Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår.

1955-05-20 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:152, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

1

Nr 152

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ombyggnad

av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Nils Elowsson m. fl. (I: 266) och den andra inom andra kammaren av

herr Johansson i Kalmar m. fl. (II: 360), har hemställts att riksdagen ville

besluta, att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara ombygges till normalspår

i samband med ombyggnaden av järnvägen Karlshamn—Karlskrona.

Skulle riksdagen vid prövningen av denna fråga finna att, innan ett

definitivt avgörande träffas, ytterligare utredningar äro erforderliga, hemställes

i andra hand att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära en skyndsam utredning beträffande förutsättningarna för en

ombyggnad av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår i

samband med att linjen Karlshamn—Karlskrona blir tagen i bruk för normalspårsdrift.

I motionerna framhålles inledningsvis bl. a. att riksdagens beslut 1953

i anledning av de i flera motioner framförda projekten om breddning av olika

smalspåriga järnvägslinjer i skilda delar av landet torde få anses ha

inneburit, att i princip frågan om breddning av ytterligare smalspåriga

järnvägar utöver linjen Forshem—Lidköping—Håkanstorp med bibanan

Källby—Kinnekleva samt linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—

Vislanda och Bredåkra—Växjö, varom beslut tidigare träffats, icke skulle

kunna prövas, innan en genom Kungl. Maj :ts föranstaltande upprättad plan

för de fortsatta breddningsarbetena framlagts. Vissa bandelar, vilkas framtida

gestaltning ännu icke varit föremål för definitiv prövning, anses emellertid

stå i ett sådant tekniskt och geografiskt samband med ovannämnda

linjer, att frågan om dessa bandelars ombyggnad till normalspår lämpligen

synes böra lösas redan i samband med nu pågående smalspårsombyggnader.

En sådan handel vore linjen (Karlskrona)—Gullberna—Torsås—Bergkvara.

Järnvägen (Karlskrona)—Gullberna—Torsås—Bergkvara består av två

delsträckor, den 43,2 kilometer långa huvudlinjen (Karlskrona)—Gullberna

—Torsås och den 6,6 kilometer långa sidolinjen Torsås—Bergkvara. Huvudlinjen

(Karlskrona)—Gullberna—Torsås säges ha sin naturliga fortsättning

i järnvägarna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga.

Motionärerna lämna vidare (motionen I: 266, s. 2—4) vissa uppgifter rö1

Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 152

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

rande tillkomsten av järnvägen samt rörande näringslivets struktur in. in.

inom de av järnvägen närmast berörda bygderna.

I motionerna erinras härefter om att riksdagen år 1952 beslutat, att ombyggnaden

av blekingejärnvägarna skall upptagas på statens järnvägars

ordinarie investeringsprogram. Ombyggnaden fortskrider nu, och linjen

Karlskrona—Karlshamn beräknas kunna tagas i bruk som normalspårig

inom få år, varför tidpunkten anses vara inne att taga upp frågan om den

framtida gestaltningen av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara.

Vid prövningen av denna fråga synas enligt motionärerna tre huvudalternativ

kunna komma i fråga, nämligen

alt. I. Järnvägen nedlägges helt och ersättes med andra likvärdiga ändamålsenliga

trafikmedel;

alt. II. Järnvägen bibehålies vid smalspårsdrift,

vilket alternativ medger två lösningar:

a) Järnvägen bibehålies tills vidare vid spårvidden 1067 mm.

b) Järnvägen omändras till samma spårvidd 891 mm som järnvägen

Torsås—Kalmar;

alt. III. Järnvägen ombygges till normalspår.

Beträffande det förstnämnda alternativet framhålles att vad gäller frågan

om nedläggning av järnvägar i allmänhet riksdagen år 1946 vid behandlingen

av propositionen om ombyggnad till normalspår av linjerna Karlskrona—•

Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö uttalade såsom

sin mening, att det icke borde »ifrågakomma att beröva en bygd en järnvägsförbindelse

utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att samtidigt

övervägande äger rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende

i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga

kommunikationer». (Se riksdagens skrivelse nr 210/1946 s. 3.)

Härom anföres vidare följande.

I detta sammanhang är särskilt ordet »likvärdiga» av intresse. Därmed

kan gärna icke avses annat än att riksdagen velat understryka att vid nedläggning

av driften vid en järnväg det icke är till fyllest, att bygdens transportbehov

i stället tillgodoses genom en i sedvanliga former bedriven biltrafik.

Den biltrafik, som skall ersätta en nedlagd järnväg, måste också

kunna erbjuda med järnvägen i ekonomiskt och andra hänseenden likvärdiga

transporter. Detta måste i sin tur innebära, att de speciella förpliktelser,

som åvilar järnvägen som allmän-företag (se härom bland annat riksdagsberättelsen

1954 s. 104 och 105 samt »Nordisk Järnbanetidskrift» 1954

nr 8 s. 207 ff), måste övertagas av den landsvägstrafik, som ersätter järnvägen.

Dylik landsvägstrafik måste alltså ha transportplikt, d. v. s. skyldighet

att i allmänhet ombesörja all trafik, som söker sig till transportleden,

samt taxeplikt, d. v. s. skyldighet att tillämpa samma tariffer som

järnvägen. Detta sistnämnda innebär givetvis, att genomgående tariffberäkning

— »taxemässig samtrafik» — skall tillämpas vid transport av såväl

gods som personer. Härtill kommer, att tarifferna skall vara offentliga

samt att trafikanterna i fråga om specialnedsättningar skall tillförsäkras likformig

behandling i taxehänseende under likartade förutsättningar. (Jfr 1944

års trafikutredning, SOU 1947:85 s. 240—266, särskilt s. 245.) Vägtrafik

av här ifrågavarande typ förekommer vid billinjen Övertorneå—Pajala.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

3

En undersökning av de ekonomiska konsekvenserna av införande av genomgående

avgiftsberäkning bär också verkställts för statens järnvägars

Dingle-linjer i Bohuslän. Som synes är det fråga om delar av landet, som

anses särskilt vanlottade i kommunikationshänseende. Såsom i annat sammanhang

framhållits (se motion nr 28/1953 i FK angående breddning av

vissa smalspåriga järnvägar i sydöstra Sverige samt därvid fogade, under

hand till vederbörande utskott överlämnade utredningar), är kommunikationsstandarden

i sydöstra Sverige så låg, att det i och för sig icke kan

anses orimligt, att man där ställer liknande krav som i Norrland och Bohuslän.

