Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916

1955-05-10 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1955:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning angående

omreglering av vissa ersättningar av statsmedel

i anledning av olycksfall i arbete m. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 156, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat

förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. in.

Vidare har Kungl. Maj :t genom en den 18 mars 1955 dagtecknad proposition,

nr 158, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel

i anledning av olycksfall i arbete m. m.; samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni

1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni

1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade

arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m., må fr. o. m.

den 1 januari 1956 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utgiva särskilda ersättningar till av

silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder, som i propositionen förordas;
dels

ock för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m.m.

ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt

2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i

anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Det vid propositionen nr 156 fogade lagförslaget är av följande lydelse:

1 Biliang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. 2 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

Förslag

till

Lag

angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 jnni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete ni. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ersättning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929

(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen den 11 juni

1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer

skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, under tillämpning

i övrigt av vad i nämnda lagar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §•

Vid omreglering enligt denna lag skall den årliga arbetsförtjänst, efter

vilken ersättningen beräknas, avrundas till närmaste hundratal kronor och

därefter höjas,

om arbetsförtjänsten motsvarar den i 3 § angivna medelarbetsförtjänsten

för den tidsperiod, under vilken skadan inträffade, till sextusensexhundra

kronor samt

eljest till belopp, vilket står i samma proportion till sextusensexhundra

kronor som arbetsförtjänsten förhåller sig till angivna medelarbetsförtjänst.

Arbetsförtjänsten må dock ej i något fall uppräknas till högre belopp

än sjutusenniohundratjugu kronor.

3 §.

Medelarbetsförtjänsten för envar tidsperiod framgår av följande tabell:

Tidsperiod under vilken

skadan inträffade

Medel-

arbetsförtjänst

kr

Tidsperiod under vilken

skadan inträffade

Medel-

arbetsförtjänst

kr

1918

1600

1939—1940

2 200

1919

1700

1941

2 300

1920—1921

2100

1942

2 700

1922

1900

1943

2 900

1923—1926

1800

1944

3 000

1927

1900

1945

3 200

1928

2 000

1 jan.—30 juni 1946

3 300

1929

1900

1 juli—31 dec. 1946

3 800

1930—1931

2 000

1947

4 000

1932

1900

1948

4 200

1933—1934

1800

1949

5 200

1936—1936

1900

1960

5 400

1937

2000

1951

5 900

1938

2100

1952—1954

6 000

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

3

4 §•

Vid förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst

tre tiondelar skall livränta till den skadade

för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, beräknas

på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning

av de grunder, som angivas i 16 § första stycket a) eller b) och

tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, samt

för tid efter utgången av nämnda månad utgöra hälften av det belopp som

följer av vad nyss sagts.

Är arbetsförmågan nedsatt med mindre än tre tiondelar men minst två

tiondelar, skall livränta till den skadade för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år, utgöra hälften av det belopp, vartill livräntan

uppgår, om den beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda

arbetsförtjänst och med tillämpning av de i 16 § första stycket c) samt tredje

stycket lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna.

Har livränta — i förekommande fall jämte tillägg därå enligt förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — jämlikt 6 §

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) delvis utbytts mot ett kapital för en gång,

skall den omreglerade livräntan bestämmas så, att den svarar mot den icke

kapitaliserade delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.

5 §.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medföra rätt till livränta

enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, skall vid tillämpning av

4 § invaliditetsgraden beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt

livräntebelopp fastställas. Därvid skall, om livränta för de skilda

skadorna ej skolat beräknas på grundval av samma enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst,

den högsta arbetsförtjänsten läggas till grund för beräkningen.

Den gemensamma livräntans årsbelopp skall anses belöpa å de olika skadorna

i förhållande till de särskilda invaliditetsgraderna.

6 §.

Livränta till efterlevande make för tid till och med den månad, under vilken

maken fyller sextiosju år, samt till barn eller adoptivbarn skall beräknas

på grundval av den avlidnes enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning

av, såvitt angår make, 20 och 23 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring

och, beträffande barn eller adoptivbarn, 21 och 23 §§ samma lag.

Livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under

vilken maken fyllt sextiosju år, samt till fader, moder eller adoptant

skall förhöjas med tjugu procent av livräntans belopp, dock endast såframt

skadan inträffat före den 1 januari 1941.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955

7 §•

Sjukpenning till skadad skall beräknas på grundval av hans enligt 2 §

förhöjda arbetsförtjänst samt med tillämpning av de i 13 § lagen om yrkesskadeförsäkring

stadgade grunderna; och skall därvid vad i 14 och 15 §§

nämnda lag finnes stadgat om barntillägg och hempenning äga motsvarande

tillämpning.

8 §.

Vad i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) är stadgat om högre livränta till

någon, som är i behov av särskild vård, och om ersättning för förnyelse av

särskilda hjälpmedel skall ej längre gälla. I stället skall, om den skadade

till följd av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv, honom

tillkommande livränta eller sjukpenning under tid, då han icke på grund avskadan

åtnjuter sjukhusvård, förhöjas med vårdbidrag enligt vad i 17 §

lagen om yrkesskadeförsäkring sägs; och skall i fråga om ersättning för särskilda

hjälpmedel gälla vad som är stadgat i 12 § andra stycket sistnämnda

lag.

9 §.

Har till följd av bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) livränta

eller sjukpenning bestämts på grundval av en årlig arbetsförtjänst,

som överstiger det belopp, vartill arbetsförtjänsten skolat beräknas enligt

9 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235), skall vid tillämpningen av 2 § denna

lag överskjutande belopp icke beaktas; och skall i dylikt fall livräntan eller

sjukpenningen i stället höjas med belopp, som enligt förstnämnda lag svarar

mot den del av arbetsförtjänsten vilken icke beaktats.

Därest livränta eller sjukpenning beräknats på grundval av en årlig arbetsförtjänst,

som förhöjts till följd av övergångsbestämmelserna till förordningen

den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall omregleringen

enligt denna lag ske på grundval av den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten.

10 §.

Ersättning, som omreglerats enligt vad i 1—9 §§ sägs, må ej i något fall

understiga det belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering

ej skett.

11 §•

Om någon, som ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet

där fara föreligger för sjukdomen, först efter utgången av år 1954

\araktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, skall livränta eller sjukpenning

till honom eller livränta till hans efterlevande beräknas enligt de grunder,

som angivas i lagen om yrkesskadeförsäkring, såvida ej livräntan eller

sjukpenningen, beräknad enligt vad i 1—9 §§ sägs, skulle uppgå till högre

belopp,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 5

Har någon ådragit sig stendammlunga skall, såframt vad i första stycket

är stadgat ej äger tillämpning, vid bedömande i vad mån sjukdomen medfört

nedsättning av arbetsförmågan i stället för vad som är stadgat i 8 §

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) bestämmelserna i 10 § lagen om yrkesskadeförsäkring

gälla.

12 §.

Åtnjuter den, som uppbär livränta eller sjukpenning enligt någon av de i

1 § omförmälda lagarna, mot ersättningen svarande understöd, är han skyldig

att enligt vad Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å den omreglerade

ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet.

Vad i 26 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs rörande avdrag för ersättning

från allmän sjukkassa eller för folkpension eller för bidrag enligt

lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

in. fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor

och änklingar med barn skall äga motsvarande tillämpning å ersättning,

som omreglerats enligt denna lag.

13 §.

Slutar omreglerat belopp, som skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas

det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp.

14 §.

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av

bestämmelserna i denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga

proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen

om yrkesskadeförsäkring skola för året beräknas för honom.

Angående debitering och uppbörd av tillägg, som avses i första stycket,

skall tillämpas vad i sådant hänseende gäller rörande där omförmälda avgifter.

15 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning å

ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna lag upphäves förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om

tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m., såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall

omregleras enligt denna lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

De vid propositionen nr 158 fogade författningsförslagen är av följande

lydelse:

Förslag

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ersättning, som av statsmedel utgår jämlikt någon av de författningar,

vilka angivas i 2 §, skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, omregleras

enligt de grunder, som angivas i lagen den 1955

(nr ) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. in. Vad

nu sagts skall ock gälla ersättning, som efter Konungens förordnande

utgives enligt grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna. Innebär

förordnandet avvikelse från grunderna i sådan författning, skall motsvarande

avvikelse göras vid omreglering enligt denna förordning.

Kostnad, som föranledes av tillämpningen av denna förordning, bestrides

av statsmedel.

2 §.

De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen

den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare in. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i

vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. in.; samt

militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

3 §•

Bestämmelserna i denna förordning äga icke tillämpning å ersättning

jämlikt militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), såframt

fråga är om skada, som inträffat efter utgången av år 1954, eller å ersättning,

som utgives med tillämpning av förordningen den 2 juni 1950 (nr

262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, och ej heller å sådant i övergångsbestämmelserna

till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) avsett fall, där

ersättningen endast delvis utgår av statsmedel.

4 §■

Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningen den 1 juni 1923 (nr

138) skall skadan anses hava inträffat år 1923 och den skadades årliga arbetsförtjänst

anses uppgå till tvåtusenfyrahundra kronor.

5 §•

Vid omreglering av ersättning jämlikt förordningarna den 24 mars 1938

(nr 102 och 103) skall gälla, dels att den årliga arbetsförtjänst efter vilken

ersättningen beräknas, såvitt avser skada som inträffat under åren 1941

1948, skall anses hava utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio kronor och

dels att arbetsförtjänsten ej i något fall må uppräknas till högre belopp än

femtusen kronor.

6 §•

Omregleringen skall icke föranleda ändring av livräntetillägg enligt förordningen

den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för

skada till följd av olycksfall vid flygning. 7

7 §•

Är den skadade berättigad jämväl till livränta, som avses i lagen den

1955 (nr ), skall omreglering av livränta, varå denna

förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda årsbelopp

motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest de skilda

livräntorna skolat omregleras enligt nämnda lag.

Utgick den andra livräntan enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller enligt förord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

ningen den 2 juni 1950 (nr 262), skall omreglering av livränta, varå denna

förordning äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda årsbelopp

motsvarar vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest de skilda

livräntorna i förra fallet utgått enligt sagda lag och i senare fallet omreglerats

enligt förenämnda förordning den 2 juni 1950.

8 §.

Åtnjuter den, som uppbär livränta varå denna förordning äger tillämpning,

pension av statsmedel vilken ej utgör understöd i anledning av skadan,

är han skyldig att, i den mån Konungen förordnar därom, vidkännas

avdrag å den omreglerade livräntan.

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om ersättning, vilken omreglerats

enligt denna förordning, i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet

beträffande ersättningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning

å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m„ såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras

enligt denna förordning, ävensom förordningen den 22 maj 1953

(nr 255) angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Förslag
till
Förordning
angående

ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216)

om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1952: 181.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete äger

rätt till livränta med ett belopp av

minst 90 kronor om året skall, såframt

livräntan ej grundas på försäkring

enligt 24 § i lagen, erhålla

tillägg därå i enlighet med vad nedan

sägs.

För tid intill utgången av den månad,

under vilken livråntetagaren

fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad

som skulle hava utgått i livränta,

därest lagen den il juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete i

dess ursprungliga lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

För tid efter utgången av den månad,

under vilken livråntetagaren

fyllt 67 år, skall livräntetillägget utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

Livräntetilläggen bestridas---

Den som enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete äger

rätt till livränta skall, såframt livräntan

ej grundas på försäkring enligt

24 § i lagen, erhålla tillägg därå

i enlighet med vad nedan sägs.

Tillägget skall bestämmas så, att

detsamma jämte livräntan motsvarar

vad som vid tillämpning av förordningen

den 1955

(nr ) angående omreglering av

vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av olycksfall i arbete m. m.

skolat utgå i livränta, därest olycksfallet

inträffat år 1918 och den skadades

årliga arbetsförtjänst utgjort

1 600 kronor; dock skall, såvitt angår

livränta till änka för tid efter

den månad varunder hon fyllt 67 år,

tillägget utgå med 170 procent av

livräntans belopp.

— ■— ■— av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1956 men äger icke

tillämpning å ersättning, som belöper

å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphäves

förordningen den 2 juni 1950 (nr

295) om tillägg av statsmedel ä vissa

ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m., såvitt

angår tillägg till livränta, som

avses i denna förordning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

Vid propositionen fogat utkast till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2

och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa

till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor

in. in. fogas såsom bilaga till detta utlåtande.

I anledning av propositionerna har inom riksdagen väckts tre motioner,

nämligen dels de likalydande motionerna 1:495 av herr Gustaf Karlsson

m. fl. samt II: 611 av herr Johansson i öckerö m. fl., dels ock motionen II:

612 av herr Hansson i Skegrie m. fl. Yrkandena i nämnda motioner redovisas

i det följande.

Propositionen nr 156 har hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Propositionen nr 158 har, såvitt angår förordningsförslagen, hänvisats

till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet; i övrigt har sistnämnda

proposition hänvisats till statsutskottet. De ovan nämnda motionerna har

hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet. Efter överenskommelse

mellan statsutskottet och andra lagutskottet har propositionerna

och motionerna hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och andra

lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionerna

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna och motionerna.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I propositionen nr 156 föreslås, att en omreglering skall ske av vissa ersättningar

på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag eller 1937 års krigsförsäkringslag,

i den mån ersättningen icke utges av statsmedel.

Enligt förslaget skall nuvarande system med tillägg av statsmedel till

vissa utgående livräntor enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avlösas

av ett system, där livräntorna omregleras efter i huvudsak följande

grunder. Den årliga arbetsförtjänst, som ligger till grund för livräntan enligt

olycksfallsförsäkringslagen, skall räknas upp så att den i medelarbetsförtjänstläget

utgör 6 600 kronor, oberoende av när under åren 1918—1954

som olycksfallet inträffat. Den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten lägges

till grund för uträknande av livräntan, varvid för invalider under 67 år med

en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under

67 år och för efterlevande barn tillämpas den nya yrkesskadeförsäkringslagens

regler. Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående

till minst 20 men ej till 30 procent samt för invalider över 67 år —

i vilka fall nu i regel ej utgår något ersättningstillägg — föreslås en omreglering,

ehuru av mindre omfattning. Som exempel på huvudregeln kan nämnas

att helinvalid före 67 år får en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av

om olycksfallet inträffat år 1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden får

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 11

2 750 kr., 30-procentsinvaliden 1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100

kr. Om den skadades arbetsförtjänst över- eller understeg medelarbetsförtjänsten

för dem, som blev invalider genom olycksfall samma år, blir den

omreglerade livräntan proportionsvis högre resp. lägre än för fallen i medelarbetsförtjänstläget.

För vissa yrkessjukdomar — framför allt silikos — som yppats före den

1 januari 1955, föreslås särskilda ersättningsregler.

Kostnaderna för omregleringen beräknas första året uppgå till omkring

22 milj. kr. för att sedan successivt sjunka. Enligt förslaget skall kostnaderna

för omregleringen bäras av försäkringen eller — närmare uttryckt av

varje kalenderårs arbetsgivare/försäkringstagare enligt 1954 års yrkeskadeförsäkringslag.

I propositionen nr 158 föreslås, alt äldre olycksfallsersättningar, som utgår

helt av statsmedel, skall på motsvarande sätt omregleras. En motsvarande

uppräkning föreslås beträffande livräntor enligt 1901 års olyeksfallsersältningslag

jämväl när fråga är om olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares

räkning.

Propositionen innefattar härjämte förslag om särskilda ersättningar åt

vissa silikosskadade.

Omregleringen föreslås i båda propositionerna skola träda i kraft den 1

januari 1956.

I propositionen nr 158 äskas anslag för budgetåret 1955/56 med 2,9 milj.

kronor till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

in. m. samt med 2,8 milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel

ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. in.

Inledning

1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års

yrkessjukdomsförsäkringslag

Före tillkomsten av lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1

var den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olgcksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/

1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939,

818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/

1947 och 420/1948)2.

De skadeersättningar, som en gång bestämts enligt ÖL, är bundna vid

de lagregler, som gällde vid den tidpunkt då skadan

inträffade, ett förhållande som är karakteristiskt också för olvcksfallsförsäkringslagstiftningen

i övrigt.

