Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1955-05-17 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1955:139, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
1
Nr 139
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under elfte huvudtiteln, punkten
74, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
för budgetåret 1955/56 beräkna ett reservationsanslag av 100 kronor.
Därefter har Kungl. Maj:t i propositionen nr 135, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 25 februari
1955, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen förordade förslag rörande den
framtida organisationen och finansieringen av verksamheten vid vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet samt angående vården av normalbegåvade
spastiska barn;
dels godkänna av departementschefen föreslagna ändrade grunder för
statsbidragen till stödjebandage och proteser m. m.;
dels ock för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa
a) till Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet 450 000 kronor;
b) till Utredning rörande ett spastikerhem i Göteborg 30 000 kronor;
samt
c) till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
100 kronor.
Utskottet har i förevarande sammanhang till behandling förehaft
dels de likalydande motionerna 1:232 (av herr Huss m. fl.) och 11:295
(av fru Sjöstrand m. fl.);
dels ock de likalydande motionerna I: 472 (av herrar Sunne och Huss) och
II: 581 (av herr Rimmerfors och fru Sjöstrand).
Yrkandena i nämnda motioner redovisas i det följande.
För att utreda vissa spörsmål rörande vanf öreanstalternas och Eugeniahemmets
organisation och personalbehov jämte därmed sammanhängande
spörsmål tillkallade chefen för inrikesdepartementet med stöd av givet
bemyndigande den 9 juli 1951 en sakkunnig, landstingsdirektören i Skara1—Bihang
till riksdagens protokoll 1955. (> sand. Nr 139
2 Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
borgs län Erland von Hofsten. Den sakkunnige antog benämningen 1951
års vanförevårdsutredning. Den 29 januari 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt utredningen att med beaktande av ett av medicinalstyrelsen i september
1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och vård av
spastiska barn in. m. utreda även frågan om vården av normalbegåvade
spastiska barn.
För att tagas i övervägande eller beaktande vid fullgörande av uppdraget
har till utredningen överlämnats ett flertal förslag och framställningar.
Särskilt ma omnämnas av ortoped- och vanförevårdssakkunniga år 1948
avgivet betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanförevaidens
organisation (SOU 1948:41) jämte över betänkandet avgivna
yttranden.
1951 års vanförevårdsutredning har med skrivelse i oktober 1954 överlämnat
betänkande med förslag till riktlinjer för organisation m. m. av
ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra
(SOU 1954: 28). Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.
I propositionen lämnas inledningsvis en allmän översikt över vanförevården
och vården av partiellt arbetsföra. Propositionen upptar därefter
de avdelningar, som framgår av den efterföljande redogörelsen. Under flertalet
av dessa avdelningar lämnas, efter en allmän översikt, redogörelse för
tidigare reformförslag, utredningens synpunkter och förslag samt för remissyttrandena.
Härutinnan får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet.
Utskottet avger ett samlat yttrande jämte hemställan i slutet av detta utlåtande.
Den ortopediska specialistvården och eftervården av barn
förlanmingsfall
Depai
tementschefen anför, att de under vanförevårdsföreningarnas enskilda
huvudmannaskap drivna vanföreanstalterna under flera decennier
fyllt en central funktion inom landets vanförevård. Medan ännu den lasarettsanslutna
ortopedsjukvården och socialvården var föga utvecklad, utbildade
sig tidigt inom vanförevårdens ram en effektiv organisation, som
tog sikte på såväl sjukvård som pedagogisk verksamhet och arbetsvärd. I
många hänseenden har vid dessa anstalter grunden lagts för ett vidareutvecklande
av de verksamhetsgrenar, som vuxit fram vid anstalterna. Utbyggandet
av ortopedvården i landet har sålunda i väsentliga avseenden ägt
rum med stöd av de erfarenheter, som vunnits vid vanföreanstalternas ortopediska
kliniker, och den moderna arbetsvärden har erhållit värdefulla
erfarenheter från vanföreanstalternas social-pedagogiska verksamhet.
Å andra sidan har den allmänna sjukvårdens och socialvårdens snabba
utveckling under senare år ställt den speciella organisationsform, som van
-
3
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
föreanstalterna representerar, under debatt. Den allmänna sjukvårdens
expansion har även kommit till uttryck i utbyggnad av specialistsjukvården,
däribland ortopedsjukvården. En fortsatt utbyggnad på detta
område väntas också äga rum, och inom en ej alltför långt avlägsen framtid
torde ortopedvården vara tillgodosedd inom de flesta sjukvårdsområden.
Samtidigt har yrkesskoleväsendet undergått en snabb utveckling och överhuvud
taget ett helt nytt system av arbetsvårdande åtgärder tillkommit för
även andra partiellt arbetsföra än vanföra. Denna utveckling har medfört,
att verksamheten vid vanföreanstalterna i vissa avseenden kommit att intaga
en relativt fristående ställning i förhållande till samhällets övriga åtgärder
på ifrågavarande områden.
Den sedan länge pågående diskussionen om vanföreanstalternas ställning
och organisation har i främsta rummet gällt möjligheten att samordna
vanföreanstalternas verksamhetsgrenar med samhällets övriga åtgärder
inom sjukvård, vanförevård och socialvård överhuvud.
1951 års vanförevårdsutredning tillsattes ursprungligen för att undersöka
vanföreanstalternas och Eugeniahemmets organisation och personalbehov
in. m. Till fullgörande av detta uppdrag har utredningen gjort en grundlig
analys av anstalternas ekonomi och personalförhållanden för att undersöka
möjligheterna att begränsa driftkostnaderna genom rationaliserings- och
effektiviseringsåtgärder av olika slag. Utredningen har därvid funnit, att
några mera väsentliga resultat ej kan uppnäs genom rationaliseringar och
besparingar utan eftersättande av berättigade standardkrav. Utredningen
har emellertid icke ansett sig kunna undgå att i samband med utredningsuppdragets
fullgörande taga under övervägande de nyss berörda frågorna
om anstalternas ställning, organisation och verksamhet i belysning av samhällsutvecklingen
inom sjukvård och socialvård. Utredningen har vidare
enligt särskilt uppdrag upptagit frågan om vården av normalbegåvade
spastiska barn.
Enligt departementschefens mening har det varit värdefullt, att utredningen
på detta sätt ställt vanförevårdens organisation under förnyad debatt.
De remissinstanser, som yttrat sig över utredningens förslag, har också
genomgående uttalat sin tillfredsställelse över det sätt på vilket utredningen
genomfört sitt uppdrag. Det övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt
utredningens förslag i dess huvudsakliga delar. Några remissmyndigheter
har dessutom till närmare diskussion upptagit frågan om arbetsvärdens
olika element närmast med utgångspunkt från medicinalstyrelsens
förra året framlagda principförslag om en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet.
Frågeställningen har gällt spörsmålet om förhållandet mellan
rehabiliteringens medicinska och sociala sida, och diskussionen har gällt
vanföreanstalternas inordnande inom den »totala» rehabiliteringens ram.
Till dessa frågor, som närmast rör utredningens förslag om de till arfaetsvårdsinstitutet
ombildade vanföreanstalterna, återkommer departements
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
chefen senare. Såsom närmare torde framgå av det följande har departementschefen
i väsentliga delar ansett sig kunna biträda utredningens förslag
beträffande organisationen av ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvärd
för partiellt arbetsföra. Närmast upptages till behandling utredningens
förslag i vad avser vanföreanstalternas ortopediska kliniker.
Förslaget om den ortopediska sjukvårdens skiljande från vanföreanstalternas
övriga verksamhet och överförande till den allmänna sjukvården
har genomgående tillstyrkts av remissmyndigheterna. Även för egen del
finner departementschefen de skäl utredningen anfört för sitt förslag bärande
och stående i full överensstämmelse med nuvarande utvecklingstendenser
inom sjukvården. Såsom utredningen framhåller, har förekomsten
av ortopediska kliniker vid vanföreanstalterna fördröjt en önskvärd utbyggnad
av ortopedvården inom den allmänna sjukvårdens ram. Trots den
utbyggnad som skett inom lasarettsvården föreligger fortfarande ett stort
behov av ortopediska vårdplatser och det är angeläget att tillkomsten av
nya vårdplatser i görligaste mån påskyndas. Detta bör självfallet ske i de
kommunala sjukhushuvudmännens regi. På anförda skäl förordas, att
ortopedvården skiljes från vanföreanstalterna och efter hand överföres
under nämnda huvudmäns ansvar.
Givetvis kommer även i fortsättningen vanföreanstalternas klientel att
behöva tillgång till kvalificerad läkarvård, men liksom utredningsmannen
kan departementschefen icke finna att behovet av läkartillsyn i och för sig
kan utgöra motiv nog för att behålla de ortopediska klinikerna inom anstalterna.
Däremot måste det givetvis med hänsyn till klientelets art vara
nödvändigt att vid behov kunna anlita ortopedläkare i anstaltens närhet.
Även behovet av allmänläkare samt övrig läkarexpertis bör kunna tillgodoses
utan att de ortopediska klinikerna kvarstannar vid anstalterna.
Liksom utredningen hyser departementschefen emellertid den uppfattningen,
att de nuvarande klinikerna intill dess ortopedvården kunnat utbyggas
inom sjukvårdsområdena måste kvarstanna inom vanföreanstalterna
samt i huvudsak behålla sina nuvarande upptagningsområden och sin rikskaraktär.
I likhet med utredningen och det övervägande flertalet remissinstanser
anser departementschefen dock, att redan under övergångstiden
en rationellare form för finansieringen av den vid vanföreanstalterna bedrivna
ortopedvården bör genomföras. Den ortopediska sjukvården får anses
tillhöra sådan vård, för vilken landstingen och städerna utanför landsting
enligt sjukhuslagen har att svara, och bör principiellt finansieras som
annan sådan vård. Därtill kommer, att nuvarande olikheter mellan vanföreanstalternas
och de ortopediska klinikernas vårdavgifter medfört en snedbelastning
i fråga om patienttillströmningen.
För den övergångstid, under vilken anstalternas ortopediska kliniker
kommer att fungera som riks- eller rayonanstalter, ansluter sig departementschefen
därför till utredningens förslag. Detta innebär, att lands
-
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955 5
ting och landstingsfria städer för av dem belagda vårdplatser skall erlägga
ersättning med ett belopp per vårddag motsvarande klinikens genomsnittliga
vårddagskostnad under senaste räkenskapsår, minskat med
patientavgiften på allmän sal, dock att ersättningen tills vidare maximeras
till eu vårddagskostnad av 35 kr. Staten bör täcka eventuellt driltunderskott.
De närmare bestämmelser, som kan aktualiseras vid ett genomförande
av den nya ordningen, däribland frågan angående vilka utgifter, som
skall ingå i vårddagskostnaden, anses lämpligen böra regleras vid de överläggningar
mellan medicinalstyrelsen och berörda parter, som torde få
föregå ikraftträdandet. I samband med förslagets genomförande, vilket
bör ske fr. o. m. den 1 juli 1956, bör de nu utgående fasta vårddags- och
poliklinikbidragen kunna slopas. Sedan Göteborgs-, Hälsingborgs- och Häinösandsanstalternas
ortopediska kliniker överförts till kommunalt huvudmannaskap
torde utomlänsavtalet i dess helhet kunna vinna tillämpning.
