Sök i Ratio Lex

Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1955-11-15 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1955:36, Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

1

Nr 36

Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i

ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 22 september 1955 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 203'', har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för

samma dag, föreslagit riksdagen

1) att medge, att stödlån med anledning av 1955 års skördeskador må

utlämnas i enlighet med de grunder, som förordats i propositionen;

2) att till bestridande av kostnaderna för stödlånen

a) medge, att i propositionen omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag

till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;

b) till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1955/56 under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, anvisa ett

investeringsanslag av 60 000 000 kronor; samt

3) att bemyndiga Kungl. Maj :t att medge förlängning av den amorteringsfria

tiden för stödlån med anledning av 1952 års skördeskador i enlighet

med de grunder, som förordats i propositionen.

Beträffande utredningen i ärendet jämte det såsom bilaga till statsrådsprotokollet

fogade förslaget till kungörelse om stödlån till jordbrukare får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till

propositionen.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 564 av herr Franzén m. fl., likalydande med II: 693 av herr Larsson

i Hedenäset m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen vid behandling

av förevarande proposition måtte besluta

dels att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad som i motionerna

anförts medge förlängning av den ränte- och amorteringsfria tiden för stödlån

i anledning av 1952 års skördeskador, detta även beträffande lån under

1 000 kronor,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och

förslag rörande avskrivning av stödlån till jordbrukare, beviljade under åren

1952—1955, i enlighet med vad som anförts i motionerna.

2) 1:566 av herr öhman, likalydande med 11:695 av herr Holmberg

m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte besluta

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 10 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

dels att bifalla förevarande proposition med den ändringen att hittillsvarande

bestämmelser om säkerhet för ifrågavarande stödlån bibehålies och

att räntan för lånen fastställes till 3 1/2 procent,

dels att därutöver anvisa 50 000 000 kronor att, i enlighet med förut tilllämpade

regler, användas till bidrag utan återbetalningsskyldighet åt jordbrukare,

som är i särskilt behov därav,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag senast till vårriksdagen

1956 om nedsättning eller avskrivning av tidigare beviljade stödlån

åt jordbrukare, som på grund av skördeskador kommit i särskilt svår

belägenhet.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna torde utskottet få hänvisa

till dessa.

Med anledning av de skador, som uppstått på 1950 och 1951 års skördar,

anvisades under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1950/51, dels ock ett investeringsanslag

av 20 000 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52.

Enligt beslut av 1952 års riksdag (prop. 1952: 253, JoU 58, rskr. 448) fick

de båda investeringsanslagen tagas i anspråk jämväl för utlämnande av

stödlån med anledning av 1952 års skördeskador. Vidare anvisades av 1953

års riksdag under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare ett investeringsanslag av 30 000 000 kronor å tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1952/53.

Enligt beslut av 1954 års riksdag fick omförmälda, tidigare anvisade

investeringsanslag tagas i anspråk jämväl för utlämnande av stödlån med

anledning av 1954 års skördeskador. Till samma ändamål anvisade riksdagen

vidare under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån

till jordbrukare dels ett investeringsanslag av 5 000 000 kronor å tillläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1954:223, JoU 47,

rskr. 392), dels ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1954/55 (prop. 1955: 57, JoU 6, rskr. 118).

Av de sålunda anvisade medlen kvarstod vid utgången av budgetåret

1954/55 ett odisponerat belopp av sammanlagt drygt 3 000 000 kronor. Bestämmelser

rörande låneverksamheten med anledning av 1954 års skördeskador

meddelades i kungörelsen den 10 december 1954 (nr 723) om stödlån

till jordbrukare.

Till komplettering av de år 1952 beslutade stödlånen lämnades särskilda

bidrag utan återbetalningsskyldighet på villkor som närmare utformades

av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation.

För ändamålet användes medel, som redan tillförts jordbruket

inom jordbrukskalkylens ram men som icke tagits i anspråk. Sammanlagt

stod cirka 5 000 000 kronor till förfogande för sådana bidrag.

Även de år 1954 beslutade stödlånen kompletterades med särskilda bidrag

utan återbetalningsskyldighet. Till av skördeskadorna särskilt hårt drab
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

3

bade jordbrukare anvisade sålunda riksdagen i mars 1955 6 000 000 kronor

att tagas i anspråk för behovsprövade bidrag utan återbetalningsskyldighet,

därav 1 000 000 kronor skulle användas för att förstärka bidragsgivningen

i övre Norrland (prop. 1955:57, JoU 6, rskr. 118). För ändamålet

togs i anspråk de besparingar ur reservationsanslaget till Prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område, vilka till följd av de i samband med

skördeskadorna minskade mjölkleveranserna till mejeri beräknades uppkomma

under regleringsåret 1954/55. De anvisade medlen fördelades centralt

på lantbruksnämnderna av lantbruksstyrelsen i samråd med representanter

för jordbruksnämnden, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk, varefter varje lantbruksnämnd i samråd med representanter

för vederbörande hushållningssällskap och jordbrukets organisationer

efter ansökan slutligt fördelade det till förfogande ställda beloppet.

Lantbruksnämnderna hade enligt riksdagens beslut frihet att bestämma,

om bidraget skulle utgå kontant eller i form av avskrivning å stödlån, som

beviljats på grund av skördeskada under år 1954.

Vidare anvisade riksdagen i maj 1955 ett belopp av högst 2 500 000 kronor

för att inom Norrbottens och Västerbottens län ytterligare mildra verkningarna

av 1954 års skördeskador. I enlighet med ett av jordbruksnämnden

i samråd med Svenska mejeriernas riksförening och jordbrukets förhandlingsdelegation

framlagt förslag fördelades sagda belopp på de inom omförmälda

län verksamma mejeriföreningarna, varvid som utgångspunkt för

fördelningen togs de på grund av mjölkinvägningens minskning ökade mejeri-

och transportkostnaderna. Inom varje mejeriförenings område slutligen

fördelades de tilldelade beloppen lika på den under år 1953 invägda

myckenheten mjölk, oavsett fetthalten, och till varje mejerileverantör utgick

bidrag i relation till hans mjölkinvägning under denna tid.

Genom remiss den 10 augusti 1955 har Ivungl. Maj :t anmodat lantbruksstyrelsen

och statens jordbruksnämnd att avge utlåtande över dels en av

styrelsen för Landsbygdspartiet Bondeförbundets sörmlandsdistrikt ingiven

skrift rörande hjälpåtgärder med anledning av felslagen skörd under år

1955, dels en från Bohusläns småbrukarförbund inkommen skrift angående

prissättningen på jordbruksprodukter m. m. Vidare har Kungl. Maj :t genom

beslut den 16 augusti 1955 uppdragit åt jordbruksnämnden att i samråd

med lantbruksstyrelsen utreda omfattningen och arten av de mera väsentliga

skador, som uppkommit å 1955 års skörd till följd av väderleksförhållandena.

Med anledning härav har lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd

i gemensam skrivelse den 16 augusti 1955, under förmälan att tidpunkten

ännu icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen av

årets skördeskador, såsom en första åtgärd hemställt, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen, att de medel, som innestår outnyttjade å fonden

för låneunderstöd, lantbruksstyrelsens delfond, skall användas för utlämnande

av stödlån till jordbrukare, som drabbats av mera väsentliga skador

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

å 1955 års skörd, samt att, utöver nu nämnda outnyttjade medel, ett belopp

av 60 000 000 kronor skall anvisas för samma ändamål. I anslutning härtill

har ämbetsverken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte utfärda kungörelse

om stödlån till jordbrukare i huvudsaklig överensstämmelse med ett av

ämbetsverken framlagt förslag.

