Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
1955-05-17 · 82 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 82 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1955:138, Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
1
Nr 138
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av yrkesutbildningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. ^2;a avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkterna
291, 306, 308, 309 och 311, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition, beräkna vissa anslag för budgetåret 1955/56 till yrkesundervisningsändamål.
Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 139, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 25
februari 1955, föreslagit riksdagen att
A. a) godkänna av departementschefen förordade riktlinjer och normer för
dels yrkesutbildningens utbyggnad, dels yrkesskolans arbetsformer, dels
samarbetet mellan yrkesskola och näringsliv och dels yrkesutbildningens
ledning och administration;
b) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de av besluten under a) och b)
föranledda författningsföreskrifterna och övriga erforderliga bestämmelser;
B. dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från
och med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen angivna ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkesutbildning,
dels godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för överstyrelsen
för yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56,
dels ock för budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln anvisa
till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 348 000 kronor,
till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader ett förslagsanslag av
173 500 kronor,
till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet
ett reservationsanslag av 100 000 kronor,
till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor ett förslagsanslag av
9 000 000 kronor,
till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor ett förslagsanslag av
29 800 000 kronor,
1 — liihang till riksdagens protokoll 1955. 6 sand. Nr 138
2 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 700 000 kronor,
till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter ett reservationsanslag
av 57 000 kronor,
till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor,
till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen ett reservationsanslag
av 532 000 kronor samt
till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare ett
förslagsanslag av 350 000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen
dels de båda likalydande motionerna I: 316 och II: 304 av herr Eskilsson
m. fl. samt herr Agerberg m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning rörande 9 y-undervisningens framtida utformning och
centrala ledning i vad avser jordbruk och skogsbruk,
dels motionen II: 575 av herr Andersson i Linköping, vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till 1956 års riksdag om
statsbidrag till byggandet av lokala yrkesskolor,
dels de båda likalydande motionerna I: 486 och II: 606 av herr Holmqvist
samt herrar Adamsson och Nilsson i Östersund, i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta,
att hela utbyggnaden av yrkesutbildningen genomföres under kommande
tioårsperiod,
att statsbidrag lämnas till byggnader i det kommunala yrkesskoleväsendet
efter samma grunder, som gäller för folkskolan,
att veckotiden för helars-, termins- och specialkurser för samtliga näringsgrenar
maximalt måtte omfatta 40 timmar, samt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att stipendiesystemet vid yrkesskolorna
överses i syfte att höja stipendierna och öka stipendiemöjligheterna,
dels de båda likalydande motionerna I: 487 och II: 607 av herr Ebbe
Ohlsson m. fl. samt herr Birke m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte
i anledning av proposition nr 139 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning i syfte att i god tid före nästa års riksdag kunna framlägga
förslag till planering och organisation av yrkesutbildningen för bilbranschens
del, avsedd att bekostas av bilaccismedel,
dels de bada likalydande motionerna I: 488 och II: 601 av herr Arrhén
och fröken Karlsson, i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl.
3
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t snarast uppdrager åt särskilda sakkunniga
att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid lokala och centrala
yrkesskolor samt riksskolor,
dels de båda likalydande motionerna I: 489 och II: 605 av fru HamrinThorell
m. jl. och fru Andrén m . fl, i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 139 måtte uttala, att den av Kungl. Maj:t.
föreslagna omläggningen från tvååriga till ettåriga kurser för utbildning av
sysselsättnings- och arbetsterapeuter bör betraktas som provisorisk, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en omedelbar
snabbutredning, som avser utbyggnad av terapeututbildningen, sa att den
med fasthållande av de kvalitativa fordringarna möjliggör en ökad rekrytering
av arbetsterapeuter,
dels de båda likalydande motionerna I: 490 och II: 603 av herr Bergvall
m. fl. och herr Ohlin m. fl, i vilka hemställts att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr 139 måtte besluta,
att till bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1955/56 anvisas ett förslagsanslag av 11 miljoner kronor och att statsbidrag
på det sätt sakkunniga föreslagit medges till byggnader vid lokala yrkesskolor
på samma sätt som vid centrala verkstadsskolor, samt
att bidraget till hantverksmästare för lärlingsutbildning ökas från nu utgående
900 till 2 500 kronor och att antalet bidrag ökas till 1 000 för nästa
budgetår,
dels de båda likalydande motionerna I: 491 och II: 604 av herr Sunne
m. fl och herr Nygren m. fl, i vilka hemställts
att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om att utredningen om en övningsskola
för utbildning av yrkeslärare fullföljes,
medgiver
att ersättningen till lärlingsombuden höjes från 20 till 50 kronor per
lärling och år,
att antalet bidrag till hantverksmästare för lärlingsutbildning ökas till
650 för nästa budgetår,
att bidragssumman för en minst treårig lärlingsutbildning höjes till 2 500
kronor med tillämpning från och med 1 juli 19d5, sa att de mästare, som
dessförinnan anställt lärling, erhåller bidrag med 1 200 kronor för lärling
som fullgjort första läroåret, 800 kronor för lärling som fullgjort andra läroåret
och 500 kronor för lärling som fullgjort sista läroåret före den 1 juli
1956, samt
anvisar till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1955/56 ett förslagsanslag av 930 000 kronor.
dels motionen II: 600 av herr Holmberg 7n.fl, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta,
4
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
att åtgärder vidtages för att förverkliga den i propositionen nr 139 föreslagna
utbyggnaden av yrkesundervisningen på fem år,
att statsbidrag för anordnande av yrkesundervisning skall utgå i enlighet
med förslag av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga,
att undervisningstiden vid yrkesskolor fastställes till högst 40 timmar i
veckan, samt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om snabbutredning och förslag
i syfte att bereda eleverna vid kommunala och statliga yrkesskolor ersättning
motsvarande den som utgår enligt industriens lärlingsavtal och att
därvid även frågan om företagens medverkan vid finansieringen beaktas,
dels ock motionen II: 602 av herr IVidén in. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 139 angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. måtte uttala att kompletterings- och preparandkurser
för förvärvsarbetande ungdom må anordnas med statsbidrag vid ett
antal handelsgymnasier i likhet med vad redan sker vid tekniska gymnasier.
Beträffande motiveringen för de motions vis gjorda yrkandena hänvisas
till motionerna I: 488 samt II: 304, II: 575, II: 600, II: 602, II: 603, II: 604.
II: 605, II: 606 och II: 607.
Av statsrådsprotokollet inhämtas i huvudsak följande.
Inledning
1946 års skolkommission hade att syssla inte bara med den allmänbildande
skolan utan även med yrkesutbildningen. Sistnämnda frågor hänsköts
inom kommissionen till en särskild delegation. Innan denna blev färdig
med sitt arbete, beslöt Kungl. Maj:t upplösa 1946 års skolkommission.
I samband därmed bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att slutföra
skolkommissionens utredning rörande yrkesutbildningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen följande
sakkunniga: riksdagsman Emil Näsström, ordförande, yrkesskoldirektör
Einar Forssell, vice ordförande, fru Rosa Andersson, rektor Ester Arfwedson,
direktör Erik Bengtson, sekreterare (numera chefredaktör) Hilding
Färm, rektor Martin S. Lindström, riksdagsman Oscar Malmborg, direktör
Gerhard Nilsson och riksdagsman Gustav Nilsson. De sakkunniga — som
antog namnet 1952 års yrkesutbildningssakkunniga — har i juni 1954 avlämnat
ett betänkande angående yrkesutbildningen (SOU 1954:11). Vid
utarbetande av betänkandet har till de sakkunnigas förfogande stått ett
stort antal experter.
Över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande1 har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen,
För betänkandet användes i det följande i förekommande fall förkortningen YS.
5
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
statens sakrevision, statens lönenämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, studiehjälpsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens hantverksinstitut,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, handelsutbildningskommittén,
1948 års tekniska skolutredning, 1951 års skolstyrelseutrednmg,
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område, 1953
års lärarinneutbildningskommitté och 1948 års konstutredning. Härjämte
har yttranden över betänkandet avgivits av svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), landsorganisationen i Sverige (LO), riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
(SHSO), handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, tjänstemännens centralorganisation
(TCO), yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, svenska teknologföreningen, svenska . yrkesskolföreningen,
svenska facklärarförbundet samt styrelsen för föreningen för bistånd åt
lytta och vanföra i Stockholm.
Vissa av de statliga myndigheterna har avgivit sina utlåtanden sedan
de först inhämtat yttranden från underordnade myndigheter. Sålunda har
skolöverstyrelsen inhämtat yttranden från statens och vissa kommunala
folkskolinspektörer. Överstyrelsen för yrkesutbildning har hört styrelserna
för samtliga centrala verkstadsskolor samt styrelserna för ett stort antal
kommunala och enskilda yrkesskolor. Kommerskollegium har infordrat yttranden
från Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet samt handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.
Departementschefen
Departementschefen har inledningsvis anfört följande.
Yrkesutbildning meddelad i skolmässig form, skild från det produktiva
arbetet, är en ganska ny företeelse, utom när det gäller allmänna teoretiska
kunskaper, som kan bilda grunden för arbete inom en rad olika, mera teoretiskt
betonade yrken. I allt större utsträckning har man emellertid under
de senaste decennierna börjat ge utbildning för manuella arbetsuppgifter
i särskilda skolavdelningar under ledning av fackligt och pedagogiskt skolade
lärare i stället för av enbart i yrket skickliga män och kvinnor. Men
ännu är det pedagogiska arbetet på detta område endast i sin början. På
många håll, kanske de flesta, far yrkesskolornas elever lära pa samma sätt
som de ungdomar, som undervisas direkt ute på arbetsplatserna. På andra
håll söker man sig i skolorna fram till nya inlärningsmetoder, betingade
av avskildheten från det produktiva arbetet. Säkerligen kan man på detta
sätt småningom finna effektivare och snabbare vägar att lära, antingen
det gäller några begränsade tempon eller grunden för ett yrke eller yrkesområde.
Det är därför med stort intresse, som jag tagit del av de erfarenheter
och uppslag, som samlats i yrkesutbildningssakkunnigas betänkande om
yrkesutbildningen. Mycket av det som föreslås i betänkandet behöver inte
underställas Kungl. Maj:t eller riksdagen för beslut. De sakkunniga bär
betraktat den skolmässiga yrkesutbildningen i första hand som ett frivilligt
6
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
lokalt åtagande. Skolorna och kurserna bör så långt möjligt utformas efter
de lokala instansernas önskemal och behov. I enlighet med denna uppfattning
har manga förslag fatt. formen av råd och uppslag till skolornas
huvudmän. Jag kommer därför i det följande endast att återge vissa delar
av betänkandet om yrkesutbildningen. Men det är min förhoppning, att
de erfarenheter och uppslag, som de sakkunniga samlat från olika håll,
skall komma yrkesskolväsendet till godo genom att utnyttjas, bearbetas
och utvecklas i den lokala planeringen och utbyggnaden av yrkesskolorna.
Den pågående reformen av den allmänbildande skolan innebär inte endast
en utveckling och utbyggnad av denna skola utan också en närmare
anknytning till densamma av de olika möjligheterna till fortsatt utbildning,
teoretisk och praktisk. Allteftersom den 9-åriga skolplikten vinner ökad
spridning, blir det därför nödvändigt att också öka möjligheterna till praktisk
yrkesutbildning i direkt anslutning till den 9-åriga skolan.
De sakkunnigas huvudsynpunkter på yrkesutbildningens organisation
synes mig så betydelsefulla — både med hänsyn till den framväxande 9-åriga
skolan och med hänsyn till vikten av en ändamålsenlig fortsatt yrkesutbildning
— att jag inte tvekar att föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagens
prövning framlägga en proposition i allt väsentligt grundad på de sakkunnigas
förslag. Innan jag övergår till att redogöra för de sakkunnigas förslag
och därav föranledda yttranden samt mina egna ståndpunktstaganden vill
jag dock något närmare redogöra för de bärande tankarna bakom förslagen.
Jag kommer också i fortsättningen av min redogörelse att för riksdagens
kännedom medtaga vissa förslag och synpunkter, som inte kräver
dess ställningstagande.
Yrkesutbildningens utbyggnad
(YS kap. 1, 6, 8, 9, 11)
Yrkesutbildningen och samhället
(YS kap. 1, 6, 11)
Y rkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunnigas utredning om yrkesutbildningen behandlar
främst den utbildning, som bygger på folkskolan eller på enhetsskolans
yrkeslinje. Utredningsuppdraget har närmast gällt utbildningen för näringsgrenarna
industri-hantverk, handel och husligt arbete. Såväl den grundläggande
ny börj arutbildningen för olika personalkategorier som den fortsatta
utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet
berörs. De sakkunniga syftar till att närma yrkesskolans arbetsvillkor och
ekonomiska förutsättningar till den allmänbildande skolans, samtidigt som
formerna för undervisningen anpassas till arbetssättet i näringslivet. På så
sätt vill man bidra till att uppnå större likvärdighet mellan teoretiska och
praktiska studiebanor.
7
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
De framlagda förslagen är övervägande av principiell art. Som bilagor
till betänkandet är fogade förslag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse.
Betänkandet innehåller emellertid också en mängd synpunkter och
förslag beträffande yrkesutbildningens utformning, riktade till de lokala
skolledningarna. De sakkunniga har utgått från att yrkesutbildning liksom
hittills skall vara ett frivilligt åtagande både för den som får yrkesutbildning
och för den som ger utbildningen, alltså för skolans huvudman eller
för det företag, där utbildningen sker. Detta har medfört, att en mycket
stor del av de sakkunnigas förslag är rekommendationer snarare än förslag
till bestämmelser.
Mot bakgrunden av det ökande behovet av yrkesutbildning, den allt
större efterfrågan på grundläggande yrkesutbildning utanför produktionen,
friheten från utbildningslagstiftning, de lika utbildningsmöjligheterna för
män och kvinnor samt den framväxande ungdomsskolan anger de sakkunniga
yrkesskolans uppgift. Denna uppgift måste i längden bli att bereda
utbildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av
dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske
på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor,
dels i form av grundläggande heltidskurser i yrkesskola som förberedelse
för den fortsatta utbildningen — och specialiseringen — i produktionen.
Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad kompletterande
skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktiskteoretiska
yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att, om man vidgar
verksamhetsområdet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som
den nyssnämnda målsättningen skulle göra, man inte kan ge alla elever
en flerårig utbildning. Yrkesskolorna måste i stor utsträckning rikta sig
till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda
yrkesgrupper.
Önskemålen för framtiden i fråga om den yrkesutbildning,
som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller
motsvarande avslutningsklass i den nuvarande obligatoriska skolan, kan
enligt yrkesutbildningssakkunniga anges i följande punkter (YS s. 18—20):
a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills övervägande
skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda
yrkesgrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra
yrkesgrupper med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större
utsträckning ta hand om den grundläggande ny börjar utbildningen för olika
arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller
mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter.
b. Främst blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen
en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma
sådan utbildning i produktionen. Heltidsundervisningen måste alltså ut
-
8 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
vecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla
samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad.
c. \ rkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och
anlagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess
åttonde klass — börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad
praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna
yrkesutbildning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medbor^erig
undervisning En utbildning av detta slag kan för närvarande också
bygga pa folkskolans sjunde eller åttonde klass. För stora grupper kommer
denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande
praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen.
d. För vissa ungdomsgrupper måste yrkesutbildningen fortsätta under
ytterhgare ett eller flera år efter 9 y eller liknande förberedande yrkesutbildning
i anslutning till folkskolan. Antingen sker detta helt under skolans
ledning varvid storre delen av undervisningen sker i skolan, dock med
vaxelutbildnmg eller praktik i näringslivet på annat sätt för att ge eleverHf^oHtakt
med produktivt arbete. Eller också skaffar sig eleven praktisk
utbildning sa gott som helt utanför skolan men får en viss teoretisk, praktisk
och allmant medborgerlig undervisning i yrkesskola, antingen i kortare
koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss
tid per vecka.
pen kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste
man till ordinarie arbetstid.
e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola
fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga
och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser,
dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller
längre sammanhängande perioder med heltidsundervisning.
f. I den fortsatta yrkesutbildningen skall de olika ämnena fogas in i ett
sadant sammanhang och ges en sådan inriktning, att studierna pekar fram
mot ett bestämt mal. Detta mal kan sättas högre eller lägre allt efter de
studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens
olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen
skall organiseras som en linje vid sidan av de olika utbildningslinjer,
som bygger pa enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De utbildmngsvägar,
som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga
linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, där de
Prjj yrkena sätts i paritet med de teoretiska i fråga om rätten till
och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning.
£■ I
yrkesutbildande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de
olika stadierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän
teoretisk skojunderbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller
kurs, bör möjligheter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande
praktisk yrkesutbildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta
erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag.
h. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma
yrkesområde skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande
utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat
yrke. Denna utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
9
koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna
anordna omskolningskurser.
i. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller
mindre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade
för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen.
Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande
moment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet,
samarbetsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas
i yrkesutbildningen.
j. Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans
fullständiga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för
ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad
period. De sakkunniga har tills vidare räknat med^ femton år.
Under denna tid skall den möjliga utbyggnaden genomföras på ett sådant
sätt, att de stora årskullarna från fyrtiotalets första hälft i största möjliga
utsträckning får tillgång till en planmässig yrkesutbildning.
Yrkesskolornas rekryteringsområden
(YS kap. 8)
Yrkesutbildningssakkunniga
Om yrkesskolan vidgar sitt verksamhetsområde till att omfatta också
andra grupper än de mera kvalificerade yrkesarbetarna, kommer detta
sannolikt att medföra en jämnare rekrytering. Ju mindre specialiserad en
utbildning är, dess mindre konjunkturkänslig bör den vara.
De sakkunniga har pekat på de olika faktorer, som är av betydelse för
rekryteringen till yrkesskolorna: arbetsmarknadens struktur och konjunktur,
den författningsmässiga grunden (frivilligheten), skolans anseende (dess
ledning, lokaler och lärare m. m.). Mot denna bakgrund visar man pa skillnaden
i rekryteringshänseende mellan heltidskurser och deltidskurser. D e 1- tidskurser måste inrättas för ett lokalt begränsat område med utgångspunkt
från det lokalt manifesterade behovet. »Kurserna har inte någon
nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta
kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för
de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också beroende
av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det
lokala arbetsmarknadsläget.» (YS s. 98.) De sakkunniga framhåller deltidskursernas
mindre beroende av fasta lokaler, permanent skolledning och
kontinuerlig verksamhet och slutar med att konstatera: »Vi utgår dock
från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkesskolorna
och att man vid byggandet av lokaler för heltidskurser i fråga om
utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen.»
(YS s. 98.)
10 Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
Heltidskurserna är på ett helt annat sätt än deltidskurserna beroende
av en långsiktig planering. De kräver fasta lokaler, heltidsanställda
lärare, kontinuerlig ledning och därmed också en fortlöpande elevrekrytering
år efter år. Allmänbildande 9-åriga skolor kommer att finnas i praktiskt
taget varje kommun i landet. I vissa fall kommer två eller flera kommuner
att samarbeta om högstadiet och i synnerhet om yrkesutbildningen.
Men i varje fall kommer det att behövas yrkesskolor — eller yrkesavdelningar
inom enhetsskolan — i avsevärt fler kommuner än nu. För närvarande
är heltidsavdelningar sällsynta i mindre kommuner. De sakkunniga
understryker, att man alltid måste räkna med en centralisering av yrkesutbildningen
på heltid i jämförelse med den allmänbildande skolans högstadium.
Större orter erbjuder bättre möjligheter till differentiering av
yrkesskolans kurser och därmed till ett mera varierat yrkesval än mindre
orter. Men det bör dock vara möjligt att inrätta heltidskurser på mindre
orter i en helt annan utsträckning än hittills. Avdelningar för förberedande
yrkesutbildning bör kunna komma till stånd till och med i kommuner, som
inte har mer än 3 000—4 000 invånare, eller i samarbetsområden med motsvarande
befolkningsunderlag. Men om den grundläggande yrkesutbildningen
i de små kommunerna förlädes helt till skola, skulle eleverna erbjudas
alltför snäva valmöjligheter. En del av undervisningen måste av flera
skäl alltid ordnas utanför yrkesskolorna eller enhetsskolans yrkesbestämda
avdelningar. (YS s. 100—101.)
De sakkunniga räknar med tre olika slag av yrkesskolor ur rekryteringssynpunkt
(YS s. 102—106). De lokala yrkesskolorna vänder sig
till elever, som bor i skolorten. De centrala yrkesskolorna hämtar
sina elever från en större region, i regel ett landstingsområde. Riksskolorna
hämtar sina elever från hela riket eller från en stor del av
riket. Dessa olika slag av skolor har inte endast olika rekryteringsunderlag
utan också i viss mån olika arbetsuppgifter. Medan de lokala skolorna i
sina heltidskurser framför allt kan ta fasta dels på ortens mera speciella
behov, dels på huvudyrken såsom metallyrken, jordbruk och skog, husligt
arbete, handel och kontor, kan de centrala skolorna i första rummet inrikta
sig på yrken med ett något mera begränsat rekryteringsbehov, såsom olika
slag av hantverksyrken, specialiserade yrken inom detaljhandel och kontor,
vissa industriyrken, t. ex. inom textilindustri, kemisk industri o. s. v. Riksskolorna
slutligen utbildar för yrken med ett mycket begränsat rekryteringsbehov,
t. ex. urmakare, optiker m. fl. »mindre» hantverksyrken, arbetsledare
och annan kvalificerad personal för olika industrier. En annan form
av riksskola, som de sakkunniga också anser böra komma till stånd, är
ett slags institut för en viss yrkesgren, vid vilket bedrives utbildning på alla
stadier samt teknisk och pedagogisk forskning. Sådana yrkesinstitut bör
inrättas på orter, där yrkesgrenen i fråga är rikligt företrädd.
De sakkunniga vill inte begränsa de centrala yrkesskolornas verksamhet
11
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
till att avse enbart vissa grupper av yrken med förhållandevis begränsat
rekryteringsbehov. Dessa skolor bör liksom nu de centrala verkstadsskolorna
också erbjuda utbildning för de stora huvudyrkena åt ungdomar från
orter, där yrkesutbildning inte kan fås vare sig i yrkesskola eller i företagen.
De centrala yrkesskolorna kommer att syssla inte endast med den
utbildning, som börjar i och sedan bygger vidare pa 9y utan också med
utbildning som avslutas i och med det nionde skolåret.
Skolor med heltidsundervisning bör vara så stora, att de kan bära upp
en heltidsanställd skolledare. I den mån skolorna anordnar kurser för mer
än ett yrkesområde, är det önskvärt att de olika avdelningarna för
handel, för husligt arbete, för industri-hantverk o. s. v. — får var och en
sin fackkunnige föreståndare, i större skolor överlärare eller rektor.
Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna
(YS kap. 9)
Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har begränsat sina förslag i fråga om utbyggnaden
av yrkesskolorna till att avse heltidskurserna.
Vid en utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning kan man, säger
de sakkunniga, dels bygga ut redan befintliga skolor, dels sträva efter en
större spridning av utbildningsmöjligheterna. De sakkunniga har stannat
för ett »både — och» med någon tonvikt på den större spridningen. De
sakkunniga anser, att större kommuner bör ha yrkesskolor, som tillgodoser
ett minst 50 % större befolkningsunderlag än den egna kommunens. Detta
leder till att de f. n. ca 40 kommunerna med 20 000 invånare eller mera
bör ha ungefär 60 % av elevplatserna i heltidskurser i sina yrkesskolor. I
jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta en avsevärd spridning
av utbildningsmöjligheterna. Ungdomsarskullarnas ökning i förening
med genomförandet av den 9-åriga skolan och det alltmer minskande utrymmet
för grundläggande utbildning i produktionen kommer att ställa
ökade krav på yrkesskolorna. Skolornas normala kapacitet bör visserligen
anpassas efter genomsnittsårskullarna och inte efter toppårskullarna. Men
utbyggnaden bör forceras, sa att yrkesskolorna kan ta hand om en sa stor
del som möjligt av ungdomarna under toppåren. De sakkunniga föreslår
därför, att utbyggnaden genomföres till fyra femtedelar under de tio första
åren fram till 1965 och den återstående femtedelen fram till 1970. För att
tillgodose toppårskullarna far man vidta utomordentliga åtgärder, i den
män förhållandena på arbetsmarknaden nödvändiggör sådana. Över huvud
taget måste enligt de sakkunniga yrkesskolornas kapacitet och arten av
deras utbildning smidigt kunna anpassas efter förändrade förhållanden på
12
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
arbetsmarknaden, både när det gäller konjunkturläget och när det gäller
produktionssättet och behovet av utbildning för olika yrken och arbetsuppgifter.
Följande tabla, som är hämtad ur betänkandet om yrkesutbildningen
(YS s. 113—114), visar ungdomsårskullamas ökning från 1950 till 1971.
De sakkunniga uppställer ett etappmål, som bör vara uppnått år 1970
och som innebär »en höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i
statsunderstödda yrkesskolor för hela landet till den för läsåret 1949/50
högsta sammanlagda kapaciteten i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt
län». (YS s. 115.) Detta är inte nagot på exakta beräkningar grundat
optimum utan en godtyckligt vald nivå som utgångspunkt för de resonemang,
som därefter följer om behovet av utbildad arbetskraft och skolornas
möjligheter att tillgodose detta behov för de olika näringsgrenarna.
Tablå över antalet ungdomar i åldrarna 15—2J+ år under åren 1950_1971.
Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 91 för åldrarna
20 24 år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000
d.v.s. nagot lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräknats
redan 1950.
År
Antal (A)
15—19-åringar
Antal (B)
20—24-åringar
Antal (C)
15—24-åringar
1950 . . .
415 027
455 853
870 880
1951 . . .
412 998
445 476
858 474
1952 . . .
413 563
437 854
851417
1953 . . .
422 042
425 777
847 819
1954 . . .
433 716
418 474
852 190
1955 . . .
443 094
410 659
853 753
1956 . . .
453 344
408 651
861 995
1957 . . .
475 752
409 209
884 961
1958 . . .
505 626
417 600
923 226
1959 . . .
541 357
429 150
970 507
1960 . . .
578 972
438 430
1 017 402
1961 . . .
610198
448 572
1 058 770
1962 . . .
624 277
470 744
1095 021
1963 . . .
625 504
500 304
1 125 808
1964 . . .
612 471
535 658
1148 129
1965 . . .
593 317
572 877
1 166 194
1966 . . .
571 875
603 775
1175 650
1967 . . .
554 258
617 706
1171964
1968 . . .
538 635
618 920
1 157 555
1969 . . .
528 376
606 024
1 134 400
1970 . . .
523 526
587 071
1 110 597
1971 . . .
517 750
565 856
1 083 606
En ökning av skolornas utbildningskapacitet kan ske på två sätt, dels
genom att man ökar antalet avdelningar, dels genom att de avdelningar,
som redan finns, utnyttjas mera intensivt, t. ex. genom en avkortning av
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
13
utbildningstiden eller genom växelutbildning. Det är emellertid främst genom
en ökning av antalet avdelningar, som någon mera väsentlig ökning
av skolornas kapacitet kan åstadkommas.
De bäst tillgodosedda områdena var 1949/50 Stockholms stad och Norrbottens
län, som båda hade mellan 65 och 70 elevplatser i heltidsskolor per
10 000 invånare mot 37 i genomsnitt för hela landet. För att i genomsnitt
för hela landet komma upp i ungefär 70 elevplatser per 10 000 invånare
skulle man behöva öka antalet elevplatser i heltidskurser på lärlings- och
gymnasiestadiet från 26 000 (1949/50) till 48 000 (1970). Minst 7 000 av
elevplatserna bör dock reserveras för halvårskurser och den årliga kapaciteten
blir därför cirka 55 000 elever. Hur utbyggnaden bör fördela sig mellan
de olika näringsgrenarna framgår av följande tablå (YS s. 127).
Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och beräknat ungefärligt
antal elevplatser (heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vissa
näringsgrenar.
Siffror inom klämmer ([ ]) anger antalet elevplatser på lärlingsstadiet. Siffror inom parentes anger
beräknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma enligt
de för 1970 antagna talen.
Näringsgren
Antal yrkesverksam- ma 1950 och 1970;
för husligt arbete
antal hushåll 1945
Nuvarande
(1949/50)
antal elevplatser
Beräknat
antal elevplatser
år 1970
Antal
Per
10 000
yrkesv.