Enligt ÖL, som gäller skador inträffade under åren 1918—1954, var i princip

varje arbetare på arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

2 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

av olycksfall i arbetet. Försäkringen ägde rum i riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

Ersättning på grund av lagen utgår bl. a. i form av sjukpenning,

invalidlivränta och efterlevandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna

i lagen är dessa försäkringsförmåner till sin storlek beroende av

den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före

olycksfallet. Ju större lians arbetsförtjänst då var, desto högre blev ersättningen.

Vissa maximi- och minimiregler fanns dock uppställda för den årliga

arbetsförtjänst, vartill hänsyn fick tagas. En annan huvudprincip var,

att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek berodde på den grad, varmed

arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Vid total förlust av

arbetsförmågan utgår sålunda hel sjukpenning eller full livränta och vid

nedsättning av arbetsförmågan ett jämkat belopp.

De nu angivna båda huvudprinciperna gällde alltifrån lagens tillkomst.

De regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformades och enligt

vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt fall skulle beräknas,

ändrades emellertid vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig

riktning för ersättningstagarna.

Maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänst, som enligt 9 § ÖL fick tagas

i beräkning vid bestämmande av livränta, höjdes sålunda fr. o. in. år 1920

från 1 800 till 2 400 kronor, fr. o. m. år 1927 till 3 000 kronor, fr. o. m.

år 1942 till 3 900 kronor, fr. o. in. den 1 juli 1946 till 4 800 kronor samt

fr. o. in. år 1949 till 7 200 kronor. Minimibeloppet, som ursprungligen var

300 kronor, utgjorde från sistnämnda tidpunkt 900 kronor.

Kompensationsgraden var från början för alla invalider 2/3, dvs. livränta

utgick med 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten vid fullständig förlust av

arbetsförmågan. För den, vars arbetsförmåga var nedsatt med minst 10

procent, reducerades livräntan så att den kom att svara mot den procentuella

nedsättningen av arbetsförmågan. Genom lagändring år 1948, vilken

gällde fr. o. in. år 1949, höjdes kompensationsgraden i svårare skadefall för

den lid under vilken den skadade befann sig i åldern 18—67 år. Under denna

tid höjdes därigenom livräntan för helinvalid till 11/12 av den årliga arbetsföi

tjänsten och livräntan för den, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med

minst 30 procent, till ett mot nedsättningsgraden svarande belopp av arbetsförtjänsten

minskat med 1/12 av arbetsförtjänsten.

År 1923 öppnades möjlighet till viss förhöjning av livränta till s. k. hjälplös

helinvalid. Fr. o. m. år 1949 kan ett särskilt vårdbidrag på högst 1 800

kronor om året utgå till sådan invalid.

Vad efterlevandelivräntorna beträffar utgick livränta till änka (änkling)

ursprungligen med 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken andel

tr. o. m. år 1949 höjdes till 1/3. Livräntorna till barn och föräldrar — 1/6

resp. högst 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bibehölls oförändrade,

varemot vissa ändringar genomfördes bl. a. av bestämmelserna om

högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande.

Även sjukpenningbestämmelserna undergick åtskilliga ändringar. Eu år

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 13

1926 införd sjukpenningskala påbyggdes sålunda med ytterligare ett antal

sjukpenningklasser åren 1941 och 1946 för att ersättas med en helt ny år

1948. Enligt den sistnämnda skalan, som gällde fr. o. in. 1949, utgår sjukpenning

i normalfallen med lägst 3: 50 och högst 14: 00 kronor (inklusive familjetillägg

5: 00 resp. 15: 50 kronor), därvid den högsta sjukpenningen utgår

vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mer.

Den som var försäkrad enligt ÖL skulle enligt lagen den 74 juni 1929 om

försäkring för vissa yrkessjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/

1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952)1 anses vara

försäkrad också för vissa särskilt angivna yrkessjukdomar. Beträffande sådan

försäkring ägde bestämmelserna i ÖL med vissa undantag motsvarande

tillämpning. YL gäller sjukdomar, som inträffat under tiden 1930—1954.

Den omständigheten att de efter hand genomförda förbättringarna i ÖL

inte har ansetts böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall har

jämte stegringen av den allmänna lönenivån medfört, att ersättningarna enligt

ÖL och YL är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Ersättningsbestämmelser för särskilda kategorier

Vid sidan av ÖL och YL har funnits ett flertal författningar med bestämmelser

om ersättningar åt särskilda kategorier skadade.

I fråga om numera aktuella persongrupper innehöll en del av dessa författningar

beträffande reglerna för ersättningarnas fastställande hänvisningar

till motsvarande bestämmelser i ÖL. I det följande redovisas dessa författningar

som en särskild grupp; ersättningarna bekostas här helt av statsmedel.

Statens anställda var redan enligt ÖL försäkrade för olycksfall i arbete.

Ursprungligen fanns föreskrifter härom intagna också i kungörelsen den

30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning

av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning (nr 832; ändr. 99/1919 och

430/1928). Denna kungörelse upphörde att gälla med utgången av juni

1942. Den ersattes av kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser

om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning (nr 678;

ändr. 400/1944), vilken gällde t. o. m. år 1954. Enligt sistnämnda kungörelse

utgavs ersättning även vid skada till följd av olycksfall utom arbetet,

såvida arbetaren enligt kollektivavtal ägde rätt till försäkring på arbetsgivarens

bekostnad för sådant olycksfall.

Enligt förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (nr 595; ändr. 547/1944

och 629/1944), skulle ersättning utgivas, där någon i fredstid under fullgörande

av tjänstgöring i civilförsvaret skadades till följd av olycksfall el
-

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

ler ådrog sig yrkessjukdom, som avsågs i YL. Vad som stadgades i denna

förordning skulle enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning

m. m., äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för

kroppsskada, ådragen under verksamhet som föll under kungörelsen. Dessa

båda författningar gäller skador, som inträffat före utgången av år 1954.

Genom förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr 234; ändr. 239/1936,

113/1938, 941/1941, 316/1944, 343/1946, 484/1947 och 424/1948), reglerades

skadeersättningar för både värnpliktiga och personal hos krigsmakten.

Ersättningar som tillerkänts värnpliktiga och flertalet av de övriga enligt

denna författning utgår numera efter nya grunder (förordningen den 2 juni

1950 ang. omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, nr 262). Vissa kategorier av reservpersonal

in. fl. har dock fortfarande sina ersättningar bestämda enligt 1927

års förordning, vilket för dem innebär att OL:s ersättningsregler varit tilllämpliga.

Förordningen upphörde samtidigt som den i det följande behandlade

militärersättningsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1950.

En andra grupp består av författningar enligt vilka OL:s bestämmelser

rörande ersättningarna i huvudsak tillämpades men som innehöll särregler

för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten.

Hemvärnspersonal omfattades av förordningen den 28 juni 1941 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring

(nr 593; ändr. 977/1941, 346/1946 och 55/1948). För skadefall under tiden

den 1 juli 1941 (undantagsvis dessförinnan) —• 30 juni 1946 fick arbetsförtjänsten

för bestämmande av livränta inte beräknas till lägre belopp än

1 764 kronor. För skador efter sistnämnda dag var minimibeloppet 3 000 kronor

i anslutning till de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna i

1927 års militärersättningsförordning.

Hemvärnspersonalen inordnades sedermera under militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/1953, 672/53 och 460/1954),

vilken förordning fortfarande gäller beträffande skador som inträffat efter

den 30 juni 1950; dock är förordningen giltig även beträffande vissa skador,

som inträffat under tiden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950. Huvudkategorierna

enligt denna förordning är emellertid värnpliktiga och större

delen av det fast anställda manskapet m. fl. För ersättningar som nu utgår

åt här nämnda kategorier gäller, att arbetsförtjänsten beräknats till minst

3 600 kronor om skadan inträffat under tiden den 1 juli—den 31 december

1950. Motsvarande belopp för skador från tiden 1951—1954 är 4 800 kronor;

för senare skador har minimibeloppet höjts till 5 000 kronor.

Till gruppen kan vidare hänföras vissa författningar om ersättning till

personer som skadats till följd av krigsåtgärder. Enligt förordningen den 1

juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t år 1955 15

(nr 138; ändr. 137/1924), utges ersättningar efter regler som i stort sett

motsvarar OL:s äldre bestämmelser om livräntor vid en årlig arbetsförtjänst

av 2 400 kronor.

Lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer (nr 348; ändr. 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943

och 421/1948), som gällde skador inträffade före utgången av år 1954, ägde

tillämpning inom område och under tid som Konungen ägde bestämma.

Krigsförsäkringslagen, som kan sägas innebära en komplettering till ÖL,

omfattade olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabbat på fartyg tjänstgörande

person såväl i som —- efter en lagändring år 1941 — utom arbetet.

Intill år 1949 innehöll denna lag förmånligare bestämmelser än ÖL beträffande

den maximala arbetsförtjänst som fick medräknas vid fastställande

av livränta, i det att förtjänstmaximum från början var 4 800 kronor

och under tiden den 1 maj 1943—31 december 1948 6 240 kronor. Minimigränsen

för den årliga arbetsförtjänsten — som ursprungligen var 2 900

kronor och fr. o. m. den 17 december 1939 3 600 kronor — låg hela tiden

ovanför motsvarande gräns i ÖL. Vidare må nämnas, att vissa engångsbelopp

kunde utgå utöver livränta vid bestående invaliditet och dödsfall.

Intill år 1949 innehöll 1937 års lag en särskild förmånligare sjukpenningskala.

Medan ersättningarna enligt de här förut behandlade författningarna bekostas

helt av statsmedel, föreskrevs i 1937 års krigsförsäkringslag, alt arbetsgivaren

var skyldig att till den försäkringsinrättning, i vilken hans anställda

var försäkrade enligt ÖL, betala den ökade försäkringsavgift som

kunde föranledas av tillämpningen av krigsförsäkringslagen. I särskild ordning

bestämdes dock, att förstärkning av bl. a. livräntor, vilka beviljats

med stöd av ifrågavarande lag i anledning av olycksfall under liden den 3

september 1939 kl. 11 f. m.—den 16 december 1939, skulle utgå av statsmedel

med skillnaden mellan å ena sidan vad som skulle ha utgått, såframt

lagen i dess lydelse den 17 december 1939 ägt tillämpning på olycksfallet,

och å andra sidan de livräntor vilka tillerkänts vederbörande.

Krigsförsäkringslagen kompletterades av förordningen den 13 april 1940

om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsåtgärd (nr 213; ändr. 217/1942). Denna författning

grundade rätt till ersättning helt av statsmedel vid vissa olycksfall

under krigsförhållanden. Ersättningen skulle beräknas enligt bestämmelserna

i krigsförsäkringslagen.

Enligt förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. (nr 102; ändr. 655/1942, 297/1950 och

253/1953) och förordningen samma dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl. (nr 103; ändr. 656/1942, 298/1950 och 254/1953)

skulle ersättning utgå av statsmedel med anledning av kroppsskada, vilken

ådragits under vistelse på vissa anstalter m. in. Den årliga arbetsförtjänsten

var enligt båda förordningarna maximerad så, att den inte skulle överstiga

minimibeloppet för arbetsförtjänstberäkningen beträffande värnpliktiga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

m. fl. T. o. m. år 1940 var maximibeloppet enligt förordningarna 1 764 kronor;

för ersättningar som hänför sig till skador under åren 1941—1948 utgjorde

maximibeloppet enligt särskilda bestämmelser 2 470 kronor (förordningen

den 22 maj 1953, nr 255); beträffande skador från åren 1949—1950

var maximibeloppet 3 600 kronor och från åren 1951—1954 4 800 kronor.

Fr. o. m. år 1955 har båda förordningarna ersatts av en författning — förordningen

den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt m. m. — enligt vilken arbetsförtjänsten

är maximerad till 5 000 kronor.

Enligt 22 § i den numera upphävda lagen om tjänsteplikt den 30 december

1939 (nr 934) skulle i fråga om tjänsteplikt^ anställning hos tjänstepliktsberättigad

arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal eller sedvänja

gällde för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härav följer att

ÖL och YL ägde tillämpning, om någon tjänstepliktig under arbetet skadats

eller ådragit sig yrkessjukdom. Sedan Kungl. Maj :t med stöd av tjänstepliktslagen

föreskrivit skyldighet för män, födda 1923, att utföra skogsarbete

in. m., ansågs emellertid vissa särregler motiverade för dessa tjänstepliktiga.

Sådana regler upptogs dels i lagen den 21 april 1943 (nr 182) med

särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga

m. m. och dels i förordningen samma dag (nr 183) om ersättning

i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.

I lagen föreskrevs, att vid bestämmande av ersättning enligt ÖL eller

YL den försäkrades årliga arbetsförtjänst skulle anses ej understiga 2 300

kronor. Arbetsgivaren var — liksom enligt 1937 års krigsförsäkringslag —- skyldig att betala den tilläggsavgift som denna föreskrift kunde föranleda.

I förordningen stadgades — i huvudsak — att ersättning i anledning av sådant

olycksfall eller sådan sjukdom, som inte omfattades av ÖL eller YL,

skulle utgivas av statsmedel enligt grunder, som nära överensstämde med

stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Den årliga arbetsförtjänsten

skulle emellertid beräknas till minst 2 300 kronor. Ersättning kunde

under vissa förutsättningar utgå även för skada som inträffat före förordningens

ikraftträdande den 22 april 1943.

Som en tredje grupp kan räknas författningar, vilka innehåller ersättningsbestämmelser

som mera väsentligt avviker från motsvarande stadganden

i ÖL. Här kommer i betraktande den lag — från år 1901 — som föregick

ÖL samt två äldre författningar avseende olycksfallsförsäkring för en

kategori självständiga yrkesutövare, nämligen fiskare.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete (nr 39), som alltjämt äger giltighet på olycksfall vilka inträffat

under åren 1903 1917, stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare,

huvudsakligen sådana om utövade industriell verksamhet, att lämna ersättning

till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten

eller kommun verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet

även staten eller kommunen. Arbetsgivare kunde genom att i riksför
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 17

säkringsanstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig

från ersättningsskyldighet enligt lagen.

Om ett olycksfall hade medfört bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan,

skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet å

300 kronor och i senare fallet å det lägre, belopp, som svarade mot arbetsförmågans

minskning. Livränta skulle dock inte utgå, försåvitt arbetsförmågan

ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två

år medfört döden, skulle en årlig livränta å 120 kronor utgå till änka. Storleken

av den skadades eller avlidnes arbetsförtjänst var utan betydelse för

livräntans bestämmande.

Livräntorna enligt 1901 års lag höjdes vid olika tillfällen. Enligt kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr blO) angående förhöjning av vissa till i statens

tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.

i dess lydelse efter ändring genom SFS nr 172/1930 ägde arbetare, som skadats

genom olycksfall i statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag var

berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tilläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 % av livräntan. Änka efter

arbetare, som avlidit genom olycksfall, fick likaledes tilläggsersättning med

ett årligt belopp motsvarande 125 % av den livränta, vartill hon enligt lagen

var berättigad. Genom författningsändring år 1952 (nr 180) beslöts beträffande

livräntetagare som ej fyllt 67 år och som var invalid med en invaliditetsgrad

ej understigande 30 procent eller var änka, att livräntetillägget

skulle utgå med så stort belopp, att det tillsammans med livräntan motsvarade

vad som skulle ha utgått i livränta enligt ÖL i dess lydelse år 1918 vid

en årlig arbetsförtjänst av 1 617 kronor; sistnämnda belopp överensstämmer

med den ur yrkesskadestatistiken framräknade medelarbetsförtjänsten för

invalider åren 1918 och 1919. För övriga livräntetagare behölls tilläggsersättningen

med 125 % av livräntan.

Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgår till andra

än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, löstes först år

1938. Enligt förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg av statsmedel åt

vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete (nr 216; ändr. 181/1952) utgår tillägg av

samma storlek som de i 1921 års kungörelse angivna. Till andra än de i statens

tjänst skadade utgår dock inte tillägg för invalidlivränta som underskrider

90 kronor, dvs. vid lägre invaliditetsgrad än 30 procent.

Livräntetilläggen bekostas helt av statsmedel.

Enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 angående eu särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/

1911), som äger tillämpning på olycksfall vilka inträffat under tiden fram

till den 1 juli 1918, kunde svensk fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag

för skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet.

Kostnaderna för försäkringen skulle i första band bestridas genom avgifter

2 Iiihang till riksdagens protokoll 6 samt. 2 avd. Nr 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

från de försäkrade, men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade

i kungörelsen — bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till

försäkring för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.

