Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1955-11-15 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1955:36, Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
1
Nr 36
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 22 september 1955 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 203'', har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen
1) att medge, att stödlån med anledning av 1955 års skördeskador må
utlämnas i enlighet med de grunder, som förordats i propositionen;
2) att till bestridande av kostnaderna för stödlånen
a) medge, att i propositionen omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag
till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;
b) till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, anvisa ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor; samt
3) att bemyndiga Kungl. Maj :t att medge förlängning av den amorteringsfria
tiden för stödlån med anledning av 1952 års skördeskador i enlighet
med de grunder, som förordats i propositionen.
Beträffande utredningen i ärendet jämte det såsom bilaga till statsrådsprotokollet
fogade förslaget till kungörelse om stödlån till jordbrukare får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till
propositionen.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 564 av herr Franzén m. fl., likalydande med II: 693 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte besluta
dels att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad som i motionerna
anförts medge förlängning av den ränte- och amorteringsfria tiden för stödlån
i anledning av 1952 års skördeskador, detta även beträffande lån under
1 000 kronor,
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och
förslag rörande avskrivning av stödlån till jordbrukare, beviljade under åren
1952—1955, i enlighet med vad som anförts i motionerna.
2) 1:566 av herr öhman, likalydande med 11:695 av herr Holmberg
m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte besluta
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 10 samt. Nr 36
2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
dels att bifalla förevarande proposition med den ändringen att hittillsvarande
bestämmelser om säkerhet för ifrågavarande stödlån bibehålies och
att räntan för lånen fastställes till 3 1/2 procent,
dels att därutöver anvisa 50 000 000 kronor att, i enlighet med förut tilllämpade
regler, användas till bidrag utan återbetalningsskyldighet åt jordbrukare,
som är i särskilt behov därav,
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag senast till vårriksdagen
1956 om nedsättning eller avskrivning av tidigare beviljade stödlån
åt jordbrukare, som på grund av skördeskador kommit i särskilt svår
belägenhet.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna torde utskottet få hänvisa
till dessa.
Med anledning av de skador, som uppstått på 1950 och 1951 års skördar,
anvisades under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51, dels ock ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52.
Enligt beslut av 1952 års riksdag (prop. 1952: 253, JoU 58, rskr. 448) fick
de båda investeringsanslagen tagas i anspråk jämväl för utlämnande av
stödlån med anledning av 1952 års skördeskador. Vidare anvisades av 1953
års riksdag under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare ett investeringsanslag av 30 000 000 kronor å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53.
Enligt beslut av 1954 års riksdag fick omförmälda, tidigare anvisade
investeringsanslag tagas i anspråk jämväl för utlämnande av stödlån med
anledning av 1954 års skördeskador. Till samma ändamål anvisade riksdagen
vidare under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån
till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 5 000 000 kronor å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1954:223, JoU 47,
rskr. 392), dels ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1955: 57, JoU 6, rskr. 118).
Av de sålunda anvisade medlen kvarstod vid utgången av budgetåret
1954/55 ett odisponerat belopp av sammanlagt drygt 3 000 000 kronor. Bestämmelser
rörande låneverksamheten med anledning av 1954 års skördeskador
meddelades i kungörelsen den 10 december 1954 (nr 723) om stödlån
till jordbrukare.
Till komplettering av de år 1952 beslutade stödlånen lämnades särskilda
bidrag utan återbetalningsskyldighet på villkor som närmare utformades
av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation.
För ändamålet användes medel, som redan tillförts jordbruket
inom jordbrukskalkylens ram men som icke tagits i anspråk. Sammanlagt
stod cirka 5 000 000 kronor till förfogande för sådana bidrag.
Även de år 1954 beslutade stödlånen kompletterades med särskilda bidrag
utan återbetalningsskyldighet. Till av skördeskadorna särskilt hårt drab
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
3
bade jordbrukare anvisade sålunda riksdagen i mars 1955 6 000 000 kronor
att tagas i anspråk för behovsprövade bidrag utan återbetalningsskyldighet,
därav 1 000 000 kronor skulle användas för att förstärka bidragsgivningen
i övre Norrland (prop. 1955:57, JoU 6, rskr. 118). För ändamålet
togs i anspråk de besparingar ur reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, vilka till följd av de i samband med
skördeskadorna minskade mjölkleveranserna till mejeri beräknades uppkomma
under regleringsåret 1954/55. De anvisade medlen fördelades centralt
på lantbruksnämnderna av lantbruksstyrelsen i samråd med representanter
för jordbruksnämnden, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, varefter varje lantbruksnämnd i samråd med representanter
för vederbörande hushållningssällskap och jordbrukets organisationer
efter ansökan slutligt fördelade det till förfogande ställda beloppet.
Lantbruksnämnderna hade enligt riksdagens beslut frihet att bestämma,
om bidraget skulle utgå kontant eller i form av avskrivning å stödlån, som
beviljats på grund av skördeskada under år 1954.
Vidare anvisade riksdagen i maj 1955 ett belopp av högst 2 500 000 kronor
för att inom Norrbottens och Västerbottens län ytterligare mildra verkningarna
av 1954 års skördeskador. I enlighet med ett av jordbruksnämnden
i samråd med Svenska mejeriernas riksförening och jordbrukets förhandlingsdelegation
framlagt förslag fördelades sagda belopp på de inom omförmälda
län verksamma mejeriföreningarna, varvid som utgångspunkt för
fördelningen togs de på grund av mjölkinvägningens minskning ökade mejeri-
och transportkostnaderna. Inom varje mejeriförenings område slutligen
fördelades de tilldelade beloppen lika på den under år 1953 invägda
myckenheten mjölk, oavsett fetthalten, och till varje mejerileverantör utgick
bidrag i relation till hans mjölkinvägning under denna tid.
Genom remiss den 10 augusti 1955 har Ivungl. Maj :t anmodat lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd att avge utlåtande över dels en av
styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt ingiven
skrift rörande hjälpåtgärder med anledning av felslagen skörd under år
1955, dels en från Bohusläns småbrukarförbund inkommen skrift angående
prissättningen på jordbruksprodukter m. m. Vidare har Kungl. Maj :t genom
beslut den 16 augusti 1955 uppdragit åt jordbruksnämnden att i samråd
med lantbruksstyrelsen utreda omfattningen och arten av de mera väsentliga
skador, som uppkommit å 1955 års skörd till följd av väderleksförhållandena.
Med anledning härav har lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd
i gemensam skrivelse den 16 augusti 1955, under förmälan att tidpunkten
ännu icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen av
årets skördeskador, såsom en första åtgärd hemställt, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen, att de medel, som innestår outnyttjade å fonden
för låneunderstöd, lantbruksstyrelsens delfond, skall användas för utlämnande
av stödlån till jordbrukare, som drabbats av mera väsentliga skador
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
å 1955 års skörd, samt att, utöver nu nämnda outnyttjade medel, ett belopp
av 60 000 000 kronor skall anvisas för samma ändamål. I anslutning härtill
har ämbetsverken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte utfärda kungörelse
om stödlån till jordbrukare i huvudsaklig överensstämmelse med ett av
ämbetsverken framlagt förslag.