Antal
Per
10 000
yrkesv.
Industri och hantverk ....
1 277 202
13 379
105
25 000
195
(1 545 000)
[7 500]
[16 000]
(162)
Handel ..................
484 804
5 056''
104
9-10 0001
196
(560 000)
[3 200]
[6—7 000]
(170)
•Jordbruk m. m.
(ej lanthushåll) .........
639 832
2 820
44
5 000»
70
(535 000)
(84)
Husligt arbete ...........
2 362 000
4 701
20
15 000»
64
25 956
374
55 000
774
1 Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna.
2 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1 000.
3 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6 000.
* Per 10 000 av hela folkmängden.
Anm: Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri
och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera 10-årsperioden från 1950 till
1970, för handel har antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från
1960 till 1970, för jordbruk m.m. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960
och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen
prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika
näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna.
För de olika näringsgrenarna innebär den föreslagna ökningen följande.
*) Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med
visst slag av arbete.
14
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
För industri-hantverk krävs ett årligt tillskott av 12 000 till 15 000 mera
fullständigt utbildade yrkes- och specialarbetare. Om yrkesskolornas kapacitet
reserverades för en 2- till 3-årig utbildning, skulle de således kunna
svara för ungefär hälften av detta behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning
bör skolorna dock redan nu i viss utsträckning och senare i ökande
omfattning svara för även den mera kortvariga grundutbildning, som avslutas
i 9y. Detta betyder, att fler ungdomar kan tas in i första årskursen,
medan fortbildningskapaciteten i heltidskurser minskar. Vilken omfattning
det ena och det andra slaget av utbildning får, blir beroende av lokala
bestämmanden och åtgärder.
För handel skulle den föreslagna utbyggnaden räcka att i en ettårig
utbildning ta hand om mellan en tredjedel och hälften av det beräknade
årliga nytillskottet av arbetskraft, dvs 7 000—8 000 av 15 000—20 000.
För husligt arbete skulle utbyggnaden förslå att ge en grundutbildning
motsvarande 9y åt 12 000 elever per år, dvs ungefär en fjärdedel av flickorna,
och dessutom fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete åt cirka
3 000 kvinnor per år.
För jordbruk och skogsbruk med binäringar gör de sakkunniga inga beräkningar.
Den av de sakkunniga föreslagna ökningen innebär för näringsgrenarna
industri-hantverk, handel och husligt arbete (inkl. lanthushåll)
en fördubbling av antalet heltidsavdelningar i yrkesskolor
från ca 1 000 läsåret 1 94 9/5 0 till ca 2 000
år 1 9 7 0.
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande.
Vårt samhälle förändras ständigt. De olika områdena av samhällslivet —
t. ex. det tekniska, det ekonomiska, det sociala och det kulturella — hänger
också numera intimt samman. Utvecklingen på ett område griper därför
in i och påverkar utvecklingen på de andra områdena. För längre perioder
kan man planera endast i stora drag med alla möjligheter öppna till anpassning
och justeringar. Riksdagsbeslutet om skolreformen 1950 drog
upp riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Dessa riktlinjer
ger en ram att fylla ut på det sätt, som de aktuella förhållandena kräver.
Skolan måste nämligen förändras med samhället.
Lika litet som den allmänbildande undervisningen kan yrkesutbildningen
bindas i detalj för längre tid. De kunskaper och färdigheter, som krävs i dag,
är helt andra än de som krävdes för 30 eller bara för 15 år sedan. Tyngdpunkten
i den praktiska utbildningen har förskjutits från uppövandet
av den rent manuella skickligheten till grundläggandet av förståelse för
vad som sker och insikt om vad som måste göras i den ena och den andra
situationen. Arbetssättet på olika områden har utvecklats och blivit mera
komplicerat. Härigenom har kravet på grundläggande utbildning före utträdet
på arbetsmarknaden ökat. En verklig utbildning av åtminstone
grundläggande slag krävs i regel för att eu ung människa numera skall
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
15
kunna finna sig till rätta på en arbetsplats. Men samtidigt har utrymmet
för sådan utbildning i det produktiva arbetet minskat, just genom den
uppdrivna arbetstakten och den dyrbara utrustningen.
Vår nuvarande yrkesskolstadga från år 1918 bygger på den huvudprincipen,
att den praktiska utbildningen skall ske i näringslivet, medan yrkesskolan
skall svara för en viss, huvudsakligen teoretisk, kompletterande
undervisning. Redan några år efter stadgans tillkomst måste man emellertid
göra ett par betydelsefulla tillägg, som möjliggjorde undantag från huvudprincipen.
Småningom har yrkesskolorna kommit mera i förgrunden, därigenom
att de grundläggande heltidskurser vid yrkesskolorna, som ger både
praktisk och yrkesteoretisk utbildning, fått allt större betydelse och allt
flera elever. Dock motsvarar denna del av yrkesskolornas verksamhet ännu
ej den aktuella efterfrågan på sådan utbildning. I det stora hela är efterfrågan
på yrkesutbildning i grundläggande heltidskurser mycket större än
tillgången på sådan utbildning.
Från näringslivets sida råder sedan ett antal år en ökad efterfrågan på
yrkesutbildad arbetskraft. Näringslivet ställer härigenom allt större krav
på yrkesutbildningens kapacitet. Dessa krav kan nu under de närmaste
åren väntas bli förknippade med en ökande efterfrågan på utbildning också
från ungdomarnas sida. De två verksamma faktorerna härvidlag är det
mycket snabbt stigande antalet ungdomar i åldern 15—20 år och förlängningen
av skolplikten med dess närmare anknytning av yrkesskolan till
den allmänbildande skolan.
Mot bakgrunden av dessa olika tendenser, som alla pekar i samma riktning,
föreslår de sakkunniga en kraftig utbyggnad av yrkesskolornas
heltidskurser för förberedande och grundläggande yrkesutbildning.
Jag återkommer längre fram till den kvantitativa omfattningen av denna
utbyggnad. Riktigheten i de sakkunnigas bedömning av det aktuella läget
och av utvecklingstendenserna samt riktigheten i de slutsatser de drar
därav vitsordas av alla remissinstanser. De invändningar, som framkommit,
gäller inte grundprinciperna utan detaljer. Jag vill för min del helt instämma
i vad de sakkunniga anfört om behovet av förberedande eller grundläggande
yrkesutbildning i heltidskurser före utträdet på arbetsmarknaden.
Att en sådan utbildning inte får rikta sig endast till ungdomar, som är
inställda på att skaffa sig mera omfattande kunskaper på ett visst område,
utan också i en helt annan utsträckning än hittills måste vända sig till
ungdomar, som åtminstone till en början tar sikte på mera begränsade
arbetsuppgifter, förefaller mig alldeles klart. Jag är således beredd att
ansluta mig till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna riktlinjer för yrkesskolväsendets
utbyggnad.
Förslag om lärlingslag som ett medel att effektivisera yrkesutbildningen
har framförts vid åtskilliga tillfällen, men det har inte varit möjligt
att samla majoritet kring något av dessa förslag. Jag delar de sakkunnigas
och flertalet remissinstansers uppfattning, att en lärlingslag nu synes mindre
motiverad än tidigare. Frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna
framstår för mig som den bästa grunden för yrkesutbildningens
planering och genomförande. Jag är övertygad om att de lokala myndigheterna
och näringslivet med det stöd från statens sida, som jag ämnar
föreslå, skall kunna bygga upp en kvantitativt tillfredsställande, ändamålsenlig
och effektiv yrkesutbildning.
16
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1953
Kvinnor och män är i princip likställda, när det gäller rätten till utbildning
i yrkesskola. Otvivelaktigt är emellertid kvinnornas yrkesval mera
ensidigt än männens. För både män och kvinnor gäller tydligen, att de
tvekar att välja ett yrke, som av tradition förbehållits det motsatta könet.
I den mån denna tvekan är sakligt motiverad, finner man nog orsakerna
snarare i förhållanden och bestämmelser inom yrkena än i förhållandena
vid våra yrkesskolor och inställningen hos skolledarna.
Skolan har både möjlighet och skyldighet att medverka till att ungdomarna
väljer yrke främst med hänsyn till den personliga lämpligheten
och icke med hänsyn till vad som ansetts passande. De hinder av praktisk
art för ett fritt yrkesval, som kan finnas vid yrkesskolorna, bör enligt min
mening undanröjas. Men i likhet med yrkesutbildningssakkunniga anser
jag, att skolan kan göra sin största insats för det fria yrkesvalet genom
att ge en fördomsfri uppfostran och en objektiv, allsidig yrkesvägledning.
Säkerligen kan män och kvinnor på den vägen komma fram till större
förståelse för områden, vilka hittills betraktats som »enskilt område» för
den ena parten. Jag tror dock i likhet med de sakkunniga, att flertalet
kvinnor, i varje fall under den period vi nu kan överblicka, i praktiken
kommer att välja yrkesområden, som redan är väl bekanta för kvinnorna.
Av den anledningen anser jag, att man bör ge flickorna bättre möjligheter
i yrkesskolorna inte minst genom att öka kapaciteten i de kurser, som de
nu helst söker sig till. Jag återkommer till denna fråga i samband med
utbyggnadens kvantitet.
Yrkesutbildningssakkunniga vill göra yrkesutbildningen till
ett led i den framväxande ungdomsskolan, d. v. s. till
en av många olika utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska skolan.
Det är en tanke, som jag helt kan ansluta mig till. Skolgång och yrkesutbildning
är icke någonting exklusivt, inriktat på vissa begränsade samhälls-
eller verksamhetsområden. I de allra flesta yrken behövs något slag
av utbildning, den må vara praktisk eller teoretisk, kort eller lång, allmän
eller speciell.
1950 års beslut om enhetsskolan innebar ett erkännande av den allmänt
teoretiska och den mera speciellt yrkesinriktade utbildningens nära samhörighet
med varandra och bådas betydelse för personlighetens utveckling.
Liksom den allmänt teoretiska undervisningen måste ha inslag, som knyter
an till det praktiska livet, måste också den yrkesinriktade undervisningen
ha inslag, som knyter an till andra områden av samhällets ekonomiska
och andliga liv. Jag är därför beredd att medverka till att medborgerligt
och på annat sätt allmänt bildande undervisning
ges rimligt utrymme i yrkesskolornas verksamhet, inte minst för att underlätta
elevernas övergång från yrkesutbildning på ett lägre stadium till
sådan utbildning på ett högre stadium.
Som redan framhållits bör yrkesskolan i framtiden vända sig till fler och
bredare personalkategorier än hittills. Detta betyder bland annat, att den
måste ha både kortare, förberedande kurser och längre, grundläggande
kurser. Men yrkesskolan måste vårda sig om den fortsatta utbildningen
lika mycket som om nybörjarutbildningen. Visserligen bör kapaciteten i
de grundläggande kurserna öka, men det vore olyckligt, om den utbildning
dessa kurser kan ge komme att framstå som skolans enda eller väsentliga
17
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
uppgift. Den fortsatta utbildningen måste till en del tas om hand av skolorna.
Och man måste också se till att utnyttja skolornas resurser i fråga
om lokaler och utrustning på ett tillfredsställande sätt. Jag anser därför,
att fortbildningen i stor utsträckning bör förläggas till yrkesskolorna^ vare
sig den organiseras av yrkesskolan eller av annan myndighet. Likaså bör
det finnas utrymme i yrkesskolorna för omskolningskurser och annan utbildning
för äldre nybörjare.
Yrkesskolan är på alla stadier en frivillig skola. De som söker sig dit
gör det av fri vilja och därför att de har en bestämd inriktning. Därför
måste yrkesskolans arbete på alla stadier och i alla slag av kurser vara
inriktat på ett s t u d i e m å 1, som tillfredsställer elevernas önskemål och
behov. Det är också nödvändigt, att undervisningen meddelas på ett sätt,
som är anpassat både efter kursinnehållet och efter eleverna. Psykologiskt
och pedagogiskt genomarbetade metoder är lika viktiga i yrkesskolan som
1 den allmänbildande skolan.
Innan jag behandlar yrkesskolornas rekryteringsområden och omfattningen
av yrkesskolväsendets utbyggnad vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga,
skolöverstyrelsen^ och överstyrelsen för yrkesutbildning
understryka den betydelse, som måste tillmätas det lokala i n i t i åt iv
e t, både när det gäller skolornas kapacitet och utformningen av den undervisning
de ger. Ytterst måste de lokala myndigheterna avgöra, om utbildning
skall ges, i vilken form den skall ges — i näringslivet eller i skola —
och i senare fallet i vilket slag av skola den skall ges, yrkesskola eller enhetsskola.
Men det lokala beslutet bör fattas mot bakgrunden av en central och
regional planering, som ser till att våra utbildningsresurser blir tillvaratagna
och utnyttjade på bästa sätt. Från statens sida kan det lokala beslutet underlättas
genom att i möjligaste mån lika villkor ges för yrkesutbildningen,
oavsett till vilken skolform den förläggs, givetvis så långt det rör sig om
utbildning, som utan olägenhet kan meddelas också i andra skolor än egentliga
vrkesskolor. Det är också viktigt, att det lokala beslutet fattas med
öppna ögon för sambandet mellan yrkesförberedelsen i den allmänbildande
grundskolan och den egentliga yrkesutbildningen, samt att på varje ort hänsyn
tages till ortens behov och resurser, när det gäller en mera långtgående
yrkesutbildning.
Yrkesutbildningssakkunniga föreslår en indelning av yrkesskolorna
med hänsyn till rekryteringsområdet i lokala skolor, som hämtar
sina elever från ett begränsat geografiskt område, centrala skolor, som
samlar elever från en större region, och riksskolor, som rekryteras med elever
från hela landet eller en större del därav. Enligt de sakkunnigas förslag
skall de lokala och de centrala yrkesskolorna skilja sig endast ifråga om rekryteringsområdet
och de med anledning därav delvis olika utbildningsuppgifterna.
Statsbidraget föreslås vara lika för dessa två slag av skolor,
medan det för riksskolor föreslås något högre. För närvarande råder en betydande
skillnad mellan de tre skoltyperna, icke bara i fråga om rekryteringsområde
och utbildningsuppgifter utan också i fråga om statsbidragets storlek.
Jag kommer i det följande att föreslå en genomgripande omläggning av
statsbidraget till yrkesundervisningen, i huvudsak enligt de sakkunnigas
förslag. Dock anser jag det lämpligt att bibehålla en viss skillnad i statsbidragshänseende
mellan lokala och centrala skolor liksom mellan centrala
skolor och riksskolor.
2 — llihang till riksdagens protokoll 1955. G sand. Nr 138
18
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
De lokala yrkesskolorna — med undantag av de allra största — kommer
enligt de sakkunnigas förslag att i första rummet i sina heltidskurser ge utbildning
för de s. k. huvudyrkena, d. v. s. de yrken, som har det största antalet
sysselsatta. Dessutom kommer de att ha deltidsundervisning av större
eller mindre omfattning. De centrala skolorna antas komma att ha främst
heltidskurser för yrken med ett något mindre nyrekryteringsbehov än de
egentliga huvudyrkena. De bör också ha möjlighet att ge utbildning för
huvudyrkena åt ungdomar från områden, som saknar lokala skolor eller utbildningsmöjligheter
i näringslivet. Riksskolorna eller riksskolavdelningarna
ger utbildning för s. k. »enstaka yrken» med mycket begränsat rekryteringsbehov.
Både de centrala yrkesskolorna och riksskolorna bör enligt
de sakkunnigas mening utrustas med elevhem.
Till detta p rogram för de olika slagen av yrkesskolor kan jag ansluta
mig. Enligt min uppfattning bör de lokala skolorna i första hand tillgodose
ortens utbildningsbehov och i övrigt behovet av utbildning för mera allmänt
förekommande yrken. Detta torde bl. a. komma att medföra, att de
av de sakkunniga föreslagna kortare heltidskurserna (9y-kurserna) blir
ganska vanliga vid de lokala skolorna. Ibland kan den lokala skolan också
erbjuda fortsatt utbildning i heltidskurser ett eller ett par år efter 9y-kursen.
Men ofta har man kanske inte resurser för ytterligare heltidsundervisning.
Också de centrala yrkesskolorna bör i viss utsträckning anordna
de kortare 9y-kurserna. Men vid dessa skolor bör regelmässigt finnas tillgång
till fortsatt utbildning i heltidskurser efter 9y, inte endast för industrioch
hantverksyrken utan också för andra yrken och områden, där det finns
behov av en mera omfattande skolmässig utbildning.
Det är önskvärt att yrkesskolorna får den ur pedagogisk och ekonomisk
synpunkt lämpligaste storleken. De bör inte genom bristande differentiering
få medverka till ett ensidigt yrkesval. Vid planeringen av yrkesskolväsendets
utbyggnad bör man ta hänsyn både till detta och till önskvärdheten
av att eleverna så långt möjligt kan bo i sina hem under utbildningstiden.
Framför allt gäller detta de yngre eleverna och i all synnerhet
de skolpliktiga elever, som fullgör sista året av sin skolplikt i yrkesskolorna.
Jag är medveten om att man inte helt kan undvika överflyttning
till annan ort av skolpliktiga elever, som bör få börja utbilda sig i en
yrkesskola. I stora områden av vårt land måste yrkesutbildningsproblemet
redan på det förberedandet stadiet till eu del lösas med hjälp av centrala
skolor. Jag har dock velat understryka betydelsen av att de skolpliktiga
eleverna så länge som möjligt får stanna i sina hem, en synpunkt som bl. a.
skolöverstyrelsen betonat.
Det synes mig som om RLF pekat på en möjlighet att utan alltför
stark centralisering åstadkomma skolenheter av7 lämplig storlek också på
landsbygden. Förbundet föreslår, att undervisning för jordbruk och skogsbruk
i vissa fall skall förläggas till vanliga yrkesskolor samt att t. ex. meka11^
utbildning skall kunna anordnas vid lantmannaskolor. Om det visar
sig lämpligt och praktiskt genomförbart, har jag ingenting att invända mot
en sådan anordning.
I de mera tättbefolkade områdena av landet bör rimligen de lokala skolorna
få den största betydelsen. Med lokala skolor avser jag inte endast
skolor drivna av en ensam kommun utan också skolor drivna genom samverkan
mellan två eller flera kommuner. Jag är inte främmande för tanken
att i varje fall till de större lokala skolorna skall kunna knytas avdelningar
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 195,1
19
också av central- eller riksskolekaraktär. Det förefaller mig realistiskt att
som de sakkunniga gjort för de allra största lokala yrkesskolorna beråkna
ett omkring 50 procent större rekryteringsunderlag än den egna kommunens.
Flertalet kurser vid sådana skolor kan sannolikt — utan att vara
beroende av rekrytering utifrån — dock utan svårighet bereda plats åt
några »utsocknes» elever. Även kurser, som inte kan komma till stånd
utan ett betydande elevtillskott utifrån, bör enligt min mening, om särskilda
skäl talar därför, kunna förläggas till lokala skolor men då jämställas med
avdelningar i centrala skolor.
Vid planeringen av yrkesskolviisendets utbyggnad har yrkesutbildningssakkunniga
som rimligt är begränsat sig till de grundläggande heltidskurserna.
Deltidsundervisningen är förhållandevis lätt att ordna och dessutom
så beroende av det aktuella arbetsmarknadsläget på orten och av
övriga lokala förhållanden, att en central planering på längre sikt icke
gärna är möjlig. Fortbildningskurser med heltidsundervisning på ett högre
stadium än det grundläggande blir kanske relativt fåtaliga — större delen
av fortbildningen torde, bl. a. med hänsyn till elevernas försörjningsplikt,
komma att ske i deltidskurser eller i kortare informationskurser. Jag vill
dock understryka betydelsen av att såväl deltidskurser för egentlig yrkesutbildning
som mera kvalificerade fortsättningskurser med heltidsundervisning
kommer till stånd i önskvärd utsträckning. Med all säkerhet är
behovet på dessa områden icke tillgodosett, trots den betydande utvecklingen
under senare år.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit i runt tal en f ö r d u b b 1 i n g
av den grundläggande heltidsundervisningen på lärlingsstadiet
för näringsgrenarna industri-hantverk, handel och husligt arbete,
d. v. s. en ökning av antalet heltidsavdelningar från 1000 till 2000.
Efter en sådan utökning beräknas yrkesskolorna av varje årskull kunna
ta hand om ungefär hälften av de ungdomar, som inriktar sig på praktiskt
yrkesarbete inom dessa näringsgrenar. Den andra hälften måste redan från
nybörjarstadiet tas om hand av näringslivet. Utgångspunkt för förslaget
är kapaciteten under läsåret 1949/50, och fördubblingen beräknas vara
genomförd år 1970. Förslaget bygger icke på något försök att prognostiskt
bedöma behovet av arbetskraft för varje näringsgren. Men de beräkningar,
med vilka de sakkunniga belyser vad den föreslagna kapaciteten skulle
innebära för de olika näringsgrenarna, visar, att förslaget icke är tilltaget
i överkant utan håller sig inom ramen för vad samhället enligt min mening
bör svara för i fråga om grundläggande heltidsundervisning. Jag vill således
i likhet med yrkesutbildningssakkunniga förorda, att kapaciteten i yrkesskolornas
grundläggande heltidskurser ökas med 100 procent från 1950 till
1970. Fn del av denna ökning har redan skett. Genom att utbyggnadstakten
under de senaste åren varit snabbare än tidigare, blir den nödvändiga utbyggnaden
under de kommande femton åren mindre än de sakkunniga beräknat.
Trots att läget således i närvarande stund iir något bättre än enligt
de sakkunnigas principiella program, anser jag det med hänsyn till det
kraftigt stigande antalet ungdomar nödvändigt att utbyggnadstakten
påskyndas under de första tio åren av femtonårsperioden. De statliga bidragsanslagen
bör beräknas sä, att det blir möjligt att genomföra fyra femte
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
delar av utbyggnaden före år 1966. Även om så sker, bör man vara beredd
att vidtaga vissa krisåtgärder, om det skulle bli svårt att finna lämpliga
anställningar och utbildningsplatser i näringslivet för ungdomen.
Jag är icke beredd, och det torde ej heller vara nödvändigt, att nu taga
ställning till utbyggnaden för varje särskild näringsgren. Som arbetsprogram
förefaller mig de sakkunnigas uppskattningar fullt godtagbara. Jag delar
ej socialstyrelsens farhågor för att den föreslagna omfattningen av den
husliga utbildningen skulle komma att verka hämmande på tillströmningen
av flickor till andra arbetsområden. Allteftersom utbyggnaden av yrkesskolorna
fortskrider, får skolorna givetvis större betydelse för rekryteringen
till arbetsmarknadens olika yrken och yrkesområden. Man måste
vid den lokala, regionala och centrala planeringen se till att icke en subjektiv
efterfrågan från ungdomarnas sida på utbildning för ett visst yrke
eller område leder till överdimensionering med hänsyn till arbetsmarknadens
behov av arbetskraft för området ifråga. Jag är emellertid helt övertygad
om att de ansvariga myndigheterna genom att engagera arbetsmarknadsexpertis
_ i planeringen skall kunna undvika en ödesdiger över- eller
underdimensionering, i synnerhet som den föreslagna totala utbyggnaden
enligt uttalanden av såväl de sakkunniga som flertalet remissinstanser,
bl. a. SAF, LO och arbetsmarknadsstyrelsen, ligger långt under det förutsebara
behovet av utbildad arbetskraft för olika områden.
Jordbruks-, skogs- och fiskeriutbildningens anknytning
till den allmänbildande grundskolans nionde klass och den i samband
därmed behövliga utbyggnaden av yrkesskolorna på dessa områden är
ännu ett olöst problem. Samtliga remissyttranden i denna fråga utmynnar
i en framställning om snar utredning. Problemet sammanhänger nära med
den centrala ledningen av yrkesutbildningen för skilda näringsgrenar. Som
jag längre fram skall motivera, har jag för avsikt att begära Kungl.
Majrts bemyndigande för mig att låta utreda yrkesutbildningens centrala
ledning. Det är min förhoppning, att också organisationen av yrkesutbildningen
för jordbruk, skogsbruk och fiske och dess anknytning till
enhetsskolans förberedande yrkesutbildning snart skall kunna lösas.
Beträffande utbildningen av sjöfolk har kommerskollegium
i samband med remissyttrandet över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande
framlagt vissa förslag, som anknyter till vad de sakkunniga anfört
om yrkesskolväsendets organisation. Kommerskollegiets förslag synes
mig böra överlämnas till överstyrelsen för yrkesutbildning för att tagas
i beaktande vid planeringen av sjömansskolornas verksamhet. Förslaget
innehåller ingenting av den art att det nu bör underställas riksdagens
prövning.
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
21
Yrkesskolans arbetsformer
(YS kap. 10, 12, 13, 14, 15, 16)
Heltidskursemas organisation
(YS kap. 12, 13)
Yrkesutbildningssakkunniga
Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag är, att en del av
skolplikten i enhetsskolan skall kunna fullgöras i yrkesskola. I regel
torde det enligt de sakkunniga bli fråga endast om klass 9y, men det
skall — i enlighet med vad som förutsatts av 1946 års skolkommission och
i 1950 års beslut om skolreformen — också vara möjligt för tidigt yrkesvalsmogna
elever att övergå till en minst tvåårig utbildning i yrkesskola
redan efter klass 7 i enhetsskolan.
Läsåret i enhetsskolan (och folkskolan) omfattar 39 veckor med 37 timmars
undervisning per vecka på högstadiet. I klass 9y kan antalet undervisningstimmar
dock uppgå till omkring 40, beroende på hur yrkespraktiken
ordnas. De sakkunniga föreslår, att läsåret vid yrkesskolorna
normalt skall omfatta lägst 39 och högst 42 veckor med möjlighet för tillsynsmyndigheten
att, då särskilda skäl föreligger, medge avkortning till
37 veckor resp. förlängning till 44 veckor. Vid avkortning av läsåret skall
en viss ökning av antalet veckotimmar kunna ske. Det kortare läsåret
om 39 (37) veckor förutsättes komma till användning främst i teoretiskt
betonade kurser, såsom handelskurser och teoretiska industri- eller hantverkskurser,
medan det längre läsåret om 42 (44) veckor skall gälla
främst i kurser med övervägande praktisk undervisning, såsom verkscadskurser
och husmoderskurser. Terminskurs föreslås omfatta mellan 17
och 22 veckor, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge
avkortning till 15 veckor resp. förlängning till 24 veckor. (YS s. 160—161)
Kurser, som inte kan inordnas i normalt arbetsår eller arbetstermin,
skall vara specialkurser. För dessa bestämmes omfattningen i varje
särskilt fall med hänsyn till de speciella önskemålen och syftet med
kursen. Bland specialkurser nämner de sakkunniga barnavårdskurser, kurser
för sjöfolk, omskolnings- och beredskapskurser m. fl. kurser, »där arbetsförhållanden,
säsongväxling, krav på snabbt genomförande m. m. försvårar
eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret» (YS s. 161).
Arbetsveckan föreslås för såväl helårs- som termins- och specialkurser
för samtliga näringsgrenar omfatta lägst 37 och högst 45 timmar,
dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge avkortning
till 33 veckotimmar i speciella fall. Förlängning av arbetsveckan
utöver 45 veckotimmar skall enligt förslaget däremot icke kunna förekomma.
Inom ramen för de föreslagna högsta resp. lägsta talen för läsår och
arbetsvecka kan en viss anpassning ske till skilda förhållanden. Sålunda
22
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
blir det möjligt att för 9y-kurs i yrkesskola tillämpa samma arbetsvecka
som för sådan kurs i enhetsskola. Vidare blir det möjligt att i fleråriga
kurser börja med en kortare arbetsvecka, t. ex. 40 timmar, och gradvis
öka timtalet, så att arbetsveckan under det sista året omfattar 45 timmar,
varigenom lästiden i skolan småningom närmas till arbetstiden i näringslivet.