Någon tilläggsersättning — motsvarande den som enligt de förut omtalade

kungörelserna den 10 juni 1921 (nr 410) och den 3 juni 1938 (nr 216)

utgår å livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag — utgives ej å

livräntor enligt 1908 års kungörelse. Vid helinvaliditet utgår således livränta

enligt denna kungörelse med 300 kronor för år, och för änka utgör livräntan

120 kronor för år.

Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11

juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till

följd av olycksfall (nr 375; ändr. 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942

och 425/1948). Enligt denna förordning — som gällde tills YFL trädde i

kraft den 1 januari 1955 -— kunde svenska fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder,

som stadgades i ÖL. Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen

skulle beräknas, bestämdes efter försäkringssökandens val till 600, 900,

1 200, 1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kronor. Hel sjukpenning utgjorde i lägsta

sjukpenningklassen 1: 10 kronor och i den högsta 4: 40 kronor.

Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den

1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i någon

av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de båda

högsta klasserna var tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens

årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kunde

beräknas uppgå till minst det belopp, som avsågs i klassen. Fiskare, som

hade tecknat försäkring för olycksfall i arbete, kunde få tilläggsförsäkring

för olycksfall utom arbete.

1918 års fiskarförsäkring finansierades på samma sätt som 1908 års.

Om ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattades av 1918 års fiskarförsäkring,

förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april

194-2 (nr 218) utgå ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 % av ersättningen.

Enligt Kungl. Maj:ts förordnande utgives i vissa fall sjukpenning eller

livränta enligt grunderna i de i det föregående behandlade författningarna.

De efter hand genomförda förbättringarna i flertalet av de i det föregående

berörda ersättningsbestämmelserna för särskilda kategorier skadade

har i likhet med förbättringarna i ÖL regelmässigt gjorts tillämpliga endast

på nya skadefall. Detta i förening med senare inträdda lönestegringar

har även för de ersättningar som regleras enligt de nu avhandlade författningarna

resulterat i en lägre ersättningsnivå i äldre skadefall än i yngre.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 19

Författningar om ersättningstillägg m. m.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från olika

tider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års riksdag

s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början av

1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg hade

1 allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall

som inträffat före den 1 januari 1941.

Ersättningstilläggen regleras i två författningar. Enligt förordningen den

2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295; ändr. nr 251/1953), som

trädde i kraft den 1 juli 1950, utgives tillägg till sjukpenning eller livränta

som utgår enligt följande författningar ävensom — efter Kungl. Maj :ts förordnande

—- enligt grunderna i någon av dem, nämligen

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;
förordningen

den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare in. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i

vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om

tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning in. m.; samt

militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant

sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre

tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är. Gränsdragningen

mellan de olika tidsperioderna har därvid i princip skett så,

att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres

till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna är som regel livräntor,

som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,

vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat

senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen

tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka

medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.

Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen

— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen

vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader

— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens

antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av

statsmedel. Ersättningstillägget får inte leda till att sjukpenningen eller

livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning

enligt ÖL i dess senaste lydelse.

Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år

utges enligt följande tabell.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmå- gan är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å make- livränta

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30-50 %

före 1/1 1920 ........................

150

100

70

70

1/1 1920—31/12 1926 .................

125

90

55

55

1/1 1927—31/12 1941 .................

100

65

45

45

1/1 1942—30/6 1946 .................

75

55

35

35

1/7 1946—31/12 1948 .................

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 .................

25

20

—

—

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad

till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre

skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa

fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast

i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör

tillägget 20 procent.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 21

I följande tabell har sammanställts vissa uppgifter om arbetsförtjänst

och livränta enligt ÖL under tiden 1918—1954 med och utan ersättningstillägg.

De i kolumn e av tabellen redovisade medelarbetsförtjänsterna har

av riksförsäkringsanstalten framräknats ur yrkesskadestatistiken och avser

medeltal årsvis för de årsförtjänster som enligt 9 § ÖL har utgjort beräkningsunderlag

för livräntorna till manliga invalider. Beloppen i kolumn f

har avrundats till hela krontal, varefter beloppen i kolumn g uträknats å

nämnda avrundade belopp.

Olycks-

fallsår

Maximum för

årliga arbets- förtjänstens

beräkning en- ligt ÖL

Maximal livränta1 för

helinvalid

Medeltal av

manliga inva- liders beräk- nade årsför- tjänster

Livränta1 för helinvalid

med i kol. e angiven

medelarbetsförtjänst

enligt ÖL

inkl. ersätt- ningstillägg

enligt ÖL

inkl. ersätt- ningstillägg

a

b

C

d

e

f

g

1918

1800

1200

3 000

1582

1055

2 638

1919

1800

1200

3 000

1651

1101

2 753

1920

2 400

1600

3 600

2100

1400

3150

1921

2 400

1600

3 600

2 094

1396

3141

1922

2 400

1600

3 600

1895

1263

2 842

1923

2 400

1600

3 600

1805

1203

2 707

1924

2 400

1600

3 600

1804

1203

2 707

1925

2 400

1600

3 600

1773

1182

2 660

1926

2 400

1600

3 600

1799

1199

2 698

1927

3 000

2 000

4 000

1943

1295

2 590

1928

3 000

2 000

4 000

1950

1300

2 600

1929

3 000

2 000

4 000

1941

1294

2 588

1930

3 000

2 000

4 000

1997

1331

2 662

1931

3 000

2 000

4 000

1965

1310

2 620

1932

3 000

2 000

4 000

1857

1238

2 476

1933

3 000

2 000

4 000

1776

1184

2 368

1934

3 000

2 000

4 000

1821

1214

2 428

1935

3 000

2 000

4 000

1854

1236

2 472

1936

3 000

2 000

4 000

1929

1286

2 572

1937

3 000

2 000

4 000

2 010

1340

2 680

1938

3 000

2 000

4 000

2 090

1393

2 786

1939

3 000

2 000

4 000

2174

1449

2 898

1940

3 000

2 000

4 000

2 247

1498

2 996

1941

3 000

2 000

4 000

2 302

1535

3 070

1942

3 900

2 600

4 550

2 725

1817

3180

1943

3 900

2 600

4 550

2 917

1945

3 404

1944

3 900

2 600

4 550

3 044

2 029

3 551

1945

3 900

2 600

4 550

3179

2119

3 708

1946

1/1—30/6

3 900

2 600

4 550

3 260

2173

3 803

1/7—31/12

4 800

3 200

5120

3 770

2 513

4 021

1947

4 800

3 200

5120

3 958

2 639

4 221

1948

4 800

3 200

5120

4183

2 789

4 462

1949

7 200

6 600

6 600

5 242

4 805

6 006

1950

7 200

6 600

6 600

5 388

4 939

6174

1951

7 200

6 600

6 600

5 869

5 379

(5 379)

1952

7 200

6 600

6 600

1953

7 200

6 600

6 600

1954

7 200

6 600

6 600

Utom vårdbidrag (hjälplöshetstillägg).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa livräntor

enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr

296; ändr. nr 252/1953) har även livräntorna enligt den senasf gällande fiskarförsäkringsförordningen

höjts med ersättningstillägg av statsmedel. Till

skadade och änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 —

enligt följande tabell.

Tid varunder olycksfallet inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmå- gan är nedsatt med

Procentuellt

tillägg ä make- livränta

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30—50 %

före 1/7 1942 .......................

85

65

35

50

1/7 1942—31/12 1948 ..............

60

40

20

1/1 1949—31/12 1950 .................

25

20

Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet

försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades

fr. o. m. år 1949. Nu gällande maximibelopp för nya fall får ej överskridas.

I vissa äldre fall — sådana som inträffat före den 1 juli 1942 — utgår ett

mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent till invalid över

67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till änkor över 67 år och

till andra efterlevande.

Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan

utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade

av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den

30 april 1942 (nr 218). I

I detta sammanhang må slutligen erinras om de särskilda ersättningar,

som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter

har att utge av statsmedel till arbetare, som på grund av silikos (stendammlunga)

blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning

och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst

700 kronor om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej

får utges med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst

+ ev. livränta + silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet

för livränta enligt ÖL, 6 600 kronor för år. Genom beslut år 1952 bestämde

statsmakterna, att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av

hans totala inkomst skulle reduceras med 25 %, och år 1953 bestämdes, att

de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952,

fortsättningsvis under en övergångstid skulle få tillgodonjuta samma förmån,

varefter vid 1954 års riksdag bestämdes, att den dittills tillämpade

ordningen skulle gälla även under budgetåret 1954/55.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 23

Departementschefen

Förslaget till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, erinrar i propositionen

nr 156 till en början om att den vid 1954 års riksdag antagna lagen om

yrkesskadeförsäkring fr. o. in. den 1 januari i år avlöste bl. a. 1916 åis

olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag.

Departementschefen fortsätter:

»Den nya lagen är emellertid i princip inte tillämplig på skador, som inträffat

före dess ikraftträdande. De allra flesta, som råkat ut för skador i

arbetet vilka medfört bestående invaliditet av någon betydelse, uppbär därför

fortfarande ersättning enligt äldre bestämmelser. Samma är förhållandet

för efterlevande till sådana som har avlidit till följd av skador i arbetet. Om

någon är sjukskriven för en skada, som han ådragit sig före årsskiftet

1954/55, utgår vidare sjukpenning enligt äldre lag. Principen att nya bestämmelser

endast omfattar nya skadefall har man också förut hållit fast

vid, då ändringar tid efter annan företagits i lagstiftningen på detta område.

Enligt både den nuvarande och den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen

bestämmes de viktigaste ersättningarna — livränta

och sjukpenning — med ledning av den skadades årliga arbetsförtjänst vid

skadetillfället. För arbetsförtjänstberäkningen har dock fastställts en ram,

varigenom högre arbetsförtjänster lämnas ur räkningen, till den del de

överskrider en angiven gräns, och låga arbetsförtjänster upptages till visst

minimibelopp. Livräntan till helinvalid och efterlevande bestämmes till en

viss andel av den sålunda beräknade arbetsförtjänsten, vilken andel alltså

betecknar kompensationsgraden; för dem som ådragit sig partiell invaliditet

minskas livräntan, i första hand med hänsyn till graden av nedsättningen

i arbetsförmågan. Sjukpenningen är till storleken beroende av arbetsförtjänsten,

varvid den högsta medgivna sjukpenningen utgår vid arbetsförtjänst

över en viss gräns.»

Departementschefen erinrar härefter om de i det föregående nämnda

förskjutningar uppåt av gränserna för arbetsförtjänsten, som med hänsyn

till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån gång efter annan vidtagits,

samt om höjningarna i kompensationsgraden fr. o. in. år 1949. I huvudsakligt

syfte att utjämna olikheterna i ersättningsnivån mellan äldre och nyare

skadefall infördes — framhåller departementschefen — år 1950 tillägg av

statsmedel till äldre ersättningar enligt bl. a. ÖL och YL. Efter att ha erinrat

om utformningen av dessa ersättningstillägg och om de år 1953 beslutade

provisoriska förbättringarna av tilläggen anför departementschefen:

»År 1952 fick riksförsäkringsanstalten i uppdrag att utreda frågan, huruvida

inte kompensation för stegrade levnadskostnader i en eller annan form

borde beredas olika kategorier, som uppbar ersättning för yrkesskada. Med

anledning härav drog anstalten upp vissa allmänna riktlinjer för en blivan
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

de indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens område, enligt vilka försäkringsersättningarna

genom ett automatiskt indexsystem skulle anpassas till

den allmänna lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt

angår ersättningstilläggen — skulle bäras av försäkringen. Riktlinjerna och

remissyttranden däröver redovisades i proposition till 1953 års riksdag (nr

147). Vid anmälan av frågan i statsrådet uttalade jag, att denna borde utredas

ytterligare och att riksförsäkringsanstaltens uppslag att lägga kostnaderna

för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna på försäkringen syntes

förtjäna närmare övervägande. Sedan Kungl. Maj:t i enlighet härmed

uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet, har anstalten

i skrivelse den 3 december 1954 framfört vissa synpunkter på indexregleringsfrågan

och lagt fram förslag om uppräkning av vissa ersättningar

enligt ÖL och YL.

Vid departementsberedningen av detta ärende kom jag till den uppfattningen,

att riksförsäkringsanstaltens förslag rörande uppräkningen av äldre

livräntor inte lämpligen borde läggas till grund för lagstiftning. Därför upprättades

inom socialdepartementet en promemoria, vari indexregleringsfrågan

berördes och ett nytt förslag till förbättringar av äldre ersättningar framfördes.

Förslaget omfattade — liksom anstaltens förslag — endast ersättningar

som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för

andra fall än skada i arbete för statens räkning. Departementspromemorian

har sedermera remissbehandlais.

I promemorian förordas — i likhet med vad riksförsäkringsanstalten anfört

att frågan om en indexreglering på detta område skall anstå

tills vidare. Såsom i promemorian erinrats anförde jag vid behandlingen

i fjol av den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen (prop. nr 60/1954),

att en automatisk reglering i rådande läge knappast syntes behövlig vid höjning

av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning till

15 000 kronor. Jag framhöll också, att man inte kunde ta ståndpunkt till ett

av socialvårdskommittén framlagt förslag om indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen

förrän riksförsäkringsanstalten slutligt fullgjort sitt här

nyss angivna utredningsuppdrag. Denna uppfattning hyser jag alltjämt. Med

anledning av vad under remissbehandlingen anförts vill jag emellertid tillätt,

sasom riksförsäkringsanstalten framhållit, med prövningen av

ifrågavarande spörsmål torde böra anstå tills frågan om allmän pensionsförsäkring

kommit närmare sin lösning.»

Departementschefen anför vidare:

»Vid remissbehandlingen av promemorian har allmän enighet rått om behovet

av en förbättring av äldre livräntor, låt vara att meningarna

har varit delade i frågorna hur och i vilken utsträckning förbätti

ingen bör komma till stånd. Jag finner det också vara angeläget att en förbättring

nu genomföres. Från något håll har yppats farhågor för att en

höjning av ersättningar för tidigare yrkesskador skulle kunna få prejudicerande

verkan pa andra områden. Med anledning härav vill jag endast er
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 25

inra om att förhöjningar av yrkesskadeersättningar genom tillägg av olika

slag förut har vidtagits vid upprepade tillfällen och att statsmakterna har

förutsatt, att en mera definitiv ordning skall komma till stånd för yrkesskadeförsäkringslagstiftningens

del.

Vid genomförande av förbättringen av de äldre ersättningarna synes det

mig vara en riktig princip, att man såvitt möjligt efter en enhetlig norm kompenserar

den inkomstminskning yrkesskadan medför, oavsett när den har

inträffat. De viktigaste orsakerna till de nu förekommande ojämnheterna

mellan ersättningar från olika tidpunkter är, såsom framgått av det förut

anförda, att den allmänna lönenivån och ramen för arbetsförtjänstberäkningen

ändrats samt att kompensationsgraden — som alltså betecknar hur stor

andel av arbetsförtjänsten livräntan skall motsvara — har höjts utan att

ändringarna i lagstiftningen gjorts retroaktiva. En utjämning av ersättningarna

för äldre och yngre skadefall måste tydligen förutsätta, att verkningarna

av arbetsförtjänstens ändringar från tid till annan neutraliseras och att

de nya reglerna rörande kompensationsgraden tillämpas överlag. Dessa förutsättningar

uppfylles enligt min mening väsentligen vid tillämpning av den

metod för om reglering av äldre livräntor som föreslagits

i promemorian. Den huvudsakliga skillnaden mellan denna metod och hittills

tillämpade system är att man enligt den nya metoden först räknar upp

den årliga arbetsförtjänsten — som ju är grundläggande för ersättningens

bestämmande — och därefter fastställer ersättningen, medan man tidigare

laborerat med mer eller mindre schablonmässiga uppjusteringar av själva ersättningarna.

Genom att uppräkningen avser arbetsförtjänsten är det alltid

möjligt att direkt och med full effekt på äldre skadefall tillämpa de nya

förmånligare reglerna om kompensationsgraden.

Enligt den i promemorian angivna metoden tar man till utgångspunkt de

medelarbetsförtjänster, som varit aktuella under vart och ett av tidigare år,

och lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till ett och

samma belopp. Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsförtjänsten

var i det enskilda fallet, överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten

för skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.

