassor enligt
rådande praxis inräknats bland de kategorier av låntagare, som kunnat
få kredit i bank utan särskild säkerhet, samt hemställer — under erinran
om att såväl jordbrukskreditkassan som centralkassorna har stadgar, som
godkänts av Kungl. Maj :t — om erforderligt förtydligande av de sakkunnigas
lagförslag i detta avseende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955 7i
I flera yttranden framhålles att sparbank bör såsom kredittagare kunna
anses jämförlig med kommun. Av denna mening är bl. a. sparbanksinspektionen
och sparbankssakkunniga.
I anslutning till de sakkunnigas uttalande, att vägsamfällighet och vägförening
borde såsom kredittagare kunna anses jämförliga med kommun,
ifrågasätter bostadsstyrelsen, om icke likställighet i detta avseende jämväl
borde genomföras beträffande de vatten- och avloppssamfälligheter samt
vatten- och avloppsföreningar, som skulle tillskapas, därest de förslag godtoges,
som 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt i sitt år 1951
avgivna betänkande.
Beträffande löptiden för sådan »kortvarig» kredit, som i vissa fall
kan utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare, har de sakkunnigas förordande
av en uppmjukning i tillämpningen biträtts av de remissinstanser,
som yttrat sig härom, nämligen bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen
och Sveriges köpmannaförbund.
De sakkunnigas förslag om mera långfristiga blancokrediter
till idkare av hantverk och småindustri har mötts med
gillande i de yttranden, som behandlat denna fråga. Åtskilliga remissinstanser
har emellertid framfört önskemål om att kreditmaximum för varje enskilt
lån borde fastställas till högre belopp än det av de sakkunniga föreslagna
samt att ifrågavarande blancokrediter borde kunna utgå jämväl till andra
kategorier av låntagare.
Stockholms handelskammare framhåller sålunda, att intresset av att
kunna erhålla nu ifrågavarande krediter torde vara lika befogat inom
handeln som inom hantverket och småindustrien, samt uppger, att kostnaden
i dagens läge för en nyetablering av exempelvis en modern livsmedelsaffär
— av icke alltför obetydlig omfattning — torde belöpa sig till
mellan 75 000 och 150 000 kronor.
Även kommerskollegium, Svenska bankföreningen, ett flertal andra handelskamrar
samt Köpmannaförbundet och Sveriges grossistförbund förordar
en utvidgning av möjligheterna att bevilja blancokrediter till att avse även
handeln. Kollegium framhåller, att en sådan utvidgning måhända torde göra
cn omprövning erforderlig beträffande det högsta belopp av eget kapital,
som varje bank ansåges böra få disponera för blancokrediter. Kollegium
ville däremot icke, med hänsyn till arten av det klientel, som denna kreditform
i första hand borde omfatta, förorda någon höjning av maximibeloppet
för varje företagare.
Landsorganisationen anser, att den enligt förslaget utvidgade rätten till
blancokrediter icke borde begränsas till idkare av hantverk och småindustri,
eftersom fullt legitima kreditbehov kunde uppkomma även inom andra
områden av näringslivet, t. ex. för servicenäringar av olika slag.
Beträffande den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av de individuella
beloppen till 50 000 kronor ifrågasätter Industriförbundet, Grossistförbundet,
Köpmannaförbundet och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
lämpligheten härav.
72
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Industriförbundet framhåller de under senare år starkt stigande kostnaderna
för igångsättande och drift även av mindre företag och att betänkligheter
icke syntes möta mot en höjning av det förut angivna maximibeloppet,
eftersom bankernas utlåningsrätt i detta hänseende skulle i varje fall begränsas
till en tiondel av det egna kapitalet. Förbundet förordar, att maximibeloppet
fastställes till 100 000 kronor.
Köpmannaförbundet är av en liknande åsikt.
Grossistförbundet samt hantverks- och småindustriarganisationen vill, att
lagtexten icke skall innehålla någon bestämmelse om maximibelopp för kredit
till varje låntagare.
Departementschefen uttalar följande. Den centrala regeln för affärsbanks
kreditgivning är att lån icke må beviljas utan att betryggande säkerhet ställes.
Nödvändigheten av att upprätthålla denna grundsats torde icke gärna
kunna ifrågasattas. Så har ej heller skett vare sig från de sakkunnigas eller
från remissinstansernas sida. De frågeställningar, som anknyter till nämnda
princip, rör i stället i vad mån avsteg från denna är tänkbara.
Att vissa modifikationer från huvudregeln kan vara på sin plats synes naturligt.
Redan BL uppställer sådana. Som ett första undantag stadgas att
blancokrediter må utlämnas till stat, kommun eller annan därmed jämförlig
samfällighet ävensom till allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit
fastställt av Kungl. Maj :t, eller till bankaktiebolag eller utländskt
bankbolag. Som framgått förordar de sakkunniga, att ifrågavarande undantagsstadgande
oförändrat överföres till den nya banklagen. Under remissförfarandet
har emellertid yppats önskemål om viss utvidgning av
stadgandet. Så har både sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen
och sparbajikssakkunniga uttalat sig för att undantaget skulle
gälla även krediter till sparbank. Jag finner detta önskemål vara berättigat
och vill därför biträda detsamma. Som sparbanksföreningen framhåller
måste presumtionen, att de i förevarande undantagsregel angivna låntagarna
är goda för sina förbindelser, anses vara tillämplig även å sparbankerna.
Ett uttryck härför är att sparbankslagen medger sparbank att utlämna
blancokrediter till annan sparbank. Skulle i särfall uppkomma tvekan
om det lämpliga i att sparbank beviljas affärsbankslån utan att ställa säkerhet
— sådan tvekan skulle väl närmast inställa sig när fråga är om sparbanker
av den allra minsta storleksklassen — ankommer det givetvis på
affärsbanken att bedöma, huruvida blancokrediten är förenlig med skälig
omsorg om affärsbankens trygghet. Undantagsregeln föreskriver ju icke
skyldighet att utlämna blancokrediter till de i densamma uppräknade låntagarna.
Regeln vill endast skänka viss befogenhet att efterge kravet på särskild
säkerhet.
Gällande utformning av nu diskuterade undantagsstadgande har i ett par
avseenden framkallat spörsmål angående den rätta tolkningen av stadgandet.
Ett av dessa spörsmål hänför sig till uttrycket »annan därmed jämförlig
samfällighet». Banklagssakkunniga ifrågasätter sålunda, om icke vägsam
-
Bankouiskottets utlåtande nr 5 år 1955
73
fällighet och vägförening enligt lagen om enskilda vägar borde inbegripas
under uttrycket och följaktligen anses likställda med kommun vad angår
möjligheten att erhålla blancokrediter. I anslutning härtill har en remissmyndighet
gjort sig till förespråkare för meningen, att förevarande stadgande
borde tillåta blancokrediter också till sådana samfälligheter och föreningar,
som skulle bildas, därest de förslag, 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
framlagt, bleve genomförda.
I förarbetena till nuvarande bestämmelser angående blancokrediter återfinnes
icke några klargörande uttalanden om innebörden av uttrycket »därmed
jämförlig samfällighet». Emellertid är att märka att sparbankslagens
regel om blancokrediter begagnar sig av ett begrepp, som rimligen måste anses
utgöra en direkt motsvarighet till här berörda uttryck i affärsbankslagstiftningen.
Sparbankslagen medger lån utan säkerhet till kommun eller
»dylik samfällighet». Beträffande tolkningen av sistnämnda begrepp står
viss vägledning till förfogande. Bl. a. har lagrådet kommenterat begreppet
i sitt yttrande över förslaget till lag om enskilda vägar. Enligt yttrandet betraktade
lagrådet det som ett givet förhållande, att de fördelaktiga villkor,
sparbankslagen godtoge för iån till kommun eller »dylik samfällighet», icke
utan lagändring vore gällande för lån till vägsamfällighet eller vägförening
jämlikt lagen om enskilda vägar. Sparbankssakkunniga har, med stöd av
bl. a. lagrådsyttrandet, kommit till den slutsatsen, att sparbankslagens term
»dylik samfällighet» endast kan avse samfällighet, som är av offentligrättslig
natur och således direkt kan jämställas med kommun. En lagändring, som
skulle tillåta blancokrediter även till andra samfälligheter, har sparbankssakkunniga
icke varit benägna att föreslå. Presuintionen, att de offentligrättsliga
samfälligheterna kunde förväntas vara goda för sina förbindelser,
sammanhängde nämligen med det vidsträckta taxeringsunderlag, dessa samfälligheter
vilade på. Ett likvärdigt taxeringsunderlag torde endast undantagsvis
finnas för övriga samfälligheter, har sparbankssakkunniga uttalat.
Den mening, sparbankssakkunniga hävdat angående innebörden av sparbankstermen
»dylik samfällighet», har enligt min uppfattning sitt berättigandeockså
vid tolkningen av »därmed jämförlig samfällighet» i affärsbanksregeln.
Jag är icke beredd att tillstyrka en lagändring med syfte att vidga
ifrågavarande regels tillämpningsområde till att avse samfälligheter utanför
den offentligrättsliga kretsen. Det måste beaktas, att de icke offentligrättsliga
samfälligheterna är av ytterst heterogen natur. Såsom exempel kan hänvisas
till att de omnämnda vägsamfälligheterna kan bestå av endast två
fastigheter. Detsamma gäller de samfälligheter för vatten och avlopp, vilka
förts på tal. Den mångskiftande arten av de icke offentligrättsliga samfälligheterna
medför svårigheter att avgöra dessas kreditvärde. Frågan om
blancokrediter till samfälligheter erbjuder därför icke någon jämförelse
med det förut behandlade spörsmålet om sådana krediter till sparbankerna.
Beträffande den praktiska tillämpningen av förevarande undantagsregel
i vad den tillåter blancokrediter till allmän kassa eller inrättning, vars reglemente
blivit fastställt av Ivungl. Maj :t, har bank- och fondinspektionen i
74
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
sitt remissyttrande anfört, att dylika krediter borde kunna lämnas, icke bara
som hittills till Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges
stadsliypotekskassa och svenska jordbrukskreditkassan, utan även till centralkassa
för jordbrukskredit. Också från jordbrukskasserörelsens egen sida
har begärts ett förtydligande angående lagregelns innebörd på denna punkt.
Ur formell synvinkel synes icke möta hinder mot att centralkassa inbegripes
under stadgandet, eftersom sådan kassa icke får träda i verksamhet
utan att ha godkänts av Kungl. Maj :t. Då därtill kommer att centralkassorna
får anses väl konsoliderade ansluter jag mig till åsikten, att jämväl
dessa kassor bör kunna åtnjuta affärsbankskrediter utan särskild säkerhet.
En motsvarande förmån kan däremot icke tillkomma jordbrukskassorna, som
för övrigt faller utanför kategorien kassor med reglementen fastställda
av Kungl. Maj :t. Det må tilläggas, att jordbrukskassorna enligt gällande
författning har att befatta sig med inlåningen endast i visst speciellt hänseende.
BL:s andra undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen
innebär, att kortvarig kredit utan särskild säkerhet kan beviljas affärsidkare
i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna ändå kan
anses föreligga trygghet för förbindelsens fullgörande. Ändamålet med undantagsregeln
har närmast varit att tillgodose varuomsättningens behov av
blancokrediter. Även denna regel har banklagssakkunniga utan ändring infört
i sitt förslag till ny banklag. Emellertid hänvisar de sakkunniga till att
begreppet kortvarig i praxis fått en så snäv syftning, att löptiden för de med
stöd av regeln beviljade blancokrediterna ofta blivit kortare än omloppstiden
hos de tillgångar, för vilkas finansierande krediterna upptagits. De sakkunniga
förordar därför en sådan uppmjukning av praxis, att omsättning
av hithörande krediter tillätes i de fall, där den bakomliggande affärstransaktionens
egen natur fordrar ett dylikt anstånd. Dock borde en längre kredittid
än ett år icke få komma i fråga. Jag har icke någon erinran att anföra
mot de sakkunnigas rekommendation, som biträtts uti remissuttalandena i
ämnet. Emellertid vill jag i likhet med de sakkunniga själva samt bank- och
fondinspektionen betona vikten av att löptiden för de krediter, om vilka här
är fråga, icke får sådan längd, att krediterna erhåller karaktär av s. k. stående
förlagslån. Jag anser det alltså angeläget, att lånen bibehåller sin
karaktär av verkligt kortvarig kredit.
BL meddelar avkall från det principiella kravet på särskild kreditsäkerhet
även så till vida som BL godtar, att affärsbank diskonterar av vederhäftig
person dragen växel, betalbar å annan ort, ehuru accept å växeln icke erhållits.
Ej heller härvidlag innefattar sakkunnigförslaget någon ändring.
De sakkunniga har slutligen ansett, att banklagstiftningen i ännu ett avseende
bör öppna möjlighet till blancokrediter. Utöver de nu behandlade
stadgandena med motsvarigheter i BL har de sakkunniga nämligen föreslagit
en regel, enligt vilken kredit utan särskild säkerhet må lämnas idkare av
hantverk eller småindustri till ett belopp i varje särskilt fall av högst 50 000
kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankens eget kapital. De kredit
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955 '' •
anspråk, man närmast velat möta med detta stadgande, avser anläggningseller
förlagsfinansiering, och eftersom här icke uppställts någon fordran på
kortfristighet, kan krediterna i detta fall få formen av även stående lån.
Departementschefen erinrar vidare om att småföretagarnas behov av nu
ifrågavarande krediter gång efter annan understrukits samt fortsätter. Också
har de sakkunnigas förslag på denna punkt hälsats med största tillfredsställelse
av talesmännen för småföretagarnas intressen. Från bankhåll har
uppgivits att förslaget står i samklang med önskemål från bankernas egen
sida. Avgörande vikt måste emellertid tillmätas frågan, huruvida förslaget
kan väcka betänkligheter ur synpunkten av insättarnas trygghet. De sakkunniga
har uttalat, att så icke torde vara fallet, och denna ståndpunkt har
under remissförfarandet icke mött gensaga vare sig från tillsynsmyndigheten
eller från annat remissorgan.
I detta sammanhang hänvisar departementschefen till proposition till 1954
års riksdag (nr 210) angående statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
under tramhallande att däri dels betonades vikten av att
dessa företag erhölle tillräckligt kapital för att upprätthålla och om möjligt
öka sin produktionsförmåga, dels förutsattes att de föreslagna möjligheterna
till statsgaranterade lån och blancokrediter kunde komplettera varandra
som medel att befrämja småföretagarnas kapitalförsörjning.
