Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

1955-05-03 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:119, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

1

Nr 119

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverket m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1954 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Av militär trupp utförda vägarbeten. Under försvarsdepartementet,

§ 2, ha revisorerna yrkat på en snar omprövning av reglerna rörande ersättning

till statsverket för vägarbeten, utförda av militär trupp (Del I, s.

7—14).

Revisorerna, som inledningsvis relaterat de närmare omständigheterna

kring en av Svea ingenjörkår för en privat byggnadsfirma utförd brosprängning,

har vidare lämnat vissa av dem inhämtade uppgifter rörande den av

ingenjörtrupperna bedrivna vägbyggnadsverksamheten, i anslutning vartill

även redogjorts för gällande bestämmelser rörande trupps ianspråktagande

för vägarbeten (s. 7—11). Efter att slutligen ha berört omständigheterna

kring ett av Svea ingenjörkår utfört vägarbete vid Sigtuna (s. 11 och 12),

ha revisorerna anfört följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förekommer vid ingenjörtrupperna

viss vägbyggnadsverksamhet. Denna verksamhet utgör ett normalt

led i utbildningen och betingas närmast av kravet på verklighetstrogna

övningar, varmed åsyftas sådana övningar under vilka tekniska arbeten

kunna utföras i full utsträckning. Särskilt för utbildningen av maskinskötare

och traktorförare anses brytande och byggande av väg i terräng av olika

svårighetsgrad vara nödvändig. Genom övergången till nu gällande krigsorganisation,

vilken medfört en betydande utökning av antalet traktor- och

inaskinförband vid ingenjörtrupperna, har enligt vad ingenjörinspektören

framhållit behovet av lämpliga övningsobjekt blivit allt större.

Vid planläggningen av ifrågavarande verksamhet sker som regel icke

något samarbete med vederbörande vägförvaltning. Anledningen härtill har

angivits vara, att de vägar som utföras av ingenjörtrupperna äro av väsentligen

annan karaktär än de väg- och vattenbyggnadsverket har att

svara för. I viss män förhåller det sig även på detta sätt, speciellt då fråga

1 Diliang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 119

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

är om byggande av allmänna vägar. Å andra sidan måste hållas i minnet,

att vägförvaltningarna i icke ringa omfattning ha att taga befattning även

med frågor rörande den enskilda väghållningen, närmast de s. k. byvägarna.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat skulle det vara vägförvaltningarna

till stort gagn, om vid byggandet av dylika vägar militär trupp

i förekommande fall kunde få disponeras för s. k. grovbrytning. Beaktas

må vidare att vägförvaltningarna äga viss kännedom om behovet av jämväl

sådana enskilda vägar som exempelvis skogsvägar, d. v. s. den vägtyp som

ingenjörtruppernas vägar närmast skulle motsvara. Genom det samråd

som i hithörande angelägenheter sker med både skogsvårdsstyrelser och revirförvaltare

torde vägförvaltningarna f. ö. utan svårighet kunna införskaffa

de kompletterande upplysningar om förhållandena på förevarande

område som må befinnas erforderliga. Vägförvaltningarna böra därför, såvitt

revisorerna kunna bedöma, ha goda möjligheter att lämna ingenjörtrupperna

anvisningar om lämpliga övningsobjekt.

Såsom tidigare framhållits är behovet av sådana objekt i stigande. Av de

uppgifter som tillställts revisorerna vill det även synas, som om åtminstone

vid vissa tillfällen svårigheter skulle föreligga att tillgodose detta behov.

Det torde då icke alltid kunna undvikas, att de vägarbeten som trots allt

komma till utförande icke förberedas så noggrant eller bli till den allmänna

nytta som eljest skulle ha varit fallet. Ett konkret exempel på det nu sagda

utgör enligt revisorernas uppfattning det vägarbete vid Sigtuna som i det

föregående närmare berörts. Revisorerna ha sålunda icke kunnat finna

annat än att såväl planläggning som utförande av detta företag skett på

ett sätt som ger anledning till klander. Likaväl som icke sådana arbetsobjekt

böra tillgripas som sakna egentligt utbildningsvärde, bör det nämligen

med hänsyn till det omfattande vägbehovet såvitt möjligt undvikas,

att vägföretag utan större social eller produktionsekonomisk betydelse

igångsättas. Uppenbart är emellertid att ju flera arbetsobjekt som kunna

erbjudas ingenjörtrupperna, desto större bli möjligheterna att träffa ett val

under tillbörligt beaktande av såväl militära utbildnings- som civila behovssynpunkter.

För vederbörande ingenjörkår bör det därför vara till stort

gagn att få ta del av den erfarenhet rörande förhållandena på förevarande

område som finnes samlad hos vägförvaltningarna. Enligt revisorernas

mening bör också ett fastare samarbete i hithörande frågor etableras

mellan nämnda myndigheter och ingenjörtrupperna.

En angelägenhet av vikt är vidare på vad sätt ersättningsfrågan lämpligen

bör regleras. Frågans betydelse ur principiell synpunkt framgår bl. a.

därav, att statsbidrag kan utgå för vägarbete av nu avsett slag. Såsom de

i det föregående lämnade uppgifterna ge vid handen, tillämpas emellertid

vid ersättningens bestämmande något växlande praxis. Vid en av ingenjörkårerna

ingås sålunda alltid avtal enligt visst standardformulär, medan de

båda övriga träffa överenskommelser från fall till fall alltefter omständigheterna.

Att resultatet därvid icke alltid blir så gynnsamt för kronan visas

av den i det föregående återgivna redogörelsen för viss brosprängning. Detta

företag, vilket ingick som ett led i ett större av vederbörande vägförvaltning

utlagt entreprenadarbete, utfördes sålunda av militär trupp utan att särskild

ersättning erlades av den privata entreprenörfirman, som ju av vägförvaltningen

uppburit gottgörelse för ifrågavarande arbete. Samtidigt fick

kronan vidkännas betydande skadeståndskostnader. Att brosprängningen

som sådan var av stort militärt värde anse sig revisorerna icke ha anledning

att betvivla. Med hänsyn till företagets omfattning synes emellertid före avtalets

ingående samråd ha bort ske såväl med vederbörande vägförvaltning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr J19 år 1955

3

som med advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning, så att garantier

skapats för att avtalsvillkoren utformats på ett ur ekonomisk och juridisk

synpunkt betryggande sätt.

En huvudanledning till den osäkerhet som råder på förevarande område

torde vara avsaknaden av entydiga och tidsenliga ersättningsregler. De

grundläggande bestämmelserna i ämnet utfärdades sålunda redan år 1912

och framstå numera i vissa avseenden såsom starkt föråldrade, bl. a. till

följd av den sedan nämnda år inträdda förändringen i penningvärdet. Storleken

av vissa ersättningsbelopp är nämligen fixerad i författningstexten.

I en framställning för över två och ett halvt år sedan underströk också försvarets

civilförvaltning angelägenheten av att 1912 års kungörelse gjordes

till föremål för översyn. Denna framställning har, såvitt revisorerna kunnat

utröna, ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Mot bakgrunden av

de i det föregående berörda omständigheterna anse emellertid revisorerna

behovet av en dylik översyn vara klart ådagalagt. Enligt revisorernas mening

bör därför nu avsedda spörsmål snarast upptagas till omprövning. Med

hänsyn till att avtalad ersättning f. n. i vissa fall kommer även lägerkassan

vid vederbörande ingenjörkår till godo synes därvid bl. a. böra övervägas, i

vad mån det kan anses befogat att för framtiden medgiva en ersättningsform

av denna karaktär.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, försvarets civilförvaltning,

väg- och vattenbyggnadsstgrelsen samt skogsstyrelsen (Del II, s. 6—11), vilka

samtliga remissmyndigheter i stort sett tillstyrkt revisorernas förslag.

Utskottet. I likhet med revisorerna anser utskottet det vara av stort värde,

om ett fastare samarbete kunde åvägabringas mellan vederbörande vägmyndigheter

och ingenjör trupperna i vad avser planläggningen av den av de

sistnämnda bedrivna vägbyggnadsverksamheten. Anvisningar av denna innebörd

synas därför böra utfärdas av chefen för armén efter samråd med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen. Av vad revisorerna

och remissmyndigheterna anfört har utskottet även funnit behovet av en

översyn av de på förevarande område gällande ersättningsbestämmelserna

väl styrkt. Huruvida en sådan översyn bör ske genom särskilda sakkunniga,

såsom försvarets civilförvaltning föreslagit, eller genom försorg av

civilförvaltningen själv, såsom arméchefen föreslagit, undandrager sig dock

utskottets bedömande. Härutinnan torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

besluta om lämpligaste tillvägagångssätt.

Undcp åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna

syftet.

2:o) Upphandling av mjölk inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 3, ha revisorerna yrkat på att det avtal som träffats mellan de militära

myndigheterna och Svenska mejeriernas riksförening rörande leverans av

mjölk, grädde och smör till försvarsförbanden uppsäges samt att förhand
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

lingar snarast upptagas i syfte att uppnå erforderlig jämkning av avtalsvillkoren

(Del I, s. 14—20).

Revisorerna, som först erinrat om tillkomsten och innebörden av nu gällande

avtal på förevarande område, ha vidare återgivit vissa av dem inhämtade

uppgifter rörande inom den allmänna handeln rådande pris- och försälj

ningsförhållanden beträffande mejerivaror (s. 14—17). Efter att vidare

ha lämnat några uppgifter rörande storleken av de ungefärliga kvantiteter

mjölk in. m. som i genomsnitt per dag levereras till förband och motsvarande

militära enheter (s. 17—18) ha revisorerna gjort följande uttalande.

I en av statens priskontrollnämnd i början av år 1953 slutförd undersökning

rörande prissättningen på mjölk och grädde konstaterades bl. a.,

att vid försäljning av dessa varor till näringsställen och allmänna institutioner

vanligtvis tillämpades priser, betydligt överstigande de för återförsäljare

gällande, trots att många av dessa storförbrukare regelmässigt

gjorde större inköp per gång än en mjölkbutik av genomsnittlig storlek.

Då detta icke ansågs vara ur kostnadssynpunkt motiverat, hemställde priskontrollnämnden

att genom statens jordbruksnämnds försorg förhandlingar

måtte upptagas med vederbörande mejeriföretag i avsikt att få rättelse

till stånd. Jordbruksnämnden anförde med anledning härav, att nämnden

vid olika tillfällen framhållit för Svenska mejeriernas riksförening, att

mejerierna vid leverans av konsumtionsmjölk och grädde till s. k. storförbrukare

som regel borde tillämpa gällande normalpriser å respektive

varor med avdrag av dctaljhandelsmarginalen. Från riksföreningens sida

hade därvid uttalats, att föreningen vore införstådd med denna uppfattning

och beredd att verka för att en dylik prissättning tillämpades vid

mejerierna. Jordbruksnämnden upplyste vidare om att för det dåvarande

förhandlingar påginge i frågan mellan riksföreningen och försvarets vederbörande

myndigheter samt att nämnden i skrivelse till riksföreningen

understrukit angelägenheten av att mejerierna snarast träffade överenskommelser

om tillämpning av återförsäljarpriser även vid övriga s. k. storförbrukares

inköp från mejeri av mjölk och mejeriprodukter.

De av jordbruksnämnden åberopade förhandlingarna resulterade i ett

mellan vederbörande försvarsgrensförvaltningar och riksföreningen den 18

mars 1953 ingånget avtal, vilket alltjämt är normerande för leveranserna

av mjölk grädde och smör till militära förband och motsvarande enheter.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, ha

emellertid vid detta avtals tillkomst icke i erforderlig mån beaktats de

synpunkter åt vilka priskontrollnämnden och jordbruksnämnden givit

uttryck i sina förberörda skrivelser och vilka jämväl riksföreningen förklarat

sig omfatta. Den prisrabatt som beviljats de militära förbanden är

sålunda, i vad avser mjölk och grädde, icke oväsentligt lägre än motsvarande

i den allmänna handeln förekommande detaljistmarginal. Skillnaden,

beräknad på den genomsnittliga marginalen för hela riket, uppgår till 2,6

öre för standardiserad mjölk, till 16,4 öre för tunn grädde och till 27,8 öre

för tjock grädde, allt per liter. Härvid är ändock att märka, alt de mängder

mjölk som i medeltal per dag och förband inköpas inom försvaret vida

överstiga motsvarande leveranser till mjölkbutikerna. I förra fallet uppgår

sålunda den genomsnittliga kvantiteten till ca 480 liter och i senare fallet

till 250 å 275 liter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

5

Genom det överpris som försvarets myndigheter i jämförelse med detaljhandeln

få betala för mjölk och grädde åsamkas kronan självfallet vissa

merkostnader. Att exakt angiva storleken därav lärer icke vara möjligt

utan tidsödande bearbetningar av vederbörande räkenskaper. Med ledning

av det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande synes emellertid

ifrågavarande belopp approximativt kunna uppskattas till ca 350 0Ö0

kronor per år. För de statliga sinnessjukhusen, vilkas inköp av mjölk och

grädde regleras genom ett avtal motsvarande det inom försvaret gällande,

synes merutgiften uppgå till inemot 230 000 kronor. Inköp av mjölk i större

kvantiteter förekommer även vid vissa andra här icke särskilt berörda

statsinstitutioner, t. ex. fångvårdsanstalterna. De sammanlagda merkostnader

som i förevarande avseende drabba staten måste sålunda under alla

omständigheter betecknas såsom relativt betydande.

Med hänsyn till omfattningen av de inköp av mjölk som verkställas avmilitära

förband och därmed jämförliga institutioner föreligger enligt revisorernas

uppfattning icke något sakligt skäl, varför icke de statliga myndigheterna

skulle tillerkännas samma prisförmåner som vederbörande återförsäljare.

Vad både priskontrollnämnden och jordbruksnämnden härutinnan

anfört synes därför revisorerna äga full giltighet. På grund härav

och då de avtal som träffats på förevarande område visat sig leda till ur

statsfinansiell synpunkt mycket ofördelaktiga resultat, anse revisorerna att

dessa avtal böra uppsägas och förhandlingar snarast upptagas i syfte att

uppnå erforderlig jämkning i nu gällande villkor.

Utlåtanden ha avgivits av arméintendenturförvaltningen gemensamt med

marin- och flygförvaltningarna samt av statens jordbruksnämnd och statens

priskontrollnämnd (Del II, s. 11—23).

De tre försvarsgrensförvaliningarna meddela i sitt yttrande att avtalet

numera i enlighet med revisorernas rekommendation uppsagts att gälla

fr. o. in. den 1 juli 1955 och att hemställan gjorts hos SMR om upptagande

av förhandlingar om nytt avtal att gälla fr. o. in. samma dag.

Jordbruksnämnden och priskontrollnämnden ha i ärendet intagit samma

ståndpunkt som revisorerna.

Utskottet. Av försvarsgrensförvaltningarnas gemensamt avgivna remissutlåtande

framgår, att det med Svenska mejeriernas riksförbund den 18 mars

1953 ingångna avtalet rörande leverans av mjölk, grädde och smör till försvarets

lokalmyndigheter numera i enlighet med revisorernas rekommendation

uppsagts och att hemställan gjorts om upptagande av förhandlingar

om nytt avtal. Då det torde kunna förutsättas, att vid dessa förhandlingar

de av revisorerna anförda synpunkterna komma att vederbörligen beaktas,

har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Mässpenningar m. m. Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna

föreslagit ett avskaffande av de till vissa personalkategorier nu utgående

s. k. mässpenningarna (Del I, s. 20—31).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Jämlikt 7 § resereglenientet för försvaret (TS A nr 24/1953) utgå särskilda

mäss penningar för den personal som under sjötjänstgöring å fartyg eller

båt med inmönstrad besättning bespisas i mäss. Mässpenningarna bestå dels

av en rörlig del, motsvarande det för vederbörligt fartyg eller båt gällande

penningvärdet av skeppsportion, dels av ett fast tillägg.

Efter att ha erinrat härom ha revisorerna redogjort för innebörden och

tillämpningen av gällande bestämmelser angående mässordningen ombord

samt vissa detalj föreskrifter rörande mässpenningarna, i samband varmed

överlämnats vissa uppgifter rörande den förplägnadsstandard som kan hållas

för manskapet genom nuvarande skeppsportionspris (s. 20—25). Revisorerna,

som vidare omnämnt vissa andra vid sjötjänstgöring utgående tilllägg

såsom sjötillägg in. in., ha vidare framhållit att frågan om mässordningen

ombord tidigare varit föremål för särskilt övervägande samt i samband

härmed återgivit vissa av dem inhämtade upplysningar beträffande

frågan om antalet kök vid flottans fartyg (s. 25—29). Härefter ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Mathållningen omhord på flottans fartyg ulmärkes av en vittgående uppdelning

av förefintliga utspisningsanordningar på olika bcfälskategorier.