Huruvida detta bör ske redan innan ortopedvården inom området är utbyggd,
torde dock få tagas upp vid de förhandlingar, som förutsättes skola
ske mellan de berörda parterna. Vid bifall till av departementschefen
i det följande framlagt förslag om överflyttning av Stockholmsanstaltens
klinik till karolinska sjukhuset bör för rikspatienter gälla samma bestämmelser
som för sjukhuset i övrigt.
Från svenska landstingsförbundet m. fl. remissinstanser har framförts
den uppfattningen, att de kommunala sjukvårdshuvudmännen i samband
med förslagets realiserande bör i annan ordning beredas kompensation för
de kostnadsökningar, som är förbundna med detsamma. Såsom landstingsförbundet
framhåller, är det angeläget att söka åstadkomma en rationell
fördelning mellan staten och dessa huvudmän av samhällets sjukvårdskostnader.
Det nuvarande brokiga statsbidragssystemet har, särskilt när
det gäller den slutna sjukvården, visat sig vara föga ändamålsenligt. Inom
den allmänna statsbidragsutredningen pågår emellertid en allmän översyn
ur rationaliseringssynpunkt av gällande bestämmelser om statsbidrag till
kommunerna. Utredningens arbete är ännu inte avslutat, och det kan enligt
departementschefens mening knappast finnas anledning att nu till särbehandling
upptaga frågan om statsbidrag till en speciell gren av kroppssjukvården.
Hela frågan om bidrag till den kommunala sjukvården anses
böra prövas i ett sammanhang. Detsamma gäller också de statsbidragsoch
finansieringsfrågor, som redovisats i den nyssnämnda propositionen
nr 106/1954 rörande den framtida användningen av bl. a. Apelvikens
och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.
I fråga om vårdavgifterna förutsätter departementschefen, att de nuvarande
avgifterna på allmän sal bibehålies. Utredningen har påpekat, att
vårdavgifterna på halvenskilt rum och enskilt rum är mycket skiftande vid
de olika anstalternas kliniker. Även innan klinikerna överförts till de
lokala huvudmännen finner departementschefen det naturligt, att ifråga
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
varande avgifter i största möjliga utsträckning anpassas efter de allmänna
sjukhusens taxor. Denna fråga bör därför uppmärksammas av anstaltsledningarna.
När det gäller de synnerligen skiftande poliklinik- och behandlingsavgifterna
delar departementschefen utredningens uppfattning,
att en översyn bör komma till stånd. Denna översyn bör lämpligen kunna
ske genom medicinalstyrelsens försorg.
I anslutning till vad utredningen anfört angående eftervården av barnförlamningsfall
uttalas i detta sammanhang, att strävandena till en decentraliserad
och effektiviserad eftervård synes rationella och önskvärda.
Emellertid torde man icke kunna räkna med att ortopedvårdens utbyggnad
inom landsting och städer kan dimensioneras så, att hithörande
avdelningar förslår vid mera omfattande barnförlamningsepidemier. Vid
sådana tillfällen torde liksom hittills även epidemisjukhusen få tagas i
anspråk för eftervård. Det förutsättes, att sådan vård av barnförlamningspatienter
t. v. även i fortsättningen kommer att bedrivas vid kustsanatorierna
liksom vid vanföreanstalterna så länge de ortopediska klinikerna
förblir där.
I fråga om överförandet av vanföreanstalternas ortopediska kliniker till
de lokala huvudmännen innebär utredningens förslag, att överflyttningen
av huvudmannaskapet när det gäller de ortopediska klinikerna i Göteborg,
Hälsingborg och Härnösand ansetts kunna ske snarast, utan att man
avvaktar att nya ortopediska kliniker hunnit anordnas vid resp. städers
sjukvårdsinrättningar. I Stockholm däremot har en förändring svårligen
ansetts kunna genomföras, förrän en ny ortopedldinikbyggnad uppförts
vid karolinska sjukhuset.
Liksom remissmyndigheterna finner departementschefen det naturligt,
att en ny ortopedisk klinik uppföres i anslutning till karolinska sjukhuset.
Enligt departementschefens mening är det värdefullt, att även ifrågavarande
specialitet finnes företrädd vid ifrågavarande undervisningssjukhus.
Den nuvarande kliniken kan icke anses i allo ändamålsenlig, och dess
lokaler erfordras f. ö., såsom i det följande närmare skall utvecklas, bl. a.
för en önskvärd överflyttning av arbetskliniken vid karolinska sjukhuset
till Norrbackainstitutet. Det synes å andra sidan utgöra en fördel om den
nya ortopediska kliniken ej får sin nya förläggning på alltför långt avstånd
från detta institut i dess nya gestaltning. Det anses därför böra ankomma
på kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande att närmare
undersöka förutsättningarna för klinikens förläggande till karolinska
sjukhusets område samt inkomma med förslag till byggnadsfrågans lösande.
Emellertid understrykes, att, enligt departementschefens uppfattning, lösandet
av byggnadsfrågan för karolinska sjukhusets centrallaboratorier är
av sådan angelägenhetsgrad, att sistnämnda byggnadsföretag bör äga prioritet,
vilket f. ö. synes ha förutsatts då 1951 års riksdag prövade generalplanen
i denna del. Det föreslås i övrigt få ankomma på Kungl. Maj :t att
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
7
föranstalta om upptagandet av förhandlingar med Stockholms stad och
län angående avvecklingen av garnisonssjukvården vid karolinska sjukhuset
samt om fördelningen av kostnaderna för uppförande och drift av
den föreslagna ortopediska kliniken. Intill dess denna kommit till stånd,
bör, såsom utredningen förordat, den ortopediska kliniken kvarbliva vid
vanf öreanstalten.
De ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna i Göteborg, Härnösand
och Hälsingborg föreslås intill dess av departementschefen förordade
förhandlingar och överläggningar lett till resultat tå kvarbliva under sina
nuvarande huvudmän.
Yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet
Utredningen har föreslagit bl. a. att vanföreanstalterna ombildas till
kvalificerade arbetsvårdsinstitut för partiellt arbetsföra, inlemmade i
samhällets allmänna arbetsvärd och förordat att yrkesutbildningen vid
arbetsvårdsinstituten reserveras för sådana svårt handikappade personer,
som ej kan gå de vanliga yrkesutbildningsvägarna.
Departementschefen anför, att vanföreanstalterna gjort en betydande
insats inom den sociala vanförevården. Från skilda håll har omvittnats
den höga standarden hos vanföreanstalternas yrkesskolor liksom de goda
utbildningsresultat, som uppnåtts vid skolorna. De senaste decennierna
har emellertid kännetecknats av en kraftig expansion inom den allmänna
arbetsvärden, där framför allt arbetsmarknadsstyrelsens insatser för partiellt
arbetsföra kommit att avse allt flera uppgifter, såsom yrkesutbildning,
omskolning, arbetsprövning, arbetsträning, halvskyddad och helskyddad
sysselsättning in. m. Därvid utnyttjas i stor utsträckning för omskolnings-
och utbildningsverksamheten ordinarie skolor och yrkesutbildningsanstalter.
Genom statsbidrag stödes också av kommuner eller enskilda
inrättade träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra
samt s. k. halvskyddad sysselsättning vid enskilda industriföretag.
Ifrågavarande verksamhet har under senare år fått en betydande
omfattning. Härtill kommer de s. k. arbetsklinikerna i Stockholm och
Göteborg, vilka inrättats för kvalificerad arbetsprövning av svårt arbetshindrade
och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömda personer.
Omhändertagandet av de partiellt arbetsföra har sålunda under senare
år nått en betydande omfattning och har tillförts betydande resurser samt
befinner sig under fortsatt utveckling. Under sådana omständigheter har
vanföreanstalternas yrkesutbildande verksamhet i viss mån blivit isolerad
från samhällets övriga åtgärder på hithörande områden.
Enligt departementschefen innebär det därför ett fullföljande av eu naturlig
utvecklingslinje inom modern svensk arbetsvärd, att även sådana
partiellt arbetsföra, som tillhör gruppen vanföra, i största möjliga ut
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
sträckning beredes tillfälle att deltaga i den av samhället organiserade
allmänna yrkesutbildningen. Detta utgör också riktpunkten för utredningens
förslag i ämnet. Departementschefen vill därför kraftigt understryka
utredningens av remissinstanserna biträdda uttalanden i denna del, i all
synnerhet som den lämnade redogörelsen visar att en betydande del av
vanföreanstalternas yrkesskoleelever bedömts vara i det fysiska och psykiska
tillstand, att de bort kunna tillgodogöra sig undervisning utanför
vanföreanstalt. Även om, såsom framhållits av några remissmyndigheter,
rådande platsbrist inom den allmänna yrkesutbildningen tills vidare kan
lägga vissa hinder i vägen för ett realiserande av utredningens önskemål,
bör detta ej hindra ett principiellt ställningstagande till denna fråga. Liksom
utredningen ställer sig departementschefen emellertid tveksam till lämpligheten
av att t. ex. vid de centrala verkstadsskolorna anordna särskilda
yrkesavdelningar för partiellt arbetsföra. Detta skulle nämligen innebära
ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen om ett normaliserande
i största möjliga utsträckning av de partiellt arbetsföras yrkesutbildning.
Vid ett inordnande av de vanföras yrkesutbildning i största möjliga
utsträckning inom ramen för samhällets övriga arbetsvärd är det också
naturligt att se vanföreanstalternas arbetsuppgifter inom socialvårdens
område i relation till samhällets arbetsvärd över huvud taget. Även inom
nuvarande välutvecklade arbetsvårdsorganisation finnes utan tvivel ett
behov av utbildningsplatser för sådana partiellt arbetsföra, som på grund
av svårare handikapp av olika slag har svårt att tillgodogöra sig den allmänna
utbildningen. Utredningens centrala förslag, när det gäller vanföreanstalternas
framtida ställning, innebär också en sådan utvidgning
av anstalternas verksamhetsområde. Förslaget har genomgående tillstyrkts
av remissmyndigheterna. För egen del anser departementschefen det ur
samhällets synpunkt rationellt, att en samordning av de åtgärder för yrkesutbildning,
som samhället vidtagit, kommer till stånd och tillstyrker därför
utredningens förslag i denna del. Även för vanföreanstalterna måste en
samordning med övriga yrkesutbildningsresurser i olika avseenden innebära
ökade möjligheter till en effektiv insats.
Departementschefen kan också i princip biträda utredningens uttalanden
om önskvärdheten av en ytterligare effektivisering av yrkesutbildningen vid
vanföreanstalterna i dessas nya gestaltning. En anpassning av undervisning
och utbildning i olika yrken till arbetsmarknadens krav förefaller naturlig
liksom att frågorna om yrkesdifferentiering vid de olika anstalterna ägnas
omsorgsfull uppmärksamhet. Såsom utredningen framhåller, torde en fullvärdig
yrkesutbildning även kunna främjas, om man koncentrerar utbildningen
i vissa mera specialbetonade yrken till någon eller några
anstalter, varvid det givetvis är naturligt, att elevintagningen i den utsträckning
det är möjligt ordnas så, att nuvarande distriktsindelning för
9
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
vanföreanstalternas verksamhet uppmjukas. Dessa frågor torde få uppmärksammas
av anstaltsledningarna liksom av arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Detsamma gäller utredningens uttalanden
angående kontinuerlig elevintagning under terminerna liksom förslaget
att anordna kortare utbildningskurser för i första hand omskolning
av äldre partiellt arbetsföra. Departementschefen betonar emellertid, att det
med hänsyn till anstalternas stora upptagningsområden och angelägenheten
av att rationellt kunna utnyttja yrkesavdelningarna torde böra övervägas
anordningar för ett centralt anmälnings- och registreringsförfarande
beträffande lediga platser vid skolorna.