(Jfr även 1943 års järnvägskommitté del II SOU 1945: 8 s. 103- 106.) Verkställda utredningar (se 1944 års trafikutredning SOU 1947:85

s. 263—267) ger starka skäl antaga, att inrättandet av en billinje Karlskrona—Torsås—Bergkvara

med genomgående avgiftsberäkning och tilllämpning

av statens järnvägars taxa skulle medföra ett avsevärt driftsunderskott.

Vid ett omedelbart nedläggande av järnvägen kan det heller icke

uteslutas, att redan nu vissa investeringar måste göras i vägnätet, som icke

skulle ha behövt göras förrän i eu mera avlägsen framtid. Ett nedläggande

av järnvägen skulle också avklippa de utvecklingsmöjligheter, varom nedan

förmäles. På grund av vad sålunda anförts och då ingen ansvarig instans

övervägt järnvägens nedläggande, måste detta alternativ avvisas.

Beträffande det andra alternativet framhålles att detsamma, såsom tidigare

nämnts, medger två alternativa lösningar. Ett bibehållande av spårvidden

1067 mm skulle innebära, att järnvägen, sedan normalspårsdrift

införts å sträckan Karlshamn—Karlskrona, skulle ligga kvar som en separat

linje med 1067 mm spårvidd mellan, å ena sidan, en järnväg med

normal spårvidd och, å andra sidan, en järnväg med 891 mm:s spårvidd.

För den bygd banan betjänar skulle en dylik anordning innebära en påtaglig

försämring i transportförhållandena, som kunde förväntas medföra en

ytterligare nedgång i banans användning för godstrafik. Inom kort skulle

därjämte krävas ett genomgående rälsbyte.

Vad angår den lösning som innebär en omändring av spårvidden till 891

in in återges (s. 7 och 8 i motionen 266) 1943 års järnvägskommittés uttalanden

i denna fråga samt järnvägsstyrelsens yttrande över kommitténs

betänkande. Motionärerna anföra vidare bl. a. följande.

De hittillsvarande kalkylerna beträffande kostnaderna för en omändring

av spårvidden från 1067 mm till 891 mm håller sålunda icke. Bedan

detta torde i och för sig vara ett starkt skäl för att avvisa tanken på en

dylik åtgärd. Härtill kommer de med ett bibehållande av smalspåret förenade

tekniska olägenheterna. Om breddningen av järnvägen å sträckan

Karlshamn—Karlskrona ej kombineras med ombyggnad till samma spårvidd

av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara, uppkommer betydande svårigheter

för Karlskrona stad. Man kan nämligen icke gärna räkna med

att Gullberna skulle utgöra terminalstation för tågen på sträckan Kalmar—

Karlskrona. Sålunda kommer fortfarande en jämväl smalspårig terminalanläggning

alt erfordras med rangeringsbangård, lokstall, hamnspår o. s. v.

Staden skulle liksom nu vara nödsakad att ha två spårsystem med tillhörande

anläggningar. Detta måste anses i högsta grad olägligt både ur

utrymmesskäl och med hänsyn till möjligheterna att ordna järnvägsanläggningarna

på ett planmässigt sätt. Staden planerar sammanslagning av nuvarande

två stationer. Denna skulle givetvis underlättas, om endast en

spårvidd användes. Hamnområdet skulle kunna utnyttjas mera rationellt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

om man sluppe en av de båda spårvidderna. För SJ:s del skulle hållandet

av dubbla terminalanläggningar i Karlskrona medföra avsevärda kostnader

särskild med hänsyn till de höga personalkostnaderna. Svårigheterna att

på ett tillfredsställande sätt ordna tidtabellen mellan Gullberna och Karlskrona

skulle öka.

Det kan givetvis icke uteslutas, att en omändring av spårvidden till 891

mm skulle kunna öka godstrafiken. Den intäktsökning, som järnvägen

eventuellt härigenom skulle erhålla, torde emellertid i viss mån komma att

motvägas av ökade omkostnader för omlastningen och ökade kostnader för

användning av överföringsvagnar. För övrigt torde drift och underhåll

knappast bli lägre vid smalspår än vid normalspår (se 1943 års järnvägskommitté

SOU 1948: 9 s. 60).

Såsom framgår av vad här ovan anförts, förutsätter omändringen av

spårvidden till 891 mm ett avsevärt kapitalutlägg. I den mån trafiken efter

en dylik åtgärd kommer att öka kan det antagas, att de ökade inkomsterna

kommer att ätas upp av ökade omkostnader för omlastningar. De med olika

spårvidd förenade olägenheterna kommer att kvarstå. Järnvägens utvecklingsmöjligheter

kommer att hämmas. Starka skäl föreligger alltså att avvisa

den lösning, som en omändring av spårvidden till 891 mm skulle

innebära.

Beträffande det tredje alternativet framhålles till en början att 1943 års

järnvägskommitté förordat järnvägens ombyggnad till normalspår (SOU

1948: 9 s. 97). Såsom skäl härför har järnvägskommittén bland annat uttalat,

att en ombyggnad av linjen skulle avsevärt förbättra de berörda bygdernas

kommunikationer samt därigenom stimulera näringslivet och öppna

nya utkomstmöjligheter för befolkningen.

Motionärerna erinra bl. a. även om att vid en ombyggnad till normalspår

av järnvägarna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga erhålles, såsom

järnvägskommittén framhållit, en sammanhängande längdbana, en sydostkustbana,

Linköping—Kalmar—Karlskrona—Kristianstad.

Numera säges kunna förutsättas, att efter en ombyggnad av i motionen

berörda banor dieseldrift kommer att anordnas. Vid dieseldrift säges transportkostnadsnivån

bliva ungefär densamma som på de elektrifierade stambanorna.

Vid sådant förhållande skulle godset transporteras över Torsås—

Kalmar—Berga, då denna transportled utgör den kortaste transportvägen.

