Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

1955-04-28 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1955:16, Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

1

Nr 16

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari 1954

till och med den 9 januari 1955 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1954 till och

med den 7 januari 1955;

justitieärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1954 till och

med den 7 januari 1955;

försvarsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955;

socialärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med

den 7 januari 1955;

finansärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7

januari 1955;

jordbruksärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7

januari 1955;

handelsärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955;

inrikesärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955; samt

civilärenden från och med den 15 januari 1954 till och med den 7 januari

1955.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
dels

utdrag av det över jordbruksärenden den 14 januari 1955 förda protokoll

i vad det avser ärendet nr 12 angående skrift av H. Pettersson och V.

Pettersson, båda i Trulsabo, Skillingaryd, beträffande inköp av viss skogsmark

å kronoparken Hult i Jönköpings län,

dels utdrag av det över jordbruksärenden den 21 januari 1955 förda protokoll,

i vad det avser ärendet nr 24, angående Kungl. Maj:ts proposition till

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. 2 avel. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

riksdagen angående anslag till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag^

in. m.,

dels utdrag av det över handelsärenden den 28 januari 1955 förda protokoll

i vad det avser ärendet nr 26 angående drosktaxan i Stockholms stad.

A

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa

§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B

Vid granskningen har utskottet däremot funnit nedan upptagna ärende

vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen

anmälas.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 november 1954.)

Före den 1 juli 1939 avlönades vaktmästarpersonalen vid de allmänna

läroverken ur en särskild kassa vid läroverken, den s. k. ljus- och vedkassan.

Utöver den kontanta lönen erhöll ifrågavarande personal i flertalet fall

fri bostad i läroverksbyggnaden eller annan kommunen tillhörig fastighet.

I några fall utbetalades i stället kontant hyresersättning av kommunen. Sedan

1937 års riksdag i princip beslutat, att de kontanta utgifterna för läroverksvaktmästarnas

avlönande skulle övertagas av statsverket i vad avsåg

ordinarie och extra ordinarie vaktmästare, genomfördes från och med den

1 juli 1939 en lönereglering för vaktmästarpersonalen, innebärande att

denna personal anställdes i statens tjänst samt inordnades i det för den civila

statsförvaltningen gällande lönesystemet. Därav följde bl. a., att ifrågavarande

personal hade att i vanlig ordning erlägga ersättning för naturaförmåner

genom avdrag på avlöningen. Beträffande denna ersättning bestämdes

att den skulle inbetalas till statsverket.

Sedan från några läroverkskommuner inkommit framställningar, i vilka

ifrågasattes, huruvida icke kommunen borde på något sätt gottgöras för

tillhandahållandet av bostäder i läroverksfastigheterna åt vaktmästarpersonalen,

framhöll statskontoret i uttalande, som återgivits i 1941 års statsverksproposition,

åttonde huvudtiteln, sid. 197, att den omständigheten, att

läroverkskommunerna, trots frånvaron av i författning stadgad skyldighet

därtill, i största utsträckning ansett sig böra tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen,

syntes ha sin grund i att denna personal fullgjort och

alltjämt måste anses fullgöra vissa arbetsuppgifter i vederbörande kommuns

tjänst. Den löpande tillsynen över de kommunen tillhöriga undervisnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

3

lokalerna ankomme på vaktmästarna, vilka som ersättning härför av kommunerna

tillförsäkrats förmånen av fri bostad eller bostadsersättning. Denna

ordning, som av hävd utbildat sig, kunde icke anses grunda sig på ett

åtagande från kommunernas sida utan fordran på motprestation, utan torde

fastmera utgöra en form för ersättande av dessa befattningshavare för det

arbete, de fullgjorde för kommunernas räkning. Löneregleringen syntes —- fortsatte statskontoret — bygga på den förutsättningen, att kommunerna i

samma utsträckning som före densamma skulle bidraga till vaktmästarnas

avlönande genom att tillhandahålla bostad eller ersättning härför. Det hade

givetvis varit i hög grad önskvärt, om denna förutsättning erhållit klarare

uttryck vid löneregleringen, exempelvis genom att staten åtagit sig att svara

för avlöningen endast till sådan vaktmästare, för vilken vederbörande kommun

förpliktat sig att tillhandahålla lämplig bostad eller ersättning härför.

Ett villkor av dylik innebörd borde enligt statskontorets mening uppställas

vid inrättande av nya undervisningsanstalter eller nya vaktmästartjänster.

I förevarande ämne anförde departementschefen i berörda statsverksproposition:

Löneregleringen för vaktmästarpersonalen vid de allmänna läroverken

hade icke haft till syfte att från läroverkskoinmunerna avlasta de

kostnader för denna personals avlönande, som kommunerna i allmänhet påtagit

sig genom att på ett eller annat sätt tillhandahålla personalen fri

bostad. Det principbeslut, som låge till grund för löneregleringen, innebure

endast att de kontanta kostnaderna för personalens avlönande skulle övertagas

av statsverket. Löneregleringen, sådan den slutligen utformades år

1939, innebure — såvitt departementschefen kunde finna — i kostnadshänseende

endast att staten åtoge sig att svara för de merkostnader, som löneregleringen

medförde. Bestämmelser hade nämligen då meddelats av innebörd,

att ljus- och vedkassorna skulle till statsverket inleverera ett belopp,

motsvarande deras dittillsvarande utgifter för kontant avlöning åt den personal,

som kommit i åtnjutande av löneregleringen. Därest statsmakterna

medgåve, att vaktmästarpersonalens hyresersättningar finge uppbäras av

vederbörande kommun eller läroverkens byggnadsfonder, varur kommunerna

kunde påräkna bidrag till kostnaderna för läroverksbyggnaderna, skulle

detta i själva verket innebära, att statsverket påtoge sig att svara jämväl för

de kostnader, som kommunerna dittills i största utsträckning — låt vara

utan uttryckligen stadgad skyldighet — ansett sig böra vidkännas. Till en

sådan lösning av frågan ansåge departementschefen sig icke böra medverka.

— Såsom statskontoret framhållit, hade det — fortsatte departementschefen

— givetvis varit önskvärt, att frågan om vaktmästarnas bostadsförmån

bringats till en lösning i samband med löneregleringen genom formliga åtaganden

från kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen.

I enlighet med statskontorets förslag torde framdeles vid ändringar

i läroverksorganisationen böra uppställas villkor av sagda innebörd. Beträffande

de kommuner, som icke koraine att beröras av sådana ändringar, torde

kunna förväntas, att de — oavsett huruvida rättsligt bindande skyldighet

att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen ålåge dem eller icke -—

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

ej i allmänhet skulle göra anspråk på att erhålla gottgörelse för de förmåner,

som de dittills tillhandahållit vaktmästarpersonalen utan att fordra

ekonomiskt vederlag av staten. Någon anledning att till stöd för sådana

anspråk åberopa den förutnämnda löneregleringen förelåge uppenbarligen

icke.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t följande (skr. nr 196/1941): »Riksdagen anser sig i förevarande

fråga icke böra göra annat uttalande, än att riksdagen i likhet med departementschefen

och statskontoret anser, att framdeles vid ändringar i

läroverksorganisationen böra uppställas villkor om formliga åtaganden från

kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen.»

I samband med ändringar i läroverksorganisationen har riksdagen

därefter vid olika tillfällen intagit samma ståndpunkt i frågan. Sålunda

beslöt exempelvis 1953 års riksdag att — i överensstämmelse med vad Kungl.

Maj :t föreslagit i proposition (nr 145/1953) angående omorganisation av

gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. — föreskriva, att »såsom

villkor för upprättande vid visst läroverk av gymnasielinje, som icke

ingår i läroverkets nuvarande organisation, skall gälla, att vederbörande

kommun åtager sig att tillhandahålla---bostäder åt för läroverket er
forderlig

vaktmästarpersonal.» (skr. nr 236)

Enligt inhämtade upplysningar har staten — alltsedan riksdagen gjorde

ovan citerade uttalande år 1941 —- vid ändringar i läroverksorganisationen

regelmässigt föreslagit vederbörande kommuner att åtaga sig att tillhandahålla

erforderliga vaktmästarbostäder vid respektive läroverk. Kommunerna

ha regelmässigt antagit dessa förslag.

Den 19 november 1954 utfärdade Kungl. Maj:t på föredragning och hemställan

av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Persson kungörelse

om ändring av förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets

allmänna läroverk. Genom nämnda kungörelse, som utkom från trycket

den 25 november 1954, erhöll § 215 läroverksstadgan följande lydelse:

»I varje kommun, där allmänt läroverk är eller framdeles bliver inrättat,

skall, såvida icke annorlunda i särskilt fall är föreskrivet, kommunen

anskaffa och underhålla lämplig, till utrymmet tillräcklig samt helst utom

läroverkshuset belägen tjänstebostad för rektor eller ock, i enlighet med

vad därom särskilt stadgas, utgiva den ersättning, som i vederbörlig ordning

bestämts.

Kommun, som avses i första stycket, skall jämväl, såvida icke annorlunda

i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhålla lämpliga, till

utrymmet tillräckliga samt helst inom läroverkshuset eller i dess omedelbara

närhet belägna tjänstebostäder åt innehavare av ordinarie och extra

ordinarie statliga vaktmästar- och värmeskötartjänster vid läroverket. Fråga

om rätt för kommun att, i stället för att tillhandahålla dylik tjänstebostad,

utgiva ersättning till statsverket underställes Kungl. Maj :t. Har kommun

erhållit rätt att utgiva sådan ersättning, skall i fråga om denna ersättning

i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits angående ersättning,

varom stadgas i första stycket.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

5

Angående tjänstebostad skall i övrigt gälla vad därom är särskilt föreskrivet.

»

Stadgandet skulle träda i kraft den 1 januari 1955.

I skrivelse den 22 november 1954 anmodades riksräkenskapsverket att

före den 1 januari 1955 till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de bestämmelser

om undantag från föreskriften i paragrafens andra stycke som

borde av Kungl. Maj :t meddelas. Skrivelse från riksräkenskapsverket med

förslag i nyssnämnda hänseende inkom till departementet den 10 januari

1955. I skrivelsen anföres bl. a. följande:

»Enligt en inom riksräkenskapsverket verkställd undersökning saknas

vid 59 läroverk, där ordinarie eller extra ordinarie vaktmästar- eller värmeskötartjänster

finnas inrättade, formligt åtagande från vederbörande läroverkskommuns

sida att tillhandahålla tjänstebostäder åt den personal, varom

här är fråga. Av räkenskaperna för budgetåret 1953/54 framgår emellertid

att vid 36 av dessa läroverk den fastställda hyresersättningen likväl inlevererats

till statsverket.»

Den 11 januari 1955 översändes skrivelsen till skolöverstyrelsen, som anmodades

att till departementet inkomma med yttrande i ärendet. Sådant

yttrande avgavs den 26 april 1955. Undantagsbestämmelser ha ännu icke utfärdats.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har Kungl. Maj:t

den 19 november 1954 utfärdat kungörelse om ändring av förnyade stadgan

den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna läroverk. Enligt föreskrift

i § 215 andra stycket nämnda stadga i dess nya lydelse skall kommun,

där allmänt läroverk är eller framdeles blir inrättat, såvida icke annorlunda

i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhålla tjänstebostäder åt

innehavare av ordinarie och extra ordinarie statliga vaktmästar- och värmeskö

tartjänster vid läroverket; fråga om rätt för kommun att, i stället för

att tillhandahålla dylik tjänstebostad, utgiva ersättning till statsverket skall

underställas Kungl. Maj :t. Förevarande bestämmelse trädde i kraft den 1

januari 1955. Något stadgande om undantag från densamma hade då icke

utfärdats och har för övrigt ännu icke meddelats. Emellertid finnas — såsom

framgår av riksräkenskapsverkets ovan nämnda skrivelse — ett flertal

kommuner, som icke åtagit sig sådan skyldighet, varom nu är fråga. I anledning

härav vill utskottet framhålla, att Kungl. Maj :t icke kan i administrativ

ording ålägga dessa kommuner den i förevarande stadgande angivna

skyldigheten. Sådant åläggande kan endast meddelas efter samtycke

från riksdagen. Något beslut av dylik innebörd från riksdagens sida

föreligger icke. I det ovan nämnda riksdagsuttalandet år 1941 framhölls

endast, att framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen borde »uppställas

villkor om formliga åtaganden» från kommunernas sida att tillhandahålla

hostad åt vaktmästarpersonalen. Senare har riksdagen intagit

samma ståndpunkt. Vad som sagts i förevarande fråga från riksdagens sida

kan således icke åberopas som stöd för ifrågavarande bestämmelse i läroverks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

stadgan. Ehuru föreskrifter om undantag från bestämmelsen äro under utarbetande,

har utskottet med hänsyn till ovan angivna förhållanden ansett

sig böra göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Persson.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Weiland, Herlitz,

Fritiof Karlsson, Erik Olsson**, Sörlin** och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen*, Fast, Swedberg,

Spångberg, Jonsson i Haverö, Hammar*, fru Wallin**, fröken Wetterström och herr Andersson

i Linköping.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 28 april 1955

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Wahlund,

Damström, Pettersson, Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast,

Håstad, Swedberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Nordkvist i Kalmar,

Andersson i Linköping och Dahl.

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial

(Avd. B i memorialet)

I.

av herrar Pettersson i Norregård, Fritiof Karlsson och Sigfrid Larsson,

som anfört:

Läroverksstadgan är en administrativ författning, som Kungl. Maj :t

äger utfärda utan att lydelsen först underställes riksdagen. En del bestämmelser

i stadgan är dock i sak grundade på beslut av riksdagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

7

Vad beträffar den sakliga innebörden av bestämmelsen i § 215 andra

stycket, må först erinras, att vederbörande kommuners ekonomiska medverkan

till läroverkens upprätthållande i huvudsak är baserad på åtaganden

av kommunerna. Dessa åtaganden lämnas vanligen vid upprättande

eller omorganisation av läroverk.

Sedan gammalt har kommunernas åtaganden inneburit skyldighet att

tillhandahålla undervisningslokaler och rektorsbostad (eller ersättning härför).

Om denna skyldighet har läroverksstadgan sedan 1800-talet innehållit

bestämmelser. Beträffande rektorsbostad har sålunda stadgats, att kommunen

skall tillhandahålla sådan (eller ersättning), såvida icke annat i

särskilt fall föreskrives. Enligt en uppgift i skolkommissionens betänkande

1922 fanns då fyra läroverkskommuner, som icke iklätt sig skyldighet att

tillhandahålla läroverkshus och rektorsbostad. Dessa kommuner måste alltså

ha undantagits från nämnda stadgebestämmelsers tillämpning.

Vad angår vaktmästarbostäderna, bekostades sådana tidigare vanligen av

kommunerna, helt naturligt eftersom kommunerna svarade för läroverksbyggnaderna.

Först i slutet av 1930-talet tillkom statliga vaktmästartjänster.

Härvid synes meningen icke ha varit, att kommunerna skulle befrias

från att hålla vaktmästarbostäder. Tyvärr kom denna mening icke till uttryck

i någon bestämmelse. Av detta förbiseende begagnade sig en del kommuner,

i det att de upphörde att bekosta bostäder för de statliga vaktmästarna.

Den för statsverket oförmånliga situation, som härigenom uppkom,

berördes i 1941 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln (s. 196

ff.). Departementschefen anförde därvid, att läroverkskommunerna framdeles

vid ändringar i läroverksorganisationen borde avfordras åtagande att

tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen. Beträffande de kommuner,

som icke komme att beröras av sådana ändringar, ansåg departementschefen

det kunna förväntas, att de — oavsett huruvida rättsligt bindande skyldighet

att tillhandahålla bostad åt vaktmästarpersonalen ålåge dem eller

icke — ej i allmänhet skulle göra anspråk på att erhålla gottgörelse för de

förmåner, som de dittills tillhandahållit vaktmästarpersonalen utan att

fordra ekonomiskt vederlag av staten. Riksdagen ansåg sig i förevarande

fråga icke böra göra annat uttalande än att riksdagen även ansåg, att

framdeles vid ändringar i läroverksorganisationen borde uppställas villkor

om formliga åtaganden från kommunernas sida att tillhandahålla bostad åt

vaktmästarpersonalen.

Alltsedan 1941 har riksdagen härefter regelmässigt uppställt nyssnämnda

villkor i samband med beslut om nyinrättande eller omorganisation av läroverk.

Frågan har särskilt berörts vid 1953 års beslut om gymnasiereformen.

Enligt uppgifter från riksräkenskapsverket har numera — framför allt

efter 1953 års gymnasiereform —- den övervägande delen av kommunerna

åtagit sig att tillhandahålla vaktmästarbostad. Sålunda skulle för närvarande

endast vid 23 av de 221 läroverken råda det förhållandet, att kommunen

icke tillhandahåller dylik bostad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Den nu ifrågavarande bestämmelsen har alltså avseende på det övervägande

flertalet av läroverkskommunerna. Beträffande dessa innebär bestämmelsen

icke att de pålagts någon ny skyldighet utan endast, att i stadgan

intagits en närmare föreskrift om vad som gällde förut, i logisk konsekvens

med att i stadgan redan tidigare fanns bestämmelser om kommuns

skyldighet att tillhandahålla undervisningslokaler och rektorsbostad.

Vad däremot angår de förutnämnda 23 läroverk, vid vilka kommunerna

icke tillhandahåller vaktmästarbostad, måste tydligen av Kungi. Maj :t föreskrivas,

att bestämmelsen icke gäller för dem. För detta ändamål har i stadgandet

intagits orden »såvida icke annorlunda i särskilt fall är föreskrivet».

Enligt vad som meddelats från ecklesiastikdepartementet är det meningen

att — sedan infordrad utredning inkommit — föreslå Kungl. Maj:t att

meddela föreskrift om undantagande på sätt nyss nämnts.

Beträffande den erforderliga utredningen har av ecklesiastikdepartementet

uppgivits, att riksräkenskapsverket genom en departementsskrivelse

den 22 november 1954 anmodades att före den 1 januari 1955 (då stadgebestämmelsen

trädde i kraft) till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de

bestämmelser om undantag från den här ifrågavarande föreskriften, som

borde av Kungl. Maj :t meddelas. Riksräkenskapsverket inkom med förslag

i ämnet den 10 januari. Remiss av förslaget till skolöverstyrelsen ansågs

behövlig, och sådan skedde den 11 januari, överstyrelsens svar avgavs den 26

april 1955.

Det bör framhållas, att klargörandet av kommunernas skyldighet beträffande

vaktmästarbostäderna kräver viss arkivforskning och att såväl hos

kommuner som rektorer råder stor oklarhet och missuppfattning om kommunernas

skyldigheter. Även hos vederbörande statsmyndigheter synes råda

tveksamhet i detta hänseende. Det anförda visar behovet av en stadgebestämmelse

i ämnet och av att undantagen bestämmes av Kungl. Maj :t.

I ärendet har också varit fråga om 36 läroverk, vid vilka kommunerna tillhandahållit

vaktmästarbostäder utan att enligt vad som uppgives ha åtagit

sig detta. Utskottet har icke redovisat de omständigheter, som föranlett

nämnda tillhandahållande, säkerligen beroende på att ett fullständigt klarläggande

härav kräver ett relativt omfattande utredningsarbete. (I åtminstone

ett fall synes kommunen självmant ha gjort ett regelrätt åtagande).

Det måste betecknas som anmärkningsvärt, att utskottet kunnat finna

skäl att rikta anmärkning mot ifrågavarande stadgebestämmelse. Såsom

ovan framhållits uppställde riksdagen 1941 som villkor i samband med beslut

om nyupprättande eller omorganisation av läroverk, att kommunerna

skall åtaga sig att tillhandahålla vaktmästarbostad. Under åren 1942—1953

har riksdagen i samband med ändringar i läroverksorganisationen föreskrivit

skyldighet för kommun att »tillhandahålla bostäder åt för läroverket

erforderlig vaktmästarpersonal». Sådant åtagande gäller för cirka 160

läroverkskommuner.

Utskottet framhåller, att Kungl. Maj:t icke i administrativ ordning kan

ålägga de kommuner, som icke åtagit sig att tillhandahålla vaktmästar
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

9

bostad, dylik skyldighet, men har intet att erinra mot dylikt stadgande beträffande

de kommuner, som åtagit sig att tillhandahålla vaktmästarbostad.

Ifrågavarande § 215 läroverksstadgan måste emellertid anses ha den

innebörden, att de kommuner, som icke åtagit sig nämnda skyldighet,

undantages genom stadgandet, att skyldigheten endast gäller, »såvida icke

annorlunda i särskilt fall är föreskrivet». Den av Kungl. Maj :t i § 215 andra

stycket angivna skyldigheten för kommun att tillhandahålla vaktmästarbostad

måste därför anses ha fått en lämplig utformning i anslutning till

riksdagens beslut.

Formuleringen av det nu ifrågavarande andra stycket av § 215 ansluter

sig till vad som säges i paragrafens första stycke beträffande skyldighet

att tillhandahålla rektorsbostad. Det måste anses ankomma på Kungl.

Maj :t att med samma rätt och i överensstämmelse med riksdagens beslut

i administrativ ordning stadga beträffande skyldigheten att tillhandahålla

vaktmästarbostad. Enligt vår mening finns ingen anledning att anmärka

på avfattningen av andra stycket.

Den här avsedda bestämmelsen innebär alltså endast, att i stadgan av

logiska skäl intagits en föreskrift om vad som redan förut fullgjordes av

flertalet kommuner. Kungl. Maj :t kommer att angiva vilka läroverk som

f. n. är undantagna från denna bestämmelse. Anledningen till att Kungl.

brev om undantagen ej utfärdades redan i samband med stadgans ikraftträdande

var, som ovan nämnts, att utredningen härom blivit fördröjd. Att

uppskjuta utfärdandet av ny stadga var av flera orsaker omöjligt.

Vi anser av ovan anförda skäl att utskottet icke bort göra ifrågavarande

anmälan.

B. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen

II.*

(Protokoll över justitieärenden.)

av herrar Englund, Weiland, Herlitz, Swedberg, Olsson i Mora och Hammar

samt fröken Wetterström, vilka anfört:

Vid granskningen av statsrådsprotokollen över justitieärenden har utskottet

funnit anledning särskilt uppmärksamma de fall, då Kungl. Maj :t

givit nåd åt personer som dömts för onykterhet vid förande av motorfordon.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Wahlund, Damström, Pettersson,

Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast, Norén, Swedberg,

Spångberg, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Hammar och fröken Wettcrström.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Bestämmelserna om straff härför återfinnas i 4 § lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott, vilket lagrum har följande lydelse:

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han

icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till

fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter,

dock ej under tjugofem.

o Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var

så påverkad som nyss sagts.

Hade förare av bil eller motorcykel, eller av traktor med släpfordon en

alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses

hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor

med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men

uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille,

skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

Antalet personer som dömts för onykterhet vid förande av motorfordon

har, såsom framgår av nedanstående uppställning, ökat väsentligt under

senare år.

År 1949 1950 1951 1952

Hela antalet dömda .... 1 911 1 771 2 590 2 739

Därav dömda till böter 711 669 949 876

Till belysning av de fall, då Kungl. Maj:t under granskningstiden beviljat

nåd åt personer, vilka dömts för här ifrågavarande brott, har utskottet låtit

upprätta korta redogörelser för dessa ärenden, därvid dock utelämnats

dels de ärenden där den dömde av nåd erhållit någon tids uppskov med

verkställigheten av frihetsstraff, dels ock några fall där den nådesökande

dömts, förutom för rattfylleri, för andra, grövre brott. Redogörelserna återgivas

här nedan.

A. Ärenden i vilka Kungl. Maj:t givit nåd i överensstämmelse med högsta

domstolens yttranden.

1. En 23-årig maskinställare dömdes till fängelse 2 månader 15 dagar för

rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Maskinställaren hade gjort en synnerligen

vådlig bilfärd. Han hade backat emot en bil med stor kraft men kört

från platsen med hög hastighet och en stund senare törnat emot en vägvisarstolpe;

han hade fortsatt förbi en polisman, som gjort stopptecken, och

kört med hög hastighet, förföljd av en polisbil, samt slutligen hamnat i ett

dike. Blodprov visade 1,75 promille. Maskinställaren påstod, att han varit

så berusad att han knappast mindes något. Han var vid brottstillfället sjukskriven

sedan ett år på grund av skador vid en motorcykelolycka; enligt

läkarintyg hade han därvid fatt bl. a. svåra skallskador med epileptiska

anfall som följd. Enligt HD:s tillstyrkande gjordes domen villkorlig med

övervakning. (Beslut 27/3 1954 nr 5.)

2. En 26-årig chaufför dömdes till fängelse en månad för rattonykterhet

och brukande av bil utan föreskriven namnskylt. Enligt vittnen hade chauffören

kört bilen 3—5 meter med motorn i gång. Blodprov visade 1,57 pro
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr IG

11

mille (ej med säkerhet över 1,5). I nådeansökningen gjorde chauffören

gällande att han endast stått på bilens fotsteg och styrt bilen, när denna

rullat av sig själv en kortare sträcka; vidare åberopade han att han bedrev

åkerirörelse med lastbilen, på vilken han hade stor skuld, varför han och

hans familj (hustru och två barn) hotades av ruin. HD förordnade om personundersökning;

därvid fick chauffören goda vitsord och det uppgavs att

han sällan använde sprit. Ett justitieråd avstyrkte nåd, men två justitieråd

tillstyrkte villkorlig dom. Kungl. Maj:t följde den mildare meningen. (Beslut

27/3 1954 nr 40.)