Varje sådan personalgrupp har sålunda sin egen mäss, vilken betjänas av

särskild personal och understundom även är utrustad med särskilt kök.

I vissa fall har uppdelningen drivits så långt att vederbörande fartygschef

'' håller eget bord, avskilt från officersmässen i övrigt. Mässen bildar en ekonomisk

enhet, som har till huvuduppgift att svara för medlemmarnas dagliga

förplägnad. För detta ändamål utgå statsmedel i form av s. k. mässpenningar,

bestående av dels ett mot den vanliga skeppsportionen svarande

penningvärde och dels ett fast tillägg. Av mässpenningarna föranledda

kostnader, vilka bestridas från marinens mathållningsanslag, uppgingo under

sistförflutna budgetår till närmare 2,2 miljoner kronor.

För ett tiotal år sedan var frågan om mässordningen ombord föremål

för särskild utredning inom marinförvaltningen. På grundval av utredningens

resultat fastställde Kungl. Maj:t sedermera vissa riktlinjer beträffande

det antal kök å flottans fartyg som vid nybyggnad borde anordnas.

Därmed avsågs att få till stånd eu ökad koncentration av förplägnadstjänsten

ombord. Sålunda skall som regel ett och samma fartyg innehålla högst

två kök. Under senare år ha emellertid, såsom av de i det föregående lämnade

uppgifterna framgår, vissa avsteg gjorts från denna allmänna regel.

Även om detta på grund av föreliggande omständigheter må ha varit befogat,

önska revisorerna likväl understryka angelägenheten av att de nyssberörda

riktlinjerna beträffande antalet kök å flottans fartyg i görligaste mån efterföljas.

Marinförvaltningens ovannämnda utredning föranledde icke någon omläggning

av själva mässindelningen ombord. Ehuru vissa förenklingar kunna

synas motiverade, ha ej heller revisorerna funnit sig böra framlägga förslag

till ändring härutinnan. Däremot vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida

tillräckliga skäl föreligga för ett bibehållande av det system med särskilda

mässpenningar som ligger till grund för bespisningen av befälspersonalen

å flottans fartyg. Dessa mässpenningar äro konstruerade på sådant

sätt, att vederbörande mäss därigenom beredes möjlighet att hålla en högre

förplägnadsstandard än den vanliga skeppsportionen medger. Såvitt revisorerna

på grundval av tillgängliga handlingar kunna bedöma, måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

7

emellertid skeppsportionen anses fylla alla rimliga anspråk i nu berörda

avseende. Någon saklig anledning för kronan att ställa medel till förfogande

för särskild kostförbättring utöver nämnda portion torde därför icke

föreligga annat än i undantagsfall. Det sätt varpå mässpenningarna faktiskt

disponeras ger även vid handen, att vederbörande personal själv synes

anse behovet av en sådan portionsförstärlcning i allmänhet vara ringa.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat utnyttjas sålunda det i mässpenningarna

ingående fasta tillägget endast i begränsad omfattning — understundom

inte alls — för att höja förplägnadsstandarden. Ifrågavarande

tillägg användes i stället för andra ändamål eller kommer mässmedlemmarna

till godo i form av överskott å mässrörelsen. Till föijd härav ha

mässpenningarna mer eller mindre fått karaktären av en skattefri inkomst

vid sidan av den kontanta lönen.

I detta sammanhang må vidare beaktas, att under sjötjänstgöring nu

avsedda personal jämväl äger uppbära s. k. sjötillägg. Denna särskilda löneförmån

har motiverats huvudsakligen med hänsyn till dels det ökade ansvar

och den skärpning i arbetsuppgifterna som åtfölja tjänsten ombord,

dels den större bundenhet i tjänsten som sammanhänger med sjötjänstgöringens

natur, dels ock de olägenheter av personlig och i någon mån även

ekonomisk art som åsamkats personalen genom sjökommenderingen. Under

sjötjänstgöring utgå vidare vissa andra tillägg, av vilka representationspenningarna

här särskilt må nämnas. Genom dessa speciella löneförmåner

kan vederbörande personal sägas komma i åtnjutande av ekonomisk kompensation

för de avvikelser från den normala livsföringen som tjänsten

ombord medför.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter anse revisorerna starka

skäl tala för att de nuvarande mässpenningarna avskaffas och att i stället

samtliga personalkategorier berättigas att under sjötjänstgöring utbekomma

skeppsportion av för manskapet avsett slag. I samband med en dylik

omläggning synes marinförvaltningen böra tillerkännas befogenhet att för

speciella tillfällen, då den vanliga skeppsportionen icke anses vara till

fyllest för att möjliggöra önskvärd standard å mathållningen, besluta om

erforderlig portionsförstärkning.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för marinen, marinförvaltningen, försvarets

civilförvaltning och statskontoret (Del II, s. 23—33).

Chefen för marinen samt marinförvaltningen ha i sina yttranden intagit

en gentemot revisorernas förslag starkt avvisande hållning, medan försvarets

civilförvaltning framhåller att ett ställningstagande till revisorernas förslag

knappast kan komma i fråga annat än i samband med en principiell

omprövning av såväl ifrågavarande som vissa andra traktamentsförmåner.

Statskontoret slutligen anser en utredning om mässpenningarnas avskaffande

erforderlig och föreslår att i avvaktan på en dylik utredning det i mässpenningarna

ingående fasta tillägget reduceras till hälften.

Utskottet. De för viss personal inom marinen utgående mässpenningarna

äro otvivelaktigt, såsom i remissutlåtandena framhållits, eu förmån av

traktamentes natur och kunna följaktligen icke utan vidare jämföras med

lönetillägg av olika slag. Vid en bedömning av frågan om det reella värdet

av de samlade förmåner som under sjötjänstgöring tillkomma nyssnämnda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

personal få emellertid enligt utskottets mening mässpenningarna icke utelämnas

ur bilden. Utskottet vill samtidigt erinra om att chefen för marinen

i underdånig skrivelse den 25 mars 1955 hemställt om en översyn av beräkningsgrunderna

för sjötillägget i syfte att få till stånd en bättre kompensation

för sjötjänstens olägenheter. Då de ekonomiska spörsmål som sammanhänga

med sjötjänstgöringen sålunda redan bragts under Kungl. Maj:ts

prövning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Understöd åt privatflyget. Under försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna

förordat en snar omprövning av privatflygets ställning i statsbidragshänseende

(Del I, s. 31—45).

Revisorerna, som först redogjort för de förhållanden och överväganden

som föranlett statligt stöd till privatflyget, ha vidare redovisat kostnaderna

för nämnda bidragsverksamhet samt omfattningen av den därmed bedrivna

utbildningsverksamheten (s. 31—38). Vissa uppgifter, ägnade att belysa

effekten i fråga om flygvapnets rekrytering in. in. av den sålunda bedrivna

verksamheten, har också lämnats, varjämte berörts frågan om den statsunderstödda

motorlösa privatflygningen (s. 38—43). Slutligen ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Alltsedan budgetåret 1943/44 finnes på riksstatens fjärde huvudtitel uppfört

ett särskilt anslag för understöd åt privatflyget. Anslaget, som står till

luftfartsstyrelsens förfogande, disponeras för den av Svenska aeroklubben

bedrivna segel- och modellflygverksamheten enligt vissa av 1942 års fboutredning

uppdragna och sedermera av riksdagen godkända riktlinjer. Anledningen

till statens medverkan vid finansieringen av nyssnämnda verksamhet

är den stora betydelse som privatflyget anses äga för det militära försvaret,

speciellt då flygvapnet. Denna betydelse skulle främst ligga i att priyatflyget

skapar ett allmänt intresse för flygning över huvud taget, vilket

indirekt kommer flygvapnet till nytta genom att dess rekryteringsmöjligheter

förbättras. Genomgången segelflygutbildning skulle vidare avsevärt

höja vederbörande elevers förmåga att''tillgodogöra sig den grundläggande

flygutbildningen vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Vid de överväganden som

töregingo 1943 års riksdagsbeslut i frågan fästes även betydande vikt vid

det motorlösa flygets tilltänkta roll såsom grundstomme i en kommande

militär transportflvgorganisation.

De förväntningar som i sist berörda avseende på sin tid knötos till privatflyget

synas ha haft sin grund i vissa vid tiden för det nuvarande bidragssystemets

tillkomst aktuella krigshändelser. Den flygtekniska utvecklingen

har emellertid blivit en annan än man då räknade med, och någon transportflygorganisation

av nyss antytt slag har därför aldrig inrättats. Det

torde också numera vara en allmänt omfattad mening, att behov av speciella

glid- och segelflygplan ej föreligger inom en modernt uppbyggd

krigsmakt.

Det vill emellertid synas revisorerna, som om privatflygets militära värde

även i andra än nu nämnda avseenden skulle ha överskattats. De av revisorerna

i det föregående återgivna sifferuppgifterna utvisa sålunda, att

antalet segelflygutbildade elever vid krigsflygskolan i stort sett befinner

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 11!) år 1955

9

sig i oavbrutet sjunkande. Särskilt belysande är läget i fråga om faltflygare

med folkskolekompetens — d. v. s. den kategori vars flygintresse ansetts

röna speciell påverkan av Svenska aeroklubbens verksamhet. Medan de

segelflygutbildade elevernas andel av det totala antalet inryckande elevei

av denna kategori år 1946 uppgick till 55,1 procent, hade motsvarande

siffra för år 1953 sjunkit till allenast 9,7 procent. For samtliga kategorier

var den procentuella andelen 20,6 år 1951, 18,0 år 1952 och 12,5 år 19o3.

Det siffermaterial som ställts till revisorernas förfogande tyder sålunda narmast

på att privatflyget skulle få allt mindre betydelse för flygvapnet sasom

rekryteringsfrämjande faktor. Statsmakterna ha också vid fleia til

fällen under senare år sett sig nödsakade att till relativt betydande kostnader

pröva andra utvägar för att stimulera intresset för flygvapnet och

därmed underlätta rekryteringen. I detta sammanhang bör jämväl uppmärksammas

att Svenska aeroklubbens egen verksamhet, uttryckt i antalet

erövrade diplom och certifikat, kännetecknats av en icke oväsentlig tillbakagång

sedan det statliga bidragssystemets första år.

Vad härefter frågan om segelflygutbildningens betydelse ur gallringssynpunkt

angår ger den i det föregående lämnade redogörelsen vid handen,

att i genomsnitt 32,3 procent av krigsflygskolans segelflvgutbildade elever

utgallras medan motsvarande procentsiffra för de icke segelflvgutbildade

eleverna är 57,9. Även om resultatet icke ter sig fullt så gynnsamt för de

segelflygutbildades del som från både flygvapnets och aeroklubbens sula

°jorts gällande, synas siffrorna onekligen tala för en viss standardskillnad.

Med hänsyn till de små absoluta tal det här gäller få emellertid dessa sitfror

icke pressas för hårt. Man bör även hålla i minnet, att det i föie\arande

fall är fråga om grova genomsnittsvärden, omfattande fyra olika

kategorier under en tioårsperiod. Vid en detaljanalys av siffrorna finner

man sålunda, att bland de segelflygutbildade antalet utgallrade vissa år

överstiger antalet godkända; i några fall är också procenttalet utgalhadc

bland de segelflygutbildade högre än motsvarande procenttal för de icke

segelflygutbildade. En icke oväsentlig skillnad förefinnes vidare de olika

kategorierna emellan utan att någon rimlig anledning härtill kan angi\as.

I den mån segelflygutbildade elever kunna uppvisa låga gallringsvärden

synes det ej heller vara tillräckligt klarlagt, huruvida ett verkligt statistiskt

samband föreligger i dessa fall, så att siffrorna icke endast är o ett

uttryck för den omständigheten, att personer som på grund av naturlig

fallenhet ha lätt att vinna anställning vid flygvapnet gärna dessförinnan

förskaffa sig segelflygutbildning. Enligt revisorernas mening kunna därför

icke alltför vittgående slutsatser dragas rörande möjligheterna att genom

intensifierad segelflygutbildning nedbringa kostnaderna föi krigsfKgskoleutbildningen.

De beräkningar som verkställts inom flygstaben med anledning

av statskontorets i det föregående omnämnda remissutlåtande ge

också vid handen, att det förbättrade gallringsresullat som till äventyrs kan

uppnås genom eu anslagsförstärkning enligt luftfartysstyrelsens nu fianiförda

förslag ingalunda står i rimlig proportion till kostnaderna.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter kan det enligt revisorernas

mening starkt ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger

för slaten alt längre bidraga till finansieringen av segel- och modellflygverksamheten

på sätt nu sker över ett pa fjärde huvudtiteln uppfört anslag.

Vid bedömningen av denna fråga bör icke minst uppmärksammas, att eu

hel rad utgiftsändainål trängas om utrymmet på försvarshuvudtiteln, vilka

icke alla kunna tillgodoses. Del gäller därför alt få lill stånd en avvägning

och detta icke endast mellan olika försvarsgrenar utan även mellan vad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

som är väsentligt och mindre väsentligt inom varje försvarsgren. Det förefaller

då naturligt, alt medelsbehov av nu behandlade slag få träda i bakgrunden.

Att förevarande anslag avföres från riksstatens fjärde huvudtitel

behöver dock icke betyda, att staten helt undandrager segel- och modellflygverksamheten

sitt stöd. I den mån denna verksamhet kan sägas vara av

fostrande och karaktärdanande natur, bör nämligen densamma kunna påräkna

att i konkurrens med andra likartade ändamål bliva delaktig av andra

anslagsmedel, exempelvis sådana som nu finnas anvisade för ungdomens

fritidsverksamhet eller friluftslivets främjande.

Revisorerna anse sålunda vägande skäl tala för att privatflygets ställning

i statsbidragshänseende snarast göres till föremål för omprövning

Utlåtanden ha avgivits av chefen för flygvapnet, luftfartsstyrelsen och

statskontoret (Del II, s. 33—37).

Chefen för flygvapnet understryker vad som tidigare vid olika tillfällen

sagts i fråga om privatflygets stora betydelse för flygvapnets rekryteringsaibete

och föreslår att understöd även i fortsättningen lämnas i form av

anslag under fjärde huvudtiteln. Även luftfartsstyrelsen uttalar som sin

mening att anslaget till understöd åt privatflyget fortfarande bör utgå enligt

nuvarande riktlinjer, medan statskontoret däremot i likhet med revisoi

ei na anser att fiågan snarast bör göras till föremål för omprövning.

I tskoltet. De förklaringar som lämnats av vederbörande remissmvndigheter

finner utskottet icke övertygande. Då emellertid vid den omdaning av

försvaret som nu synes förestå jämväl förevarande spörsmål torde komma

att upptagas till prövning, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vissa för försvarsändamål inrättade fonder. Under försvarsdepartementet,

§§ 6—13, ha revisorerna föreslagit att följande fonder avvecklas,

nämligen invalidhusfonden, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,

förenade mötespassevolanskassornas fond, Norrbottens hästjägarskvadrons

fond, arméns musikfond, lantförsvarets fonderade arrendemedel, fonden

för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle samt Palmqvistska

fonden till Stockholms befästande (Del I, s. 45--71).

Beträffande invalidhusfonden ha revisorerna gjort följande uttalande.

Sedan den vid 1812 års riksdag beslutade invalidinrättningen å Ulriksdal

ar 1847 blivit upplöst, sammanfördes de till inrättningen anslagna tillgångarna

till en särskild kapitalfond, den s. k. invalidhusfonden, vilken ställdes

under dåvarande krigskollegiets förvaltning. Huvudsyftet därmed var, såsom

framgår av förenämnda kungl. brev den 18 december 1849, att möjliggöra

for kronan att i händelse av krig utbetala de pensioner och understöd som då

bleve erforderliga. Emellertid har fonden aldrig behövt tagas i anspråk för

sitt egentliga ändamål utan i stället kommit att disponeras för att bestrida

utgifter av i huvudsak samma karaktär som de från Vadstena krigsmanshuskassa

utgående understöden. Under en lång följd av år har dessutom ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

11

icke obetydligt belopp av fondens medel regelbundet överförts till del numera

å riksstatens tolfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till nämnda

kassas verksamhet. Denna anordning har emellertid upphört i och med utgången

av budgetåret 1944/45, vilket resulterat i att fonden sedan dess vuxit

med ca 565 000 kronor och nu uppvisar en behållning av drygt 3,6 miljoner

kronor.