En schematisk uppfattning av omfattningen av den trafik, som under nämnda

förutsättning en normalspårig längdbana Linköping—Kalmar—Karlskrona—Kristianstad

kan påräkna, skulle erhållas, om man antoge, att det

förelåge en direkt proportion mellan, å ena sidan, det totala antalet trafikenheter

för hela riket med undantag för malmtrafiken och det antal

trafikanter, som en dylik längdbana skulle kunna påräkna, och, å andra

sidan, befolkningstalet i hela riket och befolkningstalet i det område, som

kunde anses utgöra sydostkustbanans trafikområde. Om sistnämnda befolkningstal

sattes så lågt som till endast 140 000, erhölles mellan 500 000

och 600 000 trafikenheter per år och bankm. Enligt modern transportteknisk

uppfattning vore en järnväg med denna trafikvolym fullt bärkraftig.

Vid bedömandet av betydelsen av en sydostkustbana Linköping—Kalmar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

5

—Karlskrona—Kristianstad—Hässleholm anses också böra beaktas, att

de på senare tid förekommande svårigheterna att rättidigt framföra tågen

av järnvägssakkunniga uppgivits till väsentlig del bero på en överbelastning

av tidtabellerna särskilt på huvudlinjerna. Detta skulle gälla bland annat

bandelarna Linköping—Malmö, och det kunde med skäl sättas i fråga

om ens ett fullständigt utbyggt dubbelspår skulle tillfredsställande undanröja

svårigheten. Tillkomsten av en normalspårig järnväg Karlskrona—

Berga skulle ge möjligheter till en väsentlig avlastning av huvudlinjen

Malmö—Nässjö—Linköping.

Beträffande medelsbehovet för en ombyggnad till normalspår framhålla

motionärerna att detsamma blir beroende av den tekniska standard järnvägen

efter ombyggnaden anses böra erhålla. 1943 års järnvägskommitté

har räknat med att järnvägen efter en ombyggnad skulle ingå såsom ett

led i en blivande sydostkustbana. Med hänsyn till de trafikuppgifter, som

sålunda kunna vänta järnvägen, har järnvägskommittén förutsatt, att den

skulle erhålla en relativt god teknisk standard.

Kostnaderna för en ombyggnad av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara

i enlighet med de bantekniska normer å sträckan Gullberna—Torsås, som

1943 års järnvägskommitté förordat, anges av motionärerna belöpa sig till

sammanlagt omkring 7 090 000 kronor.

Avslutningsvis anföres följande.

Förslagsställarna till en sydostkustbana räknar inte med att banan skall

kunna förverkligas annat än i etapper. Vid sådant förhållande skulle vid

en i samband med Blekinge kustbanor företagen ombyggnad av linjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara denna linje kunna ges en lägre teknisk

standard än den 1943 års järnvägskommitté förutsatt. I detta sammanhang

må erinras om att stora delar av inlandsbanan ursprungligen utrustats

med lättare överbyggnad, innefattande en rälsvikt av 27,8 kg/m och

ett sliperavstånd av 75 cm (se SOU 1945: 7 s. 46). Vid en omedelbar ombyggnad

av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara kunde den lämpligen

ges denna standard. Sedan därefter vid en definitiv prövning blivit

fastslaget, att linjerna Linköping—Kalmar—Karlskrona skall utbyggas till

en sydostkustbana, kan linjen Gullberna—Torsås i samband med det löpande

underhållsarbetet undan för undan ges den högre tekniska standard,

som blir erforderlig för att linjen såsom ett led i en sydostkustbana skall

kunna fylla de trafikuppgifter, som kräves av en dylik bana. Vid det här

föreslagna tillvägagångssättet skulle den för ombyggnad av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara

omedelbart erforderliga investeringen kunna

icke oväsentligt nedbringas.

Av det anförda torde tydligt framgå, att av tänkbara alternativ beträffande

den framtida gestaltningen av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

återstår endast det, som innebär ombyggnad till normalspår, ävensom

att denna ombyggnad bör ske i samband med ombyggnaden av linjen

Karlshamn—Karlskrona.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar och

Blekinge län samt arbetsmarknadsstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

Järnvägsstyrelsen meddelar i sitt yttrande inledningsvis vissa uppgifter

till belysning av trafikomfattningen och driftekonomien på bandelen i fråga

samt framhåller vidare bl. a. följande.

Av förestående redogörelse framgår, alt en rent företagsekonomisk bedömning

av frågan icke gärna skulle kunna giva annat resultat än att järnvägsdriften

med nuvarande förutsättningar i fråga om trafikunderlag borde

helt nedläggas och trafiken överföras till landsväg. Styrelsen delar emellertid

motionärernas uppfattning att en sådan åtgärd för närvarande icke lämpligen

kan och bör ilrågakomma, men stöder sig därvid på en i vissa avseenden

annan motivering.

Som främsta skäl mot en nedläggning anföra motionärerna, att järnvägens

ersättande med en likvärdig billinje, d. v. s. med genomgående avgiftsberäkning

och tillämpning av SJ taxa, av allt att döma skulle medföra ett

avsevärt driftunderskott. Även om visst driftunderskott icke synes uteslutet

vid en på detta sätt anordnad billinje, skulle detta emellertid enligt styrelsens

mening i varje fall bliva avsevärt lägre än vid nuvarande driftform. Anförda

skäl torde därför i och för sig icke stå hindrande i vägen för en nedläggningsåtgärd.

Den omständigheten, att en bygd genom tillkomsten av en järnväg en gång

erhållit vissa fördelar i transport- och fraktkostnadshänseende till följd av

vissa nu enbart historiskt betingade särdrag i järnvägsdriften kan dessutom

icke rimligtvis tagas till intäkt för krav på att denna undantagsställning oberoende

av nu ändrade förutsättningar skall fortbestå för all framtid. Framför

allt gäller detta då själva grundförutsättningen, nämligen järnvägslinjens

existensberättigande, icke längre är för handen i och med att järnvägsföretaget

blivit alltmer och mer förlustbringande och så gott som helt förlorat

sin tidigare betydelse för bygden på grund av och samtidigt med transportteknikens

förändring. Det ligger för övrigt i sakens natur och sammanhänger

med nyssnämnda förändring i transporttekniken, att en billinje kan

bli ett icke blott likvärdigt utan i väsentliga hänseenden — i fråga om smidig

anpassning till bebyggelsen, möjlighet till transporter från dörr till dörr

etc. — för trafikanterna ändamålsenligare trafikmedel än en järnvägslinje,

även om den förra skulle medföra ett något högre pris på transporttjänsterna

på grund av att den ej i samma mån som järnvägen subventioneras av

andra bärkraftigare linjer.