Departementschefen yttrar vidare. Under åberopande av anförda omständigheter
får jag tillstyrka sakkunnigförslaget på förevarande område. Jag
vill emellertid betona, att den föreslagna bestämmelsen innefattar en betydande
utvidgning av affärsbankernas hittillsvarande befogenheter att utlämna
lån utan särskild säkerhet. Bankerna kommer härigenom att utsätta
sig för ökade risker. Dessas storleksordning låter sig icke bestämma på
förhand, och som de sakkunniga uttalat, bör därför försiktighet iakttas vid
reformens genomförande. Vissa begränsningar av kreditbeloppen synes med
hänsyn härtill vara nödvändiga. Den av de sakkunniga i detta avseende föreslagna
regeln, att krediterna sammanlagt skall få uppgå till högst en tiondel
av bankens eget kapital, finner jag väl avvägd. I fråga om den individuella
begränsningen av krediterna vill jag däremot förorda, att maximigränsen
höjes till 75 000 kronor.
I likhet med åtskilliga remissinstanser är jag icke fullt övertygad om
lämpligheten av att ifrågavarande blancokrediter uttryckligen förbehålles
hantverk och småindustri. En dylik strikt begränsning skulle icke kunna
undgå att föranleda tveksamhet i tillämpningen. Åtskilliga verksamhetsgrenar
inom näringslivet är sålunda av den arten, att det är oklart, huruvida
de är att hänföra under hantverk och småindustri. Bl. a. kan i detta avseende
pekas på servicenäringar av olika slag. Också vad gäller handeln måste
det sägas, att det skulle vara oegentligt att helt utestänga denna näringsgren
från förevarande krediter. Oaktat dessa primärt avsetts för hantverk
och småindustri, vilt jag därför förorda en regeljämkning därhän, att krediterna
skall kunna lämnas småföretagare i gemen. Detta begrepp bör därvid
ges relativt vid tolkning, så att från ifrågavarande kreditgivning icke
76
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
bör vara uteslutna företagare inom trädgårds- och jordbruksnäringen. Härvid
torde böra beaktas att termen småföretagare inom jordbruksnäringen
i nu förevarande sammanhang icke bör ges lika snäv innebörd som termen
småbrukare. Såsom småföretag och därmed i och för sig berättigat till här
avsedda lån måste nämligen anses jordbruk av den storleksordningen, att
det med hänsyn till jordbruksrörelsens omfattning kan jämföras med företag
inom andra branscher, vilket kan komma i fråga för nu omförmälda
blancokrediter.
Jag vill rekommendera, att bankerna iakttar viss försiktighet vid värderingen
av fordringar på grund av dessa lån. Därjämte får jag instämma i de
sakkunnigas mening, att bank, som beviljat blancokredit av här åsyftat
slag, i regel måste på något sätt kunna följa företagets ställning under den
tid, krediten äger bestånd, exempelvis genom periodiska rapporter eller
annan liknande anordning. Det bör åvila tillsynsmyndigheten att ge akt på
att banken verkligen står i dylik fortlöpande kontakt med företaget. Likaså
förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten över huvud taget ägnar särskild
uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av förevarande nya regel.
Bundna lån
«
Efter att ha redogjort för gällande ordning beträffande affärsbankernas
möjligheter att lämna bundna lån, de sakkunnigas förslag samt remissyttrandena
över förslaget anför departementschefen följande:
De sakkunnigas förslag i förevarande del går ut på att bolagsordningarna
för affärsbankerna skulle få medge dessa att i viss utsträckning lämna tidsbundna
lån. Närmare bestämt skulle sådana få beviljas till ett sammanlagt
belopp, som motsvarade 20 procent av det egna kapitalet, och med en maximistorlek
för varje särskilt lån av 100 000 kronor. En längsta löptid av förslagvis
tio år skulle föreskrivas.
Oaktat affärsbankerna hittills icke haft befogenhet att bevilja bundna
lån, har de kortfristiga lånen genom fortlöpande prolongering ofta kommit
att i praktiken få karaktären av långfristiga. Detta har vitsordats på bankhåll,
varifrån likväl betonats att det i vissa fall måste vara till fördel för
låntagaren att redan från början få lånet bundet på längre tid. Icke minst
för småindustri och hantverk synes det vara ett stort intresse att erhålla
möjligheter till bunden upplåning, något som bekräftats under remissförfarandet.
Med hänsyn härtill och då de sakkunnigas utredning synes utvisa,
att affärsbankernas likviditet icke skulle äventyras av att bundna lån finge
förekomma inom en begränsad ram, vill jag icke motsätta mig detta. Beträffande
de enskilda lånens storlek finner jag dock, att maximibeloppet
skäligen kan höjas till 150 000 kronor. Att som hantverks- och småindustriorganisationen
ifrågasatt slopa bestämmelsen om maximibegränsning av de
individuella lånen finner jag däremot icke välbetänkt. Ej heller kan jag
biträda organisationens mening, att en längsta löptid av tio år är alltför
snäv.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
77
I likhet med vissa remissinstanser är jag av den åsikten, att grundbestämmelserna
på hithörande område bör upptas i själva banklagstiftningen. Rätten
att bevilja bundna lån inverkar som redan antytts på bankernas förmåga
att upprätthålla sin betalningsberedskap, och regleringen av denna rätt är
följaktligen av central betydelse. De närmare föreskrifterna rörande utformningen
av de bundna lånen torde däremot kunna präglas av vissa olikheter
bankerna emellan och bör i enlighet härmed höra hemma i bolagsordningarna.
Dessa bör alltså innehålla supplerande regler i ämnet.
Ehuru de sakkunniga tänkt sig, att de bundna lånen i regel skulle utformas
som amorteringslån, har de icke velat uppställa amortering såsom ett
obligatoriskt villkor. Enligt min egen uppfattning bör i detta hänseende göras
en åtskillnad mellan de lån, för vilka säkerheten utgöres av borgen, och
Övriga bundna lån. Lämpligheten av att enbart borgen skall få tjäna som säkerhet
för bundet lån kan över huvud taget ifrågasättas. Om man likväl godtar
borgenssäkerhet — jag har efter någon tvekan funnit mig icke böra föreslå
avvikelse från sakkunnigförslaget i detta hänseende — synes beträffande
de bundna borgenslånen böra i lag stadgas amorteringsskyldighet. Ett undantag
från stadgandet är dock berättigat såvitt angår lån, för vilket kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesmän.
Liksom bank- och fondinspektionen anser jag, att den individuella begränsningen
bör avse det högsta sammanlagda belopp, som kan tilldelas en
och samma låntagare.
En speciell fråga i detta sammanhang är, huruvida bundna lån, för vilkas
fulla gäldande staten är ansvarig, bör följa samma regler som är avsedda
att tillämpas för övrig bunden långivning. Jag vill erinra om att även
gällande sparbankslagstiftning tillåter, att tidsbundna lån beviljas inom
viss ram. Bundna sparbankslån av vissa särskilda kategorier inbegripes
emellertid icke inom denna ram. Hit hör bl. a. lån, för vilka staten iklätt
sig garanti. Jämväl bankaktiebolagen torde böra beredas möjlighet att
utöver den kvot som enligt vad jag nyss sagt bör finnas för bunden långivning
— mottaga statsgaranterade bundna lån. Med hänsyn till de särskilda
krav, som måste ställas på affärsbankernas likviditet, bör emellertid
i lagen anges en maximigräns jämväl för denna bundna långivning. Den
frihet som i detta hänseende gäller för sparbankerna är betingad av den
särskilda strukturen hos sparbankernas rörelse. Extrakvoten för de statsgaranterade
bundna lånen torde åtminstone tills vidare böra begränsas till
fem procent av bankens eget kapital. Skulle det framdeles visa sig önskvärt
alt bereda garontilånen ett vidgat utrymme, får undersökas huruvida
under då rådande omständigheter en ökning av fem-procentkvoten är möjlig
utan att likviditetsskyddet äventyras. Här ifrågavarande garantilån synes
ej böra vara underkastade vare sig individuell begränsning, amorteringsIvång
eller bestämmelse om längsta löptid.
På anförda skäl förordar jag, att i den nya banklagen införes ett särskilt
lagrum, vilket
78
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
dels såsom en normalregel fastslår, att affärsbank, där lån icke är ställt
att betalas inom sex månader, skall förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning senast inom sagda tid,
dels medger att bank, i enlighet med närmare bestämmelser i bolagsordningen,
utan hinder av nyssnämnda regel utlämnar lån med längre återbetalningstid
än sex månader till sammanlagt belopp högst motsvarande 20
procent av bankens eget kapital, dock att bundna lån mot statsgaranti får
överskrida nämnda procentgräns med sammanlagt 5 procent av bankens
eget kapital,
dels i fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti icke lämnats, föreskriver
en begränsning av lånebeloppet till 150 000 kronor för varje låntagare
samt en längsta löptid av tio år,
dels ock i fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti icke lämnats och
beträffande vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
därmed jämförlig samfällighet, ålägger låntagaren årlig avbetalning i förhållande
till den tid, för vilken lånet beviljats.
De av mig föreslagna lagbestämmelserna har upptagits i 57 § av departementsförslaget.
Inlåningsrätten
Rörande innehållet i nuvarande lagbestämmelser om inlåningsrätten, de
sakkunnigas förslag och remissyttrandena samt övriga framställningar och
yttranden i ämnet hänvisas till propositionen.
Departementschefen. Inledningsvis erinrar departementschefen om att lagstiftningen
angående affärsbankerna sedan länge krävt, att ett visst förhållande
mellan bankens eget kapital och inlåningen iakttoges. Kravet hade
betingats av omsorgen om insättarnas trygghet. Största delen av de insatta
medlen placerades nämligen i lån eller andra tillgångar, som vore förenade
med förlustrisker. Mot dessa risker måste bankens eget kapital bereda insättarna
ett skydd. Den logiska konsekvensen bleve då, att det egna kapitalet
borde stå i viss proportion till inlåningen.
Departementschefen yttrar vidare. Tydligt är emellertid att inlåningens
relativa storlek erbjuder intresse icke enbart ur synpunkten av insättarnas
trygghet. Inlåningens omfattning bestämmer utlåningens, och frågan
om inlåningsrätten är därför också ett spörsmål om rätten till kreditgivning.
Med hänsyn till detta samband mellan in- och utlåning har det
ibland ifrågasatts, om icke reglerna angående inlåningsrätten borde påverkas
av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Exempelvis
fann denna mening vissa förespråkare i samband med införandet av
1946 års provisoriska reglering av inlåningsrätten. Närmast i anledning
härav har även de sakkunniga upptagit spörsmålet om vilka syften som
ytterst borde bestämma inriktningen av reglerna om inlåningsrätten. De
sakkunniga har därvid understrukit, att ett och samma regelsystem eu
-
79
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
dast med betydande praktiska olägenheter skulle kunna utnyttjas både
för inlåningsreglernas traditionella syfte att trygga insättarna och för det
penningpolitiska behovet av kontroll över kreditvolymen. Bl. a. har de sakkunna
pekat på att bankerna företedde avsevärda olikheter i fråga om den
faktiska kapitalrelationen. Ur penningpolitik synpunkt motiverade skärpningar
av inlåningsreglerna skulle därför få mycket ojämna verkningai,
i det att en regel, som vore väl avvägd med hänsyn till kreditgivningen i
banker med låg kapitalrelation, icke skulle få någon som helst begränsande
effekt för andra banker med hög kapitalrelation. För att få dylik effekt
för alla banker skulle skärpningen behöva gå så långt, att den för banker
med låg, ehuru ur solvenssynpunkt nöjaktig kapitalrelation innebure tvång
till en drastisk nedskärning av inlåningen. Att till motverkande av dessa olägenheter
använda olika relationstal för skilda grupper av banker vore ej
heller tillfredsställande.
Vid arbetet på banklagstiftningens omdanande efter moderna krav synes
det icke vara riktigt att bortse från det allmännas intresse av att kunna
utöva inflytande över kreditgivningens omfattning. Icke minst vid utfoimandet
av inlånings- och kassareservbestämmelser kan ett hänsynstagande
till penningpolitiska önskemål te sig påkallat. Framför allt torde det vara
motiverat, att dessa önskemål tillmätes erforderligt avseende vid bestämmandet
av kassareservens minimistorlek antingen själva banklagens likviditetsregler
präglas härav eller de penningpolitiska intressena kommer till
uttryck i en för deras tillgodoseende särskilt avsedd, fristående kassareservlagstiftning.
Till detta spörsmål återkommer jag vid den närmare behandlingen
av kassareservfrågan. Beträffande inlåningsbestämmelsernas
användbarhet som medel för en penningpolitisk reglering synes läget däremot
vara ett annat. De sakkunnigas uppfattning, att inlåningsreglerna
icke utan stora praktiska olägenheter kan tilldelas funktionen som penningpolitiskt
instrument, synes sålunda icke kunna gendrivas. Uppfattningen
har för övrigt vunnit stöd i vad fullmäktige i riksbanken uttalat i
sitt yttrande över jordbrukskasseutredningens omförmälda promemoria.
Även enligt fullmäktiges åsikt vore det möjligt att, med den struktur de
svenska penninginstituten nu har, inlåningsregler icke är så väl lämpade
som medel för en reglering av kreditvolymen eller för en mera specialiserad,
selektivt verkande kreditkontroll. Med hänsyn till det anförda vill jag icke
invända mot att inlåningsreglernas hittillsvarande syftemål — att trygga
insättarna — får på ett avgörande sätt ge karaktär också åt den nya banklagens
inlåningsregler.
Vad därefter angår den tekniska konstruktionen av inlåningsreglerna
har de sakkunniga i det väsentliga bevarat regelsystemet i gällande provisoriska
lagstiftning rörande inlåningsrätten. Detta system anknyter ganska
nära till hittillsvarande inlåningsregler för sparbankerna och för jordbrukskasserörelsens
centralkassor. Gemensamt för affärsbanks-, sparbanks- och
centralkassereglerna är alt de i princip kräver vissa relationer mellan eget
kapital och inlåningen, samtidigt som de från kapitaltäckningskravet helt
80
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
eller delvis undantar vissa placeringar, vilka anses så betryggande, att de
i sig själva bereder fullständig respektive begränsad risktäckning för motsvarande
inlåning. Dock är att märka att förteckningen över de täckningslria
eller delvis täckningsfria tillgångarna icke är densamma för affärsbanker,
sparbanker och centralkassor. Variationerna har fått sitt berättigande
av den olika inriktningen av verksamheten hos de tre slagen av kreditinrättningar.