I terminskurserna kan det i vissa fall vara nödvändigt att ta större
hänsyn till arbetsmarknadens behov än de föreslagna normaltalen medger
(härav den förutsatta möjligheten till avkortning ända ned till 15
veckor). De sakkunniga pekar framför allt på terminskurser för erfaren
detaljhandelspersonal, som på hösten måste kunna avslutas i god tid
före jul. Så långt möjligt bör terminskurserna förläggas så, att lärarna
kan beredas tillfälle till helårsanställning. (YS s. 162—163)
Den allmänbildande undervisning, som ingår i 9 y,
skall enligt de sakkunniga kunna förläggas antingen till yrkesskola eller
till enhetsskola. De sakkunniga tar inte ställning till vilket som kan anses
principiellt riktigast utan förutsätter, att undervisningen i varje särskilt fall
ordnas på lämpligaste och mest ekonomiska sätt. I de fall, då den allmänbildande
9y-undervisningen förlägges till yrkesskola, bör den enligt de sakkunnigas
uppfattning helst fullgöras helt under det första yrkesskolåret,
även om kursen i yrkesskolan skulle omfatta två eller flera år. I vissa fall
kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervisningen
dock visa sig önskvärd, anser de sakkunniga, t. ex. i tekniska skolor eller
i större industriskolor. Anordningen kan dock medföra den olägenheten,
att elever, som fullgjort sin skolplikt, avbryter yrkesutbildningen innan de
hunnit inhämta hela den till enhetsskolan hörande allmänbildningskursen.
Den allmänbildande undervisningen i yrkesskola bör i viss mån anpassas
till det yrkesområde utbildningen avser. (YS s. 164—165)
De sakkunniga förutsätter för samtliga yrkesområden två slag av
nybörjarkurser med heltidsundervisning, dels 9y-kurser, som hämtar
sina elever från enhetsskolans 8:e klass eller från motsvarande klass i
folkskolan, dels kurser för elever, som genomgått enhetsskolans klass 9a
eller 9g eller som i klass 9y fått endast en allmänpraktisk eller osystematisk
utbildning utan direkt sikte på det yrkesområde kursen i yrkesskola
avser. Omfattar utbildningen endast ett år, måste eleverna i de båda
slagen av nybörjarkurser undervisas var för sig under hela kursen. I
fleråriga kurser bör det vara möjligt att efter ett eller högst två år
föra samman de båda elevkategorierna i gemensamma kurser.
För industri skall de grundläggande heltidskurserna i yrkesskolan kunna
omfatta ett eller två år, för hantverk två eller flera år. För handel
blir den grundläggande utbildningen ett eller två år. För husligt arbete
räknar man med ett halvt eller ett år, som efter lämplig praktik skall
kunna fortsättas med specialutbildning i yrkesskola.
Utbildningen i verkstadskurserna bör systematiseras och intensifieras,
så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig.
I varje fall bör 9v i yrkesskola kunna motsvara det första året av en flerårig
utbildning. Fn tvåårig utbildning skulle således motsvaras av 9y plus
ett år, en treårig av 9y plus två år o. s. v. Utbildningsgången — i synnerhet
i de fleråriga kurserna — bör individualiseras, så att eleverna t. ex. i kurser,
23
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
som leder fram till gesällprov, skall kunna avlägga sådant prov inte efter
ett visst antal år utan då de uppnått tillräcklig färdighet och erfarenhet
för det. De sakkunniga framhåller, att det i längden torde bli svårt att
inom yrkesskolorna i större omfattning finna utrymme för en fullständig
hantverkarutbildning. Man torde även för hantverksyrkena i större utsträckning
än hittills få finna kortare utbildningsformer, avsedda att fullföljas
utanför skolan. (YS s. 167)
Elevantalet i kurserna bör enligt de sakkunnigas förslag vara
för industri och hantverkskurser av verkstadskaraktär och för husliga
kurser högst 16,
för handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser högst 30.
Dessa tal skall i det enskilda fallet kunna både underskridas och överskridas,
men både de lokala skolmyndigheterna och tillsynsmyndigheten
bör sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt.
Elever, som fullgör 9y i yrkesskola, skall enligt de sakkunnigas förslag
lämna enhetsskolan och skrivas in som elever i yrkesskolan. De tillhör
således yrkesskolan och inte enhetsskolan. Yrkesskolan skall efter
det nionde skolåret utfärda ett betyg, som visar, att eleven fullgjort sin
skolplikt och fått en förberedande eller påbörjad grundläggande yrkesutbildning.
Detta gäller i de fall, då hela undervisningen är förlagd till yrkesskolan.
Hur de sakkunniga tänkt sig betygsfrågan i de fall, då den
allmänbildande undervisningen sker i enhetsskolan men den praktiska
och yrkesteoretiska meddelas i yrkesskolan, framgår icke klart.
Avgångsbetyg från yrkesskolan skall meddelas i vanlig ordning efter
det hela kursen genomgåtts. Efter det andra året av en flerårig utbildning
bör enligt de sakkunnigas förslag ett utbildningsbevis utfärdas, vilket
dock bör formuleras så, att det icke kan förväxlas med ett betyg över
en fullständig kurs. Detta utbildningsbevis kan vara av värde, i synnerhet
om den fortsatta yrkesutbildningen delvis får formen av praktik i
produktivt arbete utanför skolan.
Deltidskursernas organisation
(YS kap. 14)
Y r kesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga räknar med två olika slag av deltidskurser,
nämligen yrkesk urser, som genom en mångsidig undervisning i
flera olika ämnen ger utbildning för ett visst yrke, och ämnes k urse r,
som behandlar ett begränsat ämne. Båda kurstyperna utgör i princip ett
komplement till praktisk utbildning utanför skolan och vänder sig till
elever, som fullgjort sin skolplikt. De kan omfatta både teori och praktik
eller enbart teori. Yrkeskurserna motsvarar de delar av eu grundläggande
heltidskurs, som icke kan inhämtas genom praktiskt arbete på cn arbetsplats.
Med denna uppdelning på två typer av kurser försvinner dels gränsen
mellan den nuvarande lärlingsskolan och yrkesskolan, dels de många
olika kursbeteckningar, som nu förekommer. Utom kurser skall också kunna
24
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
anordnas föreläsningar, antingen fristående eller som ett led i vissa
kurser, företrädesvis på ett högre stadium men ibland också i de grundläggande
kurserna. (YS s. 177—178)
I fråga om deltidskursernas omfattning kan knappast uppställas
lika fasta regler som för heltidskurserna. Yrkeskurserna beräknas
i allmänhet komma att omfatta omkring 200 timmar per år under minst
två år, vilket motsvarar 6 timmars undervisning per vecka under 30 veckor
årligen. Mer än 30 veckor kan man inte räkna med för deltidsundervisningens
vidkommande, anser de sakkunniga, men däremot bör det vara möjligt
att koncentrera kurser till betydligt kortare perioder, när detta visar sig
lämpligt. För ämneskurserna bör kurslängden fastställas med möjlighet
till viss variation för den tid det kan ta att genomföra kursen, t. ex. 90—
110 timmar, 180—220 timmar i stället för 100 resp. 200 timmar. (YS
s. 177—178)
Efter genomgången yrkeskurs bör ett betyg eller utbildningsbevis
meddelas av motsvarande slag som i heltidskurserna. Ämneskurs skall
däremot inte berättiga till sådant utbildningsbevis men väl till ett intyg
eller i vissa fall ett graderat betyg. (YS s. 177—178)
Några nya kurstyper
(YS kap. 15)
Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesskolornas grundläggande heltidskurser för handel och för husligt
arbete kan utan större förändringar anpassas till timplanen för klass 9y.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har i samråd med skolöverstyrelsen utarbetat
undervisningsplaner och timplaner för sådana kurser, som är direkt
tillrättalagda med tanke på elever i enhetsskolans sista klass. För industrioch
hantverksyrken finns icke några sådana kortare grundläggande kurser.
De sakkunniga framhåller, att verkstadsskolorna under den relativt
korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning
av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. I samband med en
vidgning av yrkesskolans uppgift till att avse även andra kategorier än de
fullt kunniga yrkesarbetarna är det naturligt att även för industri
och hantverk inrätta korta heltidskurser, som kan
ge en grundläggande utbildning (motsvarande klass
9y), avsedd att påbyggas och specialiseras genom mer eller mindre omfattande
fortbildning i näringslivet, eventuellt i samarbete med yrkesskolorna.
De sakkunniga drar upp riktlinjerna för två olika typer av sådana kurser,
system I och system II. (YS s. 187—190) Den förra kurstypen ger
en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter
inom en viss industri, den senare ger en allmän grundutbildning avsedd att
fullföljas genom fortsatt utbildning inom en valfri gren av ett större
yrkesområde. Två exempel på studieplaner enligt system I och ett exempel,
25
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1953
som utgör en mellanform av system I och system II, har bifogats de sakkunnigas
betänkande. Undervisningen enligt system I förutsätter verkstäder
med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättnmg, som medger
en relativt långt driven specialtrimning inom de olika^ arbetsmomenten.
Den yrkesteoretiska undervisningen bör drivas ganska långt mom de områden,
som behandlas. För de enskilda eleverna omfattar området ior utbildningen
endast vissa arbetsmoment, och möjligheterna till tortsatt utbildning
begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid
möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven
produktionstakt. De sakkunniga förutsätter, att kurser enhgt detta
system i första hand organiseras i företagsskolor, knutna till enskilda industrier,
och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även
två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt
utnyttja maskinuppsättningen. .
Kurser enligt system II ger en bred, allmänt praktisk utbildning ior ett
visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande
relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa mdustriyrken.
Tim- och undervisningsplaner för det första aret i sådana kurser har utarbetats
av överstyrelsen för yrkesutbildning, bland annat med sikte pa
klass 9y. Man bör "i en 9y-kurs enligt system II behandla så manga smör
av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet
och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska^ undei\isningen
bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen draga. Verkstäder
och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är
väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter
på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system
ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system
I Kurstypen lämpar sig enligt de sakkunniga särskilt väl för sådana mindre,
lokala yrkesskolor, som i "regel begränsar sin heltidsundervismng till
ett år (9v). ...... ... , rT
De sakkunniga understryker, att »en grundutbildning enligt system it
både för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjligheter
än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna mder
däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för
företagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att
man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket ellei villca
arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje
fall för yrkesskolornas grundläggande undervisning vara en nvhet, under
det att system II innebär cn modifikation av den nu vanliga undervisningsformen
och en anpassning av denna för ett vidare elevkhentel.»
(YS s. 190) , , . . ,
De föreslagna kortare grundläggande kurserna av ovan beskrivna slag
lämpar sig bäst för utbildning av industripersonal, även om också blivande
hantverkare, som icke redan Iran början kan placeras in i cn regelrätt
lärlingsutbildning för sitt speciella yrke, kan ha en viss nytta av att ga
igenom cn kurs enligt system IT.
Med direkt sikte på utbildning av hantverkare föreslås c c n t r a 1 a
han t verks k urser. Undervisningen i sådana kurser skulle motsvara
en treårig yrkeskurs (ungefär 000 timmar). Den centrala hantverkskursen
är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs, framhåller
26 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
de sakkunniga, och eleverna kan under en tids avbrott i förvärvsarbetet
delta i en hantverkskurs på annan ort. (YS s. 190)
Överstyrelsen för yrkesutbildning framlade 1947 ett detaljerat förslag
till »hantverksskolor», som skulle ge en undervisning motsvarande den
teoretiska utbildningen i tvaariga kurser vid centrala verkstadsskolor.
Kurstiden beräknades uppgå till 20 veckor (600 timmar), fördelade över
två eller tre år. Varje kurs skulle således omfatta en och en halv till två
manader. Undervisningen skulle övervägande omfatta yrkesteore tiska ämnen,
men visst utrymme skulle ges också åt allmänbildande teoretiska
ämnen, gymnastik och vissa praktiska övningar. Som huvudmän tänkte sig
överstyrelsen. i första hand hantverksorganisation eller landsting. Statsbidrag
till driften av kurserna borde utgå efter samma grunder som till
centrala verkstadsskolor men bidraget till anläggningen borde vara högre.
De sakkunniga föreslår, att hantverkskurser i huvudsak enligt överstyrelsens
förslag inrättas. De sakkunniga vill dock icke komma med några
detalj förslag utan anser, att utformningen bör bli beroende av de speciella
behoven för varje särskilt yrke. Statsbidrag bör enligt de sakkunnigas
mening utgå efter samma grunder som till teoretiska industri- och hantverkskurser.
Om en hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå
som till riksskola.
Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
Utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter i Sverige har hittills
skett huvudsakligen genom tvååriga kurser, förlagda till slöjdföreningens
skola i Göteborg och anordnade försöksvis sedan 1949. Hittills har
hållits tre kurser med var och en omkring 20 elever. Tillgången på utbildade
terapeuter motsvarar emellertid enligt uppgift icke efterfrågan.
Med anledning av en motion till 1953 års riksdag uttalade statsutskottet,
att kapaciteten för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter borde
ökas. Genom beslut den 17 juli 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen
för yrkesutbildning att inkomma med förslag till en ökning av utbildningsmöjligheterna.
I
I samråd med medicinalstyrelsen har överstyrelsen för yrkesutbildning
den 29 oktober 1953 framlagt ett förslag beträffande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Förslaget
går i huvudsak ut på att den avsedda utbildningen bör ske genom årligen
återkommande kurser, förlagda till slöjdföreningens skola i Göteborg.
Varje kurs föreslås omfatta ett år. Genom att utbildningstiden sålunda avkortas,
blir det möjligt att varje år utbilda 20 elever i stället för som
hittills 10. För att utbildningen skall kunna genomföras på ett år, måste den
förberedande utbildning i olika slöjdtekniker, som nu ingår i terapeutkursen,
inhämtas före inträdet i kursen. Förändringen motiveras dels av det stora
behovet av terapeuter, dels av den höga standarden hos de antagna vid
de hittills anordnade kurserna. Omläggningen innebär icke en reell förkortning
av utbildningstiden, eftersom den erforderliga förutbildningen
27
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
skulle komma att omfatta minst ett år. Snarare innebär omläggningen en
fördelning av utbildningen mellan olika skolor. Utöver förberedande slöjdteknisk
utbildning föreslås också krävas minst 8 månaders tjänstgöring
inom sinnessjukvård, annan sjukvård och som terapeut. Minimiåldern för
inträde föreslås vara 19 år liksom hittills, och som erforderlig skolunderbyggnad
föreslås realexamen, normalskolekompetens, två årskurser vid
folkhögskola eller annan därmed jämförlig utbildning. Enligt en bestämmelse
i samband med beviljande av anslag till de hittillsvarande kurserna bör
tillträde till kurserna företrädesvis beviljas för terapeutverksamhet lämpliga
skötare och sköterskor inom sinnessjukvården samt vissa andra kategorier.
De sökandes lämplighet och meriter har dock hittills medfört, att
kurserna rekryterats huvudsakligen med sökande av annat slag. Någon företrädesrätt
för vissa kategorier av sökande skall enligt överstyrelsens förslag
icke förekomma i fortsättningen.
Terapeutkursen föreslås ställd under överinseende av överstyrelsen för
yrkesutbildning, medan den allmänna tillsynen över utbildningen bör utövas
av en kursnämnd, utsedd av överstyrelsen. Vid sidan av rektorn för
slöjdföreningens skola skall enligt förslaget finnas en deltidsanställd kursledare,
förordnad av överstyrelsen.
Kostnaderna per kurs beräknas till 70 000 kronor, varav 13 000 kronor
till studiehjälp.
Yttranden över överstyrelsens utbildningsförslag har inhämtats
från statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
1952 års yrkesutbildningssakkunniga, svenska landstingsförbundet,
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för slöjdföreningens
skola i Göteborg och kursnämnden för pågående utbildning, statens
sjukhuspersonals förbund, svenska läkaresällskapet, föreningen för sysselsättnings-
och arbetsterapi samt direktionerna för ett amal sjukhus
och vårdanstalter. .
I samtliga yttranden utom ett tillstyrkes den föreslagna omläggningen
om än i vissa fall med tvekan. Direktionen för Sidsjöns sjukhus avstyrker
förslaget och förordar en utbildning omfattande tre terminer. En grupp
reservanter inom föreningen för sysselsättnings- och arbetsterapi uttalar
sig till förmån för den hittillsvarande tvååriga utbildningen.
Pedagogiska frågor
(YS kap. 16)
Yrkesutbildningssakkunniga
De sakkunniga påpekar följande olika medel att utveckla och föibättia
yrkesundervisningens metodik och göra den alltmera ägnad att motsvara
de höga krav man bör ställa på den: val av lärare med hänsyn till personliga
egenskaper och pedagogisk läggning; yrkesanalys i syfte att utröna de
28
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
moment, som särskilt bör uppmärksammas och övas; samordnad planering
av yrkespraktik och teori; åskådlighet i bade den praktiska och den teoretiska
undervisningen; lämpliga övningsuppgifter i det praktiska arbetet
och helhetsövningar på sådana områden, där undervisningen i allmänhet
sysslar med enskilda ämnen (t. ex. handeln); ökad användning av växelutbildning
i lämpliga sammanhang i syfte att ge eleverna kännedom om
arbetet i näringslivet; tillhandahallande av läroböcker och kompendier
för eleverna, delvis utarbetade med bidrag av statsmedel, handledningar
för lärarna, lämplig undervisnings- och demonstrationsmateriel, filmer och
bildband; centralbibliotek, som kan stå till förfogande för landets yrkesskolor;
sist men inte minst en effektiv och tillräckligt omfattande lärarutbildning
och fortbildning och en ständigt fortgående yrkespedagogisk
forskning och reformverksamhet.
De sakkunniga föreslår (YS s. 220)
»att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att
statsbidrag ma utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare,
som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett
arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk
försöksverksamhet,
att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med
tSO 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad
utbildning av yrkesskollärare,
att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet
av en statlig övnings- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som
framlagts °av överstyrelsen (SOU 1947:55),
att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande
från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kompendier
för yrkesundervisningen,
att för handhavande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med
samma budgetår inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan
förvärvas en för uppgiften fullt kvalificerad kraft,
att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och
med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för
att möjliggöra utarbetande av handledningar m. m. för yrkesundervisningen,
att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl!
Maj:t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer
yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt
att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesundervisning
upptages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som
iore Dadats.»
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
29
Yrkesutbildningens stadieindelning. Allmänt teoretiska
kompletteringskurser
(YS kap. 10)
Yrkesutbildningssakkunniga
För närvarande tillgodoses behovet av komplettering huvudsakligen
genom preparandkurser, t. ex. förberedande kurser för inträdessökande till
högre tekniska läroverk, seminarier o. s. v., genom studier vid folkhögskolor
eller per korrespondens eller genom studier vid i allmänhet privata kompletteringsskolor.
Flertalet personer, som vill komplettera sin allmänna skolunderbyggnad,
är för närvarande hänvisade till att göra detta pa privat väg.
De sakkunniga redovisar det kompletteringsbehov, som man bör räkna
med i olika ämnen för elever från 9y. Det visar sig, att behovet blir mindre
men också mera varierande, än det är för elever från folkskolan. En elev
kan ha läst engelska hela högstadiet, en annan kan ha läst engelska i klass 8
men ej i klass 9 och en tredje har endast läst språket till och med klass 7.
Även i fråga om andra ämnen, bland annat modersmålet, kan förhållandena
var likartade. (YS s. 186—139)
Med hänsyn dels till det skiftande kompletteringsbehovet hos olika elever,
dels till 9y-elevernas intresse av att få en lika bred allmänbildningsgrund
som övriga elever i de fortbildningsskolor, till vilka de kan komma att
söka, synes de sakkunniga närmast vilja förlägga kompletteringsstudierna
till ämneskurser anordnade gemensamt för personer^ från skilda
arbetsområden och inriktade på olika fortbildningsskolor. Sådana kurser
skulle kunna förläggas till enhetsskolor och allmänna gymnasier, där man
redan har tillgång till lämpliga lärare, eller till fristående skolor för vuxna,
till folkhögskolor och till folkuniversitetet, liksom till de yrkesskolor, som
har resurser för det. (YS s. 142)
De sakkunniga anser emellertid, att det vid sidan av ämneskurser också
bör finnas preparandkurser av den hittills förekommande typen
med sikte på vissa fortbildningsskolor. Sådana kurser bör i första rummet
anordnas i direkt anslutning till fortbildningsskolan eller till en yrkesskola,
som samarbetar med denna. Fördelen med dessa kurser skulle vara, att
de starkare än ämneskurserna anknyter till den kommande utbildningen
och på så sätt blir ett direkt led i utbildningen för det yrke eleverna känner
sig höra till. För ungdomar, som under sin tidigare utbildning haft kontakt
med yrkesskolan, är denna skola en naturligare studieplats än de allmänbildande
skolorna, som de lämnat för åtskilliga år sedan. (YS s. 141)
De sakkunniga ger således icke klart företräde åt vare sig ämneskurserna
eller de yrkesinriktade preparandkurserna utan anser, att utrymme
bör finnas för båda typerna. Korrespondensstudier bör utnyttjas
i kompletteringskurserna, dels i form av vanliga korrespondenskurser
för de elever, som är lämpade för ett sådant studiesätt, dels i form av
kombinerade kurser förlagda t. ex. till folkhögskolor, där man har tillgång
30 Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1955
till lärare, som kan fungera som handledare även om de inte liar ämneskompetens.
Efter genomgångna kompletteringskurser av vilket slag det vara må bör
tillfälle ges till prövning av kompetensen inför en tentator, som är
auktoriserad att avge betyg av samma slag och med samma värde som
betygen i de allmänbildande skolorna.
Slutligen föreslår de sakkunniga, att man vid de högre yrkesutbildande
skolorna skall undersöka, i vad mån även andra elevgrupper än de nu vanliga
skulle kunna tas emot och vilka omläggningar av kurserna detta skulle
kunna medföra.
Förberedande kurs för inträdessökande till handelsgymnasium
I mars 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning framställning till
Kungl. Maj:t om rätt att vid yrkesskolor få inrätta förberedande kurser för
inträdessökande till handelsgymnasier av samma slag som de förberedande
kurserna för inträdessökande till tekniska gymnasier och fack skolor.
I 2 § kungörelsen angående statsunderstödda handelsgymnasier (SFS
1953: 528) föreskrives, att undervisningen vid de tvååriga och fyraåriga
kurserna skall bygga på realexamen (allmän eller praktisk på handelslinje)
eller däremot svarande kunskapsmått. Inträdessökande, som icke
avlagt realexamen eller har normalskolekompetens eller på annat sätt kan
styrka sig ha inhämtat motsvarande kunskapsmått, prövas i ämnena
svenska, tyska, engelska och matematik samt vid ett gymnasium även i
geografi.
Överstyrelsen anser sig ha de bästa erfarenheter av de förberedande
kurserna för inträdessökande till de högre tekniska läroverken och håller
före, att liknande kurser för inträdessökande till handelsgymnasierna skulle
kunna tillföra gymnasierna ett värdefullt elevmaterial. Kurserna skulle ha
en uppgift att fylla icke endast som kompletteringskurser utan också som
repetitionskurser.
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande.
Yrkesskolornas heltidskurser bör enligt min uppfattning vända
sig till elever med studiemål, som varierar såväl när det gäller yrke eller
yrkesområde som när det gäller graden och arten av utbildning. Dessa
kurser bör ge utbildning dels åt ungdomar, som via en flerårig skolmässig
studiegång inriktar sig på ett bestämt yrke, dels åt ungdomar, som genom
i regel högst ettåriga, i vissa fall dock längre kurser önskar förbereda sig
för arbete och eventuellt fortsatt utbildning inom ett större yrkesområde,
dels slutligen åt personer, som önskar fortbilda sig inom ett yrke, som de
redan tillhör, eller skaffa sig grundläggande utbildning för ett nytt yrke.
Yrkesskolan har hittills svarat för endast en ganska obetydlig del av den
grundläggande heltidsundervisningen. Jag förutser, att dess insatser i framtiden
i detta avseende kommer att bli avsevärt större. Men jag vill ännu
en gång understryka vad jag framhöll i avsnittet om yrkesutbildningens
utbyggnad: frågan om var yrkesutbildning utanför produktionen skall ord
-
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
31
nas -- i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola — måste lösas på det
lokala planet.
Fler och fler ungdomar kommer redan inom skolpliktstidens ram att
gå över till yrkesskola. Det behövs därför allmängiltiga bestämmelser, som
underlättar övergången och samarbetet mellan skolorna.
Både med hänsyn till eleverna och lärarna och med hänsyn till de statsbidragsgrunder,
som jag kommer att föreslå i det följande, är det nödvändigt
med mera enhetliga regler för läsår, termin och arbetsvecka
än som hittills tillämpats inom yrkesundervisningen. Yrkesutbildningssakkunnigas
förslag förefaller mig i dessa avseenden på ett lyckligt
sätt förena enkelhet och fasthet med den anpassningsbarhet, som lokala
förhållanden, behov och önskemål kräver. Jag anser, att man vid utarbetande
av nya undervisningsplaner eller vid omarbetning av redan tillämpade
planer bör söka hålla sig till läsår om 39—42 veckor, terminer om 17—22
veckor och arbetsveckor om 37—45 timmar. Jag förstår emellertid, att det
kan uppkomma tillfällen, då det är motiverat att frångå de regelmässiga
tiderna. Jag har därför ingenting emot, att tillsynsmyndigheten, då det
framstår som motiverat, med högst två veckor underskrider resp. överskrider
de fastslagna intervallerna för läsår och termin. Men jag förutsätter,
att detta icke skall ske i kurser för nybörjare. En kortare arbetsvecka än
37 timmar bör likaså tillämpas med största sparsamhet och endast i teoretiska
kurser med särskilt mycket hemarbete. Det synes mig i fortsättningen
icke finnas anledning att begränsa den yrkesteoretiska undervisningen
till en viss del av arbetsåret. I varje fall bör denna undervisning, liksom i
förekommande fall undervisningen i allmänbildande ämnen, omfatta minst
39 veckor av läsåret. Vid de centrala verkstadsskolorna bör dock tills vidare
tillämpas de nu gällande bestämmelserna, vilka legat till grund för
den vid årets riksdag beslutade löneregleringen.
Att man, trots de möjligheter till anpassning av läsåret efter skilda behov,
som jag funnit lämpligt att medge, i fråga om vissa specialkurser kan behöva
gå helt utanför de normala lästiderna anser jag rimligt och jag har ingenting
att invända mot att så sker.
Frågan om den allmänbildande undervisningens förläggning
till yrkesskola eller enhetsskola för skolpliktiga elever, som får
yrkesutbildning i yrkesskola, måste enligt min uppfattning i det enskilda
fallet lösas med hänsynstagande inte endast till ekonomiska och organisatoriska
förhållanden utan också till elevernas intressen. Därvid tänker jag
främst på vikten av att elevernas avgångsbetyg efter fullgjord skolplikt
grundas på vitsord avgivna av lärare, som haft tillfälle att grundligt lära
känna eleverna och bilda sig en uppfattning om deras prestationsförmåga
i olika avseenden. Avgångsbetyget är för eleverna en viktig handling under
de första åren efter skolan, och det måste ge ett så initierat och rättvist
omdöme som möjligt. Jag förutsätter därför, att man icke förlägger den
allmänbildande undervisningen till yrkesskola i de fall, då den utan olägenheter
kan ske i enhetsskolan. Den allmänbildande undervisning, som eleverna
enligt tim- och kursplanerna för enhetsskolan skall atnjuta under det
sista skolåret, anser jag böra avslutas under det år, som motsvarar 9y, oavsett
i vilket slag av skola undervisningen sker. 1 mitt ställningstagande har
jag tagit fasta på önskvärdheten av att alla elever kommer i åtnjutande
av denna undervisning, vare sig de fullföljer en påbörjad yrkesutbildning
eller ej.
32
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
På orter, där enhetsskola ej är införd, synes lämpligt, att viss allmänbildande
undervisning kan ges eleverna i de grundläggande kurserna i yrkesskolan.
Denna undervisning bör lämpligen motsvara den teoretiska undervisning
i allmänna ämnen, som ges i klass 9 v. I första rummet gäller det
sagda sådana kurser, som tar emot skolpliktiga elever. Men det kan också
vara motiverat att i viss utsträckning meddela allmänbildande undervisning
även i andra yrkesskolkurser. I senare fallet bör det dock i regel ske
utan extra kostnad för statsverket. Jag återkommer längre fram till statsbidragsf
rågan.
Fritt valt arbete ger eleverna möjlighet att ägna sig åt studier,
som de har speciellt intresse för och som kan bli av betydelse för deras personliga
utveckling eller i deras kommande yrkesutövning. Jag anser det
därför angeläget, att denna förmån i största möjliga utsträckning erbjuds
också yrkesskolornas skolpliktiga elever. Givetvis har jag ingenting emot,
att de elever, som så önskar, använder tiden till praktiskt arbete i yrket.
När så sker, bör det dock motiveras av elevernas val hellre än av bristande
förutsättningar hos skolan att erbjuda annan undervisning.