Vidare har i detta sammanhang anmälts, att lantbruksstyrelsen i skrivelse
den 26 maj 1955 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan
ändring av 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån
till jordbrukare att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för
dylika lån skall kunna medges under högst två år utöver den tid, under vilken
lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. I skrivelse
den 27 augusti 1955 har lantbruksstyrelsen därefter -— under förmälan att de
områden, som i år träffats svårast av torkan, till stor del sammanfaller med
de områden, som hade svåra skördeskador år 1952 — understrukit angelägenheten
av att förslag av den innebörd, som angivits i nyssnämnda skrivelse,
snarast måtte föreläggas innevarande års höstriksdag.
I en till jordbruksdepartementet den 10 september 1955 inkommen skrift
har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anhållit, att Kungl. Maj:t
i fråga om stödåtgärder i anledning av skördeskadorna måtte låta samma
principer, som kommer att fastställas för jordbruket, gälla även för tillämpliga
delar av trädgårdsodlingen.
Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har i sin skrivelse utöver en
närmare redogörelse för nyssnämnda förslag i korthet berört vissa övriga
spörsmål, som tagits upp i de för utlåtande remitterade skrifterna.
I lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens gemensamma skrivelse den
16 augusti 1955 lämnar jordbruksnämnden, efter anmälan av de remitterade
skrifterna, på basis av föreliggande material en preliminär redogörelse för
bland annat skördeläget. Nämnden framhåller därvid, att tidpunkten ännu
icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen utav årets
skördeskador. Till grund för uppskattningen föreligger nämligen än så
länge endast skörderapporter per den 15 juli 1955, enligt vilka utsikterna
för årets skörd på intet sätt syntes katastrofala trots den kalla och regniga
våren.
Jordbruksnämnden framhåller, att den intensiva torka, som rått efter det
att rapporterna per den 15 juli avgavs, har väsentligt försämrat skördeutsikterna,
framför allt för vårsäden och potatisen. Att döma av nederbördens
fördelning på olika delar av landet finnes det hårdast drabbade större
området i ett brett bälte kring en linje Stockholm—Göteborg. Bältet täcker
praktiskt taget hela norra Götaland och östra Svealand. Sagda område har
under tiden den 6 juli—6 augusti (31 dygn), bortsett från några strängt
begränsade lokala skurar, erhållit mindre än 5 millimeter regn. Stora delar
av Uppland, Södermanland och Östergötland har under tiden därefter fram
till den 16 augusti varit praktiskt taget nederbördsfria.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
5
Vidare anför jordbruksnämnden, att det redan av julirapporterna framgår,
att jordbrukets produktionsvolym under regleringsåret 1955/56 kommer
att bli betydligt lägre än man räknade med i normkalkylen våren 1955.
Enbart för brödsäd torde man få räkna med ett inkomstbortfall, som överstiger
100 miljoner kronor. Härtill kommer, bland annat, sannolikt starkt
ökade kostnader för importfodermedel, i den mån önskemålet att hålla underlaget
för animalieproduktionen någorlunda intakt skall kunna förverkligas.
Nämnden erinrar i detta sammanhang om att jordbrukarna enligt
prisöverenskommelsen på våren 1955 äger erhålla kompensation för inkomstbortfall
på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet överstiger
4 procent av jordbrukets totala inkomstsumma enligt den på våren uppgjorda
prognosen. Huruvida inkomstbortfallet kommer att bli större än
4 procent, motsvarande cirka 160 miljoner kronor, är ännu för tidigt att yttra
sig om. Undersökning härav skall ske på grundval av skörderapporter
per den 15 oktober 1955. Det förefaller emellertid nämnden sannolikt att sä
kommer att bli fallet.
Även om skadornas totala omfattning sålunda ännu icke kan slutligt
överblickas, anser jordbruksnämnden det dock uppenbart, att jordbruket i
de delar av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan, i år kommer att
ställas inför ett betydande inkomstbortfall. För ett stort antal jordbrukare
torde detta medföra kreditsvårigheter av sådan natur, att katastrofala följder
kan uppkomma, därest icke hjälp lämnas från statens sida. Nämnden
erinrar i detta sammanhang om att vissa delar av torkområdet drabbades
av skördeskador även 1952 och/eller 1954 samt att många jordbrukare redan
till följd därav befinner sig i ett ansträngt finansiellt läge.
Med hänsyn till vad nu anförts har jordbruksnämnden funnit det angeläget
att bilda sig en uppfattning om i vad mån omedelbara åtgärder behöver
vidtagas från myndigheternas sida för att dels undvika katastrofsituationer,
dels underlätta för jordbrukarna i de drabbade områdena att
hålla animalieproduktionen uppe under det kommande året. Nämnden har
i detta syfte haft överläggningar med ordförandena i Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk jämte vissa företrädare för
jordbrukets ekonomiska organisationer, föreningen Svensk spannmålshandel
och spannmålsimportörerna. Nämnden anför, att därvid särskilt har
understrukits önskvärdheten av att jordbrukarna omedelbart får kännedom
om huruvida och vid vilken tidpunkt de av torkan hårdast drabbade
jordbrukarna kan påräkna hjälp från statens sida i fråga om kreditlättna''- der. Visserligen är man enligt nämnden på det klara med att beslut i denna
fråga kräver riksdagens medverkan, men det har framhållits, att redan ett
förslag från lantbruksstyrelsen och nämnden skulle åstadkomma en lugnande
verkan. Denna verkan skulle avsevärt förstärkas om ett sådant förslag
omedelbart behandlades i Kungl. Maj:ts kansli och snarast ledde till beslut
om proposition i ärendet till den riksdagssession, som börjar i mitten
av oktober. Nämnden anför vidare, att det i detta sammanhang har framhållits,
att jordbrukarna har en stor växelportfölj, som förfaller den 1 oktober
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
och att många jordbrukare har stora svårigheter att utan hjälp infria sina
växlar. Nämnden uppger, att därest beslut om kreditlättnader vore att
förvänta i början av riksdagssessionen, i vart fall jordbrukets organisationer
skulle vara villiga att i trängande fall bevilja något anstånd.
Efter nyssnämnda överläggningar har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden,
efter samråd, avlåtit en gemensam skrivelse i ämnet till KungL
Maj :t. Som en första åtgärd i anledning av årets skördeskador föreslår
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i skrivelsen, att statliga
stödlån snarast möjligt skall utlämnas till de av kreditsvårigheter hårdast
drabbade jordbrukarna. Ämbetsverken anmäler vidare, att de längre
fram ämnar taga ställning till frågan, huruvida skäl föreligger att, på samma
sätt som skett under regleringsåret 1954/55, lämna bidrag utan
åter betalningsskyldighet till jordbrukare, som är i trängande
behov därav. Ämbetsverken har nämligen ansett lämpligt att först avvakta
resultatet av den närmare undersökning av skördeskadornas omfattning,
som nämnden blivit anbefalld att utföra i samråd med lantbruksstyrelsen.
Redan i sin förevarande skrivelse uttalar emellertid ämbetsverken, att därest
frågan om kontanta bidrag till de hårdast drabbade jordbrukarna längre
fram skulle aktualiseras, dylika bidrag bör avräknas på den kompensation,
som kan komma att räknas jordbruket till godo enligt 4-procentregeln.