Den nu förordade reformeringen av yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna
underlättas självfallet genom att de ortopediska klinikerna flyttas
ut från anstalterna enligt vad som förut tillstyrkts. Utredningens förslag
innebär, att anstalterna därmed ombildas till arbetsvårdsinstitut. Departementschefen
kan i princip ansluta sig till grundtanken i detta förslag men
vill framhålla, att dess definitiva genomförande måste ske successivt och
kommer att taga lång tid samt att åtskilliga modifikationer torde bli nödvändiga
med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena. Innan departementschefen
går in härpå berör han dock något ytterligare den verksamhet
som skall bedrivas vid de ombildade anstalterna.
De kommunala insatserna inom arbetsvärden innebär, såsom framgår
av det anförda, att träningsverkstäder och arbetscentraler inrättats i betydande
omfattning. Verksamhetens utveckling tyder på att även svårt
handikappade personer torde kunna beredas erforderlig arbetsträning inom
den kommunala verksamhetens ram. Departementschefen anser sig därför
böra ansluta sig till arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning, att vanföreanstalterna
i sin nya utformning i första hand bör begränsa sin verksamhet
till att komplettera de kommunala arbetsvårdsåtgärderna i andra hänseenden
än arbetsträning, nämligen i de fall då huvudmännen av praktiska
och ekonomiska skäl ej har möjlighet att vidtaga vissa nödvändiga men
speciella arbetsvårdsåtgärder, t. ex. anordningar för kvalificerad arbetsprövning.
Det torde numera vara en vedertagen uppfattning, att en tillfredsställande
rehabilitering av svårt arbetshindrade endast kan ske efter en kvalificerad
arbetsprövning. Liksom utredningen anser departementschefen, att
resurser i detta avseende om möjligt bör knytas till den yrkesutbildande
verksamhet, som kommer att bedrivas inom de ombildade vanföreanstalternas
ram. Detta torde, såsom utredningen föreslagit, i första hand böra
ske genom att arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg överflyttas till
vanföreanstalterna i dessa städer. Genom en lokal överflyttning av de båda
arbetsklinikerna skulle samarbetet mellan arbetsvärdens olika moment betydligt
kunna underlättas och arbetsklinikerna skulle kunna repliera på
yrkesskolornas internatförläggningar samt skolornas maskiner, utrustning
10
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
m. m. För de ombildade vanföreanstalterna skulle fördelar stå att vinna
även därigenom, att arbetsklinikernas läkarexpertis kunde stå till anstalternas
förfogande.
Mot den angivna lösningen har bl. a. av medicinalstyrelsen invänts, att
arbetsklinikerna med hänsyn till verksamhetens karaktär i stället borde
direkt anslutas till resp. undervisningssjukhus. Stockholms- och Göteborgsanstalterna
är emellertid så belägna, att ett mycket intimt samarbete med
karolinska resp. Sahlgrenska sjukhusen lätteligen kan ordnas. De fördelar,
som står att vinna genom överflyttningen, synes därför väl uppväga
den eventuella olägenheten av att en formell anslutning icke kan ordnas
i båda dessa fall.
I detta sammanhang beröres de synpunkter på förhållandet mellan den
medicinska och sociala rehabiliteringsverksamheten samt de förslag, som
i samband därmed framförts i vissa remissyttranden.
Departementschefen betonar, att han vid sin prövning av de förslag, som
framlagts av 1951 års vanförevårdsutredning, har ansett det vara en
huvuduppgift att dels taga ställning till den ortopediska sjukvårdens fortsatta
bedrivande inom vanföreanstalterna, dels ock överväga formerna för
den yrkesutbildningsverksamhet, som nu bedrives vid dessa anstalter.
Av vad som anförts i det föregående framgår, att departementschefen i
likhet med remissmyndigheterna ansett sig böra tillstyrka, att den ortopediska
sjukvården överföres till lokal huvudman. Departementschefen har
vidare ansett det vara angeläget förorda, att sådana yrkesutbildningsmöjligheter
ställes till de svårt invalidiserade partiellt arbetsföras förfogande,
att denna handikappade grupp genom en omsorgsfull utbildning beredes
möjligheter att skaffa sig utkomst på arbetsmarknaden. Dessa förslag,
som biträtts av det övervägande antalet remissinstanser, innebär emellertid
icke något ställningstagande i och för sig till frågan om den medicinska
rehabiliteringens betydelse. I detta sammanhang erinras om att i
det föregående även förordats, att de medicinskt betonade arbetsklinikernas
resurser i fortsättningen skall ställas till anstalternas förfogande.
Frågan om den medicinska rehabiliteringsverksamheten, vilken nyligen
aktualiserats av medicinalstyrelsens program för en lasarettsansluten rehabilitei
ingsverksamhet, har i remissyttrandena över förevarande utredning
föranlett olika förslag rörande framförallt Norrbackainstitutets framtida
användning. Enligt pensionsstyrelsen och Stockholmsföreningen borde
sålunda institutet omvandlas till ett med karolinska sjukhuset samverkande
socialmedicinskt rehabiliteringscentrum. Därest plats bereddes den
ortopediska kliniken vid karolinska sjukhuset, borde man enligt dessa
remissinstanser söka astadkomma, förutom en överflyttning av arbetskliniken,
en överflyttning från karolinska sjukhuset av de mera rehabilitermgsbetonade
verksamhetsgrenarna av medicinen närstående discipliner.
Vidare har frågan om förläggningen av ett sjukgymnastinstitut till Norr
-
11
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
backainstitutet framförts liksom frågan om en kommande utbyggnad av
karolinska sjukhusets konvalescent- eller eftervård. Direktionen för karolinska
sjukhuset har ifrågasatt en överflyttning av den yrkesmedicinska
avdelningen vid sjukhuset, samt vidare om det ej vore lämpligt att vid
inrättandet av en professur i socialmedicin förlägga den socialmedicinska
institutionen till Norrbackainstitutet. Karolinska institutets lärarkollegium
har erinrat om att tanken på anordnandet av ett paraplegikercentrum vid
Norrbackainstitutet framförts.
De framförda förslagen är till sin natur så vittsyftande, att departementschefen
icke i detta sammanhang anser sig kunna taga ställning till hithörande
frågor. Enligt hans mening torde man under den närmaste tiden
få begränsa sig till en detaljplanering av den av honom föreslagna utformningen
av de ombildade vanföreanstalterna samt närmare överväga dis-,
positionen av de ortopediska klinikernas lokaler, i den mån de frigöres
genom uppförande av nya klinikbyggnader. Härvid bör givetvis även de
frågor, som berör den medicinska rehabiliteringsverksamheten, ägnas
uppmärksamhet. Vad särskilt Norrbackainstitutet angår utgör bristen på
tomtmark vid karolinska sjukhuset och inom Norrbackaområdet ö\erhuvud
ett så allvarligt problem, att frågan om dispositionen av de efter
ortopedklinikens utflyttning ledigblivna lokalerna vid Norrbackainstitutet
liksom den fortsatta verksamheten i anslutning till institutet överhuvud
bör bliva föremål för samråd mellan vederbörande myndigheter och anstaltsledning
samt direktionen för karolinska sjukhuset och kommittén för
karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande. Möjligheterna att till Norrbackainstitutet
förlägga vissa social-medicinskt betonade institutioner eller
avdelningar torde härvid få ägnas särskild uppmärksamhet. Det förutsättes,
att, därest det vid de sålunda förutsatta överläggningarna finnes lämpligt
och möjligt att redan nu göra vissa omdispositioner inom anstalten i förut
antydd riktning, anstaltsledningen tager erforderliga initiativ och i förekommande
fall framlägger förslag till Kungl. Maj :t.
I anslutning härtill framhålles betydelsen av att, även efter de ortopediska
klinikernas utflyttande, erforderlig läkarexpertis står till anstalternas
förfogande. Yrkesavdelningarnas elever kommer genomgående att vara
behäftade med avsevärda fysiska brister av olika slag och det torde vara
nödvändigt, att de står under regelbunden kontroll av läkare med specialkompetens.
Ett intimt samarbete bör härvid ske med närmaste ortopediska klinik,
som förutsättes vara belägen å samma ort som den ombildade vanföreanstalten
och om möjligt i dess närhet. Ett liknande samarbete bör även,
där så kan ske, etableras med andra specialkliniker inom sjukvårdsområdet,
särskilt den psykiatriska. Allteftersom en lasarettsansluten rehabiliteringsverksamhet
utbygges i landstingens regi bör självfallet denna samordnas
med verksamheten på de ombildade vanföreanstalterna; ej sällan
12
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
torde det då bli aktuellt att överföra patienter från en rehabiliteringsavdelning
till dessa.
I fråga om det av utredningen framlagda förslaget rörande elevernas
ekonomi ansluter sig departementschefen liksom flertalet remissinstanser
helt till utredningens förslag. Det nuvarande systemet med anstaltsförsörjning
och fickpengar bör i och med att anstalternas yrkesundervisning
inordnas i arbetsvärdens system av hjälpåtgärder för partiellt arbetsföra
enligt departementschefens mening ersättas med samma system med utbildnings-
och familjebidrag, som tillämpas inom arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdande verksamhet i övrigt. Härav följer, att av eleven efter självkostnadsprincipen
uttages ersättning för eventuellt tillhandahållen kost
och logi. I de fall eleven önskar, bör han givetvis kunna få ordna sin bostadsfråga
i den öppna marknaden. I den mån en sådan utveckling under
rådande knapphet på bostäder kan realiseras, skulle trycket på anstalternas
egna internat icke oväsentligt minska, vilket skulle kunna leda till
en begränsning av elevrummens antal på anstalterna.
Frågan om anstalternas benämning föreslås få prövas då de ortopediska
klinikerna flyttas ut från resp. anstalter.
Skolundervisningen
Ltredningen har förordat, att de skolpliktiga vanföra barnen i största
möjliga utsträckning beredes möjlighet att deltaga i den allmänna folkskolundervisningen,
medan vanförevårdens skolhem bör avse endast sådana
barn som på grund av svår invaliditet måste vistas å internat.
Departementschefen uttalar att han helt kan ansluta sig till den av utredningen
framförda uppfattningen, att även vanföra barn i största möjliga
utsträckning bör få kvarstanna i sina hem och gå i vanliga skolor tillsammans
med andra barn. Undervisning vid vanförevårdens skolhem bör
endast förekomma för sådana barn, som på grund av svår invaliditet har
avsevärda svårigheter att förflytta sig och därför lämpligen bör vistas i
internat.
Utredningen har framfört flera beaktansvärda synpunkter på frågan om
möjliga åtgärder från samhällets sida för att underlätta ett deltagande i
vanlig undervisning. Liksom utredningen hyser departementschefen den
meningen, att transporten till och från skolan i görligaste mån bör underlättas.
I den mån de vanliga skolskjutsarna ej kan komma till användning
i detta sammanhang, bör man pröva, huruvida icke de nu utgående statsbidragen
till kommunerna för anordnande av skolskjutsar kan utvidgas
att avse även sådana fall, där kommunerna bestrider kostnaderna för skoltransporten
av vanföra barn. Det erinras om att enligt gällande bestämmelser
angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar en av förutsättningarna
för statsbidrag är, att genom anordnande av skolskjuts besparingar
i det allmännas utgifter för skolväsendet i övrigt uppstår. Ur
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
13
statsfinansiell synpunkt är det enligt departementschefen uppenbarligen
fördelaktigare, om skolgången i vanliga skolor på detta sätt underlättas
än att det allmänna bekostar internatvistelsen vid vanförevårdens skolhem.