Vidare har i detta sammanhang anmälts, att lantbruksstyrelsen i skrivelse

den 26 maj 1955 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan

ändring av 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån

till jordbrukare att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för

dylika lån skall kunna medges under högst två år utöver den tid, under vilken

lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. I skrivelse

den 27 augusti 1955 har lantbruksstyrelsen därefter -— under förmälan att de

områden, som i år träffats svårast av torkan, till stor del sammanfaller med

de områden, som hade svåra skördeskador år 1952 — understrukit angelägenheten

av att förslag av den innebörd, som angivits i nyssnämnda skrivelse,

snarast måtte föreläggas innevarande års höstriksdag.

I en till jordbruksdepartementet den 10 september 1955 inkommen skrift

har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anhållit, att Kungl. Maj:t

i fråga om stödåtgärder i anledning av skördeskadorna måtte låta samma

principer, som kommer att fastställas för jordbruket, gälla även för tillämpliga

delar av trädgårdsodlingen.

Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har i sin skrivelse utöver en

närmare redogörelse för nyssnämnda förslag i korthet berört vissa övriga

spörsmål, som tagits upp i de för utlåtande remitterade skrifterna.

I lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens gemensamma skrivelse den

16 augusti 1955 lämnar jordbruksnämnden, efter anmälan av de remitterade

skrifterna, på basis av föreliggande material en preliminär redogörelse för

bland annat skördeläget. Nämnden framhåller därvid, att tidpunkten ännu

icke är inne för en någorlunda säker bedömning av omfattningen utav årets

skördeskador. Till grund för uppskattningen föreligger nämligen än så

länge endast skörderapporter per den 15 juli 1955, enligt vilka utsikterna

för årets skörd på intet sätt syntes katastrofala trots den kalla och regniga

våren.

Jordbruksnämnden framhåller, att den intensiva torka, som rått efter det

att rapporterna per den 15 juli avgavs, har väsentligt försämrat skördeutsikterna,

framför allt för vårsäden och potatisen. Att döma av nederbördens

fördelning på olika delar av landet finnes det hårdast drabbade större

området i ett brett bälte kring en linje Stockholm—Göteborg. Bältet täcker

praktiskt taget hela norra Götaland och östra Svealand. Sagda område har

under tiden den 6 juli—6 augusti (31 dygn), bortsett från några strängt

begränsade lokala skurar, erhållit mindre än 5 millimeter regn. Stora delar

av Uppland, Södermanland och Östergötland har under tiden därefter fram

till den 16 augusti varit praktiskt taget nederbördsfria.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

5

Vidare anför jordbruksnämnden, att det redan av julirapporterna framgår,

att jordbrukets produktionsvolym under regleringsåret 1955/56 kommer

att bli betydligt lägre än man räknade med i normkalkylen våren 1955.

Enbart för brödsäd torde man få räkna med ett inkomstbortfall, som överstiger

100 miljoner kronor. Härtill kommer, bland annat, sannolikt starkt

ökade kostnader för importfodermedel, i den mån önskemålet att hålla underlaget

för animalieproduktionen någorlunda intakt skall kunna förverkligas.

Nämnden erinrar i detta sammanhang om att jordbrukarna enligt

prisöverenskommelsen på våren 1955 äger erhålla kompensation för inkomstbortfall

på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet överstiger

4 procent av jordbrukets totala inkomstsumma enligt den på våren uppgjorda

prognosen. Huruvida inkomstbortfallet kommer att bli större än

4 procent, motsvarande cirka 160 miljoner kronor, är ännu för tidigt att yttra

sig om. Undersökning härav skall ske på grundval av skörderapporter

per den 15 oktober 1955. Det förefaller emellertid nämnden sannolikt att sä

kommer att bli fallet.

Även om skadornas totala omfattning sålunda ännu icke kan slutligt

överblickas, anser jordbruksnämnden det dock uppenbart, att jordbruket i

de delar av landet, som särskilt hårt drabbats av torkan, i år kommer att

ställas inför ett betydande inkomstbortfall. För ett stort antal jordbrukare

torde detta medföra kreditsvårigheter av sådan natur, att katastrofala följder

kan uppkomma, därest icke hjälp lämnas från statens sida. Nämnden

erinrar i detta sammanhang om att vissa delar av torkområdet drabbades

av skördeskador även 1952 och/eller 1954 samt att många jordbrukare redan

till följd därav befinner sig i ett ansträngt finansiellt läge.

Med hänsyn till vad nu anförts har jordbruksnämnden funnit det angeläget

att bilda sig en uppfattning om i vad mån omedelbara åtgärder behöver

vidtagas från myndigheternas sida för att dels undvika katastrofsituationer,

dels underlätta för jordbrukarna i de drabbade områdena att

hålla animalieproduktionen uppe under det kommande året. Nämnden har

i detta syfte haft överläggningar med ordförandena i Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk jämte vissa företrädare för

jordbrukets ekonomiska organisationer, föreningen Svensk spannmålshandel

och spannmålsimportörerna. Nämnden anför, att därvid särskilt har

understrukits önskvärdheten av att jordbrukarna omedelbart får kännedom

om huruvida och vid vilken tidpunkt de av torkan hårdast drabbade

jordbrukarna kan påräkna hjälp från statens sida i fråga om kreditlättna''- der. Visserligen är man enligt nämnden på det klara med att beslut i denna

fråga kräver riksdagens medverkan, men det har framhållits, att redan ett

förslag från lantbruksstyrelsen och nämnden skulle åstadkomma en lugnande

verkan. Denna verkan skulle avsevärt förstärkas om ett sådant förslag

omedelbart behandlades i Kungl. Maj:ts kansli och snarast ledde till beslut

om proposition i ärendet till den riksdagssession, som börjar i mitten

av oktober. Nämnden anför vidare, att det i detta sammanhang har framhållits,

att jordbrukarna har en stor växelportfölj, som förfaller den 1 oktober

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

och att många jordbrukare har stora svårigheter att utan hjälp infria sina

växlar. Nämnden uppger, att därest beslut om kreditlättnader vore att

förvänta i början av riksdagssessionen, i vart fall jordbrukets organisationer

skulle vara villiga att i trängande fall bevilja något anstånd.

Efter nyssnämnda överläggningar har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden,

efter samråd, avlåtit en gemensam skrivelse i ämnet till KungL

Maj :t. Som en första åtgärd i anledning av årets skördeskador föreslår

lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden i skrivelsen, att statliga

stödlån snarast möjligt skall utlämnas till de av kreditsvårigheter hårdast

drabbade jordbrukarna. Ämbetsverken anmäler vidare, att de längre

fram ämnar taga ställning till frågan, huruvida skäl föreligger att, på samma

sätt som skett under regleringsåret 1954/55, lämna bidrag utan

åter betalningsskyldighet till jordbrukare, som är i trängande

behov därav. Ämbetsverken har nämligen ansett lämpligt att först avvakta

resultatet av den närmare undersökning av skördeskadornas omfattning,

som nämnden blivit anbefalld att utföra i samråd med lantbruksstyrelsen.

Redan i sin förevarande skrivelse uttalar emellertid ämbetsverken, att därest

frågan om kontanta bidrag till de hårdast drabbade jordbrukarna längre

fram skulle aktualiseras, dylika bidrag bör avräknas på den kompensation,

som kan komma att räknas jordbruket till godo enligt 4-procentregeln.