Härigenom kommer alla skadade i medelarbetsförtjänstläget

att få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles

oberoende av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänster låg över

resp. under medelarbetsförtjänsten för skadeåret, far dem uppräknade till

proportionellt högre resp. lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst.

_ Ersättningen beräknas sedan på grundval av den sålunda uppräknade

arbetsförtjänsten.

I några remissyttranden har man funnit den föreslagna metoden komplicerad.

Denna mening kan jag inte dela. Mig förefaller metoden inte mer invecklad

än som betingas av de förhållanden den avser att omgestalta; och

den bygger på principen att ersättningarna inte skall variera med skadeåret,

vilket — såsom framhållits från något annat håll under remissbehandlingen

— dock är eu enkel princip.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

När det gäller att fixera de medelarbetsförtjänster, som skall anses ha

rått under tidigare år, bör detta enligt promemorian ske med ledning av

de ur yrkesskadestatistiken framräknade medeltalen av årsförtjänsterna

för dem som blivit invalider under varje särskilt år. Uppgifter härom finnes,

beträffande män, för åren 1918—1951, dvs. under OL:s giltighetstid så när

som på de tre senaste åren.1 Som exempel kan nämnas, att medelarbetsförtjänsten

enligt denna statistik var 1 582 kronor år 1918, 2 094 kronor år

1921, 1 776 kronor år 1933, 2 917 kronor år 1943, 5 388 kronor år 1950 och

5 869 kronor år 1951. Dessa uppgifter ger emellertid sannolikt inte exakt

uttryck för den medelarbetsförtjänst som rått på arbetsmarknaden — de

torde bl. a. vara något nedpressade på grund av det arbetsförtjänstmaximum

som enligt ÖL gällt vid varje särskild tidpunkt. En jämförelse mellan

förändringarna i invalidernas medelarbetsförtjänster enligt denna statistik

och i den totala genomsnittliga timförtjänsten för industriarbetare m. fl.

enligt socialstyrelsens lönestatistik uppvisar dock en på det hela taget god

överensstämmelse, även om kurvan för invaliderna i allmänhet ligger något

i underkant. Vidare är naturligtvis invalidernas medelarbetsförtjänster behäftade

med de brister som vidlåder varje medelvärde. Att räkna med olika

arbetsförtjänster för skilda yrkeskategorier, kön etc. torde emellertid vara

ogörligt av praktiska skäl.

För uppräkningen av arbetsförtjänsterna bör självfallet en lönestatistik

vara normgivande. Det kan diskuteras, huruvida inte årsförtjänsterna enligt

den officiella lönestatistiken borde ligga till grund för bestämmande av

medelarbetsfö.rtjänsterna. I sitt nuvarande skick är emellertid denna statistik

ej användbar för ändamålet, och det är enligt vad socialstyrelsen yttrat

osäkert om fullt tillförlitliga resultat kan nås genom bearbetning av statistiken.

Då en viss schematisering även av andra skäl synes oundviklig, torde

man få godtaga de uppgifter, som finnes redovisade om de genomsnittliga

årsförtjänsterna för just den kategoyi det här i första hand gäller, nämligen

de som blivit invalider på grund av yrkesskada. För åren 1952—1954

torde i enlighet med promemorieförslaget 6 000 kronor böra fastställas som

medelarbetsförtjänst. I förslaget i övrigt i denna del torde dock den modifikationen

böra göras, att såväl medelarbetsförtjänsterna som den faktiska

årsförtjänsten i det enskilda fallet jämkas inte, såsom ifrågasatts i promemorian,

till närmast högre utan i stället till närmaste hundratal kronor,

så att arbetsförtjänsten justeras nedåt om den slutar på 01—49 kronor och

eljest uppåt.

Avgörande för ersättningsnivån vid en omreglering av äldre ersättningar

enligt den angivna metoden blir det belopp, till vilket medelarbetsförtjänsterna

för olika år skall lyftas. I promemorian föreslås beloppet 6 600

kronor. En del remissorgan har påyrkat större restriktivitet vid bestämmande

av ersättningsnivån. Statskontoret förordar tre olika belopp, av vilka det

lägsta skulle fastställas för de äldsta skadefallen. Det enligt min åsikt tyngst

1 Se på sid. 21 intagen tabell, kolumn e.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 ar 1955 27

■vägande skäl, som ämbetsverket anfört till förmån för en dylik differentiering,

är att till levnadsåren äldre livräntetagare beskattas lindrigare än yngre.

Som skäl för starkare återhållsamhet har vidare bl. a. åberopats, att uppräkningen

inte bör medföra alltför stor skillnad mellan de ersättningar som

•skall utgå före och efter 67 års ålder. Vad det förstnämnda skälet angår torde

böra erinras om att en omprövning av gällande beskattningsregler för livräntor

förutskickades i proposition till fjolårets riksdag (nr 64/1954). Spörsmålet

härom är under övervägande. Frågan om ersättningarnas storlek sedan

vederbörande fyllt 67 år skall jag behandla i det följande, men jag vill

redan här nämna, att vid bifall till vad jag där ämnar föreslå kommer det

sistnämnda skälet för ytterligare restriktivitet vid bestämmande av ersättningsnivån

att väsentligt förlora i styrka.

Jag vill framhålla, att redan beloppet 6 600 kronor är resultatet av försiktiga

överväganden. Maximibeloppet enligt ÖL för arbetsförtjänstens beräkning

var under tiden 1949—1954 7 200 kronor, och som förut nämnts är det

fr. o. m. i år enligt YFL 15 000 kronor. Enligt vad riksförsäkringsanstalten

upplyst har i över hälften av de fall, där anstalten hunnit fastställa livTäntor

på grund av olycksfall hos enskilda arbetsgivare under åren 1953—

1954, arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vissa uppskattningar

inom anstalten anges tyda på att medelarbetsförtjänsten, om YFL:s maximibelopp

i stället varit gällande, skulle ha något överskridit gränsen 7 200 kronor.

Jag kan därför inte acceptera någon sänkning av den föreslagna ersättningsnivån

utan förordar, att medelarbetsförtjänsterna skall lyftas till 6 600

kronor.

Av skäl, som anförts i promemorian, torde emellertid böra gälla den begränsningen,

att den skadades årliga arbetsförtjänst ej i något fall får räknas

upp till högre belopp än 7 920 kronor.

Vidare bör, såsom i promemorian föreslagits och i överensstämmelse med

det förut anförda, YFL:s regler om kompensationsgraden ävensom om ersättningsunderlag

tillämpas på den uppräknade årliga arbetsförtjänsten. För

invalider, som fått arbetsförmågan nedsatt med minst 30 procent och inte

har fyllt 67 år, innebär detta, att även i skadefall från tiden före år 1949

vid beräkning av livränta skall tillämpas den s. k. 11/12-regeln i stället för

den s. k. 2/3-regeln.

Verkningarna av de anförda reglerna torde få belysas med ett exempel. En

arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 924 kronor skadades år 1923 och

blev helinvalid. Han uppbär nu livränta enligt ÖL med ett årligt belopp motsvarande

2/3 av arbetsförtjänsten eller 616 kronor; tillsammans med gällande

ersättningstillägg (125 %) erhåller han 1 386 kronor. Vid den föreslagna

omregleringen avrundas först hans arbetsförtjänst till 900 kronor. Medelarbetsförtjänsten

år 1923 var — avrundad — 1 800 kronor, vilken lyftes till

6 600 kronor. Den skadades arbetsförtjänst räknas upp till av 6 600

kronor eller till 3 300 kronor. Livräntan beräknas till dess han fyller 67 år

utgöra 11/12 av 3 300 kronor eller 3 025 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

I detta sammanhang vill jag framhålla, att, om det på grund av ändrade

ekonomiska förhållanden i framtiden skulle visa sig behövligt att justera nivån

för äldre yrkesskadeersättningar, detta kan ske på så enkelt sätt som

genom att ändra det belopp om 6 600 kronor, vartill medelarbetsförtjänsterna

enligt mitt förslag skall höjas. Man kan också lätt knyta en eventuell indexreglering

till detta system.»

Beträffande frågan om vilka ersättningar som skulle omfattas av denna

omreglering anför departementschefen:

»I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i

sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga

är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon

omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7

års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad

med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser

som —- i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än

reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med

anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag

kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren

även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och

efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna

ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —

som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas

endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att

livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det belopp,

vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.

Jag förordar alltså denna ändring i förhållande till promemorieförslaget.

Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än

30 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst

20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten

här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill

må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning

påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.

Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk

invaliditet av denna storleksordning — exempelvis förlusten av ett

öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörandes för\ärvsmöjligheter.

Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste

det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5

procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan

personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande

förbättringar. Ger man viss — inte full — kompensation i förevarande fall,

minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas

av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa

omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt

med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 29

hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna

för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas

enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och

vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.

Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67- årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20

men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets

konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och

senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger

och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.

Jag biträder promemorieförslaget i vad detta avser efterlevandelivräntor

och enligt vilket änka — i allmänhet endast tills hon fyllt 67 år —

och barn skall erhålla livränta med 1/3 resp. 1/6 av den avlidnes uppräknade

arbetsförtjänst. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att, såsom ett remissorgan

föreslagit, låta omregleringen avse även livränta till föräldrar, emedan

dessa, om man tillerkänt dem livränta enligt ÖL, regelmässigt torde åtnjuta

även folkpension.

Enligt förslaget skall sjukpenning utgå enligt YFL:s regler på

grundval av den skadades arbetsförtjänst uppräknad på förut angivet sätt.

Även till detta förslag — varemot ingen erinran riktats vid remissbehandlingen

— ansluter jag mig.

Såsom i promemorian föreslås torde en spärregel böra gälla för att

förhindra att ersättning efter omregleringen i något fall utgår med lägre belopp

än om nuvarande bestämmelser alltjämt hade ägt giltighet.»

Till ytterligare belysning av de förbättringar, som genom omregleringen

skulle uppstå för dem som uppbär invalid- eller efterlevandelivräntor enligt

ÖL och YL från några olika år, hänvisar departementschefen till följande

tabell, i vilken upptagits ersättningar åt livräntetagare, som ej fyllt 67 år, för

de fall, då den skadade har haft en årlig arbetsförtjänst motsvarande medelarbetsförtjänsten

under skadeåret (ersättningarna har avrundats till hela

krontal).

. Ursprunglig Nuvarande Omreglerad

Skadear livränta ersättning ersättning

100 % invaliditet

1918 .............. 1 067 2 667 6 050

1921 ................ 1 400 3150 6 050

1933 ................ 1 200 2 400 6 050

1943 ................ 1 933 3 383 6 050

1950 ................ 4 950 6 188 6 188

1954 ................ 5 500 5 500 6 050

50 % invaliditet

1918 ................ 533 907 2 750

1921 ................ 700 1 085 2 750

1933 ................ 600 870 2 750

1943 ................ 967 1 305 2 750

1950 ................ 2 250 2 250 2 750

1954 ................ 2 500 2 500 2 750

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955

Skadeår

Ursprunglig Nuvarande

Omreglerad

livränta

ersättning

ersättning

30 % invaliditet

1918...............

320

544

1 430

1921...............

420

651

1 430

1933 ...............

360

522

1 430

1943 ...............

580

•783

1 430

1950 ...............

1 170

1 170

1 430

1954 ...............

1 300

1 300

1 430

25 % invaliditet

1918...............

267

267

550

1921...............

350

350

550

1933 ...............

300

300

550

1943 ...............

483

483

550

1950 ...............

900

900

900

1954 ...............

1 000

1 000

1 000

20 % invaliditet

1918...............

213

213

440

1921...............

280

280

440

1933 ...............

240

240

440

1943 ...............

387

387

440

1950 ...............

720

720

720

1954 ...............

800

800

800

Änka

1918...............

400

680

2 200

1921...............

525

814

2 200

1933 ...............

450

653

2 200

1943 ...............

725

979

2 200

1950 ...............

1 800

1 800

2 200

1954 ...............

2 000

2 000

2 200

Ett barn

(1918)..............

(267)

(320)

(1 100)

(1921)..............

(350)

(420)

(1 100)

(1933)..............

(300)

(360)

(1 100)

1943 ..............

483

483

1 100

1950 ..............

900

900

1 100

1954 ..............

1 000

1 000

t—•>

Enligt vad departementschefen anför bör den här

behandlade omregle-

ringen, såsom i departementspromemorian föreslagits, gälla ersättning, som

utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL, i den mån er
-

sättningen ej utgives av staten som arbetsgivare. Hit bör, framhåller departementschefen,

hänföras även ersättning enligt lagen den 11 juni 1937 (nr

348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, vilken

lag har samma karaktär som ÖL och YL.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 31

I kostnads- och finansieringsfrågorna, såvitt avser den här avsedda omregleringen,

anför departementschefen:

»Den årliga kostnaden för en omreglering i huvudsaklig överensstämmelse

med mitt här framlagda förslag har inom riksförsäkringsanstalten

uppskattats till drygt 22 milj. kronor, varav en relativt liten del faller

på ersättningsförbättringar åt invalider över 67 år. Ifrågavarande kostnad

kommer givetvis att minska successivt, framför allt därigenom att livräntelagare

avlider eller uppnår 67 års ålder.

Omregleringen innebär, att de ursprungliga yrkesskadeersättningarna omräknas

och att de nuvarande ersättningstilläggen försvinner. Ersättning,

som utgår på grund av obligatorisk försäkring vilken omfattas av denna

omreglering, finansieras av försäkringstagarna, dvs. arbetsgivarna.

Ersättningstilläggen trädde i stället för vissa dyrtidstillägg, som infördes

i början av 1940-talet. Dyrtidstilläggen var föranledda av då rådande krisförhållanden

och ansågs böra bekostas av statsmedel, vilket innebar ett avsteg

från finansieringsprincipen inom olycksfallsförsäkringen. När man avlöste

dyrtidstilläggen med ersättningstillägg, övertogs denna finansieringsform.

Kostnaderna för ersättningstilläggen bestrides alltså av staten.

I promemorian har föreslagits, att kostnaderna för den nu aktuella, mera

definitiva omregleringen skall bäras av försäkringen. Detta förslag har godtagits

av flertalet remissorgan. I en del yttranden yrkas däremot, att staten

fortfarande skall betala den del av den omreglerade ersättningen, som överskjuter

den ursprungligen bestämda.

För min del finner jag det naturligt, att den i vårt land hävdvunna principen

att arbetsgivarna skall svara för de ekonomiska följderna av skador,

som drabbar de anställda i arbetet, tillämpas i full utsträckning på de omreglerade

ersättningarna. En sådan tillämpning ansluter sig också till grunderna

för den förordade omregleringen, genom vilken man fastställer hela

den ersättning som skulle ha utgått, om skadan inträffat under senare år

och den skadade gjort samma arbetsinsats som omedelbart före det faktiska

skadefallet.

Under remissbehandlingen har emellertid uttalats, att det skulle vara

oriktigt att betrakta arbetsgivarna som en kollektiv enhet i egenskap av

bärare av försäkringen. Enligt min uppfattning ligger det dock i själva

lörsäkringsbegreppet, att försäkringstagarna inom samma försäkring utgör

ett kollektiv. Svenska arbetsgivareföreningen har funnit det orätt och obilligt,

att framdeles tillkommande försäkringstagare skall deltaga i kostnaderna

för tillägg av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före

deras anslutning till försäkringen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas

i promemorian, inte anses mindre riktigt alt 1956 års arbetsgivarkollektiv

år 1956 svarar för utgifter på grund av skador, som inträffat t. cx.

år 1940, än att 1970 års arbetsgivarkollektiv, vid en indexreglering inom försäkringen,

år 1970 bekostar utgifter i skadefall från år 1956. Att den ytterligare

börda man pålägger nuvarande arbetsgivare inte kan anses vara alltför

tung att bära, framgår av att — enligt den föreslagna ordningen för finan
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1955

sieringen av omregleringskostnaderna — avgiftstillägget genomsnittligt motsvarar

endast omkring en tiondels procent av de årliga lönesummor arbetsgivarna

betalar ut; liksom försäkringsavgiften blir för övrigt detta tillägg

för företagen undantaget från beskattning. Det torde knappast förekomma,

att en ekonomisk kalkyl för ett företag uppgöres med så snäva marginaler,

att inte det tillägg, som här kan komma i fråga, rymmes inom dem. Skulle

man i stället — vilket nämnda remissorgan har diskuterat — tillämpa kapitaltäckningsmetoden

för att bestrida de av omregleringen föranledda kostnaderna,

bleve däremot pålagan på 1956 års arbetsgivarkollektiv avsevärt

större. Jag vill slutligen inte underlåta att nämna, att Svenska arbetsgivareföreningen

tillsammans med vissa andra organisationer i en särskild framställning

-— som jag kommer att behandla i ett senare sammanhang — hemställt,

att äldre livräntor åt silikosskadade skall regleras enligt YFL, vilket

ju måste innebära att kostnaderna för därmed avsedda förbättringar skall

bestridas av försäkringens framdeles befintliga arbetsgivarkollektiv.