Ett annat av motionärernas argument mot ett nedläggande, nämligen det

sannolika behovet av vissa omedelbart nödvändiga investeringar i vägnätet,

vilka eljest skulle bliva erforderliga först i en mera avlägsen framtid, synes

styrelsen föga bärande, med tanke på att trafiken i händelse av järnvägsdriftens

nedläggning kommer att överföras huvudsakligen till riksväg 4, vilken

redan nu torde befinna sig i sådant skick, att den utan vidare kan tåla

den förhållandevis ringa trafikökning, som en driftomläggning skulle förorsaka.

Denna trafikökning synes nämligen i fordon räknat kunna röra sig

om endast 5 å 6 procent. De enda svårigheter som möjligen kunna uppstå

gälla sträckan Gullberna—Karlskrona, där vissa trafikreglerande åtgärder

redan nu måst vidtagas; å andra sidan torde den trafikökning, som kan

komma att följa med banans nedläggande, vara mycket obetydlig i jämförelse

med den trafik som redan nu framgår där.

Att styrelsen nu icke anser sig böra förorda den av allt att döma ur företagsekonomisk

synpunkt fördelaktigaste åtgärden, nämligen nedläggning, är

närmast ett uttryck för uppfattningen, all det bästa icke får bli det godas

fiende. Styrelsen hyser nämligen i likhet med motionärerna den åsikten, att

järnvägens bibehållande för närvarande kan vara av viss betydelse för den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

7

berörda bygdens näringsliv. Än större vikt tillmäter styrelsen det förhållandet,

att ett nedläggande av bandelen Gullberna—Torsås skulle ytterligare

försämra driftresultatet på bandelen Kalmar—Torsås, vilket redan nu är

otillfredsställande, och därmed utgöra incitament till fortsatta nedläggningsåtgärder.

Vad därefter angår alternativet att bibehålla bandelen med oförändrad

spårvidd anser styrelsen i likhet med motionärerna och på i motionerna anförda

skäl, att denna lösning bör avvisas.

Styrelsen förklarar si^ vidare icke dela motionärernas uppfattning, att bibehållandet

av två spårvidder på sträckan Gullberna—Karlskrona skulle

medföra ökade svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna tidtabellen

på denna sträcka, enär ju smalspåret även i fortsättningen såsom för närvarande

kommer att ligga på särskild banvall vid sidan om normalspåret.

Däremot komme nuvarande olägenheter i Karlskrona i viss utsträckning att

bliva bestående därest två spårvidder bibehölles där. Dessa svårigheter anses

emellertid ha av motionärerna överdrivits. Sålunda anses det ej ha beaktats,

att behovet av terminalanläggningar m. in. för smalspårstrafiken reduceras

högst väsentligt i och med breddningen av bandelen Karlshamn—

Karlskrona.

Sammanfattningsvis uttalar styrelsen att de av motionärerna anförda skälen

mot omändring av spårvidden till 891 mm icke synas bärande.

Beträffande motionärernas tredje alternativ framhåller styrelsen bl. a.

följande.

Kostnaden för ombyggnad till normalspår av bandelen Gullberna—Torsås

—Bergkvara kalkyleras av motionärerna med ledning av uppgifter rörande

den ombyggda bandelen Forshem—Lidköping—Flåkantorp till sammanlagt

7 090 000 kronor, med möjlighet att icke oväsentligt kunna nedbringa

den omedelbart erforderliga investeringen, om linjen till att börja med gives

en lägre teknisk standard och upprustas först sedan det blivit fastslaget, att

linjerna Linköping—Kalmar—Karlskrona skola utbyggas till en sydostkustbana.

Styrelsen anser sig sakna anledning och även möjlighet att nu närmare

ingå på en prövning av sannolikheten av den förväntade trafikökningen.

Önskvärdheten att återupptaga bettrafiken är ur företagsekonomisk synpunkt

diskutabel mot bakgrunden av dessa transporters tvivelaktiga lönsamhet,

som är särskilt påtaglig så länge SJ som nu måste räkna med vagnsbrist

under tiden oktober--december. Huruvida ökningen av cement- och ytongtransporterna

på grund av banans breddning bygger på något verklighetsunderlag,

undandrager sig styrelsens bedömande. Den åberopade utredningen

angives för övrigt i motionerna vara av teoretisk natur. Det bör dessutom

icke a priori anses uteslutet, att en ungefär motsvarande trafikökning skulle

kunna komma till stånd även vid inspikning till 891 mm, då det i sista hand

väl ändå icke är transporttiden utan priset på transporttjänsterna, som när

det gäller tunga transporter av här ifrågavarande slag är avgörande för trafikantens

val av transportmedel. Antydningar om sådan ökning återfinnas

i motionerna under ifrågavarande avsnitt Cs. 9). Att slutligen direktgående

rälshussar mellan Skånes centralorter och Torsås skulle kunna leda till någon

avgörande ökning av den genomgående persontrafiken mellan Skåne och

Kalmar synes styrelsen föga troligt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

Även om en sådan ökning vore tänkbar, finnes för övrigt ingen anledning

förmoda, att denna skulle bli större vid normalspårsalternativet än vid inspikningsalternativet,

så länge bandelen Kalmar—Torsås bibehålies vid nuvarande

spårvidd. Ett tågbyte bleve ju under alla förhållanden ofrånkomligt.