Elever i yrkesskolkurser med övervägande praktiskt arbete har kanske
icke samma behov av gymnastik och liknande avbrott i arbetet som
elever i de allmänbildande skolorna. I åtskilliga av yrkesskolornas kurser,
t. ex. handelskurserna, är arbetet dock lika stillasittande som i de allmänbildande
skolorna. Det kunde därför ur vissa synpunkter finnas skäl för
att undervisning i gymnastik förekom i alla heltidskurser med elever under
20 år. Tills vidare kan jag emellertid icke medge, att gymnastikövningar
anordnas i yrkesskolornas heltidskurser annat än i den utsträckning, som
är möjlig med hänsyn till den aktuella tillgången på lokaler för sådana
övningar.
Svenska yrkesskolföreningens önskemål om friluftsdagar för yrkesskolornas
yngre elever finner jag rimligt. Jag har ingenting att invända
mot att skolstyrelserna får möjlighet att där de så finner påkallat i viss
utsträckning anordna friluftsdagar för heltidskursernas elever. Med hänsyn
till att detta är en nyhet för yrkesskolorna, anser jag dock, att högsta
medgivna antal friluftsdagar per läsår tills vidare bör vara sex.
Jag finner ingen anledning att föreslå några ändringar i de nu gällande
bestämmelserna om minsta antalet elever i statsbidragsberättigade
kurser vid kommunala yrkesskolor. (Gällande bestämmelser är meddelade
i kungl. brev av den 20 juni 1945 med senare ändringar). Jag har dock för
avsikt att föreslå särskilda bestämmelser om statsbidrag till kurser, vari
ingår allmänbildande undervisning motsvarande klass 9y. Mitt förslag i
detta hänseende kommer att ansluta sig till de bestämmelser som gäller
för enhetsskolans torsöksdistrikt.
Beträffande avgångsbet y g för elever i enhetsskolans klass 9 y får
jag uttala följande. Får eleven såväl den allmänbildande undervisningen
som yrkesteori och yrkespraktik i en yrkesskola, talar rätt starka praktiska
skäl för att denna skola, vars lärare är de enda, som undervisat eleven i 9 y,
utfärdar avgångsbetyget. Emellertid synes det mig mycket viktigt, att
småningom alla enhetsskolans elever får avgångsbetyg från denna skola.
Einder en lång övergångstid kommer så inte att vara fallet. Många av enhetsskolans
elever övergår frivilligt till annan skolform med lika högt eller
33
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
högre allmänbildande syfte. Detta kan icke nu ändras. Då det gäller betyget
från 9 y, synes mig dock viktigt, att redan nu sådana åtgärder vidtagas,
som främjar den framtida enhetligheten. Jag föreslår därför, att avgångsbetyg
för elev i 9 y efter fullgjord skolplikt alltid skall utfärdas av enhetsskolan.
Ilar undervisningen helt eller delvis åtnjutits i yrkesskola, skall
avgångsbetygets vitsord i denna del grundas på omdömen, som avgivits
av vederbörande lärare eller handledare i yrkesskolan.
Yrkesutbildningssakkunniga har diskuterat de pedagogiska möjligheterna
att avkorta utbildningstiden i yrkesskola, främst när det gäller
yrken inom industri och hantverk. Allteftersom yrkesundervisningens
metodik förbättras, bör det bli möjligt att på kortare tid uppnå ett lika
gott eller kanske till och med bättre resultat än det man med en mindre utvecklad
metodik behöver längre tid för. Så många ungdomar som möjligt bör
beredas tillgång till utbildning i yrkesskola. Ett medel att öka skolornas
kapacitet utan att försvaga utbildningsresultatet är en avkortning. av
studietiden, föranledd av en effektiviserad och intensifierad undervisning.
Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att heltidskurser i yrkesskola,
omfattande mer än två år, i allmänhet bör förekomma endast i den män
eleverna icke kan få tillfälle att fullfölja sin utbildning i näringslivet. I vissa
delar av vårt land kan det emellertid också av andra skäl — t. ex. svårigheten
att i hemtrakten finna lämplig anställning — vara motiverat att anordna
fleråriga kurser i yrkesskola. Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka
vikten av anknytning till produktivt arbete i en flerårig skolmässig
utbildning, bland annat genom växelutbildning. När det gäller längden
av en utbildning, som endast delvis sker i yrkesskola, kan jag icke komma
med några förslag eller önskemål. Men jag hyser en förhoppning, att de organisationer,
som har att ta ställning till utbildningen för de olika yrkena,
skall finna det möjligt att uppnå en viss avkortning av den sammanlagda
utbildningstiden. En förutsättning härför är givetvis, att den skolmässiga
utbildningen blir verkligt effektiv.
Yrkesutbildningssakkunniga anser, att deltidsundervisningen
vid yrkesskolorna skall kunna omfatta både egentlig yrkesutbildning och
yrkesbetonad kursverksamhet. Jag ansluter mig till denna uppfattning och
har full förståelse för det mindre preciserade utbildningsbehovet hos en
betydande del av yrkesskolornas elevklientel, i synnerhet bland de äldre
eleverna och bland husmödrarna. Men jag vill i detta sammanhang understryka,
att yrkesskolornas huvuduppgift är att medverka i den egentliga
yrkesutbildningen. Ju större ekonomiskt stöd staten ger ät verksamheten,
desto nödvändigare blir det, att medlen används på ett ändamålsenligt sätt.
Jag anser det därför önskvärt, att man iakttar stor varsamhet, när det
gäller att bevilja statsbidrag till kurser, som kan få karaktären av hobbyverksamhet.
Bland annat bör man för de olika kurserna uppställa och
iaktta inträdesvillkor, som garanterar, att undervisningen kan hållas på
avsedd nivå.
De sakkunnigas förslag till omläggning av deltidskursernas organisation
finner jag välmotiverade. Eu uppdelning i yrkes kur ser, som genom
en mångsidig undervisning ger utbildning för ett visst yrke, motsvarande
i huvudsak den yrkestcoretiska undervisningen i en grundläggande tvä
3
— li i It (in g till riksdagens protokoll 105o. 6 samt. År 138
34 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
eller flerårig heltidskurs, och ämneskurser, som behandlar ett begränsat
ämne, bör underlätta både för inträdessökande och för arbetsgivare
att bedöma kursernas syfte, omfattning och värde.
Jag finner det ur redovisnings- och granskningssynpunkt lämpligt, att
statsbidrag utgår för 100 timmar, 200 timmar o. s. v., men att skolan skall
ha rätt att genomföra kursen på en tid av 90—Ilo timmar, 180—220 timmar
o. s. v. i enlighet med de sakkunnigas förslag. Ett sådant arrangemang
gör det bland annat möjligt för lärarna att anpassa undervisningen efter
elevernas förutsättningar.
Föreläsningar bör liksom hittills i viss utsträckning kunna ingå
i yrkesskolornas verksamhet. I regel blir väl föreläsningarna fristående.
Men jag har ingenting emot att man någon gång, då det anses lämpligt med
hänsyn till kursinnehållet, byter ut enstaka kurslektioner mot föreläsningar.
Detta bör dock givetvis endast ske i kurser, där eleverna har tillräcklig
mognad för att tillgodogöra sig undervisning i föreläsningsform, således
huvudsakligen på ett högre stadium. I de fall, då föreläsningar ersätter
lektioner, kan statsbidrag givetvis också utgå endast med skillnaden mellan
bidraget till föreläsning och det utgående bidraget per lektionstimme. Jag
återkommer till statsbidragsfrågan i det följande.
Jag kommer så till de sakkunnigas förslag beträffande några nya kurstyper.
De av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna ettåriga (Oy''1 kurserna
med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken finner
jag vara ett värdefullt tillskott till yrkesskolornas verksamhet. De exempel
på undervisningsplaner för sådana kurser, som de sakkunniga lagt fram
i bilaga till betänkandet, synes mig värda att prövas i lämpligt sammanhang.
Överstyrelsen för yrkesutbildning bör stimulera kunniga och intresserade
lärare att utarbeta ytterligare planer för sådana kurser. I synnerhet
finner jag det angeläget, att särskilt vid de mindre yrkesskolorna kurser för
huvudyrkena kan anordnas i anslutning till de sakkunnigas system II. Vid
utformningen av dessa och andra kurser för nybörjare bör man ta fasta på
övningsuppgifter och teoretiska kunskaper, som kan bli av omedelbar nytta
för eleverna, när de börjar sitt yrkesarbete, och som vidgar deras förståelse
för yrkesområdet och dettas betydelse i samhället. Kanske kan man också
ur en del kurser gallra bort stoff, som eleverna lättare kan tillgodogöra sig
på ett mera framskridet stadium.
Möjligheter har hittills saknats för många lärlingar, som får praktisk
utbildning hos en hantverksmästare, att få kompletterande undervisning i
yrkesskola. Ce ntrala hantverkskurser av det slag, som de
sakkunniga i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, synes
mig vara en ändamålsenlig lösning av problemet. Jag vill därför föreslå, att
sådana kurser får anordnas efter de föreslagna riktlinjerna. Då kurserna
anordnas av landsting, bör statsbidrag utgå i relation till bidraget till teoretiska
industri- och hantverkskurser vid centrala yrkesskolor. Även till
andra huvudmän bör motsvarande statsbidrag kunna utgå. Dock anser
jag det i senare fallet nödvändigt att i varje fall tills vidare förbehålla
Kungl. Maj:t avgörandet.
I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om en omläggning av
utbildningen för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
Jag finner det lämpligt att i enlighet med överstyrelsens för
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
35
yrkesutbildning förslag från och med hösten 1955 inordna denna utbildning
som ett regelmässigt led i verksamheten vid slöjdföreningens skola i Göteborg.
Kursen bör utformas på det sätt, som överstyrelsen i samråd med
medicinalstyrelsen föreslagit. Den bör således omfatta ett år och ta emot
ungefär 20 elever per år. Under förutsättning att riksdagen anslår medel
till kursen, kommer jag att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning
att utforma kursplan med inträdesfordringar, utse kursnämnd och förordna
kursledare samt ha överinseende över utbildningen. Vid elevintagningen
torde i görligaste mån böra beaktas det stora behovet av sysselsåttningsoch
arbetsterapeuter inom den statliga sinnessjukvården. Till medelsbehovet
återkommer jag i det följande.
Yrkesutbildningssakkunniga har framlagt flera olika förslag, som alla
syftar till utveckling och förbättring av den yrkespedagogiska
verksamheten. Jag har här anledning att redogöra endast för de
förslag, som förutsätter nya eller höjda statsanslag.
Vad först beträffar de sakkunnigas förslag, att ersättning av statsmedel
skall kunna utgå för mistad lön åt lärare, som vill samla och
bearbeta erfarenheterna av yrkespedagogisk försöksverksamhet, utarbeta
övningsserier, göra jämförande metodiska försök o. s. v. finner jag förslaget
beaktansvärt. Den vidgning av yrkesskolornas uppgifter, som kan förutses,
och den ökning av kapaciteten vid dessa skolor, som bör ske, måste
bygga på ständigt förbättrade undervisningsmetoder. Jag finner det angeläget,
att intresserade och för uppgiften lämpliga lärare får tillfälle att
genomarbeta och redovisa sina erfarenheter och försök under lärarverksamheten.
Jag tillstyrker därför att Kungl. Maj:t inhämtar bemyndigande av
riksdagen att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall medge ersättning
för mistad lön under högst ett år till lärare, som bedriver yrkespedagogisk
försöksverksamhet. Lärare tillerkänd ersättning bör, alltefter lärarens
anställning, tas från förslagsanslaget till driften av centrala resp. lokala
yrkesskolor. Högst fem lärare samtidigt bör kunna åtnjuta sådan ersättning.
En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskurser av den omfattning,
som jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslagit, förutsätter
givetvis en kraftig ökning också av antalet lärare. De sakkunniga
har beräknat, att 1955—1970 cirka 65 lärare för industri-hantverk och cirka
15 för handel skulle behöva utbildas årligen. Läraraspiranterna skulle enligt
de sakkunnigas förslag kunna uppdelas på två kurser per år. Det är
enligt min mening svårt att redan nu förutse det aktuella behovet av nya
lärare för varje år under utbyggnadst iden. För det närmast kommande
budgetåret föreslår jag, att överstyrelsen för yrkesutbildning får medel till
dels två grundläggande yrkespedagogiska kurser om vardera 15 veckor
för sammanlagt 50—60 lärare i industri-hantverk, dels ock två kurser av
samma längd för sammanlagt 25—30 lärare i handelsämnen. Beträffande
den behövliga omfattningen i fortsättningen av såväl den nu angivna kursverksamheten
som övrig yrkeslärarutbildning bör överstyrelsen för varje
år komma med förslag. Jag vill dock förutskicka, att man för de närmaste
åren i regel torde ha anledning att räkna med ungefär samma omfattning,
som föreslås för det kommande budgetåret.
De grundläggande yrkespedagogiska kurserna för lärare i industri-hantverk
och handel tar dels emot personer, som icke tidigare verkat som lärare,
dels personer, som under något eller några år varit anställda som lärare vid
36
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
yrkesskola. Allteftersom fler och fler lärare vid skolorna har fått en grundläggande
lärarutbildning, blir kursernas uppgift mer och mer den att utbilda
personer utan tidigare erfarenhet av lärarverksamhet. Med anledning
av vad handelsutbildningskommittén anfört vill jag framhålla, att det icke är
de grundläggande yrkespedagogiska kurserna utan assistentlärartjänstgöringen,
som är närmast jämförbar med de praktiska lärarkurserna för läroverkslärarna.
Jag kan därför icke tillstyrka, att ersättning får utgå under
den pedagogiska utbildningen i vidare mån än nu sker.
Yrkesutbildningssakkunniga har framhållit, att det i längden icke är
möjligt att bedriva en tillfredsställande utbildning av yrkeslärare utan tillgång
till en särskild övningsskola för ändamålet. De sakkunniga
föreslår, under instämmande från åtskilliga remissinstanser, att en sådan
övningsskola snarast inrättas efter detalj utredning av överstyrelsen för
yrkesutbildning. Jag inser, att en dylik övningsskola i och för sig skulle innebära
en förbättring av yrkeslärarutbildningen, men ser för närvarande ingen
möjlighet att föreslå inrättande av en dylik skola. Överstyrelsen för yrkesutbildning
bör därför inrikta sig på andra lösningar av yrkesläraraspiranternas
övningsundervisning. Hittills har de grundläggande yrkespedagogiska kurserna
varit förlagda till Stockholm. Överstyrelsen bör komma med förslag
till de åtgärder, som kan påkallas om en yrkeslärarutbildning bör förläggas
även till annan ort.
Den skolmässiga yrkesutbildningen för vissa yrken har liten omfattning.
Det är knappast möjligt att intressera affärsmässigt drivna förlag att utge
behövliga läroböcker för undervisningen inom just dessa yrken. Överstyrelsen
för yrkesutbildning bör ha möjlighet att bedriva en viss förlagsverksamhet
för att fylla bristen på läroböcker i dylika fall. Av den
anledningen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslå, att till
överstyrelsens förfogande för budgetåret 1955/56 ställs ett belopp av
50 000 kronor för utarbetande av läroböcker och kompendier för yrkesundervisningen.
Beloppet bör anvisas under anslaget till yrkespedagogisk
reformverksamhet. För att överstyrelsen skall kunna bedriva en dylik förlagsverksamhet
och även i övrigt medverka i inventeringen och framställningen
av behövliga läroböcker krävs, att en särskild tjänst inrättas. Jag
vill därför i enlighet med de sakkunnigas förslag, sådant det närmare utformats
i överstyrelsens remissyttrande, föreslå, att för handhavande av
överstyrelsens förlagsverksamhet från och med budgetåret 1955/56 inrättas
en konsulenttjänst i lönegrad Ce 29.
Vid sidan av den yrkespedagogiska försöksverksamhet, vartill mitt nyss
framställda förslag om ersättning i vissa fall av statsmedel för mistad lön
till lärare kan komma att leda, behövs överstyrelsens medverkan också i
annan yrkespedagogisk reformverksamhet. Bland annat
finns ett stort behov av handledningar för yrkeslärare samt av på yrkesanalyser
grundade undervisningsplaner för de viktigaste yrkena och yrkesområdena.
För sådan verksamhet har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit
en höjning med 25 000 kronor årligen av det nuvarande anslaget till överstyrelsens
yrkespedagogiska reformverksamhet. Ehuru denna verksamhet
är av stort värde, kan jag icke nu tillstyrka någon ytterligare höjning av
anslaget därtill.
Ur anslaget till yrkespedagogisk reformverksamhet bör även kunna utgå
gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens
förfogande. Innan sådana gratifikationer utdelas, bör överstyrel
-
37
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
sen dock utreda och till Kungl. Maj:t avge förslag om formerna för och
den lämpliga storleken av sådana erkännanden.
Frågan om organisationen av överstyrelsens för yrkesutbildning specialbibliotek
föranleder inga förslag från min sida.
Beträffande yrkesutbildningens stadieindelning och behovet av
allmänt teoretiska kompletteringskurser ansluter jag mig helt
till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna synpunkter. De högre yrkesutbildande
skolorna bör så långt möjligt bygga på de kunskaper, som ges i de
grundläggande skolorna. Den praktiska och yrkesteoretiska undervisningen
i dessa skolor bör gå jämsides med en viss allmänbildande undervisning.
Men den allmänbildande undervisningen får mte ges så stor omfattning,
att den blir till förfång för yrkesutbildningen i stället för att vara ett stöd
för denna. Det är uppenbart, att en tillfredsställande rekrytering till 9y
och yrkesskolorna underlättas, om eleverna vet med sig att de på ett så litet
tids- och kostnadskrävande sätt som möjligt senare kan komplettera sin allmänt
teoretiska underbyggnad. De sakkunnigas utredning om kompletteringsbehovet
efter enhetsskolans klass 9y klarlägger den betydande skillnaden
mellan kompletteringar efter 7- eller 8-årig folkskola och efter
enhetsskolan. Studiebegåvade elever, som gått i folkskola, har tämligen lika
förutsättningar för fortsatta studier, under det att sådana elever, som gått
i enhetsskola, kan ha läst inte bara olika kurser utan också olika ämnen.
De sakkunnigas förslag till dels preparandkurser, omfattande ett
flertal ämnen och tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildningsskolor,
dels ämneskurser, omfattande hela kursinnehållet i ett enskilt
ämne för en eller flera klasser på enhetsskolans högstadium, synes mig
båda vara möjliga lösningar av kompletteringsproblemet. Jag delar dock
skolöverstyrelsens uppfattning, att frågan om dessa kompletteringskursers
utformning och organisation kräver närmare utredning. Denna fråga finner
jag vara en lämplig och angelägen uppgift för samarbetsnämnden mellan
de båda centrala skolmyndigheterna och arbetsmarknadsstyrelsen. Till
samarbetsnämnden återkommer jag längre fram i mitt anförande. Jag har
för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt verken att snarast
komma med de förslag, som samarbetsnämndens utredning av frågan kan
föranleda. Jag förutsätter, att man i denna utredning beaktar den bristande
tillgången på lärare i allmänt teoretiska ämnen och de krav man
med anledning därav — liksom också av ekonomiska skäl — maste ställa
på ett relativt högt elevantal i kurserna. Detta kan bland annat leda till
att preparandkurser, tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildningsskolor,
icke kan få komma till stånd i den utsträckning, som överstyrelsen
för yrkesutbildning förordat. Med hänsyn till att jag ansett fragan
böra ytterligare utredas och övervägas inom de berörda verken, är Jag ej
för närvarande beredd att ta ställning till överstyrelsens för yrkesutbildning
framställning om rätt att anordna preparandkurser för inträdessökande
till handelsgymnasierna. Jag iir emellertid icke främmande lör överstyrelsens
synpunkt, att tillrättalagda preparandkurser för eleverna kan medföra
eu önskvärd tidsvinst. I varje fall gäller detta säkerligen lör elever från
folkskolan. Däremot förefaller det mig sannolikt, att änmeskompletteringar
för många elever från enhetsskolan kan vara eu smidigare väg att bredda
den allmänna skolunderbyggnaden.
38
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Slutligen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga uttrycka en
önskan om att yrkesskolmyndigheterna och övriga ansvariga myndigheter
undersöker möjligheterna att i vissa kurser, som nu formellt kräver realexamen
eller motsvarande kunskaper, ta emot elever, som gått i 9y och
sedan skaffat sig praktiska erfarenheter inom ett område. Säkerligen kan
man på det sättet fånga in ett värdefullt elevmaterial, vars väg till fortsatt
utbildning och avancemang bör underlättas, i den mån det är möjligt.
I kurser med sikte på bestämt avgränsade yrken eller arbetsuppgifter, som
ofta snarare kräver omdöme och erfarenhet än djupgående teoretiska kunskaper,
torde det vara möjligt att mot bakgrunden av 9y och en omfattande
praktik meddela de erforderliga kunskaperna.
Samarbete mellan skola och näringsliv
(YS kap. 7)
Yrkesutbildningssakkunniga
De sakkunniga sammanfattar de viktigaste samarbetsformerna för hela
området industri—hantverk, handel och husligt förvärvsarbete i följande
punkter. (YS s. 94—95)
1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både
praktik och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska
utbildningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fortsättningen
komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan
bidrag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med
statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som
mera fullständig grundläggande utbildning.
2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande
utbildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen —
torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning
i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och
den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade
till praktiken.
För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas
vissa åtgärder.
a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande
fältarbete förstärkes. Dessutom är det önskvärt, att utbildningsexperter i
ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisationerna och deras
yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulenterna), såväl de statliga
som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk
utbildning i företagen och för en närmare anknytning av den kompletterande
undervisningen i skola till den praktiska utbildningen på arbetsplatserna.
39
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexperter
(konsulenter) om möjligheterna till kompletterande underv isning
i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt.
c. Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som
lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till pedagogisk
skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller
eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet.
d. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och
skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av
den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste
mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisnmg, som
anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första,
eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör givetvis efter avtalsmässig
uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst
hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst
hälften på fritid. .
e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras^ hantverksmästare
att åta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän
och yrkesteoretisk undervisning.
3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik
och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt
till ett år eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna
utbildningsform kan modifieras pa olika sätt sa att den, da det är lämpligt,
kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan astadkomma,
nämligen
a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under
senare delen av utbildningen;
b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola.
Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan
skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan,
ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen.
4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i
den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt
arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda
centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industii,
framför allt i form av centrala branschskolor.
5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda
företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs
antingen till skolor eller till enskilda företag.
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande.
De frågor, som behandlas i yrkesutbildningssakkunnigas kapitel om samarbetet
mellan skola och näringsliv, löranleder icke några egentliga förslag
från min sida.
40
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
I det följande kommer jag att föreslå en viss förstärkning av överstyrelsens
för yrkesutbildning personal, som jag hoppas skall underlätta ämbetsverkets
arbete med organisatoriska och pedagogiska problem inom yrkesundervisningen
i samarbete med andra berörda instanser.
Jag vill icke lämna, detta avsnitt utan att först uttala min tillfredsställelse
över den positiva inställning, som man på alla håll och i synnerhet
hos arbetsmarknadens huvudorganisationer intagit till samarbetsfrågorna.
De sakkunnigas synpunkter på arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv,
anpassningen av skolarbetet till den praktiska utbildningen i företagen,
lärarrekryteringen och den lämpliga förläggningen av skolarbetet under
dagen och veckan syns mig helt riktiga. Men det ställer stora krav inte bara
pa skolan utan också på näringslivets organisationer och de enskilda företagarna,
om utbildningsverksamheten skall kunna genomföras efter de riktlinjer,
som de sakkunniga uppdragit. Det är därför med stor glädje jag
tagit del av de mycket positiva uttalanden i dessa frågor, som gjorts av
näringslivets olika organisationer med arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i spetsen.
Yrkesutbildningens ledning och administration
(YS kap. 17)
Förslag
Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga betonar sambandet mellan de olika formerna
för yrkesförberedelse, framför allt den förberedande yrkesutbildningen
i klass 9y i enhetsskolan och den egentliga yrkesutbildningen i yrkesskolorna
och i näringslivet. Det fordras ett ingående samarbete mellan berörda
skolmyndigheter pa skilda plan, lokalt och regionalt såväl som centralt,
för att åtgärderna för yrkesutbildningen på bästa sätt skall kunna samordnas
och sambandet mellan yrkesutbildningens olika led tillvaratagas.
De sakkunniga sammanfattar sina synpunkter sålunda (YS s.
240—243):
Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer
tragan om yrkesutbildningens ledning — lokalt, regionalt och centralt —
i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmiinbildande
skola och yrkesutbildning synes böra ersättas av en långtgående
samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och
arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor.
Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter de
sakkunniga en fortsatt tillämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS
1952: 434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning
i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola
och yrkesskola understrykes särskilt liksom också vikten av tillfredsställande
yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis inom och vid sidan av
skolstyrelsen.
41
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolväsendet
inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras
åt denna. Verksamhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med
yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt
bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så
likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att
ligga inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emellertid
såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket
olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i
mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna upp
-
ställas.
Med hänsyn till dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens centrala
ledning och "överstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så
länge relativt begränsade omfattning anser de sakkunniga det lämpligast
att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkesundervisningen
åt mellaninstansen. De sakkunniga föreslår, att mellaninstansens
arbetsuppgifter i fråga om yrkesutbildningen i varje fall tills vidare
begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna
och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av
tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom yrkesskolväsendet
växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur mellaninstansen
arbetar, kan fördelningen av ärenden^ mellan lokal, regional och
central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen.
De sakkunniga förutsätter, att man vid en översyn av överstyrelsens
organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan dessa tre instanser.
En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera
som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbörande
bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna,
bland utbildningsledare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämn
-
dens personal.
Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild representant
för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med
hänsyn till sin allmänna kännedom och helst också praktiska erfarenhet
av yrkesutbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmarknads-
och vrkesutbildningsexpertis bör kunna tillgodoses genom ett expertråd
av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen.
Den centrala ledningen a vyrkes utb il d n i n g c n s o 1 ik
a gren a r. Den princip, som kom till uttryck då överstyrelsen för yrkesutbildning
inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbildningen
för olika områden bry tes ut från fackämbetsyerken och lägges under
ett särskild utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämpning.
De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas inom ett
centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk,
skogsbruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger under
andra ämbetsverk, läggas under överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna
måste dä byggas ut, bland annat med experter representerande även
dessa områden ''såväl bland överstyrelsens ledamöter som bland dess tjänstemän.
Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsårcndena mellan
42
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
. Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande organisationen.
Befattningshavare, kompetenta att medverka i informationsoch
rådgivningsverksamhet ute i skolorna, behövs framför allt inom byråerna
för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och "hantverk
bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en
för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel
bör den pedagogiska verksamheten fördelas mellan byråchefen (handelstekniska
ämnen) och en konsulent för främmande språk, den senare således
en nytillkommande befattningshavare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden
och statistik utrustas med ytterligare personal, så att
det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendets
utbyggnad, som kommer att krävas vare sig en mellaninstans inrättas
eller ej, kan tillgodoses på bästa sätt. De sakkunniga framhåller, att deras
synpunkter beträffande personalbehovet inom överstyrelsen bör beaktas
vid den bebådade översynen av verkets organisation.
Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt
en särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på
olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor.
Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen.
Utformningen av enhetsskolans yrkeslinje kommer att kräva en
samordning inte bara mellan tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningens
olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesutbildningen och ledningen
för den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan
ske pa två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen
med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de
olika tillsynsmyndigheterna inom skolväsendet.
Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för
den allmänbildande skolan, kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt.
Hittills har huvudsakligen förekommit informella underhandskontakter
mellan ämbetsverken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en
fastare organisation, dels genom att respektive föredragande inom tillsynsmyndigheten
(myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i
behandlingen av yrkesutbildningsärenden inom skolöverstyrelsen, dels genom
att man inrättar en för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
gemensam tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för
yrkesvägledningen men knuten till överstyrelsens för yrkesutbildning administrativa
byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även
på annat sätt, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse,
vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när det gäller två så stora
ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter.
En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen
och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och omfattande
utredningar. De sakkunniga förordar därför i varje fall tills vidare en organisation
efter samma principer som den nuvarande men med största möjliga
samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och
mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för
den allmänbildande skolan och för yrkesundervisningen.
A d m i n i s t r a t i o n. I anslutning till skolkommissionens förslag om
statsbidrag till yrkesskolväsendet (SOU 1950:44) föreslår de sakkunniga
vissa förenklingar i yrkesutbildningens administration, bland annat beträf
-
43
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
fande statsbidragsrekvisitioner, lärarbehörighet, redovisning av antal lärartimmar,
fastställande av undervisningsplaner och upprättande av årsredogörelser.