3. En 53-årig direktör dömdes till fängelse 2 månader for rattfylleri.

Han hade kört bil på en gata i Stockholm, varvid bilen fastnat i en snödriva.

En polisman, som kom till platsen, märkte spritlukt från direktören.

Blodprov visade 2,24 promille. I nådeansökningen åberopade direktören,

att avtjänande av frihetsstraff skulle innebära fara för hans liv. Enligt läkarintyg

led han av ett psykiskt depressionstillstånd, betingat av inre orsaker,

samt vårdades sedan en månad på lasarett för hjärtsjukdom (hjärtattacker

på grund av »kranskärlssjuka»). Medicinalstyrelsen förklarade sig

med hänsyn till hjärtsjukdomen icke vilja motsätta sig bifall till nådeansökan.

—‘i enlighet med tillstyrkande av HD nedsatte Kungl. Maj:t straffet

till 100 dagsböter om 30 kronor. (Beslut 4/6 1954 nr 22.)

4. En 34-årig ingenjör dömdes av hovrätt till fängelse 4 månader för våld

mot tjänsteman, rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande

från olycksplats (underrätten hade meddelat villkorlig dom, men

hovrätten fann av hänsyn till den allmänna laglydnaden påkallat, att ingenjören

undergick straffet); HD fann ej skäl meddela sökt prövningstillstånd.

__Ingenjören hade varit utsatt för skallskador, vilka sades ha medfört

nedsatt alkoholtolerans; han missbrukade sprit och sömnmedel. Underrätten

förordnade om sinnesundersökning. Undersökningsläkaren uttalade, att

ingenjören var en substabil, subsolid och lätt subvalid man, som undei flera

år varit hemfallen åt ett kroniskt spritmissbruk, att han begått brotten

under inflytande av sin psykiska abnormitet, som ej kunde jämställas med

sinnessjukdom, samt att han icke var i behov av vård men borde bli föiemål

för behandling enligt alkoholistlagen. I hovrätten åberopade ingenjören

ett av en annan psykiater utfärdat intyg, enligt vilket ingenjören begått

brotten under inflytande av sådan djupgående själslig rubbning, som

avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Medicinalstyrelsen förklarade i yttrande till

hovrätten, att ingenjören begått brotten under inflytande av själslig abnormitet,

som dock icke varit av så djupgående natur att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom. — I nådeansökningen åberopade ingenjören

bl. a., alt han en tid efter underrättens dom varit intagen på alkoholistanstalt

och att han upphört med att använda sprit; undergående av straffet

skulle medföra ruin för honom och hans familj (hustru och två barn).

Åklagaren förklarade i infordrat yttrande, att omständigheterna voro särskilt

ömmande, och tillstyrkte därför villkorlig dom med övervakning. —

På tillstyrkan av HD förordnade Kungl. Maj:t om villkorlig dom med övervakning

och rusdrycksförbud in. m. (Beslut 11/6 1954 nr 27.)

5. En 53-årig försäljare dömdes till fängelse 3 månader 15 dagar för rattfylleri,

grov vårdslöshet i trafik, våldsamt motstånd, missfirmelse mot

tjänsteman och fylleri. Efter brotten vårdad c:a 2 månader a psykiatrisk

klinik för ångestdepression med hypokondriskt tankeinnehåll samt symtom

av alkoholskada; läkaren ansåg,‘att ett frihetsstraff skulle innebära allvarlig

risk för hans psykiska hälsa. — På tillstyrkan av HD förordnade

Kungl. Maj :t om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 18/6 1954 nr 31.)

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

6. En 20-årig studerande dömdes till fängelse en månad för rattfylleri;

hade lånat sin adoptivfaders bil och blivit bjuden på sprit av en kamrat.

Uppgav att han förut druckit sprit endast två gånger. I nådeansökningen åberopades

ungdom och oerfarenhet. — Efter tillstyrkande av HD förordnade

Kungl. Maj :t om villkorlig dom. (Beslut 13/8 1954 nr 16.)

7. En 35-årig smed dömdes till fängelse en månad för rattfylleri och

vårdslöshet i trafik. Intogs efter domen på sanatorium för öppen lungtuberkulos

med nedsmältningar. Efter tillstyrkande av HD förordnade Kungl.

Maj:t om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 3/12 1954 nr 32.)

B. Ärenden i vilka Kungl. Maj:t avvikit från högsta domstolens enhälliga

yttranden.

\• En vågmästare i 40-årsåldern dömdes till fängelse en månad för medhjälp

till rattfylleri och för det han tillåtit person, som ej varit därtill berättigad,

att föra motorfordon. Vågmästaren hade vid restaurangbesök

träffat en person, B., som vågmästaren lät köra sin bil. Båda voro spritpåverkade

och B. saknade körkort; färden slutade i ett staket. I nådeansöknmgen

uppgav vågmästaren, att han fruktade, att hans nerver icke skulle

hålla för ett avtjänande av straffet (led av neurasteni enligt läkarintyg; år

1943 oduglig till militärtjänst på grund av neuros: deprimerad, gråter, darrar

i hela kroppen). — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj:t nedsatte straffet

till 50 dagsböter om 10 kronor. (Beslut 22/1 1954 nr 25.)

2. En 67-årig målarmästare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri

vid förande av moped. Blodprov visade 1,97 promille. Dömd flera gånger för

fylleri; en gång för över tio år sedan intagen på alkoholistanstait. I nådeansökningen

åberopade målarmästaren ett läkarintyg, enligt vilket han företedde

ganska starkt uttalade senila förändringar och ett par månader år

1946 vårdats på sinnessjukhus efter ett självmordsförsök; enligt läkaren

r*sE för psykisk oro med åtföljande mental försämring vid intagning på

fangvardsanstalt. HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t beslöt inhämta yttrande

från medicinalstyrelsen, som tillstyrkte benådning. Medicinalstyrelsen ansåg

övervägande skäl tala för att straffriförklaring skulle ha föreslagits,

därest målarmästaren blivit rättspsykiatriskt undersökt; han var dock icke

för närvarande i behov av vård på sinnessjukhus. — Kungl. Maj :t förordnade

om villkorlig dom med övervakning och föreskrift att målarmästaren

skulle ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, som meddelades av

psykiatrisk hjälpverksamhetsläkare. (Beslut 22/1 1954 nr 34.)

3. En 39-årig stuveriarbetare dömdes av hovrätten för Västra Sverige till

straffarbete 8 månader för grov stöld, grovt egenmäktigt förfarande, rattfylleri

och vårdslöshet i trafik (en ledamot av hovrätten var skiljaktig och

ville meddela villkorlig dom). Stuveriarbetaren hade dels tillsammans med

en kamrat gjort inbrott i en fabriks lagerlokaler och där stulit metalltackor,

värda 800 kronor, dels i fabrikslokalerna tillsammans med kamraten tillgripit

en lastbil för transport av det stulna, dels varit spritpåverkad under

körningen med lastbilen (blodprovet visade 2,76 promille), dels ock färdats

sa vårdslöst med bilen att han vid ett gathörn kört på en parkerad bil.

Gjorde gällande att kamraten varit den drivande kraften vid brottens förövande.

Stuveriarbetaren var tidigare straffad: år 1950 fängelse en månad

för rattfylleri, år 1946 böter för undandräkt samt två gånger böter för bl. a.

fylleri. Gift och tva barn. Enligt personundersökningen missbrukade han

sprit; en arbetsgivare uppgav, att han visat god arbetskunnighet men avskedats

på grund av spritmissbruk. Beslut om intagning på alkoholistanstalt

år 1952 verkställdes icke. Av utredningen framgick, att stuveriarbe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

13

tarcn undergick abstinylbehandling och icke fortsatt att missbruka sprit.

HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj:t förordnade om villkorlig dom med

övervakning och rusdrycksförbud m. m. (Beslut 14/5 1954 nr 35.)

4. En 63-årig lantbrukare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri;

hade kört moped, ehuru alkoholkoncentrationen i blodet överstigit 1,5 promille,

och åkt omkull på vägen. Hade kommit från Estland till Sverige som

flykling år 1944; numera svensk medborgare. Ägde ett lantbruk om 15 tunnland

odlad jord och 20 tunnland skog; tämligen stor skuld. Skötte lantbruket

ensam; hustrun sinnessjuk men vistades hemma. Uppgav att hustrun

måste intagas på sinnessjukhus och att egendomen skulle få lämnas utan

tillsyn, om han måste avtjäna straffet; sade sig icke ha känt till att rattfylleribestämmelserna

gällde även mopedförare. HD avstyrkte nåd. Kungl.

Maj :t infordrade yttrande från åklagaren, som vitsordade den dömdes uppgifter

och ansåg sig icke ha något att erinra emot ett efterskänkande av

straffet men ansåg med hänsyn till den allmänna laglydnaden skäl icke

finnas för villkorlig dom eller nedsättning till böter. Kungl. Maj :t gav villkorlig

dom utan övervakning. (Beslut 21/5 1954 nr 13.)

5. En åkare i 40-årsåldern dömdes till fängelse 4 månader för rattfylleri

vid två tillfällen, vårdslöshet i trafik, olovlig körning vid två tillfällen, misshandel

å hustru, resande av livsfarligt vapen mot hustru och fylleri. Åkaren

var alkoholist men hade börjat undergå antabusbehandling, vilken haft

gott resultat. I nådeansökningen gjorde åkaren gällande, att han skulle

bli ekonomiskt ruinerad (bedrev åkerirörelse), om han skulle avtjäna straffet;

var gift och hade fyra barn. HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t infordrade

yttrande från nykterhetsnämnden, som uppgav, att åkaren på senare tid

skött sig klanderfritt. Kungl. Maj :t bestämde straffet till dels fängelse två

månader, ovillkorligt, dels fängelse två månader, villkorligt med övervakning,

förbud att bruka rusdrycker in. m. (Beslut 26/5 1954 nr 18.)

6. En 40-årig montör dömdes till fängelse en månad för rattfylleri; blodprov

visade över 1,5 promille vid körningen men någon olycka inträffade

ej. I nådeansökningen åberopade montören, att han under de senaste två

åren varit sjukskriven i olika perioder, sammanlagt omkring ett år, dels för

rubbning i blodcirkulationen (låga blodtrycksvärden), dels för gallsten

(dessa uppgifter styrktes med intyg); på grund av sjukdomen hade hans

ekonomi blivit dålig och ett avtjänande av straffet skulle äventyra försörjningen

för familjen (hustru och 4 barn); hade haft endast 1 200 kronors

inkomst det senaste året men räknade med att få stadigvarande anställning

inom den närmaste tiden. — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte

straffet till 100 dagsböter om 2 kronor. (Beslut 18/6 1954 nr 30.)

7. En 38-årig trädgårdsmästare dömdes till fängelse en månad 15 dagar

för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Hade med bil kört på en trafikdelare

på en gata i Malmö; blodprov visade 1,78 promille. I nådeansökningen åberopades

sömnlöshet och depression. Enligt läkarintyg på bättringsvägen i

fråga om sömnlösheten, men risk för att han med sin klena hälsa mycket

dåligt skulle tåla den psykiska påfrestning som vore förbunden med ett avtjänande

av straffet. — HD avstyrkte nåd. Sedan Kungl. Maj:t förordnat

om yttrande från medicinalstyrelsen, hade trädgårdsmästaren enligt läkarintyg

gjort ett allvarligt självmordsförsök. Medicinalstyrelsen ansåg, att ur

psykiatrisk synpunkt skäl funnes alt tillstyrka benådning. Kungl. Maj:t

nedsatte straffet till 100 dagsböter om It) kronor. (Beslut 30/6 1954 nr 3.)

8. En 45-årig byggnadsarbetare dömdes till fängelse en månad för rattfylleri

(bade kört vingligt med moped; blodprov visade 2,07 promille). Intogs

en vecka efter domen på alkoholistanstalt; en assistent vid anstalten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tillstyrkte nåd, enär byggnadsarbetaren kunde kvarhållas på anstalten en

avsevärd tid framåt. Straffad många gånger för misshandel och fylleri; tidigare

vid två tillfällen på alkoholistanstalt. — HD avstyrkte nåd, men

Kungl. Maj :t befriade helt från straff. (Beslut 30/6 1954 nr 42.)

9. En 25-årig A''erkmästare dömdes av häradsrätt till fängelse två månader

för grovt egenmäktigt förfarande, olovlig körning och rattfylleri. Åklagaren

fullföljde talan till hovrätten, som dömde till fängelse fyra månader för samma

brott. Verkmästaren hade druckit sprit tillsammans med ett par kamrater

och därefter utan lov tagit en bil i den verkstad där han var anställd;

hade inte körkort. Verkmästaren hade avtjänat det av häradsrätten ådömda

straffet innan hovrättens dom vann laga kraft och anhöll att av nåd bli befriad

från återstoden av straffet; åberopade olägenheter för familjen (hustru

och 4 barn) samt att han förut var ostraffad. HD avstyrkte nåd, men

Kungl. Maj :t nedsatte det återstående straffet till 50 dagsböter om 5 kronor.

(Beslut 30/7 1954 nr 1.)

10. En 34-årig resande dömdes till fängelse en månad för rattfylleri. HD

avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte straffet till 100 dagsböter om 10

kronor. (Beslut 13/8 1954 nr 12.) — Fallet redovisas närmare här nedan.

11. En 19-årig elektriker dömdes till straffarbete 3 månader för grovt egenmäktigt

förfarande, olovlig körning och rattonykterhet. Hade tillgripit en"bil;

blodprov visade 1,43 promille. Dömd ett år tidigare till fängelse ett år, villkorligt,

för grovt egenmäktigt förfarande, egenmäktigt förfarande, försök till

grovt egenmäktigt förfarande, stöld, häleri, snatteri och olovlig körning

(sammanlagt 30 brott; deltagit i en liga som tillgrep bilar och använde dem

eller plockade sönder dem och använde delarna); den villkorliga domen förklarades

ej förverkad. Fick goda vitsord från arbetsgivarna; vek karaktär

med behov att hävda sig (hade själv tagit initiativ till flera brott); intellektuellt

ordinärt utrustad men i viss mån omogen. I nådeansökningen åberopade

elektrikern, att han skulle bli avskedad från sin anställning, därest han

skulle avtjäna straffet. — HD avstyrkte nåd, men Kungl. Maj :t nedsatte

straffet till fängelse en månad. (Beslut 27/8 1954 nr 29.)

12. En 43-årig diversearbetare dömdes till fängelse en månad 15 dagar

för rattfylleri i två fall (hade kört moped; blodproven visade i det ena fallet

2,50 promille, i det andra fallet 1,85 promille). Dömd 5 gånger för fylleri. I

nådeansökningen åberopade diversearbetaren att han sedan 13 år tillbaka led

av nervsjukdom och därför hade sjukpension. — HD avstyrkte nåd. Kungl.

Maj:t infordrade yttrande från vederbörande skyddskonsulent, som uppgav,

att diversearbetaren hade pension på grund av ryggskada och nervsjukdom;

hade emellertid arbete emellanåt; »för att komma över sina kontaktsvårigheter

tillgriper han sprit»; fara för psykisk skada av frihetsstraff; i behov av

övervakning. Skyddskonsulenten tillstyrkte villkorlig dom. — Kungl. Maj :t

förordnade om villkorlig dom med övervakning och skyldighet att underkasta

sig den behandling, som må föreskrivas av hjälpverksamhetsläkare. (Beslut

17/9 1954 nr 2.)

13. En 22-årig plåtslagare dömdes till fängelse 4 månader för grovt egenmäktigt

förfarande, olovlig körning och rattfylleri. Hade vid ett tillfälle provkört

en motorcykel efter att ha druckit 25 cl brännvin, vid ett annat tillfälle

tillgripit en låst motorcykel, som han kört omkull med och skadat (hade

före tillgreppet druckit minst 30 cl brännvin); saknade körkort. Tidigare

ostraffad. Fick vid personundersökningen medelmåttiga vitsord. Åklagaren

tillstyrkte villkorlig dom. I nådeansökningen åberopade plåtslagaren bl. a.

sin ungdom, att han skulle utbilda sig till maskinist samt att åklagaren tillstyrkt

villkorlig dom. — HD avstyrkte nåd. Kungl. Maj:t beslöt infordra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

15

yttrande från vederbörande skyddskonsulent, som uppgav, att plåtslagaren

fick goda vitsord av arbetsgivare och andra; tillstyrkte villkorlig dom. Kungl.

Maj:t förordnade om villkorlig dom med övervakning. (Beslut 17/9 1954

nr 23.)

H. En 40-årig kontorist dömdes till fängelse en månad 15 dagar för vårdslöshet

i trafik, rattfylleri, underlåtenhet att göra föreskriven anmälan till

bilregistret och att fullgöra försäkringsplikt å motorfordon. Hade efter

restaurangbesök kört sin bil i diket. I nådeansökningen åberopade kontoristen,

att han intagits på sanatorium för tuberkulos och att hans hälsotillstånd

sannolikt icke inom den närmaste tiden komme att så förbättras, att han

kunde avtjäna straffet (styrktes med läkarintyg). — HD avstyrkte nåd.

Kungl. Maj :t beslöt inhämta yttrande från medicinalstyrelsen, som tillstyrkte

nåd. Kungl. Maj:t förordnade om villkorlig dom. (Beslut 24/9 1954 nr 1.)

Av ovanstående sammanställning av de här i fråga varande nådeärendena

framgår, att Kungl. Maj :t helt eller delvis bifallit tjugoen nådeansökningar,

av vilka fjorton avstyrkts av en enhällig högsta domstol. I sju av dessa fjorton

ärenden har Kungl. Maj :t, sedan högsta domstolen avgivit yttrande, införskaffat

ytterligare utredning, varefter ärendena avgjorts utan att nytt

yttrande infordrats från högsta domstolen.

I ett av de fall, där Kungl. Maj :t avvikit från högsta domstolens yttrande,

ha vi ansett omständigheterna vara sådana, att ärendet bör närmare redovisas

för riksdagen. Handlingarna i detta ärende utvisa följande:

Den 15 februari 1954 dömde underrätten X jämlikt 4 § 1 mom. första

stycket trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse en månad. Underrättens

dom fastställdes av hovrätten den 3 juni 1954.

Brottet begicks den 6 augusti 1953, då X klockan 23.20 framförde bil på

en gata i staden A. Vid underrätten uppgav X, att han samma dag mellan

klockan 18 och 22 förtärt 10 cl brännvin, en pilsner, cirka 8 cl rödvin och

5—7 1/2 cl munklikör. Han ansåg sig vid tillfället icke olämplig att föra bil.

Om körningen berättade han: När han befann sig på ifrågavarande gata, förde

han sin bil med en hastighet av 40—45 kilometer i timmen, omkring 10 meter

bakom en annan bil. När denna bil plötsligt stannades utan att han märkt

någon föregående inbromsning, måste han svänga ut sin bil så kraftigt till

höger, att den kom i sladdning, varvid den vänstra bakre stänkskärmen

slog emot den andra bilens bakre stötfångare. Han märkte omedelbart sammanstötningen

och stannade efter att ha kört endast ett kort stycke. — I

målet företeddes protokoll, fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan.

I protokollet uttalade läkaren, att X vid undersökningen den 7

augusti 1953 klockan 1.30 varit så påverkad av starka drycker, att det kunde

antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Enligt

bevis rörande analys av alkoholkoncentrationen i blodprov, taget från

X den 7 augusti 1953 klockan 1.30, hade som medelvärde av tre analyser erhållits

ett reduktionsvärde motsvarande 1,41 promille alkohol. — Vid domstolarna

hördes två vittnen. Enligt det ena vittnet, som kom tillstädes omedelbart

efter kollisionen, luktade X sprit och talade sluddrande, varjämte

han uppträdde egendomligt så till vida att, då vittnet och den påkörda bilens

förare i sällskap med X gick till den påkörda bilen för att bese skadorna, X

gick förbi denna, som om han inte såg den. Det andra vittnet uppgav, att X

till en början förnekade kollision, att han luktade sprit, att hans gång var

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

vinglig och hans tal virrigt samt att hans blick var slö. Båda vittnena uttalade,

att X på grund av spritförtäring var olämplig att föra bil. — I hovrätten

uppgav X bl. a.: Han hade under efternatten den 6 augusti 1953 förtärt

medicin i samband med ett njurstensanfall. Medicinen utgjordes av

1 1/2 st. stolpiller »Morphin hd. Extr. bellad. aa 0,02 Öl cacaon 1,5» samt

en matsked sömnmedel »Mixt. Chloral hydr. 300». På eftermiddagen den

6 augusti 1953 badade han bastu mellan kl. 16.30 och 18.00. X hade först

nyligen fått kännedom om att medicinförtäringen kunnat inverka på hans

kondition och på alkoholkoncentrationen i blodet så långt efter förtäringen

som vid tiden för körningen. Av detta skäl hade medicinförtäringen ej tfdigare

förts på tal.

Av handlingarna i målet framgår, att X var 34 år gammal och gift; makarna

hade inga barn och hustrun hade egen inkomst. X förekom ej i straffregistret.

Med hänsyn till X:s uppgift om sin spritkonsumtion, den omständigheten,

att han under färden på sätt som skett kolliderat med annan bil, den

undersökande läkarens uttalande, den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen

i X:s blod ännu cirka två timmar efter bilkörningen samt vittnesmålen

ansågo domstolarna styrkt, att X vid förandet av bilen varit så påverkad

av starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande

sätt kunnat föra fordonet.

I nådeansökningen anhöll X, med instämmande av hustrun, att Kungl.

Maj :t måtte av nåd befria X från straff eller förordna om villkorlig dom,

samt anförde vidare:

I domstolarna har jag åberopat åtskilliga enligt min uppfattning mildrande

omständigheter, som jag anhåller att här få återgiva. Natten mellan

den 5 6 augusti 1953 hade jag ett njurstensanfall. I samband med an
fallet

förtärde jag den medicin, som angivits i vadeinlagan. Helt naturligt

var jag emellertid på dagen den 6 augusti mycket trött eftersom jag på

grund av anfallet endast fått några få timmars sömn under natten. Vid

denna tid bodde jag ensam i staden A, där jag hade anställning på---,

under det att min hustru kvarbodde i vår gemensamma bostad i staden

B. Trots mycket stora ansträngningar hade det inte lyckats mig alt erhålla

lamiljebostad i A. Just till den 6 augusti hade jag emellertid en möjlighet

att få hyra en bostad och jag skulle få bekräftelse den dagen. Emellertid

fick jag ett meddelande, som innebar att jag icke skulle få komma

i fråga såsom hyresgäst. Med anledning därav var jag mycket deprimerad.

Sedan jag tagit bastubad på eftermiddagen mellan klockan 16.30

18.00, vistades jag på kvällen hos en bekant som därvid bjöd mig på middag.

Under middagen förtärdes den sprit, som jag i målet uppgivit. Efter

det jag lämnat min värds hem, promenerade jag en stund på gatorna och

uppsökte sedan min bil för att hämta min överrock och därefter gå hem.

Då jag tagit rocken fick jag en ingivelse att jag skulle köra hem trots att

jag tagit sprit under kvällen. Till detta beslut bidrog, att jag inte kände mig

nämnvärt påverkad av spriten. Jag är medveten om att det var omdömeslöst

av mig att besluta mig för att köra hem, men jag förmenar att min

omdömeslöshet må vara ursäktlig, med hänsyn till vad jag ovan relaterat

angående de händelser som inträffat under nalten till och dagen den 6

augusti. Jag har förstått att dessa omständigheter icke äro av den beskaffenhet

att en domstol kan anse dem mildrande i trafikbrottslagens mening

och av det skälet utdöma dagsböter, men likafullt borde med ett humanitärt

betraktelsesätt min omdömeslöshet anses så ursäktlig att dessa förhållan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

17

den förtjäna beaktande i nådeärende. Det är mera påfrestande för nerverna

än man vanligen tänker sig att vistas på annan ort, borta från sin familj.

Då därtill kom detta njurstensanfall med åtföljande trötthetssymptom,

samt det nedslående meddelandet angående lägenheten var mina nerver

i sådant skick att jag var fullkomligt »ur gängorna». Vad beträffar mitt

uppträdande efter påkörningen måste detta ses mot bakgrunden av omnämnda

omständigheter. Jag kan fortfarande inte tro annat än att vittnena

missuppfattat orsaken till mitt uppträdande och utseende. Min kondition

och mitt uppträdande måste ha varit avsevärt mycket mera negativt

påverkat av uttröttning, depression, medicinförtäring och upprördhet över

olyckshändelsen än av spritförtäringen. Slutligen vill jag också åberopa att

blodprovet utvisar 1,41 %0 och att alkoholkoncentrationen vid olyckstillfället

sålunda möjligen men ej mycket överstigit 1,5 0/00, varför något särskilt

»kvalificerat» rattfylleri sålunda ej är för handen. Beträffande mina

levnadsomständigheter får jag anföra att min anställning i A varade från

den 1.1 1953 till den 31.3 1954. Särskilt med hänsyn till bostadssvårigheterna

såg jag mig nödsakad att sluta anställningen i A och söka annan anställning

i B, där jag hade familjebostad. Där är jag nu anställd vid —----

såsom resande. Jag sammanbor alltså återigen med min fru, som är beroende

av min arbetsinkomst. Jag behöver inte riskera att här och i framtiden

råka i sådana svårigheter, som jag befann mig i vid händelsen den

6 augusti 1953. Med hänsyn till att jag tillträtt en ny arbetsanställning är

det för min framtida utkomst ytterligt olägligt att nu undergå verkställighet

av straffet. För min utkomst är jag beroende av att skapa mig ett

gott anseende bland mina kunder och det skulle väsentligt inskränka mina

utkomstmöjligheter i framtiden om jag skulle få lov att taga ledighet från

anställningen för att undergå fängelse. Snart skulle detta förhållande komma

till mina kunders kännedom.