Syftet med lånehjälpen bör enligt lantbruksstyrelsens och

nämndens mening i princip endast vara att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter,

som kan uppkomma till följd av inkomstbortfall i anledning

av skördeskador, och att på så sätt förebygga, att dessa skador får en för

vederbörande jordbrukare katastrofal verkan.

I fråga om grunderna för lånehjälpen förordar ämbetsverken,

att dessa skall i väsentliga delar utformas i överensstämmelse med

stadgandena i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare. Med hänsyn

bland annat till det angivna syftet för lånehjälpen finner ämbetsverken

dock vissa avvikelser från dessa bestämmelser vara motiverade. I fråga om

dessa avvikelser anföres i huvudsak följande.

Vad först gäller räntefoten må erinras om att de statliga stödlånen i anledning

av 1954 års skördeskador löper med 4 procent ränta. Med hänsyn

till den förändring i det allmänna ränteläget, som numera ägt rum, synes

enligt ämbetsverkens mening en höjning av räntefoten till 4 1/2 procent

vara väl motiverad. Det bör dock understrykas, att denna högre räntefot bör

tillämpas endast så länge det nuvarande ränteläget äger bestånd. Ämbetsverken

förutsätter sålunda, att Kungl. Maj:t, därest det allmänna ränteläget

skulle nedjusteras, kommer att vidtaga motsvarande sänkning av räntan

ä nu ifrågavarande lån.

I anslutning till vad lantbruksstyrelsen och nämnden anfört om att lånen

i och för sig ej bör innefatta något särskilt bidrag från det allmännas sida

utan endast ha till uppgift att bidraga till att avhjälpa de av skördeskadorna

vållade kreditsvårigheterna torde skäl ej föreligga att bibehålla den i

1954 års stödlånekungörelse medgivna räntefriheten under två år. Om räntefriheten

borttages, bör emellertid uppmärksammas, att skördeskadorna för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

7

många jordbrukare torde komma att bli av sådan omfattning, att det —

oavsett vilka stödåtgärder, som i övrigt vidtages från det allmännas sida —

kan bli svårt för dem att under de första åren betala ränta å de erhållna

stödlånen. Ämbetsverken föreslår därför, att ränta visserligen skall beräknas

redan från tiden för lånets utlämnande men att skyldighet att gälda

ränta icke skall föreligga under de första två åren. Den under sagda tid

upplupna räntan skall i stället läggas till det belopp, som vid utgången av

den amor ter ingsfria tiden av två år skall förräntas och amorteras.

Vad härefter gäller amorteringstiden erinrar ämbetsverken om att denna

enligt 1954 års stödlånekungörelse i regel skall utgöra fem år, dock att lantbruksnämnderna

skall ha möjlighet att i särskilda fall medge förlängning

till tio år. Med hänsyn till omfattningen av de skador, det här är fråga om,

torde man få räkna med att det ofta ej kommer att bli möjligt för jordbrukarna

att fullgöra amorteringsskyldigheten på så kort tid som fem år,

i synnerhet som vissa delar av de områden, där lånen i första hand torde bli

aktuella, drabbats av svag skörd även åren 1952 och/eller 1954 samt många

av de jordbrukare, som nu kan väntas söka stödlån, även torde ha att fullgöra

återbetalningsskyldighet på grund av tidigare erhållna stödlån eller

eljest torde ha fått sin ekonomi försvagad till följd av skördeskador under

de senaste åren. I detta sammanhang må erinras om att lantbruksstyrelsen

funnit en omprövning av amorteringstiden för de tidigare beviljade stödlånen

nödvändig och därför i skrivelse till lantbruksnämnderna rekommenderat

dessa att, om ansökan därom göres, i regel medge förlängning av sagda

tid till tio år. Ämbetsverken finner det med hänsyn till vad nu anförts för

sin del mest ändamålsenligt, att man redan nu för här ifrågavarande lån

räknar med en normal amorteringstid av tio år. I särskilda fall, då skadorna

är mycket betydande, bör möjlighet finnas att medge förlängning av

amorteringstiden till högst 15 år.

Vad angår frågan om lånens storlek må framhållas, att enligt 3 § första

stycket 1954 års stödlånekungörelse lån i allmänhet ej må beviljas till

högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den förlust, sökanden beräknas

ha lidit. Något hinder att bibehålla en dylik bestämmelse i den nya

stödlånekungörelsen torde enligt ämbetsverken ej föreligga i och för sig.

Ämbetsverken finner sig dock böra framhålla, att man särskilt i sådana fall,

då skadorna är av stor omfattning, ej sällan torde få räkna med att ett lånebelopp,

motsvarande två tredjedelar av den lidna förlusten, icke är tillräckligt

för att sökanden skall kunna övervinna de av skördeskadorna förorsakade

kreditsvårigheterna och att det sålunda ej sällan kan finnas nödvändigt

att utlämna lån till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar

av den lidna förlusten.

Ämbetsverken vill slutligen beröra ett mera detaljbetonat spörsmål rörande

kravet på säkerhet för stödlån. I 1954 års stödlånekungörelse stadgas

som allmän princip, alt för lån skall ställas säkerhet som lantbruksnämnden

finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Från kravet på

sådan säkerhet må dock göras eftergift, om lånebeloppet ej överstiger 3 000

kronor eller om det, vid lån å högre belopp, möter svårighet för sökanden

att ställa dylik säkerhet och lantbruksnämnden finner sannolikt, att han

kommer att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet. Undantagsbestämmelsen

beträffande lånebelopp å högst 3 000 kronor torde ha tillkommit

i syfte att förenkla förfarandet såväl för de lånesökande som för lantbruksnämnderna.

Ämbetsverken är även av den uppfattningen, att man beträffande

lån å dylika relativt begränsade belopp regelmässigt ej bör fordra

säkerhet. Erfarenheterna vid tillämpningen av 1954 års stödlånekungörelse

har emellertid visat, alt det är förenat med vissa olägenheter alt i författ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

ningen angiva en fix gräns härvidlag. Denna har nämligen ej sällan uppfattats

så, att det skulle föreligga en ovillkorlig rätt för lånesökande att

erhålla lån upp till 3 000 kronor utan säkerhet, således även i sådana fall,

då lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

ansett sig ha anledning betvivla, att han kommer att söka fullgöra sin

betalningsskyldighet. Det synes därför enligt ämbetsverkens mening mest

ändamålsenligt, att den särskilda bestämmelsen beträffande lån å högst

3 000 kronor utgår ur lånekungörelsen och att det i stället får ankomma på

lantbruksnämnderna att fritt pröva, huruvida beträffande mindre lån skall

fordras säkerhet eller ej. Vid en dylik prövning bör dock, såsom nyss antytts,

gälla att säkerhet i regel ej bör fordras.

Ansökningstiden för lån i anledning av 1955 års skördeskador bör förslagsvis

utgå den 31 oktober 1955, dock att, om särskilda skäl föreligger,

lantbruksnämnderna bör äga till prövning upptaga ansökningar, som inkommer

senare.

För att låneverksamheten skall kunna komma i gång utan dröjsmål är

det enligt ämbetsverkens mening angeläget, att lantbruksnämnderna så

snart som möjligt får in ansökningar från åtminstone flertalet av dem, som

önskar begagna stödlånemöjligheterna, och därefter får börja granskningen

av dessa ansökningar. Därest Kungl. Maj:t beslutar proposition till innevarande

års höstriksdag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda

förslaget, torde det enligt ämbetsverken vara lämpligt, att lantbruksnämnderna

omedelbart därefter börjar tillhandahålla ansökningsblanketter samt

vidtager en preliminär granskning av inkomna ansökningar, så att definitiva

beslut i anledning av dessa kan fattas, så snart propositionen behandlats

av riksdagen.