Styrelsen anför vidare beträffande en tänkt sydostkustbana att av de i

densamma ingående bansträckorna delen Berga—Kalmar synes böra komma

i fråga till ombyggnad i första rummet. Med hänsyn till behovet av

andra ur järnvägsekonomisk synpunkt i nuvarande läge synnerligen angelägna

investeringar synes det emellertid styrelsen icke tänkbart att ifrågavarande

ombyggnadsprojekt skulle kunna inrymmas i SJ investeringsprogram

förrän tidigast om tio år. Vid sådant förhållande finner styrelsen

mindre välbetänkt att redan nu på sträckan Karlskrona—Torsås göra investeringar,

som kunna väntas bliva till nytta först i en oviss framtid och

endast under förutsättning att jämväl bandelarna Berga—Kalmar och Kalmar—Torsås

anses böra ombyggas till normalspår. Ett beslut i enlighet

med motionärernas hemställan anses med andra ord innebära att riksdagen

i realiteten fattar principbeslut om breddning av hela sträckan Berga—

Kalmar—Gullberna. Ett sådant mera omfattande beslut säger sig styrelsen

i sakens nuvarande läge icke vara beredd att tillstyrka.

Kostnaderna för ombyggnad av bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara

till normalspår med samma bantekniska standard som linjen Kristianstad

—Karlskrona beräknas av styrelsen till i runt tal ca tio miljoner kronor,

dvs. tre miljoner kronor mer än som angives i motionerna. Efter att bl. a. ha

erinrat härom hemställer styrelsen att — då enligt styrelsens mening en

ändring av spårvidden till 891 mm för närvarande framstår som den lämpligaste

och billigaste lösningen av ifrågavarande spårviddsproblem — statsutskottet

måtte avstyrka motionerna I: 266 och II: 360.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig i princip anse att järnvägarna

Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred och Kalmar—Berga i första hand bör

komma i fråga för ombyggnad till normalspår, medan en breddning av järnvägen

Karlskrona—Torsås—Kalmar icke är av samma angelägenhetsgrad.

Av motionen och i denna åberopade utredningar framginge emellertid, att

delsträckan Karlskrona—Torsås—Bergkvara både historiskt och på grund

av sin särskilda spårvidd tekniskt och geografiskt hör samman med Blekinge

kustbanor. Då det dessutom av verkställda utredningar framginge,

att inom kort ett genomgående rälsbyte erfordras, kunde det av rent praktiska

skäl befinnas lämpligt, att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

ombyggdes i samband med ombyggnaden av Blekinge kustbanor. Länsstyrelsen

säger sig vilja fästa uppmärksamheten på att järnvägen Karlskrona

Torsås Bergkvara efter breddningen av Blekinge kustbanor skulle kvarligga

som en isolerad bana med 1067 mm spårvidd mellan ett normalspårsystem

och ett system av 891 mm för den händelse icke denna järnväg ombygges.

För bygden komme detta att innebära en försämring i kommunikationsliänseende,

då denna bana sedan den byggdes haft samma spårvidd

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955 9

som Blekinge kustbanor. Frågan om nedläggande av järnvägen skulle därmed

komma att aktualiseras.

Länsstyrelsen framhåller vidare sammanfattningsvis att även om en ombyggnad

av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara icke för länets samfärdsel

är av samma betydelse som en ombyggnad av linjerna Åtvidaberg—

Västervik—Hultsfred och Kalmar—Berga synas dock mycket starka skäl

tala för att även linjerna Karlskrona—Torsås—Kalmar snarast ombyggas

och att i samband med ombyggnaden av Blekinge kustbanor frågan om linjens

Gullberna—Torsås—Bergkvara ombyggande till normalspår prövas.

Med framhållande av att en ombyggnad av denna järnväg icke får fördröja

frågan om en breddning av järnvägarna Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg

och Kalmar—Berga tillstyrker länsstyrelsen slutligen bifall till motionen.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som i ärendet inhämtat utlåtande från förvaltningsutskottet

inom länets landsting, har anfört följande.

Såväl den ekonomiska utvecklingen som befolkningsutvecklingen i Blekinge

har, såsom landstingets förvaltningsutskott framhållit, under lång

tid karakteriserats av stagnation och tillbakagång. Under det gångna året

ha dock förhållandena inom länets västra delar i hög grad förbättrats. Denna

förbättring är särskilt framträdande inom karlshamnsområdet. Ombyggnaden

av järnvägen å sträckan Kristianstad—Karlshamn till normalspår

har säkerligen i viss grad varit stimulerande för utvecklingen. Därest även

järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara ombygges till normalspår, kan en

sådan ombyggnad enligt länsstyrelsens uppfattning på motsvarande sätt

medföra en stimulerande effekt inom länets östligast belägna del. De dåliga

kommunikationerna torde under de senaste årtiondena ha varit en av

huvudorsakerna till den fortskridande avfolkningen av östra länsdelen. Mellan

åren 1930 och 1952 har folkmängden inom det av järnvägslinjen närmast

berörda jämjöområdet minskat med 15 procent medan folkminskningen

inom östra Blekinge i övrigt inklusive Karlskrona stad uppgått till

0,6 procent. De längs järnvägen inom jämjöområdet belägna tätorterna

ha varit för små förmatt kunna dämpa flyttningsförlustcrna samtidigt som

industrien varit mycket svagt utvecklad inom hela området. Vissa åtgärder,

ägnade att påverka befolkningsutvecklingen inom östra Blekinge i gynnsam

riktning, ha redan vidtagits. Den pågående utbyggnaden av hamnarna

vid Sandhamn och Kristianopel torde kunna förväntas medföra en utvidgning

av fiskkonservindustrien. Två större livsmedelsföretag ha påbörjat sådan

verksamhet i Karlskrona, och ett tredje företag har förvärvat en i Fågelmara,

Jämjö kommun, belägen konservfabrik, t Kristianopel har därjämte

ett större fritidsområde med gästgivargård in. in. planerats. Den

viktigaste förutsättningen för en mera gynnsam befolkningsutveckling in°nl

länets östligast belägna del torde emellertid vara, att tätorterna längs järnvägen