Syftet med lånehjälpen bör enligt lantbruksstyrelsens och
nämndens mening i princip endast vara att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter,
som kan uppkomma till följd av inkomstbortfall i anledning
av skördeskador, och att på så sätt förebygga, att dessa skador får en för
vederbörande jordbrukare katastrofal verkan.
I fråga om grunderna för lånehjälpen förordar ämbetsverken,
att dessa skall i väsentliga delar utformas i överensstämmelse med
stadgandena i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare. Med hänsyn
bland annat till det angivna syftet för lånehjälpen finner ämbetsverken
dock vissa avvikelser från dessa bestämmelser vara motiverade. I fråga om
dessa avvikelser anföres i huvudsak följande.
Vad först gäller räntefoten må erinras om att de statliga stödlånen i anledning
av 1954 års skördeskador löper med 4 procent ränta. Med hänsyn
till den förändring i det allmänna ränteläget, som numera ägt rum, synes
enligt ämbetsverkens mening en höjning av räntefoten till 4 1/2 procent
vara väl motiverad. Det bör dock understrykas, att denna högre räntefot bör
tillämpas endast så länge det nuvarande ränteläget äger bestånd. Ämbetsverken
förutsätter sålunda, att Kungl. Maj:t, därest det allmänna ränteläget
skulle nedjusteras, kommer att vidtaga motsvarande sänkning av räntan
ä nu ifrågavarande lån.
I anslutning till vad lantbruksstyrelsen och nämnden anfört om att lånen
i och för sig ej bör innefatta något särskilt bidrag från det allmännas sida
utan endast ha till uppgift att bidraga till att avhjälpa de av skördeskadorna
vållade kreditsvårigheterna torde skäl ej föreligga att bibehålla den i
1954 års stödlånekungörelse medgivna räntefriheten under två år. Om räntefriheten
borttages, bör emellertid uppmärksammas, att skördeskadorna för
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
7
många jordbrukare torde komma att bli av sådan omfattning, att det —
oavsett vilka stödåtgärder, som i övrigt vidtages från det allmännas sida —
kan bli svårt för dem att under de första åren betala ränta å de erhållna
stödlånen. Ämbetsverken föreslår därför, att ränta visserligen skall beräknas
redan från tiden för lånets utlämnande men att skyldighet att gälda
ränta icke skall föreligga under de första två åren. Den under sagda tid
upplupna räntan skall i stället läggas till det belopp, som vid utgången av
den amor ter ingsfria tiden av två år skall förräntas och amorteras.
Vad härefter gäller amorteringstiden erinrar ämbetsverken om att denna
enligt 1954 års stödlånekungörelse i regel skall utgöra fem år, dock att lantbruksnämnderna
skall ha möjlighet att i särskilda fall medge förlängning
till tio år. Med hänsyn till omfattningen av de skador, det här är fråga om,
torde man få räkna med att det ofta ej kommer att bli möjligt för jordbrukarna
att fullgöra amorteringsskyldigheten på så kort tid som fem år,
i synnerhet som vissa delar av de områden, där lånen i första hand torde bli
aktuella, drabbats av svag skörd även åren 1952 och/eller 1954 samt många
av de jordbrukare, som nu kan väntas söka stödlån, även torde ha att fullgöra
återbetalningsskyldighet på grund av tidigare erhållna stödlån eller
eljest torde ha fått sin ekonomi försvagad till följd av skördeskador under
de senaste åren. I detta sammanhang må erinras om att lantbruksstyrelsen
funnit en omprövning av amorteringstiden för de tidigare beviljade stödlånen
nödvändig och därför i skrivelse till lantbruksnämnderna rekommenderat
dessa att, om ansökan därom göres, i regel medge förlängning av sagda
tid till tio år. Ämbetsverken finner det med hänsyn till vad nu anförts för
sin del mest ändamålsenligt, att man redan nu för här ifrågavarande lån
räknar med en normal amorteringstid av tio år. I särskilda fall, då skadorna
är mycket betydande, bör möjlighet finnas att medge förlängning av
amorteringstiden till högst 15 år.
Vad angår frågan om lånens storlek må framhållas, att enligt 3 § första
stycket 1954 års stödlånekungörelse lån i allmänhet ej må beviljas till
högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den förlust, sökanden beräknas
ha lidit. Något hinder att bibehålla en dylik bestämmelse i den nya
stödlånekungörelsen torde enligt ämbetsverken ej föreligga i och för sig.
Ämbetsverken finner sig dock böra framhålla, att man särskilt i sådana fall,
då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna med att ett lånebelopp,
motsvarande två tredjedelar av den lidna förlusten, icke är tillräckligt
för att sökanden skall kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade
kreditsvårigheterna och att det sålunda ej sällan kan finnas nödvändigt
att utlämna lån till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar
av den lidna förlusten.
Ämbetsverken vill slutligen beröra ett mera detaljbetonat spörsmål rörande
kravet på säkerhet för stödlån. I 1954 års stödlånekungörelse stadgas
som allmän princip, alt för lån skall ställas säkerhet som lantbruksnämnden
finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Från kravet på
sådan säkerhet må dock göras eftergift, om lånebeloppet ej överstiger 3 000
kronor eller om det, vid lån å högre belopp, möter svårighet för sökanden
att ställa dylik säkerhet och lantbruksnämnden finner sannolikt, att han
kommer att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet. Undantagsbestämmelsen
beträffande lånebelopp å högst 3 000 kronor torde ha tillkommit
i syfte att förenkla förfarandet såväl för de lånesökande som för lantbruksnämnderna.
Ämbetsverken är även av den uppfattningen, att man beträffande
lån å dylika relativt begränsade belopp regelmässigt ej bör fordra
säkerhet. Erfarenheterna vid tillämpningen av 1954 års stödlånekungörelse
har emellertid visat, alt det är förenat med vissa olägenheter alt i författ
-
8 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
ningen angiva en fix gräns härvidlag. Denna har nämligen ej sällan uppfattats
så, att det skulle föreligga en ovillkorlig rätt för lånesökande att
erhålla lån upp till 3 000 kronor utan säkerhet, således även i sådana fall,
då lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
ansett sig ha anledning betvivla, att han kommer att söka fullgöra sin
betalningsskyldighet. Det synes därför enligt ämbetsverkens mening mest
ändamålsenligt, att den särskilda bestämmelsen beträffande lån å högst
3 000 kronor utgår ur lånekungörelsen och att det i stället får ankomma på
lantbruksnämnderna att fritt pröva, huruvida beträffande mindre lån skall
fordras säkerhet eller ej. Vid en dylik prövning bör dock, såsom nyss antytts,
gälla att säkerhet i regel ej bör fordras.
Ansökningstiden för lån i anledning av 1955 års skördeskador bör förslagsvis
utgå den 31 oktober 1955, dock att, om särskilda skäl föreligger,
lantbruksnämnderna bör äga till prövning upptaga ansökningar, som inkommer
senare.