Såsom redan statskontoret framhöll i sin förberörda skrivelse den 2 juni

1943 med utlåtande och förslag angående ämbetsverkets förvaltning underställda

fonder in. in., har invalidhusfonden numera till följd av de genom

utvecklingens gång ändrade förhållandena kommit att helt förlora

sin ursprungliga betydelse. Uppenbart är också, att i dagens läge t ondens

tillgångar icke skulle förslå för att tillgodose det hjälpbehov, som komme

att uppstå, därest vårt land indroges i en väpnad konflikt. Ur krigsberedskapssvnpunkt

föreligger därför icke något skäl att längre bibehålla denna

fond. Det vill emellertid synas revisorerna, som om icke heller de ändamål,

för vilka medel ur fonden nu tagas i anspråk, skulle vara av den art, att

de ensamma kunde motivera dess fortbestånd. Den största utgiftsposten

utgöres f. n. av de pensioner som enligt vissa i det föregående berörda

regler tillerkännas innehavare av svärdstecknet och svärdsmedaljen. De

belopp varmed dessa pensioner utgå — 45 respektive 15 kronor för år

äro dock så ringa, att de numera torde sakna praktisk ekonomisk betydelse

för vederbörande mottagare. Det framstår därjämte såsom principiellt oriktigt

att militär personal, vars pensionsfråga sedan länge varit löst på ett

tidsenligt sätt, skall av statsmedel kunna utfå en extra pension av nu angivet

slag. Enligt revisorernas mening böra därför i fortsättningen icke

några nya svärdspensioner beviljas. De gratifikationer som utgöra fondens

andra mera betydande utgiftspost representera likaledes en numera helt

föråldrad understödsform. Då emellertid utbetalningen av gratifikationerna,

vilka enligt av vederbörande myndigheter tillämpade normer endast

tillkomma förutvarande indelt manskap och icke längre utsträckas till nya

understödstagare, av naturliga orsaker kommer alt alldeles upphöra inom

en icke alltför avlägsen framtid, torde några särskilda åtgärder för denna

understödsforms avveckling icke vara av nöden.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter och under beaktande

jämväl av de därmed förbundna administrativa olägenheterna finna revisorerna

det icke vara motiverat att invalidhusfonden bibehålies för framtiden.

Fonden svnes därför böra avvecklas.

Vad beträffar''formerna för denna avveckling torde här ånyo få bringas

i erinran, att under ett 60-tal år medel regelmässigt tagits i anspråk från

invalidhusfonden såsom bidrag till finansieringen av den på Vadstena krigsmanshuskassa

ankommande understödsverksamheten. Anledningen till att

denna anordning upphörde vid utgången av budgetåret 1944/45 var uppenbarligen,

att Kungi. Maj:t ansåg statskontorets merberörda förslag angående

statens fondförvaltning först böra prövas, innan något ytterligare

beslut om dispositionen av invalidhusfondens medel fattades. Ifrågavarande

förslag har dock ännu ej föranlett någon Kungl Maj :ts åtgärd. Enligt

revisorernas mening torde detta likväl icke behöva hindra, att den pa förevarande

område tidigare gällande ordningen nu återställes. Med hänsyn

till vad tidigare sagts om fondens framtida bestånd synes eu sådan återgång

böra ges den vidgade innebörden, att från invalidhusfonden årligen

överföres så stort belopp att de under vederbörande budgetår å förslagsanslaget

till Vadstena krigsmanshuskassa redovisade utgifterna därigenom

bliva täckta. Då dessa utgifter, ehuru i stadigt sjunkande, avsevärt överstiga

fondens inkomster, skulle detta medföra att även själva fondkapitalet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

komme att successivt förbrukas. I detta sammanhang må erinras om att

den s. k. indelningsverkets besparingsfond kunnat avvecklas under budgelåret

1950/51, sedan fondens såväl avkastning som kapitaltillgångar under

en följd av år tagits i anspråk för det med ovannämnda anslag förbundna

ändamålet.

Såsom tidigare framhållits äro revisorerna av den uppfattningen, att

några nya svärdspensioner icke böra beviljas. Redan utgående pensioner

av detta slag böra dock självfallet bibehållas så länge vederbörande innehavare

äro i livet. Det synes å andra sidan lämpligt att såväl ifrågavarande

pensionskostnader som övriga av invalidhusfonden nu bestridda utgifter

— vilka likaledes äro av övergående natur — i fortsättningen, sedan beslut

fattats om fondens ianspråktagande för Vadstena krigsmanshuskassas behov,

få belasta nämnda anslag. Fondens karaktär av avvecklingsfond skulle

därmed starkare markeras samtidigt som en viss förenkling av det administrativa

bestyret bleve möjlig. I sistberörda syfte kunde måhända även

övervägas att överflytta utbetalningen av de till förutvarande manskap vid

marinen nu utgående gratifikationerna från statskontoret till försvarets

civilförvaltning.

Enligt revisorernas mening böra de ovan förordade åtgärderna kunna

genomföras redan fr. o. in. nästkommande budgetår. Det av försvarets

civilförvaltning för detta budgetår äskade anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa

å 650 000 kronor skulle därigenom kunna nedsättas till ett allenast

formellt belopp av 100 kronor.

Beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, vilken bildades jämlikt

1860 års kungörelse angående den allmänna beväringen, hade under en lång

följd av år att ensam bära kostnaderna för viss militär personal tillerkänd

skadeersättning. Efter tillkomsten av 1909 års militärersättningsförordning

visade det sig emellertid nödvändigt att förstärka fonden genom årlig överföring

av särskilda anslagsmedel. Detta hindrade dock icke att vid flera tillfallen

under här avsedda period även själva fondkapitalet togs i anspråk

för att täcka föreliggande utgiftsbehov. Numera tillämpas sedan budgetåret

1928/29 den ordningen, att hithörande kostnader bestridas från ett under

fjärde huvudtiteln anvisat förslagsanslag, som tillgodoföres fondens årliga

inkomster efter avdrag för vissa speciella livräntor. Medan inkomsterna

starkt sjunkit sedan budgetåret 1928/29, har nyssnämnda riksstatsanslag

vuxit från 1,3 till 15,0 miljoner kronor.

Den nu i korthet berörda utvecklingen visar klart, att beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond efter hand fått allt mindre betvdelse. Fondens

andel i finansieringen av här ifrågavarande kostnader, vilken ännu

budgetåret 1928/29 utgjorde 21,3 procent, har således numera nedgått till

allenast 0,8 procent. Möjligheten att tillgodose det utgiftsbehov som föranledes

av bestämmelserna i gällande militärersättningsförordning är följaktligen

praktiskt taget helt beroende av att anslagsmedel i erforderlig omfattning

ställas till vederbörande myndighets förfogande. Med hänsyn härtill

anse revisorerna det icke vara sakligt motiverat, att förevarande fond bibehålies

för framtiden. Även ur rent formell synpunkt framstår det såsom

mindre tillfredsställande att utgifter av nu avsett slag skola, om ock till

obetydlig del, täckas av fondmedel.

Då revisorerna finna det angeläget, att det med fondförvaltningen förenade

administrativa arbetet snarast lättas i sådana fall då vederbörande fond

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

13

icke längre täcker ett faktiskt behov, bör enligt revisorernas mening avvecklingen

av beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond ske på så sätt,

att vid nästa budgetårsskifte förefintlig behållning i sin helhet tillgodoföres

förberörda anslag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring. Ifrågavarande anslag skulle därmed kunna nedräknas

för näsia budgetår med ca 4 miljoner kronor.

Såsom ovan framhållits utgå f. n. från beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond vissa speciella livräntor. Dessa komma efter hand att upphöra.

Intill så sker torde ifrågavarande kostnader, därest fonden på sätt

ovan förordats avvecklas, lämpligen kunna bestridas antingen från nyssnämnda

under fjärde huvudtiteln uppförda anslag eller ock från det under

tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m.

Beträffande förenade mötespassevolanskassornas fond ha revisorerna

gjort följande uttalande.

De tre kassor som år 1844 sammanfördes i förenade mötespassevolanskassornas

fond hade ursprungligen bildats genom vissa besparingar, uppkomna

å de avgifter som rust- och rotehållarna haft att erlägga såsom ersättning

för att kronan övertagit det indelta manskapets underhåll under

möten. Med fondens tillkomst är sålunda icke förbundet något bestämt syfte.

På grund av fondmedlens natur förutsattes dock i samband med mötespassevolansavgiftens

avskaffande, att fonden skulle tagas i anspråk för att tillgodose

behov som stode i samband med arméns vapenövningar. Så har likväl

ej kommit att ske i någon större omfattning, även om fonden under

första världskriget lämnade ett med hänsyn till sina resurser betydelsefullt

bidrag till krigsberedskapens stärkande. Numera synes fonden helt ha fallit

i glömska; några utgifter ha sålunda icke belastat densamma sedan budgetåret

1938/39. Till följd härav är fondbehållningen, som vid utgången av

nämnda budgetår hade nedgått till ca 9 400 kronor, ånyo i stigande och uppgick

per den 30 juni 1954 till ca 16 200 kronor.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att förenade mötespassevolanskassornas

fond icke kan sägas motsvara något faktiskt behov. Revisorerna

anse därför, att fonden snarast bör avvecklas. Med hänsyn till omständigheterna

kring fondens uppkomst synes detta böra ske på så sätt, att

kvarvarande behållning tillgodoföres arméns övningsanslag.

Beträffande Norrbottens hästjägarskvadrons fond ha revisorerna gjort följande

uttalande.

Tillkomsten av Norrbottens hästjägarskvadrons fond slär i direkt samband

med de förberedande åtgärder som vidtogos på 1820-talet i syfte att upprätta

ett särskilt kavalleriförband i nämnda landsända. Då vakanssattes

nämligen ett antal rotar vid dåvarande Västerbottens regemente, och avsikten

var alt de inflytande vakansavgifterna skulle användas för att bestrida

kostnaderna för det planerade nya förbandet. Någon hästjägarskvadron

uppsattes dock icke i Norrbotten, varför vakansavgifterna aldrig

konnno att disponeras på avsett sätt. Av dem bildades i stället en fond, som

sedermera tagits i anspråk för att täcka militära utgifter av växlande slag.

Redan 1903 års riksdagsrevisorer framhöllo, att fog syntes saknas för den

förevarande fondens bibehållande och förökande, eftersom den icke vore avsedd

till befrämjande av något visst ändamål. Även 1937 års revisorer gåvo

uttryck åt eu liknande uppfattning. Fonden består dock alltjämt och har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

under senare tid till och med undergått en kraftig stegring, eftersom den

icke belastats med några utgifter sedan budgetåret 1923/24. Fondbehållningen

uppgår sålunda per den 30 juni 1954 till ca 226 000 kronor, innebärande

en tredubbling på 30 år.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon anledning att längre

bibehålla förevarande fond. Den synes därför snarast möjligt böra avvecklas.

Med hänsyn till omständigheterna kring dess tillkomst finna revisorerna

det rimligt, att tillgångarna därvid tagas i anspråk för något försvarsändamål.

Såsom ovan framhållits ha de utgifter som bestritts från fonden

varit av växlande slag. Under 1800-talet synes fonden i huvudsak ha disponerats

för att läcka kostnaderna för underhållet av vissa artilleriförhand,

avseende utgifter som numera belasta ett flertal olika anslag. Någon enhetlig,

av utgifternas karaktär bestämd princip har ej heller sedermera följts

vid dispositionen av fondmedlen. I fråga om sättet för fondens avveckling

kunna därför olika möjligheter tänkas. En utväg är självfallet att tillgångarna

tagas i anspråk för att tillgodose något aktuellt försvarsbehov

inom Norrbotten. Därest en sådan lösning icke anses böra komma i fråga,

ha revisorerna funnit vissa skäl tala för att fondkapitalet — på enahanda

sätt som i annat sammanhang förordats beträffande förenade mötespassevolanskassornas

fond — tillgodoföres arméns övningsanslag. Det för nästa

budgetår äskade anslagsbeloppet skulle därigenom kunna nedräknas med,

därest hänsyn tages till under innevarande budgetår upplöpande räntor, ca

250 000 kronor.

Beträffande arméns musikfond ha revisorerna gjort följande uttalande.

Redan 1937 års riksdagsrevisorer påtalade det principiellt oriktiga däri.

att arméns musikfond tages i anspråk för ändamål som normalt pläga tillgodoses

genom medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag. I den utredning

angående statens fondförvaltning som sedermera enligt riksdagens önskan

verkställdes av statskontoret föreslogs också, att fonden i fråga skulle avvecklas

och att på densamma ankommande utgifter framdeles skulle täckas

i sedvanlig ordning. Någon åtgärd med anledning härav har dock ännu ej

vidtagits. Visserligen ha alltsedan budgetåret 1944/45 särskilda anslagsmedel

årligen anvisats för anskaffning och underhåll av musikmateriel

vid armén, men samtidigt har även fondavkastningen på traditionellt sätt

disponerats för enahanda utgiftsändamål. Läget är sålunda f. n. det. att

kostnaderna för armémusiken bestridas från två olika inkomstkällor, nämligen

dels ett på riksstatens fjärde huvudtitel uppfört reservationsanslag

och dels en vid sidan av statsbudgeten förefintlig diversemedelsfond. Motsvarande

kostnader inom marinen och flygvapnet täckas däremot helt av

anslagsmedel.

Ifrågavarande dualism, som strider mot numera allmänt tillämpade principer

för den statliga finansförvaltningen, finna revisorerna vara mindre

tillfredsställande. Beslut synes därför utan ytterligare dröjsmål böra fattas

om avveckling av arméns musikfond.

I huvudsak tre utvägar stå därvid till buds. En möjlighet är sålunda att

låta vederbörande post under arméns inventarieanslag bestrida samtliga

kostnader för musikmaterielen och alt sedan vid varje budgetårs utgång

täcka dessa utgifter genom överföring av erforderliga fondmedel. Det

åsyftade målet skulle dock därigenom nås först efter avsevärd tid. En

något snabbare förbrukning av fondkapitalet skulle ske, om fonden finge

tagas i anspråk för att omföringsvis täcka jämväl marinens och flygvapnets

kostnader för militärmusiken. Men även med en sådan anordning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

15

skulle takten i avvecklingen bliva tämligen långsam. Det tredje alternativet

däremot skulle medföra en omedelbar lösning av frågan. Detta alternativ

innebär nämligen att fondbehållningen i sin helhet tillgodoföres arméns

inventarieanslag, vilket borde vara möjligt redan under nästkommande

budgetår. Nyssnämnda anslag skulle därigenom för detta budgetår kunna

nedräknas med ca 1,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till önskvärdheten av att det med fondförvaltningen sammanhängande

administrativa bestyret snarast lättas ha revisorerna för sin

del kommit till den uppfattningen, att det ovan angivna tredje alternativet

för avveckling av arméns musikfond är att föredraga.

Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel ha revisorerna gjort

följande uttalande.

Enligt de för lantförsvarets fonderade arrendemedel utfärdade bestämmelserna

avses denna fond, vilken inrättades år 1926, skola disponeras för

utlämnande av lån såväl till officers- och underofficerskårer vid arméns

truppförband för uppförande av mässbyggnader in. in. som ock för vederbörande

lägerkassors verksamhet. Fonden har emellertid i mycket ringa

utsträckning tagits i anspråk för detta sitt ändamål. Av den i det föregående

lämnade redogörelsen framgår sålunda, att från fonden utlämnats allenast

sex lån, av vilka samtliga voro slutbetalade redan år 1943. I stället

har fonden, utöver den skuldreglering som skedde genom anlitande av fondens

medel enligt beslut vid 1928 års riksdag, utnyttjats för att täcka kostnaderna

dels för viss pension och dels för en under 1930-talet verkställd utvidgning

av Skillingaryds skjutfält. Dessa utgifter ha sammanlagt varit så

stora, att därigenom huvuddelen av fondkapitalet kommit att förbrukas.

På senare tid har dock en viss återhämtning skett, beroende på att fonden

icke pålagts några utgifter sedan budgetåret 1937/38. Den å fonden per

den 30 juni 1954 redovisade behållningen uppgår till icke fullt 23 500 kronor.

Anledningen till att den från fonden bestridda låneverksamheten fått

så blygsam omfattning torde vara den, att något egentligt lånebehov icke

förefunnits. Såvitt nu kan bedömas torde man ej heller ha anledning att

för framtiden räkna med någon låneverksamhet. Sålunda må bl. a. erinras

om att kronan numera själv svarar för kostnaderna för uppförandet och

i viss mån även inredandet av vederbörande mäss- och marketenteribyggnader.