I den mån det är fråga om sådana kortare vägsträckor från hem till skola,
att de allmänna reglerna om statsbidrag till skolskjutsar ej är tillämpliga,
innebär detta också, att de nu ifrågasatta statsbidragen i det enskilda fallet
relativt sett måste bli av mindre omfattning än för vanliga skolskjutsar.
Departementschefen anser sig därför i princip böra biträda utredningens
förslag om statligt stöd i detta avseende. Emellertid torde det icke på
grundval av föreliggande material vara möjligt att i detalj taga ställning
till hithörande frågor, och det bör därför ankomma på skolöverstyrelsen
att, före ett slutligt ställningstagande, framlägga konkreta förslag i detta
hänseende.
Även förslaget, att statsbidrag skall lämnas till anskaffande av fortskaffningsmedel,
är säkerligen ägnat att underlätta för det vanföra barnet att
vistas i sitt eget hem och deltaga i vanlig undervisning. Denna fråga sammanhänger
emellertid med frågan om statsbidrag till ortopediska hjälpmedel
över huvud taget, och departementschefen upptager i det följande
hithörande frågor i ett sammanhang.
I likhet med utredningen och skolöverstyrelsen finner departementschefen
det f. n. ej vara möjligt att taga ställning till frågan om en avveckling av
vanförevårdens skolhem eller en minskning av platsantalet. Resultatet av
de åtgärder, som föreslagits i syfte att främja de vanföras deltagande i den
vanliga skolundervisningen, bör först avvaktas, innan hithörande frågor
upptages till närmare behandling.
I princip ansluter sig departementschefen till utredningens förslag om
redovisnings- och anmälningsförfarandet beträffande vanföra barn. För att
få till stånd en central överblick över frågor, som rör intagning vid vanförevårdens
skolhem, och för att uppnå en rationell samordning mellan skolhemmen
och de vanliga skolorna torde det vara nödvändigt, att en central
funktion på detta område tilldelas skolöverstyrelsen. Emellertid understrykes,
att skolöverstyrelsen noggrant bör överväga i vilken utsträckning hithörande
uppgifter kan decentraliseras och handläggas av anstalternas skolledningar
och de lokala skolmyndigheterna. Departementschefen betraktar
det som självklart, att medicinsk expertis anlitas i frågor, som gäller intagning
på vanförevårdens skolhem.
De av utredningen gjorda uttalandena om ett frigörande av skolheinsorganisationen
från de till kvalificerade yrkesskolor ombildade vanföreanstalterna
förefaller departementschefen principiellt riktiga. Det framgår
emellertid ej, hur utredningen med denna utgångspunkt i fortsättningen
tänkt sig skolhemsorganisationen utformad vid de anstalter, där skolhem
även i fortsättningen kommer att finnas. Det förefaller knappast tänkbart,
alt en omorganisation i detta avseende f. n. skulle kunna drivas så långt,
att ett frigörande även från anstalternas ekonomiska förvaltning skulle
14
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
kunna genomföras. Det förslag, som utredningen i detta sammanhang
framlägger om ett överförande av Stockholmsanstaltens skolhem på Lidingö
till Eugeniahemmets regi, anses innebära praktiska och organisatoriska fördelar,
och departementschefen kan biträda detsamma. Då såsom Stockholmsföreningen
påpekat frågan om gottgörelse för vissa i hemmet nedlagda
donationsmedel in. m. bör prövas och detta om möjligt bör ske före
överföringen anses denna böra uppskjutas något, förslagsvis till den 1 juli
1956.
Utredningens förslag att vid Stockholmsanstalten tillsvidare bibehålla
folkskolornas högre avdelning föranleder ingen erinran från departementschefens
sida, liksom ej heller utredningens uttalanden angående ett i annat
sammanhang framlagt förslag att anordna en enskild realskola och gymnasieundervisning
vid anstalten. Nuvarande utformning av undervisningen,
som bereder möjlighet för begåvade vanföra elever att bedriva studier för
avläggande av real- och studentexamen, torde tills vidare få bibehållas i
avvaktan på de erfarenheter, som kan vinnas angående vanföreanstaltens
verksamhet efter dess ombildning. Utvecklingen vid dessa yrkesskolor kan
medföra, att skolhemsorganisationen i dess nuvarande utformning måste
tagas upp till förnyad prövning. I samband därmed torde också ett bl. a.
av medicinska fakulteten i Lund framfört förslag om inrättande av skolhem
vid centrallasaretten få upptagas till närmare övervägande.
Vid prövning av utredningens förslag om en höjning av avgifterna vid
skolhemmen har departementschefen funnit det skäligt, att de vanföras föräldrar
erlägger viss avgift för barnens kost och logi vid skolhemmen. Med
hänsyn till att det här är fråga om handikappade barn anser departementschefen
emellertid, att någon höjning av nuvarande avgift av 50 öre icke
bör ske vid vanföreanstalternas skolhem. I överensstämmelse härmed bör
avgiften vid Eugeniahemmets skolhem, vilken nu utgår med 1 krona, sänkas
till 50 öre per barn och dag. Däremot biträdes utredningens förslag att
staten, liksom när det gäller andra handikappade barn, utan behovsprövning
helt svarar för barnens och eventuellt erforderliga vårdares resekostnader
mellan skolan och det egna hemmet. De nu föreslagna ändringarna
anses böra träda i kraft den 1 juli 1956.
Vad slutligen den centrala ledningen och tillsynen över skolhemsorganisationen
angår, förordas, att den tilldelas skolöverstyrelsen, som vid behov
bör äga att hos vederbörande länsstyrelse påkalla biträde av barnavårdsassistent
för fullgörande av den lokala inspektionen. Departementschefen
förutsätter emellertid, att med hänsyn till skolhemmens speciella
karaktär ett intimt samarbete kommer till stånd med såväl socialstyrelsen
som medicinalstyrelsen. Tillsynsmyndigheten bör också tillse, att behövlig
medicinsk övervakning och behandling kommer till stånd av de vanföra
skolbarnen.
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
15
Vård- och arbetshemsverksamheten
Utredningen har hävdat den uppfattningen att vård- och arbetshemmen
snarast bör befrias från de interner, som hör hemma på kroniker- och ålderdomshem.
De interner, som har viss arbetsförmåga, bör ej utan tvingande
skäl isoleras i särskilda arbetshem utan beredas tillgång till samhällets allmänna
arbetsvårdssystem, vilket numera öppnat vidgade möjligheter även
för detta klientel. Utredningen förordar en successiv avveckling av vårdoch
arbetshemmen.
Departementschefen anför, att utredningens uppfattning, att vård- och
arbetshemmen vid vanföreanstalternas ombildande till arbetsvårdsinstitut
för kvalificerad yrkesutbildning svårligen kan inpassas i den nya organisationen,
otvivelaktigt är riktig. Hemmen har nämligen fått en viss prägel
av asyler och utredningen har visat, att ett betydande antal interner vistats
på hemmen under en stor del av sitt liv. Hemmen har ej heller tillgång till
resurser för vare sig yrkesutbildning eller arbetsträning, och departementschefen
delar därför även utredningens uppfattning, att sådana interner,
som har viss arbetsförmåga, bör beredas tillgång till samhällets allmänna
arbetsvårdssystem i den mån det är möjligt.
Å andra sidan är det här fråga om ett svårt invalidiserat klientel, som
i allmänhet torde ha ytterst små möjligheter att skaffa sig utkomst på
den öppna marknaden men som har relativt goda möjligheter till en dräglig
tillvaro i den skyddande miljö, som arbetshemmet erbjuder. Det är också
ur humanitär synpunkt svårt att tänka sig, att detta klientel skulle överflyttas
till ålderdomshem eller kronikerhem även om det kan göras gällande,
att vården av dessa personer rätteligen ankommer på kommunal
huvudman. Bristen på vårdplatser vid såväl ålderdoms- som kronikerhem
gör det också mycket tveksamt, om en sådan överflyttning skulle vara
praktiskt genomförbar. Även klientelets svåra invaliditet gör en överflyttning
mindre tilltalande.
Utredningen har också av humanitära skäl icke velat förorda en omedelbar
avveckling av hemmen. För egen del anser sig departementschefen av
samma skäl samt med hänsyn till bristen på andra lämpliga socialvårdande
åtgärder för denna kategori, ej f. n. kunna framlägga förslag om en sådan
avveckling. I stället föreslås, att vård- och arbetshemmen t. v. bibehålies
vid anstalterna och att finansieringen av dessa hem sker på samma sätt som
i det följande förordas för de blivande arbetsvårdsinstituten, varvid dock
nuvarande patientavgifter tills vidare alltjämt bör utgå. I överensstämmelse
härmed anser departementschefen det också rimligt, att även Eugeniaheinmets
arbetshem erhåller statsbidrag på motsvarande sätt fr. o. m. budgetåret
1956/57. Tillsynen av vård- och arbetshemmen anses även i fortsättningen
böra tillkomma medicinalstyrelsen.
16
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
Kuratorsverksamheten och arbetscentralema
Vid ett genomförande av förslaget om de ortopediska klinikernas överförande
till de lokala huvudmännen måste frågan om den nuvarande kuratorsorganisationen
vid vanföreanstalterna upptagas till prövning. En betydande
del av de nuvarande kuratorernas verksamhet torde ha ägnats åt
patienterna vid dessa kliniker och kuratorernas arbetsuppgifter kommer
sålunda att minska, då klinikerna överflyttats till sjukhusen. Å andra sidan
torde otvivelaktigt arbetsvårdsinstitutens svårt invalidiserade klientel
komma att kräva stor insats från socialarbetarnas sida. Huruvida detta
arbete till huvudsaklig del kan övertagas av den allmänna arbetsvärdens
organ undandrager sig departementschefens bedömande. Hithörande spörsmål
synes också tills vidare sakna aktualitet. Departementschefen förutsätter
emellertid, att de i sinom tid blir föremål för övervägande av tillsynsmyndigheten
och anstaltsledningarna och att konkreta förslag framlägges
till en organisation, som tillgodoser behovet av personlig omvårdnad av
arbetsvårdsinstitutens klientel, liksom kravet på en effektiv kontakt med
arbetsmarknaden. Kostnaderna för den verksamhet, det här är fråga om,
bör finansieras på samma sätt som arbetsvårdsinstitutens verksamhet i
övrigt. Intill dess de ortopediska klinikerna brutits ut ur vanföreanstalterna,
torde varje kurator få hänföras till den del av verksamheten, där vederbörande
har sin huvudsakliga sysselsättning. Frågan härom får prövas vid
staternas fastställande. Det hittillsvarande statsbidraget till verksamheten
anses böra upphöra från och med den 1 juli 1956.
I fråga om arbetscentralema delar departementschefen utredningens uppfattning,
att dessa centraler icke bör infogas i de blivande arbetsvårdsinstitutens
organisation, vilket naturligtvis icke hindrar, att vanförevårdsföreningarna
även i fortsättningen utövar denna verksamhet i egen regi och på egen
bekostnad, därest man skulle anse, att de av utredningen framförda synpunkterna
på bl. a. en samordning med den motsvarande verksamhet, som
bedrives av andra handikappade gruppers organisationer, skulle visa sig
mindre lämplig.
Ortopediska och tekniska hjälpmedel m. m.