För att låneverksamheten skall kunna komma i gång utan dröjsmål är
det enligt ämbetsverkens mening angeläget, att lantbruksnämnderna så
snart som möjligt får in ansökningar från åtminstone flertalet av dem, som
önskar begagna stödlånemöjligheterna, och därefter får börja granskningen
av dessa ansökningar. Därest Kungl. Maj:t beslutar proposition till innevarande
års höstriksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda
förslaget, torde det enligt ämbetsverken vara lämpligt, att lantbruksnämnderna
omedelbart därefter börjar tillhandahålla ansökningsblanketter samt
vidtager en preliminär granskning av inkomna ansökningar, så att definitiva
beslut i anledning av dessa kan fattas, så snart propositionen behandlats
av riksdagen.
Beträffande medelsbehovet för lånen erinrar lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden om att av de under kapitalbudgeten, fonden för
låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare anvisade investeringsanslagen
den 1 juli 1955 återstod outnyttjat ett belopp av drygt 3 000 000 kronor. Ämbetsverken
föreslår, att detta belopp, i den omfattning det alltjämt står till
förfogande, får användas för stödlån på grund av skördeskador år 1955.
Med hänsyn till det stora inkomstbortfall för jordbruket, som redan nu
kan förutses, samt med beaktande av att skadorna denna gång icke är av
lokal natur utan drabbat stora områden utgår ämbetsverken från att lånebehovet
kommer att bli av betydligt större omfattning än år 1954. Ämbetsverken
föreslår därför en förstärkning av lånefonden med 60 000 000 kronor
samt upplyser, att avsikten är att i samband med omräkningen av
jordbrukskalkylen i november överväga frågan om en ökning av detta belopp.
Därest de föreslagna lånebestämmelserna kommer att godtagas, bör
nämligen vid sagda tid alla ansökningar om stödlån ha inkommit till lantbruksnämnderna.
Lantbruksstyrelsen anmäler i sin skrivelse den 26 maj 1955, att Riksförbundet
Landsbygdens folk i en skrift till lantbruksstyrelsen den 10 maj
1955 anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda sådan jordbrukare,
som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador, största möjliga
lättnad i fråga om lånets återbetalning i fall, då låntagaren drabbats av
skördeskador även år 1954 och på grund härav eller av annan anledning
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
9
befinner sig i ekonomiska svårigheter. Riksförbundet har i sin skrift bland
annat hänvisat till föreliggande möjligheter att i mån av behov förlänga
amorteringstiden för stödlån på grund av skördeskador år 1952. För det
fall att låntagaren befinner sig i utpräglade ekonomiska svårigheter, har
riksförbundet vidare ifrågasatt, om lantbruksstyrelsen icke borde utrustas
med befogenhet att avskriva stödlån.
De i skriften från Riksförbundet Landsbygdens folk påtalade svårigheterna
för jordbrukarna finner lantbruksstyrelsen i hög grad beaktansvärda.
Styrelsen anför, att den vid sitt övervägande av de åtgärder, varigenom
ifrågavarande jordbrukare skulle kunna beredas erforderlig lättnad, funnit
ett genomförande av en mera liberal tillämpning av gällande bestämmelser
om förlängning av amorteringstiden för stödlånen vara den åtgärd,
som i första hand bör komma i fråga. I de fall då jordbrukare erhållit stödlån
på grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör sålunda
enligt styrelsens mening förlängning till högst tio år efter ansökning kunna
medges utan någon mera ingående behovsprövning. Styrelsen anmäler
i detta sammanhang sin avsikt att utfärda anvisningar härom till lantbruksnämnderna.
Genom förlängning av amorteringstiden från normalt fem till tio år reduceras
beloppet av varje särskild amortering med 50 procent. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att enbart en sådan uppmjukning av lånevillkoren i
åtskilliga fall icke torde vara ägnad att ge låntagaren tillräcklig hjälp. Eu
effektivare hjälp kan enligt styrelsens mening behövas i sådana fall, då
låntagarens ekonomi kommit att utsättas för särskilt starka påfrestningar,
t. ex. om den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt
stor eller om, utan att så varit fallet, även andra omständigheter än skördeskador
bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning. Styrelsen anser,
att i dylika fall möjlighet bör finnas att framflytta tidpunkten för lånets
amortering, förslagsvis ytterligare högst två år utöver den tid, som
enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfri. En förutsättning härför
torde emellertid böra vara, att lånebeloppet i och för sig icke kan anses
ringa. Styrelsen föreslår därför, att en generell gräns sättes vid omkring
1 000 kronor, så att den ifrågasatta förlängningen av den amorteringsfria
tiden som regel icke skall beviljas, om lånet understiger detta belopp. Ytterligare
förutsätter styrelsen, att den för lånet förut fastställda amorteringsplanen
skall avpassas så, att lånet likväl kan beräknas bli slutbetalat
senast inom tolv år. Ett genomförande av styrelsens förslag kräver ändring
av 4 § andra stycket i förut omförmälda stödlånekungörelse.
I remissutlåtande den 26 augusti 1955 över lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens
framställning anför statskontoret, att något subventionsmoment
icke bör ingå i stödlåneverksamheten. Statskontoret finner de av
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden föreslagna bestämmelserna i huvudsak
väl avvägda.
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 5 september 1955,
att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser
det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages för att lämna finansiell
hjälp i form av lån till sådana jordbrukare, som i år särskilt svårt drabbats
av skördeskador. Av tänkbara former för dylik hjälp, nämligen statlig kreditgaranti
eller stödlån, anser fullmäktige av flera skäl stödlåneformen vara att
föredraga. I fråga om bestämmelserna anför fullmäktige vissa erinringar.
Över lantbruksstyrelsens framställning om ändring av bestämmelserna om
amorteringsfrihet i 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån
till jordbrukare har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 30 augusti
1955. Statskontoret anför, att då det synes önskvärt, att 1952 års stödlån
nedamorteras så snabbt som möjligt, ämbetsverket för sin del ifrågasätter,
om icke anstånd med amorteringarnas början bör medgivas för endast ett år.
Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 1 september 1955,
att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och på de grunder styrelsen
anfört anser det ofrånkomligt, att jordbrukare, som erhållit stödlån på
grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör beredas lättnad
i vissa fall och att fullmäktige därför anser sig böra tillstyrka bifall till styrelsens
förslag.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför i sin skrift, att förbundet
anser det rimligt, att vid uppgörandet av stödprogrammet mot skördeskador
inom jordbruket samma bedömningsgrunder tillämpas för erhållande
av statligt stöd för skördeskador på frilandsodlingar av köksväxter och
bär även inom trädgårdsodlingen. Förbundet upplyser, att den fältmässiga
köksväxtodlingen inom jordbruket uppgår till cirka 10 000 hektar, medan
arealen frilandsodling i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar. Till
största delen omfattar den senare odlingen samma kulturer som inom
jordbruket, varför samma principer beträffande stödåtgärder mot skördeskador
på dessa kulturer bör kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives
inom jordbruk eller handelsträdgård.
Lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd föreslår i gemensamt
remissutlåtande den 13 september 1955 över framställningen, att av torkan
hårt drabbade odlare av köksväxter på friland (inklusive jordgubbar och
hallon), oavsett om odlarna betraktas som jordbrukare eller handelsträdgårdsmästare,
skall få möjlighet att söka stödlån. Ämbetsverken anser dock,
att lån icke bör beviljas handelsträdgårdsmästare, som erhåller huvudparten
av sina inkomster från andra grenar av sin verksamhet än köksväxto.
dling På friland- Till vägledning för beviljande av stödlån bör sålunda enligt
ämbetsverken gälla, att företagaren i fråga normalt har sin huvudsakliga
försörjning från odling av köksväxter eller trädgårdsbären jordgubbar
och hallon.