X åberopade flera intyg av arbetsgivare.

Högsta domstolen fann anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till

ansökningen. Tillförordnad regering beslöt den 13 augusti 1954 (nr 12) att

på det sätt bifalla ansökningen, att straffet bestämdes till etthundra dagsböter

å tio kronor. Den tillförordnade regeringen bestod av statsråden Sträng,

Norup, Lindel 1 och Ulla Lindström. Statsrådet Lindell var tillförordnad

chef för justitiedepartementet.

Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut i detta ärende vilja vi erinra om

att statsrådet Zetterberg vid en debatt i första kammaren den 1 december

1949 om skärpta åtgärder mot rattfylleri förklarade sig anse, att om en

person som gjort sig skyldig till rattfylleri skulle få nåd fordrades det

andra och mycket starkare skäl än när det gällde nådeansökningar för de

flesta andra brott. Statsrådet Zetterberg uttalade, att domstolarna snarast

borde kunna utdöma något högre straff för rattfylleri än vad de i allmänhet

gjorde. När emellertid det utdömda straffet efter nådeansökan i något enstaka

fall blivit nedsatt, hade detta berott på speciella omständigheter. 1 ett

fall hade straff mätningen varit påfallande hög i förhållande till det begångna

brottet. I ett annat fall hade straffet nedsatts från två månader till

en månad för en småbrukare, som icke skulle kunna klara sin gård, om

han skulle avtjäna det längre straffet.

2 Jlihang till riksdagens protokoll 1055. 5 samt. 2 avd. .Yr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr i6

Såvitt framgår av domstolsakterna och de i nådeärendet ingivna handlingarna

ha i det här redovisade fallet icke framkommit sådana starka

skäl, som enligt statsrådet Zetterbergs ovannämnda uttalanden borde krävas

för benådning av rattfyllerister. Enär, såsom statsrådet Zetterberg framhållit

vid en debatt i andra kammaren den 14 maj 1954, Kungl. Maj :t icke

i ett nådeärende kan ingå i någon prövning av bevismaterialet i målet utan

måste utgå från den bevisbedömning, som domstol gjort, har Kungl. Maj :t

här haft att utgå från att X varit så påverkad av starka drycker, att han

icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Det torde icke kunna

göras gällande, att domstolarnas straffmätning varit påfallande hög i förhållande

till brottet. Ett stort antal rattfyllerister, som dömts till frihetsstraff,

torde kunna åberopa personliga förhållanden, som äro mera ömmande

än de som förelegat i förevarande fall. Enligt vår mening ha icke

förefunnits tillräckliga skäl för bifall till X:s nådeansökan. På grund härav

ha vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen böra göras mot den tillförordnade

regeringens ledamöter, statsråden Sträng, Norup, Lindell och

Ulla Lindström.

III.*

(Protokoll över socialärenden den 4 juni 1954.)

av herrar von Friesen och Hammar, vilka anfört följande:

14 § första—tredje styckena lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

har genom lag den 19 juni 1953 erhållit följande lydelse:

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,

då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa

skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,

som erfordras för utfående av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola anses jämväl utgifter för tandläkarvård,

avseende sådan behandling, som angives i en av Konungen fastställd

förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola

eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så

ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres

av därför särskilt utbildad läkare, ävensom tandläkarvård, varom i

andra stycket förmäles.

Med anledning av denna lagbestämmelse utfärdade Kungl. Maj :t den 4

juni 1954 på förslag av föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Walilund, Damström, Pettersson, Weiland,

Herlitz, Ollén, Bror Nilsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast, Norén,

Håstad, Jonsson i Haverö, Olsson i Mora, Hammar, Andersson i Linköping och Dahl.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

19

»Taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård enligt

lagen om allmän sjukförsäkring» (SFS 532/1954), att gälla från den 1 januari

1955 till och med den 31 december 1956. I 2 §, som handlar om läkarvård

å läkares mottagning, samt 4 §, som handlar om läkarvård vid sjukbesök,

har därvid angivits olika arvoden till läkare, när det gäller stockholmsområdet

och när det gäller riket i övrigt. Med stockholmsområdet avses

i taxan, förutom Stockholms stad, städerna Lidingö, Nacka, Solna och

Sundbyberg.

Denna taxa har haft en tidigare motsvarighet i »Taxa som avses i 22 § av

förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor», vilken

taxa första gången fastställdes den 18 december 1931 (nr 433) och som därefter

med vissa ändringar förlängts att gälla kortare tider i sänder

den 21 december 1933 (SFS 671/1933),

den 20 december 1935 (SFS 636/1935),

den 16 december 1938 (SFS 738/1938),

den 19 december 1941 (SFS 963/1941), :

den 12 november 1943 (SFS 773/1943) och

den 21 december 1945 (SFS 830/1945).

De arvoden, som därvid upptagits under »I. Sjukdomsfall, som ej föranleda

operativt ingrepp eller annan kirurgisk behandling», voro högre för

Stockholm än riket i övrigt i den år 1931 fastställda taxan. Samma har förhållandet

varit i den taxa, som fastställts 1933, 1935 och 1945, under det att

taxan som fastställdes 1938, 1941 och 1943 endast på en punkt upptagit

olika arvodesbelopp för Stockholm och riket i övrigt.

Frågan om läkarvård staxans utformning har tidigare behandlats i olika

sammanhang.

I socialvårdskommitténs betänkande VII: Utredning och förslag angående

Lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) anfördes bland annat följande

(sid. 168—169):

»Läkarvårdstaxan. Vad angår nivån å de i läkarvårdstaxa!! upptagna ersättningarna

måste tydligen hänsyn tagas till de ändrade förhållanden, som

föranletts av förändringarna i fråga om penningvärdet. Skall försäkringen

fylla sitt ändamål, bör nämligen taxan så nära som möjligt ansluta sig till

de arvoden, som i allmänhet begäras av läkarna. Detta önskemål aktualiserar

frågan huruvida taxan bör dyrortsgraderas. Enligt de erfarenheter,

som hittills vunnits, har taxan visat sig å landsbygden och i de flesta mindre

och medelstora städer i stort sett överensstämma med de faktiskt begärda

arvodena. Vad angår vissa av de största städerna, särskilt Stockholm och

Malmö, ligga dock läkartaxorna så avsevärt över sjukkassetaxan, att försäkringens

värde högst betydligt reducerats. Det vill därför synas, som om

högre belopp i taxan borde bestämmas beträffande vissa i densamma angivna

orter eller områden. Detta kan för övrigt vara motiverat av läkarnas

större utgifter för lokaler och vissa andra ändamål. Att nu närmare ingå

på dessa frågor torde emellertid vara ganska ofruktbart, enär framtidsförhållandena

i fråga om penningvärdet äro svårbestämbara och den föreslagna

lagstiftningen icke torde kunna träda i kraft förrän om några år. Hur

önskvärt det än kunde vara, särskilt med hänsyn till kostnadsberäkning
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Itonstitutionsutskottets memorial nr 16

arna, att nu taga ställning till dessa ersättningsfrågor, liar detta, bl. a. av

nämnda skäl, funnits icke vara möjligt. Vissa allmänna riktlinjer rörande

taxans utformning synas dock kunna uppdragas. Taxan bör sålunda ansluta

sig till de arvoden, vilka begäras av privatpraktiserande ej specialiserade

läkare, i den mån dessa arvoden kunna anses vara skäliga. Det bör vidare

omprövas i vad mån den nuvarande differentieringen av taxan bör bibehållas

eller omläggas. Vid utarbetandet av ny taxa bör den nu gällande, vilken i

många avseenden befunnits tillfredsställande, läggas till grund. Upprättande

av förslag till taxa förutsättes såsom hittills ske genom medicinalstyrelsens

försorg. Härvid bör självfallet erforderligt samråd ske med såväl tillsynsmyndigheten

som läkar- och sjukkasseorganisationer.»

I Kung], Maj :ts proposition nr 312 till 1946 års riksdag med förslag till

lag om allmän sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen i

denna fråga bland annat (s. 214):

»Kommitténs förslag i fråga om läkarvårdsförsäkringen ansluter sig nära

till nu gällande lagstiftning. Såsom för närvarande gäller skall den försäkrade

efter fritt val äga vända sig till den läkare, för vilken han har förtroende.

Han skall emellertid liksom nu själv vidkännas viss andel av vårdkostnaden,

och denna kostnad heräknas med hänsyn till arvodena i en av Kungl.

Maj :t fastställd läkarvårdstaxa, vars bestämmelser dock — i motsats till

den för provinsialläkarna gällande taxan — icke skola vara för läkarna bindande.

Taxan skall enligt kommitténs förslag endast avse vård som kan

meddelas av icke-specialutbildad läkare. Då vård meddelas av specialist,

kommer den eventuella skillnaden mellan det av honom debiterade arvodet

och det arvode, som i taxan upptagits för en icke-specialutbildad läkare, att

stanna å den försäkrade.»

Tredje särskilda utskottet vid 1946 års riksdags höstsession anförde i sitt

utlåtande nr 1 i anledning av lagförslaget om allmän sjukförsäkring beträffande

läkarvårdstaxan (s. 70):

»Såsom framgår av vad socialvårdskommittén och departementschefen

anfört angående storleken av den ersättning, som sjukkassorna skola ha att

utgiva för läkarvård, är utformningen av läkarvårdstaxan av stor betydelse

för sjukförsäkringens effektivitet i förevarande avseende. Den nu gällande

läkarvårdstaxan upptar i vissa avseenden högre ersättningar för Stockholms

vidkommande än beträffande landet i övrigt. Detta förhållande torde vara

föranlett därav, att läkararvodena i regel äro högre i Stockholm än å övriga

orter. Utformningen av läkarvårdstaxan är uppenbarligen beroende av överväganden

av skilda slag. Sålunda torde sådana synpunkter som kostnaderna

för försäkringen, läkarnas ersättningskrav och de försäkrades berättigade

intresse av försäkringens effektivitet få vägas mot varandra. Utskottet, som

förutsätter att vid taxans fastställande samtliga berörda omständigheter

vinna tillbörligt beaktande, anser sig icke böra ingå på denna fråga i vidare

mån än vad som följer av det nu anförda.»

I debatten i andra kammaren den 18 december 1946 angående förslaget

till lag om allmän sjukförsäkring yttrade herr Pettersson i Dahl, bland annat,

följande:

»Det förhåller sig ju så, och det säges även i departementschefens yttrande,

att den försäkrade skall ha fritt val att vända sig till den läkare, som han

har förtroende för, och han skall vidkännas en viss del av kostnaden. Den
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

21

na kostnad skall emellertid beräknas med hänsyn till arvodena i en av Kungl.

Maj :t fastställd läkarvårdstaxa. Om detta har utskottet sagt, att denna läkarvårdstaxa

i vissa avseenden upptar högre ersättningar för Stockholms

vidkommande än beträffande landet i övrigt, detta på grund av att läkararvodena

i regel äro högre där än på övriga orter. Utskottet har en liten

reflexion att göra på denna punkt och säger, att man förutsätter att vid

taxans fastställande samtliga berörda omständigheter vinna tillbörligt beaktande.

Mera säger inte utskottet på denna punkt. Här gå vi alltså in för

principen att ha en enhetlig sjukpenning men inte en enhetlig läkartaxa.

Orsaken härtill är, att det för närvarande gäller högre läkararvoden i Stockholm

än ute i landsorten, vilket i sin tur beror på de högre hyreskostnaderna

i Stockholm o. s. v. Det är alltså dyrortsfrågan, som i detta fall spelat in.

Nu vill jag inte alls här ingå i polemik om huruvida denna läkartaxa är

rätt avvägd eller inte, men man måste ju säga, att i och för sig finns det ingen

anledning till att läkartaxan för samma prestation skall vara högre här

i Stockholm än ute i landsorten. Jag skulle tvärtom tro, att det för en läkare

på landsbygden är förenat med större besvär och uppoffring att fara ut ganska

långt från sin bostadsort till vederbörande patient, och detta även om han

får ett litet tillägg utöver den vanliga taxan. Vad jag alltså på denna punkt

vill säga är, att jag inte tror att det finns anledning att beräkna läkartaxan

olika i Stockholm och på landsorten, varför Kungl. Maj:t borde fastställa

en enhetlig taxa.»

I Kungl. Maj :ts proposition nr 178 till 1953 års riksdag med förslag till

lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

anförde departementschefen (s. 176):

»Det är i nuvarande läge inte möjligt att taga ställning till den närmare

utformningen av sjukkassetaxan. Jag vill emellertid framhålla, att

det självfallet är ett önskemål att taxebeloppen i görligaste mån ansluter sig

till de arvoden, som de försäkrade har att erlägga till läkarna.»

Förslaget till den nu ifrågavarande läkarvårdstaxan enligt sjukförsäkringslagen

har uppgjorts av medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten

samt i fråga om den principiella uppläggningen av taxan efter

överläggningar med representanter för Sveriges läkarförbund och Svenska

sjukkasseförbundet. Medicinalstyrelsen anför i sitt yttrande i samband med

förslagets framläggande, att man vid de nämnda underhandlingarna eftersträvat

att följa de riktlinjer, som kommit till uttryck i förarbetena till sjukförsäkringslagen

och den nya provinsialläkartaxan. För att önskemålet om

samordning även med en blivande ny lasarettsläkartaxa skulle kunna tillgodoses

ha vid överläggningarna om förslaget till läkarvårdstaxan enligt

sjukförsäkringslagen jämväl närvarit representanter för Svenska landstingsförbundet.

I medicinalstyrelsens nämnda yttrande anföres vidare bland annat:

»Medan i provinsialläkartaxan, som ju uteslutande avser landsbygdens läkare,

endast angives ett arvodesbelopp för varje konsultationsgrupp, upptager

förslaget till läkarvårdstaxa i likhet med gällande sjukkassetaxa olika

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

arvodesbelopp för läkarvård, meddelad i Stockholm respektive riket i övrigt.

En nyhet i förhållande till sistnämnda taxa är att med läkarvård, meddelad

i Stockholm, i ersättningshänseende likställes vård, meddelad vid Karolinska

sjukhuset, ehuru detta är beläget i Solna kommun (1 § 7 inom.).

Redan i samband med överlämnandet av sitt förslag till provinsialläkartaxan

framhöll medicinalstyrelsen, att det vore vanskligt att på förhand

bilda sig en uppfattning om dess verkningar ur skilda aspekter. Taxan borde

sålunda tjäna som ett provisorium, vilket icke borde lägga hinder i vägen fölen

reglering efter delvis andra principer, om så efter en tids prövning skulle

befinnas lämpligt. I anslutning härtill torde få förutsättas, att i den mån av

sakskäl ej betingade olikheter komma att föreligga beträffande parallella

bestämmelser mellan den nya läkarvårdstaxan och gällande provinsialläkartaxa

eller de till taxorna hörande förteckningarna över åtgärder enligt grupp

3 a) och b), provinsialläkartaxan blir föremål för överarbetning i syfte att

ernå önskvärd överensstämmelse med sjukkassetaxan.

Den ekonomiska avvägningen. Vid avvägningen av de i förslaget upptagna

taxebeloppen har — i den mån fråga icke varit om ovan nämnd specialistvård

och tandläkarvård — en av RF A verkställd omfattande statistisk utredning

rörande de faktiska läkarvårdskostnaderna under år 1952 respektive

kostnaderna för berörda vård, beräknade enligt gällande sjukkassetaxa, tjänat

till ledning.

Beträffande siffrorna för ''de verkliga läkarvårdskostnaderna’ gäller, att

i den man hela eller praktiskt taget hela utredningsmaterialet (50 000 sjukkassekvitton

= 1 % av samtliga till kassorna ingivna läkarvårdskvitton under

året) legat till grund för beräkningarna, desamma torde ge en god uppfattning

av verkligheten så till vida, att de faktiska kostnaderna i varje fall

inte torde ha understigit de framräknade beloppen.---

Sålunda har utredningen givit goda hållpunkter för bedömandet av behovet

av en dyrortsgradering av taxan. Som man haft anledning vänta framgår

av materialet, att arvode per konsultation i regel utgår med lägre belopp

till landsbygdens och de mindre tätorternas läkare än till de större städernas

läkare, för att stiga till sitt maximum i Stockholm, som intager en

klar särställning i kostnadshänseende (se tabellen). Motiv har därför ansetts

föreligga för bibehållande av högre taxebelopp i Stockholm. Såväl rimlighetsskäl

som sjukvårdspolitiska hänsyn ha motiverat, att i taxan den vid

Karolinska sjukhuset meddelade öppna vården i ersättningshänseende likställts

med sådan vård, meddelad vid Stockholms stads sjukhus.

Vid avvägningen av arvodena enligt grupptaxan har styrelsen icke ansett

riktigt att fästa avgörande vikt vid de medelarvoden per konsultation, vilka

basera sig på kvitton, avseende samtliga läkarkategorier. Den höjning av

medelarvodena, som betingas av meddelad specialistvård, torde enligt statsmakternas

intentioner principiellt icke böra beaktas. Framhållas må även,

att den stora anhopningen av specialister i huvudstaden eljest lätt skulle leda

till fastställande av allt för höga taxearvoden för Stockholm. Det skulle icke

vara tillfredsställande, om man genom en härav föranledd taxesättning skulie

bidraga till att öka den bestående differensen i arvodeshänseende mellan

Stockholm och riket i övrigt.

Å andra sidan skulle vid beräkning av medelarvodena ett medtagande av

provinsialläkarna, vilka åtnjuta fast grundlön utöver sin arvodesinkomst,

medföra en oskälig sänkning av taxearvodena för ''riket i övrigt’, där denna

läkargrupp dominerar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

23

Av de inledningsvis refererade förarbetena till sjukförsäkringslagen framgår

för övrigt, att statsmakternas avsikt närmast varit, att till grund för

arvodesberäkningen skulle läggas de arvoden, vilka i allmänhet betingas av

privatpraktiserande läkare utan specialistkompetens, i den mån dessa befinnas

skäliga. I enlighet härmed har till utgångspunkt för taxeförslaget ta»its

de uppgifter om medelarvodena hos allmänpraktiker, vilka återfinnas

f tabellen. Enligt dessa uppgick under år 1952 arvodet per konsultation hos

allmänpraktiker i genomsnitt i Stockholm till kronor 11: 91 och i riket i övrigt

kronor 7: 56.

För rådfrågningr jämte vård på mottagning av läkare uttagna arvoden, beraknade

som medelarvode per konsultation enligt RFAss utredning.

Orts grupp

(läkares stationerings- eller bosättningsort)

Lasaretts-

läkare

kr

Privatprakt. läk.

Tills.

(2 4-3 + 4)

kr

Las.-läk. +

allm.-prakt.

(2 + 4)

kr

Specialister

kr

Allmän-

prakt.

(ej prov.-läk.)

kr

1

‘2

3

4

5

6

Stockholm ..............

Göteborg ................

Malmö..................

Norrköping..............

Hälsingborg..............

(Övriga) länsresidensstäder

Övriga städer............

Landsbygden ............

Medeltal för riket utom

Stockholm beräknat av

medicinalstyrelsen......

13:52

12:88

8: 67

9:11

9: 26

9: 72

9: 08

8:60

15:19

11:45

11:69

8: 93

10: 40

10:15

9:35

9:44

11:91

8:32

8: 83

8:93

9:22

8:04

7:08

6: 55

7: 56

13: 76

10:23

9:87

9: —

9:59

9: 43

8:44

7:71

12: 06

8: 43

8: 72

9:04

9: 24

9:31

8:33

7:63

I svfte att få till stånd en mera realistisk läkarvårdstaxa har vidare eftersträvats

att så vitt möjligt i grupptaxan föreslå arvodesbelopp pa sådant satt

avrundade att de kunna förutsättas ligga väl till för användning i lakarnas

praktik. Grupparvodesbeloppen ha sålunda i allmanhet avrundats till jamna

antal kronor. För Stockholms del förekommer en avvikelse haritran, i

det att arvode enligt grupp 1 föreslagits skola beräknas till kronor 8: .»

Riksförsäkringsanstalten avgav yttrande i ärendet och anförde därvid

bland annat:

»Det av medicinalstyrelsen uppgjorda förslaget till läkarvårdstaxa för

sjukförsäkringen har den gällande provinsialläkartaxan till förebild och utgör

alltså en s. k. grupptaxa. Innebörden av detta begrepp kan sagas vara,

att arvodena bestämmas i stort sett oberoende av de vid ett konsultationstillfälle

vidtagna åtgärdernas antal och utan annan hänsyn till dessa åtgärders

art, än som följer därav, att de äro hänförliga till den ena eller andra

av de jämförelsevis fåtaliga och tämligen schematiskt bestämda grupperna.

Man måste vara klart medveten därom, att i grupptaxans ide hgger, att

många gånger vid de särskilda konsultationstillfällena arvodena enligt taxan

äro lägre eller högre, än vartill vid tillfället företagna åtgärders antal och

art i och för sig skulle berättiga, men att detta förhållande för lakarens del

förutsättes bli utjämnat i längden.

Riksförsäkringsanstalten inser väl, att övervägande skal kunna anses tala

för att tillämpa en så beskaffad taxa för provinsialläkarnas vidkomman
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

de. Dessa äro skyldiga att följa taxan, vilket skapar erforderlig garanti för

patienterna och vilket för läkarna själva kan te sig naturligt, enär de äro

fast anställda statstjänstemän med lön, pension etc. De äro alltså endast

delvis beroende av taxeinkomsterna.

Vad däremot sjukkassetaxan beträffar, ligga förhållandena annorlunda

till. Den är, i principiell olikhet med provinsialläkartaxan, ej en ersättningstaxa,

som vederbörande läkare har skyldighet att följa, utan en återbäringstaxa,

varav läkarna d. v. s. allmänpraktikerna — äro författningsenligt

obundna vid uttagandet av sina konsultationsarvoden. Riksförsäkringsanstalten

kan ej känna sig övertygad därom, att dessa läkare — vilka ej kunna

räkna med lön, pension m. in. såsom utjämnande ekonomiska faktorer

— ändock komma att bestämma sina arvoden i den mån utan hänsyn till

vidtagna åtgärders antal och art, som det av medicinalstyrelsen nu framlagda

grupptaxeförslaget förutsätter. Om ej allmänpraktikerna i städerna

mera allmänt komma att följa denna grupptaxa vid sin arvodessättning utan

överskrida densamma, blir ändamalet med den nu förestående taxereformen

förfelat. Dessa läkares patienter komma nämligen då jämväl i fortsättningen,

liksom hittills i stor utsträckning varit förhållandet, att få vidkännas

högre läkarvårdskostnader, än sjukförsäkringslagen avser. Men det är just

undanröjande av det nu berörda förhållandet beträffande patienternas läkarvårdskostnader

i städerna, som är den väsentliga anledningen till att

frågan om ny sjukkassetaxa uppkommit.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig därför mycket tveksam till frågan,

om taxeförslaget, sådant det av medicinalstyrelsen utformats, kommer att

ge de sjukförsäkrade i rikets städer den återbäring å deras faktiska läkarvårdsutgifter,

som åsyftas. Men givetvis föreligger stor ovisshet om, hur

verkligheten i detta hänseende kommer att te sig. Med hänsyn härtill vill

liksförsäkringsanstalten ej motsätta sig, att en taxa i huvudsaklig enlighet

med förslagets numera föreliggande slutliga skick fastställes, men förutsätter,

att taxan göres tidsbegränsad — med giltighet lämpligen under år 1955

— och föreslår, att riksförsäkringsanstalten erhåller i uppdrag att under

nämnda år följa utvecklingen på området ur sjukförsäkringssynpunkt och

att under årets sista kvartal till Kungl. Maj:t inkomma med det utlåtande

och förslag, vartill omständigheterna må föranleda.»

Av'' ovanstående framgår, att den sedan år 1933 gällande principen åter

knäsatts, nämligen att landet i ifrågavarande hänseende indelas i två dyrortsgrupper,

en omfattande Stockholms stad och städerna Lidingö, Nacka,

Solna och Sundbyberg, och en omfattande riket i övrigt. Vi finna denna anordning

orättvis mot de i detta avseende hjälpsökande och att den leder till

såsom Sveriges läkarförbund framhållit i sitt remissyttrande — att förhållandevis

högre läkararvoden tillämpas i Stockholm än i riket i övrigt. Vi

ha därför inom utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot

föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

25

IV.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 26 november 1954.)

av herr Håstad, som med instämmande av herr Hammar och i princip

av herr Herlitz ansett, att utskottet bort uttala följande:

Den 26 november 1954 beviljade Kungl. Maj:t adjunkten vid samrealskolan

i Lund, fil. dr Yngve Löwegren avsked från adjunktstjänsten, räknat

från och med den 1 juli 1954.