Av i det föregående återgivna uppgifter framgår vidare, att lägerkassorna

vid arméns truppförband disponera över egna tillgångar av jämförelsevis

betydande omfattning. Revisorerna kunna därför icke finna det

vara motiverat, att förevarande fond bibehålies.

Såsom tidigare omnämnts leder fonden sitt ursprung från vissa från

lantförsvarets fastigheter härrörande inkomster. Medel av detta slag redovisas

numera å staten för försvarets fastighetsfond. Med hänsyn härtill

anse revisorerna vägande skäl tala för att lantförsvarets fonderade arrendemedel

avvecklas på så sätt, att fondbehållningen tillgodoföres den på inkomstsidan

av nämnda stat uppförda titeln Diverse inkomster: Arméns

delfond.

Beträffande fonden för en minstation till skijddandc au inloppet till Gävle

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Fonden för en minstation till skyddande av inloppet till Gävle leder sill

ursprung från det kontantbelopp av 20 000 kronor som Gävle stad enligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

en av 1892 års riksdag godkänd överenskommelse hade utgivit såsom vederlag

för den från kronan förvärvade holmen Fredriksskans. Med fondens

tillkomst åsyftades, såsom framgår av benämningen, att skapa finansiella

förutsättningar för vidtagandet av vissa försvarsanstalter vid inloppet till

Gävle hamn. Av skäl som torde sammanhänga med den marina stridsteknikens

utveckling kom emellertid aldrig fonden att tagas i anspråk för avsett

ändamål, vilket föranledde 1937 års riksdagsrevisorer att ifrågasätta,

huruvida icke densamma helt allmänt skulle kunna nyttiggöras för sjöförsvarets

behov. Tillgångarna hade då vuxit till ett belopp av inemot 120 000

kronor.

Något beslut i den av revisorerna angivna riktningen fattades ej. I princip

kom dock revisorernas önskemål att tillgodoses genom riksdagens år

1939 lämnade medgivande, att fonden finge'' tagas i anspråk för anskaffande

av för Gävle stads försvar avsedd luftvärnsmateriel. Fondens syfte

kan därmed sägas ha förverkligats, så långt detta med hänsyn till tidsomständigheterna

varit möjligt. Den i det föregående lämnade redogörelsen

ger också vid handen, att med 1939 års riksdagsbeslut avsågs eif totalt

utnyttjande av ifrågavarande fondmedel.

Vid utgången av vederbörande budgetår förefanns dock alltjämt en viss

behållning å fonden, uppgående till ca 14 800 kronor. I sin år 1943 avgivna

fondutredning föreslog statskontoret, att det å fonden kvarstående beloppet

borde tagas i anspråk för statens räkning. Någon åtgärd i anledning av

detta förslag har dock hittills icke vidtagits. Genom att fondmedlen förräntas

i vanlig ordning har därför behållningen på nytt börjat växa och

belöpte sig per den 30 juni 1954 till ett belopp av i runt tal 21 100 kronor.

Enligt revisorernas mening måste den fortsatta fondbildningen som här

sker betecknas såsom helt meningslös. Revisorerna äro därför av den uppfattningen,

att fonden för en minstation till skyddande av inloppet till

Gävle snarast bör avvecklas och å fonden förefintlig behållning tagas i

anspråk för statsverkets behov. Med hänsyn till den karaktär fonden numera

erhållit synes detta lämpligast kunna ske på så sätt, att medlen

i fråga tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga

diverse inkomster.

Vad slutligen beträffar Palmqvistska fonden till Stockholms befästande

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Palmqvistska fonden till Stockholms befästande har uppstått genom en

donation, som år 1866 överlämnades till statsverket. Fonden började emellertid

tagas i anspråk för sitt ändamål först år 1902. Därefter har fonden

tämligen regelbundet disponerats för att bestrida kostnaderna för olika

fortifikatoriska arbeten och liknande. Under en lång följd av år voro

dock dessa utgifter tämligen begränsade, vilket hade till följd att fondkapitalet

undergick en kraftig tillväxt. Höjdpunkten nåddes under budgetåret

1932/33, vid vars utgång behållningen uppgick till närmare 864 000

kronor. Under den därpå följande åttaårsperioden belastades emellertid

fonden så kraftigt, att vid utgången av budgetåret 1940/41 ett kapitalbelopp

av allenast ca 9 600 kronor återstod.

Sedan sistnämnda budgetår har fonden icke pålagts några ytterligare

utgifter. Behållningen är därför ånyo i stigande och belöpte sig per ''den

30 juni 1954 till ca 15 800 kronor.

Såsom statskontoret framhöll redan år 1943, torde någon svårighet icke

förefinnas att utnyttja återstoden av fondmedlen för lämpligt försvarsträmjande

syfte i enlighet med i testamentet givna bestämmelser. Enligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

17

revisorernas mening bör också en sådan avveckling av fonden nu komma

till stånd. Enklast synes detta kunna ske på så sätt att vid nästa budgetårsskifte

kvarvarande behållning tillgodoföres den under investeringsstaten

för försvarets fastighetsfond upptagna inkomstposten Övriga kapitalmedel.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, chefen

för armén , arméintendenturförvaltningen och fortifikationsförvaltningen

(Del II, s. 37—51).

Statskontoret biträder revisorernas förslag att fonderna i fråga avvecklas

men anser att avvecklingen bör ske successivt under en period av förslagsvis

tre år samt har vidare en från revisorerna avvikande uppfattning i fråga

om bokföringen av återstående medel.

Övriga remissinstanser tillstyrka i stort sett revisorernas förslag, dock att

försvarets civilförvaltning anser att invalidhusfonden bör bibehållas.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda undersökningen synes klart utvisa,

att något faktiskt behov av förevarande fonder icke längre är för handen.

I likhet med revisorerna och flertalet remissmyndigheter hyser utskottet

därför den åsikten att fonderna i fråga böra avvecklas.

Beträffande sättet för avvecklingen ha revisorerna föreslagit, att på något

undantag när fondmedlen skola tillgodoföras de anslag som numera närmast

ha att svara för de på respektive fonder ursprungligen ankommande

utgiftsändamålen, vilket förutsatts kunna ske redan under nästa budgetår.

Statskontoret har för sin del funnit lämpligare, att fondbehållningarna enhetligt

redovisas på en särskild post under inkomsttiteln Diverse inkomster,

varjämte ämbetsverket understrukit angelägenheten av att tiden för fondernas

likvidering icke alltför snävt begränsas. Enligt utskottets mening bör

förevarande spörsmål bedömas uteslutande ur rent praktiska synpunkter.

Med hänsyn härtill synes det utskottet vara mest ändamålsenligt, att åt

Kungl. Maj:t uppdrages att fatta beslut rörande själva formerna för fondavvecklingen.

Utskottet utgår därvid från att denna avveckling snarast skall

kunna påbörjas.

Vad slutligen angår den av försvarets civilförvaltning särskilt berörda frågan

om de s. k. svärdspensionerna vill utskottet framhålla, att utskottet

delar revisorernas uppfattning att dylika pensioner icke framdeles böra

beviljas.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj :t alt vidtaga de

åtgärder som erfordras för en avveckling av förevarandc

fonder snarast möjligt.

(>:o) Garnisonsskolans i Landskrona fond. Under försvarsdepartementet,

§ 14, ha revisorerna förordat en avveckling av garnisonsskolans i Landskrona

fond (Del I, s. 71—73).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. (i samt. Nr 119

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Förevarande fond leder sitl ursprung från en summa av något över

4 000 riksdaler riksgäldssedlar, som på sin tid insamlades till en soldatbarnhemsinrättning

i Landskrona. I det reglemente som av Kungl. Maj:t

den 28 mars 1805 fastställdes för inrättningen föreskrev bl. a., att årliga

räntan av de insamlade medlen skulle användas till undervisning, underhåll

och kläder åt de till stadens garnison hörande underofficerarnas och

soldaternas barn.

Efter att ha erinrat härom samt om fondens förvaltning och nuvarande

storlek ha revisorerna gjort följande uttalande.

Tillkomsten av förevarande fond står, såsom redan av namnet framgår,

i direkt samband med Landskronas tidigare ställning såsom garnisonsstad.

Sedan åtskilliga år tillbaka äro emellertid icke några trupper förlagda

till nämnda stad, varför fonden numera icke kan utnyttjas för sitt ursprungliga

syfte.

Enligt revisorernas mening ger detta förhållande anledning till omprövning

av frågan om fondens framtida bestånd. Därvid bör ihågkommas,

att staten efter hand påtagit sig allt större kostnader för den allmänna folkundervisningen,

avseende jämväl skolsociala åtgärder av olika slag. Även

i andra avseenden har den moderna socialpolitiken tagit sikte på att förbättra

barnfamiljernas ställning. Det ändamål för vilket förevarande fond,

bortsett från dess lokala begränsning, ursprungligen avsetts tillgodoses

också numera till icke oväsentlig del genom statens försorg. Revisorerna

kunna heller icke finna alt staten har någon egentlig anledning att, på

sätt f. n. sker, pålägga sig det med fondens förvaltning sammanhängande

bestyret, i syfte allenast att barn till viss i Landskrona boende militär personal

skola tillförsäkras speciella förmåner.

Vad ovan anförts rörande de ändrade förutsättningarna för fondmedlens

disposition synes revisorerna närmast tala för att staten bör kunna fritt

förfoga över ifrågavarande medel. Skulle detta efter närmare prövning

visa sig vara fallet, torde fonden snarast böra avvecklas och dess tillgångar

tillgodoföras den på driftbudgeten uppförda inkomsttiteln Övriga diverse

inkomster. Anses staten däremot icke äga nämnda befogenhet, finna revisorerna

lämpligt att fonden överlämnas till exempelvis Landskrona stad.

Utlåtanden ha avgivits av justitiekanslersämbetet, försvarets civilförvaltning,

statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II, s. 51—55).

Såväl statskontoret som skolöverstyrelsen förorda att fonden överföres till

Landskrona stad, medan försvarets civilförvaltning anser, att fondmedlen

även i fortsättningen böra tillgodokomma barn efter mililärpersoner och sålunda

icke få den användning därutöver, som statskontorets förslag skulle

föranleda. Justitiekanslersämbetet slutligen anser sig icke kunna tillstyrka

att fonden avvecklas och dess tillgångar tillgodoföras statskassan. Skulle emellertid

under remissbehandlingen eller eljest framkomma godtagbara skäl för

att det ur praktiska eller andra synpunkter är lämpligare att förvaltningen

överflyttas till kommunal myndighet i Landskrona, säger sig justitiekanslersämbetet

icke vilja motsätta sig bifall till revisorernas i andra hand

gjorda hemställan, varvid avkastningen av fonden anses böra komma till

användning för de i kungl. brevet den 0 oktober 1928 angivna ändamålen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955 19

eller, därest så icke kan ske, ansökan om ändrad användning anses böra

göras.

Utskottet. Såvitt av remissyttrandena framgår saknar staten befogenhet

att fritt disponera över förevarande fondmedel. Anledning synes å andra

sidan icke föreligga för staten att, på sätt för närvarande sker, påtaga sig

det med fondens förvaltning sammanhängande bestyret. Utskottet anser sig

därför böra tillstyrka revisorernas alternativt framförda och av flertalet remissmyndigheter

biträdda förslag att fonden överlämnas till Landskrona

stad.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva att förevarande fond överlämnas

till Landskrona stad.

7:o) Icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap. Under socialdepartementet,

§ 15, ha revisorerna framhållit angelägenheten av en effektiviserad

handläggning av faderskapsärendena (Del I, s. 74—79).

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande

fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, ha vidare lämnat

vissa statistiska uppgifter rörande antalet under senare år i skilda delar av

landet födda barn utom äktenskap samt antalet fall där fastställelse av faderskap

ej skett (s. 74 och 75). De vid särskilda undersökningar konstaterade

främsta anledningarna till att dylik fastställelse ej kommit till stånd

ha även redovisats, varjämte uppgifter lämnats rörande storleken av under

senare år utbetalade speciella barnbidrag till sådana barn vars fäder ej

äro kända (s. 75 och 76). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Särskilda barnbidrag kunna numera utgå till utomäktenskapliga barn, som

uppnått tre års ålder och vilkas fäder äro okända. Denna bidragsform torde

hittills, i varje fall på vissa håll i landet, vara mindre känd, men allteftersom

kunskapen härom ökas, är det sannolikt, att statens utgifter för detta

ändamål komma att stiga. Granskar man antalet barn, för vilka anteckning

om faderskapet i kyrkoböckerna saknas, bör emellertid beaktas, att det förhållandet

att anteckning om fader ej finnes införd i och för sig ej behöver

betyda, att barnets fader är okänd. De barn, vilkas börd ej fastställts och som

således äro berättigade till nämnda bidrag, torde dock vara långt flera än

vad de officiella siffrorna om antalet barnavårdsmannaskap ge vid handen.

Av både ekonomiska och familjesociala skäl är det fördenskull angeläget, att

sådana åtgärder vidtagas, att redan uppkomna brister på detta område i

möjligaste mån kunna elimineras och att faderskapsärendena för framtiden

handläggas mera effektivt än hittills.

Revisorerna äro visserligen medvetna om att det allmänna i icke obetydlig

omfattning torde få vidkännas kostnader för ifrågavarande barn, i

form av bidragsförskott, även om börden fastställes i större utsträckning

än vad nu sker. Men redan möjligheten att kunna göra gällande faderns

underhållsskyldighet i den ordning föräldrabalken anvisar är enligt revisorernas

mening tillräcklig anledning för att söka åstadkomma en bättre

ordning i förevarande avseenden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

Vad angår de åtgärder, som böra vidtagas i syfte att råda bot på förefintliga

brister, ha revisorerna inhämtat, att socialstyrelsen har för avsikt att

verka för att även i andra delar av landet liknande utredningar som de i

Malmöhus län skola komma till stånd. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten

av att dessa snarast möjligt slutföras.

Då det gäller att för framtiden skärpa ansträngningarna för att få faderskapen

fastställda är det av stor betydelse, att barnavårdsnämnderna med

största möjliga omsorg utse barnavårdsmän. Uppdraget bör icke anförtros

annan person än den som anses särskilt lämplig härför. Ytterst är det

emellertid barnavårdsnämnderna som ha ansvaret för stödet åt den ogifta

modern. Framhållas må även att statens socialvårdskonsulenter genom sin

tillsynsverksamhet böra vaka över att barnavårdsnämnderna och barnavårdsmännen

handha dessa ärenden på sådant sätt, att både barnens och

samhällets intressen tillvaratagas. Konsulenternas arbete härvidlag skulle

kunna effektiviseras, om pastor ålades att en gång årligen till vederbörande

konsulent rapportera de barn, för vilka det saknas anteckning i födelseoch

dopboken om fader. Härigenom skulle alla dylika barn bli kända, och

undersökning om anledning till att uppgift om barnens börd saknas skulle

kunna verkställas. Erinras må att föredragande departementschefen vid

anmälan av propositionen om ändring av lagen om de särskilda barnbidragen

uttalade angelägenheten av en skärpt tillsynsverksamhet.

Enligt vad revisorerna ha sig bekant, ha barnavårdsnämnderna i Malmöhus

län av socialvårdskonsulenten rekommenderats att varje år tillsammans

med vederbörande pastor kontrollera att i födelse- och dopboken

under nästföregående år införda utomäktenskapliga barn äro upptagna i

barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmannaskap. Denna kollationering.

som företages per telefon och som ej är särskilt betungande,

har visat sig vara ur olika synpunkter värdefull, och den bör därför göras

obligatorisk. Vidare synes barnavårdsmännen böra åläggas att inför barnavårdsnämnden

med av pastor utfärdat intyg styrka, att anmälan gjorts till

vederbörande pastorsämbete om faderskapet för utomäktenskapligt barn

samt i förekommande fall barnets egenskap av trolovningsbarn m. m. Dylika

intyg, som enligt vad revisorerna inhämtat redan användas på vissa

håll i landet, skulle kunna bidraga till att underlätta barnavårdsnämndernas

tillsyn över barnavårdsmännen.

Icke så få mödrar äro obenägna att lämna sådana uppgifter, som kunna

bidraga till att identifiera fadern till deras barn. Detta torde bl. a. sammanhänga

med att sekretessbestämmelserna rörande barnavårdsnämndernas

verksamhet, särskilt på mindre orter, icke alltid torde iakttagas. Därest det

vore möjligt att få till stånd en bättre ordning härutinnan, synes det icke

uteslutet, att mödrarna i större utsträckning än vad nu är fallet skulle vilja

medverka till att få faderskapet fastställt.

