Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg- — Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.

1955-05-20 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:154, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg- — Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

AV 15 i—155

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

1

Jir 154

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg- —

Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

jämte i ämnet väckta motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 192 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsx-ådsprotokollet över finansärenden för den 15 april 1955, föreslagit

riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att göra för staten bindande

tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30

september 1957 enligt bestämmelserna i gällande malmavtal samt att senare

få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Propositionen

I propositionen, som grundar sig på en av särskilda sakkunniga verkställd

utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LuossavaaraKiirunavaara

aktiebolag, föreslås att staten begagnar sin avtalsenliga rätt

att inlösa stamaktierna den 30 september 1957 samt att staten bos Trafikaktiebolaget

Grängesberg-Oxelösund gör för staten bindande tillsägelse härom

senast den 30 september 1955. De med en inlösen förenade kostnaderna

för staten har preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor.

Betalningen skall enligt gällande bestämmelser erläggas antingen kontant

under första året efter inlösningsdagen eller i jämna rater under en femårsperiod

eller under en tioårsperiod. Staten äger bestämma betalningssättet.

1 propositionen föreslås att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att senare

få bestämma sättet för betalningens erläggande.

Efter en inledning, i vilken bl. a. omnämnes en av särskilda sakkunniga

verkställd utredning och deras den 14 mars 1955 avlämnade betänkande i

ämnet, redovisas i propositionen dels utredningen (s. 3—29), dels ock de

över betänkandet avgivna remissyttrandena (s. 29—44). Utskottet tillåter

sig hänvisa till propositionen i dessa delar.

För egen del anför dejxirtcmentschcfen följande:

»Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska

malmfälten har varit aktuell alltsedan malmbrytningen på allvar togs

upp omkring sekelskiftet. Statsmakterna intog då liksom senare den stånd1

Bihang till riksdagens protokoll 1955. G samt. Nr 154—155

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 15''r år 1955

punkten, att malmfyndigheterna i de norrbottniska malmfälten i sin helhet

borde överföras i samhällets ägo. När så ändå icke skett, har detta berott på

att statsmakterna, vid de tillfällen frågan varit aktuell, ansett att ett omedelbart

övertagande skulle medföra så stora utgifter från statens sida, att

den vägen ej borde beträdas under de då rådande omständigheterna. Bakom

uppgörelser och förslag till uppgörelser under 1900-talets första decennium,

som slutligen resulterade i att staten blev hälftendelägare i LKAB, låg tanken,

att ersättningen från staten till de enskilda intressenterna helt eller

delvis skulle ske på så sätt, att dessa först fick tillgodogöra sig en del av

malmtillgången.

År 1927 träffades mellan svenska staten, å ena sidan, samt LKAB och TGO,

å andra sidan, det avtal, som med vissa senare tillägg alltjämt reglerar

förhållandet mellan staten och TGO i LKAB. LI\AB:s aktiekapital uppgår

till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å 1 000 kronor, är

hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är ägare till samtliga

stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier. Preferensaktierna

medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Styrelseledamöterna

utses till lika antal av stamaktieägare och preferensaktieägare.

De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom sig

utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika röstetal inom

styrelsen har ordföranden utslagsröst. Genom dessa bestämmelser har TGO

såsom stamaktieägare erhållit bestämmanderätten i LKAB. Det inflytande

staten såsom preferensaktieägare har över bolagets skötsel består huvudsakligen

av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt i

vissa frågor, exempelvis i fråga om malmförsäljning i annans namn än

LKAB:s, malmförsäljning avslutad för längre tid än fem år, malmförsäljning

eller annan rättshandling, som innefattar åtagande för längre tid än

till närmaste inlösendag, fondering av bolagets vinstmedel samt ianspråktagande

av fonderade vinstmedel. Staten har på vissa villkor och vid vissa

tidpunkter rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Efter ingåendet av 1927 års malmavtal blev frågan om statens inlösen av

TGO:s aktier i LKAB första gången aktuell 1945. Föredragande departementschefen

förordade därvid i proposition till riksdagen att — ehuru han

ansåg att staten borde förvärva den fulla äganderätten till de ifrågavarande

naturrikedomarna — tillsägelse i dåvarande läge ej borde ske med hänsyn

till att lösensumman på grund av säregna omständigheter framstod som

onormalt hög på längre sikt.

Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, varom departementschefen

erinrat, nämligen att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av

olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende av

skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande

i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum så snart detta

kunde ske på rimliga villkor.