Löwegren är född den 17 september 1899. Han blev fil. mag. 1931, fil.

lic. 1936 och fil. dr 1952. År 1939 anställdes Löwegren som timlärare vid

kommunala mellanskolan i Lund, där han följande år blev ordinarie ämneslärare.

I samband med denna skolas ombildning till statlig samrealskola

(samrealskolan i Lund) utnämndes Löwegren till adjunkt i lönegrad

Ca 26 från och med den 1 juli 1949. Från och med den 1 april 1953

var han placerad i lönegrad Ca 29.

Den 12 maj 1954 förordnades Löwegren av skolöverstyrelsen att tills

vidare från och med den 1 juli 1954 inneha en lektorstjänst vid det med

realskolan i Malmö förenade kommunala gymnasiet. Löwegren anhöll den

15 juni 1954 om tjänstledighet från adjunkturen vid samrealskolan i Lund

för att uppehålla nämnda lektorstjänst. Den 6 juli 1954 avslog skolöverstyrelsen

Löwegrens framställning. Löwegren, som tillträtt lektoratet den

1 juli, inkom den 25 oktober 1954 till skolöverstyrelsen med anhållan om

avsked från adjunktstjänsten från och med den 1 januari 1955. Genom

ovannämnda beslut den 26 november 1954 beviljade Kungl. Maj :t Löwegren

avsked retroaktivt från och med den 1 juli 1954. I samma konselj utnämndes

Löwegren till förste museiintendent (lönegrad Ca 31) vid Lunds universitet,

räknat från och med den 1 januari 1955.

Kommunala lektorers anställningsförhållanden. För kommunalt gymnasium,

som står i förening med allmänt läroverk, gälla i första hand de föreskrifter,

som finnas intagna i kungl. brev till skolöverstyrelsen den 24 september

1937. Enligt detta brevs ursprungliga lydelse skulle undervisningen

bestridas av e. o. lektorer till det antal, som av skolöverstyrelsen eller, därest

läroanstalten åtnjöte rätt att med sina lärjungar anställa studentexamen,

av Kungl. Maj :t bestämdes, samt i övrigt av extra lärare och timlärare.

Den 28 juli 1939 fattade Kungl. Maj:t beslut angående vissa ändrade föreskrifter

beträffande de kommunala gymnasierna, varvid den i ovannämnda

kungl. brev angivna benämningen e. o. lektor ulbyttes mot benämningen

lektor.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Englund, Hällgren, Damström, Weiland, Herlitz,

Fritiof Karlsson, Erik Olsson, Olsén, Sörlin och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén, Håstad, Swedberg, Spångberg, Jonsson

i Haverö, Olsson i Mora, fru Svedberg, herrar Hammar och Andersson i B ram hult.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Lektorer vid kommunala gymnasier skola ha avlagt fil. lic.-examen och

genomgått stadgad provårskurs. Skolöverstyrelsen har dock rätt att i särskilda

fall på grund av förekomna omständigheter förordna lektorer utan

hinder därav, att i nämnda lcungl. brev föreskrivna villkor icke uppfyllas.

Till och med läsåret 1951/52 förordnades kommunala lektorer av överstyrelsen

för ett år i sänder. Av de 90 kommunala lektorerna läsåret 1951/

52 hade endast 41 avlagt fil. lic.-examen, och av dessa saknade 8 provårsutbildning.

De Övriga 49 voro samtliga fil. magistrar utom två, som endast

avlagt fil. kand.-examen. I denna grupp saknade 13 provårsutbildning. —

Fr. o. in. läsåret 1952/53 införde överstyrelsen förordnande tills vidare som

kommunal lektor för lärare, som förvärvat föreskriven kompetens eller

vore väl meriterad adjunkt. Annan lärare, som läsåret 1951/52 innehade

förordnande som kommunal lektor och som beräknades komma att även i

fortsättningen tjänstgöra såsom sådan, förordnades på viss tid. Samtidigt

föreskrevs, att kommunal lektorstjänst, som icke blivit besatt genom förordnande

tills vidare, skulle för varje läsår ledigförklaras, vilket borde ske

under närmast föregående vårtermin. För läsåret 1952/53 medgav överstyrelsen

dock dispens från föreskriften om sådant ledigförklarande.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 140 vid 1952 års riksdag föreslogs viss

utbyggnad av den statliga gymnasieorganisationen genom att vissa med

kommunala gymnasier förenade samrealskolor ombildades till högre allmänna

läroverk. Förslaget, som godkändes av riksdagen, innebar bl. a.,

att det kommunala gymnasiet såsom skolform finge — i avvaktan på att

1950 års skolreform genomfördes — betraktas som ett ordinärt inslag i skolorganisationen

samt att förstatligande av kommunala gymnasier kunde

betecknas som etapper i en mera omfattande utbyggnad av gymnasieorganisationen.

Vid 1952, 1953 och 1954 års riksdagar ha beslut fattats om

ombildning av sammanlagt 17 med kommunala gymnasier förenade samrealskolor,

och i årets statsverksproposition föreslås, att ytterligare sex kommunala

gymnasier skola förstatligas.

Efter framställning av skolöverstyrelsen beslöt Kungl. Maj:t den 11 december

1953 sådan ändring i föreskrifterna i 1937 års kungl. brev, att de kommunala

lektorstjänsterna med avseende å ledigförklarande, behörighetskrav

och befordringsgrunder komme att tillsättas på principiellt samma sätt som

de statliga lektoraten. Det är dock att märka, att kommunala lektorer icke

erhålla kunglig fullmakt utan erhålla tillsvidareförordnande av skolöverstyrelsen.

Samtliga de kommunala lektorat, som ledigförklarats efter den 1

januari 1954, ha besatts med sådana sökande, som ha behörighet till statlig

lektorstjänst. Några tillsvidareförordnanden av icke lektorskompetenta, välmeriterade

ordinarie adjunkter såsom kommunala lektorer ha icke meddelats

efter den 1 juli 1954.

Parallellt med strävandena att bringa bestämmelserna om tillsättning av

kommunala lektorat i överensstämmelse med föreskrifterna för statliga lektorat

har utvecklingen beträffande avlönings- och övriga anställningsvillkor

gått mot allt större överensstämmelse med de statliga förhållandena. Det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

27

kung], brevet av år 1937 innehåller visserligen blott, att vederbörande kommun

hade att bekosta avlöningen åt kommunal lektor med ett årligt belopp,

som med minst 1 000 kronor överstege den avlöning, som skulle tillkomma

honom, därest han vore e. o. adjunkt vid den med gymnasiet förenade realskolan.

Mellan Svenska stadsförbundet och Läroverkslärarnas riksförbund

har emellertid den 6 november 1953 träffats ett avtal om rekommendation

av vissa avlönings- och anställningsvillkor för rektorer och lärare i läroämnen

vid kommunala gymnasier. Överenskommelsen innebär, att kommunala

lektorer i princip erhålla lön enligt avlöningsbestämmelserna för statliga

lektorer, att entledigande av tillsvidareförordnad lektor skall föregås av sex

månaders ömsesidig uppsägningstid, att kommunal lektor efter viss tjänstgöringstid

beredes viss ytterligare trygghet i anställningen samt att kommunal

lektor skall ha pensionsförmåner, motsvarande dem som tillkomma

statlig lektor.

Denna överenskommelse torde ligga till grund för praktiskt taget alla

kommunala lektorers anställningsavtal. Malmö stad har beträffande det

med realskolan därstädes förenade kommunala gymnasiet antagit överenskommelsens

innehåll den 30 juni 1954 med giltighet fr. o. m. den 1 juli

1952.

Eftersom vederbörande kommun är huvudman för sitt kommunala gymnasium,

måste anställningsavtal mellan kommunen och läraren träffas parallellt

med att läraren förordnas av skolöverstyrelsen.

Förening av statlig adjunktstjänst med kommunal lektorstjänst. Statens

allmänna avlöningsreglemente (Saar) innehåller i 6 § bestämmelser

om förening av lönegradsplacerade tjänster in. in. Paragrafen lyder i nu

aktuella delar:

»1 mom. Förening må ske,

a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med ordinarie tjänst, som tillsättes

medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt,

eller med högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, samt

b) av ordinarie tjänst med högre extra ordinarie tjänst,

allt dock under förutsättning att tjänstemannen frånträder utövningen

av den av de båda tjänsterna som först nämnts.

Ovan meddelade bestämmelser om förening av tjänster skola gälla jämväl

om den ena tjänsten är sådan ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller

extra tjänst, som icke avses i detta reglemente men vid vilken avlöning

utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. stadgas må förening icke ske

a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller

extra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med

mindre Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens

beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande;-----»

Skolöverstyrelsens åsikt är, att de kommunala lektorstjänsternas karaktär

genom den ovan skisserade utvecklingen (de kommunala gymnasiernas

etappvis fortskridande förstatligande, det ändrade tillsättningsförfarandet,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

möjligheten för kommunala lektorer, som förordnats efter ledigkungörande

1954 eller senare, att vid förstatligande bliva överflyttade till motsvarande

statliga tjänst samt särskilt de reglerade pensionsförhållandena liksom avlönings-

och anställningsförhållandena i övrigt) så väsentligt ändrats, att

dessa tjänster numera måste anses i det hela fullt jämförliga med motsvarande

statliga tjänster. Skolöverstyrelsen menar därför, att 2 mom. a) ovan

hindrar, att ordinarie statlig lärartjänst numera förenas med kommunalt

lektorat. I överensstämmelse med denna åsikt tillstyrkte överstyrelsen, att

Löwegren måtte avskedas från sin statliga adjunktur från och med den dag

han tillträtt det kommunala lektoratet i Malmö.

Skolöverstyrelsen har understrukit, att det icke ur vare sig organisatorisk

eller pedagogisk synpunkt längre kan anses försvarligt, att ett relativt

stort antal ordinarie statliga lärartjänster, vilkas innehavare förordnats som

kommunala lektorer, under lång tid uppehållas med vikarier.

Det må framhållas, att skolöverstyrelsen i cirkulär den 5 juni 1954 lämnat

vederbörande rektorer anvisning rörande rektors rätt att bevilja adjunkt,

som förordnas såsom kommunal lektor, tjänstledighet under högst sex månader

för uppehållande av den kommunala lektorstjänsten.

Gentemot skolöverstyrelsens uppfattning har anförts — närmast av Läroverkslärarnas

riksförbund — att någon förändring i de kommunala lektorernas

ställning i förhållande till skolöverstyrelsen och de förordnanden, som

meddelats av skolöverstyrelsen, icke inträtt genom avtalet den 6 november

1953 mellan Svenska stadsförbundet och Läroverkslärarnas riksförbund, då

detta avtal blott reglerade förhållandet mellan kommunen som arbetsgivare

och läraren som arbetstagare men icke ingrepe i skolöverstyrelsens förordnanderätt.

Sålunda vore klausulen om viss uppsägningstid utan verkan beträffande

skolöverstyrelsen, som hade full frihet att tillämpa vanliga grunder

vid återkallande av tillsvidareförordnanden. Osäkerhetsmomentet i anställningssituationen

vore lika stort som tidigare. Förbundet menade därför,

att de adjunkter, som åtoge sig kommunal lektorstjänstgöring, rimligen

kunde begära att få tills vidare behålla sina statliga adjunkturer.

Läroverkslärarnas riksförbund menar emellertid, att det över huvud taget

inte vore riktigt att tillämpa 6 § 2) mom. Saar utan att i stället samma paragraf

1 mom. tredje stycket (»Ovan meddelade bestämmelser» etc., se här

ovan) vore tillämpligt. Detta motiverar förbundet med att 1937 års kungl.

brev, såsom ovan nämnts, innehåller föreskrifter om minimilön åt kommunala

lektorer. Är denna förbundets tolkning riktig, skulle avlöningsreglementet

icke utesluta tjänsteförening av nu ifrågavarande art.

Vad som vid granskningen av förevarande ärende i första hand väcker uppmärksamhet

är den omständigheten, att Löwegren, som innehade fullmakt

å ordinarie statstjänst, avskedades från sin adjunktur från och med en tidigare

dag än han själv begärt, en dag, som dessutom låg före tidpunkten

för Kungl. Maj :ts beslut. Orsaken härtill har uppenbarligen varit, att Kungl.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

29

Maj :t ansett tjänst såsom kommunal lektor icke kunna förenas med statlig

adjunktstjänst.

Den tolkning av statens allmänna avlöningsreglemente, som Kungl. Maj :t

genom beslutet om avsked åt Löwegren anslutit sig till, är måhända formellt

riktig, även om viss tvekan härom kan råda. Det anmärkningsvärda

är emellertid, att skolöverstyrelsen tidigare företrätt en rakt motsatt uppfattning

rörande möjligheten att förena kommunalt lektorat med statlig

adjunktur. Denna skolöverstyrelsens tidigare uppfattning kom till uttryck

så sent som i cirkuläret av den 5 juni 1954. Då Löwegren sökte lektorstjänsten

i Malmö, hade han ingen anledning att räkna med annat än att han

åtminstone några år skulle ha möjlighet att stå kvar såsom tjänstledig

adjunkt vid samrealskolan i Lund med rätt att, därest han skulle vilja lämna

lektoratet, återinträda i tjänst som adjunkt. Vid den tidpunkt, då ansökningstiden

till lektoratet i Malmö utgick, den 10 april 1954, kunde näppeligen

någon lektorsaspirant inse, att en kommunal lektor icke kunde vara

statlig adjunkt. Löwegren fick först sedan han tillträtt lektoratet sin ansökan

om tjänstledighet avslagen.

Om Kungl. Maj :t ansett skolöverstyrelsens tidigare praxis att meddela

kommunala lektorer tjänstledighet från statliga adjunkturer böra ändras,

hade rimliga hänsyn till ordinarie statstjänstemans rätt att varda bibehållen

vid sin tjänst bort föranleda, att avsked åtminstone ej meddelats retroaktivt.

Utskottet anser, att om Kungl. Maj :t kommit till den uppfattningen, att de

kommunala lektoraten utvecklats därhän, att de enligt avlöningsreglementet

icke längre kunde förenas med statliga adjunkturer, denna ändrade uppfattning

bort bringas till berörda tjänstemäns kännedom på annat sätt än genom

retroaktivt avskedande.

Det kan invändas, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut icke haft menliga

verkningar för Löwegren personligen, eftersom han under andra halvåret

1954 varit berättigad till såväl lön som sannolikt också pension i egenskap

av lektor och eftersom han samtidigt med beslutet om avsked erhöll

annan ordinarie statlig tjänst. Beslutet om avsked har emellertid i andra

hand en vidsträcktare, principiell innebörd, som motiverar, att utskottet -—

oavsett beslutets konsekvenser för Löwegrens del — ägnar detsamma uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen har nämligen i Kungl. Maj :ts beslut om avsked åt Löwegren

sett ett prejudicerande uttalande om att statlig adjunktur icke kan förenas

med kommunalt lektorat.1 Dessa lektorat ha i stor utsträckning innehafts

just av tjänstlediga adjunkter. Den snabba takt i vilken kommunala

gymnasier tillkommit och utbyggts har sin huvudsakliga grund i den allt

kraftigare tillströmningen av elever till de högre undervisningsanstalterna.

Statsmakterna ha på olika sätt sökt lindra den lärarbrist, som väsentligen

vållats av denna kraftiga tillströmning. Utskottet anser det också vara av

■ Detta har av skolöverstyrelsen klart uttalats i förklaring, som överstyrelsen avgivit

i anledning av att besvär anförts mot ett av överstyrelsen den 10 december 1954 meddelat

beslut, varigenom sexton ordinarie adjunkter, som saknat lektorskompetens, entledigats

från förordnanden som kommunala lektorer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

utomordentlig vikt, att den högre undervisningens behov av kompetenta

lärare tillgodoses. Detta har hittills bland annat kunnat ske genom att lektorskompetenta

adjunkter uppehållit kommunala lektorat. Visserligen har

detta medfört, att ordinarie adjunktstjänster måst uppehållas av vikarier

i större omfattning än eljest vore nödigt. Det är emellertid lättare att erhålla

adjunktskompetenta än lektorskompetenta vikarier.

Trots de förbättrade anställningsförhållanden, som skapats för kommunala

lektorer, anses de kommunala lektoraten av läroverkslärare fortfarande

icke erbjuda samma trygghet som de statliga. Med hänsyn till anställningsformen

— förordnande tills vidare — göra de det icke. Det finnes därför

all anledning att antaga, att den praxis, som fastslagits genom beslutet om

avsked åt Löwegren, kommer att ytterligare försvåra en tillfredsställande

rekrytering av de kommunala lektoraten.

Utskottet menar, att Kungl. Maj :t —- genom att ur snäv lönesynvinkel tolka

bestämmelserna i avlöningsreglementet om tjänsteförening och utan att söka

genom undantagsstadgande undanröja sakligt olyckliga konsekvenser av

dessa bestämmelser —- har åsidosatt de kommunala gymnasiernas intresse

av att erhålla dugliga lektorer. På grund härav har utskottet ansett anmälan

enligt § 107 regeringsformen böra göras såväl mot föredragande departementschefen,

statsrådet Persson, som mot chefen för civildepartementet,

statsrådet Lingman, vilken enligt anteckning i akten rörande avsked åt Löwegren

deltagit i ärendets beredning.

V.*

(Protokoll över jordbruksärenden den 21 januari 1955.)

av herrar Håstacl, Xordkvist i Kalmar, Hammar och Stenberg, vilka anfört

:

Den 7 februari 1954 avlämnades till riksdagen Kungl. Maj:ts proposition

nr 60, vari dels föreslogs, att medel skulle anvisas för Aktiebolaget Statens

skogsindustriers förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag, dels hemställdes

om riksdagens medgivande till Statens skogsindustriers förvärv av aktierna

i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Sistnämnda hemställan hade föranletts av en utav Statens skogsindustrier

i skrivelse den 16 december 1954 gjord framställning om godkännande av

bolagets förvärv av aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Xärvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Wahlund, Damström,

Pettersson, Weiland, Fritiof Karlsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén, Håstad. Spångberg,

Jonsson i Haverö, Nordkvist i Kalmar, Hammar, Andersson i Linköping och Stenberg.

Herr Herlitz har under överläggningen i utskottet biträtt anmärkningsvrkandet men

var förhindrad att deltaga i beslutet i ärendet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

31

Rörande detta förvärv anfördes i huvudsak följande i skrivelsen.

Aktiebolaget Statens skogsindustrier hade erhållit hembud av samtliga

aktier i Aktiebolaget Åry manufakturverk med anläggningstillgångar, bestående

av skogs- och jordbruksfastigheter, vilka omfattade bland annat 1 327

hektar produktiv skogsmark, sågverksanläggning, snickerifabrik m. m. jämte

samtliga aktier i fastighetsbolaget Valhalla. Åry bruk vore en industriplats

med mycket god belägenhet för skogsindustri — dock icke massafabrik

— och borde kunna utnyttjas såsom sådan i utvecklingen av den sydsvenska

skogsindustrien. Statens skogsindustrier ställde sig likväl tveksam

till förvärvet med hänsyn till dels den omständigheten, att dess huvudsakliga

syfte vore att förädla virke från statens skogar, under det att den nu

bedrivna rörelsen i Åryd och i ännu högre grad en eventuellt utvidgad rörelse

huvudsakligen måste grundas på virke från enskilda skogar, dels det

förhållandet, att Statens skogsindustrier till följd av sina stora uppgifter på

andra håll icke kunde under åtskilliga år framåt disponera medel för större

investeringar i manufakturverket. Då genom den nyligen publicerade utredningen

om skogstillgångarna i södra Sverige visats, att skogsindustrien inom

dessa områden borde ganska kraftigt utbyggas, ansåg Statens skogsindustrier

emellertid lämpligt att nu förvärva ifrågavarande industri, varigenom

Statens skogsindustrier skulle bli i tillfälle att efter måttet av sina

tillgångar göra den insats i utbyggnaden av skogsindustrien i södra Sverige,

som förhållandena kunde komma att kräva. Enär ifrågavarande förvärv

i huvudsak icke avsåge förädling av virke från domänverkets skogar, ansåge

sig Statens skogsindustrier böra underställa Kungl. Maj:t förvärvet.

Statens skogsindustrier upplyste vidare, att avsikten vore att behålla industrifastigheterna

vid Åryd i dess ägo, medan skogsfastigheterna enligt

överenskommelse med domänstyrelsen och under förutsättning av Kungl.

Maj:ts godkännande skulle säljas till domänverket till pris, som närmare

kunde överenskommas, varvid skogen skulle likvideras med tillgängliga medel

ur markfonden.

Enligt Statens skogsindustriers bolagsordning har detta bolags verksamhet

till föremål att idka skogsindustriell rörelse ävensom handel jämte annan

därmed förenlig verksamhet. Bolagets styrelse skall bestå av högst sex

och lägst fyra ledamöter samt högst fyra suppleanter för dessa, av vilka

Kungl. Maj:t utser två ordinarie ledamöter och en suppleant. Kungl. Maj:t

utser vidare en av tre revisorer. För giltighet av beslut om ändring av bolagsordningen

fordras Kungl. Maj:ts fastställelse av beslutet. Bolagets aktier,

nominellt å tillhopa 44 000 000 kronor, ägas samtliga av kronan och förvaltas

av domänstyrelsen.

Den 21 resp. 27 december 1954 undertecknades ett köpekontrakt mellan

majoren Hakon Gisle, Åryd, å ena sidan samt Statens skogsindustrier å andra

sidan. Genom kontraktet överlät Gisle å bolaget samtliga aktier i Aktiebolaget

Åry manufakturverk (nominellt värde 1 050 000 kronor) för en köpeskilling

av 500 000 kronor. 1 kontraktets ingress säges, att avtalet träffats

''förutsatt Kungl. Maj :ts godkännande’. Statens skogsindustriers tillträde av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

den försålda egendomen och därmed tillträdet av Årybolagets rörelse skulle

äga rum den 1 februari 1955. Gisle skulle ansvara för att Årybolagets rörelse

fram till tillträdesdagen komme att drivas i normal omfattning. För den

händelse Kungl. Maj :ts besked ej förelåge senast den 1 februari 1955 eller

detsamma skulle visa sig gå i negativ riktning, skulle avtalet anses förfallet

från Statens skogsindustriers sida.

Den 20 och 27 januari 1955 träffades mellan Gisle och Statens skogsindustrier

ett arrendeavtal, enligt vilket Gisle till Statens skogsindustrier

från och med den 1 februari 1955 till dag, som Statens skogsindustrier hade

att bestämma, utarrenderade Årybolagets anläggningar och rörelse. Under

arrendetiden skulle bolagets hela rörelse drivas för Statens skogsindustriers

räkning. Vissa garantier, som Gisle i ovannämnda köpeavtal givit rörande

Årybolagets tillgångar och fordringar ävensom beträffande bolagets skulder

och ansvarsförbindelser m. m., skulle utsträckas att gälla under arrendetiden.

Statens skogsindustrier skulle å sin sida under arrendetiden svara

för driftskostnader, räntor, utgifter för fast och lös egendom (försäkringspremier,

skatter) ävensom för vissa värdeminskningar m. m. Någon särskild

arrendeavgift skulle — utöver Statens skogsindustriers åtaganden i fråga om

driftskostnader etc. — icke utgå.

Arrendeavtalet angavs uttryckligen vara träffat i avvaktan på Kungl.

Maj :ts och riksdagens ställningstagande till det i kontraktet av den 21 och

27 december 1954 avtalade köpet.

Kungl. Maj :ts inledningsvis nämnda proposition är dagtecknad den 21

januari 1955. Där nämnes, att köpeskillingen för Åry-aktierna, 500 000 kronor,

avsågs skola bestridas av Statens skogsindustriers egna medel. Tillika

förklarades, att domänstyrelsen i skrivelse den 23 december 1954 anmält, att

styrelsen vore villig att för kronans räkning inköpa de i det av Statens skogsindustrier

ifrågasatta förvärvet ingående skogsfastigheterna, utgörande det

s. k. Attsjökomplexet, för en köpeskilling av 1 800 000 kronor, vilken styrelsen

efter företagen värdering funnit vara skälig.

Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, yttrade, sedan han

behandlat frågan om förvärv av aktierna i Törefors Aktiebolag:

»Vad härefter angår statens skogsindustriers inköp av aktierna i Aktiebolaget

Åry manufakturverk framgår av vad som upplysts i ärendet, att

förvärvet föranletts bland annat därav, att det ur statens intressen ansetts

lämpligt att bli i tillfälle att göra den insats i utbyggnaden av skogsindustrien

i södra Sverige, som förhållandena synes komma ait kräva. Den skogsindustriella

rörelsen i Åryd grundas och måste även i fortsättningen huvudsakligen

grundas på virke från enskilda skogar. Enär statens skogsindustrier

bildats med huvudsakligt syfte att förädla virke från statens skogar, skulle

emellertid förvärvet av Åry manufakturverk innebära en viss utvidgning av

den avsedda råvarubasen för statens skogsindustriers verksamhet. Med hänsyn

härtill synes frågan böra underställas riksdagen.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot nyssnämnda förvärv, bör

Årybolagets skogsfastigheter i enlighet med vad som överenskommits mel
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

33

lan domänstyrelsen och statens skogsindustrier överlåtas till domänverket.

Den av domänstyrelsen efter värdering föreslagna köpeskillingen av 1 800 000

kronor synes därvid böra godtagas. Förvärvet bör bestridas av tillgängliga

medel i domänverkets markinköpsfond.»