Jag föreslår sålunda, att finansieringen av kostnaderna för denna omreglering

i enlighet med promemorieförslaget och på de där angivna skälen

skall åvila försäkringstagarna enligt YFL. Det kan nämnas, att även i Finland

— och i realiteten också i Norge — de arbetsgivare, som avses i gällande

yrkesskadeförsäkringslagstiftning, får bära kostnaderna för förbättringar

av äldre skadeersättningar.

I fråga om ordningen för finansieringen torde böra gälla, att de av omregleringen

föranledda kostnaderna bestrides genom proportionella tillägg

till de avgifter som fastställes eller beräknas enligt YFL. Det torde böra

erinras om att ingen avgift fastställes eller beräknas för staten såsom arbetsgivare

och att den nu föreslagna omregleringen inte heller skall omfatta

ersättningar åt dem som skadats i statens tjänst.»

I fråga om ikraftträdandet anför departementschefen:

»Omregleringen bör inte träda i kraft förrän den 1 januari 1956, bl. a.

emedan avgifterna regelmässigt bestämmes för kalenderår och omregleringen

kommer att kräva åtskilligt förberedelsearbete hos försäkringsinrättningarna.

»

I special motiveringen till den föreslagna omregleringslagen anföres

bl. a.:

1 §•

» I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att lagförslaget utformats

från den utgångspunkten, att själva ersättningsrätten samt rätten till en var

av de olika ersättningsförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga

lagstiftningen. Denna skall alltså alltjämt äga tillämpning, i den mån ej

annorlunda stadgas i omregleringslagen. Denna uppläggning medför bl. a.

följande. När i omregleringslagen talas om den årliga arbetsförtjänsten, förstås

därmed det belopp, vartill den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats

enligt de å skadan tillämpliga bestämmelserna i 9 § ÖL; undantag härifrån

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 33

göres dock för vissa fall enligt 9 och 11 §§ omregleringslagen. OL:s och

YL:s angivande av när andra skador än olycksfallsskador skall anses ha

inträffat blir automatiskt tillämpliga å omregleringslagen. De bestämmelser,

som enligt ÖL gäller ersättningen med avseende å exempelvis skadestånd

och regressrätt, blir också utan vidare tillämpliga å den omreglerade ersättningen.

På grund härav har i lagtextförslaget inte upptagits några särskilda

bestämmelser i dessa ämnen.

Ytterligare må nämnas att i de invaliditetsfall, där nedsättningen av arbetsförmågan

understiger 20 procent, den lagtekniska konstruktionen medför,

att livränta skall utgå med tillämpning av de ursprungliga reglerna i

den mån ej annat föranledes av de i 5, 9 och 11 §§ föreslagna bestämmelserna.

5 §•

Enligt förslaget skall skador enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag

—■ var och en medförande invaliditet på minst 10 procent — sammanläggas

samt därvid ny invaliditetsbedömning ske, såsom om skadorna ådragits

vid ett och samma tillfälle. -— -—• —

7 §■

För närvarande utgår ersättningstillägg ej blott på livränta utan också

på sjukpenning. Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör även sjukpenning

omregleras; och detta bör ske så, att den skadades årliga arbetsförtjänst

uppräknas enligt bestämmelserna i 2 § lagförslaget, varefter sjukpenningen

beräknas enligt de i 13 § YFL angivna grunderna.

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ YFL om barntillägg till sjukpenningen

och om sjukpenningens förvandling till hempenning under sjukhusvistelse

bör äga motsvarande tillämpning på den omreglerade sjukpenningen.

8 §■

Det synes skäligt och lämpligt, att reglerna i YFL om vårdbidrag och ersättningar

för konstgjorda lemmar in. m. får tillämpning även på äldre

skadefall. Jag biträder därför förslaget i detta hänseende, som inte mött

någon gensaga under remissbehandlingen.

9 §•

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelsen den 3 december 1954 framhållit,

att de särskilda ersättningsförhöjningarna enligt 1937 års krigsförsäkringslag

icke borde påverkas av omregleringen. Departementspromemorian gav

uttryck åt samma uppfattning. Detta innebär den avvikelsen i förhållande

till vad som gäller enligt 1950 års förordning, att omregleringen skall avse

3 Rihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. 2 and. Nr 1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

ersättningen på grundval av den årliga arbetsförtjänsten, fastställd enligt

9 § ÖL och med bortseende från det högre minimibeloppet enligt 1937 års

lag. Detta ändringsförslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen;

och en lösning i enlighet härmed synes vara att föredraga bl. a.

med hänsyn till de konsekvenser, som det av mig i den allmänna motiveringen

förordade beloppet 7 920 kronor som maximum vid uppräkningen

av den årliga arbetsförtjänsten eljest skulle kunna få i dessa speciella fall.

Jag vill därför ansluta mig till förevarande ändringsförslag.

Enligt de tidigare omnämnda författningarna rörande vissa tjänstepliktiga

i skogsarbete in. in. — lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda

bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga

in. in. samt förordningen samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt —

skulle den årliga arbetsförtjänsten icke få beräknas till lägre belopp än

2 300 kronor. Nämnda båda författningar trädde i kraft den 22 april 1943.

Där ersättning på grund av dessförinnan inträffad skada enligt ÖL hade

bestämts efter lägre arbetsförtjänst, skulle — enligt vad som stadgades i en

övergångsbestämmelse till förordningen — tilläggsersättning svarande mot

mellanskillnaden efter ansökan hos riksförsäkringsanstalten utgivas av

statsmedel.

Eftersom beloppet 2 300 kronor understiger aktuellt belopp av medelarbetsförtjänsten,

torde omregleringen här — i motsats till vad beträffar

krigsförsäkringsfallen — böra avse beloppet 2 300 kronor. Ersättningsförhöjning

av statsmedel kommer härvid att alltjämt utgå och utgå med oförändrat

belopp.

10 §.

Denna paragraf innehåller en spärregel till förhindrande av att omregleringen

medför en sänkning av utgående ersättning. Bestämmelsen är påkallad

bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen i vissa fall är lägre enligt YFL

an enligt ÖL. Vidare kan ersättningstilläggen enligt 1950 års förordning i

något enstaka fall —- från åren 1949 och 1950 — ge förmånligare resultat

än den nu förordade omregleringen. Dessutom må nämnas att enligt nuvarande

bestämmelser livräntan vid invaliditetsgrader uppgående till minst 20

men understigande 30 procent före 67 år samt vid invaliditetsgrader uppgående

till minst 30 procent efter 67 år i skadefall från senare år redan uppgår

till högre belopp än enligt 4 § i departementsförslaget.

Med »belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering ej

skett» avses ersättning enligt de i 1 § nämnda lagarna samt 1950 års ersättningstilläggsförordning

jämte vissa I ampletterande författningar, såsom

kungörelsen den 19 juni 1953 (nr 503) med föreskrifter jämlikt 10 § nyssnämnda

förordning. Däremot avses icke den i anslutning till 11 § i det följande

berörda silikosersättningen; här är det ju fråga om en budgetårsvis

bestämd ersättning, som utgår endast intill den 1 juli i år.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

11 §•

I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser rörande yrkessjukdomar.

Departementspromemorian

Under erinran om den betydelse, som enligt ÖL, YL och YFL tillmättes

dagen för olycksfallets inträffande resp. yrkessjukdomens yppande, anföres

i promemorian bl. a.

Det kan förekomma, att vederbörande går kvar i farligt arbete och att

lång tid förflyter mellan det att en i arbetet ådragen sjukdom yppas och

ersättningsrätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. När

den sjuke lämnar det farliga arbetet, har han i allmänhet högre lön än vid

yppandet. På grund härav har i YFL (9 § 6 st.) intagits ett särskilt stadgande,

enligt vilket — om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först

avsevärd tid efter sjukdomens yppande — den årliga arbetsförtjänsten vid

bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke får beräknas

till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen yppats vid

tiden för arbetsavbrottet. Därigenom har för fall, där såväl yppandet som

arbetsavbrottet sker efter utgången av år 1954, ernåtts en tillfredsställande

lösning. För fall, där både yppande och arbetsavbrott ligga i tiden före den

1 januari 1955, bär genom den i denna promemoria föreslagna omregleringen

av ersättningen i äldre fall eliminerats skillnaden mellan om man

går på arbetsförtjänsten vid yppandet resp. vid avbrottet.

Enligt vad i promemorian framhålles hade statsmakterna redan förut

ansett silikos (stendammlunga) böra intaga en särställning i ersättningshänseende.

För att få eu tillfredsställande lösning även för de fall av sill

kos, där sjukdomen yppats före årsskiftet 1954/55 men vederbörande först

därefter avbrutit arbetet, har i promemorian föreslagits ett särskilt stadgande

— 11 § i det i promemorian intagna lagtextutkastet — av innebörd,

att omreglering av ersättningen skall ske med tillämpning av de i

YFL stadgade grunderna, om detta medförde att vederbörande finge högre

ersättning.

Framställning i ärendet

wrågan om ersättning vid fall av silikos har behandlats i den inledningsv

omnämnda skrivelsen den 21 december 1954, som är undertecknad av

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Järnbruksförbundet,

Svenska gjutareförbundet, Svenska gruvinduslriarbetareförbundet,

Svenska metallindustriarbetareförbundet, Sveriges verkstadsförening

och Domnarvets jernverk, i vilken skrivelse bl. a. anföres. I

I många fall hade de antydda förhållandena lett till att de silikosskadades

livräntor blivit synnerligen låga, och i vissa fall med fullständig a betsoförmåga

hade den silikosskadade kommit i en bekymmersam ekonomisk

situation. Genom bestämmelser i YFL komme olägenheterna att bortfalla

för de fall som yppades efter den 1 januari 1955, men för dem som redan

yppats eller som komme att anses yppade före denna dag kvarstode de.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

På grund av vad sålunda anförts hemställes i skrivelsen att åtgärder vidtages

för genomförande av följande.

1. Att de fall av silikos, som yppats före 1/1 1955 men vid sistnämnda

tidpunkt ej erhållit skadeersättning med anledning av nedsatt arbetsförmåga,

vid eventuellt framdeles inträdande nedsättning av arbetsförmågan

får sin ersättning reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

2. Att de silikosfall, som vid anmälan efter 1/1 1955 får yppandedagen

fastställd till tidpunkt före denna dag, får sin skada reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

3. Att de tidigare silikosskadades livräntor i fortsättningen utgår med belopp,

som skulle utgått om dagen för sjukdomens yppande sammanfallit

med den dag då arbetsoförmågan ansetts nedsatt med mer än 10 %.

4. Att de silikosskadades livräntor därefter skola behandlas på samma sätt

som övriga yrkesskadades.

Departementschefen

Genom en omreglering i enlighet med vad jag i det föregående förordat

blir det beträffande fall av silikos och annan yrkessjukdom, där både sjukdomens

yppande och arbetsavbrottet ligger i tiden före den 1 januari 1955,

i ersättningshänseende knappast någon skillnad om man tager hänsyn till

arbetsförtjänsten vid tiden för sjukdomens yppande eller vid avbrottet i arbetet.

Vad nu sagts gäller helt beträffande ersättning före 67 år, där fråga

är om en invaliditet uppgående till minst 30 procent eller om efterlevandelivränta,

samt i betydande utsträckning före 67 år, där invaliditeten understiger

30 men uppgår till minst 20 procent, och efter 67 år, om invaliditeten

uppgår till minst 30 procent. För de fall av silikos, där yppande och

arbetsavbrott ligger på var sin sida om årsskiftet 1954/55, synes mig den

i promemorian föreslagna specialbestämmelsen innebära en lämplig lösning.

Med anledning av vad försäkringsrådet och LO yttrat förordar jag

emellertid, att bestämmelsen göres tillämplig å samtliga sådana i 9 § sjätte

stycket YFL avsedda yrkessjukdomar, som var ersättningsberättigande enligt

YL.

Försäkringsrådet har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej detta spörsmål

bör lagtekniskt regleras genom en ändring av övergångsbestämmelserna till

YFL. I nuvarande läge anser jag det emellertid naturligt att betrakta ifrågavarande

ersättningsförbättringar som ett led i den allmänna omregleringen

av ersättningar på grund av tidigare skador. Bestämmelserna synes därför

böra ha sin plats i omregleringslagen. Med anledning av vad försäkringsrådet

uttalat vill jag framhålla, att den föreslagna bestämmelsens innebörd är

att endast beloppen av sjukpenning och livränta skall omregleras och att den

tidigare lagstiftningens bestämmelser i fråga om rätten till ersättning alltjämt

skall äga tillämpning. I

I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om de tidigare nämnda av

statsmedel utgående särskilda silikosersättningarna om högst 700 kronor om

året. Dessa ersättningar har beslutats budgetårsvis, och det senaste beslutet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 37

gäller intill utgången av budgetåret 1954/55. Ersättningarna infördes ursprungligen

— år 1948 (prop. nr 238) — såsom ett provisorium i avbidan

på revisionen av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen och utgår till arbetare,

som på grund av silikos blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan

sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning; att ersättningarna

infördes torde framför allt ha föranletts av ofullkomligheter i de på den

tiden tillämpade principerna i fråga om invaliditetsbedömningen. Såsom

anfördes i prop. nr 238/1948 uppträder yrkessjukdomen silikos endast hos

personer, som varit sysselsatta med silikosfarligt arbete under lång tid;

och några medel att bota sjukdomen är inte kända. Dess fortskridande kan

dock avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och

den sjuke övergår till ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär

emellertid inte sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete,

som krävt mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra

avsevärd inkomstminskning och detta även om sjukdomen inte medfört

någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga. I sistnämnda

fall gavs ingen invaliditetsersättning enligt YL.

I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring (nr 60/1954)

föreslogs nya bedömningsprinciper i hithörande fall (10 § YFL). Om en

upptäckt silikos ansågs böra medföra övergång till annat arbete, förelåg enligt

vad som uttalades i propositionen en av sjukdomen orsakad begränsning

av arbetarens sysselsättningsmöjligheter. Silikosen borde i sådant fall

anses ha medfört en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i YFL:s

mening. Till belysning av storleken av nedsättningen borde i första hand

tjäna den föreliggande inkomstminskningen. På grund av vad sålunda och i

övrigt anförts föreslogs i propositionen att nya silikosfall skulle regleras enligt

ifrågavarande ändrade bedömningsgrunder.

Ett bifall till vad jag tidigare föreslagit — jag syftar härvid såväl på de

för alla yrkesskador avsedda omregleringsbestämmelserna som på de i första

stycket av denna paragraf föreslagna specialbestämmelserna i fråga om vissa

yrkessjukdomar — medför, att de silikossjuka, som för närvarande uppbär

den särskilda ersättningen av statsmedel, får en mer eller mindre kraftig

uppräkning av sin ersättning enligt YL. I den mån så sker bör enligt min

mening den särskilda ersättningen av statsmedel bortfalla. I samband med

omregleringen av ersättningar enligt ÖL och YL bör emellertid en ändring

av det nuvarande systemet med tillfälliga ersättningar till silikosskadade

komma till stånd. En mera definitiv ordning — i stället för den nuvarande

med prövning för ett budgetår i taget — även för de äldre fallen bör enligt

min mening eftersträvas. Enligt de av mig förordade omregleringsbestämmelserna

skall YFL:s modernare ersättningsregler i betydande utsträckning

göras tillämpliga å äldre skadefall. Det synes mig då följdriktigt att

göra de nya principerna för invaliditetsbedömningen enligt YFL tillämpliga

å de silikosfall, som inte omfattas av specialbestämmelserna i första stycket

av förevarande paragraf.