I ett till jordbruksdepartementet den 20 september 1955 inkommet utlåtande
anför statskontoret, att ämbetsverket för sin del icke vill motsätta
sig handelsträdgårdsmästareförbundets framställning. Något subventions
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
11
moment bör enligt statskontorets mening icke ingå i stödlåneverksamheten.
Det synes statskontoret vidare böra uppställas som ovillkorlig förutsättning
för lån, att trädgårdsmästarens verksamhet helt eller till övervägande
del hänför sig till frilandsodling.
Departementschefen
Departementschefen har anfört i huvudsak följande.
»I stora delar av vårt land har väderleksförhållandena under våren och
sommaren 1955 varit synnerligen ogynnsamma för jordbruksnäringen. På
grund av ovanligt sen snösmältning och tjällossning samt kall och regnig
väderlek försenades vårsådden och hämmades utvecklingen av vallar och
höstsådda grödor flerstädes avsevärt. Varm väderlek under slutet av juni
och början av juli påskyndade visserligen utvecklingen och förbättrade
skördeutsikterna, men den långvariga och intensiva torkan medförde en
allvarlig och tämligen allmän försämring av såväl betena som den växande
grödan i övrigt och vållade inom stora områden betydande skador på skörden.
Med anledning därav har statens jordbruksnämnd fått i uppdrag att i
samråd med lantbruksstyrelsen närmare utreda omfattningen och arten av
de mera väsentliga skadorna på skörden. Utredningen är ännu icke avslutad,
varför det icke är möjligt att här lämna någon närmare redogörelse för skadornas
omfattning. Redan av de nu föreliggande upplysningarna framgår
emellertid klart, att inom betydande områden de enskilda jordbrukarna i
ett stort antal fall drabbats av så omfattande skador, att de kommer att få
vidkännas ett avsevärt inkomstbortfall och ställas inför kreditsvårigheter av
sådan natur, att katastrofala följder kan uppkomma för den enskilde. Enligt
min mening föreligger ett trängande behov av åtgärder från statsmakternas
sida för att mildra verkningarna av skadorna.
Till frågan om formerna för dessa åtgärder synes emellertid slutlig ställning
icke böra tagas nu. I enlighet med riksdagens beslut våren 1955 (prop.
1955: 180, JoU 25, rskr. 320) torde sålunda spörsmålet om kompensation
för inkomstbortfall på grund av minskad skörd icke böra prövas, förrän den
i vårens prisöverenskommelse avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen
ägt rum. Därvid torde även mera fullständiga upplysningar om skördeskadornas
art och omfattning bli tillgängliga. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att jordbruket enligt denna överenskommelse äger erhålla kompensation
för inkomstbortfall på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet
överstiger 4 procent av jordbrukets totala intäkter enligt den våren
1955 uppgjorda jordbrukskalkylen (justerad för de i överenskommelsen
förutsatta prisändringarna). Enligt överenskommelsen skall vidare omräkning
av jordbrukskalkylen ske efter vissa regler på grundval av skörderapporterna
per den 15 oktober 1955. För att i möjligaste mån påskynda
utredningsarbetet i samband med kalkylomräkningen har Kungl. Maj:t
efter framställning av jordbruksnämnden i samråd med jordbrukets för
-
12 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
handlingsdelegation beslutat, att tidpunkten för avgivandet av skörderapporterna
flyttas från den 15 till den 1 oktober.
Som jag redan anfört, är det uppenbart, att det av årets skördeskador
orsakade inkomstbortfallet för ett stort antal jordbrukare medför sådana
likviditetssvårigheter, att skyndsam hjälp är av nöden. Enligt min mening
bör man därför icke vänta på resultatet av nyssnämnda utredning och omräkning
av jordbrukskalkylen utan snarast möjligt vidtaga de hjälpåtgärder,
som är möjliga utan att utredningen och omräkningen föregripes. Jag
ansluter mig därför till lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag
att i avbidan härpå möjlighet skapas att lämna stödlån till sådana
jordbrukare, som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och
fördenskull behöver ekonomiskt bistånd. Syftet med stödlånen bör vara
att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter, som uppkommer till följd
av förlusten. Såsom Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört bedrives
odling av köksväxter, jordgubbar och hallon såväl fältmässigt inom
jordbruket som på friland i handelsträdgårdar. Med hänsyn härtill bör
beträffande stödlån i anledning av skördeskador på dessa odlingar samma
principer kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives inom jordbruk
eller handelsträdgård. Jag ansluter mig därför till förslaget att även handelsträdgårdsmästare,
som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster
från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, i likhet
med jordbrukare bör få möjlighet att erhålla stödlån på grund av väsentligt
felslagen skörd i fråga om nämnda odlingar.
Vad angår den närmare utformningen av stödlånen anser jag, att denna
lämpligen bör anknyta till de bestämmelser, som enligt kungörelsen 1954:
723 gäller för dylika lån med anledning av 1954 års skördeskador. Såsom
förutsättning för lån bör sålunda gälla, att jordbrukaren på grund av felslagen
skörd år 1955 har lidit väsentlig förlust och av denna anledning är
i behov av ekonomiskt bistånd samt att han gjort vad på honom ankommit
för att motverka förlusten. Liksom år 1954 torde vidare lån som regel ej
böra beviljas till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den inkomstminskning,
skadorna beräknas ha medfört.
Bland annat med hänsyn till det angivna syftet med lånen bör dessa
även denna gång löpa med ränta. Räntefoten, som för 1954 års stödlån utgör
4 procent, synes med anledning av den förändring i det allmänna ränteläget,
som sedermera ägt rum, böra bestämmas till 4 1/2 procent. Jag förutsätter
dock att, därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill,
Kungl. Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av
denna räntesats.
Beträffande 1954 års stödlån gäller, att låntagarna är befriade från att
erlägga ränta under de två första åren av lånets löptid för belopp upp till
10 000 kronor. Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har ej funnit
skäl föreligga att bibehålla denna räntefrihet. Ämbetsverken har i stället
föreslagit, att ränta skall beräknas redan från tiden för utlämnandet av
lån men att någon skyldighet att gälda räntan icke skall föreligga under de
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
13
två första åren. Den under sagda tid upplupna räntan avses i stället skola
läggas till kapitalbeloppet. Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt ämbetsverkens
förslag om slopande av räntefriheten men har avstyrkt förslaget om
uppskjutande av de två första årens ränteinbetalningar. För min del finner
jag det med hänsyn till den föreliggande situationen skäligt att i viss utsträckning
bibehålla systemet med räntefrihet samt att i övrigt medge
uppskjutande av inbetalningen av de två första årens räntor. Jag anser sålunda,
att låntagare, vars brukningsenhet icke innehåller mer än 20 hektar
åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark, bör åtnjuta räntefrihet
för visst lånebelopp under de två första åren av lånetiden. Det torde därvid
vara till fyllest, om sagda belopp fastställes till 3 000 kronor. Lantbruksnämnderna
bör undantagsvis kunna medge låntagare, vars brukningsenhet
innehåller mer än 20 hektar åker, samma förmån, därest brukningsenheten
på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt
ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel
under nämnda arealgräns. Dylik räntefrihet bör även tillkomma handelsträdgårdsmästare,
vars företag ej är av större omfattning än att för driften
erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast en helårsanställd
arbetare. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, bör
räntan för nämnda båda år läggas till kapitalbeloppet samt därefter förräntas
och amorteras i samma ordning som detta.