Departementschefen anser, att det allmänna även i fortsättningen bör
bestrida huvudparten av kostnaderna för ortopediska hjälpmedel. F. n.
utgör bidraget 2/3 av de bidragsberättigade kostnaderna. De av utredningen
anförda skälen för att staten ej bör påtaga sig hela kostnadsansvaret finner
departementschefen bärande men vill för egen del förorda, att statens bidrag
begränsas till 3/4 av totalkostnaden, varvid dock den enskilde alltid
bör svara för ett belopp av 3 kronor. Härigenom vinnes en naturlig anknytning
till det bidragssystem, som gäller inom den allmänna sjukförsäk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955 It
ringen. Även om departementschefen icke f. n. kan förorda en samordning
av bidragsverksamheten inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen,
kan frågan om en sådan samordning lättare upptagas till förnyad prövning,
därest bidragsbeloppen redan från början anpassas till vad som gäller inom
denna sjukförsäkring.
Utredningen har föreslagit, att statens bidrag i fortsättningen baseras
på generella riktpriser för olika förekommande slag av ortopediska hjälpmedel.
Hithörande frågor, liksom frågor om kvalitetsföreskrifter in. m.,
skulle handläggas av en särskild nämnd, som också skulle avgöra vilka
hjälpmedel, som med hänsyn till utvecklingens krav bör berättiga till statsbidrag.
Departementschefen erinrar om att medicinalstyrelsen erhållit i
uppdrag att utreda frågor, som sammanhänger med bidragsrätten till ortopediska
hjälpmedel. Detta uppdrag har ännu icke redovisats. Medicinalstyrelsens
utredning i dessa frågor bör emellertid ej hindra ett genomförande
av den av departementschefen föreslagna höjningen från 2/3 till 3/«
av totalkostnaden för sådana ortopediska hjälpmedel in. in., som redan nu
är statsbidragsberättigade. Det föreslås därför få ankomma på Kungl. Maj :t
att, vid bifall till av departementschefen framlagda förslag, företaga erforderliga
ändringar i nu gällande regler på detta område. Förslaget anses därvid
böra genomföras fr. o. in. den 1 januari 1956. Ändringen i bidragsgrunderna
kan beräknas medföra en kostnadsökning av omkring 450 000 kr.
om året, vilken fördelar sig på anslagen till Bidrag till vanföreanstalter
m. in., Bidrag till Eugeniahemmet samt Bidrag till stödjebandage och proteser
vid ortopediska lasarettsavdelningar m. m. Bidragen utbetalas, från
de två förstnämnda anslagen kvartalsvis och från det tredje anslaget delvis
halvårsvis och delvis kvartalsvis i efterskott. Det nu framlagda förslaget
kommer därför att för nästa budgetår föranleda allenast en obetydlig ökning
av medelsbehovet. Någon ändring av den i statsverkspropositionen
gjorda beräkningen av anslagen, vilka är uppförda förslagsvis, anses icke
vara påkallad.
I avvaktan på de resultat, som medicinalstyrelsen kan nå för att motverka
nu otvivelaktigt föreliggande bristande enhetlighet i fråga om prissättningen
på ortopediska hjälpmedel, bör också tills vidare anstå med att
tillsätta en särskild utredning för att undersöka förutsättningarna för en
centralisering av de nuvarande bandageverkstädernas verksamhet. Remissmyndigheterna
har dessutom enligt departementschefens uppfattning anfört
starka skäl för att en centralisering av bandageverksamheten ej bör
drivas alltför långt. En fullständig koncentration av tillverkningen på detta
område kan utan tvivel medföra risker för en försämrad service. Det är här
1 allmänhet fråga om patienter, som har mycket svårt att någon längre tid
vara utan sina ortopediska hjälpmedel. Det är också uppenbarligen så, att
tillverkningen ofta är ett finhantverk, som fordrar ett intimt samarbete
mellan läkare, bandagist och patient. I varje fall gäller detta inpassning och
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. (> sand. Nr 139
18
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
justering av ett färdigt bandage. Det torde därför vara erforderligt, att nytillkommande
ortopediska kliniker utrustas med mindre bandageverkstäder.
Utvecklingen på detta område torde framdeles, i och med ortopedvårdens
utbyggnad i landet, få utvisa i vilken utsträckning en mera väsentlig
koncentration av bandagetillverkningen är möjlig och önskvärd. Så
länge vanföreanstalternas verkstäder kvarligger i sina nuvarande lokaler
är det säkerligen också av praktiska skäl motiverat att nu ej företaga
någon mera väsentlig förändring i dessas organisation. Av samma skäl
torde det ej i nuvarande läge vara lämpligt att föreslå någon ändring i
huvudmannaskapet för anstalternas verkstäder. Även om deras verksamhet
otvivelaktigt äger ett intimt samband med de ortopediska klinikerna,
som, enligt vad departementschefen förordat, bör överföras till lokal huvudman,
torde frågan om en förändring av huvudmannaskapet för verkstäderna
liksom fragan om formerna för bandageverksamhetens bedrivande
få upptagas till närmare bedömande först sedan ortopedvården ytterligare
blivit utbyggd inom den allmänna sjukvården. Det förefaller ur praktisk
synpunkt föga lämpligt, om man vid ett skiljande av ortopedvården från
vanf öreanstalternas övriga verksamhet och i samband därmed uppförande
av nybyggnader för ortopediska kliniker vid närbeläget lasarett samtidigt
skulle bygga verkstäder vid klinikerna av sådan omfattning, att de skulle
kunna övertaga de nuvarande verkstädernas hittillsvarande uppgifter att
betjäna ett stort antal sjukvårdsområden.
Emellertid är det även enligt departementschefens mening angeläget, att
frågan om en fortsatt centralisering av tillverkningen av halvfabrikat ägnas
uppmärksamhet. Det anses böra ankomma på anstaltsledningarna att i
samråd med medicinalstyrelsen upptaga hithörande problem till övervägande.
Vad slutligen angår utredningens förslag att successivt avveckla Eugeniahemmets
verkstäder och tillgodose hemmets bandagebehov från den närliggande
Stockholmsanstaltens verkstäder föranleder detta ingen erinran
från departementschefens sida. Det föreslås få ankomma på vederbörande
anstaltsledningar att utarbeta närmare förslag i denna fråga, innefattande
även frågan om behovet av eventuell personalökning vid Stockholmsanstaltens
verkstäder efter förslagets genomförande.
De ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering och
organisation
Med hänsyn till att vanförevårdsföreningarna i stort sett saknar eget rörelsekapital
och staten i fortsättningen liksom hittills torde få komma att svara
för de ombildade vanföreanstalternas driftkostnader, ligger det enligt departementschefen
utan tvivel nära till hands att tänka sig ett förstatligande
av anstalterna. 1951 års vanförevårdsutredning har emellertid gjort en myc
-
Statsutskottets utlåtande nr 139 av 1955
19
ket ingående analys av den hittills bedrivna verksamheten vid anstalterna
och kommit till det resultatet, att driften vid dessa torde få anses rationellt
ordnad och i vart fall ej mindre välskött än t. ex. vid allmänna sjukvårdsinrättningar.
Då sålunda föreningarna under en lång följd av år på ett tillfredsställande
sätt fyllt sin uppgift som huvudmän för vanföreanstalterna,
synes det vara angeläget att även i fortsättningen kunna knyta an till
den tradition inom arbetsvärden, som de nuvarande huvudmännen representerar,
samt att tillgodogöra sig den fond av intresse och erfarenhet,
som finnes att tillgå inom vanförevårdsföreningarna. Ett förstatligande
skulle också förutsätta ingående utredningar om användningen av föreningarnas
i verksamheten insatta egna medel. På grund av det anförda
anser departementschefen fullgoda skäl finnas att förorda, att de ombildade
vanföreanstalterna bibehålies under enskilt huvudmannaskap. Staten bör
därvid, liksom hittills, tillförsäkra sig ett avgörande inflytande på verksamhetens
utformning. Enligt departementschefens mening synes vidare tillräckliga
skäl ej ha anförts för att, vid ett bibehållet enskilt huvudmannaskap,
frångå den hittillsvarande föreningsforinen. I huvudsak vill departementschefen
också biträda utredningens förslag om utformningen av föreningsstämmans
och styrelsens befogenheter men förutsätter, att tillsynsmyndigheterna
efter samråd med föreningarna inkommer med förslag till erforderliga
ändringar i föreningsstadgarna i dessa avseenden. Vidare förutsättes,
att Kungl. Maj :t liksom hittills skall utse minst halva antalet styrelseledamöter,
däribland ordföranden, och att det allmänna bör tillförsäkra sig
erforderligt inseende i fråga om revision in. m.
Även om sålunda ett bibehållet enskilt huvudmannaskap över anstalterna
förordas, anser sig departementschefen dock i likhet med ett stort
antal remissmyndigheter icke kunna biträda förslaget, att statens arbetsklinik
lägges under samma huvudmannaskap som Stockholmsanstalten i
övrigt. Tills vidare bör därför statens arbetsklinik bibehålla sin nuvarande
förvaltningsform med en egen styrelse, lydande direkt under Kungl. Maj :t.
När det gäller arbetskliniken i Göteborg, torde frågan om formen för
klinikens administrativa ställning inom de ombildade vanföreanstalternas
ram få upptagas till närmare övervägande sedan klarhet vunnits om de
frågor, som i övrigt sammanhänger med arbetsvårdsinstitutets verksamhet.
En konsekvens av förslaget om vanföreanstalternas omändring till kvalificerade
yrkesskolor inom ramen för arbetsvärdens organisation i övrigt
är enligt utredningen, att anstalterna lägges under arbetsmarknadsstyrelsens
centrala ledning och tillsyn. Emellertid har departementschefen förut uttalat,
att särskilda överväganden och förhandlingar bör äga rum om Stockholmsoch
Göteborgsanstalternas organisation och verksamhet. Innan klarhet
vunnits härom, synes det icke vara möjligt att taga ställning till frågan
om tillsynsmyndigheten. Även vad angår anstalterna i Hälsingborg och
Härnösand föreligger förslag om flyttning och omorganisation, som bör
20 Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
prövas, innan tillsynsmyndigheten definitivt fastslages. Tillsvidare anses
därför medicinalstyrelsen alltjämt böra fungera såsom tillsynsmyndighet
utom i vad angår skolverksamheten, vilken såsom förut framhållits
bör ställas under tillsyn av skolöverstyrelsen. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att redan nu i samarbete med medicinalstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning följa verksamheten vid vanföreanstalternas
yrkesskolor och främja en rationell uppbyggnad av yrkesskoleverksamheten
samt verka för en smidig samordning de olika skolorna
emellan liksom med det allmänna yrkesskoleväsendet, allt enligt de riktlinjer,
som förut skisserats eller som kan framkomma som resultat av de
förordade ytterligare övervägandena i ämnet. Sådana bestämmelser och
föreskrifter, som i ett senare stadium erfordras för att genomföra principförslaget
om vanföreanstalternas omorganisation, bör utarbetas av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med övriga berörda myndigheter och i förekommande
fall underställas Kungl. Maj :t. Detta gäller även frågorna om
de funktioner, som i detta sammanhang bör tilldelas arbetsmarknadsstyrelsens
lokala organ i fråga om intagning och utskrivning av elever vid skolorna
etc. Ifråga om intagning av elever bör dock så snart som möjligt
efter den 1 juli 1956 den inom arbetsmarknadsverket uppbyggda arbetsvårdsorganisationen
få tillgång till de platser på de ombildade vanföreanstalternas
yrkesskolor, som icke upptas av det klientel som traditionellt
har brukat mottagas där. Liksom hittills bör inspektionsrätt tillkomma
överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken därvid skall ha att godkänna undervisningsplaner,
lärares och rektorers behörighet samt lokaler och materiel
för undervisningen.