Riksdagen har sålunda, utan att skilda ekonomiska samhällsuppfattningar

därvidlag föranlett meningsskiljaktigheter, 1945 uttalat sig för att ett över
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

3

lörande i statens ägo av malmfälten borde äga rum, så snart delta kunde

ske på rimliga villkor.

I en skrivelse av den 1 februari 1954 från de statliga styrelserepresentanterna

i LKAB till mig anmälde de, att frågan om statens inlösen nu åter

var aktuell och att, därest inlösen skulle ske den 30 september 1957, tillsägelse

därom måste delges TGO senast den 30 september 1955. Statsrepresentanterna

ansåg det icke ankomma på dem att avge något yttrande beträffande

frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller om fortsatt

samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot framhöll styrelserepresentanterna,

att om det senare alternativet skulle väljas, vissa

jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes ställning.

1 en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare att det från allmän

synpunkt torde vara otillfredsställande att staten icke hade större inflytande

på skötseln av LKAB. Efter en inlösen överginge hela bestämmanderätten

till staten, vilket ur nyssnämnda synpunkt finge anses önskvärt.

Några omständigheter har efter 1945 enligt mitt förmenande icke tillkommit,

som skulle motivera en omprövning av den principiella inställningen

från statsmakternas sida. Det borde därför, när frågan om inlösen nu åler

blivit aktuell, allenast undersökas, huruvida de villkor, som i dagens läge

gäller för en inlösen, är att betrakta som för staten rimliga från dessa synpunkter.

Kontakter med TGO. Med hänsyn till att LKAB nu under lång tid drivits

i samarbete mellan staten och TGO och detta samarbete, där TGO haft bestämmanderätten,

hittills ägt rum utan större friktioner och meningsmotsättningar,

har jag emellertid ansett skäl föreligga att pröva, huruvida ett

fortsatt samarbete med TGO vore möjligt. Min avsikt var att i sådant fall som

ett alternativ till inlösen underställa riksdagen även förslag om fortsatt samarbete

på basis av delad äganderätt men med vissa betydelsefulla förändringar

i nu gällande avtal mellan staten och TGO. Under det första skedet av

LKAB:s bestånd fram till 1907 tillsköt TGO i kapital omkring 55 milj. kronor.

Statens insats bestod i ett överförande av statens jordägarandelar i

vissa inmutningsområden till LKAB. I malmbanan investerade staten under

samma skede 54 milj. kronor. Under hela perioden fram till 1954 har TGO:s

bidrag till kapitalbildningen inom LKAB inklusive fonderade vinstmedel utgjort

omkring 290 milj. kronor. Motsvarande insats från statens sida uppgår

till 345 milj. kronor. Investeringarna från statens sida i malmbanan

bar fram till och med 1953 uppgått till omkring 295 milj. kronor.

De ifrågasatta ändringarna borde framför allt bestå däri att staten som

den på grund av kapitaltillskott och vinstandel i företaget liksom på grund

av investeringarna i malmbanan dominerande intressenten i gruvrörelsen

erhöll större möjligheter att aktivt göra sina synpunkter gällande i fråga

om företagets skötsel. Härav skulle följa förändringar i bestämmanderätten

inom bolaget och i koncernförhållandet.

.lag tog sålunda på sommaren 1954 kontakt med ledningen för TGO för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

att få klargjort, huruvida genom ändringar i avtalet en sådan ordning kunde

åvägabringas, som eventuellt kunde medföra, att statsmakterna skulle

kunna avstå från att begagna sin inlösenrätt.

De från min sida framförda synpunkterna om önskvärda förändringar i

nuvarande avtal kan sammanfattas sålunda.

1. Staten borde erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i

styrelsen.

2. LKAB borde organiseras som ett från TGO helt fristående bolag.

3. Samarbete mellan LKAB och TGO eller dess tjänstemän borde regleras

genom intermittenta avtal.

4. Inlösenrätten borde bibehållas i huvudsak i sin nuvarande utformning

men inlösensumman borde med hänsyn till den fortgående utbrytningen

av malm ur gruvorna minskas med en hundradel för varje år som

förflutit efter 1957.

5. TGO borde erhålla ett minoritetsskydd, i stort sett svarande mot det,

som hittills tillkommit staten.

Någon förändring i nuvarande aktie- och vinstfördelning förutsågs ej.

De från TGO:s sida framförda motförslagen innebar i huvudsak följande.