Gullberna—Torsås utbyggas. För att få en sådan vidgad tätortsbebyggelse

till stånd, synes det vara av mycket stor betydelse, att järnvägen

inpassas i normalspårsnätet. Med hänsyn härtill och då länsstyrelsen i likhet

med motionärerna även i övrigt funnit, att goda skäl för en ombyggnad

av järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara föreligga, får länsstyrelsen

tillstyrka motionerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen slutligen framhåller bl. a. alt ehuru det från

de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen har att företräda är av intresse,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

att förbeiedelser träffas för en ombyggnad till normalspår av järnvägen

Gullberna—Torsås—Bergkvara, synes denna fråga icke lämpligen kunna

behandlas oberoende av frågan om övriga smalspåriga järnvägar i Kalmar

län. Styrelsen erinrar om sitt uttalande i yttrande den 9 april 1948 över

1943 års järnvägskommittés betänkande rörande smalspåriga järnvägar i

östia Småland och Östergötland, att det bland dessa linjer syntes angelägnast

med en ombyggnad av järnvägslinjerna Åtvidaberg—Västervik—Hultsfred

och Kalmar Berga. En ombyggnad till normalspår av järnvägslinjen

Karlskrona—Torsås—Kalmar ansåg styrelsen huvudsakligen kunna motiveras

med att denna linje efter ombyggnad till normalspår av angränsande

smalspåriga linjer eljest skulle komma att utgöra en isolerad smalspår*8

järnväg. Sedan detta yttrande avgavs, ha enligt styrelsens förmenande

inga förändringar inträftat, som motivera ett ändrat ställningstagande från

styrelsens sida.

Utskottet. I de båda likalydande motionerna I: 266 och II: 360 har erinrats

om att den pågående ombyggnaden till normalspår av Blekinge kustbanor,

med vilka järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara såväl historiskt

som tekniskt och geografiskt hör samman, beräknas vara slutförd

inom ett fåtal år. Med hänsyn härtill ha motionärerna ansett tidpunkten

nu \ara inne att till behandling upptaga frågan om den nämnda järnvägslinjens

framtida gestaltning. Av de i motionerna anförda skälen har jämväl

utskottet bibragts den uppfattningen, att bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara

måste betraktas som ett specialfall inom det smalspåriga järnvägsnätet

i vårt land. Utskottet finner därför hinder icke möta att förevarande

spörsmål nu underkastas särskild prövning, oaktat 1953 års trafikutredning,

som har att ingå även på de med smalspårsdriften sammanhängande

problemen, ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

Enligt motionärernas mening kunna tre olika förslag till lösning av frågan

om den framtida gestaltningen av järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara

övervägas. Alternativ I innebär att järnvägen helt nedlägges och ersättes

med andra likvärdiga ändamålsenliga trafikmedel. Alternativ II återigen

förutsätter att järnvägen även i fortsättningen drives som smalspårig bana,

varvid den antingen tills vidare kan bibehållas vid nuvarande spårvidd eller

också omändras till samma spårvidd (891 mm) som den angränsande sträckan

1 oi sås Kalmar. Alternativ III slutligen åsyftar en ombyggnad av järnvägen

till normalspår. Vid sin prövning av de ifrågavarande förslagen ha

motionärerna kommit till den uppfattningen, att allenast alternativ III kan

förordas. Motionärerna ha därvidlag särskilt fäst uppmärksamheten på den

trafikökning som efter en ombyggnad anses sannolik genom att möjligheter

skapas dels för direkta transporter av betor till sockerbruket i Mörbylånga

och dels för transporter av cement och ytong från Degerhamn och

Grönhögen på Öland över en färjeled till Bergkvara. Bandelens betydelse såsom

ett led i en blivande sydostkustbana har jämväl understrukits. På

grundval av nu i korthet berörda överväganden ha motionärerna hemställt,

att riksdagen ville besluta att järnvägen Gullberna—Torsås—Bergkvara om
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

11

bygges till normalspår i samband med ombyggnaden av järnvägen Karlshamn—Karlskrona.

Därest riksdagen vid sin prövning av frågan skulle finna

att, innan ett definitivt avgörande träffas, ytterligare utredningar äro erforderliga,

ha motionärerna i andra hand hemställt att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning beträffande

förutsättningarna för den nyssnämnda ombyggnaden.

Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna har länsstyrelsen i Blekinge

län, under hänvisning framför allt till den ogynnsamma befolkningsutvecklingen

och den ekonomiska stagnationen inom länets östra del, tillstyrkt

motionerna. Även länsstyrelsen i Kalmar län har funnit starka skäl tala

för motionärernas förslag, även om en ombyggnad av den ifrågavarande

bandelen icke för länets samfärdsel anses vara av samma betydelse som en

ombyggnad av linjerna Åtvidaberg—Västervik Hultsfred och Kalmar

Berga. En liknande ståndpunkt har arbetsmarknadsstyrelsen intagit.

Järnvägsstyrelsen slutligen har, om ock delvis av andra skäl än motionärerna,

förklarat sig dela dessas uppfattning att sträckan Gullberna—

Torsås—Bergkvara icke bör nedläggas och ej heller bibehållas vid nuvarande

spårvidd. Till skillnad från motionärerna har styrelsen däremot icke

ansett sig kunna förorda en ombyggnad av bandelen till normalspår, i huvudsak

beroende på att de av motionärerna uttalade förväntningarna om en

därav föranledd trafikökning icke synts grunda sig på tillräckligt verklighetsunderlag.

Styrelsen har vidare framhållit att förutsättningen för att

genomgående trafik skall kunna omläggas från södra stambanan till en

tänkt sydostkustbana är — förutom breddning av sträckan Berga—Kalmar

_Torsås_Karlskrona — att betydande arbeten av olika slag utföras på

sträckan Linköping—Hultsfred—Berga. Mot bakgrunden av nu anförda

omständigheter har järnvägsstyrelsen för sin del funnit en omändring av

spårvidden till 891 mm utgöra den för närvarande lämpligaste lösningen

av förevarande järnvägsfråga. Styrelsen har därvidlag fäst särskilt avseende

vid att detta alternativ, det s. k. inspikningsalternativet, måste anses

vara betydligt mindre kostsamt än breddningsalternativet. Medan ombyggnaden

beräknas draga en kostnad av alternativt 10,0 eller 6,3 milj. kronor,

beroende på vilken banteknisk standard som väljes, skulle sålunda kostnaden

för inspikningen uppgå till allenast 300 000 kronor. Enligt styrelsens

mening bör nämligen inspikningsalternativet icke skäligen belastas

med andra kostnader än sådana som orsakas av själva spårviddsändringen.