Närmare utredning av dessa frågor föreslås.
Hittillsvarande och planerat fortsatt samarbete mellan
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen
Under år 1954 aktualiserades frågan om ett intensifierat och effektiviserat
samarbete mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen av två företeelser, dels erfarenheterna från
enhetsskolans yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning, dels de
växande ungdomsårskullarna och en befarad ungdomsarbetslöshet. De tre
verken gjorde en gemensam framställning till Kungl. Maj:t, som resulterade
i ett uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av
befarad ungdomsarbetslöshet.
I november 1954 hölls ett sammanträde mellan cheferna för de tre verken,
varvid behandlades bl. a. samarbetet mellan verken i frågor av gemensamt
intresse (främst enhetsskolans organisation och utbyggnad) samt
åtgärder till motverkande av en befarad ungdomsarbetslöshet. Verkschefernas
synpunkter och beslut beträffande dessa båda frågor återgavs i protokoll
från sammanträdet på följande sätt.
§ 3.
Samarbetet mellan verken i frågor om enhetsskolans konstruktion och
■utbyggande och andra frågor av gemensamt intresse. Erinrades att skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen i konsulenterna för yrkesvägledning
hade ett värdefullt kontaktorgan. Vidare erinrades att skolöverstyrelsen
i sitt yttrande över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande förordat
inrättandet av en för verken gemensam konsulenttjänst, vars innehavare
kunde förmedla kontakten mellan de båda verken. Även denna
anordning befanns vara av den största betydelse för att trygga ett effektivt
samarbete.
Efter överläggning beslöts följande:
1. För behandling av frågor av större vikt och gemensamt intresse för
de tre verken bör de tre verkscheferna då och då sammanträffa för överläggning
i närvaro av de experter i verken, som behöver medverka i varje
särskilt fall. Sammanträdena organiseras på samma sätt som de överläggningar,
vilka äger rum mellan cheferna för medicinalstyrelsen, socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen.
2. Till förberedande av verkschefsmötena och för handläggning av vissa
viktigare löpande frågor av gemensam natur inrättas ett samarbetsorgan,
samarbetsnämnden för yrkesutbildning och arbetsförmedling, sammansatt
av de befattningshavare, som för varje verk utses av verkschefen. Detta
organ sammanträder så ofta så erfordras och har till första uppgift att
kartlägga de närmast aktuella samarbetsfrågorna och föreslå ev. åtgärder
44
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
till samordning av verkens arbete i dessa frågor. Detaljarbete utföres på
vanligt sätt inom de olika verken.
I nämndens sammanträden deltager de experter från de skilda verken,
som behövs för frågornas bedömning. Som ordförande tjänstgör den i tjänsten
äldste ledamoten. Sekreterare i nämnden utses av denne.
3. Det löpande samarbetet i övrigt mellan de tre verken — vid sidan av
den kontakt, som även i fortsättningen sker mellan verkens chefer och
befattningshavare — ombesörjes av förutnämnda konsulenter.
Det anmäldes, att som ledamöter i nämnden komme att för skolöverstyrelsen
ingå undervisningsrådet Beskow, för arbetsmarknadsstyrelsen
överdirektören Curtman, så länge denne vore i tjänst, och byråchefen Neymark
samt för överstyrelsen för yrkesutbildning byrådirektören Gårdstedt.
§ 4.
Behandlades frågan om verkens åtgärder i anledning av Kungl. Maj:ts
uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av befarad
ungdomsarbetslöshet.
Det beslöts, att kontakt mellan verken i denna fråga borde ombesörjas
av den förutnämnda nämnden, i vilken vid handläggningen av dessa frågor
komme. att från skolöverstyrelsen som ledamöter ingå ytterligare två undervisningsråd.
Nämnden skulle omedelbart verkställa en inventering av arbetsuppgifterna
på detta område och överväga närmast ifrågakommande åtgärder.
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande,
Genom införandet av yrkesutbildning som ett led i den obligatoriska
skolans undervisning har, som yrkesutbildningssakkunniga påpekar, frågan
om yrkesutbildningens ledning lokalt, regionalt och centralt kommit i ett
annat läge än hittills. Den framväxande 9-åriga skolan gör det nödvändigt
med nya eller ändrade bestämmelser i mer än ett avseende. Ännu har man
emellertid alltför begränsad erfarenhet av de organisatoriska och administrativa
problem, som skolreformen och den närmare anknytningen mellan
allmänbildande skola och yrkesskola kommer att medföra, för att några
mera definitiva åtgärder skulle kunna vidtagas. De förslag, jag nu framlägger
i dessa^ frågor, gäller åtgärder, som jag i det aktuella läget anser
lämpliga för åstadkommande av nödvändiga förbättringar och förstärkningar.
De innebär emellertid inte, att jag på någon punkt tagit slutlig
ställning till frågan om yrkesutbildningens ledning eller samarbetet mellan
de berörda ämbetsverken.
I fråga om den lokala ledningen av främst enhetsskolan och
yrkesskolan vill jag erinra om att jag redan till årets riksdag framlagt proposition
om förlängd giltighet till och med den 30 juni 1957 av den särskilda
skolstyrelselagen (SFS 1952:434). När skolstyrelseutredningen avslutat
sitt arbete, har jag för avsikt att lägga fram mera definitiva förslag om
skolväsendets lokala ledning, varvid också yrkesskolans ledning kommer
att behandlas.
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
45
Även till yrkesskolväsendets regionala le d n i n g får jag anledning
återkomma i samband med skolstyrelseutredningens väntade betänkande.
Yrkesutbildningens centrala ledning är, som yrkesutbildningssakkunniga
framhåller, för närvarande splittrad pa ett stort antal olika
ämbetsverk, som i sin tur sorterar under skilda departement. De sakkunniga
förordar en starkare koncentration enligt den princip, som kom till uttryck,
då överstyrelsen för yrkesutbildning inrättades. Principen innebär
som bekant, att ledningen av yrkesutbildningen för olika näringsgrenar
förs samman i ett gemensamt ämbetsverk.
Ett mycket stort antal remissinstanser har påyrkat snar utredning av
yrkesutbildningens centrala ledning i syfte att åstadkomma^ större enhetlighet
och bättre samarbete. 1952 års riksdag begärde också en dylik utredning.
Enligt min mening är tiden nu inne för en förutsättningslös utredning
av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen. \ id
denna bör undersökas fördelar och nackdelar med en koncentration till ett
ämbetsverk av den centrala ledningen av alla yrkesutbildningens olika
grenar. Befinnes fördelarna härav överväga, bör den lämpligaste organisationen
av detta ämbetsverk och dess nödvändiga personalbehov utredas.
Befinnes den centrala ledningen alltfort böra vara uppdelad på flera ämbetsverk,
bör undersökas, hur denna uppdelning lämpligast bör göras.
Även vid detta alternativ kan nämligen en viss koncentration vara lämplig.
Vilketdera alternativet, som än befinnes ha de största fördelarna, blir
dock en viktig fråga för utredningen att beakta, hur samarbetet mellan
å ena sidan tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen
och å den andra de berörda fackämbetsverken och skolöverstyrelsen
skall ordnas. Jag ämnar med det snaraste anhålla om Kungl.
Maj:ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa denna
utredning. Skulle — såsom i annat sammanhang ifrågasatts — en särskild
sakkunnigutredning igångsättas rörande vissa yrkesutbildningsproblem på
jordbrukets område, förutsätter jag, att ett erforderligt samarbete och
samråd skall ske mellan de båda utredningarna på de områden, som kan
vara gemensamma.
Med hänsyn till den kommande utredningen liksom till de ännu mycket
begränsade erfarenheterna av försöksverksamheten anser jag det för närvarande
icke möjligt att föreslå några mera betydande förändringar inom
överstyrelsen för Yrkesutbildning. Yrkesskolväsendets utveckling under de
år som förflutit sedan tillkomsten av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen
har emellertid medfört en avsevärd ökning av överstyrelsens
åligganden och det ansvar, som verkschefen har att bära. Jag anser det
därför nödvändigt att redan från och med budgetåret 1955/56 föreslå
vissa förstärkningar inom verket. Till detalj behandlingen av dessa förslag
återkommer jag i samband med mina anslagsåskanden för nästa budgetår.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att yrkesutbildningsfrågorna
skulle uppdras åt en särskild föredragande inom departementet. Jag är icke
beredd att tillstyrka detta förslag.
Samarbetet i fråga om yrkesförberedelsen i och efter enhetsskolan
mellan skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen for
yrkesutbildning är en Iråga, som icke kan ställas pa framtiden, hörsöken
46
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
med den 9-åriga enhetsskolan och den även i andra sammanhang allt vanligare
anknytningen mellan yrkesskola och allmänbildande skola kräver
med nödvändighet fastare former än hittills för samarbetet mellan de tre
verken.
De åtgärder, som cheferna för skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit för att organisera ett
kontinuerligt samarbete mellan de tre verken och som jag tidigare redogjort
för, synes mig väl värda att ta fasta på. Jag är för min del beredd
att stödja och underlätta detta samarbete genom att föreslå inrättande
av en tjänst av det slag, som yrkesutbildningssakkunniga förordat, alltså
en gemensam tjänst för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
med tjänsten placerad i det förstnämnda verket. Jag anser det nödvändigt,
att innehavaren av tjänsten får en sådan ställning, att vederbörande
i skilda sammanhang kan delta i plena och andra överläggningar
inom de båda verken. Jag föreslår, att för ändamålet inrättas en tjänst
som förste byråsekreterare i Ce 29. Tjänsten bör knytas till överstyrelsens
för yrkesutbildning första (administrativa) byrå. Innehavaren av tjänsten
bör ha allsidig kännedom om skol- och yrkesutbildningsfrågor samt grundlig
erfarenhet av administrativt arbete. Vederbörandes främsta uppgift bör
vara att enligt direktiv av vederbörande verkschefer utföra det praktiska
arbetet med samordningen av de tre verkens åtgärder i fråga om yrkesvägledning
och förberedande yrkesutbildning i enhetsskolan och folkskolan
samt den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut.
Jag har icke ansett det nödvändigt att föreskriva någon viss formell kompetens
för tjänstens innehavare. Men genom placeringen på överstyrelsens
första byrå har jag önskat understryka, att större avseende bör fästas vid
administrativa än vid tekniska meriter. Bland de åtgärder, som verkscheferna
vidtagit för att stärka samarbetet mellan verken, är tillsättandet av
en nämnd bestående av en ledamot från vartdera av de tre verken. Jag anser
det lämpligt, att i den föreslagne förste byråsekreterarens tjänsteåligganden
ingår uppdraget som sekreterare i denna nämnd.
Statsbidrag till yrkesutbildningen
(YS kap. 18)
Gällande bestämmelser
Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till driften
dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5: 75 kronor per lärartimme,
dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och
förbrukning av undervisningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärarlöner
utgå med i princip 100 procent, dock högst 8: 63 kronor per lärartimme,
och till materiel med 2/s av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder
gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de
olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete).
Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsningar med 12: 50 kronor
då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning, och 25 kronor,
då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i investeringsbidrag
50 procent (i vissa fall 2/s) av de godkända kostnaderna för
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
47
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Vid inbyggda
verkstadsskolor utgår statsbidrag endast till lärarlöner, varvid de kommunala
grunderna tillämpas.
Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften
dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte
visst tilläggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och år till
övriga kostnader, vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycksfallsförsäkring.
Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av
de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt 9/io av kostnaderna
för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Till elevhem
vid centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag med 50 procent av de
godkända kostnaderna. Till riksskolor utgår statsbidrag i vissa fall efter
de grunder, som gäller för kommunala eller centrala yrkesskolor, i andra
fall efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
Till statsbidragsberättigade enskilda skolor utgår statsbidrag i vissa fall
efter samma grunder, som gäller för kommunala yrkesskolor. I andra fall
utgår statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
Statsbidrag till främjande av praktisk utbildning av lärlingar hos hantverksmästare
utgår med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor
efter första utbildningsåret, med 200 kronor efter andra utbildningsåret
och med 300 kronor efter utbildningstidens slut. Under innevarande budgetår
får beviljas högst 375 bidrag. Statsbidrag kan också på vissa villkor
utgå till mästare, som antar lärling vilken fått utbildning vid verkstadsskola
under högst två år. Vidare utgår statsbidrag till lärlingsombud för
kontroll av lärlingens utbildning med 20 kronor per lärling och år. Om
ombudet är bosatt på annan ort utgår även reseersättning samt traktamente
med 10 kronor per dag för resor i den omfattning överstyrelsen för
yrkesutbildning bestämmer.
Yrkesutbildningssakkunniga
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit en betydande höjning av
statsbidraget till yrkesutbildningen och i samband därmed en omläggning
av statsbidragssystemet i syfte att uppnå större enkelhet i administrationen
och större rättvisa mellan kurser för olika näringsgrenar.
De sakkunnigas förslag går i korthet ut på att samla de skilda bidragen
till driften av skolor och kurser till enhetliga klumpbidrag, att fritt
disponeras av huvudmannen. I fråga om investeringsbidrag till
byggnader anknyter man till de bestämmelser, som gäller eller kan komma
att gälla för folkskolväsendet, och föreslår, att samma villkor skall gälla
för statsbidrag till byggnader för yrkesskolväsendet. I fråga om statsbidrag
till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel anknyter de
sakkunniga till för yrkesskolväsendet nu gällande system men föreslår vissa
ändringar i bidragsprocenten.
De sakkunniga framhåller, att ett statligt avlöningsrcglemente för yrkeslärare
skulle bidra att höja kraven på lärarnas kompetens och därmed
förbättra undervisningen vid yrkesskolorna. Man hemställer därför, att
48
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta
ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. (YS sid.
246.)
I avsaknad av ett avlöningsreglemente bygger de sakkunniga sina förslag
till statsbidrag på en samlad kostnad per avdelning för heltidskurserna, per
timme för deltidskurserna.
Syftet med de av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna statsbidragsgrunderna
är enligt uttalanden av de sakkunniga att
a) ge yrkesskolorna i möjligaste mån samma ekonomiska villkor som de
allmänbildande skolorna;
b) stimulera till en normalisering av yrkeslärarnas löner, som småningom
skall kunna leda fram till ett statligt avlöningsreglemente — redan nu tilllämpas
på åtskilliga orter kommunala avlöningsreglementen för yrkeslärare;
c)
åstadkomma i möjligaste mån samma driftskostnader för huvudmannen
oavsett vilket slag av kurs som inrättas, detta för att främja en ändamålsenlig
utbyggnad av yrkesundervisningen med hänsyn till behovet utan
sidoblickar på kostnaderna för det ena eller det andra slaget av utbildning;
d) förenkla bidragssystemet och minska såväl huvudmännens som tillsynsmyndighetens
och övriga berörda myndigheters arbete med rekvisition,
beviljande och kontroll av statsbidragen.
De sakkunniga föreslår statsbidrag enligt nedanstående,
1. Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och
centrala yrkesskolor med viss procent på en för varje näringsgren beräknad
normalkostnad enligt följande:
a) industri och hantverk (kurser med övervägande praktiskt yrkesarbete)
70 procent av 40 000 kr., dvs. 28 000 kr. per år och avdelning;
b) handel och andra övervägande teoretiskt betonade kurser 60 procent
av 30 000 kr., dvs. 18 000 kr. per år och avdelning;
c) husligt arbete 52 procent av 25 000 kr., dvs. 13 000 kr. per år och avdelning;
d)
specialkurser, terminskurser och hantverkskurser med viss proportionell
del resp. -^-J av statsbidraget till heltidskurser.
Bidraget avses i samtliga fall gälla såväl lärarlöner som materiel, administration
och andra omkostnader och föreslås utgå lika för lokala och centrala
skolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall kunna fastställa lägre
statsbidragsbelopp än de föreslagna, om de verkliga kostnaderna väsentligt
understiger den beräknade normalkostnaden. Statsbidrag efter de grunder,
som gäller för heltidskurser, skall också kunna utgå till deltidskurser, som
anordnas så att de för läraren medför full tjänstgöring av samma slag och
omfattning som i heltidskurs. Normalkostnaden skall varje år fastställas
av Kungl. Maj:t medan procenttalen anges i statsbidragskungörelsen. (YS
sid. 252—254.)
2. Statsbidrag till driften av deltidskurser med 8 resp. 12
kr. per timme. Det högre bidraget avses främst utgå för kurser med adjunktskompetenta
lärare eller kurser med särskilt höga materielkostnader,
49
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
t. ex. svetskurser. Tillsynsmyndigheten skall äga avgöra om det högre eller
lägre bidraget skall utgå. Tillsynsmyndigheten skall också kunna fastställa
lägre statsbidrag än 8 kr., om de verkliga kostnaderna vid någon skola skulle
komma att bli särskilt låga. Bidragsbeloppen skall ändras av Kungl.
Maj:t i samband med ändring av normalkostnaderna för heltidskurser. (YS
sid. 256.)
3. Statsbidrag till driften av riksskolor med 80 procent eller mera
av de godkända kostnaderna. (YS sid. 257)
4. Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor
med för
a) industri och hantverk samt handel 15 000 respektive 12 000 kr. per år
och avdelning beroende på om skolan svarar för både praktisk och teoretisk
undervisning eller endast för den praktiska;
b) husligt arbete 11 000 resp. 9 000 kr. per år och avdelning beroende på
om skolan svarar för både praktisk och teoretisk undervisning eller endast
för den praktiska. (YS sid. 258.)
5. Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare
med 2 500 kr., utbetalade med 1 200 kr. ef ter första utbildningsåret,
800 kr. efter andra och 5 00 kr. ef ter sista utbildningsåret. Bidraget förknippas
med skyldighet för mästaren att ge ledighet för deltagande i skola
under betald arbetstid lägst 320, högst 480 timmar (eller lägst 40, högst 60
arbetsdagar) under loppet av de tre första utbildningsåren eller också på
annat sätt, t. ex. genom handledning vid korrespondensstudier, ombesörja
att lärlingen inhämtar den till yrket hörande teorikursen. (YS sid. 259—
260.)
6. Studiebidrag till lärlingar, som får utbildning hos hantverksmästare
utom lärlingens hemort, med 50 kr. per månad under det första
utbildningsåret. Studiebidraget föreslås utgå på samma sätt som sådant
bidrag till elever i yrkesskolor och således icke behovsprövas. Det är ej
avsett som en löneförmån utan som ett bidrag till de merkostnader lärlingen
åsamkas genom att han inte kan bo hemma. (YS sid. 261.)
7. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslok
a 1 e r för yrkesskolväsendet samt till inredning och inventarier i sådana
lokaler enligt samma grunder som för folkskolväsendet, alltså beräknat efter
skatteunderlag. Samma bidragsgrunder föreslås gälla centrala och lokala
skolor. (YS sid. 261—262.)
8. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel med 75 procent av de godkända kostnaderna,
lika för centrala och lokala skolor. (YS sid. 262.)
9. Statsbidrag till inrättande av elevhem med 6 500 kr. per elevplats,
dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. (YS sid. 263.)
Departementschefen.
Departementschefen har i statsbidragsfrågan anfört följande.
I korthet kan yrkesutbildningssakkunnigas huvudförslag i fråga om statens
bidrag till yrkesutbildningen karakteriseras så: 1. väsentligt ökat statsbidrag
till driftkostnader; 2. införande av byggnadsbidrag i samtliga skol
4
— Bihan g till riksdagens protokoll 1055. 6 sand. Nr 138
50
Statsutskottets utlåtande nr 188 år 1955
former inom yrkesutbildningen; 3. betydande förenkling av statsbidragssystemet
när det gäller driftbidrag.
... ^ om kyggnadsbidragen innebär de sakkunnigas förslag en direkt
jämställdhet med folkskoleväsendet. I fråga om driftbidragen innebär förslaget
för de lokala skolorna i stort en fördubbling av statens bidrag, så att
detta skulle komma att täcka ungefär två tredjedelar av driftkostnaderna
i heltidskurserna mot för närvarande ungefär en tredjedel.
Jag är ense med de sakkunniga om att staten i större utsträckning än
för närvarande bör stödja yrkesutbildningen. Denna utbildningsgrens betydelse
har vuxit kraftigt under de sistförflutna decennierna och kommer
att växa än kraftigare under det närmast kommande. Då yrkesutbildningen
icke är och ej heller avses bli obligatorisk, och då den yrkesutbildning, varom
nu är fråga, icke föreslås bli statlig till någon deh har staten här icke
samma reglerande möjligheter som inom det allmänbildande skolväsendet.
Pa yrkesutbildningens område verkar staten främst genom sin bidragsgivning.
Jag förordar, att denna bidragsgivning från och med nästa budgetår
ökas i betydande omfattning.
Som jag nyss erinrat innebär de sakkunnigas förslag dels väsentlig ökning
av gällande driftbidrag i samband med omläggning av bidragssystemet och
dels en nyhet i form av byggnadsbidrag till alla yrkesskolor. Jag är medveten
om att vissa skäl talar för att staten skall deltaga i de engångsutgifter som
byggandet av nya yrkesskolor medför. Staten ger för närvarande bidrag
till byggandet av centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. Dessutom
utgar statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
inom hela yrkesutbildningen. Att märka är å andra sidan, att
staten hittills icke medgivit statsbidrag till primärkommuner för skolbyggnader
i skolformer, som ligger ovanför folkskolan. Jag har vidare vid mitt
övervägande av de sakkunnigas förslag icke kunnat undgå att finna, att
den föreslagna väsentliga ökningen av driftbidragen i det långa loppet
måste verka mer befrämjande på yrkesutbildningen och även i de flesta
fall vara av väsentligt större finansiell betydelse för huvudmännen än engångsbidrag
till byggnader. I nuvarande läge med stark expansion av kommunernas
byggnadsinvesteringar inom en mångfald områden synes man ej
heller böra överskatta behovet av statsbidrag för att önskvärda investeringar
skall göras också på yrkesutbildningens område. Jag är efter dessa
överväganden beredd tillstyrka en höjning av de statliga driftbidragen till
yrkesutbildningen till i huvudsak den av de sakkunniga föreslagna nivån,
men anser mig icke kunna tillstyrka införande av nya former av investeringsbidrag.
Hittills gällande regler för statliga byggnadsbidrag till yrkesskolor
bör alltså gälla även i fortsättningen.
I likhet med yrkesutbildningssakkunniga finner jag en förenkling av
statsbidragssystemet, i vad det gäller driftbidragen till yrkesutbildningen,
synnerligen önskvärd. Jag finner en dylik förenkling i längden nödvändig,
om icke den centrala förvaltningen av yrkesutbildningen skall bli alltför
tung. Även med det statsbidrag, som jag i det följande kommer att föreslå,
blir huvudmännens ekonomiska åtagande så betydande, att de borgar för
en ändamålsenlig användning av tilldelade medel och en grundlig prövning
av eventuella nya åtaganden i form av nya eller utökade kurser.
Soni jag nyss anfört kan jag beträffande storleken av statens engagemang
i huvudsak ansluta mig till det av de sakkunniga föreslagna syste
-
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1953
51
met för statliga driftbidrag. Jag anser dock, att vissa invändningar, som
framkommit i remissyttrandena, är av den art, att hänsyn bör tas till dem.
I synnerhet gäller detta de betänkligheter, som anförts mot förslaget att
frångå det nu tillämpade systemet med särskilt statsbidrag till lärarlöner
vid de centrala verkstadsskolorna. Mina överväganden har lett till att jag
för lieltidsundervisning vid såväl lokala som centrala yrkesskolor vill
föreslå ett bidragssystem, som utgör en kombination av det som nu tillämpas
vid de centrala verkstadsskolorna och det som de sakkunniga föreslagit.
Sedan jag nu angivit min principiella inställning till de sakkunnigas huvudförslag,
vill jag i det följande punkt för punkt redovisa mitt ställningstagande
till de sakkunnigas olika förslag och börjar därvid med de två
största driftbidragsposterna, nämligen bidrag till driften av centrala och
lokala yrkesskolor.
Till driften av heltidsavdelningar vid c e n t r a 1 a yrkesskolo r föreslår
jag i princip statsbidrag med dels 100 procent av lönerna till lärare,
dels ett visst belopp till övriga kostnader. Detta senare bidrag bör, i den
mån avdelningar inrättas för andra områden än industri-hantverk, bli olika
för olika näringsgrenar. Bidraget till övriga kostnader skall ersätta de skilda
bidrag, som nu utgår till centrala verkstadsskolor och sjömansskolor för
nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel, underhåll och
förbrukning av undervisningsmateriel, förbrukning av svetsmateriel, sjukvård,
olycksfallsförsäkring och övriga kostnader. Bidraget har beräknats
med ledning av de verkliga kostnaderna vid ett antal skolor. Det bör för
de centrala verkstadsskolornas del utgå med ett sådant belopp, att de hittills
inrättade skolorna icke skall komma att tillerkännas lägre bidrag än
enligt de nu gällande grunderna, så som de kan verka i gynnsammaste fall.
Härigenom kan vissa skolor ibland få högre bidrag än de nu i allmänhet
har. Vid centrala verkstadsskolor bör statsbidrag utom till lärarlöner också,
såsom nu är fallet, utgå till rektorslön. Till centrala yrkesskolor för andra
näringsgrenar än industri och hantverk synes med hänsyn till skolornas
storlek statsbidrag till hel rektorslön ej böra utgå. För att dessa skolor
skall få något bidrag till anställande av rektor, bär jag emellertid i bidraget
till övriga kostnader räknat in ett visst belopp till arvode åt rektor. Bidrag
till sjömansskolor bör utgå efter grunderna för centrala industri- och hantverkskurser
av verkstadsskoltyp, dock att bidrag ej bör utgå till rektorslön
annat än i den mån rektor bestrider undervisning vid skolan.
I detta sammanhang vill jag också ta upp en fråga, som icke berörts av
de sakkunniga. För närvarande finns vid två centrala verkstadsskolor anställda
särskilda ämneslärare, som bestrider viss del av den yrkesteoretiska
undervisningen. Statsbidrag till dessa lärares lön utgår med samma belopp
som till yrkeslärare, men ämneslärarna tjänstgör endast 35 veckor mot
yrkeslärarnas 46. Deras tjänstgöringsskyldighet per vecka är omräknad
efter de grunder, som gäller för omräkning av yrkespraktik till yrkesteori,
dvs. en timme yrkesteoretisk undervisning motsvarar IV2 timme yrkespraktik.
Ifrågavarande ämneslärare har således 30 timmars tjänstgöringsskyldighet
per vecka. I maj 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning eu
framställning om rätt för centrala verkstadsskolan i Karlskrona att lä anställa
särskilda ämneslärare för yrkesteoretisk undervisning. Ämneslärare
av detta slag har oj kunnat anställas utan riksdagens medgivande. Frågan
52 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
står därför ännu öppen för Karlskronaskolans del. Jag har redan föreslagit,
att samma läsår i regel skall gälla för yrkesteori och yrkespraktik. Som en
konsekvens härav vill jag föreslå, att centrala verkstadsskolor, som så önskar,
skall ha rätt att anställa särskilda lärare för den del av den yrkesteoretiska
undervisningen, som icke kan bestridas av yrkeslärare. Sådana särskilda
ämneslärare skall ha minst 39 veckors arbetsår och samma tjänstgöringsskyldighet
per vecka som yrkeslärare, dock att en timme yrkesteoretisk
undervisning skall anses motsvara 1 % timme yrkespraktik, varför
de skall anses ha full tjänstgöring, då deras undervisning omfattar 30 veckotimmar
yrkesteori. Statsbidrag till ämneslärarnas lön bör utgå efter samma
löneklasser, som gäller för yrkeslärare vid centrala verkstadsskolor.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att förmånligare grunder
skulle kunna tillämpas för vissa övervägande teoretiska industri- och hantverksgrenar,
t. ex. de så kallade kommunala tekniska skolorna med heltidsundervisning
(Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik). Dessa skolor
fungerar som centrala skolor och har i regel ett avsevärt större rekryteringsområde
än de centrala verkstadsskolorna. Till Hässleholms tekniska
skola utgår redan nu ett högre bidrag än det som i regel gäller för kommunala
yrkesskolor. Jag föreslår, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens
medgivande att i avbidan på de förslag, som tekniska skolutredningen
kan komma att framlägga, meddela statsbidrag till heltidskurser vid kommunala
tekniska skolor efter de grunder, som föreslås gälla för centrala
handelskurser och andra övervägande teoretiska heltidskurser. I avsaknad
av lönebestämmelser för lärare vid de tekniska skolorna bör statsbidrag
till lärarlöner tills vidare beräknas efter löneklass 26 för 1 Vs lärare
per avdelning. Detta förslag bygger på samma beräkningsgrund som jag
på grundval av de sakkunnigas förslag kommit fram till för handelskurser
vid lokala yrkesskolor. Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag,
har jag för avsikt att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning att
ompröva elevavgifterna vid ifrågavarande tekniska skolor i syfte att om
möjligt fastställa lägre avgifter än de nu gällande. — Jag har redan tidigare
framhållit, att centrala bidragsgrunder bör gälla för centrala hantverkskurser.