De nuvarande inlåningsreglerna — affärsbankernas likaväl som sparbankernas
och centralkassornas — är produkten av en fortgående utveckling
mot allt mera liberala gränser för inlåningsrättens omfattning. I fråga
om affärsbankerna kan de viktigaste faserna av nämnda utveckling avläsas
i den förut lämnade historiken. Som denna utvisar har de upprepade
ändringarna och kompletteringarna av de ursprungliga reglerna nästan
undantagslöst föranletts av att bankernas inlåning tenderat att överskrida
den ram, reglerna skapat. De successiva regel jämkningarna har vidtagits
i syfte att mildra dessa svårigheter, och det regelsystem, som efter
hand vuxit fram, måste därför i stort karakteriseras som en anpassning
efter den faktiska inlåningsvolymens ökning.
I jordbrukskasseutredningens promemoria har med fog hävdats att gällande
inlåningsregler under sådana omständigheter knappast kan påstås
''ara ett resultat av mera djupgående principiella överväganden om storleken
av den maximala inlåning som får anses förenlig med kreditinrättningarnas
säkerhet. Vidare har i promemorian påtalats den placeringsdirigerande
effekt, som de nuvarande inlåningsreglerna ägde genom de
inbördes varierande bestämmelserna om täckningsfrihet för vissa tillgångar.
Enligt promemorian hade denna effekt av reglerna i viss mån kommit att
undanskymma reglernas funktion att trygga insättarna. Ytterligare har
bl. a. anmärkts att gällande regler vore onödigt komplicerade och därför
också svåra att överblicka till sina verkningar. Det alternativ till nuvarande
regelkonstruktion, vilket skisserats i promemorian, innebär att kapitaltäckningskravet
direkt tar sikte på placeringarna, ej på inlåningen som sådan.
Placeringarna indelas i tre grupper, allt efter trygghetsgraden. Den mest
k\alificerade gruppen kräver icke någon kapitaltäckning, medan placeringarna
i de övriga två skall motsvaras av eget kapital enligt skilda procenttal.
Gruppindelningen av placeringarna är tänkt att bli gemensam för affärsbanker,
sparbanker och centralkassor.
I vad promemorians regelförslag grundas på en uppdelning av placeringarna
i skilda klasser representerar förslaget icke någon mera väsentlig avvikelse
från de hittillsvarande inlåningsreglerna, vilka också de kan sägas
åstadkomma en motsvarande gruppering av placeringarna. Den betydelsefulla
nyheten är att gruppindelningen är enhetlig för de olika kreditinrättningarna.
Promemorians regelutkast är emellertid närmast ett principförslag
och innefattar sålunda icke ett fullständigt utarbetat system, vilket
nu skulle kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Innan
ställning tas till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
81
de av jordbrukskasseutredningen föreslagna linjerna måste de med inlåningsrätten
sammanhängande problemen ytterligare övervägas. Härvid
bör särskilt uppmärksammas de spörsmål rörande gränsdragningen mellan
olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras vid införandet av enhetliga
inlåningsbestämmelser. Självfallet bör vid en sådan utredning
hinder icke möta att till bedömande uppta även andra gränsdragningsproblem
avseende kreditinstitutens verksamhetsområden. Skulle vid de
fortsatta övervägandena speciella omständigheter visa sig böra föranleda
att särregler i ett eller annat avseende bibehålies, bör motiveringen härför
klart anges. Såsom jag tidigare antytt har de nuvarande inlåningsreglerna
framkommit utan att olikheterna dem emellan direkt kunnat härledas ur
reglernas avsedda funktion att trygga insättarna. Enligt min uppfattning
bör emellertid den ifrågasatta utredningen icke få föranleda ytterligare anstånd
med genomförandet av den nya banklagstiftningen. Med hänsyn härtill
vill jag föreslå, att man i en ny lagstiftning tills vidare i enlighet med
banklagssakkunnigas förslag bibehåller hittillsvarande regelsystem beträffande
inlåningsrätten. När nyss antydda överväganden i sinom tid verkställts,
skulle sedan definitivt kunna avgöras huruvida de traditionella reglerna
bör ersättas med annorlunda konstruerade bestämmelser.
Med denna ståndpunkt är det naturligt att för närvarande inta en försiktig
hållning till framkomna förslag om förändringar och tillägg i rådande
regelsystem. Dock bör sådana jämkningar i systemet, vilka kan förutsättas
icke försvåra en eventuell framtida enhetligare reglering på detta område,
kunna genomföras nu i den mån de i övrigt finnes välmotiverade.
Departementschefen anmärker, att affärsbankerna vore oförhindrade att
emittera egna förlagslån, samt fortsätter. Förlagsupplåning är emellertid för
närvarande icke undantagen från den inlåning, som kräver täckning i det
egna kapitalet. De sakkunniga har ansett en ändring härvidlag vara påkallad.
Eftersom förlagslånegivarna såsom sämre prioriterade än bankens övriga
borgenärer i realiteten stärkte insättarnas trygghet genom sitt tillskott av
kapital, borde detta tillskott icke skäligen hänföras till den täckningskrävande
inlåningen, anfördes det i betänkandet.
De sakkunnigas prövning av förlagskapitalets ställning har emellertid
föranlett ännu mera långtgående förslag. Dessa innebär, att förlagskapitalet
i viss utsträckning skall jämställas med bankens eget kapital och sålunda
kunna tjäna som" underlag för inlåning. Närmare bestämt skulle förlagskapital
högst till ett belopp, motsvarande halva aktiekapitalet, betraktas
som inlåningsgrundande, dock att härför skulle erfordras att minst fem åi
återstode till dess förlagslånet förfölle. Sistnämnda förbehåll har motiverats
med att en successiv avveckling av ett förlagslån, vilket utgjorde giundval
för inlåningen, borde vara den naturliga ordningen. Bleve förlagslånet
icke successivt återbetalat under löptiden, skulle nämligen bankens inlåningsrätt
plötsligt beskäras vid förf al lodagens inträde, vilket icke kunde
anses som tillfredsställande.
6 Hihang litl riksdagens protokoll l'')öö. ,S samt. Xr ,r>
82
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
De skäl, som åberopats för att förlagslånen skulle få en annan ställning
i nu omnämnda båda avseenden, är även enligt min egen uppfattning i princip
hållbara. Spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga behandling
är emellertid av den beskaffenhet, att ett slutligt ståndpunktstagande
bör ske först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler
för de olika typerna av inlåningsinstitut. I avvaktan härpå torde det
dock, i anslutning till vad riksbanksfullmäktige förordat, böra öppnas möjlighet
för Kungl. Maj :t att efter prövning i varje särskilt fall medge bank
rätt dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen, dels att högst till belopp
motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital till grund för
inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss återstående minsta löptid såsom
förutsättning för att förlagslån skall få vara inlåningsgrundande synes
starkt kunna ifrågasättas. Godtas det av mig förordade systemet med
dispens, torde det emellertid icke vara erforderligt att nu ta slutlig ställning
i denna fråga utan torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva de närmare
villkoren för dispens. Som fullmäktige i riksbanken uttalat bör gälla
att Kungl. Maj :t i här omförmälda tillståndsärenden skall inhämta yttrande
från fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten.
Även i fråga om gruppindelningen av placeringarna har de sakkunniga
förordat vissa jämkningar. Dessa berör emellertid icke kretsen av de placeringar,
vilka betraktas som helt täckningsfria (kassa och bankmedel,
skattkammarväxlar samt korta guldkantade obligationer). Däremot har under
remissförfarandet från ett par håll framförts önskemål om viss utvidgning
av denna placeringsgrupp. Så har till en början svenska jordbrukskreditkassan
hemställt, att såsom täckningsfria placeringar måtte anses jämväl
tillgodohavanden hos kassa för jordbrukskredit samt å dylik kassa dragna
checkar och av kassan utställda egna växlar. Jag kan tillstyrka denna hemställan
i vad den avser tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan
och centralkassa ävensom å dessa kassor dragna checkar och av dem utställda
växlar. Det må erinras om att tillgodohavande hos centralkassa
anses som täckningsfri placering redan enligt gällande sparbanksregler. En
ändring på denna punkt skulle alltså i sin mån vara ägnad att befrämja enhetlighet.
Vidare kan jag ge min anslutning till sparbanksinspektionens
mening, att även andra tillgodohavanden hos bank än de, som är betalbara
vid anfordran eller efter blott en dags uppsägning, bör kunna hänföras till
den helt täckningsfria gruppen. Som inspektionen anfört saknas det skäl
att i förevarande avseende upprätthålla så starka krav som hittills på likviditeten
hos de tillgångar, som skall kunna komma i fråga. Varken i gällande
sparbanks- och centralkasseregler eller jordbrukskasseutredningens
regelförslag återfinnes motsvarande fordran på avistanatur hos de placeringar,
som helt undantas från täckningskravet.
De placeringar, som är täckningsfria till 75 procent av sitt värde, utgöres
för närvarande av dels korta och fullgoda men ej guldkantade obligationer,
dels långa fullgoda obligationer, såväl guldkantade som andra. En
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
83
ligt de sakkunnigas uppfattning är den betydande eftergiften på täckningskravet
för de långa obligationerna icke försvarlig. De sakkunniga har därför
förordat, att de långa obligationerna framdeles icke skall inräknas bland de
täckningsfria tillgångarna.
Sakkunnigförslaget på denna punkt har väckt invändningar från ett stort
antal remissinstanser. I likhet med dessa finner jag, att vad de sakkunniga
anfört icke kan anses utgöra tillräcklig grund för att nedflytta de långa
obligationerna till den minst privilegierade placeringsgruppen. Som exempelvis
fullmäktige i riksbanken påpekat skulle för övrigt ett genomförande
av de sakkunnigas förslag minska bankernas benägenhet att förvärva långa
obligationer och därmed begränsa omfånget av den under senare år uppbyggda
obligationsmarknaden för bl. a. statens och hypoteksinstitutens
långa upplåning. Icke heller anser jag det påkallat att beträffande de långa
obligationerna sänka det procenttal, som anger till vilken del täckningsfrihet
skall råda. Jag förordar sålunda, att de långa obligationerna får behålla
den grad av täckningsfrihet, som de för närvarande åtnjuter.
Beträffande differentieringen av placeringarna har de sakkunniga slutligen
föreslagit, att vissa bottenlån i fastigheter hädanefter skall i begränsad
omfattning hänföras till de täckningsfria tillgångarna. De bottenlån,
som avses, är fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom
60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping
eller munieipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
å landet. Fordringarna i fråga skall betraktas som täckningsfria
endast intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tre gånger bankens
eget kapital och högst 100 miljoner kronor. Med förevarande förslag
har de sakkunniga velat bevara och eventuellt underlätta de s. k. provinsbankernas
och de minsta bankernas möjligheter att i fortsättningen utlämna
fastighetslån. Bakom denna inställning från de sakkunnigas sida ligger
i sin tur konstaterandet, att affärsbankerna icke kan undvaras på fastighetskreditmarknaden,
att detta i särskilt hög grad är tillämpligt beträffande
provinsbankerna samt att sistnämnda banker och de ännu mindre bankerna
i vissa fall skulle få sin existens äventyrad, därest deras fastighetskreditgivning
till mera avsevärd de! komme att bortfalla.
Ingen remissinstans har direkt avstyrkt sakkunnigförslaget i förevarande
hänseende, men från vissa håll har antytts att förslaget vore ägnat att påverka
gränsdragningen mellan kreditinstituten. Närmast har därvid menats
att täckningsfriheten för affärsbankernas bottenlån skulle medverka till
att affärsbank srörelsen inkräktade på sparbanksrörclsens område.
De förhållanden, de sakkunniga andragit till förmån för förslaget rörande
bottenlånen, talar även enligt mitt eget bedömande för att dessa lån i den
begränsade utsträckning, som föreslagits, inräknas bland de i inlåningsrättsligt
avseende kvalificerade tillgångarna. Det faktum, att täckningsfriheten
för ifrågavarande lån skulle i någon mån påverka den traditionella gränsdragningen
mellan affärsbanker och sparbanker, kan icke rubba detta mitt
ställningstagande. Jag vill i detta sammanhang nämna att vissa provins
-
84
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 19Ö5
banker med förhållandevis stor fastighetsbelåning redan med stöd av den
dispensrätt, som tillkommer Kungl. Maj :t enligt den nuvarande provisoriska
lagstiftningen, tillåtits överskrida gällande ram för inlåningen. Det av de
sakkunniga understrukna behovet av att affärsbankerna i viss utsträckning
skall få räkna sina fastighetslån som täckningsfria har härigenom ytterligare
accentuerats.
Sparbankernas bankaktiebolag har i särskild framställning yrkat, att krediter
mot säkerhet av fullgoda obligationer skulle få inräknas inom den av
de sakkunniga föreslagna täckningsfria ramen för bottenlånen. Till förmån
för framställningen har antörts att en av bankens viktigaste uppgifter vore
att till sparbankernas förfogande ställa de krediter, som sparbankerna kunde
behöva för sin rörelse. Bankens möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra denna uppgift skulle i hög grad underlättas, om även krediter
mot säkerhet av fullgoda obligationer finge föras inom angivna täckningsfria
utrymme. I stor utsträckning utgjordes nämligen säkerheten för bankens
lån till sparbankerna av obligationer.
Som fullmäktige i riksbanken anfört i sitt yttrande över bankaktiebolagets
framställning bör krediter mot säkerhet av fullgoda obligationer i fråga om
solvens minst jämställas med fastighetslånen. Betecknande är också att de
krediter, som avses i framställningen, är privilegierade i inlåningsrättsligt
hänseende enligt gällande sparbankslagstiftning. Med hänsyn till det nu
anförda kan jag tillstyrka det av bankaktiebolaget framförda förslaget. I
likhet med sparbanksinspektionen anser jag, att de inskränkningar, som
föreslås skola gälla med avseende på värdet av bankaktiebolag tillhöriga
obligationer vid beräkning av inlåningsrätten, även skall tillämpas på obligationer,
vilka bankaktiebolag innehar som pant.
I enlighet med det anförda skulle lagregeln om täckningsfrihet inom en
ram av 100 miljoner kronor avse dels krediter mot säkerhet av fullgoda
obligationer, dels bottenlån. Beträffande de sistnämnda vill jag förorda
vissa jämkningar av det förslag, de sakkunniga framlagt.