Beträffande medelsbehovet för lånen erinrar lantbruksstyrelsen

och jordbruksnämnden om att av de under kapitalbudgeten, fonden för

låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare anvisade investeringsanslagen

den 1 juli 1955 återstod outnyttjat ett belopp av drygt 3 000 000 kronor. Ämbetsverken

föreslår, att detta belopp, i den omfattning det alltjämt står till

förfogande, får användas för stödlån på grund av skördeskador år 1955.

Med hänsyn till det stora inkomstbortfall för jordbruket, som redan nu

kan förutses, samt med beaktande av att skadorna denna gång icke är av

lokal natur utan drabbat stora områden utgår ämbetsverken från att lånebehovet

kommer att bli av betydligt större omfattning än år 1954. Ämbetsverken

föreslår därför en förstärkning av lånefonden med 60 000 000 kronor

samt upplyser, att avsikten är att i samband med omräkningen av

jordbrukskalkylen i november överväga frågan om en ökning av detta belopp.

Därest de föreslagna lånebestämmelserna kommer att godtagas, bör

nämligen vid sagda tid alla ansökningar om stödlån ha inkommit till lantbruksnämnderna.

Lantbruksstyrelsen anmäler i sin skrivelse den 26 maj 1955, att Riksförbundet

Landsbygdens folk i en skrift till lantbruksstyrelsen den 10 maj

1955 anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda sådan jordbrukare,

som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador, största möjliga

lättnad i fråga om lånets återbetalning i fall, då låntagaren drabbats av

skördeskador även år 1954 och på grund härav eller av annan anledning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

9

befinner sig i ekonomiska svårigheter. Riksförbundet har i sin skrift bland

annat hänvisat till föreliggande möjligheter att i mån av behov förlänga

amorteringstiden för stödlån på grund av skördeskador år 1952. För det

fall att låntagaren befinner sig i utpräglade ekonomiska svårigheter, har

riksförbundet vidare ifrågasatt, om lantbruksstyrelsen icke borde utrustas

med befogenhet att avskriva stödlån.

De i skriften från Riksförbundet Landsbygdens folk påtalade svårigheterna

för jordbrukarna finner lantbruksstyrelsen i hög grad beaktansvärda.

Styrelsen anför, att den vid sitt övervägande av de åtgärder, varigenom

ifrågavarande jordbrukare skulle kunna beredas erforderlig lättnad, funnit

ett genomförande av en mera liberal tillämpning av gällande bestämmelser

om förlängning av amorteringstiden för stödlånen vara den åtgärd,

som i första hand bör komma i fråga. I de fall då jordbrukare erhållit stödlån

på grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör sålunda

enligt styrelsens mening förlängning till högst tio år efter ansökning kunna

medges utan någon mera ingående behovsprövning. Styrelsen anmäler

i detta sammanhang sin avsikt att utfärda anvisningar härom till lantbruksnämnderna.

Genom förlängning av amorteringstiden från normalt fem till tio år reduceras

beloppet av varje särskild amortering med 50 procent. Lantbruksstyrelsen

framhåller, att enbart en sådan uppmjukning av lånevillkoren i

åtskilliga fall icke torde vara ägnad att ge låntagaren tillräcklig hjälp. Eu

effektivare hjälp kan enligt styrelsens mening behövas i sådana fall, då

låntagarens ekonomi kommit att utsättas för särskilt starka påfrestningar,

t. ex. om den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt

stor eller om, utan att så varit fallet, även andra omständigheter än skördeskador

bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning. Styrelsen anser,

att i dylika fall möjlighet bör finnas att framflytta tidpunkten för lånets

amortering, förslagsvis ytterligare högst två år utöver den tid, som

enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfri. En förutsättning härför

torde emellertid böra vara, att lånebeloppet i och för sig icke kan anses

ringa. Styrelsen föreslår därför, att en generell gräns sättes vid omkring

1 000 kronor, så att den ifrågasatta förlängningen av den amorteringsfria

tiden som regel icke skall beviljas, om lånet understiger detta belopp. Ytterligare

förutsätter styrelsen, att den för lånet förut fastställda amorteringsplanen

skall avpassas så, att lånet likväl kan beräknas bli slutbetalat

senast inom tolv år. Ett genomförande av styrelsens förslag kräver ändring

av 4 § andra stycket i förut omförmälda stödlånekungörelse.

I remissutlåtande den 26 augusti 1955 över lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens

framställning anför statskontoret, att något subventionsmoment

icke bör ingå i stödlåneverksamheten. Statskontoret finner de av

lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden föreslagna bestämmelserna i huvudsak

väl avvägda.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 5 september 1955,

att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anser

det ofrånkomligt, att åtgärder skyndsamt vidtages för att lämna finansiell

hjälp i form av lån till sådana jordbrukare, som i år särskilt svårt drabbats

av skördeskador. Av tänkbara former för dylik hjälp, nämligen statlig kreditgaranti

eller stödlån, anser fullmäktige av flera skäl stödlåneformen vara att

föredraga. I fråga om bestämmelserna anför fullmäktige vissa erinringar.

Över lantbruksstyrelsens framställning om ändring av bestämmelserna om

amorteringsfrihet i 4 § kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån

till jordbrukare har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 30 augusti

1955. Statskontoret anför, att då det synes önskvärt, att 1952 års stödlån

nedamorteras så snabbt som möjligt, ämbetsverket för sin del ifrågasätter,

om icke anstånd med amorteringarnas början bör medgivas för endast ett år.

Fullmäktige i riksbanken anför i remissutlåtande den 1 september 1955,

att fullmäktige i likhet med lantbruksstyrelsen och på de grunder styrelsen

anfört anser det ofrånkomligt, att jordbrukare, som erhållit stödlån på

grund av skördeskador under såväl år 1952 som år 1954, bör beredas lättnad

i vissa fall och att fullmäktige därför anser sig böra tillstyrka bifall till styrelsens

förslag.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför i sin skrift, att förbundet

anser det rimligt, att vid uppgörandet av stödprogrammet mot skördeskador

inom jordbruket samma bedömningsgrunder tillämpas för erhållande

av statligt stöd för skördeskador på frilandsodlingar av köksväxter och

bär även inom trädgårdsodlingen. Förbundet upplyser, att den fältmässiga

köksväxtodlingen inom jordbruket uppgår till cirka 10 000 hektar, medan

arealen frilandsodling i handelsträdgårdar utgör cirka 4 500 hektar. Till

största delen omfattar den senare odlingen samma kulturer som inom

jordbruket, varför samma principer beträffande stödåtgärder mot skördeskador

på dessa kulturer bör kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives

inom jordbruk eller handelsträdgård.

Lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd föreslår i gemensamt

remissutlåtande den 13 september 1955 över framställningen, att av torkan

hårt drabbade odlare av köksväxter på friland (inklusive jordgubbar och

hallon), oavsett om odlarna betraktas som jordbrukare eller handelsträdgårdsmästare,

skall få möjlighet att söka stödlån. Ämbetsverken anser dock,

att lån icke bör beviljas handelsträdgårdsmästare, som erhåller huvudparten

av sina inkomster från andra grenar av sin verksamhet än köksväxto.

dling På friland- Till vägledning för beviljande av stödlån bör sålunda enligt

ämbetsverken gälla, att företagaren i fråga normalt har sin huvudsakliga

försörjning från odling av köksväxter eller trädgårdsbären jordgubbar

och hallon.