1. TGO skulle behålla bestämmanderätten inom styrelsen och på bolagsstämman.

2. Koncernförhållandet borde bestå.

3. Statens granskningsrätt skulle utvidgas.

4. De statliga styrelserepresentanternas vetorätt i styrelsen skulle utökas

att gälla bl. a. alla avtal om malmförsäljningar, avtal om malmens befraktning

till lands och sjöss samt nyinvesteringar.

5. Inlösensumman skulle fixeras en gång för alla till det belopp som

kunde beräknas utgå om inlösen gjordes den 30 september 1957. Den skulle

dock justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar. Inlösenyätt

skulle tillkomma staten när som helst med tre års varsel.

6. I fråga om substansminskningen i gruvorna syntes det TGO naturligast

— med hänsyn till att en utnyttjningstid av åtminstone 200 år återstod

-— att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan om den återstående

malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet av TGO:s

aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då

lämpligen skulle beaktas.

7. TGO var berett att låta överföra gruvfyndigheterna i samhällets ägo

under förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem

under den tid TGO var delägare.

I fråga om de av TGO föreslagna utökade vetorätterna från de statliga

styrelserepresentanternas sida har jag den uppfattningen, att förslagen icke

lämnar utrymme för den aktiva medverkan i företagets skötsel från statens

sida, som enligt min mening utgör en förutsättning för att statsmakterna

skulle kunna överväga att som ett alternativ till statsinlösen träffa en ny

överenskommelse om fortsatt samarbete baserat på delad äganderätt till

LKAB. Denna uppfattning framkommer även direkt eller indirekt i flertalet

remissyttranden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

5

Ej heller har förslagen till beräkning av lösensumman vid kommande inlösentillfällen

eller förslaget om ett formellt överförande av LKAB:s gruvinnehav

till staten synts mig innebära jämkningar i nuvax-ande avtal av

sådant slag, som kunde ge mig anledning att betrakta TGO:s förslag som

en bas för ett till inlösenmöjligheten praktiskt alternativ att underställa riksdagen.

TGO:s inställning till frågan om eif hänsynstagande till den fortgående

utbrytningen av malm ur gruvorna vid inlösensummans beräknande,

enligt vilken ett sådant hänsynstagande visserligen i princip kan tänkas men

på grund av gruvornas förmodade återstående utnyttjningstid tills vidare

saknar aktualitet, skiljer sig alltför mycket från den uppfattning jag på

denna punkt har. överförandet av gruvorna i statens ägo — såsom TGO

skisserat sitt erbjudande — skulle få en helt formell innebörd. Statens möjligheter

att påverka brytningen vid gruvorna skulle ej bli större, och skulle

staten i framtiden önska företa en inlösen, blir ersättningsbeloppet detsamma

som om LKAB alltjämt var ägare till malmtillgångarna. Vad som på

sistone framkommit om de nuvarande äganderättsförhållandena till gruvtillgångarna

i de ifrågavarande malmfälten, och till vilket förhållande jag

senare återkommer, har icke gjort dessa TGO:s förslag mer acceptabla från

de synpunkter, som jag anser att det allmänna bör lägga på denna fråga.

Då sålunda TGO:s förslag ej kunnat läggas till bas för en förhandling i

syfte att finna en alternativ lösning till en statlig inlösen, och då TGO ej

ansett sig kunna acceptera de från min sida framförda förslagen som bas

för förhandlingar, har det gällt att närmare undersöka, huruvida en inlösensumma

enligt i avtalen gällande bestämmelser med hänsyn till den bedömning,

som kan göras av malmbolagets ekonomiska framtidsutsikter,

kan betraktas som godtagbar, och om i övrigt de praktiska konsekvenserna

av en inlösen kommer att bli av sådant slag, att i nuvarande läge ett beslut

härom från statens sida ter sig befogat. På min hemställan tillkallade

därför Kungl. Maj :t särskilda sakkunniga att verkställa utredning i frågan

om statens inlösen av stamaktierna i LKAB.