Med åtskillnaden mellan å ena sidan vissa slags fastigheter, belägna i stad,
köping och municipalsamhälle, samt å andra sidan fastigheter av samma
slag å annan mark har uppenbarligen avsetts att träffa den olikhet i kreditvärde,
som vanligen föreligger mellan fastigheter inom tätbebyggelseort och
fastigheter inom glesbebyggelseområde. Detta syftemål torde emellertid
komma till bättre uttryck, om i stället för begreppen stad, köping och municipalsamhälle
användes termen »område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts». I de sakkunnigas regelförslag uppställes vidare den
modifikationen, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som ej är försedd
med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas
värdet av växande skog. Förbehållet i fråga, som är hämtat från gällande
sparbankslagstiftning, torde numera sakna påtagbar betydelse och synes
därför böra utgå. Med lån mot inteckning i fast egendom torde slutligen,
såsom bostadsstyrelsen yrkat, böra jämställas lån mot inteckning i tomträtt,
upplåten väsentligen för bostadsändamål, d. v. s. sådan tomträtt som enligt
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
85
den nya tomträttslagstiftningen äger ett större kreditvärde än övriga tomträtter.
Även lån mot inteckning i tomträtt, som enligt de äldre tomträttsreglerna
upplåtits för bostadsändamål, synes dock böra inbegripas i här avsedda
kategori. Bottenlån mot inteckning i sådan av bostadsstyrelsen omnämnd
fast egendom, varå fristående panncentralanläggning m. m. finnes
uppförd, är jämlikt lagförslaget att hänföra till de täckningsfria tillgångarna,
i den mån den fasta egendomen ligger inom tätbebyggelseområde och
ej är att beteckna som industrifastighet.
Beträffande täckningsfrihetens förhållande till taxeringsvärdena har nu
icke ifrågasatts annan avvägning än den som skett i sparbankslagstiftningen.
Jag kan godta, att samma procenttal användes i banklagen.
Mot de justeringar av själva fondrelationstalen, som föreslås av de sakkunniga
och närmast berör de allra minsta affärsbankerna, har jag intet att
erinra.
I departementsförslaget är bestämmelserna angående inlåningsrätten upptagna
i 62 §.
Lagrådet: För att — därest sparbankerna enligt föreliggande förslag till
lag om sparbanker m. m. medges motta inlåning på checkräkning — bland
tillgångar som omnämnes i paragrafens första stycke under c) även skall
få medtas bankaktiebolaget tillhöriga checkar som dragits å sparbank, bör
enligt lagrådets mening stadgandet lämpligen ändras till att avse bolaget
tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar samt av inländsk
bank, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets erinran.
Kassareservskyldigheten
Beträffande innehållet i gällande rätt rörande affärsbankernas kassareservskyldighet,
sakkunnigförslaget i denna del och yttrandena över detsamma
samt övriga framställningar och yttranden i ämnet hänvisas till propositionen.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande. Den nuvarande banklagens
kassareservregler är enbart inriktade på att skydda bankernas likviditet.
Att kassareservbestämmelser har sitt berättigande också ur annan synpunkt
är emellertid ett redan erkänt förhållande. Sålunda har sedan år 1937
funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att möjliggöra
en penningpolitisk kontroll över affärsbankernas kreditkapacitet. Sistnämnda
lagstiftning är av beredskapskaraktär, d. v. s. den ger Kungl. Maj :t
befogenhet att inom de gränser, lagstiftningen utstakat, uppställa strängare
krav på bankernas kassareservhållning än som följer av själva banklagen.
Av sakkunnigförslaget i kassareservfrågan torde kunna slutas att de sak
-
86
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
kunniga utgått från att en beredskapslagstiftning av hittillsvarande art
jämväl i fortsättningen skulle komma att bestå vid sidan av banklagens
kassareservregler. Detta framgår närmast av att deras regelförslag utarbetats
mot bakgrunden av samma renodlade likviditetssynpunkter som uppbär
kassareservbestämmelserna i gällande banklag. Direkta överväganden
angående lämpligheten av att kassareservskyldighelen delvis regleras av
föreskrifter utanför själva banklagen har icke redovisats i sakkunnigbetänkandet.
Detta spörsmål har däremot diskuterats i flera remissyttranden.
Härvid har den meningen dominerat, att kassareservbestämmelser med penningpolitisk
funktion borde ges i särskild lag. Så har exempelvis fullmäktige
i riksbanken förklarat, att det torde bereda svårigheter att i banklagen
formulera en regel, som både tillgodoser kraven på betalningsberedskap i
»normala» fall och öppnar möjlighet att vid behov ändra fordringarna på
bankernas reserver för att därmed binda ledig kreditkapacitet.
Jämväl enligt min egen uppfattning torde det vara mest praktiskt att
liksom hittills särskilja den penningpolitiskt motiverade kassareservregleringen
från de bestämmelser, som med sikte på mera ordinära förhållanden
uppställer de av strikta likviditetshänsyn betingade kassareservkraven.
Banklagen skulle alltså även i fortsättningen inrymma endast kassareservregler
av det senare slaget. Med detta ställningstagande skulle förevarande
lagstiftningsärende icke komma att beröra den penningpolitiska beredskapslagstiftning,
som för närvarande möter i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill
jag här framhålla, afl det torde få betraktas som tveksamt, huruvida nämnda
beredskapslagstiftning bör i fortsättningen få samma konstruktion som
i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande principer för den penningpolitiska
kassareservregleringen torde med hänsyn härtill icke kunna anses
opåkallad. Det må nämnas, att en liknande uppfattning kommit till synes i
riksbanksfullmäktiges yttrande över sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande
översyn synes bl. a. böra undersökas om denna reglering liksom hittills
bör ha tidsbegränsad giltighet eller om en permanent beredskapslag är
motiverad. En annan utredningsfråga som anmäler sig är, huruvida icke
kassaregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas även för sparbankerna
och jordbrukets kreditkassor. De här omnämnda spörsmålen synes
böra upptas till gemensam prövning av särskild utredning.
Gällande banklags likviditetsregel, vilken alltjämt har samma lydelse som
vid banklagens tillkomst år 1911, ställer kravet på kassareserv i relation
endast till insättningarna på avistaräkningarna, d. v. s. de förbindelser, som
det åligger banken att fullgöra vid anfordran. Till inlåningen på andra räkningar
— uppsägnings-, kapital-, depositions- och sparkasseräkningarna •—
är alltså icke någon som helst kassareservförpliktelse anknuten. Detta sammanhänger
med att den inlåning, som placeras på de mera långfristiga räkningarna,
ansetts vara kännetecknad av så ringa rörlighet, att inlåningen
saknar större betydelse för bankernas behov av likvida medel.
De sakkunniga har hävdat, att nu angivna förutsättning för rådande begränsning
av kassareservkravet icke längre är för handen. Belägg för denna
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
87
åsikt har hämtats från en ingående undersökning rörande den nuvarande
strukturen av bankinlåningen. Undersökningen, som utförts av bank- och
fondinspektionen i samråd med de sakkunniga, har klarlagt omständigheter,
som är av stort intresse för en bedömning av likviditetsbehovet. Den
visar, att den inlåning, som tillförts bankerna under senare år, till mycket
betydande del utgöres av höggradigt rörliga överskottsmedel från industriell
eller annan kommersiell verksamhet. Eftersom sagda poster i stor utsträckning
är placerade på depositions- eller kapitalräkning, har skillnaden i stabilitet
mellan dessa räkningar och avistaräkningarna minskat. Även i fråga
om sparkasseräkningen har en ibland ganska avsevärd rörlighet konstaterats.
De sakkunnigas slutsatser härav är att kassareservkravet bör ställas
i förhållande till så gott som all inlåning. En viss differentiering av kassareservskyldigheten
efter inlåningens art har emellertid ansetts motiverad.
För avistaskulder och förbindelser med kort uppsägningstid borde sålunda
finnas en högre betalningsberedskap än för övrig inlåning. Mera preciserat
går sakkunnigförslaget ut på att kassareserv skall ställas med dels tre procent
av samtliga förbindelser utom garantiförbindelser samt obligationer och
därmed jämförliga förbindelser, dels 20 procent av avistaförbindelserna jämte
förbindelser med kortare uppsägningstid än en månad, garantiförbindelser
och medel å sparkasseräkning dock undantagna.
Även om man som vid förevarande överväganden helt avstår från att anlägga
penningpolitiska aspekter på kassareservfrågan, står det efter de sakkunnigas
utredning klart, att gällande banklag icke reser betryggande anspråk
på betalningsberedsltapen. Också från bankernas sida har vitsordats
det berättigade i en skärpning av nuvarande lagregler. Jag vill därför tillstyrka
förslaget om en utvidgning av kassareservkravet till att avse i huvudsak
all inlåning.
Departementschefen förklarar sig vidare dela en av bank- och fondinspektionen
i särskild framställning till Kungl. Maj :t den 23 juli 1954 uttalad mening,
att utvecklingen under den tid, som förflutit efter det banklagssakkunnigas
undersökningar i kassareservfrågan slutförts, motiverade en skärpning
av de i sakkunnigförslaget innefattade procenttalen.
Departementschefen fortsätter. De tal, som förordas av bank- och fondinspektionen,
synes mig representera en lämplig avvägning av det obligatoriska
likviditetsskyddet. Den av inspektionen valda regelutformningen,
enligt vilken jämväl för avistaförbindelserna ett enda procenttal uttömmande
bestämmer kassareservskyldigheten, anser jag vara lämpligare än
den av de sakkunniga använda konstruktionen. Även i detta hänseende ansluter
jag mig följaktligen till inspektionens jämkningsförslag.
Jag förordar således, att banklagens bestämmelser om kassareservkravet
utformas i överensstämmelse med det anförda.
Nuvarande banklag definierar icke närmare vilka medel som konstituerar
kassareserven utan förklarar endast, att denna skall bestå av tillgångar,
som kan med lätthet förvandlas i penningar. På tillsynsmyndigheten har
ankommit att avgöra vad som skall hänföras under denna generella be
-
88
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
stämning. Som tillgångar av här avsett slag har sedan länge betraktats växlar,
betalbara vid anfordran, utländska bankers sedlar, avistafordringar hos
inhemska banker ävensom hos utländska banker och bankirer, i riksbanken
belåningsbara obligationer intill belåningsvärdet samt nettofordringar hos
inhemska banker på en dags uppsägning.
De sakkunnigas regelförslag innehåller samma allmänt hållna karakteristik
av kassareservtillgångarna som gällande rätt. Det har förutsatts, att tillsynsmyndigheten
liksom hittills skall ha att bestämma kretsen av dessa tillgångar.
I huvudsak anses därvid nuvarande normer böra tillämpas. På en
punkt har dock en ändring funnits befogad, nämligen i fråga om avistafordringar
på inhemska banker. De sakkunniga har framhållit, att vid sådana
fordringars inräknande i kassareserven för närvarande icke avdras eventuell
avistaskuld till annan inländsk bank. Enligt de sakkunnigas mening
borde i fortsättningen här berörda avistatillgodohavanden ingå i kassareserven
endast till sitt sammanlagda nettovärde, d. v. s. avdrag borde göras
för totalbeloppet av avistaskulderna till de inhemska bankerna.
Jag vill icke invända mot att den närmare gränsdragningen kring kassareservtillgångarna
även framdeles får åvila tillsynsmyndigheten. Som de
sakkunniga rekommenderat synes härvidlag redan vedertagna normer i
stort sett böra följas. Dock vill jag i anledning av önskemål, som framkommit
under remissförfarandet, uttala mig för att jämväl de lån till sparbank,
svenska jordbrukskreditkassan och centralkassa, som är betalbara vid anfordran
eller efter en dags uppsägning, hänföres till kassareservmedlen. De
sakkunnigas mening, att en nettoberäkning bör tillämpas beträffande avistafordringarna,
synes välgrundad och torde givetvis beaktas också i fråga om
avistafordringar på sparbanker och kassor för jordbrukskredit.
I likhet med de sakkunniga anser jag slutligen, att den nya banklagen ej
behöver inrymma någon motsvarighet till hittillsvarande regel om skyldighet
för bank att hålla kassareserv för belopp, varmed bankfastighets bokförda
värde överstiger tio procent av bankens eget kapital.
Bestämmelserna om kassareservskyldigheten är upptagna i 63 § i departementsförslaget.
Särskilda bestämmelser i förslaget
59 §.
I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 46 § andra—fjärde styckena
BL, har upptagits bestämmelser om kredit mot pant av aktier.
Enligt 46 § tredje stycket BL må bank icke såsom pant ta emot bl. a.
aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Förbudet sammanhänger
med att förbindelse med sådant bolag visat sig vara och enligt
sakens natur också måste vara särskilt riskfylld.
I paragrafens fjärde stycke heter det att vad som i paragrafen stadgats
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
89
om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
kredit mot pant av förlagsbevis.
De sakkunniga framhåller, att de förvaltningsbolag, vilkas aktier noterades
å A:I-listan på fondbörsen, hade en tillfredsställande relation mellan
eget och främmande kapital och att detta även i stor utsträckning vore
fallet med de företag, vilkas aktier inginge i deras portföljer. Härtill komme
att dessa förvaltningsbolag hade sina tillgångar placerade i ett flertal
sins emellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande och i så måtto
stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. De sakkunniga föresloge på
grund härav och då det ur samhällssynpunkt syntes vara av intresse att
öka tillgången på riskvilligt kapital, att förbudet mot belåning av förvaltningsaktiebolags
aktier och förlagsbevis icke skulle gälla beträffande aktier,
som noterades å fondbörsens A: I-lista.
Yttrandena. Förslaget i denna del har tillstyrkts av de remissinstanser, som
yttrat sig i ämnet.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande. Vissa skäl talar för de
sakkunnigas förslag om en uppmjukning av förbudet mot att belåna förvaltningsbolags
aktier. Emellertid är konsekvenserna av förslaget svåra att
överblicka. Enligt min uppfattning måste ytterligare överväganden i vissa
hänseenden ske innan slutlig ståndpunkt tas i denna fråga. Jag är sålunda
icke beredd att nu tillstyrka en uppmjukning av förbudet i enlighet med de
sakkunnigas förslag.
På grund av det anförda har BL:s förbud mot belåning av förvaltningsbolags
aktier utan ändring upptagits i departementsförslaget.
67 §.