I ett till jordbruksdepartementet den 20 september 1955 inkommet utlåtande

anför statskontoret, att ämbetsverket för sin del icke vill motsätta

sig handelsträdgårdsmästareförbundets framställning. Något subventions
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

11

moment bör enligt statskontorets mening icke ingå i stödlåneverksamheten.

Det synes statskontoret vidare böra uppställas som ovillkorlig förutsättning

för lån, att trädgårdsmästarens verksamhet helt eller till övervägande

del hänför sig till frilandsodling.

Departementschefen

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

»I stora delar av vårt land har väderleksförhållandena under våren och

sommaren 1955 varit synnerligen ogynnsamma för jordbruksnäringen. På

grund av ovanligt sen snösmältning och tjällossning samt kall och regnig

väderlek försenades vårsådden och hämmades utvecklingen av vallar och

höstsådda grödor flerstädes avsevärt. Varm väderlek under slutet av juni

och början av juli påskyndade visserligen utvecklingen och förbättrade

skördeutsikterna, men den långvariga och intensiva torkan medförde en

allvarlig och tämligen allmän försämring av såväl betena som den växande

grödan i övrigt och vållade inom stora områden betydande skador på skörden.

Med anledning därav har statens jordbruksnämnd fått i uppdrag att i

samråd med lantbruksstyrelsen närmare utreda omfattningen och arten av

de mera väsentliga skadorna på skörden. Utredningen är ännu icke avslutad,

varför det icke är möjligt att här lämna någon närmare redogörelse för skadornas

omfattning. Redan av de nu föreliggande upplysningarna framgår

emellertid klart, att inom betydande områden de enskilda jordbrukarna i

ett stort antal fall drabbats av så omfattande skador, att de kommer att få

vidkännas ett avsevärt inkomstbortfall och ställas inför kreditsvårigheter av

sådan natur, att katastrofala följder kan uppkomma för den enskilde. Enligt

min mening föreligger ett trängande behov av åtgärder från statsmakternas

sida för att mildra verkningarna av skadorna.

Till frågan om formerna för dessa åtgärder synes emellertid slutlig ställning

icke böra tagas nu. I enlighet med riksdagens beslut våren 1955 (prop.

1955: 180, JoU 25, rskr. 320) torde sålunda spörsmålet om kompensation

för inkomstbortfall på grund av minskad skörd icke böra prövas, förrän den

i vårens prisöverenskommelse avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen

ägt rum. Därvid torde även mera fullständiga upplysningar om skördeskadornas

art och omfattning bli tillgängliga. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att jordbruket enligt denna överenskommelse äger erhålla kompensation

för inkomstbortfall på grund av minskad skörd, i den mån bortfallet

överstiger 4 procent av jordbrukets totala intäkter enligt den våren

1955 uppgjorda jordbrukskalkylen (justerad för de i överenskommelsen

förutsatta prisändringarna). Enligt överenskommelsen skall vidare omräkning

av jordbrukskalkylen ske efter vissa regler på grundval av skörderapporterna

per den 15 oktober 1955. För att i möjligaste mån påskynda

utredningsarbetet i samband med kalkylomräkningen har Kungl. Maj:t

efter framställning av jordbruksnämnden i samråd med jordbrukets för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

handlingsdelegation beslutat, att tidpunkten för avgivandet av skörderapporterna

flyttas från den 15 till den 1 oktober.

Som jag redan anfört, är det uppenbart, att det av årets skördeskador

orsakade inkomstbortfallet för ett stort antal jordbrukare medför sådana

likviditetssvårigheter, att skyndsam hjälp är av nöden. Enligt min mening

bör man därför icke vänta på resultatet av nyssnämnda utredning och omräkning

av jordbrukskalkylen utan snarast möjligt vidtaga de hjälpåtgärder,

som är möjliga utan att utredningen och omräkningen föregripes. Jag

ansluter mig därför till lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag

att i avbidan härpå möjlighet skapas att lämna stödlån till sådana

jordbrukare, som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och

fördenskull behöver ekonomiskt bistånd. Syftet med stödlånen bör vara

att bidraga till att avhjälpa de kreditsvårigheter, som uppkommer till följd

av förlusten. Såsom Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anfört bedrives

odling av köksväxter, jordgubbar och hallon såväl fältmässigt inom

jordbruket som på friland i handelsträdgårdar. Med hänsyn härtill bör

beträffande stödlån i anledning av skördeskador på dessa odlingar samma

principer kunna tillämpas, oavsett om odlingen bedrives inom jordbruk

eller handelsträdgård. Jag ansluter mig därför till förslaget att även handelsträdgårdsmästare,

som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster

från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, i likhet

med jordbrukare bör få möjlighet att erhålla stödlån på grund av väsentligt

felslagen skörd i fråga om nämnda odlingar.

Vad angår den närmare utformningen av stödlånen anser jag, att denna

lämpligen bör anknyta till de bestämmelser, som enligt kungörelsen 1954:

723 gäller för dylika lån med anledning av 1954 års skördeskador. Såsom

förutsättning för lån bör sålunda gälla, att jordbrukaren på grund av felslagen

skörd år 1955 har lidit väsentlig förlust och av denna anledning är

i behov av ekonomiskt bistånd samt att han gjort vad på honom ankommit

för att motverka förlusten. Liksom år 1954 torde vidare lån som regel ej

böra beviljas till högre belopp än som motsvarar två tredjedelar av den inkomstminskning,

skadorna beräknas ha medfört.

Bland annat med hänsyn till det angivna syftet med lånen bör dessa

även denna gång löpa med ränta. Räntefoten, som för 1954 års stödlån utgör

4 procent, synes med anledning av den förändring i det allmänna ränteläget,

som sedermera ägt rum, böra bestämmas till 4 1/2 procent. Jag förutsätter

dock att, därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill,

Kungl. Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av

denna räntesats.

Beträffande 1954 års stödlån gäller, att låntagarna är befriade från att

erlägga ränta under de två första åren av lånets löptid för belopp upp till

10 000 kronor. Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden har ej funnit

skäl föreligga att bibehålla denna räntefrihet. Ämbetsverken har i stället

föreslagit, att ränta skall beräknas redan från tiden för utlämnandet av

lån men att någon skyldighet att gälda räntan icke skall föreligga under de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

13

två första åren. Den under sagda tid upplupna räntan avses i stället skola

läggas till kapitalbeloppet. Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt ämbetsverkens

förslag om slopande av räntefriheten men har avstyrkt förslaget om

uppskjutande av de två första årens ränteinbetalningar. För min del finner

jag det med hänsyn till den föreliggande situationen skäligt att i viss utsträckning

bibehålla systemet med räntefrihet samt att i övrigt medge

uppskjutande av inbetalningen av de två första årens räntor. Jag anser sålunda,

att låntagare, vars brukningsenhet icke innehåller mer än 20 hektar

åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark, bör åtnjuta räntefrihet

för visst lånebelopp under de två första åren av lånetiden. Det torde därvid

vara till fyllest, om sagda belopp fastställes till 3 000 kronor. Lantbruksnämnderna

bör undantagsvis kunna medge låntagare, vars brukningsenhet

innehåller mer än 20 hektar åker, samma förmån, därest brukningsenheten

på grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt

ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel

under nämnda arealgräns. Dylik räntefrihet bör även tillkomma handelsträdgårdsmästare,

vars företag ej är av större omfattning än att för driften

erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft, allenast en helårsanställd

arbetare. I fråga om lånebelopp, för vilket ränta skall utgå, bör

räntan för nämnda båda år läggas till kapitalbeloppet samt därefter förräntas

och amorteras i samma ordning som detta.