Alla kostnader därutöver, vare sig de hänföra sig till åtgärder som anses

erforderliga i syfte att nedbringa underhållskostnaderna eller äro motiverade

av önskvärdheten att anordna samdrift med bandelen Kalmar

Torsås, finner styrelsen sålunda böra betraktas som kostnader för separata

rationaliseringsåtgärder.

Utskottet, som vid besök i Kalmar och Blekinge län ingående studerat

de i förevarande sammanhang aktualiserade problemen, anser i likhet med

motionärerna och järnvägsstyrelsen alt bandelen Gullberna T oisås

Bergkvara icke lämpligen bör bibehållas vid nuvarande spårvidd jämväl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

för framtiden. Med detta alternativ — vilket innebär att den nämnda bandelen

efter slutförandet av pågående breddning av Blekinge kustbanor

skulle kvarligga som en isolerad linje utan spårviddsgemenskap med angränsande

järnvägslinjer — äro nämligen förbundna så avsevärda praktiska

olägenheter, att det synes kunna ifrågakomma allenast som ett mycket

kortvarigt provisorium.

Vid sin prövning av den variant av smalspårsalternativet som innebär bandelens

inspikning till 891 mm spårvidd har utskottet självfallet icke kunnat

undgå att särskilt beakta, att järnvägsstyrelsen funnit sig, i varje fall

för närvarande, böra förorda en sådan åtgärd. Den jämförelse styrelsen

gjort mellan kostnaderna för en inspikning å ena sidan och för en ombyggnad

till normalspår å den andra synes emellertid utskottet icke alldeles rättvisande.

Medan ombyggnadsalternativet belastats med samtliga hithörande

kostnader, har sålunda som tidigare nämnts inspikningsalternativet belastats

med allenast sådana kostnader som orsakas av själva spårviddsändringen,

enär det i samband med inspikningen nödvändiga utbytet av slipers, räls

och växlar anses böra betraktas som en separat rationaliseringsåtgärd. Enligt

utskottets mening föreligger dock härutinnan icke någon principiell

skillnad mellan nu avsedda alternativ, då ju även breddningen åsyftar en

rationalisering och effektivisering av järnvägsdriften. Vid en inbördes jämförelse

torde därför kostnaderna böra beräknas och redovisas på samma sätt

i båda fallen, om ett rättvisande resultat skall uppnås. Mest realistiskt synes

därvid vara att samtliga kostnader medtagas, oavsett vilka anslag som

komma att anlitas för att täcka desamma.

Av järnvägsstyrelsens remissyttrande framgår, att vederbörande distrikts
chef

ansett kostnaderna för en breddning av bandelen Gullberna—Torsås_-

Bergkvara kunna beräknas till alternativt 10,0 eller 6,3 milj. kronor, beroende

på vilken banteknisk standard som väljes. Enligt vad utskottet under

hand inhämtat skulle med tillämpning av samma beräkningsgrunder kostnaderna

för en inspikning uppgå till ca 2,9 milj. kronor. Skillnaden i nu berörda

hänseende de båda alternativen emellan är följaktligen icke så avsevärd

som av järnvägsstyrelsens remissyttrande kan synas framgå. I detta

sammanhang t inner emellertid utskottet det vara av än större intresse att

konstatera, att en omändring av spårvidden till 891 mm i syfte att nedbringa

underhållskostnaderna och möjliggöra samdrift med bandelen Torsås_Kal
mar

skulle draga en kostnad av inemot 3 milj. kronor. En kapitalinvestering

av denna relativa storlek, i förevarande fall närmast att jämställa med en

faktisk nybyggnad av en smalspårig järnvägslinje, måste uppenbarligen bli

till betydande nytta för att kunna ekonomiskt motiveras. Då emellertid en

dylik åtgärd knappast torde leda till någon större trafikökning och därmed

ej heller till någon egentlig förbättring av driftresultatet, vill det synas utskottet

som om de eventuella fördelarna icke skulle stå i rimlig proportion

till de därmed förbundna kostnaderna. Att i rådande läge, då utvecklingen

synes gå i riktning mot en avveckling av smalspårssystemet genom antingen

breddning eller nedläggning av vederbörande bandelar, upprusta en smal
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

13

spårslinje till högre standard med samtidigt bibehållande av smalspårsdriften

framstår ej heller såsom välbetänkt.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter är utskottet icke berett —

såframt icke mera övertygande skäl kunna förebringas — att tillstyrka järnvägsstyrelsens

förslag om inspikning av bandelen Gullberna Torsås ■

Bergkvara.

Vad de båda återstående alternativen därefter beträffar vill utskottet icke

bestrida, att ombyggnadsalternativet ur flera synpunkter utgör den mest

ändamålsenliga lösningen av förevarande järnvägsproblem. Enligt utskottets

mening bör härvidlag icke minst beaktas, att de bygder om vilka nu är fråga

få anses tillhöra de i kommunikationshänseende mest vanlottade delarna

av vårt land. En förbättring av trafikförhållandena framstår därför i och

för sig som angelägen. Såsom framgår av det av länsstyrelsen i Blekinge

län avgivna remissyttrandet inge också befolkningsutvecklingen och den ekonomiska

situationen i förevarande landsända allvarliga bekymmer. En eventuell

järnvägsbreddning utgör självfallet icke någon garanti för en näringslivets

uppblomstring i de berörda trakterna men torde under alla omständigheter

öka dessas förmåga att draga till sig nya industrier och därmed förbättra

befolkningens utkomstmöjligheter.