Amorteringstiden har för såväl 1952 års som 1954 års stödlån fastställts
till fem år med rätt för lantbruksnämnderna att, om särskilda skäl föreligger,
medge förlängning till tio år. För att lätta de ekonomiska svårigheterna
för de jordbrukare, som drabbats av svag skörd såväl år 1952 som år
1954 och som i anledning därav erhållit stödlån, har lantbruksstyrelsen
funnit sig böra rekommendera lantbruksnämnderna att, om ansökan därom
göres, i regel medge förlängning av amorteringstiden till tio år. Med hänsyn
härtill och då skälen för en längre amorteringstid blir än starkare om
jordbrukare, som tidigare erhållit stödlån, nödgas söka sådana även i år,
har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden funnit mest ändamålsenligt
att redan nu för här ifrågavarande lån räkna med en normal amorteringstid
av tio år med möjlighet för lantbruksnämnderna att i särskilda fall,
då skördeskadorna är mycket betydande, medge förlängning till högst 15
år. Riksbanksfullmäktige har emellertid icke ansett det lämpligt att fastställa
en viss normaltid för stödlånens amortering utan har förordat den
bestämmelsen, att lånen skall vara återbetalda senast tio år efter det att de
beviljats, dock att om särskilda skäl föreligger lånetiden skall kunna utsträckas
till högst 15 år. För min del anser jag, att amorteringstiden bör
fastställas till normalt fem år, dock med möjlighet till förlängning till högst
tio år, därest så anses påkallat med hänsyn till låntagarens ekonomiska
ställning eller eljest särskilda skäl finnes. I undantagsfall, då särskilt
ömmande skäl föreligger, bör kunna medges förlängning till högst 15 år.
Vidare synes låntagarna — i likhet med vad som gäller beträffande 1954
års lån — böra erhålla två års amorleringsfrihet. — I likhet med riks
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
banksfullmäktige anser jag det vidare lämpligt föreskriva, att det första
amorteringsbeloppet skall avpassas så, att amorteringen de därpå följande
åren kommer att utgå i jämna tiotal kronor.
Liksom fallet var beträffande stödlånen år 1954 bör, i anslutning till
vad som gäller för avskrivningslån för inre och yttre rationaliseringsåtgärder,
för de nu ifrågavarande lånen som regel krävas säkerhet, som kan
anses tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Det är emellertid tydligt,
att rigorösa fordringar härvidlag lätt kan medföra, att den hjälp, som
åsyftas med den föreslagna låneverksamheten, icke blir effektiv. Jag vill
därför understryka vad jag anförde i enahanda fråga föregående år, nämligen
att anspråken på säkerhet icke får sättas så höga, att de otillbörligt
försvårar långivningen i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens
personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning antaga,
att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. För 1954 års stödlån
gällde, att eftergift från kravet på säkerhet kunde medges, om lånebeloppet
icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån å högre belopp, mötte
svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet och lantbruksnämnden
fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra betalningsskyldigheten.
Med anledning av de erfarenheter, som gjorts i fråga om 1954 års
lån, bör dessa bestämmelser undergå en mindre justering. I enlighet med
lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag bör sålunda kravet på
en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kunna efterges,
om det — oavsett lånebeloppets storlek — möter svårigheter för sökanden
att ställa nyssnämnda säkerhet eller om dylik eftergift eljest kan befinnas
motiverad med hänsyn till beloppets ringa storlek och omständigheterna i
övrigt. Förutsättningen för eftergift bör emellertid städse vara, att lantbruksnämnden
finner sannolikt, att sökanden skall fullgöra sin betalningsskyldighet.
Innebörden härav är, att den särskilda bestämmelsen beträffande
lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån
ersättas med en fri prövning från den lånebeviljande myndighetens sida.
I fråga om dessa mindre lån bör emellertid enligt min mening säkerhet alltjämt
som regel icke fordras.
I likhet med vad som gäller för 1954 års stödlån bör lantbruksnämnd
äga rätt att uppsäga stödlån till betalning å tid, som nämnden bestämmer,
om låntagaren överlåter den brukningsenhet, som han innehade, då
lånet beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare. Detsamma bör även
gälla för det fall, att låntagaren är arrendator och brukningsenheten övertages
av ny brukare. Jag finner sålunda ej skäl ansluta mig till det av riksbanksfullmäktige
framförda förslaget, att stödlån i fall, som nu avses,
automatiskt skall förfalla.
Riksbanksfullmäktige har anmält, att förfallodagen för amortering och
ränta för tidigare stödlån i praktiken blivit den 31 december. För att undvika
alltför stor arbetsanhopning vid årsskiftena för den låneförvaltande
myndigheten har fullmäktige föreslagit en tidigare förfallodag. Mot en dylik
ändring har jag icke något att erinra. Jag förordar därför, att den 1 december
i regel skall angivas såsom förfallodag i lånevillkoren.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
15
I fråga om 1954 års stödlån omhänderhades beviljandet av lånen och vad
därmed sammanhänger av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens
överinseende och i samarbete med hushållningssällskapen, medan utbetalningen
och förvaltningen av lånen ankom på riksbanken. Riksbanksfullmäktige
har nu föreslagit, att även beviljandet av stödlån skall överlåtas å
riksbanken utom i de fall, då lånesökanden icke erbjudit säkerhet eller
saknar möjlighet att ställa sådan. I sistnämnda fall liksom i fråga om låneansökning,
som avslagits av riksbanken, avses ärendet skola överlämnas
till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.
Bland annat med hänsyn till karaktären av den långivning, varom här
är fråga, kan jag icke ansluta mig till det av fullmäktige framförda förslaget.
Emellertid finner jag det med tanke på den åtminstone i vissa län
väntade stora anhopningen av låneansökningar och önskemålet om en så
skyndsam behandling som möjligt av ansökningarna lämpligt, att en fördelning
av arbetet med låneverksamheten äger rum mellan lantbruksnämnderna
och riksbanken. Enligt min mening bör sålunda lantbruksnämnderna,
till vilka ansökan skall ställas, pröva sökandes behov av lån, lånebeloppets
storlek samt amorteringstidens längd. Därjämte bör det åligga lantbruksnämnderna
att besluta, huruvida säkerhet skall ställas, samt fastställa
beskaffenheten av sådan säkerhet. Det bör vidare ankomma på lantbruksnämnderna
att avgöra, om sökande skall medgivas räntefrihet i enlighet
med förenämnda grunder. Besked om beslutet skall översändas till riksbanken.
På riksbanken bör därefter ankomma att införskaffa skuldförbindelse
och eventuella säkerhetshandlingar, granska dessa handlingar samt
utbetala lånebeloppet till sökanden. Kan denne icke lämna den föreskrivna
säkerheten, skall riksbanken göra anmälan därom till lantbruksnämnden.