Som tidigare framhållits bero de mindre tillfredsställande förhållandena

i detta hänseende till eu del på brister i kyrkobokföringen. Med anledning

härav vilja revisorerna erinra, att särskilda befattningar som kyrkobokföringsinspektörer

finnas inrättade. Dessa befattningshavare synas böra

ägna särskild uppmärksamhet åt att de bestämmelser, som i detta avseende

reglera de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning, noggrant iakttagas.

Även om de barn, för vilka anteckning i kyrkoböckerna om fader saknas

men för vilka faderskapet fastställts, med hänsyn till innehållet i lagen

om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn äro utestängda

från sådana bidrag, är det av bl. a. familjesociala skäl påkallat, att

kyrkobokföringen skötes omsorgsfullt. Därtill kommer att uraktlåtenheten

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955 21

alt anteckna faderskap kan medföra rättsförluster för barnet, t. ex. vid

arvsskiften.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna revisorerna angeläget, att

faderskapsärendena för framtiden handläggas mera effektivt, därvid vad

i det föregående anförts torde kunna tjäna till ledning, då det gäller att

åstadkomma en bättre ordning på detta område. Men även andra åtgärder

än de här skisserade — t. ex. ett intensifierat samarbete mellan pensionsstyrelsen,

som handlägger ärenden rörande särskilda barnbidrag, och socialstyrelsen

— torde böra övervägas.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret

och statistiska centralbyrån, som i frågan inhämtat yttranden från kyrkobokföringsinspektörerna

(Del II, s. 55—68). Samtliga remissmyndigheter

förklara sig dela revisorernas uppfattning att de rådande förhållandena på

detta område äro otillfredsställande och att rättelse bör eftersträvas.

Utskottet. De förslag som revisorerna framlagt i syfte att få en effektivisering

av faderskapsärendenas handläggning till stånd ha i stort sett biträtts

av vederbörande remissmyndigheter. Både socialstyrelsen och pensionsstyrelsen

ha därvid förklarat sig skola ytterligare utveckla det samarbete i hithörande

frågor som redan sker dem emellan. Med hänsyn härtill och då utskottet

förutsätter, att de båda styrelserna även i övrigt komma att taga de

initiativ som må erfordras för att på nu avsedda område uppnå en mera tillfredsställande

ordning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Iakttagelser i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.

Under socialdepartementet, § 16, ha revisorerna föreslagit att arbetsmarknadsstyrelsens

förrådsverksamhet i fortsättningen redovisas över en särskild

förrådsfond (Del I, s. 79—102).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 55 i sitt av

riksdagen numera godkända utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

9:o) Viss befrielse från hamnavgift i fiskehamnar. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, ha revisorerna förordat en omprövning av befrielsen

från hamnavgift i fiskehamnar för vissa båtar (Del I, s. 109—112).

Efter en redogörelse för tillkomsten och innebörden av den befrielse från

dylika avgifter som f. n. åtnjutes för båtar tillhörande vissa s. k. privilegierade

segel- och båtsällskap ha revisorerna lämnat vissa uppgifter rörande

tillämpningen av reglerna i skilda hamnar samt rörande fiskehamnarnas

ekonomi (s. 110—112). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuta sådana lustfartyg, som tillhöra vissa

angivna s. k. privilegierade segel- och båtsällskap, befrielse från sjöfartsav
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 119 är 1955

gifter vid angörandet av rikets hamnar. Förmånen, som ursprungligen grundar

sig på ett medgivande av år 1860 och alltsedan dess bibehållits i hamntaxorna,

har efter hand utvidgats till ett stort antal sammanslutningar.

Revisorerna ha undersökt verkningarna av ifrågavarande privilegium såvitt

gäller statens och statsunderstödda fiskehamnar. Uppgifter som inhämtats

från ett antal sådana hamnar synas utvisa, att befrielse från hamnaygifter

för nöjesbåtar tillämpas på ett högst varierande sätt och på många

håll utan överensstämmelse med gällande bestämmelser. I en mängd fiskehamnar

synes även trafiken av s. k. lustfartyg under vissa tider av året vara

stor, stundom så livlig att den orsakar olägenheter för fiskenäringen.

Det synes revisorerna kunna ifrågasättas, om tillräcklig anledning finnes

att i fiskehamnarna alltjämt behålla en förmån av detta slag. Avgiftsbefrielsen

blir till sina verkningar ojämn, eftersom den är beroende av anslutning

till ett privilegierat sällskap; avgift får däremot erläggas för andra

lustfartyg som icke tillhöra sådant sällskap, likaså skall avgift erläggas av

fiskare såväl för fiskebåtar som för nöjesbåtar. Att märka är även, att

inkomsterna vid fiskehamnarna sedan åtskilliga år icke på långt när förslagit

till täckande av utgifterna.

Revisorerna vilja föreslå att ifrågavarande avgiftsbefrielse upptages till

omprövning. Med hänsyn till att hamnavgifterna för nöjesbåtar enligt gällande

taxor äro synnerligen låga, synes det motiverat att därvid upptaga

även frågan om en lämplig avpassning av avgifternas belopp.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommers kollegiet,

Västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sgdkustfiskarnas centralförbund,

Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben samt Sveriges

motorbåts union och Kungl. motorbåtklubben (Del II, s. 78—90).

De två förstnämnda myndigheterna samt Västkustfiskarnas centralförbund

och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund ha väsentligen förklarat

sig dela revisorernas uppfattning, medan övriga remissinstanser avstyrka

revisorernas förslag.

Utskottet. Inledningsvis torde få erinras om att Kungl. Maj:t, med anledning

av vad utskottet under punkten 14 i sitt av fjolårets riksdag godkända

utlåtande nr 6 hemställt, uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att

utreda frågan om underhållet av sådana fiskehamnar som uppförts med anlitande

av bidragsmedel från anslaget till byggande av fiskehamnar. Enligt

utskottets mening bör vid denna utredning jämväl den i förevarande sammanhang

aktualiserade frågan upptagas till övervägande. Då emellertid en

individuell avgiftsbeläggning av de av revisorerna åsyftade nöjesbåtarna synes

ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur både principiell och framför allt

praktisk synpunkt, torde därvid närmast böra prövas om icke vederbörande

huvudmän kunde genom en kollektiv överföring av automobilskattemedel

ekonomiskt gottgöras för de tjänster båtägarna åtnjuta i fiskehamnarna.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna sj^ftet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr It!) år 1!)öö

23

10 :o) Vissa mark- och förläggningsfrågor. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, ha revisorerna föreslagit att eu statens marknämnd snarast

tillsättes (Del I, s. 112—145).

Efter att inledningsvis lia erinrat om ett av Kungl. Maj:t för 1947 års

riksdag framlagt förslag till ny byggnadslagstiftning ha revisorerna lämnat

eu redogörelse för vissa av dem gjorda undersökningar på vad sätt statens

markinnehav kan ha påverkat uppläggningen och lösningen av planfrågorna

i ett antal städer (s. 112—130). Vidare ha revisorerna återgivit av

dem inhämtade uppgifter rörande planerade, påbörjade eller färdigställda

investeringsarbeten vid vissa militära förband samt i samband därmed erinrat

om den år 1954 inrättade försvarets fastighetsnämnd och dess uppgifter.

varjämte försvarets behov av mark för utbildningsändamål berörts (s.

130—137). Revisorerna ha slutligen erinrat om den av 1941 års riksdagsrevisorer

upptagna frågan om förvaltningen av viss kronans och därmed

jämförbar mark samt om tillkomsten av djurgårdsnämnden (s. 138—140).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Genom 1947 års byggnadslag kan staten sägas ha påtagit sig ett särskilt

ansvar för att bebyggelseplaneringen inom städer och andra tätorter sker

efter rationella principer. Enligt lagen skall också vid planläggningen på

ett helt annat sätt än tidigare hänsyn tagas till bl. a. samhällsekonomiska

och allmänt sociala synpunkter. En genomgående grundtanke är att för

bebyggelse lämpad mark icke bör få utnyttjas på sådant sätt, att därigenom

uppkomma sociala missförhållanden och onödiga kostnader för det

allmänna. I sistnämnda hänseende avses lagen skola hindra, att bebyggelsen

genom mindre ändamålsenlig spridning och utformning i övrigt verkar

fördyrande på gemensamhetsanläggningar av olika slag, sasom vattenoch

avloppsledningar, gator, trafikmedel in. in. De bestämmelser genom

vilka i enlighet med lagens syfte bebyggelsen regleras ha i betydande omfattning

karaktären av inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till

marken. Uppenbart är emellertid att i princip icke andra synpunkter böra

anläggas på frågan om den i statens ägo befintliga markens utnyttjande än

på frågan om exploateringen av privatägd mark.

Redan 1941 års riksdagsrevisorer uttalade farhågor för att statens markinnehav

i vissa städer och stadsliknande samhällen kunde komma att ur

bebyggelsesynpunkt skapa allvarliga olägenheter. Den av årets revisorer

verkställda undersökningen, för vilken en redogörelse lämnats i det föregående,

utvisar klart att dessa farhågor icke voro överdrivna. I många fall

ii ar läget på grund av den snabba befolkningstillväxten tvärtom utvecklats

därhän, att de uppkomna svårigheterna icke utan särskilda åtgärder kunna

bemästras. Såsom exempel på vilka proportioner frågan understundom

lagit må här hänvisas till förhållandena i Uppsala. Två tredjedelar av den

inom nämnda stad befintliga marken innehas sålunda av olika statliga

myndigheter eller därmed jämförliga institutioner, medan den återstående

tredjedelen redan är bebyggd till ungefär hälften. Den statsägda marken,

vilken omfattar de för nybebyggelse mest lämpade områdena, ligger som

ett mäktigt bälte kring stadskärnan och förhindrar stadens naturliga utveckling.

För att kunna tillgodose det växande bostadsbehovet har bebyggelsen

därför nödgats söka sig till områden, vilka med hänsyn till belägenhet.

grundförhållanden, ledningsnät in. m. erbjuda mindre gynnsamma

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 119 dr 1955

exploateringsmöjligheter. I princip samma problem föreligger i en rad

andra städer, såsom Göteborg, Västerås, Linköping, Karlstad, Umeå och

Östersund. Problemet torde emellertid icke inskränka sig till just de nu

nämnda orterna utan i högre eller lägre grad äga aktualitet även för åtskilliga

städer och stadsliknande samhällen som icke särskilt berörts av

den undersökning revisorerna verkställt. Härvidlag må exempelvis erinras

om föi hållandena inom Stor-Stockholms bebyggelseområde. I detta sammanhang

bör jämväl uppmärksammas, att genom bullerstörningarna från flygplan

och flyganläggningar skapats ytterligare svårigheter av nu angivet

slag, vilka torde komma att öka allteftersom reaktionsdriften vinner vtterligare

insteg inom flyget.

Förevarande spörsmål måste otvivelaktigt lösas på något sätt, därest icke

tätbebyggelsen i vissa fall skall komma att utformas på ett sätt som klart

slår i strid med de grundläggande principerna i 1947 års byggnadslag. Även

om det lent kommunala ansvaret härvidlag icke får undanskymmas, är det

a andra sidan uppenbart att eu tillfredsställande lösning icke gärna kan

ernås utan statens positiva medverkan. Såsom tidigare" framhållits kan

efter tillkomsten av nyssnämnda lag en ändamålsenlig samhällsplanering

anses vara ett direkt statsintresse; det förefaller då naturligt att staten, om

den genom sitt eget markinnehav förhindrar en rationell utbyggnad, i görligaste

mån a\ star sadan mark. Med hänsyn till omfattningen av de anslagsmedel

som numera disponeras för bostadsändamål synes det jämväl ur

statsfinansiell synpunkt vara till fördel, om produktionen av bostäder

förlägges till områden, så belägna och beskaffade att eljest ofrånkomliga

merkostnader kunna undvikas. Vidare må beaktas, såsom ock av den

tidigare redogörelsen framgår, att planer föreligga på mer eller mindre

omfattande investeringar vid åtskilliga av de statliga institutioner, vilkas

markinnehav utgör ett hinder för en naturlig bebyggelseutveckling. Detta

gällei säl skilt militära etablissement och övningsfält. Även om dessa anläggningar

fortfarande under ett antal år skulle kunna användas för sitt

syfte, får icke det framtidsperspektivet lämnas ur sikte, att anläggningarna

så småningom kunna bliva praktiskt taget helt obrukbara på grund av

den fortsatta samhällsbildningen. Åtskilliga förband ställas f. ö. redan nu

genom den växande civila bebyggelsen inför stora svårigheter att på ett

effektivt sätt bedriva utbildning och övningar. Här föreligger sålunda en

stor fara för felinvesteringar, vilka för staten måste bliva finansiellt betungande

samtidigt som de innebära eu misshushållning med samhällets

reala resurser.

Med det nu sagda avse revisorerna självfallet icke, att staten utan vederlag

skall avhända sig den mark som vederbörande kommuner kunna vara

i behov av. Även om staten sålunda icke bör försättas i principiellt sämre

ställning än varje annan markägare, synes likväl staten med hänsyn till

1 det föregående berörda omständigheter böra visa en särskild vilja att

söka nå fram till en jämväl ur bebyggelsesynpunkt godtagbar lösning av

foreyai ande spörsmål. Det gäller härvidlag en stundom mycket svår avvägning

mellan å ena sidan statens kortsiktiga intresse såsom markägare

och å andra sidan statens långsiktiga intresse såsom värnare och befrämjare

av vissa allmänna samhällsvärden. Uppgörelser i nu avsedda frågor

toide därför icke kunna komma till stånd utan omsorgsfull prövning och

utredning i varje särskilt fall. Vid det ingående studium revisorerna ägnat

den"a fråga ha revisorerna också redan tidigt bibragts den uppfattningen,

att för nyssnämnda uppgift erfordras ett statligt specialorgan, utrustat med

vederbörlig kompetens och sakkunskap.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr It i) ur 195ä

25

Såsom ovan angivits har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 april 1954

tillsatts eu särskild försvarets fastighetsnämnd. Tillkomsten av denna

nämnd har närmast föranletts av en önskan att få till stånd en instans för

behandling av frågan om det växande behovet av mark för försvarets räkning.

Även andra spörsmål skola emellertid upptagas till övervägande av

nämnden. Sålunda har av föredragande departementschefen bl. a. erinrats

om förhandenvaron av åtskilliga förläggningsfrågor, vilka borde prövas

med hänsyn till från kommunalt håll framställda önskemål om disposition

av försvaret tillhörig mark. Det behov av ett specialorgan på förevarande

område som revisorerna funnit föreligga kan därför i viss mån sägas ha

tillgodosetts genom Kungl. Maj :ts nyssberörda beslut.

Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas, huruvida

icke den nyinrättade nämnden fått ett alltför begränsat arbetsfält, då den

såsom namnet anger har att taga befattning enbart med försvarets hithörande

fastighetsfrågor. Visserligen disponera de militära förbanden eu

mycket betydande del av den statliga mark som utgör ett hinder för vissa

samhällens naturliga utveckling. Likväl kvarstår det faktum att i förevarande

avseende hänsyn måste tagas till även andra statsinstitutioners markinnehav,

något som klart framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen.

I Uppsala, för att ånyo nämna denna stad såsom exempel, förvaltas

sålunda den statliga marken av ett tiotal olika myndigheter. En

tillfredsställande lösning av frågan kan därför icke komma till stånd, om

icke all statlig mark av nu avsett slag inbegripes i de reglerande överenskommelser

som må komma att träffas med vederbörande kommuner. I och

för sig behöver detta självfallet icke utesluta, att en och samma kommun

ingår särskild delöverenskommelse med varje ifrågakommande statsmyndighet.

Av många skäl synes emellertid en samlad lösning böra eftersträvas,

icke minst med hänsyn till de merkostnader och den tidsspillan som den

nuvarande splittringen av de statliga markfrågorna på olika myndigheter

vållar. Önskvärt är även att enhetliga bedömningsnonner komma till tilllämpning

på förevarande område.

I detta sammanhang må vidare uppmärksammas, att det för försvarets

fastighetsnämnd icke är någon huvuduppgift att söka få till stånd ur plansynpunkt

riktiga lösningar av de svävande markfrågorna. Den undersökning

revisorerna verkställt i ämnet utvisar emellertid, att detta för vissa

städer är ett direkt livsintresse. Därav följer, att problemet i dessa fall måste

angripas ur vidare synpunkter än de för nämndens verksamhet vägledande.