Denna paragraf, som motsvarar 52 BL, innehåller bl. a. bestämmelser
om maximibelopp för tillgodohavande på sparkasseräkning.
52 § andra stycket BL stadgar, att en och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning icke annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet må ökas utöver
8 000 kronor.
De sakkunnigas regelförslag innefattar icke någon egentlig avvikelse från
nämnda bestämmelse och har icke föranlett något uttalande i remissyttrandena
över sakkunnigbetänkandet. Däremot har Svenska bankföreningen
i särskild framställning till Kungl. Maj :t den 13 maj 1954 yrkat
en höjning av insättningsmaximum beträffande sparkasseräkningen. Efter
remiss har yttranden över denna framställning avgivits av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen och Svenska sparbanksföreningen.
I sin framställning erinrar bankföreningen inledningsvis om att nuvarande
insättningsmaximum beträffande sparkasseräkning och därmed likartad
räkning infördes genom lagändring år 1948. Bankföreningen fortsätter:
-
90
Bcmkoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Enligt Svenska Bankföreningens mening tala åtskilliga skäl för att frågan
om en höjning av maximibeloppet nu upptages till prövning. Sedan
detta belopp fastställdes har sålunda penningvärdet undergått en avsevärd
försämring. En höjning av insättningsmaximum å spar kasseräkning, som
städse varit en av spararna omtyckt räkning, skulle också vara ägnad att
befrämja det från statsmakternas sida ofta uttalade önskemålet om en
ökning av det frivilliga sparandet i landet. I detta sammanhang må vidare
framhållas, att sparkasseräkningen inom affärsbankerna spelar en betydande
roll. Sålunda utgjorde antalet sparkasseräkningar för samtliga affärsbanker
i landet vid årsskiftet 1953/54 1 593 563 stycken med en sammanlagd
behållning av över 1,8 miljarder kronor.
Ett ytterligare skäl att aktualisera frågan om inlåningsmaximum å sparkasseräkning
i affärsbank är den ändring i motsvarande regler för postsparbanken,
som torde vara att emotse inom en nära framtid. Sålunda har
årets riksdag i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 84 för sin del
beslutat höja insättningsmaximum i postsparbanken från 10 000 kronor
till 15 000 kronor.
Bankföreningen tillägger, att maximibeloppet i vart fall borde jämkas med
hänsyn till penningvärdets fall. Det borde ej sättas lägre än vad som kunde
komma att gälla för postsparbanken.
Svenska sparbanksföreningen har icke haft något att erinra mot bankföreningens
framställning, och bank- och fondinspektionen säger sig icke
vilja invända mot att maximibeloppet i fråga sättes till 15 000 kronor. Sparbanksinspektionen
har däremot varit tveksam, huruvida någon höjning av
detta insättningsmaximum över huvud taget borde komma till stånd. Den
omständigheten, att insättningsmaximum i postsparbanken, vars rörelse i
utpräglad grad hade en direkt sparfrämjande inriktning, höjts eller komme
att höjas, ansåge inspektionen icke vara något bärande skäl för att motsvarande
höjning skulle genomföras beträffande affärsbankernas sparkasseräkning.
En eventuell höjning syntes i varje fall böra stanna vid det belopp,
som kunde motiveras av penningvärdeförändringen sedan sparkasseräkningens
maximum senast fastställdes, d. v. s. år 1948.
Departementschefen har uttalat bl. a. följande. Huruvida bestämmelser om
insättningsmaximum för affärsbankernas sparkasseräkning har någon
större funktion att fylla kan ifrågasättas. Jag vill här erinra om att affärsbankerna
vid sidan av sparkasseräkningen mottar inlåning å s. k. kapitalsamlingsräkning.
Beträffande denna räkning, som till sin natur står sparkasseräkningen
nära, tillämpar bankerna ett avsevärt högre insättningsmaximum,
för närvarande i regel bestämt till 50 000 kronor. Frågan om
dessa reglers berättigande torde vara av den art att den kommer under
bedömande vid den utredning om inlåningsreglernas utformning och om
vissa gränsdragningsproblem avseende kreditinstitutens verksamhetsområden
som enligt vad jag tidigare angivit torde komma att sedermera igångsättas.
För närvarande anser jag mig därför icke böra gå längre än att
i enlighet med bankföreningens framställning förorda en höjning av maximibeloppet.
En viss höjning synes nämligen under alla förhållanden vara
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
91
motiverad. Det nya maximibeloppet torde lämpligen kunna bestämmas till
15 000 kronor. Att överensstämmelse härigenom kommer att råda mellan
sparkasseräkningens insättningsmaximum och det maximum, som skall
gälla för insättning i postsparbanken enligt den nyligen vidtagna ändringen
av postsparbanksförordningen (SFS nr 241/1954), far dock icke
tolkas som att det funnes anledning att i detta hänseende eftersträva en
enhetlig reglering för affärsbankerna och postsparbanken.
68 §.
Denna paragraf reglerar rätten till filialbildning.
Enligt 52 a § BL äger affärsbank icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd utöva
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara
till nytta för det allmänna.
Lagrummet tillkom år 1918, närmast på föranledande av förslag från
1917 års bankkommitté. Kommitténs förslag innebar, att tillstånd skulle
krävas för varje nyetablering av kontor, men i propositionen angående lagbestämmelsen
(prop. 434/1918) förordades den jämkningen, att huvudkontorsorterna
skulle vara fria för nyetableringar.
De sakkunniga. De sakkunniga framhåller till en början, att motivet för
att filialbildning å huvudkontorsorterna skulle vara tillståndsfri varit att
etableringskontroll över dessa orter icke ansetts behövlig. I enlighet med
denna ståndpunkt hade jämväl uttalats i propositionen att bank i fråga om
större städer borde kunna få generellt tillstånd att inrätta flera avdelningskontor.
Vid riksdagsbehandlingen av frågan hade utsagts att man torde
kunna vänta att Kungl. Maj:t komme att med största varsamhet använda
sin rätt att vägra bank tillstånd till inrättande av nytt avdelningskontor.
Emellertid hade prövningen av etableringsansökningar enligt de sakkunnigas
mening blivit mera restriktiv än vad som sålunda avsetts vid tillkomsten
av lagrummet. Detta syntes numera tolkas enligt sin ordalydelse,
vilket innebure, att bank, som ville öppna nytt avdelningskontor utanför
huvudkontorsorten, finge leda i bevis, att den begärda etableringen vore
behövlig och lämplig.
De sakkunniga anför vidare:
Då fullständig frihet att öppna nya avdelningskontor föreligger beträffande
huvudkontorsorten, råder alltså en betydande skillnad i berörda
hänseende mellan sagda ort och övriga platser. Denna skillnad ter sig ej
sällan irrationell för de största bankerna, av vilka de två som ha sina huvudkontor
i Göteborg men sedan gammalt driva en betydande rörelse i huvudstaden
måste begära Kungl. Maj :ts tillstånd för en kontorsetablering i
Stockholm; å andra sidan kan en annan storbank med huvudkontor i Stockholm
icke utan tillstånd öppna kontor i Göteborg, där banken också bedriver
en stor rörelse. De skäl, som betingat den nuvarande tillstandsregeln,
tala i sin mån för att uppställa krav på tillstånd för varje nytt kontor, som
en bank önskar inrätta vare sig å huvudkontorsorten eller annorstädes. Till
-
92
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
ståndsprövningen synes emellertid icke alltid behöva ankomma på Kungl.
Maj:t. När en bank utvidgar sitt kontorsnät på en viss plats, är detta vanligen
föranlett av rent praktiska skäl; särskilt under senare år har en sådan
utvidgning ofta avsett ett kontor med uteslutande expeditionella uppgifter,
genom vilket den rent banktekniska servicen gjorts lättare tillgänglig
för viss del av kundkretsen. I dylika fall, där tillståndsprövningen kan
antagas ej sällan bli av övervägande formell natur, torde beslutanderätten
böra tillkomma bank- och fondinspektionen.
Sakkunnigförslaget stadgar i enlighet härmed att bank, som önskar öppna
kontor å ort, där banken redan tidigare driver verksamhet, skall inhämta
bank- och fondinspektionens medgivande. Därest bank vill utsträcka
sitt kontorsnät till nya platser, skall liksom tidigare frågan prövas av
Kungl. Maj :t.
Yttrandena. Sparbanksinspektionen understryker behovet av att en reglering
av bankernas rätt att öppna avdelningskontor korame till stånd på
sätt som föreslagits samt framhåller härvid främst angelägenheten av att
hindra att kontor bleve inrättade endast i konkurrenssyfte utan nytta för
det allmänna.
Av annan mening är Svenska bankföreningen, som hävdar, att frågan om
öppnande av nytt kontor å ort, där banken redan förut hade kontor, vore
en rent praktisk organisationsfråga, som det borde få ankomma på banken
att själv avgöra. Bankföreningen hemställde därför, att bestämmelsen om
tillståndsprövning för inrättande av sådant avdelningskontor borde utgå ur
förslaget.
Stockholms handelskammare framför liknande synpunkter.
Departementschefen. Gällande rätt innebär som framgått av det sagda,
att bank måste ha särskilt tillstånd för att öppna avdelningskontor utanför
huvudkontorsorten. De sakkunniga har menat, att de skäl, som motiverat
tillståndsprövningen beträffande filialbildning utanför huvudkontorsorten,
talade för tillståndsprövning även i fråga om filial inom denna ort.
Mot bakgrunden härav har i sakkunnigförslaget upptagits regeln, att inrättandet
av avdelningskontor alltid förutsätter myndighets tillstånd.
Enligt min uppfattning kan behovet av att föreskriva tillstånd för filialbildning
knappast bedömas så enhetligt som skett vid de sakkunnigas överväganden
i ämnet. Sålunda torde det finnas anledning att i detta hänseende
göra åtskillnad mellan filialbildning på ort, där banken redan driver verksamhet,
samt övrig filialbildning. Vad först angår ort, där banken har sitt
huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid avdelningskontor, måste
nog sägas att inrättandet av ytterligare kontor i regel huvudsakligen framstår
som en bankens interna organisationsfråga. Självfallet innebär detta
konstaterande icke att jag underskattar betydelsen av att kontorsnätet på
en sådan ort får en ur allmänna synpunkter rationell utformning. Det ligger
dock närmast tillhands att låta bankerna själva bära ansvaret härför.
Jag vill därför förorda, att bank i fråga om ort, där banken redan driver
Bankoutskottcts utlåtande nr 5 år 1955
93
verksamhet vid kontor, skall äga att utan myndighets prövning öppna nytt
kontor. Till undvikande av tvekan i tillämpningen användes i den föreslagna
lagtexten icke begreppet ort utan termen kommun, med vilken avses borgerlig
primärkommun.
Är fråga om filialbildning på ort, där banken förut icke har kontor, torde
ett annat betraktelsesätt böra anläggas på behovet av tillståndsprövning.
I dessa fall innebär inrättandet av ett nytt avdelningskontor ofta i mera
utpräglad grad en utvidgning av bankens faktiska verksamhetsområde.
Med hänsyn till bankväsendets nuvarande struktur —- dels några få storbanker
med huvudkontorsort i Stockholm eller Göteborg dels ett antal
mindre provinsbanker och dels slutligen lokalt arbetande sparbanker och
kassor för jordbrukskredit — framstår det som naturligt att bibehålla tillståndstvång
då fråga är om kontorsetablering på nya orter. Härigenom säkras
ett medinflytande för det allmänna vid utvidgning av en banks rörelse
till orter som måhända redan ingår i en annan banks verksamhetsområde.
Av dessa skäl stadgas i departementsförslaget att bank, som vill inrätta avdelningskontor
i kommun, där banken tidigare icke har kontor, skall inhämta
tillstånd därtill av Kungl. Maj :t. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges
att medgivande må lämnas, när verksamheten finnes kunna vara till
nytta för det allmänna.
Till nu behandlade regel om tillståndsprövning har anknutits en särskild
föreskrift, enligt vilken Kungl. Maj:t vid medgivande till filialbildning
kan foga förbehållet, att medgivandet avser endast den i ansökningen
uppgivna filialen och sålunda icke lämnar banken frihet att i fortsättningen
utan särskilt tillstånd inrätta ytterligare filialer inom kommunen i fråga.
Situationen kan ibland vara den, att bank med berättigande kan resa anspråk
på att få öppna ett representationskontor på viss ort, exempelvis i
en hamnstad, samtidigt som det saknas skäl för att banken skulle på orten
få bedriva lokal bankverksamhet vid ett flertal kontor. Möjligheten
att meddela angivet förbehåll bereder i en dylik situation Kungl. Maj:t tillfälle
att i vissa speciella fall lämna ett tillstånd, vilket måhända skulle ha
förvägrats, om det automatiskt skulle ha medfört frihet för banken att
öppna ytterligare kontor inom kommunen. Även där dylikt förbehåll meddelats
bör det få ankomma på banken själv att bestämma på vilken
plats inom kommunen kontoret skall vara beläget.
108 §.
Förevarande lagrum saknar motsvarighet i BL. Här har upptagits bestämmelser
rörande rätt för aktieägare att på fråga erhålla upplysningar
å bolagsstämma av styrelsen angående bolagets förhållanden. Motsvarande
bestämmelser finnes i 127 g AL och 119 § FL.
Bestämmelser om frågerätt i annan lagstiftning m. m. Bedan 1910 års aktiebolagslag
innehöll vissa regler om aktieägares rätt att å bolagsstämma
erhålla upplysningar av styrelsen. Denna rätt har i AL väsentligt utvidgats.
94
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
Frågerätten enligt AL liksom enligt FL går ut på att bolagsledningen, d. v. s.
styrelsen och verkställande direktören, skall vara skyldig att på begäran av
aktieägare dels å ordinarie bolagsstämma meddela upplysningar angående
förhållanden, som kan inverka på bedömandet av värdet av bolagets tillgångar,
av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt
av styrelsens förvaltning dels eljest å ordinarie eller extra stämma meddela
upplysningar i avseende å ärende som skall förekomma å stämman. Aktieägarnas
frågerätt är emellertid begränsad så till vida, att upplysning skall
meddelas allenast när det kan ske utan förfång för bolaget. Styrelsen får
exempelvis ej lämna upplysningar, varigenom bolagets affärshemligheter
skulle yppas för utomstående eller konkurrerande intressen främjas. Den
enskilde aktieägarens intresse måste nämligen stå tillbaka för det samfällda
bolagsintresset. Om för lämnande av begärd upplysning erforderliga uppgifter
ej är tillgängliga på stämman, skall upplysningen i viss ordning lämnas
efter stämman.