Att utskottet likväl icke anser sig böra direkt förorda en ombyggnad av

bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår beror därpå, att

enligt utskottets mening flera i förevarande sammanhang betydelsefulla

problem ännu icke blivit tillräckligt klarlagda. Med det nu sagda åsyftar utskottet

bl. a. frågan om det trafikunderlag som kan beräknas föreligga för

en breddad bana. Motionärerna ha härutinnan lämnat vissa uppgifter som

framför allt ta sikte på möjligheterna till en trafikökning genom utbyggnad

av den redan normalspåriga färjeleden mellan Bergkvara och Öland. Ifrågavarande

uppgifter tyda på att det driftunderskott som bandelen f. n. anses

uppvisa skulle efter en ombyggnad kunna elimineras. I vad mån detta utgör

en realistisk bedömning av den tänkbara trafikutvecklingen eller ej har

emellertid utskottet svårt att avgöra och finner därför en närmare belysning

av angivna spörsmål erforderlig.

Samtidigt vill utskottet framhålla, att utskottet vid sin prövning av ombyggnadsalternativet

icke främst fäst avseende vid den ifrågavarande bandelens

mera lokalt betonade transportuppgifter. Den största betydelsen härvidlag

har utskottet snarare tillmätt den omständigheten, att sträckan Gullberna—Torsås—Bergkvara

utgör ett led i en tänkt sydostkustbana. Det synes

också utskottet uppenbart att en eventuell breddning av nämnda handel

bör, om den skall bli till största möjliga nytta, efter hand följas av motsvarande

åtgärder på linjerna Torsås—Kalmar och Kalmar—Berga. Sydöstra

Sverige saknar f. n. en huvudlinje av stambanetyp. Genom ombyggnad av

de nyssnämnda tre bandelarna skulle emellertid en sådan skapas och de

ifrågavarande i kommunikationshänseende nu missgynnade bygderna sammanknytas

med det normalspåriga järnvägsnätet såväl norr- som västerut.

Såvitt utskottet kunnat finna föreligger ett mycket stort intresse för en syd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

ostkustbana i de därav berörda orterna, och som ett uttryck härför har bildats

en särskild kommitté, omfattande representanter för de fyra städerna

Linköping, Kalmar, Karlskrona och Kristianstad. Enligt vad utskottet inhämtat

ha även drälselkamrarna i Malmö och Hälsingborg uttalat sig positivt

för en sådan tanke. Motionärerna ha för sin del särskilt framhållit, att

en sydostkustbana skulle bli väl skickad att ombesörja långväga transporter

i fråga om såväl personer som gods, vilket kunde tänkas medföra en ökning

av trafiken. Av järnvägsstyrelsens remissyttrande framgår, att ej heller styrelsen

är främmande för tanken att en längdbana med denna sträckning

fiamdeles skulle kunna skapas, även om linjen Berga—Kalmar ansetts böra

komma i fråga till ombyggnad i första rummet. Styrelsen har vidare, såsom

tidigare omnämnts, funnit en upprustning av jämväl sträckan Linköping—

Hultsfred—Berga erforderlig och dessutom framfört vissa invändningar

mot de synpunkter som i motionerna anlagts på frågan om valet av

transportväg.

I än högre grad än då det gäller den rent lokala betydelsen av järnvägslinjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara finner utskottet det vara av behovet

påkallat att de sist berörda problemen närmare utredas, innan ett avgörande

i den av motionärerna aktualiserade frågan träffas. Det centrala spörsmålet

äi där\id självfallet vilken vikt som ur bl. a. trafiktekniska och näringspolitiska

synpunkter kan tillmätas sydostkustbaneprojektet i och för sig. Även

en rad detaljfrågor inställer sig. En sådan avser sträckningen av linjen från

Gullberna till Torsås—Bergkvara.

\ id sidan av de av utskottet nu behandlade alternativen återstår emellertid

ännu ett, nämligen nedläggningsalternativet. Om hänsyn tages enbart

till den handel det här närmast gäller synes detta alternativ icke kunna helt

uteslutas. För en sådan åtgärd talar i första hand godstrafikens starka nedgång,

vilken dock i icke ringa grad torde ha berott på bandelens karaktär

av smalspårslinje och dåliga tekniska standard i övrigt. Såsom utskottet

redan understrukit framstår också med hänsyn till det lokala näringslivet

en förbättring av den här ifrågavarande bygdens trafikförhållanden såsom

vtterst önskvärd. Huruvida detta är möjligt med enbart en upprustning av

vägnätet anser sig utskottet icke på grundval av föreliggande uppgifter kunna

bedöma. Det synes därför angeläget att jämväl sist berörda frågor bli

utredda och klarlagda i samband med prövningen av ombyggnadsalternativet.

Den av utskottet sålunda intagna ståndpunkten innebär, att utskottet finner

en närmare utredning av de ovan angivna spörsmålen erforderlig.

Det ifrågavarande utredningsuppdraget synes lämpligen kunna anförtros

antingen 1953 års trafikutredning eller en för ändamålet särskilt tillsatt

kommitté. Flera skäl tala helt naturligt för det förstnämnda alternativet;

med hänsyn till omfattningen och den komplicerade beskaffenheten av de

problem som trafikutredningen har att lösa och då den av utskottet förordade

utredningen om möjligt bör vara slutförd i sådan tid att beslut rörande

bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara kan fattas i samband med att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1955

15

linjen Karlshamn—Karlskrona blir tagen i bruk för normalspårsdrift, är måhända

likväl det sistnämnda alternativet att föredraga. Enligt utskottets mening

bör det ankomma på Kungl. Maj :t att härutinnan träffa ett avgörande.

Vilketdera alternativ som än väljes förutsätter utskottet, att de lokala intressenterna

på ett eller annat sätt bli företrädda under utredningsarbetet. I avbidan

på resultatet därav bör självfallet den ifrågavarande bandelen tills

vidare bibehållas vid nuvarande spårvidd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 266 och

II: 360, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

ville föranstalta om en utredning av de av utskottet angivna

spörsmålen.

Stockholm den 20 maj 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vi/i förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Ohlon, Iwar Anderson, Leander, Näsström, Pålsson, Hesselbom, Sundelin,

Einar Persson, Ragnar Persson, fröken Ranmark, herrar Svärd, Ivar Nilzon

och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i

Skövde, Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Åkerström,

Staxäng, fröken Elmén, herrar Thapper, Onsjö, Gustafsson i Skellefteå,

Löfroth, Almgren och Andreasson.

560967

Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.