Amorteringstiden har för såväl 1952 års som 1954 års stödlån fastställts

till fem år med rätt för lantbruksnämnderna att, om särskilda skäl föreligger,

medge förlängning till tio år. För att lätta de ekonomiska svårigheterna

för de jordbrukare, som drabbats av svag skörd såväl år 1952 som år

1954 och som i anledning därav erhållit stödlån, har lantbruksstyrelsen

funnit sig böra rekommendera lantbruksnämnderna att, om ansökan därom

göres, i regel medge förlängning av amorteringstiden till tio år. Med hänsyn

härtill och då skälen för en längre amorteringstid blir än starkare om

jordbrukare, som tidigare erhållit stödlån, nödgas söka sådana även i år,

har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden funnit mest ändamålsenligt

att redan nu för här ifrågavarande lån räkna med en normal amorteringstid

av tio år med möjlighet för lantbruksnämnderna att i särskilda fall,

då skördeskadorna är mycket betydande, medge förlängning till högst 15

år. Riksbanksfullmäktige har emellertid icke ansett det lämpligt att fastställa

en viss normaltid för stödlånens amortering utan har förordat den

bestämmelsen, att lånen skall vara återbetalda senast tio år efter det att de

beviljats, dock att om särskilda skäl föreligger lånetiden skall kunna utsträckas

till högst 15 år. För min del anser jag, att amorteringstiden bör

fastställas till normalt fem år, dock med möjlighet till förlängning till högst

tio år, därest så anses påkallat med hänsyn till låntagarens ekonomiska

ställning eller eljest särskilda skäl finnes. I undantagsfall, då särskilt

ömmande skäl föreligger, bör kunna medges förlängning till högst 15 år.

Vidare synes låntagarna — i likhet med vad som gäller beträffande 1954

års lån — böra erhålla två års amorleringsfrihet. — I likhet med riks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

banksfullmäktige anser jag det vidare lämpligt föreskriva, att det första

amorteringsbeloppet skall avpassas så, att amorteringen de därpå följande

åren kommer att utgå i jämna tiotal kronor.

Liksom fallet var beträffande stödlånen år 1954 bör, i anslutning till

vad som gäller för avskrivningslån för inre och yttre rationaliseringsåtgärder,

för de nu ifrågavarande lånen som regel krävas säkerhet, som kan

anses tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Det är emellertid tydligt,

att rigorösa fordringar härvidlag lätt kan medföra, att den hjälp, som

åsyftas med den föreslagna låneverksamheten, icke blir effektiv. Jag vill

därför understryka vad jag anförde i enahanda fråga föregående år, nämligen

att anspråken på säkerhet icke får sättas så höga, att de otillbörligt

försvårar långivningen i sådana fall, där det med hänsyn till lånesökandens

personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes anledning antaga,

att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. För 1954 års stödlån

gällde, att eftergift från kravet på säkerhet kunde medges, om lånebeloppet

icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån å högre belopp, mötte

svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet och lantbruksnämnden

fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra betalningsskyldigheten.

Med anledning av de erfarenheter, som gjorts i fråga om 1954 års

lån, bör dessa bestämmelser undergå en mindre justering. I enlighet med

lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens förslag bör sålunda kravet på

en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kunna efterges,

om det — oavsett lånebeloppets storlek — möter svårigheter för sökanden

att ställa nyssnämnda säkerhet eller om dylik eftergift eljest kan befinnas

motiverad med hänsyn till beloppets ringa storlek och omständigheterna i

övrigt. Förutsättningen för eftergift bör emellertid städse vara, att lantbruksnämnden

finner sannolikt, att sökanden skall fullgöra sin betalningsskyldighet.

Innebörden härav är, att den särskilda bestämmelsen beträffande

lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån

ersättas med en fri prövning från den lånebeviljande myndighetens sida.

I fråga om dessa mindre lån bör emellertid enligt min mening säkerhet alltjämt

som regel icke fordras.

I likhet med vad som gäller för 1954 års stödlån bör lantbruksnämnd

äga rätt att uppsäga stödlån till betalning å tid, som nämnden bestämmer,

om låntagaren överlåter den brukningsenhet, som han innehade, då

lånet beviljades, eller väsentlig del därav till ny ägare. Detsamma bör även

gälla för det fall, att låntagaren är arrendator och brukningsenheten övertages

av ny brukare. Jag finner sålunda ej skäl ansluta mig till det av riksbanksfullmäktige

framförda förslaget, att stödlån i fall, som nu avses,

automatiskt skall förfalla.

Riksbanksfullmäktige har anmält, att förfallodagen för amortering och

ränta för tidigare stödlån i praktiken blivit den 31 december. För att undvika

alltför stor arbetsanhopning vid årsskiftena för den låneförvaltande

myndigheten har fullmäktige föreslagit en tidigare förfallodag. Mot en dylik

ändring har jag icke något att erinra. Jag förordar därför, att den 1 december

i regel skall angivas såsom förfallodag i lånevillkoren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

15

I fråga om 1954 års stödlån omhänderhades beviljandet av lånen och vad

därmed sammanhänger av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens

överinseende och i samarbete med hushållningssällskapen, medan utbetalningen

och förvaltningen av lånen ankom på riksbanken. Riksbanksfullmäktige

har nu föreslagit, att även beviljandet av stödlån skall överlåtas å

riksbanken utom i de fall, då lånesökanden icke erbjudit säkerhet eller

saknar möjlighet att ställa sådan. I sistnämnda fall liksom i fråga om låneansökning,

som avslagits av riksbanken, avses ärendet skola överlämnas

till lantbruksnämnden för fortsatt handläggning.

Bland annat med hänsyn till karaktären av den långivning, varom här

är fråga, kan jag icke ansluta mig till det av fullmäktige framförda förslaget.

Emellertid finner jag det med tanke på den åtminstone i vissa län

väntade stora anhopningen av låneansökningar och önskemålet om en så

skyndsam behandling som möjligt av ansökningarna lämpligt, att en fördelning

av arbetet med låneverksamheten äger rum mellan lantbruksnämnderna

och riksbanken. Enligt min mening bör sålunda lantbruksnämnderna,

till vilka ansökan skall ställas, pröva sökandes behov av lån, lånebeloppets

storlek samt amorteringstidens längd. Därjämte bör det åligga lantbruksnämnderna

att besluta, huruvida säkerhet skall ställas, samt fastställa

beskaffenheten av sådan säkerhet. Det bör vidare ankomma på lantbruksnämnderna

att avgöra, om sökande skall medgivas räntefrihet i enlighet

med förenämnda grunder. Besked om beslutet skall översändas till riksbanken.

På riksbanken bör därefter ankomma att införskaffa skuldförbindelse

och eventuella säkerhetshandlingar, granska dessa handlingar samt

utbetala lånebeloppet till sökanden. Kan denne icke lämna den föreskrivna

säkerheten, skall riksbanken göra anmälan därom till lantbruksnämnden.