Utredningens förslag. Utredningsmännen har med skrivelse den 14 mars

1955 överlämnat betänkande med utredning av frågan om statens inlösen av

stamaktierna i LKAB jämte bilagor. Enligt utredningsmännens uppfattning

skulle för statens vidkommande en inlösen av stamaktierna i LKAB vara en

ekonomiskt fördelaktig affär och från denna synpunkt att föredra framför

ett fortsatt samarbete med hittillsvarande regler för vinstfördelningen. Utredningsmännen

uttalar vidare, att de synpunkter, som de i övrigt lagt vikt

vid, då de bedömt frågan om den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för

att staten i första hand borde sikta till att helt övertaga äganderätten till

LKAB. Under hänvisning härtill och då överenskommelse ej kunnat träffas

med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor, förordar

utredningsmännen, att staten begagnar sin avtalsenliga rätt att inlösa stamaktierna

i LKAB den BO september 1957 och senast den 50 september 1955

hos TGO gör tillsägelse härom.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

Sammanfattning av yttranden. Statskontoret, fullmäktige i riksbanken,

landsorganisationen i Sverige och Gällivare kommun har i sina yttranden

över betänkandet tillstyrkt en inlösen. Detsamma är fallet beträffande Kiruna

stad, som dock under vissa förutsättningar ej ansett sig ha något att

erinra mot att staten träffar överenskommelse med TGO antingen om fortsatt

samarbete eller att till tiden något förskjuta inlösen av stamaktierna.

Kommerskollegium har förordat att staten gör tillsägelse om inlösen senast

den 30 september 1955 men har samtidigt föreslagit att sådan tillsägelse nu

ej skall ske, därest staten kan träffa överenskommelse med TGO att skjuta

tidpunkten för tillsägelsen om inlösen ett år framåt. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har förordat att beslut i frågan om inlösen skjutes ett år framåt i

tiden under förutsättning att överenskommelse härom kan träffas mellan

staten och TGO. Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke yttrat sig i huvudfrågan,

om staten bör begagna sin inlösenrätt eller ej. TGO har ansett det

icke ankomma på bolaget att tillstyrka eller avstyrka utredningens förslag

om att staten skall begagna sig av sin inlösenrätt. Svenska gruvindustriarbetareförbundets

styrelse har ansett, att frågan om statens inlösen av stamaktierna

kan ställas på framtiden, därest vissa av styrelsen preciserade ändringar

i nuvarande avtal kan utverkas. Tjänstemännens centralorganisation

samt handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig

mot att staten begagnar sin rätt till inlösen.

Ekonomiska överväganden. Huvudprincipen för vinstfördelningen mellan

TGO-stamaktieägaren och staten-preferensaktieägaren är att nettovinsten

per ton malm fördelas lika mellan parterna intill en kvantitet om 3,75 milj.

ton bortfraktad malm per bokslutsår, medan nettovinsten för överskjutande

kvantiteter fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO.

Vid nuvarande brytningsnivå erhåller staten drygt 60 procent av vinsten

och TGO knappt 40 procent. Enligt 1927 års avtal skulle hela nettovinsten,

efter föreskriven avsättning till reservfond och sedan avskrivningar verkställts

enligt avtalets bestämmelser, utdelas. Enligt 1932 års avtal äger ordinarie

bolagsstämma besluta om fondering av bolagets vinstmedel utöver

föreskriven avsättning till reservfond. Genom sådana fonderingar har medel

skapats för de stora investeringarna under senare år. Vid inlösen skall

TGO:s andel av sålunda fonderade vinstmedel återgå till TGO.

Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången inlösa TGO:s aktier i

LKAB den 30 september 1947. Därefter äger staten dylik inlösenrätt den

30 september vart tionde år. Vill staten begagna denna rätt, skall staten

därom göra för staten bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.

Lösensumman skall uppgå till ett belopp lika med hälften

av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås LKAB:s utdelningsbara

medelnettovinst per ton efter skatter och avskrivningar under

den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen. Härutöver

skall som nyss nämnts TGO bl. a. gottgöras för dess andel av vissa i

LKAB fonderade vinstmedel. Då lösensumman för aktierna är beroende på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lök år 1955 7

utfallet av rörelsen t. o. m. (ten 30 september 1955 och gottgörelsen för fonderade

vinstmedel avser läget den 30 september 1957, kan det totala ersättningsbeloppets

storlek i dag icke exakt anges. Vissa punkter i gällande bestämmelser

rörande inlösen ger dessutom utrymme för olika tolkningar och

möjlighet är att därvid kan bli fråga om fastställande genom domstolsförfarande.

Det totala ersättningsbeloppet har under hänsynstagande till ovanstående

preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor, varav 630 till

675 milj. kronor utgör lösen för själva aktierna och 250 till 300 milj. kronor

gottgörelse för TGO:s i LKAB fonderade vinstmedel m. m. År 1945 beräknades

det totala ersättningsbeloppet vid en inlösen komma att uppgå till

c:a 400 milj. kronor. Härav utgjorde 350 milj. kronor lösen för själva aktierna

och 50 milj. kronor fondmedelsgottgörelse m. m. Räknat i dagens

penningvärde har inlösenbeloppet för aktierna från år 1945 till ar 1955 stigit

med mellan 20 och 25 procent. Mot den ökade fondmedelsgottgörelsen

står de stora utvidgningarna och rationaliseringarna av företaget; företagets

brytningskapacitet kommer från den 1 oktober 1957 att vara mer än 60 procent

högre än den faktiska genomsnittliga brytningen under de gångna tio

åren.