De ersättningsbelopp, som bestämts i enlighet med vad jag tidigare före
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatt slats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

slagit, torde i flertalet fall överstiga eller i vart fall i stort sett täcka de belopp,

som för närvarande utgår i livränta och ersättningstillägg samt »tillfällig

ersättning av statsmedel». Emellertid kommer en del silikosskadade,

som nu har sådan tillfällig ersättning, att få lägre ersättning eller ingen ersättning

alls, om ersättningen bestämmes enligt de förutnämnda nya grunderna.

Särskilt gäller detta personer, vilka nu icke åtnjuter någon livränta,

enär arbetsförmågan inte ansetts nedsatt med minst 10 procent och vilkas

arbetsinkomst visserligen minskats på grund av övergången till ofarligt arbete

men ej i sådan grad att livränta vid tillämpning av 10 § YFL skulle

kunna tillerkännas dem. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj :t böra äga

föreskriva, att därest någon, som vid utgången av år 1955 var berättigad till

tillfällig ersättning av statsmedel, vid tillämpning av omregleringslagen icke

skulle erhålla någon ersättning eller endast en lägre sådan — så länge sådant

förhållande varar -— tillägg av statsmedel skall utgå, motsvarande vad

han eljest skulle gå förlustig. I den mån tillägget per år inte skulle uppgå till

minst 50 kronor, torde rätt till tillägget dock icke böra föreligga.

Såsom tidigare nämnts föreslås omregleringslagen träda i kraft den 1 januari

1956. Med hänsyn härtill synes under andra halvåret 1955 tillfällig

silikosersättning böra utgå enligt den hittills tillämpade ordningen.

12 §.

För undvikande av dubbelkompensation har i första stycket av denna paragraf

intagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning för vissa

understöd. Bestämmelsen motsvarar vad som härutinnan stadgas i 10 § förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) i dess lydelse efter lagändring år 1953

(nr 251).

14 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om finansieringen av omregleringen.

När i första stycket talas om den kostnad, som föranledes av bestämmelserna

i denna lag, avses därvid — såsom framgår av vad jag tidigare anfört

•— kostnaderna för uppräkning av ersättningarna utöver vad dessa uppgår

till enligt ÖL och YL eller, i viss utsträckning, enligt 1937 års krigsförsäkringslag.

I kostnaderna ingår alltså även vad ersättningstillägg enligt förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) skulle ha kostat i fortsättningen"

Enligt departementspromemorian skulle varje års kostnader för omregleringen

fördelas mellan det årets arbetsgivare enligt YFL — med bortseende

från staten. För den del av kostnaderna, som enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle falla på andra arbetsgivare än staten, var anstaltens mening

att man skulle tillämpa en dylik fördelning. Fördelningssystemet är

även enligt min mening det finansieringssystem, som bör komma till användning

för omregleringen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

39

Den erforderliga förhöjningen av yrkesskadeförsäkringsavgifterna lordc

lämpligen böra komma till stånd på det sättet, att man tager ut ett proportionellt

tillägg till avgifterna enligt YFL. Därvid torde man — såsom i riksförsäkringsanstaltens

förslag och i departementspromemorian förordats —

böra beräkna tillägget å summan av avgifterna enligt 38 och 39 §§ YFL. Det

bör härvid beaktas att arbetsgivare, som står total självrisk, ej erlägger avgift

enligt 38 §. Den för arbetsgivaren beräknade avgiften enligt sistnämnda

paragraf skall i sådant fall — jämte avgiften enligt 39 § — ligga till grund

för nu avsett tillägg.

Närmare föreskrifter om beräkning av de för omregleringen erforderliga

avgiftstilläggen in. m. torde få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Den föreslagna omregleringslagen ersätter delvis förordningen den 2 juni

1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m. Nämnda förordning bör därför upphävas

såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras enligt den

föreslagna lagen.»

Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar av

statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.

Under hänvisning till den i propositionen nr 156 föreslagna omregleringen

anför departementschefen i propositionen nr 158 bl. a.:

»Enligt min mening bör en motsvarande omreglering komma till stånd

av i första hand sådana yrkesskadeersättningar som nu i sin helhet bekostas

av statsmedel. Kostnaderna för de härigenom omreglerade ersättningarna

bör stanna på staten. Främst kommer här i fråga ersättningar

som på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag

tillerkänts personer, vilka skadats i statens tjänst. I samma

ordning torde vidare — såsom närmare utvecklas i det följande — omreglering

böra ske av ersättningar enligt övriga författningar, vilka i fråga om

reglerna för ersättningens bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer,

till motsvarande regler i ÖL. Omregleringsbestämmelserna för nu

angivna ersättningar torde böra sammanföras i en författning.

Däremot synes i detta sammanhang någon omreglering inte böra komma

till stånd av ersättningar som utgår enligt 1908 och 1918 års författningar

om fiskareförsäkring, vilka ersättningar grundar sig på frivillig försäkring.

På dessa ersättningar bör sålunda ersättningstillägg utgivas som för

närvarandc.

Omregleringarna föreslås genomförda fr. o. in. den 1 januari 1956.»

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

I fråga om det närmare innehållet i den föreslagna omregleringsförordningen

anför departementschefen i huvudsak följande.

»I enlighet med det förut anförda avser ifrågavarande förordning endast

ersättning som enligt vissa där angivna författningar — eller grunderna i

någon av dem — utgår helt av statsmedel. Sådan ersättning skall enligt

stadgande i 1 § omregleras med tillämpning av grunderna i den föreslagna

omregleringslagen. Detta innebär främst, att den skadades årliga arbetsförtjänst

vid tiden för skadefallet räknas upp enligt lagens regler och att ersättningen

fastställes på grundval av den sålunda uppräknade arbetsförtjänsten.

—

Det blir sålunda i huvudsak fråga om en teknisk omräkning av de nuvarande

ersättningarna. Själva ersättningsrätten och rätten till var och en

av de olika yrkesskadeförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga

lagstiftningen i den mån ej annat föreskrives i omregleringsförordningen.

Ett stadgande härom har intagits i 8 §. De regler som nu gäller för ersättningen

beträffande exempelvis skadestånd, regressrätt eller besvärsrätt

blir alltså tillämpliga på den omreglerade ersättningen. Också de bestämmelser,

som avser ordningen för ersättningens utbetalning, kommer härigenom

att gälla den ersättning, som omreglerats enligt förordningen. Den

i förordningen intagna hänvisningen till grunderna i omregleringslagen

avser givetvis även lagens bestämmelse (12 § första stycket) om avdrag från

ersättningen för däremot svarande understöd, varför sådant avdrag skall

ske enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Kungl. Maj :t torde böra

äga utfärda föreskrifter om avdrag från livränta även såvitt angår tjänstepension

i form av ålderspension.

Av de i 2 § upptagna författningarna är endast 1950 års militärersättningsförordning

tillämplig på skador, som inträffat efter 1954 års utgång.

Då oinreglering ej avses skola ske av ersättningar i senare års skadefall,

har ett härav betingat undantagsstadgande ansetts påkallat. Vidare är att

märka, att flertalet ersättningar, som utgår enligt 1927 års militärersättningsförordning

— vilken upptagits i 2 § omregleringsförordningen — redan

omreglerats i särskild ordning. Därför har dylika ersättningar också ansetts

böra undantagas från den här aktuella omregleringen. Slutligen har

från tillämpningen av den föreslagna nya omregleringsförordningen undantagits

fall, där ersättningsfyllnad utgår av statsmedel på grund av övergångsbestämmelserna

till förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning

i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande

av tjänsteplikt; dessa har nämligen redan reglerats i 9 § andra stycket

omregleringslagen.---

Enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av

statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig, bestämdes ersättningarna

till belopp, svarande mot den högsta årliga arbetsförtjänst som enligt ÖL

i dess då gällande lydelse fick medräknas vid ersättningens fastställande,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr t år 19o5

nämligen 2 400 kronor. Genom en i 4 § förslaget till omregleringsförordning

intagen bestämmelse kommer omregleringen i samtliga dessa fall att

ske med utgångspunkt från att skadan inträffat år 1923 och att den skadades

arbetsförtjänst utgjorde 2 400 kronor.

För den som ådragit sig skada under vistelse på vissa anstalter m. in.

gäller numera — enligt förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) — bl. a.

att ersättning får beräknas efter en årlig arbetsförtjänst av högst 5 000

kronor. I motsvarande äldre fall, vilka omfattas av den föreslagna omregleringsförordningen,

har arbetsförtjänstmaximum varierat mellan 1 764 och

4 800 kronor. Enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr 255) angående

höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare

och fångar m. fl. är dock nämnda maximum 2 470 kronor i skadefall

från åren 1941—1948; en bestämmelse härom bör intagas i den föreslagna

omregleringsförordningen samtidigt med att nyssnämnda förordning

upphäves. Det synes lämpligt att vid den uppräkning av arbetsförtjänsten,

som skall ske enligt omregleringsbestämmelserna, denna får

räknas upp till högst 5 000 kronor i stället för det belopp — högst 7 920

kronor — som upptagits i den föreslagna omregleringslagen.---

Enligt förordningen den 17 maj 1940 (nr 33) om särskild ersättning i

vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgick vissa procentuella

tillägg till den livränta, som enligt den vid varje tidpunkt gällande

olycksfallslagstiftningen och de därtill anknutna militärersättningsförordningarna

tillkom den som skadats på grund av flygolycksfall eller, om

han avlidit till följd därav, hans efterlevande. Denna s. k. flygolycksfallsförordning

har numera upphävts med utgången av år 1954 genom förordningen

den 17 december 1954 (nr 776); därvid bestämdes dock att flygolycksfallsförordningen

alltjämt skulle äga giltighet i fråga om olycksfall,

som inträffat före upphävandet. Ersättningstilläggen enligt förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) utgår å grundlivräntan men ej å tilläggen enligt

flygolycksfallsförordningen.

Såväl i riksför säkringsans tal tens vid lagrådsremissen berörda förslag den

3 december 1954 som i den samtidigt behandlade departementspromemorian

förordades, att ersättningsförhöjningarna enligt flygolycksfallsförordningen

icke skulle påverkas av omregleringen. Under remissbehandlingen av departementspromemorian

har inte framförts någon annan erinran häremot,

än att statskontoret — under åberopande av att flygolycksfallsförordningen

ej gäller för flygolycksfall efter utgången av år 1954 — anser det kunna

ifrågasättas, huruvida inte vid förhöjning av livränta genom omregleringen

avdrag bör göras för livx-äntetillägg enligt flygolycksfallsförordningen. För

egen del finner jag dock ej anledning frångå vad som i delta hänseende

föreslagits. .lag vill erinra om att jag vid framläggandet av förslaget till omregleringslag

intagit samma ståndpunkt i fråga om ersättningsförhöjningarna

enligt 1937 års krigsförsäkringslag.»

Innebörden av den föreslagna regeln för det fall, att den skadade uppbär

flera livräntor, t. ex. en livränta enligt Öl., som ej utgår av statsmedel,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

och dessutom livränta enligt en eller flera av hithörande ersältningsförfattningar,

anges av departementschefen vara följande.

»Om den för skadorna gemensamt beräknade invaliditetsgraden uppgår

till minst 20 procent, skall med tillämpning av 5 § omregleringslagen ett

gemensamt livräntebelopp uträknas. Detta belopp minskas med livräntan

enligt ÖL eller, i förekommande fall, enligt omregleringslagen och återstoden

utgör livränta enligt omregleringsförordningen. En bestämmelse med

denna innebörd har intagits i 7 § första stycket av förslaget till omregleringsförordning.

»

Departementschefen fortsätter:

»I andra stycket av nämnda paragraf har intagits en liknande bestämmelse

för det fall att den ena livräntan utgår enligt någon av de författningar,

varå omregleringsförordningen föreslås bli tillämplig, och den andra

utgåi enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete eller enligt den militära omregleringsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 262).

Jag vill tillägga att med den föreslagna utformningen av ikraftträdandebestämmelserna

till de nya omregleringsförfattningarna stadgandet i 5 §

andra stycket förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) i fråga om sammanträffande

av flera skador alltjämt kan komma att få tillämpning.»

Förslaget till omreglering av ersättningar enligt 1901 års

olycksfallsersättningslag I

I samband med framläggandet av förslaget till den i det föregående behandlade

omregleringsförordningen anför departementschefen i propositionen

nr 158 i fråga om ersättningar enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39)

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete:

»En omreglering enligt samma principer bör vidare ske av ersättningar

som utgår på grund av 1901 års olycksfallsersättningslag. Livräntorna

enligt denna lag har för vissa fall höjts med statliga tillägg dels genom

kungörelse den 10 juni 1921 (nr 410) såvitt angår i statens tjänst skadade

arbetare och dels genom förordning den 3 juni 1938 (nr 216) i fråga om

andra ersättningstagare. För närvarande utgår ersättningstillägg på de

genom nyssnämnda tillägg förhöjda livräntorna. Beträffande ersättningarna

enligt denna lag torde omregleringen böra ske i form av ändringar i 1921

års kungörelse och 1938 års förordning.»

Angående dessa ändringar anför departementschefen i huvudsak följande.

»Den omreglering av livräntor enligt 1901 års lag, som jag i det föregående

föreslagit skola komma till stånd, för enligt min mening — liksom de nuvarande

tilläggen av statsmedel — anknyta till den genomsnittliga livräntan

enligt ÖL i dess ursprungliga lydelse. Detta resultat ernås, om man i 1921

och 1938 års författningar föreskriver, att tillägget skall bestämmas så, att

detsamma jämte livräntan motsvarar vad som vid tillämpning av den före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 43

slagna omregleringsförordningen skulle ha utgått i livränta, om olycksfallet

inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 600

kronor. För änka över 67 år har ej föreslagits någon uppräkning av livräntan

enligt omregleringslagen eller omregleringsförordningen. 1 dessa

fall bör dock nuvarande tillägg — 125 procent enligt 1921 och 1938 års

författningar och 20 procent enligt 1950 års ersättningstilläggsförordning

— alltjämt utgå. På grund härav har i detta hänseende i 1921 och 1938

års författningar intagits ett stadgande om ett tillägg med 170 procent av

livräntans belopp. Nu enligt 1921 års kungörelse utgående tillägg med 125

procent vid vissa lägre invaliditetsgrader, där omregleringen ej sker — under

20 procents invaliditet före 67 år och under 30 procents invaliditet efter

67 år — bör också bibehållas.»

Anslagsfrågor

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 80 och 81)

har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1955/56 beräkna dels ett förslagsanslag av 4 200 000

kronor till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. in. och dels ett förslagsanslag av 2 300 000 kronor till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete in. in. Dessa anslagsfrågor upptages till förnyad behandling i propositionen

nr 158.

Från anslaget till Vissa tillugg å ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. bestrides kostnaderna för livräntetillägg enligt förordningen

den 3 juni 1938 (nr 216) — som avser livräntetagare enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

där skadan inträffat under arbete för annan än staten

-— och för ersättningstillägg på livräntor, som förhöjts enligt denna förordning,

samt för ersättningstillägg jämväl i övriga fall, där grundersättningen

utgår av andra medel än statens. Anslaget är för innevarande budgetår

uppfört med 4 900 000 kronor; nettoutgiften under närmast föregående

budgetår utgjorde 4 571 333 kronor. Riksförsäkringsanstalten har

(skr. 31/8 1954) anfört, att belastningen på anslaget successivt kommer

att nedgå dels genom avgång på grund av dödsfall eller genom reaktivering

och dels genom att ersättningarna efter hand som livräntetagarna uppnår

67 års ålder antingen helt upphör eller väsentligt sänkes. För budgetåret

1955/56 syntes medelsbehovet kunna uppskattas till 4 200 000 kronor.

Beträffande sistnämnda anslag anför departementschefen i propositionen

nr 158:

»I del föregående har jag föreslagit sådana ändringar i förordningen den

3 juni 1938 (nr 216), att livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

uppräknas efter de principer som anges i den omreglcringslag, varom förslag

framlagts genom den inledningsvis berörda propositionen. Kostnaderna

för dessa livränteförbättringar föreslås stanna på staten. I sistnämnda pro
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

position har vidare föreslagits, att övriga yrkesskadeförmåner, på vilka nu

erattningstillägg utgives från detta anslag, skall omregleras och att denna

omreglering skall bekostas av arbetsgivarna. Vid bifall till dessa förslag

kommer de här aktuella ersättningstilläggen att försvinna. Omregleringarna

föreslås genomförda fr. o. m. den 1 januari 1956. För nästa budgetår bör

med hänsyn härtill under detta anslag beräknas för budgetårets första

hälft medel efter oförändrade grunder och för dess andra hälft medel

till uppräknade tillägg till livräntor, som på grund av 1901 års lag utgår

till andra än dem som skadats i statens tjänst.