Det bör därefter ankomma på nämnden att, om den så finner påkallat, upptaga

frågan om säkerheten till förnyad prövning. Jag förutsätter, att ett

nära samarbete skall uppehållas mellan lantbruksnämnden och riksbanken,

så att ärendenas behandling underlättas och dubbelarbete undvikes. Riksbanken

skall vidare omhänderha själva förvaltningen av stödlånen. Liksom

beträffande tidigare stödlån skall det emellertid ankomma på lantbruksnämnd

att besluta om uppsägning av lån. I låneverksamheten, som skall

äga rum under lantbruksstyrelsens överinseende, bör lantbruksnämnderna

även samarbeta med hushållningssällskapen. Lånen torde på samma sätt

som förut utlämnade stödlån böra redovisas på riksbankens delfond av

fonden för låneunderstöd. Frågan om ersättning till riksbanken för förvaltningen

av de tidigare lånen har i avbidan på vidare erfarenheter ännu icke

avgjorts. Vid sådant förhållande torde det även böra anstå med att bestämma

gottgörclsen för riksbankens arbete med de nu föreslagna lånen.

Ansökan om stödlån bör göras senast den 1 december 1955. Hinder bör

dock icke föreligga att till prövning upptaga ansökan, som inkommer efter

nämnda dag, därest särskilda omständigheter föreligger. Då behovet av lån

är trängande, är det angeläget, att ansökningarna upptages till behandling,

så snart de kommit vederbörande lantbruksnämnd tillhanda, ävensom att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

prövningen av säkerheten och utbetalningen av lånebeloppet verkställes utan

dröjsmål.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats ett förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare. Förslaget

torde få fogas till detta protokoll som bilaga A.

Vad beträffar finansieringen av den sålunda föreslagna låneverksamheten

har lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden erinrat om att av de under

kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Stödlån till jordbrukare under

tidigare år anvisade investeringsanslagen kvarstår odisponerat ett sammanlagt

belopp av omkring 3 000 000 kronor. Ämbetsverken föreslår, att

detta belopp skall få tagas i anspråk för stödlån på grund av innevarande

års skördeskador samt att därutöver skall anvisas ett belopp av 60 000 000

kronor. Det är givetvis icke möjligt att för närvarande med någon tillförlitlighet

beräkna medelsbehovet. De av ämbetsverken föreslagna beloppen

torde emellertid i nuvarande läge få anses vara till fyllest. Kungl. Maj :t

torde sålunda böra dels inhämta riksdagens medgivande att för ändamålet

få använda den del av nämnda investeringsanslag, som icke tagits i anspråk

för stödlån i anledning av tidigare skördeskador, dels föreslå riksdagen

att å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa ett

investeringsanslag av 60 000 000 kronor, vilket bör benämnas Stödlån till

jordbrukare. Skulle det, sedan flertalet ansökningar om stödlån inkommit

till lantbruksnämnderna och det totala medelsbehovet sålunda bättre kan

överblickas, visa sig att ytterligare medelsanvisning är påkallad, torde jag

framdeles få framlägga förslag därom.

Som förut nämnts, har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan ändring av 4 §

kungörelsen den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare

att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet för stödlån kan medges

under ytterligare högst två år utöver den tid, under vilken lånen enligt nu

gällande bestämmelser är amorteringsfria. Avsikten med förslaget är att

bereda de jordbrukare, som erhållit stödlån på grund av 1952 års skördeskador,

lättnad i fråga om lånets återbetalning i de fall, då låntagarna

drabbats av skördeskador även år 1954 eller år 1955 eller båda dessa år

och den av skördeskadorna orsakade förlusten varit onormalt stor eller,

utan att så är fallet, även andra omständigheter utanför låntagarens rådighet

än skördeskador bidragit till att försämra hans ekonomiska ställning.

För min del vill jag förorda den av lantbruksstyrelsen föreslagna möjligheten

till framflyttning av tidpunkten för amorteringen av 1952 års stödlån,

om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör icke anses vara för handen,

om lånebeloppet i och för sig är ringa. Lantbruksstyrelsen har härutinnan

angivit ett lånebelopp av omkring 1 000 kronor som ungefärlig undre

gräns för beviljandet av förlängd amorteringsfrihet. Häremot synes icke

vara något att erinra. Jag biträder även lantbruksstyrelsens förslag, att

amorteringsplanen bör anpassas så, att lånet kan beräknas bli slutbetalat

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

17

senast tolv år efter dess beviljande. Förslag till författningsändring torde få

fogas till detta protokoll såsom bilaga B.

Vad som anförts i framställningarna av styrelsen för Landsbygdspartiet

Bondeförbundets sörmlandsdistrikt och Bohusläns småbrukarförbund föranleder

icke i detta sammanhang något mitt vidare yttrande. Jag vill här

blott erinra om att kungörelse utfärdats den 12 september 1955 angående

tullfrihet för vete och råg, som införes för foderändamål och denatureras,

varigenom möjligheten att skaffa foder till rimligt pris förbättrats.»

Utskottet

Väderleksförhållandena under den gångna våren och sommaren medförde

inom stora områden av vårt land betydande skador för jordbruket. Med

hänsyn härtill fick statens jordbruksnämnd i uppdrag att i samråd med

lantbruksstyrelsen närmare undersöka omfattningen och arten av de mera

väsentliga skördeskador, som kunde föranledas därav. De redan föreliggande

upplysningarna gav emellertid vid handen, att det inkomstbortfall, som

skulle komma att uppstå på grund av dessa skador, skulle ställa ett stort

antal jordbrukare inför sådana likviditetssvårigheter, att omedelbar hjälp

var av behovet påkallad. På grund härav ansåg departementschefen det

nödvändigt att, oaktat nyssnämnda undersökning och den i vårens prisöverenskommelse

avtalade omräkningen av jordbrukskalkylen ännu icke

var slutförda, föreslå de hjälpåtgärder, som var möjliga utan att utredningen

och omräkningen föregreps. I föreliggande proposition har därför förordats,

att stödlån under vissa villkor skall kunna beviljas sådana jordbrukare,

som på grund av felslagen skörd lidit väsentlig förlust och fördenskull

behöver ekonomiskt bistånd. Vidare bör enligt förslaget även handelsträdgårdsmästare,

som normalt erhåller huvudparten av sina inkomster

från odling på friland av köksväxter, jordgubbar eller hallon, kunna erhålla

stödlån för mera betydande skador på dessa odlingar. Vad departementschefen

sålunda förordat biträdes av utskottet.

I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt, att grunderna

för lånehjälpen skall i väsentliga delar utformas i anslutning till bestämmelserna

i 1954 års kungörelse om stödlån till jordbrukare (1954: 723).

Med hänsyn till att syftet med stödlånen i princip bör vara att bidraga till

att avhjälpa de på grund av skördeförlusterna uppkomna kreditsvårigheterna,

har i propositionen dock vissa avvikelser från nyssnämnda bestämmelser

ansetts motiverade.

Vad först angår räntan för stödlånen föreslås sålunda, att räntefoten med

beaktande av det nuvarande allmänna ränteläget skall höjas från 4 till

4 1/2 procent, motsvarande obligationslåneräntan för statslån. För vissa

låntagare, som enligt förslaget skall åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet

under två år, kommer räntesatsen emellertid i realiteten att bli lägre än

2 JUhang till riksdagens protokoll 1955. 10 samt. Nr 36

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

4 1/2 procent. Utskottet får vidare erinra om att i propositionen förutsättes

att — därest det allmänna ränteläget skulle föranleda därtill — Kungl.

Maj :t skall äga att under löpande lånetid besluta om ändring av räntesatsen.

Vid angivna förhållanden avstyrker utskottet det i motionerna 1: 566 och

II: 695 framförda yrkandet om sänkning av räntefoten till 3 1/2 procent.

Även i övrigt ansluter sig utskottet till propositionens förslag beträffande

ränta och amortering.