Också i detta fall bör utgångspunkten —i enlighet med de sakkunnigas
förslag — vara det årliga bidraget till teoretiska heltidskurser. Lönekostnaden
bör beräknas efter V/>, lärare per avdelning i löneklass 26. Bidraget
bör utgå med det antal 39-delar av årsbidraget, som hantverkskursen
omfattar veckor.
Till heltidsavdelningar vid lokala yrkesskolor föreslår
jag statsbidrag med dels 78 procent av en beräknad normallönekostnad,
dels visst belopp till övriga kostnader, olika för olika näringsgrenar. Jag
vill ej ta ställning till eller söka påverka lönerna vid yrkesskolorna. Det
statsbidragssystem, som jag — bland annat med ledning av rådande bestämmelser
vid de centrala verkstadsskolorna — nu föreslår, bygger på en
viss normallönekostnad per avdelning. Vid beräkningen av denna normallön
utgår jag från i stort sett samma löneklasser, som de sakkunniga ansett
sig böra göra, men vill betona att jag icke därigenom tagit någon ställning
till vilka lönegrader, som bör anses rimliga för olika lärarkategorier.
De sakkunniga räknade med ld/o lärare per avdelning. Undersökningar och
uppskattningar, som företagits inom departementet, leder emellertid till
1 Vs lärare som en mera korrekt avrundning än 1U lärare. I vissa avdelningar
kan visserligen detta tal bli väl lågt genom elevernas uppdelning
53
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
på skilda ämnen eller i grupper. Men felet torde till stor del uppvägas av
möjligheterna till samundervisning i andra fall. I avdelningar för industri
och hantverk beräknar jag lönen efter löneklass 23. För handel och andra
övervägande teoretiska heltidskurser har jag stannat för löneklass 26 som
ett lämpligt medeltal vid beräkningen av normallönekostnaden. För lärare
i husligt arbete beräknar jag, med utgångspunkt från de löneklasser, som
gäller för ordinarie lärare i hushållsgöromål i olika.skolformer, löneklass 22.
Den beräknade normallönekostnaden per avdelning utgör således för industri
och hantverkskurser av verkstadsskoltyp 1 Vs X löneklass 23, för
handelskurser och andra övervägande teoretiska heltidskurser 1 Vs X löneklass
26 och för husligt arbete 1 Vs X löneklass 22. Lönebidraget bör ortsgruppsgraderas.
# .
Bidraget till övriga kostnader beräknar jag med ledning av de nuvarande
kostnaderna för undervisningsmateriel. Det bör dels ersätta de nuvarande
bidragen till stadigvarande undervisningsmateriel samt till underhåll
och förbrukning av undervisningsmateriel, dels utgöra bidrag till vissa
administrationskostnader.
Mina förslag till s t a t s b i d r ag s gr u n d e r for heltidskurser
vid centrala och lokala yrkesskolor kan sammanfattas på följande
sätt.
a) Centrala yrkesskolor:
kurser för industri och hantverk av verkstadsskoltyp
m. m.
lärare ................................J 100 % av utgående löner
övriga kostnader ...................... 8 000 kronor per år
kurser för handel och andra övervägande teoretiska
kurser
lärare ................................ 100 % av utgående loner
övriga kostnader ...................... 1 500 kronor per år
kurser för husligt arbete
lärare ................................ 100 % av utgående loner
övriga kostnader ...................... 2 000 kronor per ar
I ortsgrupp 3 kommer de utgående bidragen per år och avdelning att
bli i avrundade tal för
industri och hantverk m. m....... 28 000 kronor
handel och andra övervägande
teoretiska kurser.............. 23 000 »
husligt arbete .................. 19 000 »
b) Lokala yrkesskolor:
kurser för industri och hantverk av verkstadsskoltyp
lärare
................................
övriga kostnader ......................
kurser för handel och andra övervägande
teoretiska kurser
lärare ................................
övriga kostnader ......................
78 % av lönen för 1%
lärare i löneklass 23
8 000 kronor per år
78 % av lönen för 1%
lärare i löneklass 26
1 000 kronor per år
54
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
kurser för husligt arbete
lärare ................................ 78 % av lönen för IV3
lärare i löneklass 22
övriga kostnader ...................... 1 500 kronor per år
I ortsgrupp 3 kommer de utgående bidragen per år och avdelning att bli
i avrundade tal för
industri och hantverk............ 22 000 kronor
handel och andra övervägande
teoretiska kurser.............. 18 000 »
husligt arbete .................. 15 000 »
Statsbidraget till specialkurser och terminskurser bör i enlighet med de
sakkunnigas förslag utgå med det antal 39-delar eller 42-delar av statsbidraget
till heltidskurs, som kursen omfattar veckor. Huruvida man vid
beräkningen av statsbidraget skall utgå från 39 eller 42 veckors läsår, får
avgöras av tillsynsmyndigheten med hänsyn till kursens karaktär av övervägande
praktisk eller övervägande teoretisk utbildning.
Det framgår av det anförda, att de föreslagna driftbidragen är avsedda
att ersätta samtliga nu utgående bidrag till driften av centrala verkstadsskolor
och kommunala yrkesskolor. Övriga statsbidrag gäller investeringar
vid inrättande av nya avdelningar. Jag återkommer senare till dessa bidrag.
I detta sammanhang vill jag dock anföra, att jag i likhet med de sakkunniga
anser, att bidrag efter samma grunder, som nu gäller för inköp av första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, skall kunna utgå
vid inköp av ny materiel till redan befintliga avdelningar, då inköpet föranleds
av en omläggning eller utvidgning av undervisningen. Det bör ankomma
på tillsynsmyndigheten att inom ramen för förslagsanslaget till bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor bevilja bidrag till nyss
nämnda inköp, dock med för nästa budgetår sammanlagt högst 100 000
kronor.
Vid den årliga ekonomiska redovisningen måste de lokala yrkesskolorna
i fortsättningen som en särskild post redovisa löner till lärare i heltidskurser.
Om statsbidraget till lärarlöner i samtliga heltidsavdelningar vid en
skola sammanlagt skulle överstiga 78 procent av de verkligen utbetalade
lönerna, skall bidraget justeras så, att det kommer att motsvara 78 procent
av lönekostnaderna i heltidsavdelningarna. Bidraget till övriga kostnader
behöver enligt min mening ej granskas eller justeras i efterhand.
Som villkor för att statsbidrag till heltidsavdelningar efter de grunder
jag nu föreslagit skall kunna utgå bör — utöver de allmänna villkoren beträffande
undervisningens ordnande, lärarnas kompetens samt beskaffenheten
av lokaler och undervisningsmateriel — gälla, dels att de regler för
läsår och arbetsvecka tillämpas, som jag i det föregående föreslagit, dels
att vederbörande avdelning vid igångsättandet har lägst det antal elever,
som angivits i kungl. brev den 20 juni 1945 med senare ändringar.
Om de föreslagna grunderna för statsbidrag till heltidskurser vid lokala
yrkesskolor vinner riksdagens bifall, kommer statsbidraget till sådana enskilda
skolor, som åtnjuter statsbidrag efter samma grunder som
kommunala yrkesskolor, automatiskt att utgå efter de nya grunderna. Jag
vill föreslå Kungl. Maj:t att begära riksdagens bemyndigande att företa
en motsvarande höjning av statsbidraget till de enskilda yrkesskolor, vilka
55
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
åtnjuter statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grunder.
Statsbidrag till samtliga enskilda yrkesskolor skall utgå ur förslagsanslaget
till bidrag till driften av lokala yrkesskolor.
Jag anser i likhet med de sakkunniga, att ett visst tillag g sbidrag bör
kunna utgå, då allmänbildande undervisning av det slag, som meddelas i
klass 9y, anordnas för skolpliktiga elever från enhetsskolan, vilka fullgör
det nionde skolåret helt i yrkesskola. Detta bidrag bör avvägas så att det
täcker skillnaden mellan det till avdelningen regelmässigt utgående bidraget,
beräknat per veckotimme efter timtaxan, och 100 procent av timarvodet
efter TA 21. Detta tilläggsbidrag bör vara så enkelt beräknat som
möjligt. Jag föreslår därför, att det icke ortsgruppsgraderas utan utgår
med ett fast belopp, motsvarande medelskillnaden mellan normallönebidraget
i ortsgrupp 3 och timarvodet efter TA 21 i samma ortsgrupp. Med
utgångspunkt i vad jag sålunda förordat föreslår jag, att för allmänbildande
undervisning av nyssnämnt slag i kurser för industri-hantverk och
husligt arbete vid centrala yrkesskolor samt i andra fall, da bidrag i kurser
av nu nämnt slag utgår till hela lönekostnaden, tilläggsbidrag skall utgå
med 60 kronor per veckotimme. I handelskurser och andra övervägande
teoretiska kurser vid centrala yrkesskolor och eljest, då bidrag till lärarlöner
i sådana kurser utgår med 100 procent, erfordras icke tilläggsbidrag. Vid
lokala yrkesskolor bör — då statsbidrag till lärarlöner utgår med 78 procent
av kostnaden — i kurser för industri-hantverk och husligt arbete utga
ett tilläggsbidrag om 160 kronor per veckotimme för allmänbildande undervisning
åt skolpliktiga enhetsskolelever och i kurser för handel samt andra
övervägande teoretiska heltidskurser ett tilläggsbidrag om 110 kronor per
veckotimme för sådan undervisning. En förutsättning för att tilläggsbidrag
av detta slag skall kunna utgå bör vara, att antalet elever i kursen är
minst 12.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidrag till driften av
inbyggda företagsskolor och -kurser skall kunna utga ej
endast såsom nu är fallet till sådana skolor för industri-hantverk utan också
till skolor för handel och för husligt arbete. Jag anser mig på denna
punkt ej kunna följa de sakkunnigas förslag. Även i fortsättningen synes
statsbidrag endast böra utgå till inbyggda företagsskolor inom industnoch
hantverksområdet. I den mån sådana skolor anordnas som helt enskilda
skolor och företaget således svarar för både praktisk och yrkesteoretisk
undervisning anser jag, att det bör ankomma pa Kungl. Maj:t att
bevilja statsbidrag. Om företaget svarar endast för den praktiska utbildningen
medan den vrkesteoretiska undervisningen förläggs till en kommunal
"yrkesskola, bör‘överstyrelsen för yrkesutbildning såsom hittills ha rätt
att medge statsbidrag. Jag har ingenting att invända mot att man därvid
tillämpar det av de sakkunniga föreslagna systemet med ett avrundat bidragsbelopp
per avdelning, huvudsakligen avseende lårarlönen. Jag iöreslår,
att statsbidrag till enskilda företagsskolor, som anordnar såväl praktisk
som yrkesteoretisk undervisning, efter Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall må utgå med högst 13 000 kronor per år och avdelning,
under förutsättning att elevantalet i avdelningen uppgår till minst
åtta. Om elevantalet understiger åtta, skall bidraget utgå med det antal
åttondelar, vartill elevantalet uppgår. Denna reduktionsregel tillämpas för
närvarande vid inbyggda- verkstadsskolor. Om foietagct anordnar endast
56
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
praktisk utbildning under det att den yrkesteoretiska undervisningen förläggs
till en kommunal yrkesskola, bör statsbidrag utgå med 11 500 kronor
per år och avdelning. Nyss angivna villkor beträffande elevantal och regel
tor reduktion av bidragsbeloppet bör gälla även i detta fall.
Till driften av riksskolor har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit
statsmdrag med 80 procent av de godkända kostnaderna. Jag anser det ej
möjligt eller lämpligt att föreslå en generellt verkande regel, innebärande
ett så kraftigt bidrag till en grupp av skolor, beträffande vilka erfarenheten
hittills är så begränsad. Det bör enligt min mening liksom hittills ankomma
på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta
om statsbidrag till riksskolor. För nästa budgetår, beträffande vilket någon
särskild undersökning av de nuvarande riksskolomas ekonomi med utgångspunkt
i de av mig nu föreslagna nya statsbidragsgrunderna ej kunnat
verkställas, torde Kungl. Maj:t få meddela erforderliga beslut om jämkningar
i hittills tillämpade grunder.
Statsbidrag till driften av deltidskurser vid såväl kommunala
som enskilda yrkesskolor utgår nu med dels ett visst belopp per timme till
lärarlöner, dels i regel 50 procent av kostnaderna för underhåll och förbrukning
samt nyanskaffning av undervisningsmateriel. Yrkesutbildningssakkunniga
har föreslagit, att dessa båda skilda bidrag skall sammanslås till
ett samlat bidrag per undervisningstimme. Jag finner förslaget lämpligt och
ägnat, att medföra en, önskvärd förenkling. I likhet med de sakkunniga
föreslår jag, att statsbidrag till deltidskurser vid centrala, kommunala och
enskilda ^ yrkesskolor under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende
skall utgå^ med i regel 8 kronor per undervisningstimme. Överstyrelsen bör
dock erhålla rätt att efter noggrann prövning medge statsbidrag med
högst 12 kronor per undervisningstimme till sådana kurser, som medför
särskilt dryga kostnader. Sistnämnda slag av kurser kan vara antingen
mera kvalificerade teoretiska kurser, som kräver lärare med adjunktskompetens
eller högre kompetens, eller kurser, som medför speciellt höga materielkostnader,
t. ex. svetskurser, samt behörighetskurser för elektriska
installatörer. I likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning anser jag, att
någon prövning för eventuellt utbetalande av lägre statsbidrag icke skall
behöva komma ifråga. Jag är ej beredd att tillstyrka överstyrelsens förslag,
att det högre bidraget under alla förhållanden skall utgå till landstingens
ambulerande kursverksamhet. Tills vidare anser jag det lämpligare
med transportbidrag efter de grunder som medgivits i kungl. brev den 21 maj
1954, alltså med i regel 50 procent av kostnaderna.
Med någon avvikelse från de sakkunnigas förslag föreslår jag, att statsbidrag
till föreläsningar vid centrala och lokala yrkesskolor skall
utga med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 25 kronor
per föreläsning, då föreläsaren ej uppbär rese- eller traktamentsersättning,
och^ högst 50 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning
utgar. Som jag redan framhållit, anser jag, att föreläsningar i regel bör
anordnas endast i påbyggnads- och fortsättningskurser. Föreläsningar i
n.7.r,Jarkurser bör således förekomma endast i undantagsfall. Fristående
föreläsningar skall kunna anordnas på samma sätt som nu sker.
För studiehjälpen föreslår jag oförändrade statsbidragsgrunder.
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
57
Utbildningen av egentliga hantverkare bör i så stor utsträckning som är
möjligt ske i hantverksföretagen. Det är emellertid förenat med betydande
kostnader för de i allmänhet små företagen inom hantverket att åtaga sig
att utbilda en lärling. Det är också för närvarande mycket svårt att finna
lärlingsplatser hos lämpliga hantverksmästare, trots att staten beviljar
statsbidrag till hantverksmästare, som utbildar lärlingar.
Statsbidraget per lärling uppgår sedan 1948 till 900 kronor för en minst
treårig utbildningstid. Under innevarande budgetår kan 375 bidragsrum
beviljas. En av anledningarna till svårigheterna att placera lärlingar för
utbildning hos hantverksmästare är med all säkerhet, att de nu utgående
bidragen icke anses motsvara de kostnader, som utbildningen medför för
mästaren.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidraget till hantverksmästare,
som utbildar lärlingar, skall höjas till 2 500 kronor per lärling
för en minst treårig utbildningstid. De sakkunniga har vidare föreslagit, att
antalet bidragsrum skall höjas till 1 000 per år. Som ett villkor för bidraget
skall enligt de sakkunniga gälla, att mästaren medger lärlingen ledighet
med bibehållen lärlingslön ett visst antal dagar eller timmar.. Överstyrelsen
för yrkesutbildning synes mig på ett övertygande sätt. ha visat på svårigheterna
att för närvarande upprätthålla ett sådant villkor. I likhet med
överstyrelsen är jag förvissad om att man inom ansvariga hantverkskretsar
kommer att fortsätta arbetet på att utarbeta tillfredsställande läroplaner,
som bygger på ett samspel mellan praktik och yrkesteori. Därigenom kommer
de sakkunnigas syfte att uppnås, utan att statsmakterna går in på
frågor, som helst bör lösas genom avtal mellan parterna. Jag avstyrker
därför förslaget beträffande det särskilda villkoret. En del av det bidragsbelopp,
som de sakkunniga föreslagit, har avsetts skola täcka mästarens
utgifter för lön åt lärlingen under ledighet för yrkesteoretisk undervisning.
I och med att detta villkor för bidraget bortfaller, finns icke längre anledning
att inräkna en sådan kompensation i bidragssumman. Mot bakgrunden
av vad jag nu anfört föreslår jag, att statsbidrag till hantverksmästare,
som åtar sig att utbilda lärlingar, skall utgå med 1 500 kronor per lärling
för en minst treårig utbildningstid. Bidraget bör utbetalas med 800 kronor
efter det första utbildningsåret, 400 kronor efter det andra året och 300
kronor efter utbildningstidens slut. I likhet med yrkesutbildningssakkunniga
anser jag, att antalet bidragsrum bör ökas. Jag är emellertid icke beredd
att omedelbart öka antalet så mycket, som de sakkunniga föreslagit,
utan vill hellre avvakta och se, vilken efterfrågan bidragen, kommer att
röna efter en höjning av beloppet. Jag föreslår, att antalet bidragsrum för
nästa budgetår ökas med 125 till sammanlagt 500. Höjningen av bidragssumman
bör gälla endast de bidrag, som beviljas från och med nästa budgetår.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att studiebidrag efter
samma grunder, som gäller för elever i fleråriga kurser vid yrkesskolor,
skulle kunna utgå till lärling hos hantverksmästare utanför
lärlingens hemort under det första utbildningsåret. Studiehjälp av statsmedel
utgår för närvarande inte på något område till elever, som åtnjuter
lön under utbildningstiden. Jag anser det därför icke möjligt att lägga fram
ett dylikt förslag, vars konsekvenser på andra områden man nu svårligen
kan överblicka.
58
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Statsbidrag till utbildning av lärare för yrkesundervisningen
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag tills vidare utgå
gällande grunder. Detta innebär bl. a., att utbildningskapaciteten
blir direkt beroende av storleken av det reservationsanslag för ändamålet,
som anvisas för varje budgetår. Jag tillstyrker för nästa budgetår det anslag,
som överstyrelsen för yrkesutbildning begärt och som i runt tal överensstämmer
med de sakkunnigas förslag.
Yrkesutbildningssakkunniga har slutligen föreslagit vissa förändringar
i fråga om statsbidragen till investeringar i yrkesskolbyggnader,
elevhem och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel. Den väsentliga nyheten är här,
att statsbidrag föreslås utgå till undervisnings- och administrationslokaler
inte endast vid centrala utan också vid lokala yrkesskolor. Jag har tidigare
i detta avsnitt anmält, att jag icke kan tillstyrka några nya byggnadsbidrag.
Samtliga nuvarande statliga investeringsbidrag bör tills vidare bibehållas
oförändrade.
Kostnadsberäkningar
(YS:s kap. 19)
Departementschefen har härom anfört följande.
De ändrade statsbidragsgrunder för yrkesutbildningen, som jag i det föregående
föreslagit, avviker på vissa punkter från de sakkunnigas förslag.
Verksamheten vid yrkesskolorna har också under de senaste åren utvecklats
snabbare än de sakkunniga beräknat. Mot bakgrunden av mina egna
förslag och med ledning av uppgifter från överstyrelsen för yrkesutbildning
om yrkesskolornas nuvarande omfattning har jag beräknat statens kostnader
för den föreslagna reformen av yrkesutbildningen, d. v. s. dels höjningen
av statsbidragen och dels utbyggnaden av utbildningen. Jag har i detta
sammanhang begränsat mig till de poster, som gäller den yrkesutbildande
verksamheten i yrkesskolorna och i näringslivet. Till kostnaderna för den
centrala ledningen av yrkesutbildningen återkommer jag i samband med
mina anslagsäskanden för nästa budgetår. Jag börjar med de poster, som
framför allt berörs av de föreslagna nya statsbidragsgrundema.
Till driften av centrala yrkesskolor beräknar jag med nuvarande
omfattning
a) centrala verkstadsskolor och sjömanssskolor (250 avd.)____ 7 000 000
b) tekniska skolor (66 avd.) .............................. 1 518 000
TT , 8 518 000
Utbyggnad (225 avd.) ........................ 5 725 000
Summa 14 243 000
Till driften av h e 1 t i d s k u r s e r vid lokala yrkesskolor
beräknar jag med nuvarande omfattning
a) industri—hantverk (390 avd.) ......................... 8 580 000
b) handel samt enskilda tekniska kurser (245 avd.).......... 4 410 000
c) husligt arbete (225 avd.) .............................. 3 375 000
TT , , 16 365 000
Utbyggnad (625 avd.) ................................ 10 875 000
Summa 27 240 000
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
59
Till driften av deltidskurser vid lokala yrkesskolor beräknar
jag med nuvarande omfattning, vilken utgör ungefär 1 380 000
timmar
a) 345 000 timmar ä 12 kronor........................ 4 140 000
b) 1 035 000 timmar å 8 kronor........................ 8 280 000
Summa 12 420 000
Driftbidrag
Nuva-
Departementschefens förslag
rande
kost-
nader
1
ökning
i ant av
ökning
i ant av
total
ökning
kostnad
kostnad
ändr.
grunder
2
utbygg-
naden
3
ökning
4
1955/56
5
1955/56
6
1969/70
7
1) Centrala yrkesskolor
a) centr. verkst. sk. m. m.
b) tekniska skolor1.....
5 814 000
. i
1186 000
. i
5 725 000
6 911000
. i
3 186 000
. i
9 000 000
14 243000
2) Lokala yrkesskolor
a) heltidskurser1 .......
b) deltidskurser .......
3) Studiehjälp ............
7 800 000
9 000 000
6 500000
11 083 000
3 420 000
10 875 000
4 500 000
i
21 958 000
3 420 000
4 500 000
i
10 580 000
3 420 000
500 000
29 800 000
7 000 000
39 660000
11 000 000
4) Lärlingsbidrag .........
310 000
265 000
190 000
455 000
40 000
350 000
765 000
5) Lärarutbildning ........
380 000
—
152 000
152 000
152 000
532 000
532 000
6) Yrkesped. reformv.....
50 000
—
50 000
50 000
50 000
100 000
100 000
7) Terapeutkurs ..........
51 000
—
6 000
6 000
6 000
57 000
57 000
Summa
29 905 000
15 954 000
21 498 000
37 452 000
17 934 000
46 839 000
66 357 000
-1 000 000
28 905 000
1 För innevarande budgetår ingår anslaget till tekniska skolor i anslaget till kommunala yrkesskolor.
2 Härifrån avgår 1 000 000 kronor, som beräknas utgå i bidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel.
Höjningen av lärlingsbidraget till hantverksmästare
slår först småningom igenom i anslagsbehovet. Om man antar, att antalet
bidrag från och med nästa budgetår under minst tre år framåt blir oförändrat
500, kommer kostnaden efter tre år att uppgå till 500X1 500, dvs.
750 000 kronor per år plus vissa kostnader för larlingsombud, förslagsvis
15 000 kronor, eller sammanlagt 765 000 kronor per år.
För den ettåriga utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
har överstyrelsen för yrkesutbildning i sitt förslag beräknat
en årlig kostnad av 70 000 kronor, varav 57 000 kronor egentliga driftkostnader
och 13 000 kronor studiehjälp. Sedan överstyrelsens förslag i
denna fråga framlades har ingenting framkommit, som ger anledning till
omräkning av kostnaderna.
60 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
Investeringsbidrag
Nu va-
Departementschefens förslag
Ändamål
rande
kost-
nader
ökning
1955/56
Total
ökning
Kostnad
1955/56
Total
kostnad
intill
1970
Centrala yrkesskolor:
1. skolbyggnader |..............
2 700 000
4 000 000
30 700 000
6 700 000
33 400 000
2. materiel
3. elevhem ...................
''ingår i p. 1)
(ingårip. 1)
13 000 000
(ingår i p. 1)
13 000 000
Lokala yrkesskolor:
materiel ...............
1000 0001
9 800 000
1 000 000
10 800 000
Summa
3 700 000
4 000 000
53 500 000
7 700 000
57 200 000
belastar under innevarande budgetår driftkostnadsanslaget.
Av tablån med rubriken Driftbidrag framgår dels de nuvarande
(budgetåret 1954/55) kostnaderna för statsverket för yrkesutbildningen,
dels de beräknade kostnaderna budgetåret 1955/56 samt efter full utbyggnad
av yrkesskolväsendet i enlighet med de sakkunnigas förslag (budgetåret
1969/70). I tablån redovisas kostnaderna för driften av centrala och
lokala yrkesskolor, för studiehjälp, lärlingsbidrag till hantverksmästare,
lärarutbildning, yrkespedagogisk reformverksamhet samt för utbildning av
sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Utbyggnaden har beräknats ske i
snabbare takt de tio första åren och långsammare de fem sista åren av den
föreslagna utbyggnadsperioden om femton år. Den årliga kostnadsökningen
med anledning av heltidsundervisningens utbyggnad blir då under de tio
första åren omkring 1 330 000 kronor och under de fem följande åren omkring
665 000 kronor. De sakkunniga har beräknat de årliga kostnaderna
för heltidsunde r visningen efter full utbyggnad till 44 300 000
kronor. Motsvarande siffra enligt mina beräkningar blir 41 500 000 kronor.
Kostnadsskillnaden beror dels på att de sakkunniga räknat in lanthushållsskolorna
i antalet heltidskurser för huslig undervisning, dels på de
olika bidragsgrunderna. Kostnaderna för deltidskurser har av de
sakkunniga beräknats till 10 400 000 kronor, medan motsvarande belopp
enligt mina beräkningar blir 12 400 000 kronor. I detta fall beror kostnadsskillnaden
på att antalet deltidskurser ökat, sedan de sakkunniga utförde
sina beräkningar.
Till investeringar utgår nu bidrag dels till inrättande av centrala
verkstadsskolor och sjömansskolor från särskilda anslag för ändamålet,
dels till första uppsättningen stadigvarande materiel från driftkostnadsanslagen
till kommunala och enskilda yrkesskolor. Det senare bidraget bär
av överstyrelsen för yrkesutbildning beräknats till omkring en miljon kronor
med nuvarande omfattning av verksamheten vid ifrågavarande slag
av skolor.
Mina beräkningar av de behövliga investeringsbidragen till utbyggnaden
av yrkesskolväsendet omfattar dels bidrag till skolbyggnader, första uppsättningen
stadigvarande materiel samt elevhem vid centrala yrkesskolor,
dels bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
61
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
vid lokala yrkesskolor. Det totala investeringsbidraget från och med nästa
budgetår till och med budgetåret 1969/70 kommer enligt mina beräkningar
att uppgå till 57,2 miljoner kronor, varav 33,4 miljoner kronor till skolbyggnader
och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid
centrala yrkesskolor, 13 miljoner kronor till elevhem vid centrala yrkesskolor
och 10,8 miljoner kronor till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor. Det förstnämnda beloppet — skolbyggnader
och materiel vid centrala yrkesskolor — kan beräknas fördela
sig med 23,5 miljoner kronor till byggnader och 9,9 miljoner kronor till
materiel.
De nuvarande kostnaderna för statliga investeringar vid yrkesskolor samt
beräknad kostnadsökning och totalkostnad för detta ändamal med anledning
av yrkesskolornas utbyggnad framgår av tablån med rubriken I nvesteringsbidrag.
Den totala kostnaden blir enligt mina beräkningar
omkring 56 miljoner kronor mindre än enligt de sakkunniga. Skillnaden
beror dels på att jag utgått från andra procentsatser för bidragen
till centrala yrkesskolor samt till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
vid lokala yrkesskolor, dels på att jag inte räknat med
något bidrag till byggnader vid lokala yrkesskolor, dels slutligen på att
den återstående utbyggnaden är något lägre än de sakkunniga beräknat.