Av utredningen framgår, att nuvarande form för finansiering av vanföreanstalternas
verksamhet ej kan anses rationell. Disproportionen mellan
de fasta statsbidragens storlek och storleken av de s. k. fyllnadsbidrag,
som staten måst ikläda sig för att täcka uppkommet underskott vid anstalterna,
har blivit mycket betydande. Såväl från huvudmännens som
statens sida har det länge varit en önskan att finna fastare former för
anstalternas finansiering. De förslag, som utredningen framlägger i detta
hänseende, fyller enligt departementschefens uppfattning detta krav, och
departementschefen förordar, att staten i fortsättningen bestrider anstalternas
kostnader enligt av Kungl. Maj :t godkända utgifts- och inkomststater,
som bör innefatta hela den under statens kostnadsansvar fallande
verksamheten, i den mån den står under föreningarnas huvudmannaskap.
Detta innebär, att staten skall svara för kostnaderna för samtliga verksamhetsgrenar
under enskilt huvudmannaskap vid anstalterna utom arbetscentralerna,
i den mån vårdavgifter och övriga inkomster icke förslår. Det föreslagna
finansieringssystemet bör tillämpas från och med budgetåret 1956/57.
I fråga om de ortopediska klinikerna skall det sagda gälla intill dess de
överförts i landstingens huvudmannaskap. Det förutsättes därvid, att
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
21
avkastningen av föreningarnas egna medel, i den mån det ej är fråga om
ändamålsbundna donationer, används för att minska statsverkets kostnadsandel.
I första hand bör emellertid fondavkastningarna få användas
till finansiering av arbetscentralerna.
I övrigt förutsättes det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter angående tjänstetillsättningar, regleringar av tjänster
och inrättande av nya tjänster liksom om formerna för avtalsförhandlingar
in. in. Beträffande anstalternas administrativa ledning bör Kungl. Maj :t
äga att efter förslag av anstaltsstyrelserna och tillsynsmyndigheten utfärda
erforderliga bestämmelser.
Eugeniahemmet. Vården av normalbegåvade spastiska barn
Frågan om omhändertagande, behandling och vård av vissa hjärnskadade,
de s. k. spastikerna och särskilt då de spastiska barnen, har under
de senaste åren livligt uppmärksammats. På hösten 1953 tog medicinalstyrelsen
i en skrivelse till Kungl. Maj it upp hithörande problem till en
allsidig behandling. Vissa beräkningar av antalet spastiker i landet redovisades;
bl. a. beräknades totalantalet spastiker till 4 500. I fortsättningen
betonades till en början särskilt vikten av en tidig diagnos och observation
på specialkliniker eller inom den allmänna sjukvårdens ram. Sedan spasticitetens
art klarlagts, borde en differentiering ske. Medicinalstyrelsen
skilde härvid på efterblivna och normalbegåvade barn. I fråga om den
förstnämnda gruppen har förslagen berörts i proposition nr 26/1954 med
förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Beträffande de normalbegåvade spastiska barnen fann medicinalstyrelsen,
att de i stor utsträckning kunde och borde vårdas i hemmen men stå under
medicinsk kontroll och få sin behandling vid särskilda daghem och vid
polikliniker. Åtskilliga spastiska barn förmenades dock behöva sluten
vård. För dem ansågs speciella kvalificerade centralanstalter nödvändiga
och i första hand förordades, att Eugeniahemmet skulle tjänstgöra som
en sådan anstalt medan ett andra hem borde inrättas i Göteborg. Dessa
medicinalstyrelsens förslag och synpunkter har sedermera i allt väsentligt
upptagits av vanförevårdsutredningen. Vad utredningen härvid anfört har
i allmänhet ej föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.
För egen del framhåller departementschefen särskilt betydelsen av att
fall av spasticitet observeras på ett tidigt stadium. Frågan om detta erfordrar
förstärkning av organisationen inom förlossnings- och spädbarnsvården
och bör uppmärksammas av de härför ansvariga myndigheterna, överhuvud
bör de spastiska barnens observation och vård så långt som möjligt inordnas
i den allmänna sjukvården och förebyggande barnavården. Inom denna
ram bör huvudmännen söka få till stånd eu ambulant verksamhet, som
kan stödja hemvården. Även daghem anses fylla en viktig uppgift för dessa
22 Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
barn. Otvivelaktigt kräves dock även hem för sluten vård. När det gäller
särskilt svårbedömbara fall synes denna vård böra ske vid centrala spastikeranstalter,
där en samlad medicinsk och teknisk erfarenhet på detta
område kan stå till förfogande. Departementschefen ansluter sig alltså i huvudsak
till de riktlinjer för spastikervårdens ordnande, som medicinalstyrelsen
och utredningen uppdragit.
Eugeniahemmet har under en följd av år mottagit spastiska barn för
vård och behandling och f. n. torde över hälften av sjukavdelningens vårdplatser
vara belagda med sådana barn. Det synes departementschefen därför
naturligt, att i första hand Eugeniahemmet beredes möjligheter att fulltölja
sin utveckling till en central spastikeranstalt. Departementschefen
ansluter sig till utredningens förslag, att Eugeniahemmets sjukavdelning
bör få till uppgift att för testning, utredning och behandling mottaga spastiska
barn i förskoleåldern från hela landet samt jämväl i mån av plats
vanföra eller eljest invalidiserade barn. På hemmets skolhem och internat
bör i första hand mottagas spastiska men även andra vanföra barn i skolåldern,
som på grund av sin höggradiga spasticitet eller vanförhet ej kan
gå i vanliga skolor. Departementschefen biträder utredningens uppfattning,
att statsverket bör påtaga sig kostnaderna för Eugeniahemmets omocli
tillbyggnad för ifrågavarande ändamål. I det följande framlägges förslag
om anslag för hithörande byggnadsarbeten.
Departementschefen har ävenledes blivit övertygad om det angelägna i att
utredningens förslag om ett ytterligare hem för vård av spastiska barn i förskoleåldern
i Göteborg snarast möjligt förverkligas. Detta hem har sedan
länge planerats av diakonissällskapet i Göteborg i samråd med medicinsk
sakkunskap vid universitetet i staden, och förslag om dess inrättande med
statligt stöd framfördes av medicinalstyrelsen i dess förut nämnda skrivelse.
Avsikten är, att hemmet i första hand skulle betjäna Göteborgs stad och sju
närliggande landsting. Diakonissällskapet, som avser att driva hemmet med
bidrag från hemortslandstingen, har icke ansett sig kunna svara för någon
del av anläggningskostnaderna. Utredningen har hemställt, att dessa helt
skall gäldas av statsmedel såvitt avser ett förskolehem om 30 platser. Då
staten icke synes böra undandraga sig att påtaga sig anläggningskostnaderna
för en anstalt av denna karaktär, kan departementschefen tillstyrka
detta förslag. Genom att sällskapet åtar sig att driva hemmet tillförsäkras
detta lämplig personal. Det förutsättes, att barnens resp. hemortslandsting
svarar för vårdkostnaderna på hemmet enligt de grunder som strax skall
anges. I det följande anmäles visst medelsbehov för ritnings- och utredningsarbeten
avseende detta förskolehem.
Departementschefen biträder utredningens förslag, att ifrågavarande anstalter
ställes under medicinalstyrelsens tillsyn och inspektion samt förordar,
att medicinalstyrelsen erhåller i uppdrag att inkomma med förslag
till de taxegrunder, som skall gälla för anstalternas öppna vård.
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1935
23
Liksom utredningen framhåller departementschefen betydelsen av att
de nu föreslagna spastikeranstalterna ej kommer att beläggas med ett kroniserat
barnklientel.
Utredningens förslag ifråga om finansieringen av Eugeniahemmets sjukavdelning
innebär i huvudsak samma anordning som av departementschefen
i det föregående biträtts ifråga om vanföreanstalternas ortopediska
kliniker. Förslaget innebär dessutom, att hemmet skall komma i åtnjutande
av motsvarande statliga driftbidrag, som utgår till de medicinska
barnavdelningarna eller 2 kronor per barn och dag. Dessa förslag, vilka
skulle träda i kraft den 1 juli 1956, anser sig departementschefen böra
biträda som en provisorisk anordning. Den torde få omprövas då ortopedklinikerna
utflyttats från vanföreanstalterna och det s. k. utomlänsavtalet
enligt vad ovan förordats helt trätt i tillämpning för dessa kliniker.
Samma ordning anses böra gälla för det planerade spastikerhemmet i
Göteborg.
Departementschefen biträder förslaget, att staten beträffande Eugeniahemmet
svarar för uppkommet driftsunderskott för anstalten i dess helhet,
under förutsättning att sällskapet Eugeniahemmet för fastställelse föielägger
Kungl. Maj:t inkomst- och utgiftsstat i analogi med vad som förordats
beträffande de ombildade vanföreanstalterna. Även dessa ändringar
bör tillämpas fr. o. in. den 1 juli 1956.
Slutligen förordar departementschefen i överensstämmelse med vad han
föreslagit beträffande de ombildade vanföreanstalterna, att det enskilda
huvudmannaskapet för Eugeniahemmet bibehalles, och anser att ^rksamheten
liksom hittills bör bedrivas av sällskapet Eugeniahemmet. Kungl.
Maj :t bör dock förbehålla sig rätten att utse åtminstone hälften av styrelseledamöterna.
Föreskrifter i hithörande frågor föreslås få meddelas a\
Kungl. Maj:t.
Byggnads- och lokalfrågor
1 sitt remissyttrande över vanförevårdsutredningens förslag har byggnadsstyrelsen
uttalat, att definitiva förslag till byggnadsåtgärder vid de
ombildade vanföreanstalterna ej kan upprättas förrän beslut fattats om
den blivande verksamheten vid anstalterna.
Departementschefen vill i fråga om Norrbackainstitutet uttala, att en allmän
översyn av byggnadsbehoven vid institutet med utgångspunkt från
vad i det föregående föreslagits nu bör komma till stånd genom byggnadsstyrelsens
försorg samt i samråd med övriga berörda myndigheter och
anstalt sled ningen i syfte att erhålla en rationell lösning av institutets byggnadsfråga.
Med hänsyn till behovet av att få en överblick över de byggnadsfrågor,
som kan äga samband med den föreslagna nya verksamheten vid
Norrbackainstitutet, bör samråd lagas jämväl med direktionen för karo
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
linska sjukhuset och kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande.
Härvid bör jämväl frågan om den fortsatta dispositionen av
den s. k. blindhemstomten på Norrbackaområdet upptagas till övervägande.
Före ett slutligt ställningstagande bör jämväl en översyn äga rum
av de ifrågasatta byggnadsåtgärderna vid Norrbackainstitutets skolhem
på Lidingö.
I fråga om Hälsingborgsanstalten har olika meningar kommit till uttryck
om lämpligheten av såväl att i framtiden bibehålla en ortopedisk klinik i
Hälsingborg som att bibehålla den nuvarande vanföreanstalten i Hälsingborg.
Departementschefen har därför förklarat sig ämna medverka till att
överläggningar kommer till stånd i denna sak liksom om vanförevårdens
och den därmed sammanhängande arbetsvärdens ordnande i Skåne överhuvud.