Ett villkor härför är i sin tur, att vid de organisationsförändringar inom

försvarsmakten som kunna förväntas inom den närmaste framtiden frågan

om de militära förbandens förläggning bedömes jämväl ur synpunkten av

vederbörande kommuns behov av mark för den växande bebyggelsen. De

riktlinjer härutinnan som nyligen framlagts av försvarsledningen präglas

dock ej i någon högre grad av denna synpunkt. Visserligen synes hänsynen

till de ifrågavarande städernas utveckling ha haft viss betydelse för förslaget

om 1 8:s och A 2:s ersättande med signalförband, men detta förslag

torde närmast, såvitt nu är i fråga, ha föranletts av en strävan att söka

undvika de ytterligare markförvärv som eljest skulle ha blivit nödvändiga.

Av den militära mark som enligt arméchefens bedömande kan avstås vid

föreslagen omorganisation av armén äger endast det av Lv B nu disponerade

kascrnelablissement jämte tillhörande övningsfält egentligt intresse

i förevarande sammanhang. I flera fall förordas rent av en utbyggnad av

sådana förband som utgöra allvarliga hinder för en rationell bebyggelseplanering.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter ha revisorerna kommit

s. 1955 Kontrollera mot PDF

■2G

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

till den uppfattningen, att för regleringen av hithörande frågor lämpligen

hör inrättas ett samtliga statliga förvaltningsgrenar omspännande organ,

förslagsvis kallat statens marknämnd. Huvuduppgiften för denna nämnd

bör vara att i varje särskilt fall söka nå fram till en totaluppgörelse med

vederbörande kommun under tillbörligt beaktande av såväl statens ekonomiska

intressen i dess egenskap av markägare som kravet på rationell

bebyggelseplanering. Självfallet måste därvid i erforderlig mån hänsyn

tagas till även statens eget behov av mark för administrativa ändamål.

1 överensstämmelse med nu angivna uppgift bör marknämnden sålunda

huvudsakligen vara ett utredande, förhandlande och förslagsställande organ.

Detta innebär bl. a. att själva förvaltningen av statens mark fortfarande

bör tillkomma vederbörande fackmyndighet, med vilken självfallet

erforderlig kontakt i hithörande frågor måste hållas. Däremot synes marknämnden

böra träda i den förberörda militära fastighetsnämndens ställe,

i allt fall såvitt fråga är om dispositionen av kronan nu tillhörig mark för

bostadsbebyggelse eller annat civilt ändamål. Lämpligt torde även vara

att marknämnden övertager de på djurgårdsnämnden ankommande göromålen;

dock bör densamma icke bedriva någon exploateringsverksamhet.

För att enhetliga principer skola komma till tillämpning på förevarande

område synes marknämnden därjämte böra anförtros de arbetsuppgifter

som nu åvila kammarkollegiet i samband med försäljningen av ecklesiastik

jord för tätortsbebyggelse. Genom en dylik samordning torde handläggningen

av hithörande frågor kunna rationaliseras och statens kostnader

för verksamheten nedbringas.

Av särskild betydelse för uppläggningen av den nya marknämndens arbete

är att redan från början få klarlagt, vilka militära enheter som på

grund av den fortskridande stadsbebyggelsen anses böra erhålla ändrad

förläggning. Såsom tidigare framhållits kan en omorganisation av landets

försvarskrafter väntas inom en näraliggande framtid. I samband därmed

ha anmälts omfattande behov både av nya övningsfält och av upprustning

av befintliga kasernetablissement. Innan dessa behov tillgodoses måste

emellertid enligt revisorernas mening garantier ha skapats för att de föreslagna

investeringarna icke komma att ske i anläggningar och markområden

som på längre sikt icke kunna kvarbliva under militär förvaltning.

Utflyttning av ett förband till en helt ny förläggning innebär självfallet

många svårbemästrade problem, icke minst i ekonomiskt avseende. Det

torde emellertid kunna förutsättas att vederbörande kommun, om den för

sin utveckling har verkligt behov av viss mark, också är beredd att lämna

rimlig ersättning därför. Ett konsekvent och energiskt fullföljande av principen

att öka de militära utbildningsenheternas storlek, varigenom totala

antalet sådana enheter kan minskas, skulle måhända ytterligare underlätta

möjligheten att utan betungande merkostnader finansiera utflyttningen av

visst förband.

Såsom av det föregående framgår har frågan om inrättandet av ett statligt

markorgan tidigare i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas

uppmärksamhet. Senast skedde detta år 1947 och då i den formen att

den nuvarande djurgårdsnämnden av särskild utredningsman föreslogs

skola anförtros uppgiften att tjänstgöra som remissmyndighet i alla frågor

berörande statens mark. I avvaktan på resultatet av dels den år 1935 tillsatta

utredningen av frågan om den rättsliga vården och förvaltningen av

kronans fasta egendom och dels 1946 års markutredning ansågs emellertid

detta förslag icke böra genomföras. Av de nämnda båda utredningarna har

den förra numera upphört utan att ha lett till något resultat, medan den

senare sedan flera år tillbaka är vilande. De uppdrag som på sin tid läm
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

27

nades dessa utredningar kunna därför icke rimligen åberopas som skäl

mot tillskapandet av en marknämnd av nyss angiven karaktär.

Med hänsyn till de förevarande frågornas svårbemästrade och vittutseende

natur anse revisorerna, att en statens marknämnd med ovan antydda

uppgifter bör tillsättas utan dröjsmål.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, bostadsstgrelsen,

byggnadsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas föi''bund (Del

II, s. 90—110).

Nämnda remissinstanser utom fortifikationsförvaltningen och kammarkollegiet

ha i princip tillstyrkt revisorernas förslag, dock att byggnadsstyrelsen

ifrågasätter om icke den föreslagna nämndens arbetsuppgifter böra

anknytas till redan befintligt verk och då i första hand styrelsen själv.

Utskottet. Enligt utskottets mening äro tungt vägande skäl förebragta för

revisorernas av flertalet remissinstanser biträdda förslag om inrättande av

en statens marknämnd. De allmänna riktlinjer som av revisorerna angivits

för nämndens verksamhet synas jämväl ändamålsenliga. Innan denna verksamhet

tar sin början, torde dock vissa i förevarande sammanhang betydelsefulla

organisationsspörsmål behöva närmare klarläggas. Utskottet åsyftar

härmed sådana frågor som avse exempelvis nämndens storlek och sammansättning,

personalbehov, arbetsformer och befogenheter samt förhållande

till de på området förefintliga fackmyndigheterna m. m. En utredning

härom synes därför böra ske under beaktande av även de i remissyttrandena

anförda synpunkterna. Med hänsyn till angelägenheten av att de

av revisorerna aktualiserade markproblemen snarast bringas till en lösning,

torde den sålunda, förordade organisationsutredningen böra bedriva

sitt arbete så skyndsamt, att därav föranledda förslag kunna föreläggas

redan nästa års riksdag.

Utskottet vill slutligen erinra om att jordbruksutskottet i sitt av innevarande

års riksdag godkända utlåtande nr 12 framhållit önskvärdheten av

att avgörande så snart som möjligt träffas av Kungl. Maj :t beträffande frågorna

om inrättande av en central fastighetsvärderingsnämnd, om formerna

för en samordning mellan statens prispolitik vid fastighetsförsäljningar och

den sociala bostadsbyggnadsverksamheten samt om prissättningen vid försäljning

av kyrklig jord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning av de av

utskottet angivna spörsmålen.

11 :o) Odlingsföretaget Galgatmyren. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, ha revisorerna anfört vissa synpunkter beträffande odlingsföretaget

Galgatmyren samt i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida icke framdeles

lantbruksstyrelsen och vederbörande lantbruksnämnd böra pröva fö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

rekommande frågor om anskaffande av s. k. ersättningsjordbruk (Del I, s.

145—155).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att vattenfallsstyrelsens pågående

utbyggnad av vattenkraften i Umeälvens flodområde föranlett att styrelsen

efter samråd med lantbruksdirektören i Norrbottens län samt Sorsele

kommun påbörjat en uppodling av den s. k. Galgatmyren, belägen i omedelbar

anslutning till Sorsele municipalsamhälle, i syfte att därstädes åstadkomma

ersättningsjordbruk för de jordbruk, som vid sjöregleringarna blivit

överdämda (s. 145—146). Redogörelse har vidare lämnats för planeringen

av förelaget samt hittills verkställda torrläggningsarbeten in. m. jämte

kostnaderna härför (s. 145—152). Slutligen ha revisorerna gjort följande

uttalande.

Vid skilda tillfällen har under senare år framhållits önskvärdheten av att

markägare, som i anledning av kraftverksbyggnader och vattenregleringar

gå förlustiga sina fastigheter, skola kunna erhålla ersättning härför i annan

form än i penningar, främst i mark eller kraft. Riksdagen har uttalat sig i

denna riktning, och frågan har även varit föremål för utredning genom särskilda

sakkunniga.

I samband med den pågående utbyggnaden av vattenkraften i Ume älv

komma flera av de större sjöarna i älvens övre del att uppdämmas. Så är

fallet med sjöarna Storuman, Storjuktan och Gardiken i Västerbottens län.

Arbetet med regleringen ankommer i princip på fallägarna i älven, vilka för

ändamålet saminanslutit sig i Umeälvens regleringsförening. Enär staten

äger omkring hälften av fallhöjden i älven och även har att med samma

andel deltaga i kostnaderna för sjöregleringarna, har vattenfallsstyrelsen

åtagit sig att bedriva arbetet för regleringsintressenternas räkning.

Vid uppdämningen av de nämnda sjöarna kommer åtskillig jordbruksmark

att gå förlorad. Vattenfallsstyrelsen, som sökt att tillgodose det nyssnämnda

önskemålet om beredande av ersättning i mark, har i detta syfte

under sommaren 1953 igångsatt torrläggning av den s. k. Galgatmyren, ett

omkring 270 har vidsträckt område invid Sorsele municipalsamhälle. Enligt

undersökning, som under år 1946 utförts av svenska vall- och mosskulturföreningen,

har myrens mark — bortsett från ett ytlager av torv —

befunnits innehålla mineraljord och kärrtorv av sådan sammansättning, att

den efter avdikning kunde betecknas som odlingsvärd.

Vattenfallsstyrelsens plan innebär, att omkring 180 har av myren uppodlas

och att där nybildas 16 fastigheter, var och en med en areal av i genomsnitt

elva har odlad jord. Kostnaderna för torrläggning, odling, vägar,

byggnader samt vatten och avlopp beräknades tidigare till 1,7 miljoner kronor,

d. v. s. 106 000 kronor per fastighet. Jordbruken äro avsedda att erbjudas

de markägare, som i samband med sjöregleringarna — i första hand vid

den närbelägna Storjuktan — få sina gårdar överdämda.

I december 1953 inhämtade vattenfallsstyrelsen yttranden angående kolonisationen

från ett flertal berörda myndigheter, däribland lantbruksstyrelsen

och domänstyrelsen samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i länet.

De tre förstnämnda myndigheterna ställde sig starkt kritiska till förslaget.

Under innevarande år har emellertid torrläggningen fullföljts, och

tre av de planerade fastigheterna ha uppbyggts. De hittills nedlagda utgifterna

härför, som uppgå till 125 000 kronor per lägenhet, ge anledning an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr HD år t!)55

29

taga, att de slutliga kostnaderna komma att bli åtskilligt högre än de beräknade.

För ifrågavarande bygders bestånd är det angeläget, att de produktiva

krafter, som förstöras genom vattenkraftens utbyggnad, ersättas med andra.

Ur denna synpunkt är det alltså att hälsa med tillfredsställelse, att vattenfallsstyrelsen

sökt skapa möjligheter att erbjuda de skadelidande sakägarna

nya jordbruk i stället för de förlorade. 1 fråga om den lösning, som valts

för anordnandet av ersättningsmark, finna emellertid revisorerna anledning

till tveksamhet.

Det rör sig här om en bygd i övre delen av Västerbottens län, där förutsättningarna

för drivande av större jordbruk äro mera begränsade än på

andra håll inom länet. Av de omkring 800 enskilda jordbruksfastigheterna

i Sorsele socken har icke någon så stor åkerareal som de nu inrättade och

planerade jordbruken; 96 procent innehålla åkerarealer, som icke överstiga

fem har. Dit höra gårdarna vid Storjuktan och Gardiken. Det är således

uppenbart, att de gårdar som hotas av kommande sjöregleringar, äro jordbruk,

vilkas innehavare ha en väsentlig del av sin bärgning från skogen. Det

vill synas som om de ursprungligen planerade jordbruken blivit alltför stora

för att motsvara det ändamål, för vilket de tillkommit. Att detta betraktelsesätt

ej heller varit helt främmande för vattenfallsstyrelsen synes framgå

av en den 18 november 1954 dagtecknad till revisorerna inkommen promemoria,

enligt vilken man nu inriktar sig på att vid sidan av ett begränsat

antal för traktens förhållanden stora jordbruk kunna erbjuda även andra

alternativ, bl. a. gårdar med karaktär av stödjordbruk. Härigenom torde

syftet att kunna ersätta skadad mark med annan kunna tillgodoses i större

utsträckning än annars lärer blivit fallet, men det måste samtidigt framhållas,

att den ekonomiska kalkylen i sådant fall blir en annan.

Vad kostnadsfrågan i övrigt beträffar visa erfarenheterna från liknande

företag, alt svårigheter ofta föreligga att med rimliga investeringar genomföra

torrläggningar av denna natur. Även om kostnaderna per fastighet i

detta fall böra ses mot bakgrunden av att vattendomstolarna numera icke

sällan döma ut betydande belopp i ersättning för skadade jordbruksfastigheter,

måste dock kostnaderna för jordbruken på Galgatmyren betecknas

som höga. Man kan vid bedömandet av dessa investeringar icke heller helt

bortse från det framtidsvärde de i och för sig kunna äga. Att märka är

också att den ursprungliga ekonomiska kalkylen är grundad på förutsättningen

att alla eller flertalet av de planerade fastigheterna komma till stånd

och hållas i hävd. För varje fastighet, som icke kommer till utförande, bli

kostnaderna för de återstående proportionsvis ännu högre än nu beräknas,

enär vissa utgifter för dikning, vägar, vatten och avlopp m. m. äro gemensamma

för företaget. Härtill kommer att underhållet kan förväntas bli mera

betungande.

Revisorerna finna del även vara en påtaglig brist i företagets planering,

att utredning icke skett beträffande de önskemål och framtidsplaner, som

kunna föreligga hos den befolkning, som kan tänkas bli innehavare av jordbruken

på myren. Den aktuella personkretsen begränsar sig i huvudsak till

innehavare av de större gårdarna vid Storjuktan och Gardiken. Det har

uppgivits, alt åtminstone i Storjuktan fastighetsägarna i stor utsträckning

äro äldre personer, av vilka många knappast kunna väntas vara villiga att

nu övertaga ett jordbruk av den storleksordning, som hjudes på Galgatmyren.

Revisorerna finna även alt kontakten med övriga myndigheter upptagits

alltför sent — vid en tidpunkt då torrläggningsarbetena redan voro i

gång och möjligheterna för åstadkommande av eventuella jämkningar i pbl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

nerna alltså voro mycket begränsade. Sålunda torde exempelvis en tidigare

kontakt med domänverket måhända ha kunnat medföra, att frågan om fastigheternas

förseende med lämpligt belägna skogsskiften lättare kunnat lösas.

Arbetet med kolonisation av Galgatmyren är numera så långt framskridet,

att det knappast torde vara möjligt att utan försämring av det ekonomiska

utfallet söka andra vägar för tillgodoseende av det föreliggande

jordbehovet. Revisorerna förutsätta emellertid, att ytterligare jordbruk

icke uppbyggas på det torrlagda området, innan man vunnit praktisk erfarenhet

rörande markens lämplighet för jordbruksändamål, samråd ägt

rum med övriga berörda centrala myndigheter samt klarhet vunnits om

förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda brukare och om

hur överlåtelserna skola finansieras. För framdeles uppkommande projekt

av liknande karaktär vilja revisorerna framhålla möjligheten att det helt

eller delvis överlämnas till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i vederbörande

län att pröva frågan om anskaffande av ersättningsjordbruk.

Utlåtanden ha avgivits av vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Västerbottens län (Del II, s. 111—126).