Anslagsberäkningar för budgetåret 1955/56
Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar.
Kungl. Maj :ts förslag, som innebär en anslagshöjning med 116 000 kronor,
avser bland annat inrättande av en konsulenttjänst i Ce 29, en förste
byråsekreterartjänst i Ce 29, en förste byråsekreterartjänst i Ca 27, en byråingenjörstjänst
i Ce 25, en assistenttjänst i Ce 23 samt en kontorsbiträdestjänst
i reglerad befordringsgång ävensom ordinariesättning av en förste
byråingenjörstjänst i Ce 27 och fem kontorsbiträdestjänster i Ce 8.
Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 25 000 kronor.
Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 50 000 kronor.
Bidrag till driften av centrala yrkesskolor
Departementschefen har anfört följande.
Jag utgår från att statsbidragsgrunderna för centrala yrkesskolor skall
gälla centrala verkstadsskolor, sjömansskolor, kommunala tekniska skolor
med heltidsundervisning samt flygmekanikerskolan i Mölndal. Jag har i
statsverkspropositionen föreslagit, att driftbidragen till alla dessa skolor
hädanefter skall bestridas från ett förslagsanslag, betecknat Bidrag till
driften av centrala yrkesskolor. Från detta anslag bör även bestridas statsbidrag
till centrala hantverkskurser, under förutsättning att kurserna anordnas
av landsting eller primärkommun.
62
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
I anslutning till de beräkningar rörande det antagliga medelsbehovet under
det nya anslaget, som utförts i ecklesiastikdepartementet, beräknar jag
den erforderliga anslagssumman för nästa budgetår till 9 000 000 kronor.
Bidrag till driften av lokala yrkesskolor
Departementschefen har anfört följande.
Om Kungl. Maj:ts förslag till nya statsbidragsgrunder vinner riksdagens
bifall, kommer statsbidraget till samtliga skolor, som nu åtnjuter bidrag efter
de grunder, som gäller för kommunala yrkesskolor, att höjas. Däremot
påverkas icke automatiskt bidragen till de enskilda B-skolorna. Det är
emellertid naturligt och synnerligen rimligt, att den allmänna höjningen av
statsbidragen till yrkesutbildningen också får återverkan för B-skolorna.
Därest riksdagen ej riktar någon erinran häremot, torde därför Ivungl.
Maj:t få anses ha bemyndigande att besluta om en högst motsvarande höjning
av bidragen till de enskilda B-skolorna.
Innan erfarenhet vunnits av hur de nya bidragsgrundema kan komma
att verka för de olika skolorna är det svårt att avgöra, om tilläggsbidrag i
fortsättningen bör utgå till vissa enskilda skolor. Jag föreslår, att bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att bevilja tilläggsbidrag till fyra namngivna
skolor får gälla tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenhet av de nya
statsbidragsgrundernas inverkan på skolornas ekonomi. Däremot kan jag
icke tillstyrka, att Kungl. Maj:t nu inhämtar bemyndigande att bevilja
tilläggsbidrag till några nya skolor.
Med anledning av vad jag sålunda anfört och med hänvisning till Kungl.
Maj:ts förslag om nya statsbidragsgrunder och mina därpå byggande kostnadsberäkningar
uppskattar jag medelsbehovet för nästa budgetår under nu
förevarande anslag till 29 800 000 kronor.
Bidrag till byggnadsarbeten m. in. vid yrkesskolor
Departementschefen har anfört följande.
Med hänsyn till de ökande ungdomsårskullarna och den även av andra
anledningar ökande efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning är det angeläget,
att de centrala verkstadsskolorna utbygges. Jag vill därför tillstyrka,
att medel till bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor beräknas
erforderliga för nästa budgetår i den omfattning överstyrelsen föreslagit eller
med i runt tal 5 000 000 kronor. Vidare tillstyrker jag, att utöver tidigare
beviljade 100 000 kronor högst 1 240 000 kronor får utgå under nästa
budgetår för byggnadsarbeten m. m. vid sjömansskolan i Göteborg. Frågan
om erkännande av en sjömansskola i Stockholm kommer att behandlas av
Kungl. Maj:t i annat sammanhang. Jag beräknar, att statsbidrag till inrättande
av skolan kommer att utgå redan under nästa budgetår. Slutligen
beräknar jag, mycket approximativt, att bidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel vid lokala yrkesskolor kommer att
utgå med 1 000 000 kronor under budgetåret 1955/56.
På grund av vad jag sålunda anfört och tillstyrkt beräknar jag det för
nästa budgetår erforderliga beloppet av nu förevarande förslagsanslag till
i runt tal 7 700 000 kronor.
Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
Kungl. Maj:ts förslag avser en medelsanvisning av 57 000 kronor till de
egentliga kurskostnaderna. Kostnader för studiehjälp åt kurseleverna avses
skola bestridas ur nästföljande anslag.
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
63
Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 500 000 kronor.
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 152 000 kronor.
Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
Departementschefen har anfört följande.
Jag har i det föregående (kap. VI) föreslagit, att antalet bidrag till hantverksmästare
för lärlingsutbildning skall ökas till 500 för nästa budgetår.
Vidare har jag föreslagit, att varje bidrag skall utgå med sammanlagt 1 500
kronor, att utbetalas med 800 kronor efter första utbildningsåret, 400
kronor efter andra utbildningsåret och 300 kronor efter utbildningstidens
slut. Om dessa förslag bifalles, medför de dock, med hänsyn till sättet för
utbetalning av lärlingsbidragen, icke behov av ökade anslagsmedel förrän
från och med budgetåret 1956/57. Överstyrelsen för yrkesutbildning har
emellertid beräknat en automatisk anslagsökning för nästa budgetår med
40 000 kronor. Mot denna beräkning har jag icke funnit anledning till erinran.
Anslaget bör alltså för nästa budgetår höjas med 40 000 kronor till
350 000 kronor.
Utskottet
Teknikens utveckling, omläggningar i arbetets organisation och människans
förändrade ställning i produktionsprocessen har, såsom yrkesutbildningssakkunniga
inledningsvis framhållit, medfört ökade krav på grundläggande
yrkesutbildning före utträdet på arbetsmarknaden. Samtidigt har utrymmet
för sådan utbildning i det produktiva arbetet minskat. Skall det
ökande behovet av planmässig yrkesutbildning kunna tillgodoses, måste
skolan i högre grad än hittills ge grundläggande nybörjarutbildning utanför
produktionen och vända sig till ett större och bredare elevklientel än hittills.
Yrkesutbildningen får emellertid icke begränsas till att endast ge de praktiska
färdigheter och teoretiska kunskaper, som behövs för yrkesutövningen,
utan den måste också, med sin funktion som ett led i den framväxande ungdomsskolan,
utveckla karaktären och ge en allmänt medborgerlig bildning,
som kan sätta individen i stånd att bli ej blott en skicklig arbetare utan
även en självständig och samarbetsduglig medborgare.
Mot bakgrunden av det ökande behovet av yrkesutbildning, den allt
större efterfrågan på grundläggande yrkesutbildning utanför produktionen,
friheten från utbildningslagstiftning, de lika utbildningsmöjligheterna för
män och kvinnor samt den framväxande ungdomsskolan har yrkesutbildningssakkunniga
framhållit, att yrkesskolans uppgift i längden måste bli att
bereda utbildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av
dem, som från enhetsskolan söker sig ut i praktiskt förvärvsarbete. Sam
-
64
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
tidigt skall yrkesskolan också ge möjligheter att fortsätta såväl de yrkesteoretiska
och praktiska som de medborgerliga och personlighetsfostrande
studierna. På basis härav och med hänsyn till näringslivets allt större krav
på yrkesutbildningens kapacitet i förening med det förhållandet, att en
ökande efterfrågan på utbildning under de närmaste åren också kan väntas
från ungdomarnas sida, har de sakkunniga angivit allmänna riktlinjer för en
reformering och utbyggnad av den yrkesutbildning, som i regel avses börja
i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller motsvarande avslutningsklass
i den nuvarande obligatoriska skolan.
Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse över den noggranna analys av
behovet av yrkesutbildning och av denna utbildnings ställning och uppgifter
i samhället, som de sakkunniga verkställt och som nu resulterat i det föreliggande
förslaget om en betydande utveckling och utbyggnad av yrkesskolväsendet.
I likhet med departementschefen ansluter utskottet sig till de
av de sakkunniga uppdragna allmänna riktlinjerna för en reformering och
utbyggnad av yrkesutbildningen. I det följande går utskottet närmare in
endast på sådana frågor, beträffande vilka utskottet funnit anledning till
erinringar eller uttalanden eller i vilka jämväl motionsvis framställda yrkanden
föreligger till prövning.
1950 års beslut om enhetsskolan innebar, såsom departementschefen
framhållit, ett erkännande av den allmänt teoretiska och den mera speciellt
yrkesinriktade utbildningens nära samhörighet med varandra och bådas
betydelse för personlighetens utveckling. Lika väl som den allmänt teoretiska
undervisningen måste ha inslag, som knyter an till det praktiska livet,
måste den yrkesinriktade undervisningen ha inslag, som knyter an till andra
områden av samhällets ekonomiska och andliga liv. Departementschefen
har under åberopande härav förklarat sig beredd att medverka till att medborgerligt
och på annat sätt allmänt bildande undervisning ges rimligt utrymme
i yrkesskolornas verksamhet, icke minst för att underlätta elevernas
övergång från yrkesutbildning på ett lägre stadium till dylik utbildning
på ett högre stadium. Utskottet vill understryka vad departementschefen
sålunda uttalat, samtidigt som utskottet — i likhet med vad departementschefen
i annat sammanhang påpekat — vill framhålla att den allmänbildande
undervisningen självfallet icke får ges sådan omfattning, att den blir
till förfång för yrkesutbildningen i stället för att vara ett stöd för denna.
Den av de sakkunniga föreslagna utbyggnaden av den grundläggande
heltidsundervisningen på lärlingsstadiet för näringsgrenarna industri—hantverk,
handel och husligt arbete innebär en ökning av antalet heltidsavdelningar
från 1 000 till 2 000. Utgångspunkten för förslaget har varit kapaciteten
under läsåret 1949/50 och de sakkunniga har föreslagit, att denna
fördubbling skall vara genomförd år 1970. Efter en utökning av denna omfattning
beräknas yrkesskolorna kunna av varje årskull ta hand om unge
-
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
65
fär hälften av de ungdomar, som inriktar sig på praktiskt yrkesarbete inom
nämnda näringsgrenar. De sakkunnigas förslag utgör icke något på exakta
beräkningar grundat optimum utan syftar till att — såsom en i och för sig
godtyckligt vald nivå — höja genomsnittskapaciteten för landet till kapaciteten
i de under läsåret 1949/50 bäst tillgodosedda områdena, nämligen
Norrbottens län och Stockholms stad, som båda hade 65—70 elevplatser i
heltidsskolor per 10 000 invånare mot 37 i genomsnitt för hela landet. Departementschefen,
som funnit de sakkunnigas förslag ligga inom ramen för
vad samhället bör svara för i fråga om grundläggande heltidsundervisning,
har anslutit sig till detsamma. Såsom departementschefen framhållit har en
del av den avsedda utökningen redan skett. Med hänsyn till det kraftigt
stigande antalet ungdomar har departementschefen likväl funnit nödvändigt,
att utbyggnadstakten påskyndas under de första tio åren av femtonårsperioden
1955—1970. De statliga bidragsanslagen bör därför beräknas
så, att det blir möjligt att genomföra fyra femtedelar av utbyggnaden före
år 1966.
1 motionen II: 600 har påyrkats åtgärder för att den föreslagna utbyggnaden
av yrkesundervisningen skall förverkligas på fem år. I motionerna
I: 486 och II: 606 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att hela utbyggnaden
av yrkesutbildningen genomföres under kommande tioårsperiod.
Utskottet får för sin del i denna fråga anföra följande. En koncentration
av utbyggnaden till fem år ligger enligt utskottets mening uppenbarligen
utanför möjligheternas gräns. Med hänsyn till att antalet ungdomar i de
åldrar, som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser, är störst
vid mitten av 1960-talet, skulle det givetvis vara önskvärt, att hela den avsedda
utbyggnaden kunde genomföras inom loppet av de tio närmaste åren.
Möjligheterna härtill påverkas av ett flertal skilda faktorer. Det är sålunda
fråga icke blott om en ökning av kapaciteten utan även om en pedagogisk
och organisatorisk omställning av yrkesutbildningen för delvis nya uppgifter
och för ett delvis nytt elevmaterial. Detta kommer att ställa mycket
stora krav på den växande yrkesskolans anpassningsförmåga. Vid en så pass
kraftig utbyggnad som det här gäller är det vidare i betydligt högre grad
än hittills av vikt med en riktig anpassning av yrkesutbildningen alltefter
arbetsmarknadens skiftande behov. Utskottet vill också liksom departementschefen
understryka den betydelse, som måste tillmätas det lokala initiativet,
både i fråga om skolornas kapacitet och beträffande utformningen
av undervisningen. Därtill kommer att det lokala beslutet bör fattas på
grundval av en regional och central planering, som ser till att utbildningsresurserna
blir tillvaratagna och utnyttjade på bästa sätt. Därjämte spelar
omfattningen av statens ekonomiska stöd åt yrkesutbildningen en betydelsefull
roll för stimulerandet av lokala och regionala initiativ. De med utbyggnaden
förenade ekonomiska problemen måste därför ses mot bakgrunden
av såväl huvudmännens som statens ekonomiska resurser för ända
5
— Bihang till riksdagens protokoll 1055. 0 sand. Nr 138
66
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
målet. Enligt utskottets mening skulle det i betraktande av nu berörda faktorer
och de övriga omständigheter, som på ett eller annat sätt har samband
med utbyggnaden, icke vara realistiskt, om statsmakterna nu bestämde sig
för en målsättning, avseende en snabbare utbyggnadstakt än vad de sakkunniga
och departementschefen förordat. Enligt de sakkunnigas förslag
bör utbyggnaden till största delen vara genomförd under den kommande
tioårsperioden. Utskottet har av dessa skäl ansett sig böra avstyrka bifall
till de i förevarande hänseende i motionerna II: 600 samt I: 486 och II: 606
framställda yrkandena. Utskottet får emellertid i likhet med departementschefen
framhålla, att man bör vara beredd att vidtaga vissa särskilda åtgärder,
om det trots den avsedda utbyggnadstakten skulle bli svårt att finna
lämpliga anställningar och utbildningsplatser i näringslivet för ungdomen.
Självfallet får man ej heller bortse från att sådana väsentligt förändrade förhållanden
framdeles kan uppkomma, som gör det möjligt att avkorta den
beräknade utbyggnadstiden. Det synes utskottet önskvärt, att Kungl. Maj:t
i fortsättningen i samband med de årliga anslagsäskandena för yrkesundervisningsändamål
redovisar uppgifter rörande den fortlöpande utbyggnadens
omfattning.
Departementschefen har icke funnit det nödvändigt att nu ta ställning till
utbyggnaden för varje särskild näringsgren. Som arbetsprogram har departementschefen
ansett de sakkunnigas uppskattningar fullt godtagbara. Utskottet
delar denna uppfattning och är i likhet med departementschefen
dessutom övertygat om att de ansvariga organen genom att engagera arbetsmarknadsexpertis
i planeringen skall kunna undvika olämplig över- eller
underdimensionering av de olika utbildningsgrenarnas utbyggnad. Mot bakgrunden
härav skulle det ligga närmast till hands att beträffande det i motionerna
I: 487 och II: 607 framställda yrkandet om särskilda åtgärder från
statsmakternas sida för planering och organisation av bilbranschens yrkesutbildning
konstatera, att lösandet av detta problem borde ankomma på
näringslivet i samråd med planeringsorganen och yrkesskolornas huvudmän.
Emellertid gäller det här en alldeles extraordinär situation. I motionerna
har framhållits, att bilverkstadsbranschen till följd av motorismens
våldsamma expansion är helt underdimensionerad. För att en tillfredsställande
serviceorganisation skall kunna erhållas behöver branschen enligt
verkställda beräkningar tillföras 8 000 nya yrkesarbetare fram till år 1960.
Den nuvarande utbildningskapaciteten inom företagen uppgår till ca 250
lärlingar per år. Därtill kommer ett lika stort antal elever, som utbildas i
yrkesskolorna. Även om den avsedda utbyggnaden av yrkesskolväsendet
kan antagas komma att i viss mån anpassas efter den starkt ökande efterfrågan
på motormekaniker, torde ett väsentligt underskott på utbildad arbetskraft
ganska snart uppkomma.
Med hänsyn härtill och då det otvivelaktigt är ett nationalekonomiskt
67
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
intresse, att fordonsbeståndet genom en tillfredsställande service skyddas
mot en onormalt hastig värdeminskning, anser utskottet — utan att ta
någon definitiv ståndpunkt till den i motionerna åsyftade anordningen —
anledning föreligga att undersöka förutsättningarna för ett av bilaccismedel
eller eventuellt bilskattemedel bekostat särskilt stöd för anordnande av specialkurser
för motormekaniker i syfte att täcka det omedelbara behovet av
sådan arbetskraft. Utskottet får framhålla att förevarande spörsmål innefattar
ett flertal svårlösta problem, icke blott i bidragstekniskt hänseende
utan även i fråga om såväl utbildningens innehåll och längd som kursernas
organisation, lokalisering och anpassning till det reguljära yrkesskolväsendet.
Utskottet vill samtidigt understryka, att en på åsyftat sätt tillfälligt
ökad kapacitet i fråga om mot orm ekan i ke ru t b i 1 d n i n ge n, även om den i första
hand syftar på bilbranschens behov, jämväl kan antagas komma andra sådana
näringsgrenar till godo, där motorredskap av olika slag, exempelvis
traktorer, användes. Utskottet förordar i anslutning till motionerna I: 487
och II: 607, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl.
Maj :t låter undersöka förutsättningarna för anordnande av en av bilaccismedel
eller eventuellt bilskattemedel bekostad tillfällig utbildning av motormekaniker
samt att Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag framlägger de förslag
rörande planering och organisation av en dylik utbildning, vartill
nämnda undersökning må ge anledning.
Såsom framhållits i det föregående omfattar yrkesutbildningssakkunnigas
förslag yrkesutbildningen för näringsgrenarna industri—hantverk, handel
och husligt arbete. Jordbruks-, skogs- och fiskeriutbildningens anknytning
till den allmänbildande grundskolans nionde klass och den i samband därmed
behövliga utbyggnaden av yrkesskolorna på dessa områden är däremot
ännu ett olöst problem. Såsom departementschefen framhållit sammanhänger
detta problem nära med frågan om den centrala ledningen av yrkesutbildningen
för skilda näringsgrenar. Beträffande det sistnämnda spörsmålet
har departementschefen förklarat sig anse tiden nu vara inne för en
förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela
yrkesutbildningen. Vid denna utredning bör enligt departementschefens
mening undersökas fördelar och nackdelar med en koncentration till ett
ämbetsverk av den centrala ledningen för alla yrkesutbildningens olika grenar.
Befinnes den centrala ledningen — i motsats till vad yrkesutbildningssakkunniga
förordat — alltfort böra vara uppdelad på flera ämbetsverk, bör
undersökas hur denna uppdelning lämpligast bör göras; även vid detta alternativ
kan nämligen en viss koncentration vara lämplig.
I motionerna I: 316 och II: 304 har yrkats, att riksdagen skall hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning rörande 9 y-undervisningens framtida utformning
och centrala ledning i vad avser jordbruk och skogsbruk.
Utskottet, som vill understryka behovet av eu ökad samordning i den
68 Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
regionala och centrala planeringen och ledningen av yrkesutbildningens olika
grenar, tillstyrker att den av departementschefen förordade utredningen
av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen snarast
möjligt kommer till stånd med de utgångspunkter för utredningsarbetet,
som departementschefen angivit. Det är enligt utskottets mening också av
utomordentlig vikt, att en utredning igångsattes rörande utformningen och
den behövliga utbyggnaden av yrkesutbildningen inom jordbruks-, skogsoch
fiskerinäringarna. Enligt vad utskottet inhämtat är direktiv för en
dylik utredning för närvarande under utarbetande inom jordbruksdepartementet.
Utskottet får framhålla angelägenheten av att jämväl denna utredning
fortast möjligt kommer till stånd. Slutligen vill utskottet i detta sammanhang
understryka betydelsen av att erforderligt samarbete sker mellan
de båda här berörda utredningarna på de områden, som kan vara gemensamma
för dem. Med vad utskottet sålunda anfört, torde motionerna I: 316
och II: 304 få anses vara tillgodosedda.
Beträffande yrkesskolans arbetsformer har departementschefen i anslutning
till de sakkunnigas förslag förordat bland annat, att man vid utarbetande
av nya undervisningsplaner eller vid omarbetning av redan tillämpade
planer bör söka hålla sig till arbetsveckor om 37—45 timmar. I motionerna
II: 600 samt I: 486 och II: 606 har framställts yrkanden om att arbetsveckan
vid yrkesskolorna skall bestämmas till högst 40 timmar.
I yrkesskolans syfte ligger bland annat att öva eleverna för de blivande
arbetsuppgifterna inom produktionen. Det är därför enligt utskottets mening
motiverat, att arbetsveckan i yrkesskolan i viss mån anpassas till arbetstiden
inom produktionen. Skall undervisningen exempelvis bygga på växelutbildning,
torde en dylik anpassning vara ofrånkomlig. Utskottet är med
hänsyn härtill icke berett att biträda de på denna punkt motionsvis gjorda
yrkandena. I anslutning härtill vill utskottet emellertid framhålla, att,
därest en allmän arbetstidsförkortning skulle komma till stånd, en motsvarande
avkortning av arbetsveckan i yrkesskolan självfallet bör ske.
I samband med frågan om nya kurstyper har departementschefen jämväl
tagit upp spörsmålet om en omläggning av den nuvarande tvååriga utbildningskursen
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. I överensstämmelse
med ett av överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med medicinalstyrelsen
framlagt förslag har departementschefen förordat, att denna utbildning
från och med i höst inordnas som ett regelmässigt led i verksamheten
vid slöjdföreningens skola i Göteborg, varvid utbildningskursen bör
bli ettårig och omfatta ungefär 20 elever per år. För tillträde till kursen förutsättes
viss förutbildning, omfattande minst ett år. Genom omläggningen
avses utbildningskapaciteten skola ökas från 10 till 20 examinerade årligen.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
föreslagit, har icke blivit övertygat om att skäl föreligger för tillstyr
-
Statsutskottets utlåtande nr 13S år 1955
69
kande av det i motionerna I: 489 och II: 605 framställda yrkandet, att riksdagen
skulle uttala, att den föreslagna omläggningen borde betraktas som
provisorisk, samt att riksdagen skulle begära en ny utredning angående
utbyggnad av terapeututbildningen. Utskottet avstyrker förty bifall till
nämnda motioner.
För förbättring av yrkeslärarutbildningen har de sakkunniga föreslagit
bland annat, att en statlig övningsskola för den praktiska utbildningen inrättas
och att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta
det förslag till en dylik övningsskola, som år 1947 framlagts av överstyrelsen.
Departementschefen, som uttalat att en statlig övningsskola i och för
sig skulle innebära en förbättring av yrkeslärarutbildningen, har emellertid
icke för närvarande sett någon möjlighet att föreslå inrättande av en
dylik skola. Enligt departementschefens mening bör därför överstyrelsen
inrikta sig på andra lösningar av yrkesläraraspiranternas övningsundervisning.
I motionerna I: 491 och II: 604 har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller att den av de sakkunniga förordade utredningen om en övningsskola
fullföljes.
Engångskostnaderna för inrättande av den här avsedda övningsskolan
jämte elevhem har med utgångspunkt i nuvarande prisnivå beräknats till
sammanlagt 7 800 000 kronor; de årliga driftkostnaderna har uppskattats
till 700 000 kronor. Enligt utskottets mening bör tanken på en statlig övningsskola
ej slutligt avskrivas. Emellertid finner utskottet sig icke böra
förorda, att bearbetningen av ifrågavarande projekt nu fullföljes. I likhet
med departementschefen anser utskottet därför, att överstyrelsen tills vidare
bör inrikta sig på andra lösningar av den praktiska yrkeslärarutbildningen.
Genom en spridning till flera yrkesskolor av de grundläggande
yrkespedagogiska kurserna, som hittills alla varit förlagda till Stockholm,
synes tills vidare godtagbara anordningar för denna utbildning kunna åstadkommas.
Utskottet avstyrker således bifall till det på denna punkt motionsvis
framställda yrkandet.
Såsom de sakkunniga anfört är det uppenbart, att en tillfredsställande
rekrytering till klass 9 y och yrkesskolorna underlättas, om eleverna vet
med sig att de på ett så litet tids- och kostnadskrävande sätt som möjligt
senare kan komplettera sin allmänt teoretiska underbyggnad. De sakkunnigas
förslag till dels preparandkurser, omfattande ett flertal ämnen och tillrättalagda
med sikte på ett visst slag av fortbildningsskolor, och dels ämneskurser,
omfattande hela kursinnehållet i ett ämne för en eller flera klasser
på enhetsskolans högstadium, anser utskottet i likhet med departementschefen
vara möjliga lösningar av kompletteringsproblemet. Departementschefen
har emellertid liksom skolöverstyrelsen funnit frågan om dessa kompletteringskursers
utformning och organisation böra ytterligare utredas. De
-
70
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
partementschefen har därför förklarat sig ämna föreslå Kungl. Maj:t att
uppdraga åt de båda centrala skolmyndigheterna och arbetsmarknadsstyrelsen
att efter utredning genom den för nämnda tre verk gemensamma
samarbetsnämnden komma med närmare förslag i ämnet. Beträffande preparandkurser
föreligger för närvarande erfarenheter endast från vissa preparandkurser
för inträdessökande till tekniska läroverk. Utskottet har inhämtat,
att långt ifrån alla som utnyttjat dessa kurser sedan sökt inträde
vid tekniskt läroverk samt att kurserna på vissa håll haft ett betydligt lägre
deltagarantal än vad som kan krävas beträffande kurser av detta slag. Av
dessa skäl har även utskottet bibragts den uppfattningen, att förevarande
fråga bör bli föremål för ytterligare utredning i syfte bland annat att undersöka
möjligheterna till annan uppläggning av preparandkurserna än vad
de hittills anordnade kurserna haft. Med hänsyn härtill är utskottet, som
förutsätter att berörda utredning skyndsamt slutföres, i nuvarande läge icke
berett att biträda det i motionen II: 602 framställda yrkandet om rätt till
statsbidrag från och med nästa budgetår för vissa kompletteringskurser för
inträdessökande till handelsgymnasier.
I statsbidragsfrågan innebär departementschefens förslag med avseende å
heltidsundervisningen i huvudsak följande. Till driften av heltidsavdelningar
vid centrala yrkesskolor föreslås bidrag med 100 procent av lärarlönekostnaderna
samt därutöver med ett klumpbelopp till övriga kostnader,
så avvägt att de centrala verkstadsskolorna icke skall erhålla ett lägre bidrag
än vad de i gynnsammaste fall kunnat få enligt nuvarande bidragsgrunder.
Investeringsbidrag till centrala yrkesskolor avses skola utgå enligt hittillsvarande
grunder. Till driften av heltidsavdelningar vid lokala yrkesskolor
föreslås statsbidrag med dels 78 procent av en beräknad normallönekostnad,
dels visst belopp till övriga kostnader. Till investeringar vid lokala
yrkesskolor avses liksom hittills skola utgå bidrag med 50 procent (i vissa
fall 2/3) av kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
För deltidsundervisningen föreslås en sammanslagning av nuvarande lönekostnads-
och materielbidrag till ett enhetligt bidrag av 8 kronor per undervisningstimme,
vilket under vissa förutsättningar skall kunna höjas till 12
kronor per undervisningstimme.
Utskottet vill understryka, att departementschefens förslag beträffande
statsbidrag till centrala och lokala yrkesskolor innebär — förutom en tacknämlig
förenkling av bidragssystemet — ett mycket kraftigt ökat ekonomiskt
stöd åt yrkesutbildningen. Ett genomförande av de nya grunderna för
driftbidrag åt de nu befintliga skolorna beräknas sålunda medföra en utgiftsökning
för statsverket av icke mindre än 15 689 000 kronor. De årliga
driftbidragen till dessa skolformer beräknas till följd av utbyggnaden komma
att öka från 38,8 miljoner kronor budgetåret 1955/56 till 53,9 miljoner
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
71
kronor budgetåret 1969/70. Beträffande investeringsbidragen föreslås för
nästa budgetår en anslagshöjning med 4 miljoner kronor; fram till år 1970
beräknas de ifrågavarande skolformerna komma att tillföras investeringsbidrag
med tillhopa 57,2 miljoner kronor.