Det bör därefter ankomma på nämnden att, om den så finner påkallat, upptaga
frågan om säkerheten till förnyad prövning. Jag förutsätter, att ett
nära samarbete skall uppehållas mellan lantbruksnämnden och riksbanken,
så att ärendenas behandling underlättas och dubbelarbete undvikes. Riksbanken
skall vidare omhänderha själva förvaltningen av stödlånen. Liksom
beträffande tidigare stödlån skall det emellertid ankomma på lantbruksnämnd
att besluta om uppsägning av lån. I låneverksamheten, som skall
äga rum under lantbruksstyrelsens överinseende, bör lantbruksnämnderna
även samarbeta med hushållningssällskapen. Lånen torde på samma sätt
som förut utlämnade stödlån böra redovisas på riksbankens delfond av
fonden för låneunderstöd. Frågan om ersättning till riksbanken för förvaltningen
av de tidigare lånen har i avbidan på vidare erfarenheter ännu icke
avgjorts. Vid sådant förhållande torde det även böra anstå med att bestämma
gottgörclsen för riksbankens arbete med de nu föreslagna lånen.
Ansökan om stödlån bör göras senast den 1 december 1955. Hinder bör
dock icke föreligga att till prövning upptaga ansökan, som inkommer efter
nämnda dag, därest särskilda omständigheter föreligger. Då behovet av lån
är trängande, är det angeläget, att ansökningarna upptages till behandling,
så snart de kommit vederbörande lantbruksnämnd tillhanda, ävensom att
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
prövningen av säkerheten och utbetalningen av lånebeloppet verkställes utan
dröjsmål.
I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats ett förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare. Förslaget
torde få fogas till detta protokoll som bilaga A.
Vad beträffar finansieringen av den sålunda föreslagna låneverksamheten
har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden erinrat om att av de under
kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare under
tidigare år anvisade investeringsanslagen kvarstår odisponerat ett sammanlagt
belopp av omkring 3 000 000 kronor. Ämbetsverken föreslår, att
detta belopp skall få tagas i anspråk för stödlån på grund av innevarande
års skördeskador samt att därutöver skall anvisas ett belopp av 60 000 000
kronor. Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon tillförlitlighet
beräkna medelsbehovet. De av ämbetsverken föreslagna beloppen
torde emellertid i nuvarande läge få anses vara till fyllest. Kungl. Maj :t
torde sålunda böra dels inhämta riksdagens medgivande att för ändamålet
få använda den del av nämnda investeringsanslag, som icke tagits i anspråk
för stödlån i anledning av tidigare skördeskador, dels föreslå riksdagen
att å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 60 000 000 kronor, vilket bör benämnas Stödlån till
jordbrukare. Skulle det, sedan flertalet ansökningar om stödlån inkommit
till lantbruksnämnderna och det totala medelsbehovet sålunda bättre kan
överblickas, visa sig att ytterligare medelsanvisning är påkallad, torde jag
framdeles få framlägga förslag därom.
Som förut nämnts, har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan ändring av 4 §
kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare
att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för stödlån kan medges
under ytterligare högst två år utöver den tid, under vilken lånen enligt nu
gällande bestämmelser är amorteringsfria. Avsikten med förslaget är att
bereda de jordbrukare, som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador,
lättnad i fråga om lånets återbetalning i de fall, då låntagarna
drabbats av skördeskador även år 1954 eller år 1955 eller båda dessa år
och den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt stor eller,
utan att så är fallet, även andra omständigheter utanför låntagarens rådighet
än skördeskador bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning.
För min del vill jag förorda den av lantbruksstyrelsen föreslagna möjligheten
till framflyttning av tidpunkten för amorteringen av 1952 års stödlån,
om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör icke anses vara för handen,
om lånebeloppet i och för sig är ringa. Lantbruksstyrelsen har härutinnan
angivit ett lånebelopp av omkring 1 000 kronor som ungefärlig undre
gräns för beviljandet av förlängd amorteringsfrihet. Häremot synes icke
vara något att erinra. Jag biträder även lantbruksstyrelsens förslag, att
amorteringsplanen bör anpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
17
senast tolv år efter dess beviljande. Förslag till författningsändring torde få
fogas till detta protokoll såsom bilaga B.
Vad som anförts i framställningarna av styrelsen för Landsbygdspartiet
Bondeförbundets sörmlandsdistrikt och Bohusläns småbrukarförbund föranleder
icke i detta sammanhang något mitt vidare yttrande. Jag vill här
blott erinra om att kungörelse utfärdats den 12 september 1955 angående
tullfrihet för vete och råg, som införes för foderändamål och denatureras,
varigenom möjligheten att skaffa foder till rimligt pris förbättrats.»
Utskottet
Väderleksförhållandena under den gångna våren och sommaren medförde
inom stora områden av vårt land betydande skador för jordbruket. Med
hänsyn härtill fick statens jordbruksnämnd i uppdrag att i samråd med
lantbruksstyrelsen närmare undersöka omfattningen och arten av de mera
väsentliga skördeskador, som kunde föranledas därav. De redan föreliggande
upplysningarna gav emellertid vid handen, att det inkomstbortfall, som
skulle komma att uppstå på grund av dessa skador, skulle ställa ett stort
antal jordbrukare inför sådana likviditetssvårigheter, att omedelbar hjälp
var av behovet påkallad. På grund härav ansåg departementschefen det
nödvändigt att, oaktat nyssnämnda undersökning och den i vårens prisöverenskommelse
avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen ännu icke
var slutförda, föreslå de hjälpåtgärder, som var möjliga utan att utredningen
och omräkningen föregreps. I föreliggande proposition har därför förordats,
att stödlån under vissa villkor skall kunna beviljas sådana jordbrukare,
som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och fördenskull
behöver ekonomiskt bistånd. Vidare bör enligt förslaget även handelsträdgårdsmästare,
som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster
från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, kunna erhålla
stödlån för mera betydande skador på dessa odlingar. Vad departementschefen
sålunda förordat biträdes av utskottet.
I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt, att grunderna
för lånehjälpen skall i väsentliga delar utformas i anslutning till bestämmelserna
i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare (1954: 723).
Med hänsyn till att syftet med stödlånen i princip bör vara att bidraga till
att avhjälpa de på grund av skördeförlusterna uppkomna kreditsvårigheterna,
har i propositionen dock vissa avvikelser från nyssnämnda bestämmelser
ansetts motiverade.
Vad först angår räntan för stödlånen föreslås sålunda, att räntefoten med
beaktande av det nuvarande allmänna ränteläget skall höjas från 4 till
4 1/2 procent, motsvarande obligationslåneräntan för statslån. För vissa
låntagare, som enligt förslaget skall åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet
under två år, kommer räntesatsen emellertid i realiteten att bli lägre än
2 JUhang till riksdagens protokoll 1955. 10 samt. Nr 36
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
4 1/2 procent. Utskottet får vidare erinra om att i propositionen förutsättes
att — därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill — Kungl.
Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av räntesatsen.
Vid angivna förhållanden avstyrker utskottet det i motionerna 1: 566 och
II: 695 framförda yrkandet om sänkning av räntefoten till 3 1/2 procent.