Något ställningstagande till de preliminära byggnadsförslagen rörande
Hälsingborgsanstalten kan självfallet icke ske dessförinnan.
Även i fråga om Härnösandsanstalten har i remissyttrandena skilda
meningar kommit till uttryck om dels förutsättningarna för sjukvårdshuvudmannens
övertagande av den nuvarande ortopediska kliniken, dels
förutsättningarna för nybyggnad av en ortopedisk klinik inom sjukvårdsområdet,
dels ock frågan om förläggningen av ett arbetsvårdsinstitut vid
eventuell nybyggnad. Samtliga dessa frågor anses behöva ytterligare övervägas
före ett slutligt ställningstagande till frågan om byggnadsåtgärder
vid den nuvarande anstalten.
I fråga om Göteborgsanstaltens byggnadsfråga erinras om att enligt
Göteborgsföreningens remissyttrande Göteborgs stad deklarerat ett intresse
av att övertaga, förutom klinikbyggnaden, även övriga byggnader vid
anstalten. Göteborgsföreningen planerar i stället att upprätta förslag till
ett helt nytt arbetsvårdsinstitut på av staden reserverat område. Med hänsyn
härtill förutsättes det få uppdragas åt den kommission, som skulle
få i uppdrag att upptaga förhandlingar om ortopedklinikens övertagande
av Göteborgs stad, att även till närmare övervägande upptaga de sålunda
framförda förslagen om Göteborgsanstaltens överförande i Göteborgs stads
ägo. Frågan om uppförande av ett nytt arbetsvårdsinstitut i Göteborg anses
böra upptagas till prövning först sedan förhandlingarna avslutats.
Vad Eugeniahemmet angår, har departementschefen i det föregående
föi ordat, att staten påtager sig kostnadsansvaret för hemmets utbyggande
till central spastikeranstalt. Ifrågavarande byggnadsarbeten har kostnadsberäknats
till 450 000 kronor, vartill kommer 150 000 kronor för utrustning.
Förslaget har tillstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen och centrala
sjukvårdsberedningen. Även enligt departementschefens mening är det
oundgängligen nödvändigt, att Eugeniahemmet, vars standard på grund
av svag ekonomi ej kunnat upprätthållas i fråga om byggnader och utrustning,
nu sättes i sådant skick, att hemmet kan tillfredsställande fylla
sin nya funktion inom spastikervården. Invändningar mot alltför omfat
-
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
25
tande byggnadsarbeten vid hemmet har framförts av bl. a. direktionen föi
karolinska sjukhuset, kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande
samt kommissionen för förhandlingar rörande karolinska sjukhusets
utbyggande in. in. Dessa remissmyndigheter har framhållit angelägenheten
av att Eugeniahemmets tomtområde för framtiden reserveias
för karolinska sjukhusets behov, i första hand för förläggandet av de
nervkliniker, som efter serafimerlasarettets överlåtande på Stockholms
stad avsetts skola uppföras vid karolinska sjukhuset. Frågan om det framtida
utnyttjandet av Eugeniahemmets område var föremål för behandling
vid 1951 års riksdag, varvid riksdagen uttalade, att markområdet borde
reserveras för statliga ändamål, men att riksdagen icke vore beredd att
biträda uppfattningen, att området i första hand borde tagas i anspråk
för behov, som kunde uppstå i samband med karolinska sjukhusets fortsatta
utbyggnad.
Utan att nu taga definitiv ställning till frågan om det framtida användandet
av Eugeniahemmets markområde, vill departementschefen framhålla,
att han av vad kommissionen för förhandlingar rörande karolinska
sjukhusets utbyggande in. in. anfört blivit övertygad om att det torde bli
nödvändigt att inom Norrbackaområdet söka finna utrymme för de ovannämnda
nervklinikerna. Såvitt nu kan bedömas, torde en förläggning av
klinikerna till närheten av karolinska sjukhusets psykiatriska klinik närmast
komma i fråga. Härvid skulle eventuellt viss del av Eugeniahemmets
område behöva tagas i anspråk för klinikerna. Hittills upprättade skissritningar
för nervklinikerna utvisar emellertid, att deras uppförande icke
skulle behöva inkräkta på Eugeniahemmets område i sådan utsträckning,
att en om- och tillbyggnad av Eugeniahemmet enligt det framlagda förslaget
skulle äventyras.
De av departementschefen förordade byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet
innebär icke ny- eller ombyggnadsarbeten av sådan omfattning, att
detta medför ett ställningstagande till frågan om Eugeniahemmets framtida
förläggning, utan är närmast att betrakta som genomförandet av en
sedan länge behövlig upprustning av hemmet, som f. n. fyller en viktig
uppgift inom svensk vanförevård och som vid ett bifall till av departementschefen
framlagda förslag kommer att under den närmaste tiden få
ökade möjligheter att fylla en central funktion inom landets spastikervård,
där behovet av vårdplatser är mycket stort. Departementschefen tillstyrker
därför, att de föreslagna byggnadsarbetena vid Eugeniahemmet kommer
till stånd, och har intet att erinra mot de till 450 000 kronor beräknade
kostnaderna. Emellertid föreslås, att kostnaderna fördelas på två budgetår,
varvid för nästa budgetår anses böra anvisas ett belopp av 375 000 kronor.
Vad angår förslaget om anskaffande av utrustning har departementschefen
i och för sig intet att erinra men förordar, att centrala sjukvårdsberedningen
får undersöka om icke kostnaderna för operation, röntgen och
26
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
EEG-laboratorium skulle kunna nedbringas genom att Eugeniahemmet
finge använda motsvarande resurser vid karolinska sjukhuset eller Norrbackainstitutet.
För nästa budgetår anses av det äskade anslaget, 150 000
kronor, endast halva beloppet eller 75 000 kronor behöva ställas till förfogande.
Sammanlagt bör alltså till byggnadsarbeten och upprustning vid
Eugeniahemmet anvisas 450 000 kronor. För ändamålet anses å riksstaten
böra uppföras ett särskilt anslag av reservationsanslags natur, benämnt
Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet.
Det föreslagna spastikerhemmet i Göteborg har kostnadsberäknats till
990 000 kronor. Som ovan framhållits, anser sig departementschefen icke
kunna föreslå, att medel för ändamålet anvisas redan för nästa budgetår.
Det förutsättes, att föreliggande skissritningar blir föremål för ytterligare
bearbetning. För det fortsatta utredningsarbetet bör medel anvisas för
nästa budgetår och departementschefen förordar, att ett belopp av 30 000
kronor ställes till förfogande från ett för ändamålet uppfört reservationsanslag
till Utredning rörande ett spastikerhem i Göteborg.
Beträffande slutligen medelsanvisning för uppförande och inredning av
ny köksbyggnad vid kustsanatoriet Apelviken förordas, att statsbidrag
beviljas föreningen kustsanatoriet Apelviken för utförande av de byggnadsarbeten,
som omfattas av den av medicinalstyrelsen föreslagna första
etappen. Den härför erforderliga medelstilldelningen, cirka 840 000 kronor,
föreslås skola uppdelas på två budgetår. För nästa budgetår anses för
arbetenas påbörjande ett belopp av 375 000 kronor böra ställas till förfogande.
Medlen föreslås skola anvisas från anslaget till Bidrag till uppförande
eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter. Då å detta anslag,
vilket i statsverkspropositionen preliminärt uppförts med ett formellt belopp
av 100 kronor, finnes en odisponerad reservation av omkring 400 000
kronor, och då departementschefen i övrigt icke föreslår någon medelsanvisning
för byggnadsarbeten vid tuberkulossjukvårdsanstalterna, skulle
anslaget för budgetåret 1955/56, såsom i statsverkspropositionen förordats,
uppföras allenast med ett formellt belopp av 100 kronor. Såsom förutsättning
för statsbidraget till föreningen kustsanatoriet Apelviken bör gälla,
att byggnadsföretaget utföres i huvudsaklig överensstämmelse med nu föreliggande
ritningar, sedan dessa överarbetats enligt byggnadsstyrelsens och
centrala sjukvårdsberedningens anvisningar och därefter godkänts av medicinalstyrelsen.
Motioner
I de likalydande motionerna I: 232 av herr Huss m. fl. och II: 295 av
fru Sjöstrand m. fl. har yrkats, att riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att frågan om förstärkning av rehabiliteringsverksamheten,
d. v. s. möjligheterna att medelst såväl medicinska som arbets
-
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955 27
vårdande och sociala åtgärder bistå långvarigt sjuka eller olycksfallsskadade
att vinna återanpassning i arbetslivet, upptages till utredning,
varvid uppmärksamhet även bör fästas vid behovet att utbygga studie-,
undervisnings- och forskningsmöjligheterna, samt att riksdagen förelägges
de förslag denna utredning kan föranleda.
I de likalvdande motionerna 1:472 av herrar Sunne och Huss och
11: 5S1 av herr Rimmerfors och fru Sjöstrand har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 135 måtte uttala dels att överflyttandet
av ortopediska kliniken vid Norrbackainstitutet till karolinska
sjukhuset påskyndas, dels att den rent medicinska delen av den nuvarande
arbetskliniken i Stockholm hör vara nära ansluten till karolinska sjukhuset,
dels ock att Norrbackainstitutets skolhem på Lidingö tår kvarstanna
i sin hittillsvarande regi.
Beträffande de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sina förslag
hänvisas till motionerna 11:295 och 1:472.
Utskottet
Vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet har som framgår av propositionen
sedan tiden omkring sekelskiftet grunden i många hänseenden
lagts till ortopedvården i vårt land samt yrkesskoleväsendet och den moderna
arbetsvärden. Efter hand som utvecklingen gått framåt har olika
anstalter och anordningar tillkommit, varvid skilda huvudmän och statsorgan
engagerats för dessa numera starkt differentierade uppgifter. Redan
sedan många år tillbaka har det därför varit uppenbart att vanföreanstalternas
verksamhet inte i tillräcklig mån tillgodosett de krav på samordning
med samhällets övriga sjukvård, vanförevård och socialvård över
huvud, som hetingas av önskemålen om förbättrade möjligheter till översiktlig
planläggning, klar gränsdragning och därmed följande effektivering.
Det förslag, som framlagts av 1951 års vanförevårdsutredning, innebär
riktlinjer i fråga om anstalternas ställning, organisation och verksamhet
samt om vården av normalbegåvade spastiska barn. Kommittéförslaget har
i huvudsak tillstyrkts av det övervägande flertalet remissinstanser, och
departementschefen har i väsentliga delar ansett sig kunna biträda utredningens
förslag.
För egen del godtar utskottet departementschefens uppfattning, att det
varit av värde att de traditionella tänkesätten inom vanförevården i betänkandet
underkastas en förutsättningslös omprövning. Utskottet ansluter
sig även i princip till det program för ortoped- och spastikervarden samt
viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra, som framlagts i propositionen. Beträffande
utformningen av olika förslag vill utskottet anföra täljande.