Enligt propositionen skall för stödlånen — liksom i motsvarande fall år

1954 — i princip krävas säkerhet, som befinnes tillfredsställande ur det

allmännas synpunkt. I anslutning härtill understryker departementschefen

ånyo angelägenheten av att anspråken på säkerhet icke sättes så höga, att

de otillbörligt försvårar lånegivningen i sådana fall, där det med hänsyn

till lånesökandens personliga egenskaper och förhållanden i övrigt finnes

anledning antaga, att han skall fullgöra sin betalningsskyldighet. Beträftande

1954 års lån stadgades, att eftergift från kravet på säkerhet kunde

medges, om lånebeloppet icke översteg 3 000 kronor eller om det, vid lån

å högre belopp, mötte svårigheter för sökanden att ställa erforderlig säkerhet

och lantbruksnämnden fann sannolikt, att han skulle komma att fullgöra

betalningsskyldigheten. Erfarenheterna vid tillämpningen av denna

bestämmelse har emellertid visat, att det är förenat med vissa olägenheter

att i detta sammanhang fixera gränsen till ett visst belopp. En dylik bestämmelse

har nämligen ej sällan uppfattats så, att det skulle föreligga en

ovillkorlig rätt för lånesökande att erhålla lån upp till 3 000 kronor utan

säkerhet även i sådana fall, där lantbruksnämnderna med hänsyn till sökandens

personliga förhållanden ansett sig ha anledning att betvivla, att

han kommer att söka fullgöra sin betalningsskyldighet. Av anförda skäl

biträder utskottet, med avstyrkande av motionerna I: 566 och II: 695 i denna

del, Kungl. Maj :ts förslag, att den särskilda bestämmelsen beträffande

lån å högst 3 000 kronor skall utgå och i fråga om dylika mindre lån ersättas

med en fri prövning från den lånebeviljande imyndighetens sida.

Såsom iramhålles i propositionen bör emellertid beträffande dessa mindre

lån säkerhet alltjämt som regel icke fordras. För att vinna största möjliga

enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet är det enligt

utskottet önskvärt, att lantbruksnämnderna erhåller sådana direktiv, att

olika tolkningar om möjligt undvikes.

Vad i övrigt anförts i propositionen angående grunderna för låneverksamheten

föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Beträffande låneverksamhetens finansiering föreslås i propositionen, att

iör ändamålet skall tagas i anspråk dels ett belopp av omkring 3 000 000

kronor, som kvarstår odisponerat av tidigare till stödlån åt jordbrukare anvisade

investeringsanslag, dels därutöver ett nytt investeringsanslag av

60 000 000 kronor. Departementschefen framhåller därvid, att det givetvis

ställer sig svårt att med någon tillförlitlighet beräkna medelsbehovet, innan

flertalet låneansökningar inkommit till lantbruksnämnderna och det totala

medelsbehovet sålunda bättre kan överblickas. Vid angivna förhållanden

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

19

torde de föreslagna beloppen enligt utskottets mening vara till fyllest. Därest

ytterligare medelsanvisning skulle visa sig påkallad, förutsätter utskottet,

att förslag därom kominer att framläggas framdeles. Utskottet finner

sig icke kunna förorda att i detta sammanhang till behandling upptages

spörsmålet om bidrag utan återbetalningsskyldighet till jordbrukare, som

är i särskilt behov därav. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till

vad i motionerna I: 566 och och II: 695 yrkas i denna del.

I fråga om 1952 års stödlån föreslår Kungl. Maj :t sådan ändring av 4 §

kungörelsen 1952:764 att, om särskilda skäl föreligger, amorteringsfrihet

för stödlån kan medges under ytterligare högst två år utöver den tid, under

vilken lånen enligt nu gällande bestämmelser är amorteringsfria. Sådana

skäl bör emellertid icke anses vara för handen, om lånebeloppet i och för sig

är ringa. Som undre gräns härutinnan anges i propositionen ett lånebelopp

av omkring 1 000 kronor. Gentemot detta yrkas i motionerna I: 564 och

II: 693, att jämväl den räntefria tiden för sådana stödlån skall kunna förlängas

på motsvarande sätt samt att förlängd amorterings- och räntefrihet

må kunna beviljas även för lägre lånebelopp än 1 000 kronor. Utskottet finner

det för sin del angeläget att de jordbrukare, som erhållit stödlån på

grund av 1952 års skördeskador, beredes lättnader i fråga om lånens återbetalning

i de fall, då låntagarna drabbats av skördeskador även år 1954

eller år 1955. Den i propositionen föreslagna uppmjukningen av lånevillkoren

torde enligt utskottet vara väl ägnad att ge dessa låntagare behövlig

hjälp. Därvid förutsätter utskottet emellertid, att förlängning av den amorteringsfria

tiden även skall kunna beviljas för lån understigande 1 000 kronor,

om särskilt ömmande omständigheter föranleder därtill. Några åtgärder

därutöver är utskottet icke berett att förorda. Utskottet får sålunda avstyrka

motionerna I: 564 och II: 693 i angivna del.

I sistnämnda motioner ävensom i motionerna I: 566 och II: 695 hemställes

slutligen om skyndsam utredning och förslag rörande avskrivning av stödlån

till jordbrukare, beviljade under åren 1952—1955. Såsom motivering härför

anföres i motionerna, att de i förevarande proposition föreslagna lättnaderna

endast utgör en tillfällig lösning av de ekonomiska problem, som ifrågavarande

jordbrukare har att brottas med. För att på längre sikt åstadkomma

en lösning av dessa problem kräves enligt motionärerna en utredning

av frågan, hur det bör förfaras med amorteringarna av de olika stödlånen.

Med anledning härav vill utskottet erinra om det utredningsarbete, som bedrives

av skördeskadeutredningen. Det torde kunna antagas, att nyssnämnda

problem i väsentliga delar kan bli föremål för behandling vid denna utredning

och att de i motionerna anförda synpunkterna därvid kommer att beaktas.

Vid sådant förhållande torde de i motionerna framställda yrkandena

om utredning böra lämnas utan åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen må

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med

avslag i förevarande del å motionerna I: 566 och II: 695 med
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36 år 1955

ge, att stödlån med anledning av 1955 års skördeskador må

utlämnas i enlighet med de grunder, som förordats i propositionen;
2)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning till bestridande

av kostnaderna för stödlånen

a) medge, att förut omförmälda tidigare anvisade investeringsanslag

till Stödlån till jordbrukare må tagas i anspråk;

b) till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1955/56 under kapitalbudgeten, fonden för

låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av 60 000 000

kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning samt med

avslag å motionerna I: 564 och II: 693, såvitt nu är i fråga,

bemyndiga Kungl. Maj :t att medge förlängning av den amorteringsfria

tiden för stödlån med anledning av 1952 års skördeskador

i enlighet med de grunder, som förordats i det föregående;
4)

avslå yrkandet i motionerna I: 566 och II: 695 om anvisande

av anslag till bidrag med anledning av skördeskador;
B.

att motionerna I: 564 och II: 693 samt I: 566 och II: 695,

såvitt de ej behandlats under A 1), 3) och 4), icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1955

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Lage Svedberg*,

Nord, Jon Jonsson, Bertil Andersson, Hansson, Eskilsson, Mossberger och

Franzén; samt

ifrån andra kammaren: herrar Gustafson i Dädesjö, Johnsson i Kastanjegården*,

Andersson i Hyssna*, Haeggblom, Jonsson i Strömsund och Pettersson

i Dahl, fru Eriksson i Hallstahammar*, herrar Ahlsten, Rimås* och

Jönsson i Gärds Köpinge*.

* Ej närvarande vid justeringen.

551727 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. a1 i texten