Även i övrigt ansluter sig utskottet till propositionens förslag beträffande
ränta och amortering.
Enligt propositionen skall för stödlånen — liksom i motsvarande fall år
1954 — i princip krävas säkerhet, som befinnes tillfredsställande ur det
allmännas synpunkt. I anslutning härtill understryker departementschefen
ånyo angelägenheten av att anspråken på säkerhet icke sättes så höga, att
de otillbörligt försvårar lånegivningen i sådana fall, där det med hänsyn
till lånesökandens personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes
anledning antaga, att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. Beträftande
1954 års lån stadgades, att eftergift från kravet på säkerhet kunde
medges, om lånebeloppet icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån
å högre belopp, mötte svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet
och lantbruksnämnden fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra
betalningsskyldigheten. Erfarenheterna vid tillämpningen av denna
bestämmelse har emellertid visat, att det är förenat med vissa olägenheter
att i detta sammanhang fixera gränsen till ett visst belopp. En dylik bestämmelse
har nämligen ej sällan uppfattats så, att det skulle föreligga en
ovillkorlig rätt för lånesökande att erhålla lån upp till 3 000 kronor utan
säkerhet även i sådana fall, där lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden ansett sig ha anledning att betvivla, att
han kommer att söka fullgöra sin betalningsskyldighet. Av anförda skäl
biträder utskottet, med avstyrkande av motionerna I: 566 och II: 695 i denna
del, Kungl. Maj :ts förslag, att den särskilda bestämmelsen beträffande
lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån ersättas
med en fri prövning från den lånebeviljande imyndighetens sida.
Såsom iramhålles i propositionen bör emellertid beträffande dessa mindre
lån säkerhet alltjämt som regel icke fordras. För att vinna största möjliga
enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet är det enligt
utskottet önskvärt, att lantbruksnämnderna erhåller sådana direktiv, att
olika tolkningar om möjligt undvikes.
Vad i övrigt anförts i propositionen angående grunderna för låneverksamheten
föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Beträffande låneverksamhetens finansiering föreslås i propositionen, att
iör ändamålet skall tagas i anspråk dels ett belopp av omkring 3 000 000
kronor, som kvarstår odisponerat av tidigare till stödlån åt jordbrukare anvisade
investeringsanslag, dels därutöver ett nytt investeringsanslag av
60 000 000 kronor. Departementschefen framhåller därvid, att det givetvis
ställer sig svårt att med någon tillförlitlighet beräkna medelsbehovet, innan
flertalet låneansökningar inkommit till lantbruksnämnderna och det totala
medelsbehovet sålunda bättre kan överblickas. Vid angivna förhållanden
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
19
torde de föreslagna beloppen enligt utskottets mening vara till fyllest. Därest
ytterligare medelsanvisning skulle visa sig påkallad, förutsätter utskottet,
att förslag därom kominer att framläggas framdeles. Utskottet finner
sig icke kunna förorda att i detta sammanhang till behandling upptages
spörsmålet om bidrag utan återbetalningsskyldighet till jordbrukare, som
är i särskilt behov därav. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till
vad i motionerna I: 566 och och II: 695 yrkas i denna del.
I fråga om 1952 års stödlån föreslår Kungl. Maj :t sådan ändring av 4 §
kungörelsen 1952:764 att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet
för stödlån kan medges under ytterligare högst två år utöver den tid, under
vilken lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. Sådana
skäl bör emellertid icke anses vara för handen, om lånebeloppet i och för sig
är ringa. Som undre gräns härutinnan anges i propositionen ett lånebelopp
av omkring 1 000 kronor. Gentemot detta yrkas i motionerna I: 564 och
II: 693, att jämväl den räntefria tiden för sådana stödlån skall kunna förlängas
på motsvarande sätt samt att förlängd amorterings- och räntefrihet
må kunna beviljas även för lägre lånebelopp än 1 000 kronor. Utskottet finner
det för sin del angeläget att de jordbrukare, som erhållit stödlån på
grund av 1952 års skördeskador, beredes lättnader i fråga om lånens återbetalning
i de fall, då låntagarna drabbats av skördeskador även år 1954
eller år 1955. Den i propositionen föreslagna uppmjukningen av lånevillkoren
torde enligt utskottet vara väl ägnad att ge dessa låntagare behövlig
hjälp. Därvid förutsätter utskottet emellertid, att förlängning av den amorteringsfria
tiden även skall kunna beviljas för lån understigande 1 000 kronor,
om särskilt ömmande omständigheter föranleder därtill. Några åtgärder
därutöver är utskottet icke berett att förorda. Utskottet får sålunda avstyrka
motionerna I: 564 och II: 693 i angivna del.
I sistnämnda motioner ävensom i motionerna I: 566 och II: 695 hemställes
slutligen om skyndsam utredning och förslag rörande avskrivning av stödlån
till jordbrukare, beviljade under åren 1952—1955. Såsom motivering härför
anföres i motionerna, att de i förevarande proposition föreslagna lättnaderna
endast utgör en tillfällig lösning av de ekonomiska problem, som ifrågavarande
jordbrukare har att brottas med. För att på längre sikt åstadkomma
en lösning av dessa problem kräves enligt motionärerna en utredning
av frågan, hur det bör förfaras med amorteringarna av de olika stödlånen.
Med anledning härav vill utskottet erinra om det utredningsarbete, som bedrives
av skördeskadeutredningen. Det torde kunna antagas, att nyssnämnda
problem i väsentliga delar kan bli föremål för behandling vid denna utredning
och att de i motionerna anförda synpunkterna därvid kommer att beaktas.
Vid sådant förhållande torde de i motionerna framställda yrkandena
om utredning böra lämnas utan åtgärd.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen må
1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag i förevarande del å motionerna I: 566 och II: 695 med
-
20
Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955
ge, att stödlån med anledning av 1955 års skördeskador må
utlämnas i enlighet med de grunder, som förordats i propositionen;
2)
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning till bestridande
av kostnaderna för stödlånen
a) medge, att förut omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag
till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;
b) till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56 under kapitalbudgeten, fonden för
låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av 60 000 000
kronor;
3) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 564 och II: 693, såvitt nu är i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att medge förlängning av den amorteringsfria
tiden för stödlån med anledning av 1952 års skördeskador
i enlighet med de grunder, som förordats i det föregående;
4)
avslå yrkandet i motionerna I: 566 och II: 695 om anvisande
av anslag till bidrag med anledning av skördeskador;
B.
att motionerna I: 564 och II: 693 samt I: 566 och II: 695,
såvitt de ej behandlats under A 1), 3) och 4), icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 november 1955
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Lage Svedberg*,
Nord, Jon Jonsson, Bertil Andersson, Hansson, Eskilsson, Mossberger och
Franzén; samt
ifrån andra kammaren: herrar Gustafson i Dädesjö, Johnsson i Kastanjegården*,
Andersson i Hyssna*, Haeggblom, Jonsson i Strömsund och Pettersson
i Dahl, fru Eriksson i Hallstahammar*, herrar Ahlsten, Rimås* och
Jönsson i Gärds Köpinge*.
* Ej närvarande vid justeringen.
551727 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. a1 i texten