V attenfallsstijrelsen framhåller i sitt yttrande att den vidare utbyggnaden

av bebyggelsen på Galgatmyren kommer att planeras i samråd med berörda

myndigheter och sakägare, sedan nödvändig erfarenhet av de tre försöksfastigheterna

vunnits.

Domänstyrclsen framhåller sammanfattningsvis att uppodlingen av Galgatmyren

bör begränsas till de tre lägenheter, som redan iordningställts, och

att, sedan önskemålen och framtidsplanerna hos den berörda befolkningen

närmare utretts, de åtgärder, som skola vidtagas för förflyttning av befolkningen,

planläggas i samråd med domänstyrelsen antingen man avser att

tillskapa nya jordbruk eller att på annat sätt ordna försörjningsfrågorna.

Lantbruksstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttrande från vederbörande

lantbruksnämnd, säger sig dela såväl de betänkligheter, som revisorerna anfört

beträffande projektet, som deras mening att ytterligare jordbruk icke

böra uppbyggas på Galgatmyren innan man vunnit praktisk erfarenhet rörande

markens lämplighet för jordbruksändamål samt klarhet vunnits dels

om förutsättningarna för jordbrukens överlåtelse till enskilda brukare och

dels om hur överlåtelserna skola finansieras. Likaså ansluter sig styrelsen

till vad revisorerna anfört om det sätt, på vilket framdeles uppkommande

projekt av liknande karaktär böra handläggas.

Lantbruksnämnden säger sig ha svårt att inse, varför man vill bedöma

detta vattenfallsstyrelsens i bygdens intresse gjorda försök, som samtidigt

otvetydigt säges vara en värdefull rationaliseringsåtgärd, som olämpligt.

Företaget bör enligt nämndens uppfattning fullföljas och fastigheterna tillskapas,

så att möjlighet till fullständiga jordbruk med rationell jordbruksproduktion

finnes.

Länsstyrelsen slutligen uttalar sin tillfredsställelse över statsrevisorernas

uttalande att under för handen varande förhållanden kolonisationen av

Galgatmyren bär fullföljas. Dock anser länsstyrelsen, att en förutsättning

för att kolonisationen skall lyckas är att fastigheterna förses med stödskog.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

31

Om det av någon anledning skulle befinnas lämpligt att omedelbart bilda

endast en del av de planerade nya fastigheterna, finner länsstyrelsen det

ytterst önskvärt att i varje fall någon begränsning av torrläggningsplanen

icke sker. Maskiner och andra resurser av den storlek, som vattenfallsstyrelsen

förfogar över, anses näppeligen komma att senare stå till buds.

Utskottet. Av remissyttrandena framgår att delade meningar råda rörande

lämpligheten av det odlingsföretag som vattenfallsstyrelsen igångsatt på den

s. k. Galgatmyren. Då emellertid styrelsen förklarat sig ha för avsikt att

planlägga den fortsatta utbyggnaden i samråd med berörda myndigheter

och sakägare och då vidare detta uppgivits komma att ske först sedan nödig

erfarenhet av de tre redan uppförda fastigheterna vunnits, har utskottet

ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Ränta å restituerade utskylder. Under finansdepartementet, § 22, ha

revisorerna framhållit angelägenheten av att sådana åtgärder vidtagas, att

antalet balanserade skattemål kan väsentligt nedbringas (Del I, s. 167—

173).

Utskottet. Beträffande denna fråga kommer utskottet framdeles att avgiva

utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

13:o) Förenkling av vissa skatterestitutioner. Under finansdepartementet,

§ 23, ha revisorerna föreslagit vissa förenklingar av bestämmelserna om

restitution av slutlig skatt m. m. i de fall, då ränta därå utgår (Del I, s.

174 och 175).

Revisorerna som inledningsvis erinrat om den rätt, som i vissa fall föreligger

att erhålla ränta med fem procent för år å restituerad, slutlig skatt

m. in. ha vidare återgivit vissa av dem inhämtade uppgifter, varav framgår

att antalet fall, där dylik ränta till ett belopp av mindre än fem kronor utbetalats

från länsstyrelserna, är betydande. Efter att vidare ha framhållit

att under senare år åtgärder i skilda hänseenden vidtagits i syfte att förenkla

arbetet med debitering och uppbörd av skatter av olika slag in. in.

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom framgår av det föregående ha olika åtgärder vidtagits i syfte att

förenkla de administrativa bestyren i samband med uträkning och uppbörd

av skatter av olika slag. Då arbetsbördan för de myndigheter, som handha

dessa göromål, det oaktat är betydande, böra om möjligt ytterligare förenklingar

genomföras. Vad som därvid bl. a. förtjänar övervägas är att ändra

bestämmelserna om restitution av slutlig skatt m. m. i de fall, då ränta

därå utgår. Som ovan visats är antalet fall då smärre belopp i ränta gottskrivas

de skattskyldiga betydande. Av samma skäl som en regel införts

att preliminär skatt, som ej uppgår till fem kronor, ej återbetalas, torde

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 119 ur 1955

enligt revisorernas mening böra föreskrivas, att ränta, som ej utgöres av

visst minsta belopp, förslagsvis fem kronor, ej skall utgå. Räntebeloppen böra

vidare utbetalas i helt antal kronor, därvid öretal bör bortfalla.

Då bestämmelser av angivet innehåll — mot vilka några principiella skäl

knappast kunna anföras -— enligt de upplysningar revisorerna inhämtat

skulle medföra en viss arbetsbesparing, torde erforderliga författningsändringar

snarast möjligt böra vidtagas.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, överstathållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västerbottens

län (Del II, s. 128—135), vilka samtliga tillstyrka revisorernas förslag.

Utskottet. Revisorernas förslag att ränta å efter besvär restituerade skattemedel

icke skall utgå, därest den understiger exempelvis fem kronor, liksom

att räntebeloppen vid ifrågavarande skatterestitutioner skola utbetalas endast

i hela krontal ha praktiskt taget helt tillstyrkts av de i ärendet hörda

remissmyndigheterna. Jämväl utskottet har funnit de nämnda förslagen välgrundade

och hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i den av revisorerna

angivna riktningen.

14:o) Vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln. Under jordbruksdepartementet,

§ 25, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande de betydande

reservationerna å vissa anslag under nionde huvudtiteln samt rörande

formen för dessa anslag (Del I, s. 181—193).

Utskottet. Till detta ärende har riksdagen redan tagit ställning i samband

med behandlingen av jordbruksutskottets utlåtande nr 19, varom utskottet

velat här

erinra.

15:o) Lantbruksnämnderna i Kalmar län. Under jordbruksdepartementet,

§ 26, ha revisorerna uttalat att frågan om en sammanslagning av lantbruksnämnderna

i Kalmar län bör övervägas samt att en reglering av den administrativa

indelningen beträffande Aspelands härad synes påkallad (Del

1, s. 194—200).

Efter en redogörelse för tillkomsten och organisationen av förenämnda

båda lantbruksnämnder ha revisorerna lämnat vissa tabellariska uppgifter

rörande nämndernas verksamhet m. m. (s. 194—198). Härefter ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Vid tillkomsten år 1948 av lantbruksnämndsorganisationen inrättades en

lantbruksnämnd i varje län, dock att Kalmar län och Älvsborgs län uppdelades

på vartdera två lantbruksnämnder. Denna uppdelning erhåller sin förklaring

genom att lantbruksnämnderna framvuxit ur egnahemsnämnderna,

vilka i sin tur leda sitt ursprung från hushållningssällskapen. I vartdera av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

33

nämnda båda län ha sedan länge funnits två hushållningssällskap. När frågan

om en sammanslagning av egnahemsnämnderna i de båda länen under

slutet av 1930-talet blev aktuell, bibehölls likväl den tidigare uppdelningen

under hänvisning till länens geografiska struktur och de stora avstånden

mellan olika länsdelar ävensom till önskvärdheten av samarbete mellan

egnahemsnämnder och hushållningssällskap.

Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om i vad mån uppdelningen

i fråga alltjämt kan anses vara motiverad av arbetsmängden och övriga

förhållanden. Såvitt gäller Älvsborgs län synas f. n. förutsättningar knappast

föreligga för en sammanslagning av de där verksamma lantbruksnämnderna.

Med över 14 000 brukningsenheter i storleksordningen 2—10

hektar är Älvsborgs län landets mest utpräglade småbrukarlän, och därtill

synes den sammanlagda verksamheten för såväl inre rationalisering som

ett flertal andra till nämnderna hörande grupper av ärenden betydligt

överstiga genomsnittet för landet i övrigt. Revisorerna anse sig fördenskull

icke böra framställa något yrkande rörande lantbruksnämnderna i detta län.

Av den i det föregående anförda utredningen synes framgå, att Kalmar

län varken i fråga om storlek eller i vad angår antal brukningsenheter kan

antagas ställa större krav på personal inom lantbruksnämndsorganisationen

än vad som genomsnittligt är fallet inom andra län. Den av lantbruksstyrelsen

för år 1953 framlagda verksamhetsstatistiken för lantbruksnämnderna

synes vidare utvisa, att de sammanlagda arbetsuppgifterna med inre

rationalisering — frånsett byggnader — inom Kalmar län visserligen överstiga

genomsnittet för samtliga län, men att å andra sidan åtskilliga län

i detta hänseende redovisa högre siffror än summan för Kalmar län. I fråga

om åtskilliga andra grupper av ärenden inom förvaltningsområdet, exempelvis

bidrag och lån till jordbrukets byggnader, ärenden rörande jordförvärv

och förköp, jordbruksegnahemslån och driftslån ävensom producentoch

kontantbidrag, synas Kalmar läns båda lantbruksnämnder tillsammans

icke nå upp till det för lantbruksnämnderna genomsnittliga antalet.

De geografiska betingelserna och kommunikationsförhållandena i Kalmar

län medföra ovedersägligen vissa svårigheter för de i norra delen av

länet boende att upprätthålla personlig kontakt med länsorganen i Kalmar.

Lika stora eller till och med större vägavstånd föreligga emellertid inom

ett flertal andra län, och även i fråga om kommunikationerna torde motsvarigheter

kunna påvisas på andra håll. Att märka är också, att åtskilliga

länsorgan, beträffande vilka någon uppdelning icke förekommer, redan

äro förlagda till Kalmar, t. ex. länsstyrelse, vägförvaltning, länsarkitektkontor,

lantmäterikontor, länsbostadsnämnd och lantbruksingenjörsavdelning,

samt att kommunikationssvårigheterna numera tendera att motvägas

av biltrafikens utveckling.

Med hänsyn till det nu anförda anse revisorerna, att frågan om en sammanslagning

av lantbruksnämnderna i Kalmar län bör övervägas. Revisorerna

utgå därvid från alt en gemensam nämnd förlägges till Kalmar. Därigenom

torde icke obetydliga besparingar kunna vinnas, i främsta rummet

beträffande personal men därjämte i fråga om utgifter för lokaler och

andra omkostnader, även om en viss ökning måste motses beträffande

resekostnaderna.

Om genom en dylik sammanslagning icke samma kontakt mellan länsdelarna

och icke samma ortskännedom inom nämnden skulle kunna upprätthållas,

torde dessa olägenheter kunna motverkas genom alt eu till

nämnden knuten lantbrukskonsulcnt stationeras i Västervik samt genom

god kontakt med ortsombuden.

Rörande Kalmar län må ytterligare framhållas, att eu tudelad organisa!£

JHIhiiuj Iill riksdagens protokoll 19.r>!t. 6 samt. Nr 119

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

tion föreligger icke blott beträffande lantbruksnämnder och hushållningssällskap

utan också i fråga om landsting och skogsvårdsstyrelser. Härvid

är att märka, att gränserna för de olika länsorganens verksamhetsområden

icke sammanfalla. Aspelands härad, beläget väster om Oskarshamn, tillhör

nämligen det norra landstinget och den norra skogsvårdsstyrelsen men den

södra lantbruksnämnden och det södra hushållningssällskapet. Detta förhållande

framstår som mindre rationellt, icke minst med tanke på att

landstingen i olika hänseenden understödja hushållningssällskapens verksamhet.

En reglering av den administrativa indelningen beträffande Aspelands

härad synes enligt revisorernas mening påkallad.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen, som i ärendet inhämtat

yttranden från de båda förenämnda lantbruksnämnderna, och länsstyrelsen

i Kalmar län, som inhämtat yttranden från Kalmar läns norra hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelsen i länets södra landstingsområde, Kalmar läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Kalmar läns södra hushållningssällskaps

gillesstyrelse, gillesombud och lantbruksombud i Aspelands

härad (Del II, s. 148—160).

Lantbruksstyrelsen, som anser skäl tala både för och mot en sammanslagning

av de båda lantbruksnämnderna, förordar sammanfattningsvis att

frågan närmare utredes samt att i samband därmed även upptages frågan

om en sammanslagning av de båda hushållningssällskapen i länet.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område avstyrker en omorganisation

men framhåller nödvändigheten av att Aspelands härad tillföres norra

hushållningssällskapet och därmed lantbruksnämndens område, så att detta

kommer att omfatta hela norra landstingets och skogsvårdsstyrelsens område.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område däremot tillstyrker

en utredning av hela frågekomplexet.

Länsstyrelsen avstyrker revisorernas förslag.

Kalmar läns norra hushållningssällskap uttalar sig för ett bibehållande

av båda lantbruksnämnderna medan lånets södra hushållningssällskap förordar

en utredning av frågan.

Sistnämnda hushållningssällskaps gillesstyrelse, gillesombud och lantbruksombud

i Aspelands härad slutligen förklara sig icke dela revisorernas

uppfattning att en reglering av den administrativa indelningen beträffande

Aspelands härad är påkallad.

Utskottet. För revisorernas förslag om en sammanslagning av de båda

lantbruksnämnderna i Kalmar län kunna onekligen flera skäl anföras. Innan

ett beslut av sådan innebörd fattas, synes emellertid enligt utskottets

mening frågan böra närmare utredas, varvid jämväl spörsmålet om de inom

nämnda län verksamma hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas

organisatoriska ställning bör upptagas till övervägande. Utskottet hemställer

därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

35

16:o) Lyckebyåns regleringsföretag. Under jordbruksdepartementet, § 28,

ha revisorerna uttalat angelägenheten av att kvarstående åtgärder av framför

allt rättslig natur beträffande Lyckebyåns regleringsföretag snarast slutföras

(Del I, s. 216—225).

Till bestridande av kostnader för torrläggning och kolonisation i samband

med reglering av Lyokebyån har under ett flertal år alltsedan budgetåret

1936/37 statsmedel ställts till förfogande till ett sammanlagt belopp av omkring

2,5 miljoner kronor. Efter att inledningsvis ha erinrat härom ha revisorerna

redogjort för de förhållanden som föranlett regleringsföretaget samt

planeringen och omfattningen av detsamma (s. 216—219). Revisorerna ha

vidare lämnat vissa uppgifter rörande det vid skilda tidpunkter beräknade

båtnadsvärdet av företaget samt detsammas bedrivande jämte sammanlagda

kostnader för själva torrläggningen (s. 219—221). Slutligen har en redogörelse

lämnats för den planerade nya fastighetsbildningen inom området

(s. 221—223), varefter revisorerna gjort följande uttalande.

I enlighet med riksdagens år 1936 fattade beslut har i statens regi och

med anlitande av statsmedel ett omkring 2 000 har vidsträckt område vid

Lyckebyåns övre lopp på gränsen mellan Blekinge och Kalmar län blivit

föremål för utdikning och torrläggning. Genomförandet av detta företag

har varit ett önskemål ända sedan början av förra århundradet; när planerna

under 1930-talet aktualiserades, sammanhängde detta i väsentlig grad

med behovet att skapa försörjningsmöjligheter inom vissa av arbetslöshet

då särskilt hemsökta landsdelar. Arbetet med utdikningen tog sin början

i augusti 1939 och omfattade uppgrävning av 17 km av åns huvudränna samt

67 km sidodiken för vattnets avrinning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det ekonomiska resultatet

av lyckebyåföretaget icke blivit på långt när så gynnsamt, som man

från början förutsatte. Under planeringen räknade man med ett båtnadsvärde

av omkring 1,5 miljoner kronor, under det att kostnaderna väntades

understiga 1 miljon kronor. Enligt vattendomstolens beräkningar av år

1938 blev nettobåtnaden väsentligt reducerad, men en icke obetydlig vinst

syntes dock alltjämt kunna erhållas. När arbetet igångsattes mötte dock

redan från början svårigheter, bl. a. på grund av drivmedelsbristen under

krigsåren, och olika anledningar till förseningar uppträdde även i fortsättningen;

vilket medförde att arbetena icke blevo slutförda förrän år 1951.