Under åberopande av det anförda hemställde departementschefen, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att Aktiebolaget Statens

skogsindustrier måtte i överensstämmelse med vad departementschefen förut

angivit förvärva aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Enligt meddelande från Tidningarnas telegrambyrå beslöt Kungl. Maj:t

den 25 mars 1955 att återkalla ifrågavarande proposition i vad den gällde

förvärv av aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk. Statsrådet Norup

hade meddelat telegrambyrån, att Åry-aktierna under senare år utbjudits

till olika intressenter utan att någon överlåtelse kommit till stånd. Då manufakturverkets

rörelse vore av synnerligen stor betydelse för ortsbefolkningens

sysselsättningsmöjligheter, hade det framstått som ett statligt intresse

att se till att rörelsen inte nedlades. Mot denna bakgrund hade Statens

skogsindustrier, ehuru med tvekan, accepterat ett erbjudande från manufakturverkets

sida att övertaga rörelsen och för framtiden svara för att

den upprätthölles. Preliminärt avtal hade slutits mellan bolagen och föranlett

framställningen till riksdagen. Sedermera hade emellertid Sydöstra

Sveriges skogsägareföreningars förbund inkommit med en framställning att

få förvärva rörelsen på samma villkor som Statens skogsindustrier. Då härigenom

det syfte uppnåtts, som skolat vinnas genom Statens skogsindustriers

engagemang, hade Kungl. Maj :t på Norups förslag beslutat återkalla

propositionen.

Propositionen har ännu icke återkallats.

I likhet med departementschefen vill utskottet först uttala, att frågan om

en utvidgning av Statens skogsindustriers verksamhet på sådant sätt, som

avsågs med detta statliga företags förvärvande av Åry manufakturverk, uppenbart

faller under riksdagens kompetens. Den omständigheten att en statsverksamhet

organiserats i aktiebolagsform kan icke rimligen leda till att

riksdagen skjutes helt åsido och Kungl. Maj:t blir allenabestämmande, när

det gäller spörsmål om ny inriktning av verksamheten i fråga.

Det ankommer givetvis icke på konstitutionsutskottet att ta ställning till

frågan om ändamålsenligheten av det projekterade statsköpet; härför var

jordbruksutskottet rätt forum. Konstitutionsutskottet har endast velat bedöma

spörsmålet, huruvida vad som inträffat med Åryföretaget gjort det

möjligt för riksdagen att fritt pröva den proposition, i vilken riksdagens

medgivande till statsförvärvet av företaget inhämtades.

Utskottet har härvid först fäst sig vid att propositionen avlämnades till

riksdagen först den 7 februari, d. v. s. sex dagar efter den dag, då Åry manufakturverk

enligt det upprättade köpekontraktet skulle övertas av sta
it

Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 2 samt. 2 avd. Nr 16

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tens skogsindustrier. Utskottet finner det dock mest anmärkningsvärt, att

regeringen ej omnämnt i propositionen, att Statens skogsindustrier då sedan

den 1 februari övertagit Åry på arrende. Trots att arrendekontraktet är upprättat

före den 1 februari, omnämnes detsamma icke alls i propositionen.

Inte heller ger propositionen någon sådan redogörelse för Åry manufakturverks

ekonomiska ställning, som skulle ha kunnat sälta riksdagens ledamöter

verkligen i stånd att åtminstone i någon mån bedöma statsköpets bärighet.

Lika litet anges i propositionen, om några sociala eller arbetsmarknadspolitiska

motiv förestavat arrenderingen av Åry redan från den 1 februari.

Om sådana motiv varit för handen, hade detta enligt utskottets mening

gjort riksdagens medgivande än nödvändigare, eftersom Statens skogsindustrier

icke tillkommit för sociala eller arbetsmarknadspolitiska syftemål.

Utskottet fäster uppmärksamheten på att arrendekontraktet uttryckligen

bygger på köpekontraktet och tillkom, såsom det i kontraktet heter, i avvaktan

på medgivandet till statsköpet av Åry. Under sådana förhållanden kan

arrenderingen av Åry från den 1 februari icke betraktas som en fristående

åtgärd. Tvärtom innebar övertagandet av Åry på arrende att riksdagen vid

sitt beslut om medgivande till köpet ej hade de fullt fria händer, som riksdagen

i varje sådan fråga bör äga. Arrendekontraktet innehöll heller ingen

garanti mot förluster för staten på arrendet; den omständigheten, att Statens

skogsindustrier såvitt bekant efteråt vid överlåtelsen av företaget på

Sydöstra Sveriges skogsägareföreningars förbund garanterats täckning för

förluster på arrendet saknar enligt utskottets mening betydelse för förevarande

spörsmål, eftersom Statens skogsindustrier och Kungl. Maj :t inte

kunde äga kännedom härom, när arrendekontraktet skrevs. Det fanns enligt

utskottets mening så mycket större anledning för Kungl. Maj :t och Statens

skogsindustrier till återhållsamhet i frågan, d. v. s. att icke genom en

arrendering prejudicera frågan om statsköpet, som propositionen om statsförvärv

av Åry på ett tidigt stadium framkallat motstånd inom olika grupper,

ett motstånd varom regeringens ledamöter inte kunde sväva i okunnighet

och som visade sig till sist så starkt, att ett meddelande om propositionens

återkallande utsänts.

Då utskottet enligt vad som ovan anförts finner, att Kungl. Maj:t i denna

fråga ej tillbörligen respekterat riksdagens bestämmanderätt, gör utskottet

anmälan jämlikt regeringsformen § 107 mot föredraganden, statsrådet

Norup.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

35

VI.*

(Protokoll över handelsärenden den 14 maj 1954 och den 28 januari 1955.)

av herr Håstad, som anfört följande:

Den 14 maj 1954 och den 28 januari 1955 har Kungl. Maj:t på hemställan

av föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, fattat beslut

rörande drosktaxan i Stockholm. Vid förstnämnda tillfälle förordnades

sålunda, att taxan från och med den 24 maj 1954 skulle sänkas med i genomsnitt

sju procent. I beslut den 28 januari 1955 fann Kungl. Maj :t i anledning

av vissa framställningar från Svenska droskbilägareförbundet om

höjningar av drosktaxan vad i ärendet förekommit icke föranleda någon

åtgärd.

Droskrörelsen i Stockholms stad omfattade i maj 1954 sammanlagt 1 048

droskrättigheter (droskbilar), varav 878 innehades av s. k. enbilsåkare och

170 innehades av 40 s. k. flerbilsåkare. Enligt en under 1940-talet av överståthållarämbetet

genomförd princip tillfaller alla ledigblivna eller nya

droskrättigheter enbilsåkare, vilkas antal sålunda successivt ökas.

Drosktaxan i Stockholm regleras dels av priskontrollnämnden med stöd

av kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 om allmänt prisstopp, dels av

ÖÄ med stöd av 29 § kungl. förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig

automobiltrafik m. m. Enligt sistnämnda lagrum skall taxa i

fråga om beställningstrafik i Stockholm fastställas av ÖÄ. Enligt kungl.

cirkulär den 28 april 1950 åligger det dock ÖÄ såsom taxemyndighet att

samråda med PKN, då fråga uppkommer om höjning av taxan. Finner sig

PKN därvid icke kunna gå med på förslag om taxehöjning, skall ÖÄ hänskjuta

ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande. Dessa bestämmelser ha ansetts

tillämpliga även då det gäller en sänkning av taxan.

Sedan försök till frivillig överenskommelse med Svenska droskbilägareförbundet

om taxesänkning misslyckats, beslöt PKN vid sammanträde den

26 mars 1954, att drosktaxan i Stockholms stad och de delar av Stockholms

län, där stockholmstaxan tillämpades, från och med den 1 april

1954 skulle sänkas med 12 procent. Beslutet var enhälligt och grundade sig

på en lönsamhetsundersökning omfattande både en- och flerbilsåkare. Undersökningsmaterialet

utgjordes av droskägarnas egna uppgifter om inkomster

och utgifter. Droskbilägareförbundet, som motsatte sig sänkningen,

hade under mars 1954 förebragt en egen utredning, som omfattade endast

enbilsåkare. Båda undersökningarna avsågo lönsamheten under år

1952.

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Wahlund, Pettersson, Weiland, Herlitz,

Olsén, Ollén, Carl Albert Anderson, Bror Nilsson och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Fast, Håstad, Jonsson i Haverö,

Olsson i Mora, Nordkvist i Kalmar, fru Svedberg, herrar Edberg och Hamrin samt fru

Wallin.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

I skrivelse den 27 mars 1954 underrättades ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms

län och Svenska droskbilägareförbundet om beslutet. I skrivelsen till

ÖÄ, vilken överlämnades den 29 mars 1954, hemställde PKN att ÖÄ måtte

medgiva fastställelse av sänkt taxa för Stockholm enligt nämndens beslut

samt att föreskrift om tillämpning av den av nämnden för beräkning av

taxebeloppen utarbetade omvandlingstabellen måtte utfärdas.

Enär ÖÄ den 31 mars 1954 icke slutligt prövat PKN:s anhållan, beslöt

nämnden samma dag genom en utsänd kommuniké, att beslutet om sänkning

icke som avsetts skulle träda i kraft den 1 april 1954 utan att närmare

meddelanden om tidpunkten senare skulle lämnas. ÖÄ förklarade

därefter i skrivelse till PKN den 6 april 1954, att ämbetet under den korta

tid som stått till buds, icke kunnat taga slutlig ställning till PKN:s beslut

om sänkning av drosktaxan och föreslog därför, att ärendet skulle hänskjutas

till Kungl. Maj :ts avgörande.

PKN hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1954, att Kungl.

Maj :t måtte fastställa den av nämnden beslutade sänkningen av drosktaxan

för Stockholms stad samt anbefalla öä att föreskriva motsvarande

sänkning av den för Stockholms stad gällande maximitaxan att tillämpas

från och med den dag som av Kungl. Maj :t befanns lämplig.

I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 april 1954 anförde PKN rörande de

omständigheter, som föranlett PKN att fatta sitt beslut, bland annat följande:
»Den

gällande drosktaxan i Stockholm har tillämpats sedan den 1 september

1952. I början av år 1953 erhöll PKN kännedom om den undersökning

av droskägarnas deklarationer, som igångsatts av skatteverket i Stockholm.

Då det härvid visade sig, att betydande belopp i vissa fall undanhållits från

taxering, beslöt PKN låta utföra undersökningar i syfte att därefter upptaga

frågan om taxenivån till prövning. Sedan sådana undersökningar för

år 1952 utförts, dels av Svenska droskbilägareförbundet för 126 droskägare

med allenast en droskrättighet var — enbilsåkare — dels av PKN för

47 droskägare med sammanlagt 59 droskrättigheter, redovisades resultatet

för PKN. Av de på undersökningsmaterialet grundade kalkylerna framgår,

att god överensstämmelse råder mellan å ena sidan droskbilägareförbundets

(Taxi) och å andra sidan PKN:s kalkyl för enbart enbilsåkare. I sin

kritik över PKN:s kalkyl hade droskbilägareförbundet anfört, dels att

drickspengar till ägaren icke borde medräknas, dels att bilskatten rätteligen

borde höjas med 97 kronor, dels att den av PKN företagna 10-procentiga

sänkningen av reparationsposten måtte återföras till sitt ursprungliga

belopp och dels slutligen att ersättningen för företagsledning — 2 400 kronor

— borde ingå som en kostnadspost i kalkylen och icke inräknas i överskottet.

Den av förbundet framförda kritiken har beaktats vid förhandlingarna,

utom såvitt avser reparationsposten, som dock är av mindre betydelse.

Enär övervägande antalet droskägare i Stockholm är enbilsåkare, hade

PKN i kalkylen använt sig enbart av de för enbilsåkare upptagna värdena.

I den kalkyl, som bildade underlag till PKN :s beslut om taxesänkning den

26 mars 1954, hade PKN emellertid ansett sig böra taga viss hänsyn till

att även flerbilsåkare förekomma och därför beträffande den årliga inköpssumman

använt sig av medelvärdet för samtliga i undersökningen ingående

droskrörelser. Detta medelvärde uppgick till 51 957 kronor.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

37

Sedan PKN i den senast framlagda kalkylen i huvudsak beaktat de önskemål

om ändringar, som droskbilägareförbundet anfört i sin ovan relaterade

kritik av PKN:s tidigare kalkyl, torde allenast valet av inkörssumma och

beräkningen av vinst kunna vara föremål för skiljaktigheter i förbundets

och PKN:s syn på kalkylen. Vad valet av inkörssumma beträffar framgår

orsaken härtill av ovan anförda synpunkter. Vad sedan angår sättet för

beräkning av vinst har PKN vid sitt beslut om taxesänkning med 12 procent

utgått från en utdelning av 10 procent på det investerade kapitalet.

Vid förhandlingar med förbundet ha representanter för droskägarna vid

olika tillfällen framfört den åsikten att droskinnehavare, som på grund av

ålder eller sjukdom icke kan utföra något aktivt arbete, borde åtnjuta så

stor vinst av sin rörelse som motsvarar de nödvändiga levnadskostnaderna.

Vinsten skulle under sådana förhållanden behöva uppgå till lägst 6 000 å

7 000 kronor motsvarande en utdelning på det investerade kapitalet — 15 583

kronor — av 40 å 45 %. Med hänsyn till de synpunkter PKN har att företräda

kan det anförda resonemanget icke accepteras. I kalkylen har PKN

utom ovannämnda 10 %-utdelning inräknat dels en viss genomsnittlig

förarlön till ägaren, dels även ersättning för företagsledning. Dessa tre poster

sammantagna uppgår till 7 498 kronor. Denna inkomst uppnås vid en

arbetsprestation, som icke uppgår till mer än knappt hälften av ordinarie

arbetstid. För en droskägare, som ägnar sin rörelse full arbetstid, kommer

inkomsten att bli väsentligt högre.»

En inom PKN upprättad promemoria rörande de företagna undersökningarna

och uppgjorda kalkylerna innehåller bland annat följande.

Den av PKN genomförda undersökningen avseende drosktrafiken 1952

har omfattat 52 droskägare med sammanlagt 70 droskrörelser. Urvalet för

undersökningen har skett slumpvis genom att var tionde droskägare enligt

drosknummerförteckningen utvalts. I de fall droskägaren i fråga redan

lämnat 1952 års uppgifter till Taxis undersökning, har i första hand närmast

högre och därefter närmast lägre drosknummer valts o. s. v. Vissa

företagare ha utelämnats på grund av ägarens frånfälle under året och

andra på grund av oanträffbarhet. Taxis undersökning, som representerar

126 droskägare med samma antal rättigheter, omfattar uteslutande droskägare,

som köra själva och som inte disponera reservbilar. Före materialets

bearbetning utsorterades 2 av droskägarna med sammanlagt 8 droskrörelser

på grund av förmodad otillförlitlighet. Under bearbetningen har resultaten

från ytterligare 3 enbilsåkare undantagits, 1 på grund av otillförlitlighet

och 2 på grund av ofullständiga uppgifter. Den färdiga undersökningen representerar

sålunda 47 droskägare med sammanlagt 59 droskrörelser. Av

dessa äro 40 enbilsåkare under det att resterande 7 sammanlagt äga 19 droskrörelser.

Materialet bar bearbetats på följande sätt.

1. Likvid för under året försålda bilar har ej medtagits såsom inkomst

eller vinst. Dylika försäljningar äro sporadiskt förekommande och böra ej

få inverka på resultatet.

2. Uppgift om drickspengar till ägaren ingår inte i undersökningen. Då

skattemyndigheterna räkna med 8 % av inkörssumman som skattepliktig

inkomst, har detta belopp upptagits.

3. Som inkomst ha räknats — förutom inkört belopp, drickspengar och

bensinrabatt — utbetalningar från försäkringsbolag för driftavbrott samt

bonus och återbäring. Beträffande bensinrabatten, som utgör återbäring på

föregående års bensinkostnad, bar denna i ett fall uppskattats till 5 %

av årets bensinkostnad.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

4. Avskrivningar ha beräknats med 20 % på nyanskaffningspriserna 1952

resp. 1 januari 1954.

5. I de fall droskägare kört själva har avlöningsposten ökats med summan

av lön för av ägaren körda pass (21: 40/pass) och 12 % bonus på ägarens

inkörssumma efter avdrag av 10:—/pass. Till kontroll av de sålunda

erhållna beloppen har uträknats den förarlön till ägaren, som erhålles genom

proportionering av den totala inkörssumman och antalet av ägarens

körpass. Kontrollen visar genomsnittligt något högre lönebelopp vid sistnämnda

heräkningssätt, troligen beroende på att ägarens inkörssummor i

regel torde vara något lägre än de anställda förarnas. Detta torde i sin tur

bero på att droskägarna ofta låta utföra justeringar och smärre reparationer

under den tid de själva disponera bilen. Medelavvikelsen är dock inte

större än 2,5 %.

6. Föreningsavgiften till Taxi, inkluderande kostnad för drosklelefon,

är 980 kronor. Härtill kommer i vissa fall tillägg i form av inbetalningar

till Taxi för fondering att utgå vid ägarens frånfälle. Nuvarande avgift är

100 kronor högre än 1952.

7. Garagehyra har av vissa droskägare med egna gagare ej upptagits som

kostnad. I dessa fall har upptagits ett gängse pris för trakten i fråga. I vissa

fall har kostnad för biltvätt inkluderats i garagehyran. Efter kontakt med

droskägaren har den verkliga eller uppskattade tvättkostnaden påförts avlöningsposten.

8. Bokförda administrationskostnader förekomma bara i ett fåtal fall.

I tidigare kalkyler har PKN använt beloppet 474 kronor. Detta har använts

i den jämförande kalkylen.

9. Diverse kostnader ha redovisats till sitt bokförda värde utom i ett fall,

där administrationsbeloppet 474 kronor fråndragits.

10. Resultaten ha uträknats dels för samtliga droskrörelser (59), dels

fördelats på enbilsåkare (40) och övriga (19). I de insamlade uppgifterna

ingå förekommande kostnader för reservbilar.

Undersökningens material bildar underlag till en med Taxis efterkalkyl

jämförande kalkyl. Gemensamma värden i kalkylerna äro avskrivningar

och ränta beräknade på nyanskaffningsvärdet 1952. I Taxis kalkyl har

lönekostnad för ägaren, motsvarande 100 körpass, överförts från överskottet

till avlöningsposten.

Kalkyljämförelsen visar högre överskott i Taxikalkylen än vad som

framkommer med tillämpning av undersökningens uppgifter. En bidragande

orsak härtill kan vara reservbilkostnaderna, som delvis belastat undersökningskalkylerna

men saknas i Taxikalkvlen.

En särskild kalkyl har upprättats avseende kostnadsläget den 1 januari

1954. Taxikalkylens uppgifter ha använts men justerats med hänsyn till

kostnadsändringar sedan 1952 enligt följande.

1. Inköpspris = nupris för Volvodroska.

2. Höjt belopp för bensinrabatt på grund av höjt bensinpris.

3. Avskrivningsvärdet sänkt på grund av lägre inköpspris.

4. D:o beträffande räntebeloppet.

5. Drosktelefonavgift höjd med 100 kronor.

6. I lönekostnaden inkluderas lön till ägaren för 100 pass (proportionerat

värde).

7. Bensinkostnaden höjd med 2,65 9c (nupris 58 öre/l, medelpris 1952

56,5 öre/l).

8. Reparationskostnaderna sänkta med 10 %.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

39

överskottet uppgår till 5 896 kronor. Vid behandling i PKN av senaste

taxehöjningens storlek år 1952 ansågs cirka 2 700 kronor såsom ett skäligt

överskott. Detta erhölls vid en taxehöj ning av cirka 9 % fr. o. m. den 1

september 1952. Högre överskott hade dock förekommit tidigare, överskottet

skall utgöra ersättning för eget arbete (utöver förarlön till ägaren), företagsledning

samt vinst och risk. Till företagsledning beräknar Taxi ett belopp

av 200 kr./mån. eller 2 400 kr./år, vilket är den lön som utgår till anställd

föreståndare, då ägaren inte själv kan deltaga i arbetet. Godkännes

detta belopp, återstår frågan vad som skäligen skall utgöra rörelsens vinst.

I Taxis kalkyl den 27 juni 1952 till senaste taxehöjningen upptages ett belopp

av 814 kronor. Vid en taxesänkning med 6 % enligt nedan blir motsvarande

belopp 950 kronor.

Inkört belopp ................. 48 208 kronor

överskott..................... 5 896 »

Sänkning.........................

Avgår 12 % bonus...............

Minskning i överskott.............

Resterande vinst.................

Sänkning

8 %

7 %

6 %

5 %

4 %

3 857

./. 463

3 394

2 502

3 375

./. 405

2 970

2 926

2 892

./. 347

2 545

3 351

2 410

./. 289

2 121

3 775

1 928

./. 231

1 697

4 199

Jämförelse mellan droskägarnas efterkalkyl för 126 enbilsåkare och PKN:s

undersökning. ____

Taxis

efter-

kalkyl

PKN

Kalkyl

>/1 1954 på

grundval

av efter- kalkylen

Samtliga

59 st.

medeltal

Enbilsåkare

40 st.

medeltal

Övriga

19 st.

medeltal

49 373

44 139

5 234

49 384

43 488

5 896

52 803

48 747

4 061

49 801

46 035

3 766

59 141

54 456

4 685

Kostnader..............

Enligt en senare kalkyl per den 10 mars 1954 blir överskottet 9 358 kronor.

överskottet utgör ersättning för eget arbete = företagsledning (utöver

förarlön till ägaren) samt vinst och risk. Till företagsledning beräknar

Taxi ett belopp av 200 kr./mån. eller 2 400 kr./år. Godkännes detta belopp,

skall därifrån dragas i kalkylen ingående administrationskostnad 449

kronor — rest 1 951 kronor. Därefter återstår frågan vad som skäligen skall

utgöra rörelsens vinst. I Taxis kalkyl 27 juni 1952 till senaste taxehöjningen

upptages ett belopp av 814 kronor. 10 % på investerat kapital är 1 558 kronor.

överskottet kan enligt dessa alternativ beräknas:

1) 1 951 2) 1 951

814 1 558

2 765 kr. 3 509 kr.

I tabellen nedan har beräknats överskottets storlek efter sänkning med

varierande procenttal. De alternativa överskotten enligt ovan motsvaras

närmast av sänkning med 14 % resp. 12 %.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Inkört belopp.................. 54 451 kronor

Överskott ..................... 9 358 »

Sänkning......................

Sänkning

14 %

13 %

12 %

11 %

10 %

7 623

./. 915

6 708

2 650

7 079

./. 849

6 230

3128

6 534

./. 784

5 750

3 608

5 990

./. 719

5 271

4 087

5 445

./. 653

4 792

4 566

Avgår 12 % bonus...............

Minskning i överskott.............

Resterande överskott............

I kalkylen per den 10 mars 1954 företogs under förhandlingarnas gång

ett flertal förändringar och omräkningar, som här må förbigås. Bl. a. sänktes

i kalkylen inköpspriset för en Volvodroska från 16 300 till 15 100 kronor.

Siffran för den sammanlagda investeringen sänktes därigenom från

15 583 till 14 383 kronor. Skäligt överskott enligt PKN kom följaktligen att

beräknas på följande sätt

dels skälig ersättning för droskägarens företagsledning (2 400

kr.) — administrationskostnad (449 kr.) .................... 1 951 kr.

dels skälig vinst, beräknad till 10 % å investerat kapital (droskbilen)

..................................................... 1 438 kr.

Summa 3 389 kr.

Vid beräkning av taxan tog priskontrollnämnden i beaktande, att en sänkning

även minskade droskförarnas inkomster. Förarna uppbär nämligen —

förutom avtalsenlig kontantlön — provision med 12 procent av inkörssumman.

Med hänsyn därtill borde det belopp, varmed taxan (= inkörssumman)

sänktes, reduceras med 12 procent för att komma fram till droskägarens

överskott. Detta beräkningssätt medgav ur PKN:s synvinkel egentligen en

sänkning av drosktaxan med 13 procent.

Nedanstående tabell åskådliggör resterande överskott vid sänkning med

olika procenttal enligt olika beräkningssätt:

Medelvärde

en- och

flerbilsåkare

Proportionellt

medelvärde

en- och

flerbilsåkare

Medelvärde

enbilsåkare

Droskägarnas

beräkning

enbilsåkare

Inkomster..................

54 909

44 890

10 019

3 389

53 365

44 890

8 475

51 638

44 890

Utgifter...................

Överskott................

5 178

Skäligt överskott enl. PKN ..

Resterande överskott vid sänk-

ning med...............

14 % 3 311

13 % 3 789

2 888

1 343

87

12 4 269

11 4 748

3 353

1 794

511

10 5 227

3 819

2 244

936

7

3 595

2 208

6

4 046

2 633

5

4 496

3 057

4

4 947

3 481

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

41

Svenska droskbilägareförbundet anförde i skrivelse den 8 april 1954 besvär

över PKN:s beslut den 26 mars 1954 och hemställde därvid bland annat,

att drosktaxan för Stockholm icke måtte ändras. Förbundet anförde,

att drosktaxan för Stockholms stad och samtliga angivna orter inom Stockholms

län —- såvitt det enligt förbundets uppfattning visats —- icke var

högre än som kunde anses skäligt och att genom den av PKN verkställda

utredningen annat förhållande icke heller ådagalagts. Mot PKN:s beslut

hade droskägareförbundet följande invändningar att göra. De av PKN beräknade

inkomsterna för år 1952 voro högre än de verkliga inkomsterna

för åren 1953 och 1954. Åkfrekvensen hade nämligen minskat betydligt

sedan 1952. Vidare ansågo droskägarna det felaktigt och stridande mot

förut tillämpade metoder att vid beräkningen av taxan taga med flerbilsåkarna.