Det ankommer på styrelsens bedömande, huruvida en upplysning bör
kunna lämnas utan förfång för bolaget. Anser styrelsen av nämnda orsak
hinder föreligga att ge den begärda upplysningen, skall upplysningen i stället
lämnas till bolagets revisorer, vilka därefter inom viss tid skall avge ett
särskilt yttrande i saken. Detta yttrande, som icke skall återge upplysningen
utan endast innehålla uttalande om upplysningen bort föranleda
ändring i revisionsberättelsen eller eljest ger anledning till erinran, skall
hållas tillgängligt för aktieägarna.
I en den 30 november 1946 upprättad promemoria angående vissa ändringar,
som i anledning av AL erfordrades i annan associationslagstiftning,
förordades att i BL måtte upptas regler i förevarande ämne, därvid
dock tvekan uttalades med hänsyn till stadgandet i 258 § BL att »enskjilds
förhållanden till bankbolag ej må i oträngt mål yppas». I de
remissyttranden, som avgavs över promemorian, föranledde denna ståndpunkt
gensagor. Svenska bankföreningen, som ansåg att skälen för sådana
regler vore väsentligt svagare för affärsbankernas vidkommande än vad
gällde vanliga aktiebolag, erinrade sålunda om att bankernas verksamhet
vore ingående reglerad i BL, att bank- och fondinspektionen utövade kontroll
över bankerna samt att, även om en bankledning under åberopande av
banksekretessen kunde vägra att lämna svar å framställda frågor, dessa
kunde formuleras så, att deras blotta framställande satte banksekretessen
i fara. Den omständigheten, att bankledningarna måste väntas i ett stort
antal fall avböja att lämna svar å framställda frågor eller icke ansåge sig
kunna lämna fullständiga svar av hänsyn till banksekretessen eller bankens
intressen, kunde befaras skapa misstroende och därigenom vara till skada
lör bankväsendet. — Liknande synpunkter framfördes av kommerskollegium.
De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att under deras överväganden
yppats vissa betänkligheter mot införandet av frågerätt för affärsbanks aktieägare
i överensstämmelse med AL:s regler i ämnet. Därvid hade åbero
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
95
pats bl. a. att en aktieägare merendels icke förvärvat sådan förtrogenhet
med banksekretessens krav, att han kunde beakta dem vid valet och formuleringen
av sina frågor. Den slutsats, som finge dras av bankledningens
vägran att lämna svar, kunde därför i vissa fall blotta förhållanden, som
borde ha skyddats av sekretessbestämmelserna.
Emellertid ansåge de sakkunniga att, även om det torde vara av mindre
vikt att i lagen fastslå frågerätt för aktieägare i ett bankaktiebolag än för
aktieägare i ett vanligt aktiebolag, det likväl vore tydligt, att reglerna i detta
ämne i AL och FL vilade på den riktiga principen, att delägarna i en association
borde kunna kräva att i viss utsträckning hållas underkunniga om
företagets ställning. Aktieägarna borde sålunda rimligen kunna få upplysningar
utöver vad som kunde inhämtas av redovisningshandlingarna, när
det gällde att fatta beslut om fastställande av balansräkning och angående
ansvarsfrihet åt styrelseledamöter. De sakkunniga föresloge därför, att i
banklagstiftningen skulle införas bestämmelser om upplysningsplikt för
styrelsen i ett bankaktiebolag i anslutning till vad som gällde för andra aktiebolag.
De sakkunnigas regelförslag på denna punkt har med någon redaktionell
jämkning avfattats i enlighet med bestämmelserna i 127 § AL och 119 §
FL, med det tillägget att upplysning ej får lämnas som kan leda till förnärmande
av enskilds rätt. I dylikt fall skall upplysning i stället lämnas till
bankens revisorer. Denna modifikation vill enligt de sakkunnigas uttalande
undanröja all tvekan om att upplysningar från styrelsens sida icke får åsidosätta
banklagstiftningens sekretessregel.
Liksom enligt AL och FL skall upplysningen lämnas till revisorerna, även
då dess utlämnande å bolagsstämma skulle vara till förfång för bolaget. De
sakkunniga framhåller, att de befarade olägenheterna av en vidsträckt frågerätt
i ej ringa mån torde motverkas av sistnämnda bestämmelse.
Yttrandena. Svenska bankföreningen erinrar om vad föreningen anförde
i denna fråga i sitt yttrande över 1946 års promemoria samt förklarar, att
den vidhölle uppfattningen, att frågerätten för bankernas del skulle innebära
risker ur sekretessynpunkt, som icke borde underskattas. Den frågerätt,
som funnes beträffande vanliga bolag, ersattes enligt bankföreningens
mening i avsevärd mån av den offentliga kontrollen över bankerna. När
denna kontroll tid efter annan förstärkts, hade det skett under åberopande
bl. a. av att en banks verksamhet på grund av banksekretessen ej kunde bli
föremål för samma publicitet som andra företags förhållanden. Något verkligt
behov av frågerätt för bankernas del kunde icke anses föreligga. Bankföreningen
hemställde därför, att de i sakkunnigförslaget härom upptagna
bestämmelserna måtte utgå.
Departementschefen. Den här berörda s. k. frågerätten innebär, att aktieägare
skall, i den mån det kan ske utan förfång för banken och utan förnärmande
av enskilds rätt, kunna få upplysning av bankens styrelse angående
96
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
förhållanden, som kan inverka på bedömandet av värdet av bankens tillgångar,
av dess ställning i övrigt, av resultatet av dess verksamhet samt
av styrelsens förvaltning av bankens angelägenheter.
Meningen, att frågerätten skulle vara av mera underordnad vikt för aktieägarna
i bankaktiebolag än för aktieägarna i vanligt bolag, torde icke alldeles
kunna frånkännas avseende. Sålunda är bankaktiebolagens rörelse
reglerad i lag i helt annan utsträckning än de vanliga aktiebolagens, och
vidare är bankverksamheten övervakad av statlig myndighet. När en frågerätt
överväges för bankaktiebolagens vidkommande, bör härjämte beaktas
att alltför oinskränkta befogenheter att utverka upplysningar skulle kunna
leda till ett åsidosättande av banksekretessen.
Likväl kan det icke anses rimligt, att aktieägarna i bankbolagen skulle
vara fullständigt utestängda från möjligheten att få besked angående bolagens
ställning utöver vad som kan inhämtas av redovisningshandlingarna
och den offentliga bankstatistiken. För ett riktigt bedömande av de angelägenheter,
om vilka bolagsstämman har att besluta, måste aktieägarnas rätt
till upplysningar från styrelsens sida vara av väsentligt värde. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att jag i likhet med de sakkunniga avstått
från att föreslå skyldighet för bankerna att vid balans- samt vinst- och
förlusträkningarnas upprättande tillämpa ett detaljerat redovisningssystem.
Även detta förhållande talar för att bankernas aktieägare vid sidan av
redovisningshandlingarna bör ha tillgång till en frågerätt som medel att
vinna erforderliga upplysningar.
De sakkunnigas regelförslag i förevarande ämne har utformats så, att
den för bankaktiebolagen specifika sekretessprincipen icke kränlces. Regelkonstruktionen
är alltså ägnad att avleda vissa av de invändningar, som
riktats mot att banklagstiftningen skulle medge frågerätt. Såväl med hänsyn
härtill som på grund av vad jag anfört bär ovan vill jag tillstyrka sakkunnigförslaget.
Lagrådet har anfört. Paragrafen ålägger styrelsen att på begäran av aktieägare
i viss utsträckning lämna upplysningar angående bankaktiebolagets
förhållanden. I upplysningsplikten stadgas bl. a. den inskränkningen, att
upplysningarna skola kunna lämnas utan förnärmande av enskilds rätt. Enligt
motiven har därmed avsetts att undanröja all tvekan om att upplysningar
från styrelsens sida icke få åsidosätta den i förslaget, efter förebild i nuvarande
banklagen, upptagna regeln, att enskildas förhållanden till bankaktiebolag
ej må i oträngt mål yppas. Uppenbarligen kunna enskilda äga sådant
intresse av att deras förhållande till banken ej yppas, att en särskild
inskränkning i styrelsens upplysningsplikt på den grund är påkallad. Emellertid
torde bestämmelserna i förevarande paragraf få anses innebära, att
upplysningar som styrelsen meddelar i den ordning paragrafen förutsätter
och i de hänseenden som där angivas knappast någonsin kunna anses lämnade
i oträngt mål. Den inskränkning i upplysningsplikten som betingas av
enskildas intresse av att sekretessen även i nu förevarande fall bevaras sy
-
Bnnkoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
97
nes därför ej böra anknyta till den allmänna sekretessregeln. I stället bör
väljas ett uttryckssätt som ger vid handen att styrelsen vid upplysningspliktens
fullgörande har att beakta även nyssnämnda intresse. För att upplysning
skall vägras torde ej böra krävas att den skulle lända enskild till
förfång. Ä andra sidan bör det ej utgöra tillräcklig grund för vägran att enskild
skulle tillskyndas olägenhet, om än aldrig så obetydlig. Till utmärkande
härav kunde som förutsättning för upplysningars meddelande stadgas,
att det kan ske utan nämnvärd olägenhet för enskild. Vid bedömandet
huruvida olägenhet som skulle uppkomma är att anse som nämnvärd bör
kunna i viss mån beaktas vikten av de intressen som upplysningarna skulle
tillgodose.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets erinran.
147 §.
Förevarande paragraf reglerar tillsyningsmyndighetens allmänna skyldigheter.
Motsvarande bestämmelser återfinnes i 230 a § BL.
Bank- och fondinspektionens allmänna skyldigheter anges i 230 a § BL
vara att övervaka att bankbolag i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse
lag och författning samt bolagsordningarna och särskilda föreskrifter, övervakningen
inbegriper dock icke kontroll av att bankerna iakttar sådana bestämmelser,
som avser enskild delägares rättigheter och skyldigheter i förhållande
till bankbolaget eller till annan delägare eller som angår bankbolagets
inre angelägenheter. Bank- och fondinspektionen skall jämväl i övrigt,
såvitt angår förhållanden, som kan inverka på bankbolagens säkerhet, med
uppmärksamhet följa dessas verksamhet.
De sakkunniga. I sakkunnigförslaget överensstämmer förevarande paragraf
huvudsakligen med gällande rätt. Beträffande avfattningen har emellertid
en jämkning vidtagits. I sakkunnigförslaget har sålunda tillsynsmyndigheten
ålagts att »i övrigt med uppmärksamhet följa bankbolagens verksamhet,
i synnerhet såvitt angår förhållanden som kunna inverka på bolags
säkerhet». Anledningen till denna utbyggnad av nuvarande formulering på
denna punkt vore enligt de sakkunniga, att det självfallet ålåge tillsynsmyndigheten
att allmänt inhämta kunskaper om bankverksamheten. Emellertid
betonar de sakkunniga, att solvensövervakningen liksom tidigare borde —
såsom framginge av sakunnigförslaget — vara tillsynsmyndighetens främsta
uppgift.
Yttrandena. Svenska bankföreningen anmärker, att den nyss återgivna
ändrade avfattningen av lagrummet skulle innebära en väsentlig utvidgning
av tillsynsmyndighetens befogenheter samt yttrar vidare:
Av motiveringen synes framgå, att de sakkunniga ansett den ändrade utformningen
av stadgandet i huvudsak vara av redaktionell natur. Så är emellertid
enligt bankföreningens mening icke fallet. Tvärtom skulle den till
7 Ilihaiuj till riksdagens protokoll 1055. 8 samt. Nr 5
98
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
synes obetydliga ändringen innebära en väsentlig utvidgning av bankinspektionens
befogenheter. Detta framgår särskilt vid en jämförelse med
§§ 151 och 153 i förslaget, vilka såvitt nu är ifråga helt överensstämma
med nu gällande lag. Enligt 151 § är sålunda bankbolags styrelse skyldig,
bl. a., att meddela inspektionen eller den som äger företräda densamma alla
de upplysningar rörande bolaget som av den äskas, och enligt 153 § första
stycket äger bankinspektionen, ändå att avvikelse från lag eller bolagsordningen
icke skett, meddela de erinringar ifråga om bankaktiebolags verksamhet
som inspektionen kan finna påkallade. Med den nuvarande definitionen
på inspektionens allmänna skyldigheter äro uppenbarligen de bägge
nämnda stadgandenas tillämpningsområden begränsade till den del av bankverksamheten
som enligt lagen faller under bankinspektionens kompetensområde,
nämligen — förutom övervakningen av att lag och bolagsordning
efterlevas — till »förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet».
Definieras området för inspektionens allmänna kompetens på sätt nu
föreslagits, skulle därav följa, att den berörda uppgiftsskyldigheten ävensom
inspektionens erinringsrätt på motsvarande sätt utvidgades. Om något
sådant verkligen varit avsikten, borde detta uppenbarligen ha anmärkts och
ingående motiverats i betänkandet vid behandlingen av de ifrågavarande
paragraferna. Då så icke skett, anser sig bankföreningen kunna utgå ifrån
att en dylik utvidgning av inspektionens kompetensområde icke varit åsyftad
med den ifrågavarande, såsom mera formell betecknade omarbetningen
av stadgandet i 146 § andra stycket. Enligt bankföreningens mening är ett
sådant ståndpunktstagande också väl grundat. Bankinspektionen bör även
framdeles uteslutande ha till uppgift att övervaka bankernas solvens och likviditet.
Den verksamhet hos bankerna som ligger vid sidan därom -—- såsom
notariattjänst, inkassoverksamhet, personal- och lokalfrågor in. m. — finnes
uppenbarligen ingen anledning att underställa bankinspektionens
granskningsrätt.
Bankföreningen hemställer i anslutning härtill, att någon ändring i förevarande
avseende icke måtte göras i vad som nu gäller enligt BL.
Departementschefen. Väl är det sant, att den offentliga tillsynen över
bankaktiebolagen ytterst har till uppgift alt övervaka de förhållanden, som
kan inverka på bolagens säkerhet. Denna funktion lär dock knappast kunna
karakteriseras såsom en uppsikt enbart över solvens- och likviditetsförhållandena
i inskränkt mening. Inom bankrörelsen finnes verksamhetsgrenar,
som utan att äga omedelbar betydelse för solvens och likviditet är ägnade
att indirekt kunna influera på bankernas säkerhet. Ett exempel härpå
torde få anses vara den verksamhet, som består i mottagande av värdehandlingar
till förvaring och förvaltning. Jag kan sålunda icke ansluta mig
till en uppfattning, enligt vilken exempelvis uppläggningen av notariattjänsten
och det för densamma tillämpade kontrollsystemet generellt borde
vara undandragna tillsynsmyndighetens insyn.