Utskottet, som med tillfredsställelse hälsar det sålunda ökade utrymmet
för statens ekonomiska stöd åt centrala och lokala yrkesskolor, tillstyrker
bifall till departementschefens förslag beträffande nya grunder för statsbidrag
till nämnda skolformer. I ett avseende har utskottet emellertid funnit
anledning att härtill foga en allvarlig erinran. Yrkesutbildningssakkunnigas
förslag avser jämväl byggnadsbidrag åt lokala yrkesskolor enligt de för bidrag
till folkskolebyggnader gällande grunderna. Detta förslag har departementschefen
icke ansett sig kunna biträda. Till stöd härför har departementschefen
anfört bland annat, att han icke kunnat undgå att finna, att
den föreslagna väsentliga ökningen av driftbidragen i det långa loppet måste
verka mer befrämjande på yrkesutbildningen och även i de flesta fall vara
av väsentligt större finansiell betydelse för huvudmännen än engångsbidrag
till byggnader. I nuvarande läge med stark expansion av kommunernas investeringar
inom en mångfald områden synes man, har departementschefen
vidare uttalat, ej heller böra överskatta behovet av statsbidrag för att önskvärda
investeringar skall göras också på yrkesutbildningens område. I anledning
av detta ställningstagande från departementschefens sida har motionsvis
framställts följande yrkanden.
I motionen II: 575 har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till 1956 års riksdag om statsbidrag till byggande av lokala yrkesskolor.
I motionerna I: 490 och II: 603 samt I: 486 och II: 606 har framställts
yrkanden i syfte att statsbidrag skall från och med nästa budgetår
utgå till byggnader för lokala yrkesskolor på sätt de sakkunniga förordat.
I motionen II: 600 har vidare framförts ett allmänt formulerat yrkande
av innehåll, att statsbidrag för anordnande av yrkesundervisning skall utgå
i enlighet med vad yrkesutbildningssakkunniga föreslagit.
Utskottet får för egen del i fråga om byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
framhålla följande. För att den avsedda utbyggnaden av yrkesutbildningen
skall kunna komma till stånd blir det för huvudmännen — i regel
primärkommuner och landsting — icke blott önskvärt utan absolut nödvändigt
att göra betydande investeringar i yrkesskolbyggnader. De sakkunniga
har för hela utbyggnaden räknat med investeringar i byggnader, elevhem
och stadigvarande materiel å sammanlagt i runt tal 260 miljoner kronor.
Härav skulle enligt de sakkunnigas beräkningar i statsbidrag utgå omkring
113 miljoner kronor. De av departementschefen beräknade sammanlagda
investeringsbidragen understiger sistnämnda belopp med omkring 56 miljoner
kronor, vilket belopp faller praktiskt taget helt på de lokala yrkesskolbyggnaderna.
För att lokala yrkesskolor med ett tillfredsställande urval av
utbildningsgrenar skall kunna upprättas torde i det övervägande antalet fall
72
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
interkommunalt samarbete visa sig nödvändigt. Det lokala och regionala
planeringsarbetet kommer uppenbarligen att försvåras, om byggnadsbidrag
utgår till de i regel landstingsägda centrala yrkesskolorna men däremot icke
till de lokala skolorna, varmed enligt departementschefens förslag skall förstås
även skolor drivna genom samverkan mellan två eller flera primärkommuner.
Det kan därför befaras en tendens att vid utbyggnaden lägga tyngdpunkten
i första hand på de centrala yrkesskolorna, vilket emellertid skulle
medföra en felaktig balans i yrkesskolorganisationen. Det förefaller icke heller
onaturligt om kommunerna av ekonomiska skäl drives att i främsta
rummet bland sina investeringsändamål sätta dem, för vilka statsbidrag
i o Ö
utgar.
Med hänsyn till vad nu anförts och da det här är fråga om en visserligen
ej formellt obligatorisk men i sak nödvändig verksamhet för kommunerna
föreligger enligt utskottets mening mycket starka skäl för att staten lämnar
bidrag jämväl till de lokala yrkesskolbyggnaderna. Utskottet får erinra om
att det av de sakkunniga härför föreslagna bidraget avsetts skola vara
skatteunderlagsgraderat enligt samma grunder som gäller för folkskolans
byggnadsbidrag. Härigenom skulle de minst bärkraftiga kommunerna _
som för övrigt torde få de förhållandevis drygaste driftkostnaderna — erhålla
det procentuellt största statsbidraget; denna princip synes utskottet
riktig.
Utskottet har likväl i nuvarande läge icke ansett sig böra biträda de
motionsvis framförda yrkandena om införande från och med nästa budgetår
av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj:t tar frågan om ett dylikt byggnadsbidrag under förnyat
övervägande och för riksdagen framlägger förslag i ämnet. Då ett uppskjutande
av detta stöd till de lokala huvudmännen kan befaras komma
att hämma utbyggnadstakten, vill utskottet tillika i anslutning till motionen
II: 575 framhålla angelägenheten av att nämnda förslag förelägges riksdagen
utan någon längre tidsutdräkt.
I motionerna I: 488 och II: 601 har yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller, att Kungl. Maj:t snarast uppdrager åt särskilda sakkunniga att
utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid yrkesskolor. Utskottet, som
får erinra om att statliga avlöningsbestämmelser nu endast gäller för lärarpersonalen
vid de centrala verkstadsskolorna, är icke övertygat om att för
närvarande lämpliga förutsättningar föreligger för en lönereglering för alla
lärarkategorier inom yrkesskolväsendet. Utskottet avstyrker därför bifall
till det motionsvis gjorda yrkandet men förutsätter likväl, att Kungl. Maj:t
i fortsättningen har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.
I motionerna II: 600 samt I: 486 och II: 606 har framställts yrkanden om
utredning rörande studiehjälpen åt yrkesskolelever i syfte att förbättra
denna och öka studiehjälpsmöjlighetema. I anledning härav får utskottet
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
73
erinra om att utskottet vid 1952 års riksdags behandling av studiehjälpsreformen
för hela skolväsendet (utlåtande 1952: 224) förutsatte, att, sedan
närmare erfarenheter vunnits angående systemets praktiska verkningar,
grunderna för studiehjälpen komme att bli föremål för omprövning i vad
rörde såväl omfattningen och utformningen av den föreslagna stipendiegivningen
som avvägningen av stipendiebeloppen med hänsynstagande till
skäliga rättvisesynpunkter och de ekonomiska möjligheter, som stode samhället
till buds. Mot bakgrunden härav och då — såsom utskottet för övrigt
framhållit i sitt utlåtande 1954:168 i anledning av väckt motion om förbättrade
ekonomiska villkor för ungdomens yrkesutbildning — någon samlad
erfarenhet av de praktiska verkningarna av det nya studiehjälpssystemet,
som varit i tillämpning sedan läsåret 1953/54, rimligtvis ännu ej kan ha
vunnits, saknas enligt utskottets mening anledning för riksdagen att i nuvarande
läge hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående förbättrad
studiehjälp åt elever vid yrkesskolorna, vilken fråga för övrigt icke
heller torde böra bedömas isolerad från spörsmålet om studiehjälp vid övriga
av 1952 års reform omfattade skolformer. Utskottet avstyrker alltså
bifall till de på denna punkt motionsvis framställda yrkandena.
Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare utgår för närvarande
med 900 kronor per lärling för en minst treårig utbildningstid.
Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att bidraget höjes till 2 500
kronor samt att antalet årliga bidragsrum höjes från nuvarande 375 till
1 000. Som villkor för bidraget har de sakkunniga förordat, att lärlingen
genom mästarens försorg beredes tillfälle att på visst sätt inhämta erforderlig
kompletterande yrkesteoretisk undervisning, för vilket ändamål lärlingen
skall erhålla viss ledighet under arbetstid med bibehållen lärlingslön. Departementschefen
har emellertid avstyrkt införande av dylikt villkor med
hänvisning till att det gäller en fråga som helst bör lösas genom avtal mellan
parterna på arbetsmarknaden. Då en del av det av de sakkunniga föreslagna
bidragsbeloppet avsetts skola täcka mästarens utgifter för lön åt lärlingen
under ledighet för yrkesteoretisk undervisning, har departementschefen ansett
att, i och med att nämnda villkor bortfaller, anledning icke finnes att
inräkna dylik kompensation i bidragssumman. Departementschefen har mot
bakgrunden härav föreslagit, att bidrag, som beviljas från och med nästa
budgetår, skall utgå med 1 500 kronor, varav 800 kronor utbetalas efter
första utbildningsåret, 400 kronor efter andra året och 300 kronor efter
utbildningstidens slut. Vidare har departementschefen föreslagit, att antalet
bidragsrum för nästa budgetår ökas med 125 till 500.
I motionerna 1:490 och 11:603 samt 1:491 och 11:604 har yrkats, att
ifrågavarande bidrag höjes till (1 200 -f- 800 -j- 500 =) 2 500 kronor. Beträffande
antalet bidragsrum har i de förstnämnda båda motionerna förordats
1 000 och i de sistnämnda båda motionerna 650. I motionerna 1: 491
74
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
och II. 604 har därjämte yrkats, att ersättningen till lärlingsombuden höjes
från 20 till 50 kronor per lärling och ar samt att höjningen av lärlingsbidragen
tillämpas från och med den 1 juli 1955 på så sätt, att de mästare, som
dessförinnan anställt lärling, erhåller bidrag med 1 200 kronor för lärling
som fullgjort första läroåret, 800 kronor för lärling som fullgjort andra läroåret
och 500 kronor för lärling, som fullgjort sista läroåret före den 1 juli
1956.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på Kungl. Maj:t att pröva
storleken av ersättningen till lärlingsombud. Det i detta hänseende motionsvis
gjorda yrkandet torde alltså icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Då utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjningen
av bidragsbeloppet bör gälla endast de bidrag, som beviljas från och med
nästa budgetår, avstyrker utskottet vidare bifall till det motionsvis gjorda
yrkandet om en vidgad tillämpning av bidragsförhöjningen.
Vad därefter angår bidragssummans storlek och antalet bidragsrum får
utskottet anföra följande. En ökad kapacitet av lärlingsutbildningen hos
hantverksmästare synes utskottet vara av väsentlig betydelse för en tillräcklig
utbyggnad av yrkesutbildningen. Det är därför angeläget att denna
utbildningsform verksamt främjas. Det bör också beaktas, att lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare från det allmännas synpunkter är betydligt
mindre kostsam än lärlingsutbildning i yrkesskolor. I den mån lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna alltjämt är behäftad med den bristen,
att lärlingarna icke erhåller kompletterande yrkesteoretisk utbildning, bör
denna brist elimineras. Utskottet kan dela departementschefens uppfattning,
att detta lämpligast bör ske genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
I de fall där avtal om ledighet för kompletterande teoretisk
undervisning med bibehållen lärlingslön redan gäller eller kommer att införas,
kommer emellertid den av Kungl. Maj:t föreslagna bidragssumman
icke att medföra kompensation för hantverksmästarnas löneutgifter för
ändamålet. Då en stimulans till anordnande av kompletterande yrkesteoretisk
undervisning för lärlingarna är angelägen, vill utskottet för sin del i
princip förorda en sådan differentiering av ifrågavarande bidrag, att en
högre bidragssumma än 1 500 kronor skall utgå, därest det styrkes att lärlingen
med bibehållen lärlingslön under arbetstid erhållit kompletterande
yrkesteoretisk undervisning i lämplig omfattning i yrkesskola eller på annat
tillfredsställande sätt. Utskottet är emellertid icke berett att förorda införande
av en sådan differentiering utan en närmare undersökning av därmed
sammanhängande problem. Utskottet förutsätter därför, att Kungl.
Maj:t låter undersöka möjligheterna för en dylik differentiering och huru
den lämpligen kan ordnas samt att Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag framlägger
förslag i ämnet. För nästa budgetår tillstyrker utskottet vad departementschefen
anfört beträffande bidragets storlek. Av det anförda följer, att
utskottet i nuvarande läge avstyrker bifall till de motionsvis framställda
75
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
yrkandena om höjning från och med budgetaret 1955/56 av bidragssumman
utöver vad departementschefens förslag innebär. Vad sa gäller antalet bidragsrum
har, enligt vad som upplysts, redan för innevarande budgetar inkommit
så många godkända bidragsansökningar, att minst 500 hade kunnat
beviljas. Med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört om betydelsen
av en ökad kapacitet av lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna,
har utskottet i anslutning till de i detta hänseende motionsvis framställda
yrkandena funnit sig böra för nästa budgetår förorda en höjning av antalet
bidragsrum till 600, vilket innebär en ökning med 100 i förhållande till departementschefens
förslag. Riksstatsanslaget för ändamålet påverkas icke
härav förrän från och med budgetåret 1956/57. Utskottet vill i detta sammanhang
slutligen framhålla angelägenheten av att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer frekvensen av bidragsansökningar och för riksdagen
framlägger förslag till ytterligare höjning av antalet bidragsrum, om så
betingas av en ökad ansökningsfrekvens.
Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat beträffande yrkesutbildningens
utbyggnad, yrkesskolans arbetsformer, samarbete mellan
skola och näringsliv, yrkesutbildningens ledning och administration, statsbidrag
till yrkesutbildningen samt kostnadsberäkningar har icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisningen
för nästa budgetår under de olika anslag, varom här är fråga,
och har ej heller någon erinran mot vad departementschefen i samband
därmed anfört. Med hänvisning till utskottets ställningstaganden i det föregående
avstyrker utskottet bifall till de i motionerna I: 490 och II: 603 samt
I: 491 och II: 604 påyrkade höjningarna av anslagen till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor respektive Främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare.
Under åberopande av vad salunda anförts hemställer utskottet,
L
a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna II: 600 samt I: 486 och
II: 606, samtliga motioner såvitt här är i fråga, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1955 förordade riktlinjer
och normer för yrkesutbildningens utbyggnad;
b) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 487
och II: 607 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t låter undersöka förutsättningarna för anordnande
av en av bilaccismedel eller eventuellt bilskattemedel
bekostad tillfällig utbildning av motormekaniker samt
76
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
att Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag framlägger de förslag
rörande planering och organisation av en dylik utbildning,
vartill nämnda undersökning må ge anledning;
c) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 316
och II: 304 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anfört angående utredning rörande yrkesutbildningen
inom jordbruks-, skogs- och fiskerinäringarna.
II.
a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna II: 600 samt I: 486 och
II: 606, samtliga motioner såvitt här är i fråga, godkänna
av departementschefen förordade riktlinjer och normer för
yrkesskolans arbetsformer;
b) att motionerna I: 489 och II: 605 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
c) att motionerna I: 491 och II: 604, såvitt gäller fortsatt
utredning angående en statlig övningsskola för yrkeslärarutbildning,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
d) att motionen II: 602 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
III. att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och normer för dels samarbetet mellan
yrkesskola och näringsliv, dels ock yrkesutbildningens ledning
och administration;
IV.
a) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna II: 600, I: 490 och II: 603 samt I: 491
och II: 604, samtliga motioner såvitt här är i fråga, godkänna
av utskottet förordade ändrade grunder för statsbidrag
till lärlingsutbildning hos hantverksmästare;
b) att riksdagen må, i anledning av motionerna II: 600,
I: 490 och II: 603 samt I: 491 och II: 604, samtliga motioner
såvitt här är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört angående en differentiering
av statsbidraget till lärlingsutbildning hos hantverksmästare;
c)
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna II: 600, 1:490 och
II: 603 samt I: 486 och II: 606, samtliga motioner såvitt här
är i fråga, godkänna av departementschefen i övrigt förordade
ändrade grunder för statens bidrag till yrkesutbildningen;
d)
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 575, i
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
77
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört angående statsbidrag till byggnader för lokala yrkesskolor;
e)
att motionerna I; 488 och II: 601 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
f) att motionerna II: 600 samt I: 486 och II: 606, såvitt
gäller utredning angående studiehjälp åt elever vid yrkesskolor,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
V. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de av besluten under I. a), II. a), III. samt IV. a) och c) föranledda
författningsföreskriftema och övriga erforderliga
bestämmelser;
VI. att riksdagen må
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranledes av vad departementschefen förordat;
b)
godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslag
svis ............................... 551 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis.......... 7 000
3. Arvoden och särskilda ersättningar till in
spektörer
och sakkunniga biträden m. m.,
förslagsvis ............................ 37 200
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis ............................ 580 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ............... 172 800
Summa kronor 1 348 000
c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 348 000 kronor;
VII. att riksdagen må för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa
a) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader
ett förslagsanslag av 173 500 kronor;
b) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogislc
reformverksamhet ett reservationsanslag av 100 000
kronor;
78
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
c) till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor ett förslagsanslag
av 9 000 000 kronor;
d) till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor ett förslagsanslag
av 29 800 000 kronor;
VIII. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 490 och II: 603, såvitt
här är i fråga, till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid
yrkesskolor för budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 7 700 000 kronor;
IX. att riksdagen må för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa
a) till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
ett reservationsanslag av 57 000 kronor;
b) till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor
ett förslagsanslag av 7 000 000 kronor;
c) till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen ett
reservationsanslag av 532 000 kronor;
X. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:491 och II: 604, såvitt här
är i fråga, till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 350 000 kronor.
Stockholm den 17 maj 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Näsström, Hesselbom, Einar Persson,
Ragnar Persson, Axel Andersson, Nils Theodor Larsson, Elfving, Rikard
Svensson, Arrhén och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Svensson i Ljungskile, Åkerström,
Hoppe, Johansson i Mysinge, Widén, Thapper, Onsjö, Cassel, Blidfors,
fröken Vinge och fröken Olsson.
Reservationer
1) beträffande motionerna I: 487 och II: 607
a) av herrar Arrhén och Cassel, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 66 börjar med »Med
hänsyn» och på s. 67 slutar med »ge anledning», bort ha följande lydelse:
»Med hänsyn härtill och då det otvivelaktigt är ett nationalekonomiskt
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
79
intresse, att fordonsbeståndet genom en tillfredsställande service skyddas
mot en onormalt hastig värdeminskning, anser utskottet — utan att ta
någon definitiv ståndpunkt till den i motionerna åsyftade anordningen —
anledning föreligga att undersöka förutsättningarna för ett av bilaccismedel
bekostat särskilt stöd för anordnande av specialkurser för motormekaniker
i syfte att täcka det omedelbara behovet av sådan arbetskraft. Utskottet
får framhålla att förevarande spörsmål innefattar ett flertal svårlösta problem,
icke blott i bidragstekniskt hänseende utan även i fråga om såväl utbildningens
innehåll och längd som kursernas organisation, lokalisering och
anpassning till det reguljära yrkesskolväsendet. Utskottet vill samtidigt
understryka, att en på åsyftat sätt tillfälligt ökad kapacitet i fråga om
motormekanikerutbildningen, även om den i första hand syftar på bilbranschens
behov, jämväl kan antagas komma andra sådana näringsgrenar till
godo, där motorredskap av olika slag, exempelvis traktorer, användes. Utskottet
förordar i anslutning till motionerna I: 487 och II: 607, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t låter undersöka
förutsättningarna för anordnande av en av bilaccismedel bekostad tillfällig
utbildning av motormekaniker samt att Kungl. Maj:t för 1956 års riksdag
framlägger de förslag rörande planering och organisation av en dylik utbildning,
vartill nämnda undersökning må ge anledning.»
dels ock utskottets hemställan under I. b) bort ha följande lydelse:
»b) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 487
och II: 607 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t låter undersöka förutsättningarna för anordnande
av en av bilaccismedel bekostad tillfällig utbildning
av motormekaniker samt att Kungl. Maj:t för 1956
års riksdag framlägger de förslag rörande planering och
organisation av en dylik utbildning, vartill nämnda undersökning
må ge anledning;»
b) av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon, Axel Andersson,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Bergström, Andersson
i Malmö, Svensson i Ljungskile, Widén, Onsjö och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet bort avstyrka bifall till motionerna I: 487 och II: 607
samt att därför
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 66 börjar
med »Departementschefen har», till och med det stycke, som på s. 67 slutar
med »ge anledning», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Departementschefen har icke funnit det nödvändigt att nu ta ställning
till utbyggnaden för varje särskild näringsgren. Som arbetsprogram har
departementschefen ansett de sakkunnigas uppskattningar fullt godtagbara.
Utskottet delar denna uppfattning och är i likhet med departementschefen
dessutom övertygat om att de ansvariga organen genom att enga
-
80
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
gera arbetsmarknadsexpertis i planeringen skall kunna undvika olämplig
över- eller underdimensionering av de olika utbildningsgrenarnas utbyggnad.
I motionerna I: 487 och II: 607 har framställts yrkande om särskilda
åtgärder från statsmakternas sida för planering och organisation av bilbranschens
yrkesutbildning. I motionerna har framhållits, att bilverkstadsbranschen
till följd av motorismens våldsamma expansion är helt underdimensionerad.
För att en tillfredsställande serviceorganisation skall kunna
erhållas behöver branschen enligt verkställda beräkningar tillföras 8 000
nya yrkesarbetare fram till år 1960. Den nuvarande utbildningskapaciteten
inom företagen uppgår till cirka 250 lärlingar per år. Därtill kommer
ett lika stort antal elever, som utbildas i yrkesskolorna. Även om den avsedda
utbyggnaden av yrkesskolväsendet kan antagas komma att i viss
mån anpassas efter den starkt ökande efterfrågan på motormekaniker,
torde ett väsentligt underskott på utbildad arbetskraft ganska snart uppkomma.
Enligt utskottets mening talar starka skäl för en snabb utbyggnad av
yrkesutbildningen för motormekaniker. Utskottet har emellertid icke ansett
sig kunna ansluta sig till motionärernas tanke att finansiera en dylik
snabbutbildning med medel ur automobilskattemedelsfonden. Utskottet,
som förutsätter att näringslivet samt de ansvariga planeringsorganen och
yrkesskolornas huvudmän har sin uppmärksamhet riktad på bilverkstadsbranschens
yrkesutbildningsbehov, avstyrker därför bifall till förevarande
motioner.»
dels och utskottets hemställan under I. b) bort ha följande lydelse:
»b) att motionerna I: 487 och II: 607 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;»
c) av herr Hesselbom.
2) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
frågan om byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 71, som börjar med »Utskottet,
som» och slutar med »följande yrkanden», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Utskottet, som med tillfredsställelse hälsar det sålunda ökade utrymmet
för statens ekonomiska stöd åt centrala och lokala yrkesskolor, tillstyrker
bifall till departementschefens förslag beträffande nya grunder för statsbidrag
till nämnda skolformer.
Yrkesutbildningssakkunnigas förslag avser jämväl byggnadsbidrag åt
lokala yrkesskolor enligt de för bidrag till folkskolebyggnader gällande grunderna.
Detta förslag har departementschefen icke ansett sig kunna biträda.
Till stöd härför har departementschefen anfört bland annat, att han icke
kunnat undgå att finna, att den föreslagna väsentliga ökningen av driftbidragen
i det långa loppet måste verka mer befrämjande på yrkesutbildningen
och även i de flesta fall vara av väsentligt större finansiell betydelse
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
81
för huvudmännen än engångsbidrag till byggnader. I nuvarande läge med
stark expansion av kommunernas investeringar inom en mångfald områden
synes man. har departementschefen vidare uttalat, ej heller böra överskatta
behovet av statsbidrag för att önskvärda investeringar skall göras också
på yrkesutbildningens område. I anledning av detta ställningstagande från
departementschefens sida har motionsvis framställts följande yrkanden.»
dels den del av utskottets yttrande, som på s. 71 börjar med »Utskottet
får» och på s. 72 slutar med »längre tidsutdräkt», bort ersättas med text
av följande lydelse:
»Utskottet får för egen del i fråga om bvggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
framhålla följande. För att den avsedda utbyggnaden av yrkesutbildningen
skall kunna komma till stånd blir det för huvudmännen — i regel
primärkommuner och landsting — icke blott önskvärt utan absolut nödvändigt
att göra betydande investeringar i yrkesskolbvggnader. De sakkunniga
har för hela utbyggnaden räknat med investeringar i byggnader,
elevhem och stadigvarande materiel å sammanlagt i runt tal 260 miljoner
kronor. Härav skulle enligt de sakkunnigas beräkningar i statsbidrag utgå
omkring 113 miljoner kronor. De av departementschefen beräknade sammanlagda
investeringsbidragen understiger sistnämnda belopp med omkring
56 miljoner kronor, vilket belopp faller praktiskt taget helt på de lokala
yrkesskolbvggnaderna. Utskottet är medvetet om att åtgärden att lämna
de lokala yrkesskolorna utan bvggnadsbidrag för många kommuner kan
medföra betungande konsekvenser. Med hänsyn härtill skulle utskottet för
sin del gärna ha sett, att statsbidragssystemet utformats så, att bvggnadsbidrag
till de lokala yrkesskolorna hade kunnat utgå. Härvid förutsätter
utskottet likväl, att övriga bidrag i motsvarande grad hade reducerats så
att totalkostnaderna för statsverket stannat inom den av Kungl. Maj:t
föreslagna ramen. De närmaste årens erfarenheter torde ge vid handen om
en dylik omläggning av statsbidragssystemet är påkallad eller icke. För
närvarande finner utskottet sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och
avstyrker således bifall till de motionsvis framförda yrkandena om införande
av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor. Utskottet är icke heller berett
att, i enlighet med vad i motionen IT: 575 påyrkats, förorda att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag i ämnet till nästa års riksdag.»
dels ock utskottets hemställan under IV. d) bort ha följande lydelse:
»d) att motionen TT: 575 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranled a:»
3) av herrar Ohlon, Axel Andersson, Jacobsson, Malmbon/ i Skövde,
Svensson i Ljnngskile, Widén och fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort tillstyrka bifall till de i motionerna IT: 600, T: 490 och TT: 603 samt
1:486 och IT: 606 framställda yrkandena om statsbidrag till byggnader för
lokala yrkesskolor samt att därför
6 — JUhnng till riksdagens protokoll lOfifi.
ti samt. Nr IfS
82
Statsutskottets utlåtande nr 138 år 1955
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 72, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »längre tidsutdräkt», bort ha följande lydelse:
»Av dessa skäl har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till de motionsvis
framförda yrkandena om införande från och med nästa budgetår av
byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor i enlighet med de grunder, som förordats
av de sakkunniga. Förslagsanslaget till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor torde i anledning härav böra på sätt i motionerna
1:490 och 11:603 påyrkats för nästa budgetår uppräknas till 11 miljoner
kronor, innebärande en höjning med 3,3 miljoner kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Med hänsyn till vad utskottet sålunda förordat, torde
motionen II: 575 icke böra föranleda någon åtgärd.»
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 75, som börjar med »Utskottet
tillstyrker» och slutar med »hos hantverksmästare», bort ha följande
lydelse:
»Utskottet har i det föregående, med biträdande av ett därom i motionerna
I: 490 och II: 603 framställt yrkande, förordat en uppräkning till 11
miljoner kronor för nästa budgetår av anslaget till Bidrag till byggnadsarbeten
in. m. vid yrkesskolor. I övrigt tillstyrker utskottet bifall till Kungl.
Maj:ts förslag beträffande medelsanvisningen för nästa budgetår under de
olika anslag, varom här är fråga, och har ej heller någon erinran mot vad
departementschefen i samband därmed anfört. Med hänvisning till utskottets
ställningstaganden i det föregående avstyrker utskottet bifall till
den i motionerna I: 491 och II: 604 påyrkade höjningen av anslaget till
Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.»
dels ock utskottets hemställan under IV. c) och d) samt VIII. bort ha följande
lydelse:
»c) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen II: 600 ävensom med bifall till motionerna
I: 490 och II: 603 samt I: 486 och II: 606, samtliga
motioner såvitt här är i fråga, godkänna av utskottet i övrigt
förordade ändrade grunder för statens bidrag till yrkesutbildningen;
d)
att motionen IT: 575 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
VIII. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 490 och II: 603, såvitt
här är i fråga, till Bidrag till byggnadsarbeten m. m.
vid yrkesskolor för budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 11 000 000 kronor;»
Ivar Hjpggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1055
55115S
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:310 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring i bestämmelserna om statlig studiehjälp åt elever vid folkhögskolor. a1 i texten