I fråga om den ortopediska specialistvården innebär departementschefens
förslag att ortopedvården skall skiljas från vanföreanstalterna och
28
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
elter hand överföras till de kommunala sjukhushuvudmännens regi. Utskottet
tillstyrker förslaget, men förutsätter härvid att frågan om kompensation
till de kommunala sjukvårdshuvudmännen så snart omständigheterna
det medger upptages till prövning. Under övergångstiden, intill
dess ortopedvården kunnat utbyggas inom sjukvårdsområdena, föreslås
att landsting och landstingsfria städer för av dem belagda vårdplatser skall
ei lägga ersättning enligt grunder som framgår av den nyss nämnda redogörelsen,
varvid de närmare bestämmelser, som kan aktualiseras vid ett
genomförande av den nya ordningen, bör regleras vid överläggningar mellan
medicinalstyrelsen och berörda parter. Utskottet har intet att erinra
mot detta förslag men vill uttala som ett önskemål, att medicinalstyrelsen
vid dessa överläggningar anbefalles undersöka, om inte provinsialläkare
och andra tjänsteläkare under övergångstiden kan bibehållas vid nuvarande
lemissrätt till vanföreklinikerna, trots att detta skulle innebära en viss
utvidgning av den remissrätt, som gäller enligt det s. k. utomlänsavtalet.
I fråga om överförandet av vanföreanstalternas ortopediska kliniker innebär
departementschefens förslag, att på kommittén för karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande skall ankomma att närmare undersöka förutsättningarna
för förläggandet av en ny ortopedisk klinik till karolinska
sjukhusets område samt att förhandlingar skall upptagas angående avvecklingen
av garnisonssjukvården vid karolinska sjukhuset m. m. Intill
dess den nya kliniken kommit till stånd, bör den ortopediska kliniken kvarbliva
vid vanföreanstalten. Även de ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna
i Göteborg, Härnösand och Hälsingborg skall få kvarbliva under
sina nuvarande huvudmän, intill dess närmare angivna förhandlingar
och överläggningar lett till resultat.
I motionerna I: 472 och II: 581 har yrkats, att riksdagen skall uttala att
överflyttandet av den ortopediska kliniken vid Norrbackainstitutet till
karolinska sjukhuset påskyndas. Utskottet kan knappast finna det lämpligt
att riksdagen skulle uttala sig rörande takten för överförandet av ifrågavarande
kliniker, innan erforderliga utredningar slutförts, och avstyrker
därför detta yrkande i motionerna. I övrigt föranleder vad departementschefen
i denna del anfört inte annat uttalande från utskottets sida än att
utskottet förutsätter, att kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta
utbyggande i här avsedda sammanhang söker framlägga definitivt förslag
rörande den framtida användningen av Eugeniahemmets markområde.
Vad angår yrkesutbildningen och därmed sammanhängande verksamhet
understryker utskottet departementschefens uttalande att även de partiellt
arbetsföra, som tillhör gruppen vanföra, i princip bör beredas tillfälle
att i största möjliga utsträckning utnyttja den allmänna yrkesutbildningen.
Departementschefen har förordat, att arbetsklinikerna i Stockholm och Göteborg
skall överflyttas till vanföreanstalterna i dessa städer för att den
yrkesutbildande verksamheten där skall tillföras resurser i fråga om kva
-
Statsutskottets utlåtande nr 139 är 1955
29
lificerad arbetsprövning. I motionerna 1:472 och 11:581 har yrkats att
riksdagen måtte uttala att den rent medicinska delen av den nuvarande
arbetskliniken i Stockholm bör vara nära ansluten till karolinska sjukhuset.
Departementschefen har framhållit, att Stockholmsanstalten är
så belägen, att ett mycket intimt samarbete med karolinska sjukhuset
lätteligen kan ordnas, och han har därjämte uttalat, att ett dylikt samarbete
hör ske mellan den ombildade vanföreanstalten och närmaste ortopediska
klinik. För utskottet har det mot bakgrunden av dessa uttalanden
varit svårt att avgöra, huruvida någon verklig skillnad föreligger mellan
motionärernas intentioner och departementschefens. I varje fall synes
de fördelar av praktisk och organisatorisk natur, som står att vinna genom
överflyttningen av arbetsklinikerna till vanföreanstalterna, uppväga den
eventuella olägenheten av att en formell anslutning av den medicinska
delen till det angränsande sjukhuset inte kan ordnas. Utskottet är därför
inte berett att tillstyrka ifrågavarande motionsyrkande.
Departementschefen har berört vissa synpunkter på och förslag rörande
förhållandet mellan den medicinska och sociala rehabiliteringsverksamheten
samt uttalat att de framförda förslagen till sin natur är så vittsyftande,
att han inte i detta sammanhang kunnat ta ställning till hithörande frågor.
I motionerna I: 232 och II: 295 har yrkats, att riksdagen skall besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att frågan om en förstärkning
av rehabiliteringsverksamheten, d. v. s. möjligheterna att medelst såväl
medicinska som arbetsvårdande och sociala åtgärder bistå långvarigt sjuka
eller olycksfallsskadade att vinna återanpassning i arbetslivet, upptages
till utredning, varvid uppmärksamhet även bör fästas vid behovet att utbygga
studie-, undervisnings- och forskningsmöjligheterna samt att riksdagen
förelägges de förslag denna utredning kan föranleda. Utskottet har ådagalagt
sin positiva inställning till den av motionärerna avsedda verksamheten
genom att i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 11 tillstyrka
inrättandet av en befattning hos medicinalstyrelsen för handläggning i
första hand av frågor rörande den medicinska rehabiliteringsverksamheten.
Utskottet underströk därvid angelägenheten av att åtgärder från styrelsens
sida vidtoges vid planeringen och utbyggnaden av rehabiliteringsverksamheten.
Chefen för socialdepartementet har också, såsom i motionerna
antytts, enligt bemyndigande den 7 januari 1955 tillkallat särskilda
sakkunniga för utredning om rehabiliteringsåtgärder in. in. Då motionärernas
önskemål till avsevärd del torde kunna tillgodoses genom åtgärder
av de sålunda tillkomna statsorganen och de frågor som berör den medicinska
rehabiliteringsverksamheten såsom departementschefen framhållit
bör ägnas uppmärksamhet även under det fortsatta arbetet med utformningen
av de ombildade vanföreanstalterna, finner utskottet inte skäl
biträda yrkandet i motionerna I: 232 och II: 295.
Departementschefens förslag beträffande skolundervisningen kan utskot
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 139 av 1955
tet i princip tillstyrka. Därvid förutsätter utskottet, att man vid genomförandet
av principen att även vanföra barn i största möjliga utsträckning
får gå i vanliga skolor går fram med tillbörlig varsamhet. Även utskottet
anser, att ställning inte för närvarande kan tagas till frågan om en avveckling
av vanförevårdens skolhem eller en minskning av platsantalet.
Departementschefen har biträtt utredningens förslag att Stockholmsanstaltens
skolhem på Lidingö skall överföras till Eugeniahemmets regi.
I motionerna I: 472 och II: 581 har anförts, att det sammanförande av barn
som invalidiserats genom polio med höggradiga spastiker, som redan nu
förekommer på Eugeniahemmet, har påtagliga psykologiska nackdelar. I
motionerna har yrkats att riksdagen skall uttala, att Norrbackainstitutets
skolhem på Lidingö får kvarstanna i sin hittillsvarande regi. Utskottet har
under hand inhämtat, att man på Eugeniahemmet inte iakttagit några i
motionerna avsedda nackdelar till följd av sammanförandet av patienter
av skilda kategorier. Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter att
man vid utnyttjandet av skolhemmet, som föreslås överfört i ny regi bl. a.
för att öka differentieringsinöjligheterna, skänker de psykologiska synpunkterna
erforderligt beaktande, är utskottet inte berett tillstyrka det sålunda
gjorda motionsyrkandet.
Vad i propositionen anförts och föreslagits beträffande vård- och arbetshemsverksamlieten
har inte föranlett någon erinran från utskottets sida.
Vidkommande förslagen rörande kuratorsverksamheten och arbetscentralerna
vill utskottet endast understryka, att tillsynsmyndigheten vid
sina överväganden av hithörande spörsmål bör beakta såväl behovet av
personlig omvårdnad av detta klientel som kravet på en samordning med
den allmänna arbetsvärdens organ.
Förslagen beträffande de ombildade vanföreanstalternas ställning, finansiering
och organisation anser utskottet innefatta en ändamålsenlig lösning
i dagens läge. Utskottet tillstyrker alltså i huvudsak vad departementschefen
härutinnan anfört men understryker härvid att en omprövning av
dessa frågor kan bli påkallad när ombildningen genomförts. Utskottet har
intet att invända mot att det får ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
erforderliga föreskrifter angående tjänstetillsättningar liksom om formerna
för avtalsförhandlingar in. in. Däremot synes det utskottet naturligt, att
t lågor om regleringar av tjänster och inrättande av nya tjänster för tiden
efter utgången av budgetåret 1955/56 — då staten skall bestrida anstalternas
kostnader enligt av Kungl. Maj :t godkända utgifts- och inkomststater
— underställs riksdagen i samma omfattning som beträffande statliga
institutioner.
Departementschefens förslag i fråga om vården av normalbegåvade spastiska
barn innebär i huvudsak att Eugeniahemmets sjukavdelning skall
beredas möjligheter att fullfölja sin utveckling till en central spastikeranstalt
samt att staten skall påtaga sig anläggningskostnaderna för ett
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
31
hem om 30 platser för vård av spastiska barn i förskoleåldern i Göteborg.
Bedömandet av vilka åtgärder som bör vidtagas för åstadkommande
av en tillfredsställande spastikervård försvåras enligt utskottets uppfattning
av osäkerhet i fråga om vårdbehovets såväl storlek som närmare utformning.
Utskottet förordar emellertid, att departementschefens förslag
godtages som ett första led i utbyggnaden av spastikervårdsorganisationen.
Härvid förutsätter utskottet, att åt medicinalsyrelsen uppdrages att efter
samråd med sjukhushuvudmännens centrala organisationer söka ge fastare
linjer åt den nya vårdorganisationen. Utskottet finner angeläget, att vid
detta fortsatta planläggningsarbete särskild uppmärksamhet ägnas frågan,
om inte humanitära skäl kan förenas med ekonomiska synpunkter till
förmån för inrättandet av ytterligare en eller flera centralanstalter för vården
av de spastiker, som måste omhändertagas i särskilda hem.
Övriga i propositionen framlagda, här ovan inte särskilt berörda förslag,
har inte givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. att riksdagen må
1) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 25 februari 1955 förordade
förslag rörande den framtida organisationen och finansieringen
av verksamheten vid vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
samt angående vården av normalbegåvade spastiska
barn;
2) godkänna av departementschefen föreslagna ändrade
grunder för statsbidragen till stödjebandage och proteser
in. m.; samt
3) för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln såsom
reservationsanslag anvisa
a) till Ombyggnad och utrustning av Eugeniahemmet
450 000 kronor;
b) till Utredning rörande ett spastikerhem i Göteborg
30 000 kronor; samt
c) till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkuloss
jukvårdsanstalter 100 kronor;
II. att motionerna I: 232 och II: 295 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;
III. att motionerna 1:472 och 11:581 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 maj 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
32
Statsutskottets utlåtande nr 139 år 1955
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander, fröken Andersson, herrar Näsström,
Pålsson, Hesselbom, Einar Persson, Ragnar Persson, Thun, Axel
Andersson och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Svensson i Ljungskile, Åkerström,
fröken Elmén, herrar Johansson i Mysinge, Petterson i Degerfors, Birke,
Onsjö, fru Ericsson i Luleå, herrar Gustafsson i Stockholm, Gustafsson i
Skellefteå och fröken Olsson.
av fröken Elmén.
Reservation
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLH SS
506195
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:311 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna och Eugeniahernmet to. to. a1 i texten