Kostnaden under detta anslag för tillägg till livräntor enligt 1901 års

lag uppgick under budgetåret 1953/54 till i runt tal 530 000 kronor. Vid

en omreglering enligt mitt förslag kan årskostnaden enligt från riksförsäkringsanstalten

inhämtade uppgifter beräknas stiga till omkring 1 800 000

kronor. För budgetåret 1955/56 kan alltså kostnaden för dessa tillägg uppskattas

till (1/2 X 530 000 + 1/2 X 1 800 000) 1 165 000 kronor. Årskostnaden

för övriga från anslaget utgående tillägg torde med utgångspunkt i

i iksförsäkringsanstaltens i det föregående redovisade beräkningar kunna

uppskattas till (4 200 000—530 000) 3 670 000 kronor; kostnaderna för ett

halvt års tillägg uppgår följaktligen till ca 1 835 000 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle således för nästa budgetår erfordras ett

anslag av (1 165 000 + 1 835 000) 3 000 000 kronor. Med hänsyn till avgång

bland livräntetagarna torde det dock vara till fyllest att anslaget uppföres

med 2 900 000 kronor.»

Från anslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. m. bestrides kostnaderna för

grundersättningar i ett stort antal skadefall, där ersättning på grund av

försäkring eller enligt speciella författningar eller särskilda beslut skall

utgi\as helt av statsmedel. Även kostnaderna för därpå utgående livräntetillägg

— enligt kungörelsen 1921:410 — och ersättningstillägg bestrides

från detta anslag. Det bör emellertid nämnas, alt ersättningar jämte tillägg

till pei soner, vilka skadats under arbete för affärsverken, riksbanken samt

riksdagen och dess verk, betalas i annan ordning än genom detta anslag.

\ idare ma erinras om att kostnaderna för ersättningar jämte tillägg i skadefall

som härrör från militär- eller hemvärnstjänstgöring och vissa förhållanden

under första världskriget m. m. bestrides av anslag under fjärde

huvudtiteln.

Häi jämte ulbeialas från anslaget vissa tillfälliga ersättningar till av si likos

drabbade arbetare.

Forevarande anslag uppgår för innevarande budgetår till 3 000 000 kronor.

Under budgetåret 1953/54 förbrukades 3 962 440 kronor. Riksförsäkringsanstalten

har (skr. 31/8 1954) förutsett en betydande kostnadsminskning

på grund av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Av anslagsförbrukningen under budgetåret 1953/54 antages 1 800 000

kronor ha avsett sjukpenning, 300 000 kronor läkarvård ocli återstoden livräntor.

Kostnaderna för sjukpenning beräknas sjunka till 15 procent, eller

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Sammansatt stats- och andra tagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

omkring 270 000 kronor, och utgifterna för läkarvård till 10 procent eller

ca 30 000 kronor. Vad livräntorna beträffar antages kostnaderna däremot

med hänsyn till den fortgående ökningen av livräntebeloppen stiga till i

runt tal 2 000 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår

skulle sålunda enligt anstaltens beräkningar uppgå till (270 000 +

30 000 + 2 000 000) 2 300 000 kronor.

I fråga om detta anslag erinrar departementschefen i propositionen nr

158 till en början om sina uttalanden i propositionen nr 156 om de nuvarande

särskilda silikosersättningarna av statsmedel, såvitt avser tiden efter

utgången av budgetåret 1954/55. Härefter anföres:

»Då omregleringslagen enligt förslaget skall träda i kraft den 1 januari

1956, synes under första hälften av budgetåret 1955/56 tillfällig silikosersättning

böra utgå enligt hittills tillämpade grunder. Därefter bör, i enlighet

med det anförda, särskilt tillägg av statsmedel utbetalas endast i den mån

den omreglerade ersättningen inte täcker vad ersättningstagaren tidigare

uppburit, försåvitt mellanskillnaden utgör minst 50 kronor om året.

Vid oförändrade ersättningsgrunder skulle enligt riksförsäkringsanstaltens

beräkningar medelsbehovet under detta anslag uppgå till 2 300 000

kronor. Den av mig i det föregående föreslagna omregleringen av äldre

ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m. kan,

enligt vad jag under hand inhämtat från riksförsäkringsanstalten, beräknas

medföra en kostnadsökning med ca 1 000 000 kronor för helt år, varvid dock

är att märka, att det är förenat med stora svårigheter att någorlunda exakt

beräkna ökningen. I avvaktan på närmare erfarenhet och då omregleringen

skall ske den 1 januari 1956, bör anslaget uppföras med (2 300 000 -f500

000) 2 800 000 kronor.»

Lagrådet

Lagrådets utlåtande har inhämtats över förslaget till lag angående omreglering

av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete m. m. Lagrådet har lämnat förslaget utan

erinran.

Motionerna

I motionerna 1:495 och 11:611 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:ts förslag om förhöjning av äldre ersättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. in. måtte besluta om en uppräkning av ersättningarna

från fiskarförsäkringen på samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit

i fråga om övriga äldre ersättningar, samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta erforderligt författningsförsiag».

I motionen 11:612 hemställes,

»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 156 måtte besluta, att

kostnaderna för ifrågavarande omreglering av vissa ersättningar enligt la
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1055

gen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete in. in. må bestridas

av statsmedel, samt för budgetåret 1955/56 härför anvisa ett förslagsanslag

av 11 000 000 kronor, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

lagtext».

Utskottet

Den 1 januari i år avlöstes 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929

års yrkessjukdomsförsäkringslag av 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring.

Samtidigt ersattes en rad försäkrings- och ersättningsförfattningar för särskilda

persongrupper med nya författningar. Den nya lagstiftningen är

emellertid i princip inte tillämplig på skador, som inträffat före dess ikraftträdande.

Principen att nya bestämmelser inte gäller redan inträffade skadefall

hai även varit avgörande da ändringar tid efter annan företagits i

den tidigare lagstiftningen på detta område.

Enligt såväl den nya som den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen

bestämmes ersättning i form av sjukpenning eller livränta

inom vissa minimi- och maximigränser i relation till den skadades årliga

arbetsföitjänst vid skadetillfället. Avgörande för storleken av ersättningen

är dessutom graden av nedsättningen i arbetsförmågan för den skadade

samt den i lagen fastställda kompensationsgraden för ersättningen till den

skadade respektive vissa efterlevande till honom.

Med hänsyn till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån har — såsom

framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen — den övre gränsen

för arbetsförtjänstens beräkning enligt olycksfallsförsäkringslagen successivt

förskjutits uppåt från 1 800 till 7 200 kronor, medan maximibeloppet

enligt yrkesskadeförsäkringslagen fastställts till 15 000 kronor. Den undre

gränsen har även successivt flyttats uppåt. Vidare har genom en lagändring

år 1948 för nya skadefall kompensationsgraden höjts vid högre

invaliditetsgrader och för efterlevande make.

Till följd av nu angivna förhållanden är försäkringsersättningarna i allmänhet

lägre ju längre tillbaka i tiden skadefallels inträffande ligger. Avvikelser

härifrån har emellertid uppstått på grund av att lönenivåns förändringar

inte inneburit en fortlöpande stegring. Sålunda var löneläget

i böljan av 1920-talet högre än i början av 1930-talet. Enligt riksförsäkringsanstaltens

statistik var medeltalet för de arbetsförtjänster, som utgör beräkningsunderlag

för livräntorna till manliga invalider, 2 100 kronor om

skadan inträffat år 1920 och 1 776 kronor om den inträffat år 1933.

Under 1940-talet utgavs på grund av levnadskostnadsstegringen särskilda

dyrtidstillägg av statsmedel å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

och eu rad därtill anknutna författningar. Dyrtidstilläggen utgick efter

enhetliga procenttal och medtörde därför inte någon utjämning av skillnaden

i eisättningsnivan mellan äldre och nyare skadefall. I huvudsakligt

sytte att åstadkomma en sådan utjämning ersattes genom förordningen den

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 47

2 juni 1950 (nr 295) dyrtidstilläggen av tillägg av statsmedel till äldre ersättningar

enligt bl. a. olycksfallsförsäkringslagen. Dessa s. k. ersättningstillägg

har formen av procentuella tillägg till vissa invalid- och efterlevandelivräntor

samt sjukpenning och utgår efter högre procentsats ju längre tillhaka

i tiden skadetillfället ligger och ju svårare invaliditetsgraden är. Genom

att de olika tidsperioderna bestämts så, att alla som fått sina ersättningar

utmätta efter samma regler hänförts till samma ersättningsgrupp,

har spännvidden mellan de olika grupperna minskat. I åtskilliga fall har

dock detta system medfört en ökning av spännvidden mellan ersättningarna

i skadefall från olika år. Som exempel kan nämnas att för helinvalid i

medelarbelsförtjänstläget enligt nyssnämnda statistik livräntan utan respektive

med ersättningstillägg utgör 1 400 respektive 3 150 kronor, om olycksfallet

inträffade år 1920, och 1 184 respektive 2 368 kronor, om olycksfallet

inträffade år 1933.

Dyrtidstilläggen och ersättningstilläggen har betraktats som eu provisorisk

lösning av ifrågavarande kompensationsproblem. I förevarande propositioner

har nu framlagts förslag till en mera definitiv lösning av problemet.

Den nu föreslagna reformen med omreglering av äldre skadeersättningar

syftar vida längre än att såsom 1940-talets dyrtidstillägg ge en viss kompensation

för penningvärdesförsämringen. Omregleringen syftar till att på

ett väsentligt mera effektivt sätt än enligt nuvarande regler om ersättningstillägg

i äldre skadefall ge ersättning i relation till den verkliga inkomstförlusten,

ge eu ersättning som nära ansluter sig till vad som utgår i nyare

skadefall.

Som framgår av den tidigare redogörelsen innebär den nya metoden för

omreglering afl man först räknar upp den årliga arbetsförtjänsten och sedan

på denna tillämpar de nya förmånligare reglerna om kompensationsgraden.

Vid uppräkningen av arbetsförtjänsten tar man till utgångspunkt de medelarbetsförtjänster,

som varit aktuella under vart och ett av tidigare år och

lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till samma belopp.

Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsförtjänsten var i

det enskilda fallet. Överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten för

skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.

Härigenom kommer alla skad je i medelarbetsförtjänstläget att

få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles oberoende

av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänst låg över respektive under

medelarbetsförtjänsten för skadeåret, får den uppräknad till proportionellt

högre respektive lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst. De mcdelarbetslörtjänster,

som skall anses ha rått under tidigare år, föreslås i

propositionen nr 156 skola fastställas för åren 1918—1951 till medelarbetsförtjänsterna

enligt riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda invalidstatistik,

avrundade till närmaste hundratal kronor, och för åren 1952—1954 till

6 000 kronor. Dessa medelarbetsförtjänster föreslås skola samtliga lyftas

till 6 600 kronor.

Utskottet anser det vara en angelägenhet av stor vikt all en -- i vissa fall

betydande uppräkning av ersättningarna från den tidigare sociala olycks
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

fallsförsäkringen konnner till stånd. Uen i Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag

godkända nya metoden för omreglering av äldre skadeersättningar innebär

enligt utskottets mening ett synnerligen värdefullt framsteg, och utskottet

kan helt ansluta sig till förslaget på denna punkt. Beloppet 6 600 kronor

synes utskottet vara ur olika synpunkter väl avvägt.

De tidigare dyrtidstilläggen och de nuvarande ersättningstilläggen har i

allmänhet inte utgått till invalider med eu invaliditetsgrad understigande

30 procent eller i en ålder överstigande 67 år. Utskottet finner emellertid

i likhet med föredragande departementschefen en viss uppmjukning beträffande

ifrågavarande gränsdragningar vara i nuvarande läge motiverad.

De i propositionen föreslagna trappstegen i fråga om invaliditetsgrad och

ålder utgör enligt utskottets mening en lämplig lösning av problemet om

gränsdragning mellan de grupper, som helt omfattas av omregleringen, och

dem, som lämnas utanför densamma.

Omregleringen enligt den i propositionen nr 156 föreslagna lagen avser

ersättningar, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen,

yrkessjukdomsförsäkringslagen eller 1937 års krigsförsäkringslag,

i den mån ersättningen inte utgår av statsmedel på den

grund att staten är arbetsgivare. Kostnaderna för denna omreglering —- det rör sig om c:a 22 milj. kronor första året eller 1956, vilket belopp sedan

successivt minskar — föreslås i propositionen nr 156 skola bäras av arbetsgivarna/försäkringstagarna

enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Varje års

kostnader för omregleringen föreslås skola fördelas mellan det årets arbetsgivare

enligt sistnämnda lag med bortseende från staten som arbetsgivare.

I motionen 11:612 har emellertid yrkats, att kostnaden för ifrågavarande

omreglering i stället skall bestridas av statsmedel och att för budgetåret

1955/56 härför skall anvisas ett förslagsanslag av 11 milj. kronor.

Med anledning av vad i nämnda motion anförts i fråga om att företagare,

som inträtt i arbetsgivarkollektivet senare, enligt förslaget i propositionen

skulle få vara med om att bära kostnaderna för tidigare skador hos arbetsgivare,

vilka kanske inte längre finns, vill utskottet påpeka att inte heller

enligt nuvarande lagstiftning varje års arbetsgivare/försäkringstagare kan

i allo behandlas som en enhet helt oberoende av tidigare års arbetsgivare/

försäkringstagare. I själva försäkringen ligger att ett tidigare års överskott

eller underskott å försäkringsverksamheten kan resultera i sänkning respektive

höjning av försäkringsavgifterna för ett senare års försäkringstagare.

I samma motion göres gällande, att det i propositionen nr 156 framlagda

förslaget til! finansiering av omregleringen bryter mot principen, att lagar

icke får givas tillbakaverkande kraft. Utskottet kan icke ansluta sig "till

motionärernas uppfattning härutinnan. Det gäller ju icke att i efterhand

genom ny lagstiftning för tidigare års försäkringstagare förhöja de avgifter,

som de erlagt enligt vid varje tidpunkt gällande lagstiftning. Omregleringen

skall vidare inte avse ersättning som belöper å tid före statsmakternas

beslut i ämnet. Och de för finansieringen av omregleringen erfor
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 49

derliga avgifterna skall ju inte heller uttagas för tid före nämnda beslut.

Utskottet vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att lagrådet

lämnat förslaget i propositionen nr 156 utan erinran.

Såsom motionärerna framhållit har riksdagen tidigare — t. ex. vid behandlingen

av det i propositionen nr 97 till 1950 års riksdag framlagda förslaget

till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — godtagit en uppräkning

av äldre olycksfallsersättningar på bekostnad av statsverket. Den för

en sådan finansiering åberopade grunden —• »att då staten en gång tillförsäkrat

vissa behövande rätt till understöd, staten även i fortsättningen bör,

såvitt möjligt, tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden icke mister

större delen av sitt värde» — behöver emellertid inte med nödvändighet

medföra att uppräkningen skall direkt bekostas av statsmedel, utan blott

att statsmakterna vidtager för ändamålet erforderliga åtgärder. Enligt utskottets

mening bör vidare bemärkas att såväl dyrtidstilläggen som ersättningstilläggen

inneburit endast en provisorisk lösning.

Efter ingående överväganden av de skäl, som kan anföras för den ena

eller den andra finansieringslinjen, vill utskottet i denna del ansluta sig

till Ivungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 156. Utskottet avstyrker på

grund liärav vad i motionen II: 612 hemställts.

Omregleringen enligt den föreslagna omregleringslagen avser ersättningar

enligt lagstiftning, som den 1 januari 1955 avlösts av den nya yrkesskadeförsäkringen.

Det kan därför synas självfallet att tidsperiodindelningen

i 3 § av lagförslaget slutar med utgången av år 1954. På grund av innehållet

i ikraftträdandebestämmelserna till yrkesskadeförsäkringslagen —

60 § i denna lag — kan det emellertid i vissa fall förekomma, att en yrkesskada

skall bedömas enligt den tidigare lagstiftningen ehuru skadan yppats

först någon gång efter årsskiftet 1954/55. Vissa yrkessjukdomar, såsom

silikos och bensolförgiftning, är närmast av intresse i förevarande sammanhang.