Med den aspekt, jag här anlagt på vad kontrollen av bankbolagens verksamhet
måste inbegripa, kan det ifrågasättas, huruvida sakkunnigförslagets
jämkning av nuvarande regelformulering är nödvändig. Emellertid synes
gällande lydelse kunna ge näring åt en alltför snäv tolkning av tillsynens
lunktion. Ett visst förtydligande av den nuvarande regeln synes därför
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
99
vara motiverat. Enligt min åsikt kommer regelns syfte bättre till uttryck,
om tillsynsmyndigheten ålägges att följa bankbolagens verksamhet i den mån
så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolags
säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.
Jag förordar därför, att andra stycket i 147 § utformas i enlighet
härmed.
191 §.
Paragrafen saknar motsvarighet i BL. Lagrummet ger föreskrifter om
placering av och kontroll över tillgångarna hos banks pensionsstiftelse.
De sakkunniga. I betänkandet framhålles att affärsbankerna under senare
år i växande omfattning skapat reserver för tryggande av de anställdas pensionering.
Detta hade ofta skett genom inrättande av särskilda pensionsstiftelser.
År 1951 hade funnits 14 dylika stiftelser med ett sammanlagt fondkapital
av omkring 65 miljoner kronor.
Enligt de sakkunnigas mening hade förvaltningen av dessa kapital skapat
vissa problem, som borde bli föremål för prövning. Särskilt borde övervägas
huruvida banks pensionsstiftelse borde, i motsats till vad gällde banken
själv, äga obegränsad frihet vid placeringen av sina tillgångar.
De sakkunniga erinrar om att nu avsedda stiftelser vore något olika till
sin juridiska konstruktion. Två av stiftelserna vore sålunda bildade enligt
1937 års lag om aktiebolags pensions- eller andra stiftelser och vore följaktligen
i fråga om medelsförvaltningen bundna av bestämmelserna i nämnda
lag och underkastade tillsyn av pensionsstyrelsen1, två av stiftelserna lydde
under den för stiftelser i allmänhet gällande lagstiftningen av år 1929 om
tillsyn över stiftelser och övriga tio stiftelser vore s. k. fria stiftelser, vilka
på grund av banken-stiftarens föreskrift undantagits från lagens tillämplighet.
Beträffande placeringen av stiftelsernas tillgångar anför de sakkunniga:
Enligt 1929 års lagstiftning skall stiftelses förmögenhet vara på nöjaktigt
sätt placerad. Av förarbetena till lagen framgår, att uttrycket »nöjaktigt»
valts för att placeringskraven icke onödigtvis skola nedbringa förmögenhetens
avkastning; man torde därför kunna utgå från att tämligen
stor placeringsfrihet finnes för de två pensionsstiftelser som, enligt vad
nyss sagts, äro underkastade ifrågavarande lagstiftning.
Börande placeringen av de tio fria pensionsstiftelsernas tillgångar finnas
icke några andra bestämmelser än de, som stiftarna — d. v. s. bankerna
själva — kunna ha fastställt i samband med stiftelsernas inrättande. Då
härtill kommer att vederbörande bank antingen tillsätter stiftelsens styrelse
eller har ett dominerande inflytande på valet av styrelseledamöter, och då
vidare frågan om ansvarsfrihet för förvaltningen av stiftelsens angelägenheter
enligt stiftelseurkunden avgöres av bankens styrelse eller bolagsstämman,
torde man med fog kunna göra gällande, att mcdelsplaceringen i
realiteten sker i enlighet med bankledningens intentioner.
Frånvaron av uttryckliga lagföreskrifter rörande placeringen av de fria
1 Enligt kungl. kungörelse den 22 maj 1953 (nr 226) utövas tillsynen numera av riksförsäkringsanstalten.
100
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
pensionsstiftelsernas tillgångar har i och för sig lämnat öppet för bankerna
att i stiftelserna placera tillgångar, som de på grund av banklagens
bestämmelser själva icke må förvärva men som de av olika anledningar
ansett vara av betydelse för sin verksamhet. Det har också förekommit,
att bank önskat hos sin pensionsstiftelse placera tillgångar, som banken
själv varit skyldig avveckla, såsom aktier, utgörande hela eller en väsentlig
del av aktiekapitalet i ett bolag. En sådan placering av tillgångar i en
pensionsstiftelse kan komma att på en omväg i bankernas verksamhet införa
ett riskmoment som banklagen velat förebygga.
De sakkunniga erinrar vidare om att bank genom att avsätta en del av
sina tillgångar till eu pensionsstiftelse icke frigjort sig från sina pensionsförpliktelser.
I den mån stiftelsens tillgångar icke försloge till täckande av
dessa förpliktelser, måste banken av sina egna tillgångar sörja för pensioneringen.
Förluster, som uppkomme vid placeringen av stiftelsens tillgångar,
kunde därför i extrema fall gå ut över bankens borgenärer, däribland insättarna.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan en bank och dess pensionsstiftelse
borde därför enligt de sakkunnigas mening stiftelsen icke få utnyttja
sin större placeringsfrihet på ett sätt, som stode i strid med grunderna
för banklagstiftningens placeringsregler. Härvid borde dock beaktas att
pensionsstiftelsernas och bankernas förpliktelser till sin karaktär vore olika.
Bankernas förpliktelser avsåge sålunda till övervägande del återbetalning av
gjorda insättningar och vore därför till sin natur kortfristiga, medan däremot
de förpliktelser, som skulle fullgöras i första hand genom pensionsstiftelsernas
medel vore långfristiga. En pensionsstiftelse borde på grund
härav ha rätt att placera en avpassad del av sin förmögenhet i tillgångar,
vilka såvitt möjligt vore undandragna verkningarna av en penningvärdesförsämring,
såsom fastigheter och aktier. Stiftelsen borde exempelvis få
förvärva en aktiepost i ett ansett bolag, förutsatt att posten icke vore större
än vad som överensstämde med rimlig försiktighet vid normal kapitalplacering.
Däremot borde det icke vara tillåtet för stiftelsen att förskaffa sig
ett dominerande aktieinnehav i ett industriföretag. En sådan placering finge
anses vara både främmande för pensionsstiftelsens ändamål och stridande
mot grunderna för banklagens regler.
I de sakkunnigas förslag har i anledning av det anförda intagits stadgande
om att pensionsstiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från
överföring av medel från bankaktiebolaget och som icke är underkastad bestämmelserna
i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
icke får placera sina tillgångar på sätt som, med beaktande av stiftelsens
ändamål, finnes strida mot grunderna för banklagens regler om placering
av banks tillgångar. Uppsikten häröver skall ankomma på tillsvnsmvndigheten.
Dessa bestämmelser — framhåller de sakkunniga — skulle i första hand
gälla beträffande de s. k. fria pensionsstiftelserna men borde även avse de
två stiftelser, som vore underkastade 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.
Anledning att undanta dessa stiftelser från tillsyn enligt 1929 års lag torde
Bankoutskotteis utlåtande nr 5 år 1955
101
icke föreligga. Regeln borde även äga giltighet för varje annan stiftelse än
pensionsstiftelse, där stiftelsen inrättats för anställdas eller deras efterlevandes
välfärd.
Yttrandena. Svenska bankföreningen anför, att av motiveringen syntes
framgå att man velat förebygga att en pensionsstiftelse förvärvade en dominerande
aktiestock i ett industriföretag, varigenom banken genom sin nära
anknytning till stiftelsen skulle kunna få ett avgörande inflytande över företaget.
Bankföreningen menar, att detta resonemang vore väl långsökt för att
tas till motiv för en ur principiell synpunkt så betänklig åtgärd som den
föreslagna. Stiftelsekapitalet vore dock avsatt till personalens fromma av
intjänade vinstmedel, som eljest skulle ha kunnat efter beskattning utdelas
till aktieägarna. I personalens intresse låge uppenbarligen att stiftelsens
medel förräntades på bästa möjliga sätt. Stiftelsen hade sina egna stadgar
och vore föremål för revision i vanlig ordning. Det syntes då ligga helt vid
sidan av tillsynsmyndighetens uppgifter att handha övervakningen av stiftelsens
medelsplacering. Bankföreningen hemställde på grund av det anförda,
att ifrågavarande paragraf i förslaget måtte utgå.
Liknande synpunkter har framförts av handelskammaren i Gävle.
Departementschefen. I sakkunnigbetänkandet har påvisats att affärsbankerna
i tämligen betydande utsträckning inrättat pensionsstiftelser, vilka äger
fullständig eller nära nog fullständig frihet att placera sina tillgångar efter
eget gottfinnande. Sakkunnigförslaget går ut på att dessa stiftelser och vissa
andra med dem jämförbara skall få sin placeringsfrihet något inskränkt.
Begränsningen innebär närmare bestämt, att stiftelserna icke får placera
sina tillgångar på sätt som, med beaktande av stiftelsernas ändamål, strider
mot grunderna för banklagstiftningens regler beträffande placering av bankaktiebolagens
tillgångar.
De förordade reglerna har motiverats med att hittillsvarande avsaknad av
uttryckliga lagregler rörande placeringen av här åsyftade stiftelsers tillgångar
gjort bankerna oförhindrade att med anlitande av stiftelsernas fria
placeringsmöjlighetcr förskaffa sig tillgångar, som bankerna icke haft laglig
rätt att själva förvärva. Ett dylikt tillvägagångssätt kunde enligt de sakkunniga
medföra, att stiftelsernas placeringar bleve av riskbetonad karaktär.
Skulle förluster uppkomma, kunde dessa i extrema fall tänkas gå ut över
bankerna och därmed ytterst över insättarna, eftersom bankerna genom
att avsätta en del av sina tillgångar till stiftelserna icke frigjorde sig från
sina pensionsförpliktelser.
Under senare år har aktualiserats frågan om en utredning med uppgift
att granska 1929 års allmänna lagstiftning om tillsyn över stiftelser och
att framlägga förslag till en effektivisering av nämnda lagstiftnings skydd
för stiftelsernas medel. Spörsmålet om ökat skydd för medel, avsatta till
pensionsstiftelser, har för övrigt ett nära samband med frågan om pensionsstiftelsernas
ställning ur skattesynpunkt. Denna fråga har varit un
-
102
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
der omprövning inom den s. k. företagsbeskattningskommittén, som nyligen
redovisat sitt betänkande (SOU 1954: 19).
Enligt min uppfattning torde det emellertid icke vara välbetänkt att i
väntan på den lagstiftning, vartill nu berörda utredningar kan ge anledning,
avstå från att meddela bestämmelser som reglerar placeringen av tillgångarna
hos sådana stiftelser, som ej är underkastade 1937 års lag om
aktiebolags pensions- eller andra stiftelser. Dessa bestämmelser bör ha till
syfte bl. a. att ge möjlighet till full insyn i placeringen och vidare att förebygga
att stiftelserna begagnas för ett direkt kringgående av banklagens
bestämmelser om placering av bankernas medel. Jag tillstyrker att de sakkunnigas
förslag på detta område lägges till grund för lagstiftning. Detta
utesluter givetvis icke att tillsynsfrågan kan komma att ånyo aktualiseras
i samband med en mera allmän omprövning av pensionsstiftelsernas ställning.
Uppmärksammas bör att den utformning, sakkunnigförslaget erhållit,
tillåter ett rimligt beaktande av att stiftelsernas placeringar icke behöver
hållas inom så snäva gränser som bankernas egna placeringar. Jag vill
särskilt betona — något som även de sakkunniga framhållit — att stiftelserna
i vidare mån än bankerna själva bör kunna placera sina tillgångar
i fastigheter och aktier.
I anledning av vad bankföreningen yttrat rörande tillsynsmyndighetens
uppgifter får jag hänvisa till min vid 147 § deklarerade mening, att i dessa
uppgifter ingår jämväl övervakningen av förhållanden, som medelbart kan
inverka på bankaktiebolagens säkerhet.
Lagrådet. Avsikten med bestämmelsen angående placeringen av sådana
stiftelsers tillgångar som omförmälas i paragrafen torde komma till bättre
uttryck, om bestämmelsen gives det innehåll, att tillsynen skall avse, att
tillgångarna äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad i lagen är föreskrivet angående placering
av bankbolags medel bereder skälig säkerhet. Lagrådet förordar att lydelsen
av paragrafen jämkas i enlighet härmed.
Departementschefen har funnit lagrådets erinran böra beaktas.
Utskottet
Föreliggande förslag till lag om bankrörelse har framlagts i syfte att, vad
angår de rent alctiebolagsrättsliga bestämmelserna, anpassa lagstiftningen
om affärsbankerna efter 1944 års lag om aktiebolag, vilken trätt i kraft från
och med den 1 januari 1948. Även i rent bankmässiga hänseenden har behov
av en reformering visat sig föreligga. Liksom gällande banklag i stor utsträckning
utformades med ledning av 1910 års aktiebolagslag är det enligt
utskottets mening lämpligt eftersträva en överensstämmelse mellan den bo
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
103
lagsrättsliga regleringen beträffande bankaktiebolagen och de allmänna aktiebolagsreglerna.
Vid den anpassning som skett har beaktats att bankaktiebolagen
driver rörelse av särskild karaktär och är underkastade offentlig
tillsyn i en annan utsträckning än de allmänna aktiebolagen. Förslaget i
vad det avser den bolagsrättsliga regleringen synes väl avvägt och har icke
föranlett någon erinran från utskottet. Även beträffande de delar av förslaget
i övrigt, som behandlar frågorna på det rent bankmässiga området, vill
utskottet tillstyrka förslaget.
Utskottet har vid sin granskning av förslaget ansett sig böra särskilt uppmärksamma
några av förgrundsfrågorna i de specifikt bankrättsliga delarna
i förslaget, nämligen spörsmålen om s. k. blancokrediter, bundna lån, inlåningsrätt
och kassareservskyldighet. Utskottet har vidare funnit anledning
till uttalanden i några detaljfrågor.