Dessa droskägare, som uppnådde förhållandevis höga inkörssummor,

hade nämligen inte medräknats i samband med tidigare taxeändringar.

Slutligen funno droskägarna det av PKN såsom skäligt ansedda överskottet

alltför lågt. Enligt av ÖÄ godkända principer borde nämligen överskottet

bereda en skälig försörjning för de droskägare, som på grund av ålder

eller sjukdom inte själva kunde tjänstgöra som förare. Av Stockholms 900

droskägare beräknades 600 vara på detta sätt »pensionerade». Med hänsyn

till nu angivna förhållanden ansågo droskägarna det inte möjligt att

sänka drosktaxan.

Sedan ärendet sålunda kommit under Kungl. Maj:ts prövning, beslöt

Kungl. Maj :t den 14 maj 1954, att taxan fr. o. in. den 24 maj 1954 skulle

sänkas med 7 procent. Till utgångspunkt för beslutet togs enligt i departementet

upprättade promemorior PKN:s lönsamhetsundersökning beträffande

endast enbilsåkare. Resultatet framgår av följande siffror.

Kungl. Maj:t PKN

Inkomster.................................. 51 638 kr. 54 909 kr.

Utgifter.......................... 44 890 »_44 890 »

Överskott 6 748 kr. 10 019 kr.

Sänkning med 7 % = ...................... 3 153 » 13 % — 6 230 »

Resterande överskott 3 595 kr. 3 789 kr.

Frågan om en höjning av drosktaxan togs upp av Svenska droskbilägareförbundet

i skrivelse den 17 augusti 1954 till ÖÄ. I skrivelsen hemställdes,

att drosktaxan för Stockholms stad måtte höjas med 7 %, så att den kom

att överensstämma med den som gällde före den av Kungl. Maj:t beslutade

sänkningen. Till stöd för framställningen åberopade förbundet resultatet

av en undersökning av lönsamheten för enbilsåkare i Stockholm under år

1953.

Framställningen remitterades av ÖÄ till PKN för yttrande. Nämndens

företog en stickprovskontroll av förbundets undersökning. Denna kontroll

fördröjdes genom svårigheten att från droskägarna få del av de s. k. körlapparna,

varför PKN icke kunde avlämna sitt yttrande till ÖÄ förrän den

22 oktober 1954. I yttrandet meddelade nämnden, att den av droskägarna

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

förebragta utredningen enligt nämndens mening icke motiverade en höjning

av taxan. Som grund för sitt yttrande redovisade nämnden en kontrollundersökning

av inkörssummorna för 49 av de 359 enbilsåkare som ingick i

droskägarnas utredning. Resultatet av utredningarna framgår av nedanstående

siffror, jämförda med den kalkyl, som låg till grund för Kungl. Maj:ts

beslut den 14 maj 1954. Denna kalkyl har omräknats med hänsyn till att

»ersättning för företagsledning», som tidigare inräknats i överskottet, nu

upptagits som kostnadspost på utgiftssidan.

Inkörssumma.........

Bensinrabatt.........

Kungl. Maj:t

14 maj 1954

51 180 kr.

458 »>

PKN

22 okt. 1954

51 843 kr.

292 »

Droskägarna

17 augusti 1954

51 444 kr.

0 »

Inkomster

51 638 kr.

52 135 kr.

51 444 kr.

Utgifter..............

46 841 »

47 828 »

48 793 »>

Kvarstående överskott

Överskott

vid sänkning

4 797 kr.

4 307 kr.

2 651 kr.

med 7 %..........

1 644 »

1 113 »

— 538 »>

6 %..........

2 095 »

1 569 »

— 66 »

Skäligt överskott enligt PKN......

1 438 »

1 468 »

1 468 »

I yttrandet berörde PKN avslutningsvis frågan om drosknäringens i Stockholm

struktur och anförde därvid:

Enligt nämndens mening står utan tvivel den verkliga orsaken till den

stora spridningen i fråga om inkörsbeloppens storlek och därmed sammanhängande

svårighet för vissa droskägare att uppnå erforderligt överskott att

finna i nu gällande regler för tillståndsgivningen. Dessa regler förhindrar,

såvitt nämnden kan finna, alla möjligheter till bildande av rationellt drivna

företag. Av en inom överståthållarämbetet den 20 september 1954 upprättad

VPM framgår bland annat, att den huvudsakliga orsaken till genomförandet.

ifrågavarande bestämmelser vore att man därigenom ville bereda

möjlighet till bättre pensionsförhållanden för såväl de anställda förarna som

droskägarna själva. Att detta sedan skulle medföra konsekvenser av annan,

mindre önskvärd art torde icke ha kunnat överblickas vid den tidpunkt, då

dessa regler fastställdes, övergången till allt större antal företag av minsta

typ — enbilsföretag — medför nämligen bevisligen lägre intäkter och högre

kostnader per droskbil. Detta medför i sin tur dels, att den resande allmänheten

får betala mer än som eljest vore nödvändigt, dels, att ägaren till företaget

erhåller lägre vinst än om han vore delägare i ett större företag och

dels slutligen, att de anställda förarna icke har samma möjlighet till löneförbättring,

som annars skulle föreligga. Alla parter skulle sålunda vinna

på en ändring av nu gällande föreskrifter. Pensionsfrågan torde kunna ordnas

tillfredsställande även i andra former.

En annan omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är avsaknaden

av all konkurrens inom drosknäringen. Därest möjligheter till företagsbildning

av annan typ förefunnes, skulle måhända andra intressegrupper

i samhället vara villiga att etablera droskrörelse, varigenom viss konkurrens

vore tänkbar.

Då sålunda vägande skäl tala för att en ändring i berörda avseende komme

att medföra icke oväsentliga fördelar, vill nämnden för sin del föreslå att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

43

överståthållarämbetet måtte överväga, huruvida icke en utredning vore påkallad

rörande möjligheterna att genom andra regler för tillståndsgivningen

undanröja de med nuvarande föreskrifter förenade olägenheterna.

En inom handelsdepartementet upprättad promemoria angiver bl. a. följande

skiljaktigheter mellan PKN:s och droskbilägareförhundets utredningar.

Inkomster

Inkörssumman. PKN:s kontrollundersökning av 49 droskor visar ett genomsnitt

på 52 834 kr., medan droskägarnas utredning beträffande samma

droskor har ett medelvärde av 52:435 kr. Skillnaden är således 399 kr. Med

hänsyn därtill har PKN ökat droskägarnas genomsnittliga inkörssumma för

de 395 droskorna med det skiljaktiga beloppet (51 444 + 399 = 51 843).

Bensinrabatt. Droskägarna göra gällande, att all rabatt på bensin slopats

från och med den 1 juli 1954. PKN hävdar, att rabatten alltjämt förekommer

i viss utsträckning, bl. a. i form av återbäring från Bilägarnas IC. PKN har

därför räknat med 3 procents bensinrabatt. Därigenom tillkommer på inkomstsidan

i droskägarnas kalkyl 292 kr.

Genom dessa omräkningar har PKN sålunda höjt inkomsterna i droskägarnas

kalkyl med sammanlagt 691 kr.

Utgifter

Reparationskostnader. Droskägarna ha höjt denna post med 7 procent,

som motsvaras av en inom verkstäderna genomförd höjning. PKN anser, att

denna höjning i viss mån motverkas av de prissänkningar på reservdelar till

bilar, som redan skett och väntas ske efter nu pågående förhandlingar mellan

branschen och PKN. Dessa prissänkningar beräknas sänka de av droskägarna

höjda reparationskostnaderna med fem procent. Därigenom begränsas

reparationsposten i droskägarnas kalkyl till 5 000 kr. mot yrkade 5 265

kr.

Diverse driftkostnader. I denna post ingår bl. a. kostnader för biltvätt, vilka

av droskägarna upptagits med 1 050 kr. Detta belopp utgör emellertid

inte ett genomsnitt för verkliga tvättkostnader utan är beräknat på den kostnad,

som ett flertal droskägare med gemensamt garage har för särskilt anställd

tvättare. Ett sådant beräkningssätt medför enligt PKN högre kostnader

än om medelvärdet av de verkliga tvättkostnaderna kunnat uträknas.

Med utgångspunkt från lönsamhetsundersökningen för droskrörelsen i Stockholms

län anser PKN att genomsnittskostnaden för biltvätt i Stockholms

stad ej skall vara högre än 800 kr. Därigenom minskas diverseposten i

droskägarnas kalkyl med 250 kr.

Administrationskostnader. Denna post har av droskägarna upptagits med

450 kr. jämte den nytillkomna kostnadsposten företagsledning 2 400 kr. Enligt

den kalkyl, som låg till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1954,

inrymdes emellertid posten administrationskostnader redan inom ersättningen

för företagsledning. Med hänvisning därtill har PKN minskat kostnaderna

i droskägarnas kalkyl med 450 kr.

Genom dessa omräkningar har PKN minskat utgifterna i droskägarnas

kalkyl med sammanlagt 965 kr. Då inkomsterna ökats med 691 kr. blir sålunda

den totala avvikelsen från droskägarnas beräkning 1 656 kr.

Den av PKN sålunda omräknade kalkylen medger rent siffermässigt en

taxesänkning med 6 procent i stället för av Kungl. Maj:t beslutade 7 procent.

PKN har emellertid icke ansett skillnaden mellan det överskott, som

uppnås vid den 7-procentiga sänkningen (1 113 kr.), och det av PKN så
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

som skäligt ansedda överskottet (1 468 kr. = 10 procents avkastning på investerat

kapital) vara av den storleksordning att en taxehöjning är motiverad.

De skäl som PKN därvid anför äro i korthet följande.

Vid den stickprovskontroll av körinkomsterna, som PKN beslutat verkställa,

kunde s. k. körlappar införskaffas endast från en mindre del av de

65 enbilsåkare, som utvalts i samråd med droskbilägareförbundet. Av de 49

enbilsåkare, vilkas körinkomster slutligen kontrollerats, äro sålunda endast

24 st. att hänföra till de av PKN och droskägarna från början utvalda. Med

hansyn till att det ursprungliga urvalet icke kunnat följas anser PKN, att

stickprovskontrollen icke kan tillmätas det värde, som varit önskvärt. —

PKN framhåller vidare, att vissa kostnadsposter även efter PKN:s omvärdering

synas tvivelaktiga. Vad reparationskostnaderna angår har sålunda

droskägarna i vissa fall räknat med totalkostnader för utbytesmotorer. Detta^

anser PKN felaktigt, da kostnaden för ett motorbyte i stället bör antingen

fråndragas övriga reparationskostnader eller minska avskrivningskostnaderna,

då ett motorbyte förlänger brukstiden för en bil. Vidare framhåller PKN,

att installation av bilradio i vissa fall upptagits såsom kostnad. En sådan

utgift bör enligt PKN icke belasta kalkylen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 oktober 1954 förordade ÖÄ en höjning

av gällande drosktaxa med tre procent och framhöll därvid, bl. a., att

om man utgår från att ett nettoöverskott, motsvarande tio procent å investerat

kapital, måste anses utgöra ett minimum, följden blir, om taxan strikt

avpassas härefter, att rörelseidkaren icke har annan marginal för inkomstbortfall

eller utgiftsökningar än som kan ligga i att kalkylen beträffande

vissa poster kan ha beräknats på ett för droskägarna förmånligt sätt. Sålunda

torde, fortsatte ÖÄ, även relativt obetydliga kostnadsstegringar, t. ex.

i fråga om bensinpriser och reparationskostnader, kunna komma att påverka

bärigheten av rörelsen på sådant sätt, att jämkningar av taxebeloppen

bliva erforderliga. Ur de synpunkter ÖÄ har att företräda vid den ämbetet

åvilande skyldigheten att fastställa taxa för droskrörelsen i huvudstaden,

kan ämbetet icke finna det tillrådligt att marginalen göres alltför

knapp. ÖÄ ville tillika peka pa att lönekontot från och med 1955 kommer

att belastas med avgifter för den allmänna sjukförsäkringen — en i och för

sig relativt obetydlig utgiftsökning, som emellertid, med taxans nuvarande

utformning, torde vara tillräcklig för att kunna aktualisera frågan om en

taxehöjning.

Eftersom ÖÄ och PKN sålunda stannat i skilda beslut hänsköts frågan

om den av droskbilägareförbundet föreslagna taxehöjningen till Kungl.

Maj :ts avgörande.

ÖÄ:s förslag om taxehöjning synes ha haft avgörande inverkan på de

sedan början av år 1954 pågående förhandlingarna om nytt kollektivavtal

mellan droskägarna och droskförarna i Stockholm. Redan dagen efter ÖÄ:s

skrivelse, den 30 oktober 1954, undertecknades nämligen det nya avtalet,

som innebar en väsentlig ökning av droskförarnas löner.

Med hänsyn till att de nya lönerna åsamkade droskägarna en betydande

kostnadsökning och denna ökning kunde väntas påverka de kalkyler, som

legat till grund för PKN:s och ÖÄ:s ställningstagande i taxefrågan, remit
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

45

terades ärendet av Kungl. Maj:t först till PKN. I förnyat yttrande den 19

november 1954 vidhöll nämnden sitt avstyrkande av den begärda taxehöjningen.

Efter en redogörelse för vad som tidigare förevarit i ärendet

anförde PKN därvid:

»I sin framställning till överståthållarämbetet den 17 augusti 1954 om

höjning av drosktaxan har droskbilägareförbundet grundat sina anspråk på

en utredning avseende 395 enbilsåkare. Nämndens beslut den 26 mars 1954

om sänkning av drosktaxan var däremot baserat på uppgifter som inhämtats

från såväl enbilsåkare som flerbilsåkare. I ovanintagna skrivelse till

överståthållarämbetet den 22 oktober 1954 erinrar nämnden om, att nämnden

tidigare hävdat, att taxekalkylen bör omfatta jämväl flerbilsåkare, enär

enbilsåkare icke kan anses vara en ur ekonomisk synpunkt rationell företagareform.

Enligt nämndens mening har ingenting förekommit som givit nämnden

anledning att ändra uppfattning härvidlag. Även om flerbilsåkerierna i

Stockholm icke i och för sig kan anses vara rationellt arbetande företag är

de likväl en effektivare företagareform än enbilsåkerierna. Så länge flerbilsåkerier

faktiskt finns kan nämnden därför icke, med nu gällande riktlinjer

för den prisreglerande verksamheten, bortse från intäkts- och kostnadsläget

vid dessa företag. Nämnden är emellertid medveten om att drosknäringens

nuvarande struktur i Stockholm är beroende på ett ingripande

av statlig myndighet, och att stora svårigheter föreligger att inom ramen

för gällande föreskrifter rationalisera driften. Det synes därför påkallat att

— som nämnden framhållit i remissyttrandet till överståthållarämbetet

frågan om ändrade regler för tillståndsgivningen blir föremål för utredning.

Det synes även berättigat, att intill dess resultat av en sådan utredning

föreligger, hänsyn tages till drosknäringens nuvarande struktur.

Vad därefter angår frågan om de i kalkylen ingående posterna för intäkter

och kostnader vill nämnden framhålla följande.

Den betydelsefullaste och samtidigt mest svårkontrollerade posten i kalkylen

är den årliga inkörssumman. Det är också i fråga om storleken av

detta belopp som åsiktsbrytningarna mellan nämnden och förbundet varit

störst, i fråga om såväl metoden för dess beräknande som dess tillförlitlighet.

Beträffande övriga i kalkylen ingående poster ha meningsskiljaktigheterna

varit av mindre betydelse och dessa poster har också i regel kunnat

åtminstone nöjaktigt kontrolleras. Nämnden framhöll i yttrandet till överståthållarämbetet,

att genom de svårigheter, som uppstod vid insamlingen

av uppgifter för nämndens stickprovskontroll av det inkörda beloppet, det

statistiska värdet av kontrollen blivit avsevärt förringat. Nämnden vill här

erinra om, att nämnden gemensamt med förbundet för denna stickprovskontroll

uttog 15 procent, d. v. s. 65 stycken, av de i förbundets egen utredning

ingående 395 enbilsåkarna. Uppgifterna skulle via förbundet överlämnas

till nämnden. Av dessa 65 uttagna överlämnades till nämnden uppgifter

från 24 företagare. Förbundet förklarade att det icke fanns möjlighet

att tillhandahålla uppgifter från resterande 41 företag. Efter ny uttagnmg

erhölls — fortfarande genom förbundets förmedling — uppgifter från ytterligare

12 företag och efter en tredje ultagning av nu resterande 29 överlämnade

förbundet uppgifter från ytterligare 14. Totalt hade sålunda 50

uppgifter slutligen överlämnats till nämnden. Vidare insamlingsarbete bedömdes

därefter av nämnden som lönlöst. Av de inkomna uppgifterna måsle

senare eu uteslutas från bearbetning. Det bör betonas, all urvalet hela liden

gjordes bland samma 395 företagare som lämnat uppgifter till förbundets

lönsamhetsutredning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Med hänsyn till vad som ovan sagts vill nämnden framhålla, att nämnden

finner det utomordentligt anmärkningsvärt att det förlegat dessa svårigheter

för förbundet att tillhandahålla nämnden det utredningsmaterial

nämnden ursprungligen begärde. Ifrågavarande (55 uttagna företagare ingår

bland dem som kort tid dessförinnan lämnat uppgifter till förbundet, uppgifter

på vilka förbundet ansett sig kunna grunda en framställning till överståthållarämbetet

om höjning av taxan. Om anledningen till att av nämnden

infordrat kontrollmaterial icke kunnat överlämnas har tillfredsställande

förklaring icke kunnat lämnas.

Om tillförlitligheten av det material som slutligen överlämnats för kontroll

må nämnas, att nämnden i flertalet fall kunnat konstatera avvikelser

från av droskägarna lämnade uppgifter i fråga om inkörda beloppets storlek

såväl uppåt som nedåt. I 36 fall hade sålunda vederbörande uppgivit

för lågt inkörsbelopp, därav 7 stycken över 1 000 kronor vardera. Största

avvikelsen uppgick här till 2 064 kronor. I 13 fall hade för högt inkörsbelopp

uppgivits. I ett fall uppgick avvikelsen härvid tili 818 kronor. I övrigt

var avvikelserna av mindre storleksordning.

Det må vidare framhållas, att nämnden hos droskbilägareförbundet begärt

att få taga del av det material som legat till grund för den av förbundet

angivna kostnaden för biltvätt, 1 050 kronor, vilken nämnden icke ansett

sig kunna godkänna. Från förbundet har nämnden därvid erhållit

det beskedet att detta svårligen låter sig göra, enär materialet återlämnats

till företagarna.

På grund av ovan relaterade förhållanden anser sig nämnden starkt

kunna ifrågasätta viljan hos branschen att medverka till eu allsidig belysning

av drosknäringens lönsamhet. Det synes icke osannolikt att om utredningsmaterial

tillhandahållits från de först uttagna 65 företagen, drosknäringens

lönsamhet skulle framstått i en gynnsammare dager än vad den

slutligt genomförda stickprovskontrollen givit vid handen. Nämnden anser

sig därför icke kunna vitsorda den av förbundet förebragta utredningen.

Med denna utgångspunkt vill nämnden betona, att nämnden i sitt yttrande

till överståthållarämbetet allenast verkställt en siffermässig granskning

av det material som droskbilägareförbundet överlämnat till ämbetet.

Som framgår av yttrandet har nämnden icke ansett sig kunna godkänna

varken de värden förbundet framlagt eller det värde på inkörsbeloppet,

som framkommit vid nämndens stickprovskontroll. Överståthållarämbetets

uttalande om, att det av nämnden angivna värdet på inkört belopp, 51 843

kronor, bör ligga till grund vid beräknandet av bruttoinkomsten, synes ge

vid handen att ämbetet i denna del missuppfattat yttrandet.

Vad angår frågan om de i kalkylen ingående tvistiga posterna, d. v. s.

frågorna om bensinrabatt, reparationskostnader och diverse driftskostnader,

ber nämnden att få hänvisa till de beräkningar som i dessa hänseenden

redovisats i ovanintagna skrivelse till överståthållarämbetet. Därutöver må

framhållas, att överenskommelse om sänkning av priserna på bilreservdelar

nu träffats med praktiskt taget hela branschen. Prissänkningarna uppgår

i genomsnitt till 10 procent, vilket överensstämmer med vad nämnden

beräknade i remisssvaret till överståthållarämbetet. Beträffande den av förbundet

angivna kostnaden för biltvätt hänvisar nämnden till vad ovan anförts.

I ovanintagna skrivelse den 1 november 1954 har droskbilägareförbundet

beräknat kostnadsökningarna i samband med nytt kollektivavtal till 2 126

kronor. Nämnden har granskat framställningen och finner för sin del att

kostnadsökningarna kunna uppskattas till högst 1 817 kronor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

47

Överståthållarämbetet uttalar att ämbetet icke kan finna det tillrådligt

att marginalen i taxekalkylen göres alltför knapp med hänsyn till att detta

skulle kunna framtvinga jämkningar i taxebeloppen även vid relativt obetydliga

kostnadsstegringar och inkomstbortfall. Nämnden är väl medveten

om de olägenheter alltför täta ändringar av taxebeloppen skulle föra med

sig, och har därför principiellt intet att invända mot uttalandet. Hänsyn

måste emellertid även tagas till att kostnadssänkningar och inkomstökningar

kunna förekomma. Av nämnden gjorda uppskattningar tyda snarare på en

förbättring än en försämring av drosknäringens lönsamhet i Stockholm under

1953 och 1954 jämfört med 1952.

Vad överståthållarämbetet i övrigt anfört synes icke var av den beskaffenhet

att det enligt nämndens mening kan motivera den av ämbetet föreslagna

taxehöjningen.

Som framgår av vad som ovan anförts anser nämnden att skäl finnes som

tala för, att intill dess resultat av en utredning om rationalisering av tillståndsgivningen

föreligger, hänsyn tages till drosknäringens nuvarande organisation.

Vidare har nämnden väl funnit att drosknäringen i Stockholm

haft att vidkännas vissa kostnadsökningar i samband med det nya kollektivavtalet.

Då nämnden emellertid icke kan tillerkänna den senast framlagda

lönsamhetsberäkningen något vitsord på grund av osäkerheten i grundmaterialet

kan nämnden icke finna, att kravet på en höjning av den nuvarande

taxan blivit styrkt.

Då sålunda något utredningsmaterial av beskaffenhet att kunna utgöra

grundval för omprövning av Kungl. Maj :ts beslut den 7 maj 1954 icke förebragts,

kan nämnden för sin del icke f. n. tillstyrka någon ändring av

nämnda beslut.

Mot beslutet var föredraganden, ingenjören I. Hallström, skiljaktig och

anförde: »Enligt vad ovan anförts har nämnden, ehuru nämnden i princip

uttalat sig för att drosktaxan bör grundas på uppgifter från såväl ensom

flerbilsåkare, likväl uttalat att hänsyn bör tagas till drosknäringens

nuvarande struktur, vilket skulle innebära, att taxan finge grundas enbart

på uppgifter från enbilsåkare. En på dylikt sätt upprättad kalkyl, baserad

på förbundets undersökning för 1953 men med av nämnden justerade och

omräknade värden, ger med de senaste kostnadsökningarna vid nuvarande

taxenivå ett underskott på 738 kronor. Ehuru jag delar den uppfattningen,

att undersökningen på grund av uppgifternas otillförlitlighet icke kan tillmätas

önskvärt värde, anser jag dock att kostnadsökningarna och därav

föranlett kalkylunderskott är av sådan storleksordning att en taxehöj ning

varit motiverad.»

Ärendet remitterades därefter med PKN:s sista yttrande även till ÖÄ.

Under remisstiden inkom droskbilägareförbundet den 13 och den 20 december

1954 med påminnelser, vari förebragtes ytterligare utredning. Även

dessa framställningar remitterades till ÖÄ. Förbundets första påminnelseskrift

bifogades av en av en särskild sakkunnig, civilekonomen Nils östlind,

verkställd kritisk granskning av PKN:s beräkningar och synpunkter i ärendet.

Enligt hans utredning skulle på företagsekonomiska grunder en taxeböjning

med cirka elva procent då vara motiverad. I droskbilägareförbundels

skrift den 20 december 1954 hemställdes under åberopande av Östlinds

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

utredning, att drosktaxan tills vidare måtte fastställas till överensstämmelse

med procenttalet 103/104 i förhållande till drosktaxan före den 24 maj

1954, varjämte bifogades resultatet av en utredning angående kostnaderna

för tvättning av droskbilar i Stockholm, utförd av en marknadsbyrå där.

ÖÄ avgav sitt yttrande den 3 januari 1955 och framhöll därvid, att genom

det nya kollektivavtalet lönekostnaderna för enbilsåkeriernas vidkommande

stigit med belopp, som enligt priskontrollnämndens egna beräkningar synes

böra uppskattas till högst omkring 1 800 kronor. Ämbetet fortsatte:

För ÖÄ står det klart, att ett enbilsåkeri icke kan bära en sådan kostnadsökning

utan en ytterligare taxehöjning utöver den av ämbetet tidigare

förordade, även om ämbetet vid avgivande av sitt förslag om en höjning av

taxan med tre procent förutsatte, att visst utrymme skulle finnas för kommande

utgiftsökningar.