Det kan dröja så länge som i åratal efter nämnda årsskifte, innan

sjukdomen yppas. Liksom övriga fall, som skall bedömas enligt den

äldre lagstiftningen, bör dessa specialfall omfattas av omregleringen. Den

naturligaste och enklaste metoden att täppa till ifrågavarande lucka i lagförslaget

synes vara att i 3 § tidsperioden »1952—1954» utbytes mot »1952

eller senare». Utskottet föreslår att denna justering av lagtexten företages.

I övrigt har det i propositionen nr 156 framlagda förslaget till omregleringslag

— här bortsett dock från 11 § till vilken utskottet återkommer —

icke föranlett någon erinran från utskottets sida. I * * 4

I propositionerna nr 156 och nr 158 har särskilt beaktats de speciella

problem, som föreligger i fråga om silikos och vissa andra yrkessjukdomar.

Utskottet hälsar detta med tillfredsställelse och kan för sin del godtaga de

av Kungl. Maj:t föreslagna lösningarna av hithörande problem. Utskottet

tillstyrker sålunda förslaget till bestämmelser i ämnet i 11 § omreglerings
lagen

och har inte heller någon erinran mot att Kungl. Maj:t erhåller be
4

Dihang till riksdagens protokoll 1955. 6 saml. 2 and. Nr 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

myndigande att av statsmedel utgiva särskilda ersättningar till vissa av

silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder, som av föredragande departementschefen

angivits dels för andra halvåret 1955 och dels för tiden

därefter tills vidare.

Enligt den i propositionen nr 158 föreslagna förordningen angående omreglering

av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete

m. m. skall omreglering ske av ersättningar, som utgår av statsmedel

på grund av obligatorisk försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, yrkessjukdomsförsäkringslagen

eller 1937 års krigsförsäkringslag. Denna omregleringsförordning

föreslås avse även ersättningar enligt en rad ovan i utlåtandet

redovisade författningar, vilka i fråga om reglerna för ersättningens

bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer, till motsvarande regler

i olycksfallsförsäkringslagen. Omregleringen föreslås skola finansieras

av statsmedel och ske enligt de grunder, som anges i den i propositionen nr

156 föreslagna omregleringslagen. Vissa specialregler, betingade av de nyssnämnda

modifikationerna i ersättningsbestämmelserna, har upptagits i den

föreslagna omregleringsförordningen.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget, såvitt nu är i fråga, utom på

en enda punkt. Utskottet har nämligen uppmärksammat, att ikraftträdandebestämmelserna

till den föreslagna omregleringsförordningen leder till att

förordningen den 22 maj 1953 (nr 255) angående höjning av vissa olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

helt upphäves. Enligt vad utskottet inhämtat utgår ersättning med tillämpning

av förordningen den 22 maj 1953 i några fall, som icke koinmer att omfattas

av omregleringen, enär invaliditetsgraden understiger 20 procent.

Sistnämnda förordning bör enligt utskottets mening alltjämt äga tillämpning

å de fall, som icke omfattas av omregleringen. Ikraftträdandebestämmelserna

bör därför kompletteras med ett undantagsstadgande för dessa fall.

De nuvarande ersätlningstilläggen utgår även å ersättningar enligt 1901

års olycksfallsersättningslag, förhöjda genom tillägg av statsmedel enligt

kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) respektive förordningen den 3 juni

1938 (nr 216). Enligt förslaget i propositionen nr 158 skall även här en

kraftig förhöjning av livränteersättningarna äga rum. Livräntan och tillägget

skall sammanlagt uppgå till det belopp, som efter omreglering utgår i

livränta i de fall, då skadan inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst

motsvarat medelarbetsförtjänsten eller 1 600 kronor. En sådan

förhöjning anser utskottet vara rimlig och den korresponderar för övrigt

med vad som nu gäller.

Det nu berörda tillägget föreslås skola bekostas av statsmedel även i de

fall, da staten icke var arbetsgivare. Utskottet anser en sådan finansiering

kunna godtagas. Eftersom 1901 års lag inle innebar en obligatorisk försäkring

för alla arbetsgivare utan endast ersättningsplikt för vissa företagarkategorier,

finnes ingen naturlig anknytning till arbetsgivarkollektivet enligt

1954 års yrkesskadeförsäkringslag. För övrigt utgår för närvarande ersättningen

i de fall, då annan än staten var arbetsgivare, i allmänhet nästan

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

helt av statsmedel. Av helinvalidens nuvarande ersättning, 2 695 kronor om

året, utgår nämligen hela beloppet utöver grundersättningen 300 kronor av

statsmedel.

Utskottet tillstyrker sålunda att tillägg av statsmedel å livräntor enligt

1901 års olycksfallsersältningslag skall utgå enligt de i propositionen nr

158 föreslagna grunderna. Mot den föreslagna författningsmässiga lösningen

har utskottet ej funnit anledning till erinran.

De i det föregående behandlade förslagen till omreglering respektive, i

fråga om 1901 års olycksfallsersättningslag, livräntetillägg avser ersättningar

enligt samtliga författningar, som omfattas av förordningen den 2

juni 1950 (nr 295), utom kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av

olycksfall. Som framgår av den tidigare redogörelsen finnes vidare en förordning

den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor

enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt vad som

anföres i propositionen nr 158 har föredragande departementschefen ansett

att i detta sammanhang någon omreglering inte borde komma till stånd av

ersättningar, som utgår enligt 1908 och 1918 års författningar om fiskarförsäkring.

På dessa ersättningar borde ersättningstillägg utgivas som för närvarande.

I motionerna I: 495 och 11:611 yrkas däremot att riksdagen måtte

besluta om en uppräkning av ersättningarna från fiskarförsäkringen på

samma sätt som Ivungl. Maj:t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar.

Med anledning härav vill utskottet bringa i erinran följande uttalande i

andra lagutskottets av 1944 års riksdag godkända utlåtande nr 32:

Självfallet kan staten icke åtaga sig att i vanliga fall fylla värdeminskning

å försäkringsersättningar på grund av frivillig försäkring. Fiskarförsäkringen

intager emellertid, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, en

särställning. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen har för landet

och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen i allmänhet

lever och utövar sin näring, ha statsmakterna velat bereda fiskarna möjlighet

att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig själva eller sina efterlevande

en viss ekonomisk trygghet vid skador till följd av olycksfall i arbete. Staten

har därför ansett sig böra i avsevärd omfattning bidraga till täckande

av kostnaderna för de vid sådana olycksfall utgående ersättningarna. Syftet

härmed torde ha varit att fiskarna och deras anhöriga vid olycksfall i arbete

genom försäkringen skulle erhålla ett sådant ekonomiskt bidrag att de

kunde anses tillförsäkrade fortsatta existensmöjligheter. Eftersom realvärdet

av ersättningarna till följd av de stegrade levnadskostnaderna nedgått,

kan nämnda syftemål icke förverkligas, om någon kompensation icke lämnas.

På grund av vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till det i motionerna

framförda förslaget, att livräntetagare enligt fiskarförsäkringsförfattningarna

skola erhålla dyrtidstillägg.

Utskottet vill vidare erinra om att — enligt vad som framgår av tillgängliga

handlingar — statens bidrag till fiskarförsäkringen i verkligheten blivit

lägre än vad man utgick ifrån då avgifterna för denna försäkring fastställdes.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

Fiskarförsäkringen är visserligen en frivillig försäkring men utskottet

anser att den av nyss anförda skäl intager en särställning bland de frivilliga

försäkringarna. Utskottet ansluter sig till följd härav till motionärernas uppfattning

att fiskarförsäkringens livräntor icke bör lämnas åsido vid den nu

aktuella omregleringen. Utskottet avser därvid livräntorna för skador ådragna

i arbetet men inte livräntor, som utgår enligt den frivilliga kompletterande

försäkringen för olycksfall utom arbetet.

Utskottet är däremot inte berett att nu taga ställning till efter vilka principer

en omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna bör ske. I anledning

av motionärernas yrkande att omregleringen av ifrågavarande livräntor bör

ske »på samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar»

vill utskottet framhålla följande. Som framgår av den tidigare

redogörelsen utgår ersättningen enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse

med tillämpning av grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag. Ersättningen

enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning utgår däremot efter den

av de ursprungligen tre, sedermera sju försäkringsklasser, mellan vilka försäkringssökanden

haft i stort sett fritt val. I den högsta försäkringsklassen

utgår, sedan den 1 juli 1942, livräntan efter en årlig arbetsförtjänst av 2 400

kronor. Anknytningen till de förutnämnda medelarbetsförtjänsterna för

invalider med ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen synes under sådana

förhållanden utskottet vara rätt svag. Skulle man för en förhöjning

av livräntorna enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar kopiera

vad som föreslagits för livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

respektive 1916 års olycksfallsförsäkringslag, så skulle de nya ersättningarna

i fall enligt 1908 års kungörelse i regel högst väsentligt överstiga

de nya ersättningarna i fall enligt 1918 års förordning. Vidare bör beaktas

att några tillägg motsvarande de tidigare nämnda enligt 1921 års kungörelse

eller 1938 års förordning å ersättningar enligt 1901 års lag icke utgår å ersättningar

enligt 1908 års kungörelse.

Med hänsyn till det anförda och i avsaknad av närmare utredning förefaller

det utskottet i hög grad tveksamt om det verkligen är lämpligt alt

för förhöjning av fiskarförsäkringslivräntorna begagna samma regler som

för omregleringen enligt Kungl. Maj :ts förslag i propositionerna nr 156 och

158. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till yrkandet i motionerna

1:495 och 11:611. I anledning av nämnda motioner föreslår emellertid utskottet

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att, efter närmare

utredning, förslag om en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor

enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar på grund av

olycksfall i arbete förelägges nästa års riksdag.

Utskottet har ingen erinran mot de beräkningar, som i propositionen nr

158 gjorts rörande medelsbehovet under anslagen till Vissa tillägg å ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. m. och till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 53

Propositionerna nr 156 och nr 158 har i övrigt icke givit utskottet anledning

till särskilt yttrande.

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring alt riksdagen funnit

viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen nr 156

framlagda förslaget till lag angående omreglering av vissa

ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete m. in. — måtte med avslag å

motionen II: 612 för sin del antaga nämnda förslag med den

ändringen att i den i 3 § intagna tabellen »1952—1954» utbytes

mot »1952 eller senare»;

B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen nr 158

framlagda förslaget till förordning angående omreglering av

vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i

arbete m. m. — måtte för sin del antaga nämnda förslag med

den ändringen, att ikraftträdandebestämmelsen till förordningen

erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämp

ning å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas

förordningen den 2 juni 1950 (nr

295) om tillägg av statsmedel å vissa

ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m., såvitt

angår tillägg till ersättning, vilken

skall omregleras enligt denna förordning,

ävensom förordningen den

22 maj 1953 (nr 255) angående höjning

av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare

och fångar m. fl.

Genom denna förordning upphävas

förordningen den 2 juni 1950 (nr

295) om tillägg av statsmedel å vissa

ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m., såvitt

angår tillägg till ersättning, vilken

skall omregleras enligt denna förordning,

ävensom förordningen den

22 maj 1953 (nr 255) angående höjning

av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare

och fångar in. fl., i vad avser ersättning,

som skall omregleras enligt

denna förordning.

€. att riksdagen måtte för sin del antaga det vid propositionen

nr 158 fogade förslaget till förordning angående ändrad

lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om

livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete;

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

D. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville förelägga 1956 års riksdag förslag

till en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor,

som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen

den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall

eller enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd

av olycksfall;

E. att motionerna I: 495 och II: 611 måtte anses besvarade

genom vad utskottet ovan i motiveringen anfört och under

D. hemställt;

F. att riksdagen måtte

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i

statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående

livräntor m. m., må fr. o. m. den 1 januari 1956 ytterligare

höjas på sätt departementschefen föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utgiva särskilda ersättningar

till av silikos drabbade arbetstagare enligt de grunder,

som i propositionen förordats;

dels ock för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln

anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt

2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag

av 2 800 000 kronor.

Stockholm den 10 maj 1955

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från statsutskottet: herrar Gustaf Karlsson, Iwar Anderson, Jacobsson,

Rubbestad, Åkerström och fröken Elmén;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Magnusson, Alvar Andersson,

Jacobsson i Tobo, Svensson i Göteborg och Fredriksson.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 55

Reservationer

I) av herrar Rubbesiad och Alvar Andersson vilka ansett

a) att av utskottets motivering det avsnitt, som börjar å s. 48 med stycket

»Med anledning» och slutar å s. 49 med orden »motionen II: 612 hemställts»,

bort utgå, samt att utskottet — med hänvisning till vad i motionen

II: 612 anförts — bort med avslag å Kungl. Maj:ts förslag i propositionen

nr 156 i finansieringsfrågan tillstyrka motionen; samt

b) att utskottets hemställan under A. och F. bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit det genom propositionen

nr 156 framlagda förslaget till lag angående omreglering av vissa

ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete in. m. icke kunna i oförändrat skick antagas — måtte för sin

del antaga nämnda förslag med dels den ändringen att i den i 3 § intagna

tabellen »1952—1954» utbytes mot »1952 eller senare», dels ock, med bifall

till motionen II: 612, den ändringen att 14 § erhåller följande, såsom utskottets

förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

14 §.

Till bestridande av den kostnad

för varje kalenderår, som föranledcs

av bestämmelserna i denna lag, åligger

det annan arbetsgivare än staten

att erlägga proportionellt tillägg till

de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring skola

för året beräknas för honom.

Angående debitering och uppbörd

av tillägg, som avses i första stycket,

skall tillämpas vad i sådant hänseende

gäller rörande där omförmälda

avgifter.

Kostnad, som föranledes av bestämmelserna

i denna lag, bestrides

av statsmedel.

F. att riksdagen — — -— anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

ett förslagsanslag av 13 900 000 kronör; samt

2) till ----kronor.

II) av herr Magnusson.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955

Bilaga

Utkast

till

Kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921

(nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare

med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående

förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av

statsmedel utgående livräntor m. m.1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

§

Uppgår livräntan till minst 90 kronor

för år, skall tillägget därå intill

utgången av den månad, under vilken

livräntetagaren fyllt 67 år, utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad som

skulle hava utgått i livränta, därest

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete i dess ursprungliga

lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

I andra fall än som avses i första

stycket skall livräntetillågget utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

§

Den som, utan att vara berättigad

till livränta enligt förenämnda lag

den 5 juli 1901, såsom ersättning i

anledning av olycksfall eller ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kan

komma att tillerkännas livränta eller

(Föreslagen lydelse)

2.

Tillägget skall utgå med så stort

belopp, att detsamma jämte livräntan

motsvarar vad som vid tillämpning

av förordningen den 1955 (nr

) angående omreglering av vissa

ersättningar av statsmedel i anledning

av olycksfall i arbete m. m. skolat

utgå i livränta, därest olycksfallet

inträffat år 1918 och den skadades

årliga arbetsförtjänst utgjort

1 600 kronor; dock skall iakttagas

att, såvitt angår livränta till änka för

tid efter den månad varunder hon

fyllt 67 år, tillägget skall utgå med

170 procent av livräntans belopp

samt att eljest tillägget ej i något

fall må understiga 125 procent av

livräntans belopp.

3.

Den som, utan att vara berättigad

till livränta enligt förenämnda lag

den 5 juli 1901, såsom ersättning i

anledning av olycksfall eller ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kan

komma att tillerkännas livränta eller

1 Senaste lydelse av §§ 2 och 3 se SFS 1952:180.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1955 57

(Gällande lydelse)

årligt understöd av statsmedel enligt

de i samma lag angivna grunder

må härutöver uppbära tilläggsersättning

med belopp och under villkor

i övrigt, som i § 2 angivas.

(Föreslagen lydelse)

årligt understöd av statsmedel enligt

de i samma lag angivna grunder må

härutöver uppbära tilläggsersättning

med belopp, som i § 2 angives.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1956 men äger icke

tillämpning å ersättning, som belöper

å tid dessförinnan.

Genom denna kungörelse upphä-.

ves förordningen den 2 juni 1950

(nr 295) om tillägg av statsmedel å

vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete

m. m., såvitt angår tillägg till livränta,

som avses i denna kungörelse. 5

5 Bihang till riksdagens protokoll /955. 6 samt. 2 avd. Nr 1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.