Vad först angår affärsbankernas rätt att utlämna blancokrediter, vilken
rätt regleras i 56 § i förslaget, må sådana krediter enligt förslaget utlämnas
— förutom såsom i gällande rätt till stat, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ävensom till allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit
fastställt av Kungl. Maj :t, samt till affärsbank och utländskt bankbolag
— jämväl till sparbank. Liksom departementschefen finner utskottet att de
önskemål som framförts om en sådan utvidgning förtjänar att tillgodoses,
och utskottet biträder sålunda vad i detta hänseende föreslagits i propositionen.
Småföretagarnas behov av krediter för anläggnings- och förlagsfinansiering
har vid skilda tillfällen påkallat uppmärksamhet. Bl. a. har finansieringsproblemen
inom hantverk och småindustri uppmärksammats vid 1953
och 1954 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag framlades proposition med
förslag till statlig kreditgarantigivning för att främja utvecklingen inom
hantverk och småindustri, vilket förslag tillstyrktes av bankoutskottet (utlåtande
nr 29) och godtogs av riksdagen. Förevarande förslag till ny banklag
innehåller en utvidgning av affärsbankernas rätt att lämna krediter
utan särskild säkerhet och innebär att sådana krediter skall kunna lämnas
till småföretagare till belopp i varje särskilt fall av högst 75 000 kronor
och sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets eget kapital. Möjligheten
för småföretagarna att kunna få blancokrediter torde — såsom utskottet
i tidigare sammanhang framhållit — utgöra ett lämpligt komplement
till den statsgaranterade kreditgarantigivningen och vara ägnad att befrämja
småföretagarnas kapitalförsörjning. Utskottet har särskilt uppmärksammat,
att krediterna skall kunna lämnas till småföretagare i gemen, vilket
utskottet hälsar med tillfredsställelse. Det blir sålunda icke blott till hantverk
och småindustri — även om kreditmöjligheterna främst är avsedda för
sistnämnda två verksamhetsgrenar — utan även åt småföretagare inom handeln,
trädgårds- och jordbruksnäringen samt servicenäringar av olika slag,
som blancokreditcn kan lämnas.
Vad särskilt angår del föreslagna högsta beloppet för sådan kredit, 75 000
kronor, är utskottet medvetet om att de behov som skall täckas med ifråga
-
104
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
varande krediter ofta måste avse högre belopp än det föreslagna maximibeloppet.
Med hänsyn till de ökade risker, som utvidgningen av blancokreditgivningen
kan komma att medföra, synes vid bestämmelsens tillämpning
försiktighet böra iakttagas. Utskottet har därför icke någon erinran mot att
denna kreditgivning individuellt begränsas till 75 000 kronor. Affärsbank
bör vid beviljande av kredit av här åsyftat slag iakttaga viss försiktighet
vid värderingen av fordringar på grund av dessa lån samt härjämte i regel
på något sätt kunna följa företagets ställning under den tid krediten äger
bestånd.
Förslaget om medgivande för affärsbankerna att i viss utsträckning utlämna
lån med längre återbetalningstid än sex månader är ägnat att delvis
tillfredsställa det kreditbehov av långfristig karaktär som föreligger hos
småföretagare och synes med den utformning förslaget fått icke äventyra
bankernas likviditet. Utskottet kan därför tillstyrka förslaget till bestämmelser
om tidsbundna lån.
Vad angår inlåningsrätten har i förslaget upptagits i stort sett de regler
som återfinnes i gällande provisoriska lag den 5 juni 1953 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Departementschefen har
emellertid — närmast i anledning av innehållet i ett av 1950 års jordbrukskasseutredning
framlagt preliminärt förslag till enhetliga inlåningsregler
för affärsbanker, sparbanker och kassor för jordbrukskredit — funnit att
en undersökning av möjligheten att nå enhetlig reglering av inlåningsrätten
borde företagas. Härvid borde de med inlåningsrätten sammanhängande problemen
ytterligare övervägas, och särskilt borde uppmärksammas de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras
vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Utskottet vill uttala
sitt intresse för att den ifrågasatta utredningen kommer till stånd. Såsom
departementschefen framhållit bör vid nämnda utredning även andra
gränsdragningsproblem avseende kreditinstitutens verksamhetsområden
kunna upptagas till prövning. Bl. a. med hänsyn till att inlåningsreglerna
framdeles kommer att omprövas har det förefallit utskottet riktigt att de
jämkningar i nuvarande regler som nu gjorts skett med försiktighet. De förändringar
och tillägg i rådande regelsystem, som företagits i förslaget, föranleder
icke någon erinran.
I likhet med gällande banklag upptager förslaget kassareservregler, som
enbart är inriktade på att skydda bankernas likviditet och som sålunda icke
berör den penningpolitiskt motiverade kassareservregleringen i lagen den
3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. Banklagen kommer sålunda
icke att innehålla kassareservbestämmelser med penningpolitisk funktion.
Utskottet anser sig för sin del kunna biträda förslaget härutinnan och vill
ansluta sig till departementschefens mening, att en omprövning av de nuvarande
principerna för den penningpolitiska kassareservregleringen vid
lämpligt tillfälle bör komma till stånd.
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
105
Kassareservreglerna i förslaget innehåller en skärpning i förhållande till
vad som nu gäller. Kravet på kassareserv har sålunda utvidgats till att avse
i huvudsak all inlåning. Resultatet av den utredning angående inlåningens
struktur i affärsbankerna, som närmare redovisats i propositionen, visar enligt
utskottets mening att en sådan utvidgning är motiverad. Kassareserv
skall enligt förslaget ställas med 25 procent av avistaförbindelserna jämte
förbindelser med kortare uppsägningstid än en månad, garantiförbindelser
och medel å sparkasseräkning dock undantagna, samt med fyra procent av
övriga förbindelser utom garantiförbindelser samt obligationer och därmed
jämförliga förbindelser. De förordade procenttalen utgör enligt utskottets
mening en lämplig avvägning av minimikraven beträffande affärsbankernas
obligatoriska betalningsberedskap. Utskottet anser sig sålunda kunna tillstyrka
de föreslagna kassareservbestämmelserna.
Till 59 § i förslaget har överförts det i gällande rätt stadgade förbudet för
affärsbank att såsom pant mottaga aktie i och förlagsbevis utfärdade av bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel
med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Departementschefen har emellertid
berört frågan om en uppmjukning av nämnda förbud i enlighet med
ett av banklagssakkunniga väckt förslag. Enligt de sakunniga borde förbudet
icke gälla beträffande förvaltningsbolags aktier, som inregistrerats
vid fondbörs inom riket och därstädes dagligen uppropades. Ej heller borde
förbudet gälla i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis, utfärdat av sådant
förvaltningsbolag. Dessa förvaltningsbolag hade en tillfredsställande relation
mellan eget och främmande kapital och detsamma gällde företag, vilkas
aktier inginge i deras portföljer. Vidare hade dessa förvaltningsbolag sina
tillgångar placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade
utjämnande och i så måtto stabiliserande på värdet av aktierna i bolaget.
Undantagsställningen för dessa aktier skulle komma att öka tillgången på
riskvilligt kapital, vilket enligt de sakkunniga vore ur samhällssynpunkt av
intresse. Departementschefen ansåg att vissa skäl talade för en uppmjukning
av förbudet mot att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis. Konsekvenserna
av en uppmjukning av gällande förbud vore emellertid svåra
att överblicka och ytterligare överväganden i vissa hänseenden påkallade,
innan slutlig ståndpunkt kunde tagas i denna fråga. Frågan är av sådant
intresse att utskottet vill understryka vikten av att den i fortsättningen
ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj :t.
Vad angår den i 67 § i förslaget upptagna bestämmelsen om insättningsmaximum
på sparkasseräkning är utskottet ense med departementschefen
att det kan ifrågasättas om bestämmelsen har någon större funktion att
fylla. Utskottet kan därför biträda departementschefens mening att frågan
om denna besämmelses berättigande bör komma under bedömande vid utredningen
om inlåningsreglernas utformning och om vissa gränsdragningsproblem
beträffande kreditinstitutens verksamhetsområden. Den av Kungl.
Maj :t föreslagna höjningen av insättningsmaximum från 8 000 till 15 000
kronor bar icke givit utskottet anledning till erinran.
8 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. S samt. Nr .5
106
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
I 68 § i förslaget regleras affärsbankernas rätt till filialbildning. Enligt
gällande rätt kräves tillståndsprövning av myndighet för att öppna avdelningskontor
å annan ort än där huvudkontoret är beläget. Förslaget innebär
i jämförelse härmed en utvidgning av bankernas rätt till fri filialbildning.
Affärsbank skall sålunda äga rätt att utan myndighets prövning öppna
nytt avdelningskontor i kommun, där banken driver verksamhet vid
huvudkontor eller avdelningskontor. Såsom departementschefen framhållit
framstår en dylik kontorsetablering närmast som en bankens interna
organisationsfråga, varför det ligger närmast till hands att låta bankerna
själva bära ansvaret härför. Inrättandet av avdelningskontor i kommun,
där banken förut icke har något kontor, utgör däremot i mera utpräglad
grad en utvidgning av bankens faktiska verksamhetsområde och kan måhända
vara ägnat att rubba bankväsendets nuvarande struktur. Erfarenheterna
torde ha visat att en viss kontroll i detta hänseende från det allmännas
sida kan vara motiverad. Utskottet biträder sålunda förslaget i vad det
avser reglering av affärsbankernas filialbildning.
Från nya aktiebolagslagen och lagen om försäkringsrörelse har hämtats
den i 108 § i förslaget intagna bestämmelsen om rätt för aktieägare i affärsbank
att på fråga erhålla upplysningar å bolagsstämma av styrelsen angående
bolagets förhållanden. Rätten att å ordinarie bolagsstämma erhålla
upplysningar omfattar alla sådana förhållanden, som kan inverka på bedömandet
av värdet av bankens tillgångar, av dess ställning i övrigt och av
resultatet av dess verksamhet samt av styrelsens förvaltning. Upplysning
skall härjämte lämnas å ordinarie eller extra stämma i avseende å ärende,
som skall förekomma å stämman. I likhet med nya aktiebolagslagen och
lagen om försäkringsrörelse innehåller förslaget den begränsningen i frågerätten
att upplysning skall lämnas allenast där det kan ske utan förfång
för bolaget. Styrelsen kan sålunda vägra att lämna upplysningar, varigenom
affärshemligheter skulle yppas för utomstående eller konkurrerande intressen
främjas eller som eljest skulle vara menliga för bolaget. Förslaget har
härjämte försetts med den begränsningen i frågerätten, att styrelsen är skyldig
att lämna upplysning endast där det kan ske utan nämnvärd olägenhet
för enskild. Sistnämnda bestämmelse utgör en anvisning för styrelsen att
vid upplysningspliktens fullgörande beakta även enskildas intressen av att
banksekretessen bevaras. Utskottet är emellertid medvetet om att, även om
nu upptagna begränsningar i frågerätten utgör ett skydd för att enskildas
rätt icke i onödan skall kunna kränkas, frågerätten likväl kan utövas på ett
sätt att styrelsens vägran att lämna svar å en framställd fråga kan skapa
oro och måhända blotta förhållanden, som borde ha skyddats av sekretessbestämmelserna.
Denna och liknande olägenheter av frågerätten får icke
förbises. Den omständigheten att styrelsen, då denna finner sig icke kunna
lämna upplysning till aktieägare, i stället skall lämna svaret till bankens
revisorer, torde emellertid vara ägnad alt mildra verkningarna av mindre
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1955
107
väl valda och formulerade frågor. Då enligt utskottets mening aktieägare
i ett bankbolag bör ha möjlighet att få besked angående bolagets ställning
utöver vad som kan inhämtas av redovisningshandlingarna och den offentliga
bankstatistiken vill utskottet biträda förslaget jämväl i denna del.
Beträffande tillsynsmyndighetens allmänna skyldigheter har dessa i 147 §
i förslaget angivits vara att övervaka att bankbolagen ställer sig till efterrättelse
lag och författning samt bolagsordningarna och särskilda föreskrifter.
Härvidlag avviker förslaget icke från vad som nu gäller. Den i gällande
rätt tillagda regeln om skyldighet för tillsynsmyndigheten att »jämväl i
övrigt, såvitt angår förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet,
med uppmärksamhet följa dessas verksamhet» har däremot blivit
föremål för omarbetning och i förslaget fått en något annan lydelse. I förslaget
ålägges sålunda tillsynsmyndigheten att »jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom
om de förhållanden som kunna inverka på bolags säkerhet eller eljest
äro av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten». Utskottet
har noterat, att departementschefen förklarat att avsikten med den jämkade
regelutformningen blott varit att åstadkomma ett förtydligande av nuvarande
bestämmelse. Den offentliga tillsynen skulle alltså även i fortsättningen
ytterst ha till uppgift att övervaka de förhållanden, som kan inverka
på bolagens säkerhet.
Departementschefen förordar införande i banklagstiftningen av bestämmelser
som reglerar placeringen av tillgångarna hos sådana av bankerna inrättade
pensionsstiftelser, som ej är underkastade 1937 års lag om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser. Utskottet har ingen erinran
häremot och att bestämmelserna därvid givas en sådan utformning att stiftelsernas
placeringar icke behöver hållas inom så snäva gränser som bankernas
egna placeringar. Utskottet är sålunda ense med departementschefen att
hinder icke bör föreligga för stiftelserna att i vidare mån än bankerna
själva kunna placera sina tillgångar i fastigheter och aktier. I det till lagrådet
remitterade förslaget till ny banklag hade i överensstämmelse med
banklagssakkunnigas förslag bestämmelsen om begränsningen i placeringsfriheten
givits det innehållet, att tillsynsmyndigheten skulle tillse att stiftelsens
tillgångar ej placerades »på sätt som med beaktande av stiftelsens
ändamål finnes strida mot grunderna för de angående placering av bankbolags
medel i denna lag givna föreskrifterna». På förslag av lagrådet har i
propositionen gjorts en redaktionell jämkning i förenämnda bestämmelser
på sätt framgår av propositionen, vilken jämkning icke föranleder erinran
från utskottet.
På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till
uttalande hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
108
Bankoutskottets utlåtande nr 5 dr 1955
A. antaga det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om bankrörelse; samt
B. antaga de genom propositionen i övrigt framlagda lagförslagen.
Stockholm den 8 mars 1955
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Werner, Boo,
Wehtje, Strandler, Danmans och Björnberg;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i
Landskrona, Sköldin, Dickson, Gavelin, Jönsson i Rossbol och Nelander.
Reservation
av herrar Wehtje och Severin i Stockholm.
550523,
Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:146 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om beredande av arbetsmöjligheter för tidigare straffade personer m. fl. a1 i texten