Under beaktande av å ena sidan, att bruttoinkomsten för ett enbilsåkeri

för närvarande torde böra beräknas till i runt tal 52 000 kronor samt å

andra sidan att vissa i droskbilägareförbundets kalkyl ingående utgiftsposter

torde vara relativt gynnsamt beräknade, finner sig ÖÄ för sin del

böra förorda en höjning av gällande taxa med fem procent. Ett bifall till

detta förslag skulle innebära, att drosktaxan komme att ligga mellan två

och tre procent lägre än den vid ingången av år 1953 gällande taxan.

Droskbilägareförbundet inkom därefter med en den 18 januari 1955 dagtecknad

framställning, vari med ändring av tidigare yrkanden hemställdes,

att drosktaxan i Stockholm måtte höjas på sådant sätt, att den kom att överstiga

den före den 24 maj 1954 gällande taxan med fem procent.

Kungl. Maj :t fann i beslut den 28 januari 1955 vad i ärendet förekommit

icke föranleda någon åtgärd.

Såsom framgår av handlingarna i förevarande ärende fann PKN vintern

1954 i skattemyndigheternas många åtal mot droskägare i Stockholm för

oriktiga deklarationer ett tillräckligt motiv för PKN att undersöka om drosktrafiktaxan

därstädes vore för hög. Utskottet finner detta naturligt. Att

nämndens hastiga ingripande när den i mars 1954 nedsatte taxan med tolv

procent innebar ett överskridande av dess lagliga befogenhet vill utskottet

med hänvisning till redogörelsen här ovan blott konstatera. Den omständigheten,

att Kungl. Maj :t sedermera begränsade taxesänkningen till sju procfent,

måste enligt utskottets mening tydas så att Kungl. Maj:t icke fann

den av PKN förebragta utredningen helt övertygande. Rörande taxefrågan

under denna dess första fas — fram till dagen för konseljbeslutet den 14

maj 1954 — vill utskottet härutöver icke göra något annat uttalande än att

det synes egendomligt att ingripandet begränsades enbart till Stockholm med

omgivningar. Även om förhållandena i huvudstaden och andra delar av landet

skifta och även om en speciell, högre taxa varit gällande för Stockholm,

måste dock så många för hela landet likartade pris- och kostnadstendenser

ha varit för handen, att den för en offentlig verksamhet självklara fordran

på en likartad behandling av en viss samhällsgrupp från statliga myndigheters

sida bort kräva, att åtminstone en undersökning av förhållandena an
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

49

norstädes än i Stockholm kommit till stånd. Såvitt utskottet fått sig bekant

har någon sådan djupgående undersökning ej gjorts och i vart fall ej offentligt

redovisats.

När det gäller taxefrågans fortsatta handläggning har utskottet inte ansett

sig kunna gå in i prövning av de olika kostnadskalkyler, som föreligga.

Utskottet vill endast taga upp frågan om rättmätigheten av Kungl. Maj :ts

beslut den 28 januari 1955, enligt vilket alla omkostnaderna för de avsevärda

lönestegringarna läggas på droskägarna. Utskottet vill härvid fastslå följande

fakta:

Enligt PKN:s uppfattning borde överskottet utgöra 1 468 kronor, d. v. s.

tio procents avkastning av investerat kapital. Med utgångspunkt härifrån

konstaterar nämnden i sitt yttrande den 22 oktober 1954, att dess egen

kalkyl — före lönestegringen — i dåvarande läge blott gav ett överskott på

1 113 kronor. Enligt nämndens mening talade detta för att sänkningen av

taxan borde ha begränsats till sex procent. Främst med hänsyn till kalkylens

osäkerhet fann nämnden emellertid denna differens alltför ringa för att

påkalla en justering av taxan. Efter lönestegringarna, som droskbilägareförbundet

beräknade till 2 126 kronor och nämnden till högst 1 817 kronor

per bil och år, uppstod enligt nämndens egna siffror en förlust på över 700

kronor. Icke förty ansåg nämnden — i motsats till föredraganden —• att någon

höjning av taxan ej kunde tillstyrkas.

Utskottet har här ovan hållit sig uteslutande till de siffror som äro PKN:s

egna; utskottet tager sålunda härvid ej hänsyn till att riktigheten av dessa

siffror på nästan varje punkt bestritts av droskbilägareförbundet, liksom ej

heller till kalkylerna från den av förbundet anlitade företagsekonomen, vilken

i sina undersökningar kommit till det resultatet att taxan i stället för

att sänkas under den gamla i stället bort höjas över den gamla taxans nivå.

Utskottet bortser även ifrån den — psykologiskt i så fall lättbegripliga —

möjligheten, att nämnden efter att tidigare ha blivit desavouerad av regeringen

till det yttersta velat pressa siffrorna i en för nämnden förmånlig

riktning.

Utskottet har vidare av handlingarna bibragts det intrycket — även om yttrandena

ej äro fullt klarläggande i denna del — att PKN ej blott i de kalkyler,

som lågo till grund för dess försök till sänkning av taxan med tolv

procent, utan även i de kalkyler, på vilka dess meddelande om en sänkning

med sex procent såsom det riktigaste baserades, tagit även flerbilsdroskägarna

med i beräkningen. Detta måste innebära att kalkylen motsvarar ett

genomsnitt av inkomsterna för flerbilsåkarna och enbilsåkarna. Eftersom

de förra enligt nämnden bättre kunna utnyttja sina fordon och därigenom

erhålla en större avkastning, måste följaktligen genomsnittsinkomsten för

enbilsåkarna ligga något under detta genomsnittstal. Kungl. Maj:t har dock

icke godtagit denna nämndens utgångspunkt utan ansett att taxan hör utformas

med hänsyn blott till enbilsåkarna, eftersom dessa utgöra mer än 80

procent av droskägarna och eftersom enligt tidigare beslut nya rättigheter

4 llihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. 2 avel. Nr 16

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

skola beviljas endast gamla, förtjänta chaufförer såsom ett led i en planmässig

pensionering av kåren. Enligt utskottets uppfattning kan ingen anmärkning

riktas mot Kungl. Maj :t härför. Vad PKN anfört rörande behovet

av en förändring av strukturen hos droskbilsnäringen i Stockholm i riktning

mot större enheter saknar betydelse i ärendet, enär en sådan omläggning

— om den verkligen vore möjlig eller rekommendabel — ej kan genomföras

förrän efter en tid och alltså ej kunnat påverka faktorerna för

taxesättningen under den nu aktuella tiden. Såvitt det framgår av handlingarna

har priskontrollnämnden i sitt sista yttrande (den 3 januari 1955)

ej ansett sig böra göra någon omräkning av kalkylerna, trots att den finner

det i förevarande läge »berättigat» att ta hänsyn till den förhandenvarande

strukturen av droskbilsnäringen.

När PKN trots lönestegringen ej ansåg sig kunna tillstyrka en höjning av

taxan, har den som motiv härför hänvisat till svårigheterna att få in tillförlitligt

utredningsmaterial från droskägarna. Uppenbarligen har nämnden

mött visst motstånd från droskägarehåll i sina undersökningar. Den

omständigheten att en del av de inkomna 50 svaren visade sig innehålla för

låga och en annan del för höga inkomster synes dock inte göra detta material

mindre tillförlitligt än de summariska kalkyler, som nämnden stödde

sig på när den hastigt påbjöd en taxesänkning av tolv procent, synnerligast

som nämnden i sitt yttrande i oktober 1954 företog en rad korrektioner av

de inkomna deklarationerna.

Som ovan framhållits följde Kungl. Maj :t den 28 januari 1955 PKN:s förslag,

när den motsatte sig att den avsevärda lönestegringen skulle få påverka

taxan trots att kalkylerna enligt nämndens egna beräkningar visade ett underskott

för företagarna. Enligt de promemorior som upprättats inom handelsdepartementet

skulle i det då uppkomna läget en höjning av taxan med

fyra procent ungefärligen ha givit droskägarna den vinst, som nämnden

uppställt som skälig. ÖÄ:s samtidiga förslag avsåg, som det framhållits här

ovan, en höjning med fem procent. Problemet rör sig härvid i första hand

om huruvida en lönestegring — som för övrigt hade retroaktiv karaktär •—

i den förhandenvarande situationen kunde betecknas såsom rimlig. Utskottet

vill vid bedömandet härav endast hänvisa till det faktum att droskägarna

både före och efter löneuppgörelsen haft stora besvärligheter att förvärva arbetskraft;

utan denna löneförbättring skulle stor risk ha uppstått att taxirörelsen

inte kunnat upprätthållas i en för en storstad behövlig omfattning.

I andra hand gäller frågan, huruvida avsevärda lönestegringar, även om de

åsamka näringens företagare förluster på rörelsen, helt skola bäras av dessa

i sådana fack, där fri konkurrens ej råder eller där prissättningen är beroende

på taxor eller andra prisreglerande åtgärder från statliga myndigheters

sida. Utskottet kan icke finna detta skäligt. Utskottet vill erinra om att

statsmakterna tillämpat andra principer när det gällt t. ex. sockernäringen,

jordbruket eller skogshanteringen. Då ha statsmakterna i liknande fall sedan

många år företagit en justering uppåt av producentpriserna. Endast på detta

vis har det varit möjligt att lyfta typiska låglönegrupper. Vare sig man an
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

51

ser denna metod lämplig eller inte måste den enligt utskottets mening bli

en ofrånkomlig följd av näringsregleringar. Det förhållandet att en företagargrupp

är liten kan rimligen inte få föranleda de statliga myndigheterna att

frångå principer, som regelmässigt tillämpas när det gäller större grupper,

utan snarast bör detta förhållande skärpa riksdagens vaksamhet över grundsatsen

om alla gruppers likartade behandling.

På grund härav gör utskottet en anmälan jämlikt RF § 107 mot statsrådet

och chefen för handelsdepartementet för att denne i konseljen den 28

januari 1955 tillrått Kungl. Maj :t att följa priskontrollnämndens förslag,

när denna avstyrkte en justering uppåt av drosktaxorna i Stockholm, trots

att den träffade löneuppgörelsen inom droskfacket med utgångspunkt från

nämndens egna kalkyler pålagt droskägarna, enkannerligen enbilsåkarna,

så stora kostnadsstegringar, att överskottet på rörelsen förbytts i underskott.

C. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan utan åberopande

av § 107 regeringsformen

VII.*

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 november 1954.)

av herrar von Friesen och Hammar, vilka anfört:

På förslag av föredragande departementschefen, statsrådet Persson, utnämnde

Kungl. Maj:t den 19 november 1954 danske medborgaren, dr med.

och tandläkaren John Hertz till professor i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan

i Stockholm.

Enligt § 28 regeringsformen äger Konungen att i statsrådet utnämna och

befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och

lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar.

Från denna bestämmelse fanns beträffande ämbeten inom riket ursprungligen

endast ett undantag nämligen för militära ämbeten, uti vilka Konungen

fick nyttja utländska män av »sällsynt skicklighet», dock icke till kommendanter

i fästningarna. Vid riksdagen 1853—1854 genomfördes emellertid

den grundlagsändring, som givit paragrafen dess i detta hänseende oförändrade

lydelse: »Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande,

eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna,

de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare-

och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd

* Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Hällgren, Damström, Pettersson,

Weiland, Herlitz, Fritiof Karlsson, Olsén och Sigfrid Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Fast, Norén, Håstad, Jonsson i

Havcrö, Olsson i Mora, Larsson i Julita, Hammar och Andersson i Brämhult.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även

utländske män och kvinnor av utmärkt förtjänst».

I samband med besättandet 1953 av professuren i nationalekonomi vid dåvarande

Göteborgs högskola, varvid bland de sökande fanns en utlänning

och fråga väckts om kallelse till befattningen av professor i ämnet vid annan

högskola, avgav professorn i statskunskap vid högskolan, Jörgen Westerståhl,

ett votum, vari han, bland annat, anförde:

»Enligt regeringsformen § 28 fordras att utlänning, som erhåller svensk

akademisk befattning, inte bara på grund av principen om förtjänst och

skicklighet skall äga företräde framför andra sökande, utan också att han

skall vara av ''utmärkt förtjänst’. Av förarbetena till stadgandet, av grundlagskommentatorernas

uttalanden samt av åtskilliga yttranden, som avgivits

i samband med prövning av utlännings ansökan att erhålla svensk

akademisk befattning, framgår, att man ansett sig böra ställa särskilt höga

krav på utlännings kompetens (kurs. här). Även om det uppenbarligen är

ogörligt att ge en för olika tider och tillfällen entydig precisering av detta

kravs innebörd, torde man likväl vara berättigad att i detta uttryck inlägga

ej blott en fordran på kompetens eller ''uppenbar kompetens’ utan något

väsentligen mera — i varje fall då brist ej råder på kompetenta svenska sökande

(kurs här).»

Den 8 oktober 1953 besvarade statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

en interpellation i första kammaren av herr Sjödahl angående

villkoren för kallelse till professur, och interpellationssvaret utgjorde huvudsakligen

en redogörelse för vad Westerståhl hade anfört i sitt ovannämnda

votum.

Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 30 juni 1944 (nr 572) för tandläkarinstitutet

gälla vid tillsättande av professorsbefattningar vid institutet bland

annat följande bestämmelser:

20 § 2. Professor och laborator tillsättas av Kungl. Maj :t på förslag av

lärarrådet och sedan karolinska institutets lärarkollegium och kanslern yttrat

sig över förslaget.

26 § 4. Lärarrådet äger att, om skäl därtill äro, hos kanslern göra framställning

om utseende av specialsakkunnig för granskning av viss del av sökandes

produktion.

30 § 2. Där en eller flera till befattningen skickliga sökande finnas, skall

lärarrådet upprätta ett samfällt förslag. Finnes flera till befattningen skickliga,

skall omröstning anställas om varje förslagsrum för sig, därvid början

göres med första rummet. Å vart förslagsrum varde den sökande uppförd,

som härtill erhållit flera röster än övriga sökande var för sig. Vid lika röstetal

vare ordförandens röst avgörande.

31 §. Vid upprättande av förslag, som i 30 § omförmäles, skall avseende i

första rummet fästas vid graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos

de sökande i det eller de ämnen, som befattningen omfattar. Vid bedömandet

av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn jämväl tagas till ådagalagd

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16 53

förmåga att meddela vetenskaplig undervisning av den art, institutet avser

att giva.

Prövas skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, må hänsyn

även tagas till tjänstetid såsom lärare vid institutet eller annan högskola

samt till annan verksamhet, vilken kan anses öka lämpligheten för den sökta

befattningen.

33 § 1. Innehavare av professorsbefattning skall vara legitimerad tandläkare.

Befattningen såsom professor i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i

Stockholm ledigförklarades 1953 med anledning av den tidigare innehavarens,

professor Olof Norberg, förestående inträde i emeritiåldern. Vid ansökningstidens

utgång, den 3 augusti 1953, hade såsom sökande till professorsbefattningen

anmält sig

1) professorn i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Malmö, med. dr Carl

Hilding Björn,

2) docenten i parodontologi, avdelningstandläkaren vid avdelningen för

tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Stockholm, med. dr Arne Richard

Forsberg,

3) danske läkaren och tandläkaren, dr med. John Hertz, samt

4) laboratorn vid avdelningen för tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i

Stockholm, odontologie dr Nils Berghagen, som emellertid sedan återkallade

sin ansökan.

Kungl. Maj :t förklarade den 7 augusti 1953 med anledning av en av Hertz

gjord ansökning hinder icke möta för att av denne ingiven ansökning till

professorsbefattningen upptoges till behandling i vederbörlig ordning.

Sedan rektorsämbetet vid tandläkarhögskolan i Stockholm hos lärarkollegiet

vid tandläkarhögskolan i Malmö anhållit om förslag å sakkunniga i

ärendet, föreslog sistnämnda lärarkollegium såsom sakkunniga professor

Olof Norberg, d. v. s. ifrågavarande professurs tidigare innehavare, rektorn

vid och professorn i kirurgi vid Danmarks Tandlsegehpjskole i Köpenhamn

Erik Husted och professorn i kirurgi vid Lunds universitet, överläkaren

i Malmö Helge Wulff. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

beslöt emellertid att till sakkunniga utse professor Norberg, professorn i

kirurgi vid karolinska institutet J. P. Strömbeck och professorn i tandkirurgi

vid Helsingfors universitet Juuso Kivimäki. Samtliga sakkunniga förklarade

sig villiga att mottaga sakkunniguppdraget.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm beslöt härefter att hos

universitetskanslern hemställa om befrielse för sökanden Björn från skyldigheten

att avlägga föreskrivet lärarprov. Kungl. Maj :t biföll denna ansökan.

Den 17 november 1953 ingåvo de tre sakkunniga en skrivelse till lärarkollegiet

med anhållan, att specialsakkunnig måtte utses för bedömning av

vissa neurofysiologiska arbeten i sökanden Björns produktion, varvid framhölls,

att en granskning av dessa av en på detta område speciellt sakkunnig

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

skulle utgöra ett värdefullt stöd för de av kollegiet utsedda sakkunnigas bedömanden.

Under åberopande av vad de sakkunniga sålunda anfört anhöll

lärarkollegiet med stöd av 26 §'' 3 punkten (rätteligen 4 punkten) i stadgan

för tandläkarinstitutet den 30 juni 1944 i skrivelse till universitetskanslern,

att denne måtte utverka tillstånd för kollegiet att utse en specialsakkunnig

för granskning av de nämnda arbetena. Sedan universitetskanslern meddelat

tillstånd att tillkalla en specialsakkunnig, beslöt lärarkollegiet att anmoda

de sakkunniga att till kollegiet inkomma med uppgift rörande dels vilka arbeten,

dels i vilka frågor i sålunda angivna arbeten den specialsakkunnige

borde avgiva yttrande, samt att i avbidan härpå bordlägga frågan om utseende

av specialsakkunnig.

De sakkunniga, professorerna Norberg och Strömbeck med instämmande

av Kivimäki, inkommo därefter till lärarkollegiet med uppgift rörande dels

vilka arbeten, dels de frågor i dessa arbeten, över vilka den specialsakkunnige

borde avgiva yttrande. Lärarkollegiet beslöt den 20 januari 1954 att till

specialsakkunnig i befordringsärendet utse professorn vid veterinärhögskolan

Yngve Zottennan.

Professor Zottennan avgav den 12 mars 1954 begärt yttrande, vari han

granskar Björns gradualavhandling »Electrical excitation of teeth», 1946,

dennes arbeten rörande lokalanästesi samt en vetenskaplig diskussion mellan

herrar Ekmanner, Raud och Björn.

Professor Zottennan slutar sitt yttrande:

»De sakkunniga ha i en skrivelse av den 19 januari 1954 till lärarkollegiet

vid tandläkarhögskolan antytt att de erfarenheter som vunnits vid olika

kliniker av Björns retningsmetod ''varit mycket varierande och resultaten

syns osäkra, ej sällan svårbedömda'' och hänvisa till det ovan nämnda av

Ekmanner publicerade preliminära meddelandet om de två för trigeminusneuralgi

opererade fallen.

Av vad jag ovan anfört torde framgå att Ekmanners fynd ej kan sägas

vara ''förbryllande'' i någon nämnvärd grad om man bara gör ldart för sig

skillnaden i konstruktion och arbetssätt mellan de två använda stimulatorsapparaterna.

Vad sedan beträffar den av sakkunniga framförda åsikten att det skulle

föreligga ''en påtaglig oklarhet beträffande Björns personliga insats’ kan

jag ej dela densamma. Det framgår ju med all önskvärd tydlighet av Björns

gradualavhandling att han tagit initiativet till stimulatorns konstruktion,

vilken i och för sig är av inom elektroniken helt vanligt slag. Björns förtjänst

är ju betydligt större i det att han ju använt sin apparat till att utveckla

kvantitativa metoder för undersökning av tändernas sensibilitet, eu

fråga av given betydelse för såväl forskning som klinik. Jag anser att Björn

vid utarbetandet av sin metod för testning av tändernas sensibilitet har utfört

ett förträffligt arbete, som vittnar om goda insikter i hithörande områden

av neurofysiologien och dess arbetsmetoder och i övrigt om en hög

grad av vetenskaplig kritik och skicklighet.»

Zottermans yttrande delgavs de tre sakkunniga, varefter dessa i maj 1954

inkommo med sakkunnigutlåtanden.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

55

Professor Norberg gör i sitt utlåtande efter att ha granskat var och en av

de tre kvarstående sökandenas utbildnings-, tjänste- och vetenskapliga meriter

följande sammanfattning.

»Samtliga sökande finner jag ha styrkt sin behörighet att söka befattningen,

enär i Kungl. Maj:ts stadga, § 33, moment 1, härom står utsagt: »Innehavare

av professorsbefattningen skall vara legitimerad tandläkare.»

Beträffande examensmeriter ha professor Björn och dooent Forsberg,

utom tandläkarexamen fullständig medicinsk utbildning och äro med. doktorer,

en, doktor Hertz, är dansk tandläkare, läkare och dr. med.

Beträffande övriga utbildningsmcriter är det tydligt, att Hertz ligger avsevärt

framför sina medsökande, framför allt när det gäller allmänt kirurgisk

utbildning. Han är sålunda dansk speciallärare i såväl kirurgi som käkkirurgi,

under det att Björns och Forsbergs kirurgiska utbildning synes

vara relativt kort.

Till sin meritförteckning har Hertz fogat en skrivelse, som inte kunnat

undgå min uppmärksamhet. Den gäller tillsättandet av professuren i kirurgi

vid Danmarks Tandlsegehpjskole 1942 och är undertecknad av förutvarande

professorer i detta ämne. — Av nio sökande ha dessa sakkunniga

placerat trenne i en klass för sig, och av dessa trenne anse de utan tvekan

Hertz som den mest meriterade för professorstjänsten.

Även om förhållandena i Sverige och Danmark i berörda hänseende inte

kunna helt jämföras, betraktar jag dock detta uttalande av Danmarks förnämsta

sakkunskap på området som en tydlig manifestation av Hertz’ kvalifikationer

för en akademisk lärarbefattnng av denna art.

I fråga om tjänstgöringens längd vid tandläkarhögskola och tandkirurgisk

avdelning är Forsberg Björn överlägsen med ca 10 år mot Björns ca

6 Va år. Hertz uppvisar i detta hänseende inga tjänstemeriter.

Beträffande vetenskapliga meriter i form av från trycket utgivna skrifter

anser jag Hertz vara sina medsökande överlägsen, framför allt när det gäller

ämnet kirurgi. — Betraktar man dessa meriter ur tandkirurgiens synvinkel

blir förhållandet något annorlunda. Av Hertz’ många skrifter (av honom

ensam utgivna och samtliga i tryck) kunna sju anses ha betydelse föi

tandkirurgien. Av dessa sju äga tre ett betydande kvalitativt värde under

det att de övriga fyra ha en mer kompilatorisk karaktär. Jag anser salunda

hans gradualavhandling vara ett synnerligen gott specimen, likaså hans undersökning

över adamantinomen samt, om än i mindre grad, arbetet över de

muco-sekretoriska tumörerna.

Björns skrifter äro många till antalet och sträcka sig över skilda områden,

även tandkirurgien. Emellertid äro de till sin natur växlande. Huvudarbetet,

gradualavhandlingen, gäller tandens retbarhet för elektriska impulser.

Om dess värde för tandkirurgien ur såväl teoretisk som framför allt

praktisk synvinkel har jag i det föregående utförligt uttalat mig. Liknande

värdeomdöme kan också, om än i skiftande grad, ges beträffande de skrifter

som på ena eller andra sättet höra samman med detta huvudarbete. —

--Vissa av Björns arbeten ha samma eller liknande innehåll —;

andra äga huvudsakligen ett praktiskt-kliniskt värde---, medan eu är

eu skäligen enkel kasuistik.

Sex av Björns vetenskapliga skrifter föreligga endast i manuskript. \ issa

av dem äro tillkomna i »team work», något som naturligtvis kan vara värdefullt

under förutsättning att vars och ens personliga insats tydligt kommer

till synes. Detta kan tyvärr inte alltid sägas vara fallet med Björns skrifter,

vilket i någon mån försvårar deras bedömning. Man kan ej heller frigöra

sig från intrycket, att Björns senare arbeten, särskilt de i manuskript,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

tillkommit under en viss forcering, som medfört att idérikedom och kritisk

bedömning ej alltid hållit jämna steg.--• —

Ej heller Forsbergs samtliga skrifter föreligga i tryck. De beröra nästan

samtliga tandkirurgiens och parodontologiens område och göra i sin helhet

ett gediget intryck. Forsbergs styrka i vetenskapligt hänseende ligger mindre

i originalitet när det gäller frågeställning och uppläggning än i en synnerligen

klar och redig framställningsförmåga.---

Vid bedömandet av de sökandes vetenskapliga skicklighet, dokumenterad

i utgivna skrifter, anser jag Hertz de båda andra överlägsen. Även med hänsyn

tagen till att hans skrifter i stor utsträckning icke ligga inom den egentliga

tandkirurgien omfatta de dock ett mycket stort område, framför allt den

allmänna kirurgien, samt synas vara av en sådan kvalitet, att jag finner

dem utgöra tydligt bevis på den sökandes förmåga att i skrift framlägga

sina betydande kunskaper inom medicinens olika områden. Det hade dock

varit önskvärt, att Hertz producerat mera inom den egentliga tandkirurgien

och parodontologien, framför allt som han inte tycks ha innehaft någon lärarbefattning

vid undervisningsanstalt för tandläkare. Denna begränsning

kom nämligen i viss mån till synes i samband med hans praktiskt-kliniska

prov, till vilket jag senare återkommer.