Bl. a. på grund av den allmänna prisstegringen hade de sammanlagda

utgifterna då stigit till närmare 2 miljoner kronor. Enär delägarnas andelar

blivit på förhand maximerade till viss del av de ursprungligen beräknade

kostnaderna, eller till omkring 600 000 kronor, kom hela merkostnaden att

falla på statsverkets del.

En ytterligare anledning till att det ekonomiska utfallet icke motsvarat

förväntningarna utgör det förhållandet, att den mark, som ingick i företaget,

på grund av senare undersökningar och i viss mån på grund av ökade

krav på odlingsmarks beskaffenhet icke i beräknad omfattning befunnits

lämplig som åker eller bete utan ansetts med större fördel böra utnyttjas

som skogsmark. Hur stor förskjutning som föranledes härav, kan icke f. n.

angivas, emedan nya båtnadsvärden icke föreligga. Såvitt nu kan bedömas

torde emellertid den areal, som långsiktigt synes kunna brukas som åker,

stanna vid 800 1 000 har, vartill kommer 200 400 har, som anses kunna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

användas som bete. Omkring en fjärdedel av denna mark är ännu icke

uppodlad.

Ehuru såsom nämnts själva grävningsarbetena i huvudsak avslutades

under år 1951, har likväl den syneförrättning, som påkallas av vissa ändringar

i sidodikenas sträckning, ännu icke slutförts. Förrättningsman härför

förordnades av länsstyrelsen i Blekinge län i mars 1953. Innan denna

törrättning är avslutad, är det icke möjligt att fastställa delägarnas andelar

i företaget, vilket i sin tur har till följd att statsverket icke kan erhålla

täckning för de för delägarnas räkning förskjutna beloppen. Dröjsmålet

med förrättningen medför också vissa olägenheter beträffande kanalernas

underhåll. Då underhållsarbetena icke kunna uppskjutas utan risk för

igenslamning och skada på torrläggningen — en risk vars aktualitet revisorerna

vid besök på platsen funnit exempel på — ha lantbruksnämnderna

påbörjat underhållet i egen regi. De medel, som förskotterats för detta

ändamål för enskilda delägares räkning, ha i vissa fall icke kunnat uttagas

av dessa.

Lyckebyåföretaget omfattar vid sidan av torrläggningen även en fullständig

ombildning av ägoförhållandena inom området.'' Avsikten är att

genom omfördelning av mark, tillhörande ett stort antal ofullständiga

jordbruksfastigheter, samt genom tillskott av genom torrläggningen nyvunnen

mark skapa ett begränsat antal bärkraftiga jordbruk. För att underlätta

denna verksamhet — som kommer att bli eu rationaliseringsuppgift

på lång sikt för lantbruksnämnderna i de båda länen — har statsverket

efter hand inköpt avsevärda jordarealer inom området. Kostnaderna häriör

ha hittills uppgått till omkring 460 000 kronor. Även anläggandet av

vägar inom området torde till viss del kunna hänföras till sådana utgifter,

som statsverket haft att vidkännas för att fullfölja syftet att bereda goda

försörjningsmöjligheter inom lyckebyåområdet.

Liksom för torrläggningen ha även beträffande fastighetsbildningen

vissa svårigheter tillstött. Särskilt på den inom Kalmar län belägna delen

av området har det visat sig, att lagfart av olika anledningar icke kunnat

meddelas på fastighetsdelar, som överförts i statens hand. Detta sammanhänger

bl. a. med att avstyckningar skett från samfälld mark, att säljare

av inköpta fastigheter icke haft lagfart och att delägare i dylika fastigheter

icke kunnat anträffas samt att arealuppgifter i köpehandlingar icke

överensstämma med de verkliga arealerna. Dylika frågor måste givetvis

lösas, innan de nybildade fastigheterna kunna slutligt överföras i nya ägares

besittning.

Även om lyckebyåföretaget varken i fråga om odlingsvärdet av den torrlagda

marken eller såvitt gäller kostnadsutfallet kommit att motsvara beräkningarna,

är det enligt revisorernas mening uppenbart, att genom företaget

åtskillig värdefull mark förbättrats eller utvunnits för odling och att

förutsättningar erhållits för ökat välstånd i den tidigare synnerligen illa

lottade bygden. Lång tid har emellertid nu förflutit sedan företaget igångsattes,

och statsverket har investerat mycket avsevärda belopp däri. Ett

ytterligare dröjsmål med de rättsliga åtgärder, som äro avsedda att följa på

torrläggningen — i första hand syneförrättningen — är därför enligt revisorernas

mening icke godtagbart, varför dessa åtgärder nu snarast böra

slutföras. Så länge dessa frågor kvarstå olösta, är det risk för att underhållet

icke drives så effektivt som önskvärt är, varjämte de myndigheter,

som ha att ta befattning med företaget, nödgas binda en onödigt ''stor del av

sin arbetskraft vid administrativa och judiciella göromål i anslutning till

företaget. Det är även önskvärt, att statsverket genom en avveckling av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

37

kvarstående åtgärder nu erhåller täckning för de medel, som förskottsvis

bestridits för enskilda delägares räkning.

Utlåtanden ha avgivits av länsstyrelsen i Blekinge län, lantbruksnämnderna

i Kalmar läns södra område och i Blekinge län samt lantbruksingenjören

i Växjö (Del II, s. 169— 175).

Länsstyrelsen i Blekinge län och lantbruksnämnden i samma län förklarä

sig dela revisorernas uppfattning att företaget snarast möjligt bör slutföras.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område, som förklarar sig icke

ha någon erinran mot den sakframställning som gjorts beträffande företagets

utveckling, framhåller att vad gäller de svårigheter som är förknippade

med fastighetsbildningen kan nämnden icke lämna besked om när dessa

slutligt skulle kunna vara undanröjda. Utredning säges dock pågå sedan

hösten 1954 under ledning av nämndens juridiska ombud och i samverkan

med lantmäteriet och inskrivningsdomaren i Södra Möre domsaga.

Lantbruksingenjören i Växjö slutligen framhåller beträffande syneförrättningen

att — såvitt nu kan bedömas — erforderliga undersökningar nu äro

verkställda samt att han inom den närmaste framtiden kommer att framlägga

förslag till utlåtande. Om invändningar — av beskaffenhet att desamma

måste medföra nya undersökningar och överväganden — ej göras

anses därför syneförrättningen kunna avslutas inom tämligen kort tid,

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att

vissa rättsliga åtgärder ännu återstå att vidtaga, innan Lyckebyåns regleringsföretag

kan helt slutföras. Icke minst av statsfinansiella skäl. synes

det utskottet angeläget att så snarast sker. Av remissyttrandena framgår

emellertid, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på

frågan och att den syneförrättning som befunnits erforderlig för bl. a. framställning

av ny kostnadsfördelningslängd väntas kunna avslutas inom kort.

Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra begränsa sig till att vad

i ärendet förevarit för riksdagen

oinförmäla.

17:o) Grävmaskiner för torrläggningsverksamheten. Under jordbruksdepartementet,

§ 29, ha revisorerna förordat att den statliga verksamheten med

tillhandahållande av grävmaskiner för torrläggningsarbeten begränsas eller

avvecklas (Del I, s. 225—231).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om innebörden av statsmakternas

beslut år 1945 rörande principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel och den statliga organisationen för denna verksamhet,

ha vidare lämnat vissa uppgifter rörande omfattningen av verksamheten

och kostnaderna för densamma samt dessas redovisning över vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens förrådsfond (s. 225—230). Härefter ha revisorerna

gjort följande uttalande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

I samband med att 1945 års riksdag prövade grunderna för det statliga

stödet för torrläggningsverksamheten beslöts — i syfte att begränsa kostnaderna

för torrläggnings- och dikningsarbeten— viss statlig medverkan till en

vidgad användning av maskiner vid sådana arbetens utförande. Det var vid

denna tid icke möjligt att till rimliga priser i öppna marknaden förhyra maskiner

för torrläggningsändamål. Det allmännas medverkan skulle därför

lämnas i form av inköp av ett antal dylika maskiner, avsedda att till självkostnadspris

uthyras till de samfälligheter och mindre entreprenörer, vilka

åtagit sig att utföra arbetena.

För ifrågavarande ändamål ha på riksstaten anvisats sammanlagt 3 000 000

kronor, varav omkring 2 363 000 kronor tagits i anspråk för inköp av 31

grävmaskiner jämte ett mindre antal speciella redskap in. in. Omkring

637 000 kronor av de anvisade medlen kvarstå alltså såsom odisponerad behållning

på anslaget.

Inköpen samt handhavandet av maskinerna ha uppdragits åt väg- och

vattenbyggnadsverket, vilket med sina lokala organ, innefattande personal

och verkstäder in. in., ansetts särskilt lämpat att ombesörja driften. Kostnaderna

redovisas på verkets förrådsfond, vars uppgift i övrigt är att förse

vägväsendet med maskiner, fordon och materiel in. in.

Vid beslutet om att i statens regi anskaffa och driva ifrågavarande maskiner

framhölls särskilt att företagarna borde betala en maskinhyra motsvarande

självkostnaderna, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär

eller behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar

från statens sida. Detta villkor har emellertid i praktiken icke uppfyllts.

Enligt vad som framgår av redogörelsen i det föregående har verksamheten

under de sju år den pågått lämnat avsevärda underskott. Sedan de relativt

obetydliga överskotten under de två första verksamhetsåren frånräknats,

kan den sammanlagda förlusten uppskattas till omkring 400 000 kronor.

Enär driftkostnaderna på väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond äro

avsedda att på lång sikt uppvägas av inflytande inkomster, så att varken

överskott eller underskott uppkommer, måste sålunda den brist, som uppstår

på torrläggningsmaskinerna, täckas genom högre avgifter på andra

tjänster och nyttigheter, som förrådsfonden tillhandahåller vägväsendet,

främst hyror för fordon, maskiner och lokaler samt avgifter för grus, drivmedel,

redskap m. m. Principiellt innebär detta, att torrläggningsverksamheten

erhåller en dold subvention från anslagen till vägbyggnader och

vägunderhåll, d. v. s. i sista hand av automobilskattemedel.

Ifrågavarande maskiner torde med de mer än 150 000 arbetstimmar, varunder

de varit i verksamhet, ha kommit till god nytta för sitt ändamål.

Det torde även kunna antagas, att det statliga inskridandet på detta område

i viss mån bidragit till att hålla priserna för användningen av dylika

grävmaskiner nere. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, huruvida det

föreligger tillräcklig anledning att även i fortsättningen bedriva denna

verksamhet såsom en statlig uppgift. En av beredskapsskäl företagen inventering

av maskinbeståndet i landet visar att de enskilda företagen sedan

några år förfoga över ett betydande antal grävmaskiner. Härmed torde förutsättningar

ha skapats för sådan konkurrens på den allmänna marknaden,

att risk icke längre föreligger att maskinhyrorna skola stiga över

skälig nivå. Revisorerna, som förutsätta att ytterligare anskaffning av

dylika maskiner icke äger rum, få därför förorda, att frågan om verksamhetens

begränsning eller avveckling överväges. I den mån dessa maskiner

alltjämt komma att tillhandahållas torrläggningsföretagen synes det revisorerna

motiverat, att sådan ersättning uttages att verksamheten icke medför

ytterligare kostnader för statsverket.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

39

Det må slutligen erinras om att enskilda kunna genom hushållningssällskapens

förmedling erhålla lån från jordbrukets maskinlånelond för inköp

av vissa jordbruksmaskiner, bl. a. maskiner för täckdikning. Frågan om i

vad mån det allmänna skulle kunna i denna form lämna sin medverkan

till att inom länen säkerställes tillgång till ett maskinbestånd, som lämpar

sig för såväl täckdikning som större torrläggningsarbeten, synes böra undersökas

i detta sammanhang.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen

(Del II, s. 175—181).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig dela revisorernas uppfattning

att tillgången på grävmaskiner på allmänna marknaden numera är

mycket god, varför enligt styrelsens uppfattning berörda verksamhet med

uthyrning av arbetsmaskiner till torrläggningsföretag bör kunna avvecklas.

Lantbruksstyrelsen däremot anser att några åtgärder för avveckling av verksamheten

i fråga icke böra vidtagas. Nyanskaffning av vanliga grävmaskiner

anses dock under rådande förhållanden icke böra ifrågakomma, medan det

å andra sidan säges inom en icke avlägsen framtid kunna bli påkallat att

anskaffa vissa specialmaskiner, varav behov föreligger inom torrläggningsverksamheten

och beträffande vilka man endast kan räkna med en begränssad

tillgång inom den privata sektorn.

Utskottet. Enligt vad revisorerna framhållit, vilket vitsordats av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, är tillgången på grävmaskiner på den allmänna

marknaden numera mycket god. Med hänsyn härtill synes tillräcklig anledning

icke föreligga för staten att fortsätta den verksamhet med uthyrning avarbetsmaskiner

till torrläggningsföretag som för närvarande sker. Utskottet

finner därför lämpligt att denna verksamhet efter hand avvecklas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

18:o) Spannmålskreditfonden. Under jordbruksdepartementet, § 30, ha revisorerna

förordat att spannmålskreditfonden avvecklas samt att dess behållning

tillföres vederbörlig inkomsttitel (Del I, s. 232 och 233).

Efter en redogörelse för fondens tillkomst och verksamhet ha revisorerna

gjort följande uttalande.

Spannmålskreditfonden inrättades år 1930 i syfte att genom statlig kreditgivning

åt lagerhusföreningar gynnsamt påverka prisbildningen för den

inhemska brödsäden. Under de senaste åtta åren har emellertid fonden ej

alls tagits i anspråk för sitt ändamål, och något lån från fonden utestår

ej heller hos låntagare. Anledningen härtill torde vara, att fondens syfte

numera genom statens förmedling tillgodoses på annat sätt, nämligen genom

anslaget till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Då fonden

icke längre synes ha någon uppgift att fylla, få revisorerna förorda att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

densamma avvecklas och att dess behållning återföres till vederbörlig inKomsttitel.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen och Föreningen Sveriges

spannmåtsintressenter (Del II, s. 181 och 182), vilka båda remissinstanser

tillstyrka revisorernas förslag till avveckling av fonden.

Utskottet. I propositionen nr 180 har Kungl. Maj.-t numera föreslagit,

jämte annat, att spannmålskreditfonden skall upphöra med utgången av

innevarande budgetår. Då riksdagen sålunda får tillfälle att taga ställning

till förevarande spörsmål i samband med behandlingen av nyssnämnda

proposition, har utskottet ansett sig sakna anledning att göra särskilt uttalande

i ämnet, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

19 :o) Hessleby sanatorium. Under inrikesdepartementet, § 31, ha revisorerna

föreslagit att förhandlingar måtte upptagas med överstyrelsen för

Konung Oscar II :s jubileumsfond om den framtida dispositionen av Hessleby

sanatorium (Del I, s. 234—239).

Utskottet. Beträffande denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten

70 i sitt av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet

velat här

erinra.

20 :o) De statliga avlöningsförfattningarna. Under civildepartementet, § 33,

ha revisorerna framhållit nödvändigheten av att åtgärder snarast vidtagas i

syfte att åstadkomma en förenkling av det statliga lönesystemet (Del I, s.

245—283).

Utskottet. Beträffande denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande

nr 108, varom utskottet velat här

erinra.

21 :o) Tillämpningen av gällande pensionsålderssystem. Under civildepartementet,

§ 34, ha revisorerna anfört vissa synpunkter rörande tillämpningen

av gällande pensionsålderssystem (Del I, s. 283—300).

Utskottet. I detta spörsmål kommer utskottet framdeles att avgiva utlåtande,

vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

22 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1955

41

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

23 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse

nr 47 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 14 januari 1955, lämnat en redogörelse

för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser

den 27 mars samt den 8 och 12 maj 1954 (nr 5, nr 8 resp. nr 253) i anledning

av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt äro

föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter att dessa frågor

ägnas fortsatt uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan

uttalade önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena

medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning

till särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 3 maj 1955.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Iwar Anderson,

Näsgård, Leander, fröken Andersson, herrar Näsström, Pålsson, Hesselbom,

Gustaf Andersson, Thun, Erik Svedberg, Axel Andersson, Elfving och Jacobsson;

samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Bergström,

Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Åkerström,

Staxäng, fröken Elmén, herrar Jansson i Kalix, Birke, Gustafsson i Skellefteå

och Hansson i Skegrie.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 119

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:272 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. s. 1 i texten