Efter Hertz finner jag Björn och Forsberg likställda. Visserligen kan

Björn uppvisa en kvantitativ överlägsenhet, men denna uppväges av att Forsbergs

skrifter till huvudsaklig del ligga inom tandkirurgi och parodontologi

samt äro karakteriserade av gedigenhet och klar framställning.

Av de sökande ha tvenne avlagt lärarprov under det att den tredje, nämligen

Björn, därifrån hade erhållit befrielse.

Forsbergs föreläsnings prov liksom hans praktiskt-kliniska prov kännetecknas

av kunnighet, klarhet och reda. Jag anser Forsbergs lärarprov som

mycket goda.

Hertz’ föreläsningsprov kännetecknades av gedigna kunskaper och en

fascinerande framställningskonst, medan hans praktiskt-kliniska prov inte

gjorde fullt samma goda intryck. Här framträdde enligt min mening en viss

brist på undervisningsvana.

Som slutomdöme beträffande de sökande till den ledigförklarade professuren

i tandkirurgi vid Tandläkarhögskolan i Stockholm, professorn, med.

doktorn och tandläkaren Hilding Björn; docenten, med. doktorn och tandläkaren

Arne Forsberg samt dr med. och tandlaege John Hertz, får jag härmed

anföra följande:

1:o JaS anser samtliga ha styrkt sin behörighet att söka professuren;

2:o jag anser likaledes samtliga ha styrkt sin kompetens till densamma

och föreslår att de uppföras på förslagsrum.

I första förslagsrummet placerar jag dr med., tandlaege John Hertz med

hänsyn till hans allsidiga och framstående vetenskapliga författarskap;

i andra förslagsrummet placerar jag jämnställda professorn, med. doktorn

och tandläkaren Hilding Björn samt docenten med. doktorn och tandläkaren

Arne Forsberg.»

Professor Strömbeck gör i sitt utlåtande följande sammanfattning om envar

av de sökande.

■»Sammanfattande får jag här framhålla att professor Björn ytterligare

styrkt sin kompetens genom den vetenskapliga produktion han presterat efter

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

57

den förra konkurrensen till en lärostol av samma slag. Hans arbeten äro

kanske av något ojämn beskaffenhet och inånga av de i manuskript föreliggande

äro rätt ofullständigt genomförda, men det kvarstående intrycket är

att han på ett mycket gott sätt styrkt sin vetenskapliga kompetens.

Professor Björn blev av kansler på framställning av tandläkarhögskolans

lärarkollegium befriad från avläggande av lärarprov. Den undervisningsvana

han måste ha förvärvat under sin omkring fyraåriga tjänstgöring på motsvarande

lärostol i Malmö borgar för en mycket god förmåga att meddela

vetenskaplig undervisning samt en synnerligen god praktisk förmåga inom

professurens ämnesområde.

Sammanfattande kan om docent Forsbergs vetenskapliga produktion sägas

att den ej är omfattande, men rymmer flera värdefulla arbeten såsom doktorsavhandlingen

och de i manuskript föreliggande paradentosarbetena, där

han genomgående arbetar med kliniska metoder och strävar till ökad exakthet

i materialets bedömande.---

Docent Forsbergs lärarprov visade genomgående god undervisningsför
måga.

Den praktiska meriteringen inom ämnesområdet finner jag väl styrkt

genom årslång kirurgtjänstgöring efter med. lic. examen samt mångårig

verksamhet inom tandkirurgien vid högskolan.

Med hänsyn till sålunda ådagalagd vetenskaplig skicklighet och förmåga

att meddela vetenskaplig undervisning anser jag docent Forsberg hava

styrkt sin kompetens till det sökta ämbetet.

Sammanfattande kan beträffande John Hertz’ vetenskapliga produktion

sägas att tyngdpunkten ligger i hans doktorsavhandling och anslutna arbeten

ifrån benpatologiens område, nämligen skorbutiska tandförändringar

och käktumörer. Vidare märkes strumaarbetena, som äro av gott vetenskapligt

värde. Den övriga produktionen består väsentligen i korta kasuistiska

meddelanden, vanligen av enstaka fall där dock litteraturstudium och

noggrann framställning ge arbetena ett visst vetenskapligt värde.

Doktor Hertz lärarprov voro genomgående av god kvalitet, utvisande en

bred allmänmedicinslc orientering och voro väl avpassade för informering

av odontologie studerande om det viktiga gränsområdet mellan allmän-medicin

och odontologi.

För den kliniska föreläsningen hade han valt ämnet: »De praecancerösa

bildningarna i munnen med särskild hänsyn till tandläkarens roll i cancerprofylaxen.

» Han gav en glänsande framställning över detta område som

han suveränt behärskade rent allmänmedicinskt. Framställningen var fullständig

och säkerligen mycket lämpad för odontologisk undervisning.

Som ett slutomdöme om doktor John Hertz’ skicklighet för en professur

i tandkirurgi vid tandläkarhögskolan i Stockholm vill jag framhålla att

flertalet av hans arbeten utan tvekan tillhöra det bästa som förelagts till

denna konkurrens. Detta framgår särskilt då han arbetar med patologiskanatomisk

metodik. Flera av hans bästa arbeten falla inom ämnesområdet.

Hans undervisningsskicklighet är även synnerligen väl styrkt. Däremot kan

ett visst tvivel enligt min mening råda om hans praktiska kompetens för

tandkirurgi, sådan den bedrives vid svenska tandläkarhögskolor. Jag anser

dock att doktor Hertz är kompetent till det sökta ämbetet.

Jämförelse mellan de sökande. Den praktiska skickligheten inom ämnesområdet

bör enligt min mening beaktas vid bedömande av den vetenskapliga

skickligheten för professur i ett kliniskt ämne såsom tandkirurgi.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

De kvarstående sökandena äro samtliga legitimerade läkare (Björn, Forsberg

och Hertz). Alla ha allmän kirurgisk utbildning, varvid Hertz är överlägsen.

Däremot har Hertz styrkt endast obetydlig praktisk verksamhet inom

ämnesområdet medan de båda medsökandena besitta betydande sådan, speciellt

Björn.

Beträffande vetenskaplig skicklighet, ådagalagd i framlagda skrifter, är

Hertz otvivelaktigt överlägsen. En stor del av hans värdefullaste produktion

faller inom ämnesområdet. Björn bör enligt min mening ha företräde

framför Forsberg i vetenskapligt hänseende och jag bygger härvid främst

på hans doktorsarbete, som betecknade en pioniärinsats. Även hans arbeten

över lokalanestetica måste beaktas såsom goda.

Då doktor Hertz, särskilt om man beaktar hans mindre goda praktiska

kompetens på ämnesområdet, ej kan sägas besitta den utmärkta förtjänst

som regeringsformens § 28 kräver för utnämnande av utländsk man till

svenskt ämbete, anser jag att han trots sin goda vetenskapliga kompetens ej

kan ifragakomma. Av de återstående två sätter jag Björn före Forsberg.

Sammanfattning. Sålunda förklarar jag sökandena: Björn, Forsberg och

Hertz kompetenta till professur i tandkirurgi samt uppför på förslag till det

sökta ämbetet:

1. Professor Hilding Björn.

2. Docenten, med. dr Arne Forsberg.

Doktor Hertz anser jag ej kunna uppföras på förslag.»

Professor Kivimäki gör i sitt utlåtande följande uttalanden om de olika

sökandenas kvalifikationer:

»På grund av föregående finner jag, att alla besitta en lång praktisk utbildning,

men man kan dock i detta hänseende finna rätt stora differenser

mellan aspiranterna. Vid bedömning av deras inbördes förhållande måste

man till först fastställa, hurudan skolning är bäst lämpad för ifrågavarande

befattning.

Det är klart, att man måste bra behärska det nuvarande utvecklingsstadiet

av tandkirurgin, men när man tager i betraktande, huru snabbt också

tandkirurgin utvecklat sig under de senaste åren och troligen kommer att

göra det även i framtiden, är det synnerligen viktigt enligt min mening att

ledaren av den tandkirurgiska avdelningen besitter kunskaper också i allmän

kirurgi.

Om man då följer de ovannämnda principerna, skulle jag på första plats

ställa prof. Björn och docent Forsberg. Dr Hertz besitter en vidsträckt allmän

kirurgisk, patologisk-anatomisk och allmän röntgenologisk skolning,

men har, såsom ovan antytts, endast ringa tandkirurgisk meritering. De två

förstnämndas inbördes förhållande är däremot svårare att bedöma. Båda ha

ungefär lika stora om och icke alltför omfattande meriter i allmän kirurgi

och som allmän praktiker.

Dr Forsberg har bakom sig en 10-årig karriär vid tandkirurgiska avdelningen

i Stockholms högskola, varav han verkat över 3 år som ställföreträdande

laborator. Prof. Björn har verkat nästan 5 år vid sagda högskola,

men därav endast 2 år 3 månader vid tandkirurgiska avdelningen. Bemärkas

bör dock, att prof. Björn har en över 4-årig praktik av ledandet av tandkirurgiska

avdelningen vid Malmö högskola, vilken befattning torde mot
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

59

svara den. nu ifrågavarande tjänsten. Av rektorn i sagda högskola har han

erhållit berömligt vitsord för sin befattning som avdelningens ledare. Under

hans ledning har även publicerats flera avhandlingar av verkställda forskningar

från den tandkirurgiska avdelningen vid högskolan i Malmö.

Huruvida man då ställer i första rummet en långvarig tjänstgöring på

•den tandkirurgiska avdelningen delvis med en ganska självständig ställning

som laborator, men dock under ledningen av en professor, eller en kortare

självständig ställning som ledare för en likadan avdelning, är naturligtvis

en sak, som är svår att avgöra. Dock är det min åsikt, att prof. Björns ställning

som självständig ledare av avdelningen ställer honom i någon mån

framom dr Forsberg.

Prof. Björn har en ansenlig vetenskaplig produktion, som emellertid ger

anledning till några anmärkningar. Han besitter lust för experiment, men

man tycker sig skönja hos honom en viss brist på sådan kritik som är av

nöden för att draga slutsatser av sina experiment och att fastställa experimentens

mening och resultat, såsom bl. a. i arbetena Nr. 15 och 25. Det är

även svårt att bedöma sådana arbeten, vilka gjorts av flera personer. Om

även ett dylikt »team-work» är nuförtiden populärt, giver det dock icke en

tydlig bild av prof. Björns andel i saken. Jag har redan omnämnt de dubier,

som existera beträffande hans avhandling. Hans bästa arbeten i mitt tycke

äro de, vilka behandla hans forskningar på anaestesins område.

Många av hans publikationer äro i hans egen utsago preliminära tillkännagivanden.

Trots dessa anmärkningar kan jag dock såsom min åsikt framföra, att

han är kompetent för den ledig anslagna tjänsten.

Docent Forsbergs vetenskapliga publikationsverksamhet är relativt ringa.

Då han emellertid i sina forskningar behandlat frågor av vitalt intresse för

tandkirurgin, kan jag anse honom vara kompetent för tjänsten han ansökt.

Dr Hertz har en omfattande och god vetenskaplig produktion. De flesta

av hans arbeten äro dock av allmän-kirurgiskt intresse. Hans arbe
ten

angående adamantinom och slembildande tumörer äro även värdefulla

tillägg i tandkirurgin.

På grund härav, och i betraktande av hans stora vetenskapliga produktion

i storkirurgin, anser jag honom fylla de fordringar, som kräves för att vaia

vetenskapligt kompetent till ifrågavarande professur.

Vad den vetenskapliga skickligheten beträffar, anser jag att Dr Hertz

borde sättas på första platsen. Visserligen ligger största delen av hans vetenskapliga

produktion på det allmänkirurgiska området, men han har också

flera förtjänstfulla arbeten inom tandkirurgin.

Prof. Björns produktion ådagalägger ett berömligt intresse för frågor på

tandkirurgins område, vilket även bevisas av hans talrika arbeten. Såsom

jag dock redan omnämnde, finner man i flera av dem en brist på nödig kritik

och många av dem äro blott preliminära meddelanden angående fortsatta

forskningar.

Docent Forsbergs vetenskapliga produktion är relativt liten. I min åsikt

äro dock hans forskningar omsorgsfullt gjorda och han har dragit rätta slutsatser.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Även om deras vetenskapliga kapacitet är svag anser jag dock de båda

senast nämnda vara kompetenta för den ifråga varande professuren. Jag

skulle ställa dem på ungefär samma nivå, men tack vare prof. Björns forskningar

i synnerhet på anaestesins område skulle han kunna ställas något

framom doc. Forsberg.»

De sakkunniga hade sålunda uppfört de sökande på förslagsrum enligt

följande:

Kivimäki: 1. Hertz, 2. Björn, 3. Forsberg;

Norberg: 1. Hertz, 2. Björn och Forsberg;

Strömbeck: 1. Björn, 2. Forsberg samt att Hertz på grund av bestämmel
serna

i § 28 regeringsformen ej kunde uppföras på förslagsrum.

Lärarkollegiet beslöt vid sammanträde den 19 maj 1954, att sakkunnigutlåtandena

och specialsakkunnigutlåtandet i avskrifter skulle överlämnas

till lärarkollegiets samtliga ledamöter samt att tillsättningsärendet skulle

företagas till slutlig handläggning den 16 juni 1954. När ärendet sistnämnda

dag företogs till slutlig behandling yttrade sig först ämnesrepresentanten,

professor Norberg. I ett längre yttrande, vari han citerade en del av de i det

föregående återgivna avsnitten av professor Strömbecks utlåtande, framhöll

professor Norberg, att han ansåg sig böra fästa särskild uppmärksamhet

vid »professor Strömbecks betonande av bristen på tandkirurgisk meritering

hos sökanden Hertz, alldenstund professor Strömbeck inom kollegiet

företräder ämnet kirurgi, där Hertz dock har sin starkaste förankring i vetenskapligt

och praktiskt hänseende.» Han fortsatte: »När således kollegiets

ämnesrepresentant för kirurgi vägrar uppföra kirurgen och tandläkaren

Hertz på förslag anser jag mig som tandkirurgiens representant vid voteringen

i kollegiet inte ensam vilja bära ansvaret för att helt bortse från en

odontologisk tjänstgöringsbrist i Hertz’ meriter.» Även beträffande sökandena

Björn och Forsberg ansåg sig professor Norberg böra göra en omvärdering

och slutade med att giva sitt votum den formen, att han förklarade

docenten Forsberg kompetent och uppförde honom på första förslagsrummet

samt förklarade Hertz och Björn båda kompetenta och uppförde dem

på förslag, Hertz i andra och Björn i tredje förslagsrummet.

Sedan varje ledamot av lärarkollegiet särskilt yttrat sig, upprättade kollegiet

ett samfällt förslag genom omröstning om varje förslagsrum för sig.

Omröstningen resulterade i att lärarkollegiet uppförde, i första förslagsrummet

Forsberg med 5 röster emot 2 för Björn, i andra förslagsrummet

Björn med 4 röster emot 3 för Hertz och i tredje förslagsrummet Hertz med

3 röster, varjämte 4 ledamöter icke uppförde Hertz på förslag jämlikt de

av professor Strömbeck åberopade skälen.

över lärarkollegiets förslag anförde Hertz och Björn besvär, båda med

yrkande att bliva uppförda i första förslagsrummet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

61

Forsberg anhöll i sin förklaring över besvären, att hans placering i första

rummet måtte stadsfästas.

Lärarkollegiet utlät sig vid sammanträde den 22 september 1954 över besvären

och beslöt därvid dels att med rektors utslagsröst avstyrka Björns

besvär, dels enhälligt att avstyrka Hertz’ besvär.

I sitt yttrande till Kungl. Maj :t anförde universitetskanslern:

Enär de sakkunniga äro ense om att Hertz i fråga om vetenskaplig skicklighet

är sina medsökande överlägsen, uppställer sig den frågan, huruvida

Hertz kan anses vara i besittning av den »utmärkta förtjänst» inom ämnesområdet,

varom förmäles i § 28 Regeringsformen. I ett liknande ärende, det

på Kungl. Maj:ts prövning beroende ärendet angående tillsättande av professuren

i praktisk filosofi vid Stockholms högskola, till vilken professur

anmält sig, bl. a., norske medborgaren professorn H. Ofstad, anförde jag i

underdånig skrivelse den 30 augusti 1954:

Därest Ofstad varit svensk medborgare och det därför här endast gällt att

inbördes gradera de sökande i fråga om vetenskaplig skicklighet, skulle jag

med stöd av sakkunnigmajoriteten hava ansett mig oförhindrad att tillstyrka

utnämningsbeslutet. I förevarande fall tillkommer emellertid den omständigheten,

att Ofstad såsom utländsk medborgare är underkastad det särskilda

behörighetsvillkoret i § 28 Regeringsformen om »utmärkt förtjänst». Enligt

min mening måste som en grundförutsättning för att en utländsk medborgare

över huvud taget skall kunna komma i fråga till professur i Sverige

krävas, att den »utmärkta förtjänsten» är så klart dokumenterad, att för de

sakkunniga ingen tvekan råder om hans absoluta företräde. Då en av de

sakkunniga, professorn Petzäll, uppfört Ofstad i tredje förslagsrummet samt

till och med uttalat tvekan om hans kompetens, föreligger uppenbarligen icke

denna grundförutsättning för att Ofstad skall kunna komma i fråga till professuren.

I förevarande befordringsärende har en av de sakkunniga, professorn

Strömbeck, uttryckligen förklarat Hertz icke uppfylla villkoret om »utmärkt

förtjänst». Professorn Norberg, som i sitt sakkunnigutlåtande uppfört Hertz

i första förslagsrummet och sedermera förklarat sitt utlåtande innebära, att

Hertz vore i besittning av »utmärkt förtjänst», har vid ärendets behandling

i lärarkollegiet den 16 juni 1954 nedflyttat Hertz från första till andra förslagsrummet.

Professorn Kivimäki har, utan alt ingå på spörsmålet om utmärkt

förtjänst, förklarat Hertz kompetent och uppfört honom på första

förslagsrummet. Ehuru sakkunnigutlåtandena synas mig giva vid handen, att

Hertz intager en starkare ställning i förhållande till sina medsökande än

Ofstad, anser jag dock även i detta befordringsärende grundförutsättningen

för den ifrågavarande utländske medborgarens behörighet saknas, nämligen

att den »utmärkta förtjänsten» är i och för sig oomtvistlig och vid en jämförelse

med övriga sökande så klart dokumenterad, att ingen tvekan kan

råda om hans absoluta företräde. .lag finner förty Hertz icke kunna ifrågakomma

till professuren.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

Beträffande de båda övriga sökandena äro Strömbeck och Kivimäki ense

om att Björn bör sättas före Forsberg. Norberg, som i sitt sakkunnigutlåtande

jämställt Björn och Forsberg i andra rummet, har vid ärendets behandling

i lärarkollegiet den 16 juni 1954 ändrat ståndpunkt jämväl i fråga

om deras placering och uppfört Forsberg i första rummet och Björn i tredje

rummet (Hertz uppfördes såsom ovan nämnts i andra rummet). Med hänsyn

till de olika ståndpunkter, Norberg intagit i detta befordringsärende, lämnar

hans utlåtande mig ingen ledning vid bedömandet av Björns och Forsbergs

inbördes placering. Jag anser mig för min del sakna skäl att avvika från sakkunnigmajoriteten

på denna punkt och hemställer fördenskull, att Kungl.

Maj.t ville, med bifall till de av Björn anförda besvären, utnämna honom

till innehavare av professuren. (Kurs. här.)

Utskottet, som helt delar uppfattningen att tillämpningen av § 28 regeringsformen

bör gå i den riktningen att i varje fall de nordiska ländernas

medborgare bör erhålla samma rättigheter vid sökande av professorstjänster,

kan dock icke undgå att vid granskningen av detta ärendes behandling

framhålla det egendomliga i att Kungl. Maj:t underkänner ej blott en av de

främsta auktoriteterna bland de sakkunniga, professorn J. P. Strömbeck,

utan även den särskilt tillkallade svenske sakkunnige, professorn Y. Zotterman.

De skäl som dessa båda anfört ha också föranlett kanslern för rikets

universitet att med bifall till av Björn anförda besvär förorda denne, vilken

varit professor vid tandläkarhögskolan i Malmö. Det torde vara ytterst sällsynt

att en svensk professor i ämnet, som självfallet medgivits dispens från

undervisningsprov, förbigås till förmån för en utländsk medborgare. Med

hänsyn till särskilda omständigheter i ärendet har dock utskottet icke funnit

skäl till anmärkning mot vederbörande statsråd utan nöjt sig med att

omförmäla berörda förhållande för riksdagen.

vin.*

(Protokoll över handelsärenden den 8 oktober 1954.)

a) av herr von Friesen, vilken ansett, att utskottet bort uttala:

Jämlikt 1 § kungl. kungörelsen den 25 november 1949 angående förbud

mot utförsel från riket av krigsmateriel må ej någon utan tillstånd utföra

krigsmateriel till utrikes ort. Med krigsmateriel förstås enligt vid kungörelsen

fogad förteckning bl. a. luftfartyg samt vissa särskilt angivna delar

därtill (med vissa undantag, varom nu icke är fråga).

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Wahlund, Damström, Weiland,

Herlitz, Fritiof Karlsson, Erik Olsson, Olsén och Sörlin; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von Friesen, Fast,

Norén, Håstad, Jonsson i Haveri), Olsson i Mora, Hammar och Dahl.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

63

Enligt 2 § nyssnämnda kungörelse äger chefen för handelsdepartementet

för särskilt fall meddela utförseltillstånd beträffande krigsmateriel.

Avser ärendet utförsel i större omfattning eller är det eljest av större vikt,

skall frågan underställas Ivungl. Maj :t.

I skrivelse den 20 september 1954 anhöll visst aktiebolag hos Ivungl.

Maj :t om tillstånd att till viss mellanamerikansk stat utföra tjugofem flygplan,

typ J 26, jämte reservdelar med en vikt av ungefär femtiotusen kilogram.

I ansökningen angavs, att likviden för den ifrågavarande krigsmaterielen

uppginge till 397 500 US-dollar i fri valuta (motsvarande något mer

än 2 miljoner svenska kronor).

På föredragning och hemställan av statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Ericsson medgav Kungl. Maj :t den 8 oktober 1954, med

anledning av ovan nämnda ansökning, bolaget rätt att, utan hinder av gällande

utförselförbud, före den 1 februari 1955 ur riket till ovan angivna

stat utföra ifrågavarande flygplan och reservdelar (under villkor att av

handelsdepartementet utfärdat bevis om tillståndet i original företeddes för

vederbörande tullmyndighet vid utförseltillfälle).

Enligt vad utskottet erfarit nedmonterades flygplanen, innan de inlastades

på ett utländskt fartyg, vilket lämnade svensk hamn den 18 december

1954. De ifrågavarande flygplanen voro omoderna för svenska förhållanden

men fullt brukbara sedan de uppmonterats efter transporten.

Utskottet har sig bekant, att utförseltillstånd icke lämnas för export till

a) länder för vilka FN beslutat (rekommenderat) att vapentillförsel bör

hindras;

b) områden (länder) där oroligheter uppstått eller kunna väntas vare

sig inom landet eller gentemot grannländer; eller

c) länder som äro avrustade.

Enligt Utrikespolitiska institutets kalendarium utbröt öppen konflikt

mellan ovan nämnda och viss annan mellanamerikansk stat under förra

hälften av januari 1955. — Enligt uppgifter i svensk press skulle läget mellan

staterna ha varit spänt redan under sommaren och hösten 1954. I juni

1954 skulle sålunda de diplomatiska förbindelserna ha avbrutits från den

ena statens sida, och gränsen mellan länderna skulle ha spärrats.

Utskottet beaktar givetvis de svårigheter, som vid olika tillfällen kunna

uppstå, när det gäller vårt lands av riksdagen understödda utrikespolitik.

Dessa omständigheter kunna dock icke befria svenska regeringen från

skyldigheten att uppmärksamt följa den politiska utvecklingen inom skilda

världsdelar. Som framgår av icke minst en artikelserie i en svensk tidning

(Göteborgs-Posten) hade spänningen mellan ifrågavarande båda stater tilltagit

redan under mitten av år 1954. Denna omständighet borde ha manat

till alldeles särskild försiktighet vid beviljande av tillstånd till flygplansleveranser

till ifrågavarande stat vid här ovan refererade tidpunkt, även

om spänningen just då hade avtagit. Med hänsyn dels till det faktum, att

handelsministern ingalunda ensam kan lastas för ifrågavarande förbiseende,

dels till det faktum, att genom ingripande från »Organization of American

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets memorial nr 16

States» såväl maktbalansen som lugnet återställts inom ifrågavarande mellanamerikanska

område, har utskottet velat låta bero vid enbart en omförmälan.

b) av herrar Englund, Weiland, Håstad, Olsson i Mora och Hammar, vilka

i likhet med herr von Friesen ansett, att vederbörande statsråds handläggning

av ifrågavarande ärende bort föranleda omförmälan.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

35088-1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.