Utredningen har ansett att en inlösen skulle vara en för staten ekonomiskt

fördelaktig affär. Man har angivit, att vid en amorteringstid om 75 år full

amortering och förräntning efter 4 procent erhålles vid en genomsnittlig produktion

om 13 milj. ton och en vinst per ton om c:a 8 kronor. Sättes amorteringstiden

till 50 år erfordras för full amortering och förräntning under

i övrigt lika förhållanden en vinst per ton malm om c:a 9 kronor. Under den

nu aktuella tioårsperioden har genomsnittliga årsbrytningen beräknats till

9,35 milj. ton och vinsten per ton genomsnittligt legat vid c:a 13 kronor.

Under de senaste åren har vinsten per ton legat vid omkring 18 kronor. Den

bedömning som legat bakom de senare årens stora utbyggnader vid malmföretaget,

synes även böra leda till uppfattningen att stora utsikter föreligger

för att den genomsnittliga brytningen i framtiden skall kunna ligga betydligt

högre än vad den gjort i det förgångna. I andra exempel har utredningsmännen

visat, hurusom vid ett fortsättande under någon tid av nuvarande

gynnsamma konjunkturer en full amortering och förräntning av ersättningsbeloppet

skall kunna nås på relativt kort tid — mellan 12 och 20 år.

TGO har i sitt yttrande anfört, att utredningsmännen i sin framtidsbedömning

synes ha förbisett viktiga omständigheter, som skulle ha motiverat

en större försiktighet. Bolaget hävdar sålunda att den direkta avkastning

staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp icke skulle bli av den storleksordning,

att avkastningssynpunkten över huvud taget borde kunna tillmätas

någon avgörande vikt för inlösenfrågan. Flertalet övriga remissinstanser

har i stort sett ej haft något att erinra mot den bedömning, som i betänkandet

förekommer, nämligen att gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning

och amortering av de aktuella ersättningsbeloppen inom en 50- årsperiod, respektive att man vid goda konjunkturer i periodens början kan

räkna med full amortering på betydligt kortare tid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

En bedömning av de framtida vinstutsikterna för ett företag av denna

art är alltid vansklig att göra. TGO synes i sitt yttrande främst ha tagit sikte

på de exempel, som i utredningen redovisats om möjligheterna att under

vissa betingelser nå en full amortering redan efter 20 år eller mindre. Jag

kan dela TGO:s synpunkter däri, att sådana exempel icke ensamma kan

ligga till grund för en bedömning om de ekonomiska villkoren för en inlösen

av stamaktierna är gynnsamma. Det synes väl ej heller ha varit utredningsmännens

avsikt. Undersöker man i stället de minimikrav, staten bör

ha på avkastningens storlek, finner man, att om brytningstiden antas närma

sig 75 år, det skulle behövas en genomsnittlig årlig brytning om ej fullt

8 milj. ton för att vid en genomsnittlig vinst om 13 kronor per ton ersättningsbeloppet

skulle kunna förräntas och amorteras. Begränsar man amorteringstiden

till 50 år skulle under lika förutsättningar i övrigt brytningen

behöva ligga vid c:a 9 milj. ton årligen i genomsnitt. Omvänt skulle — om

brytningen uppgår till 13 milj. ton per år -— vinsten per ton behöva uppgå

till c:a 9 kronor. Det förefaller mig icke som om TGO:s betänkligheter

åsyftade det berättigade i att räkna med sådana utfall av driften.

Så långt man över huvud taget kan säga något om de ekonomiska framtidsutsikterna

förefaller också mig ett sådant minimikrav på den kommande

avkastningen vara lågt mot bakgrunden av omdömena om de allmänt

sett gynnsamma betingelserna för avsättning av lapplandsmalmerna,

varom utredningsmännen och TGO synes vara ense. Att möjligheterna, särskilt

som företaget nu genomgår en snart fullbordad rationaliserings- och

lltbyggnadsprocess, för den närmaste tiden är särskilt goda för att utnyttja

en tillfredsställande konjunktur för stora brytningskvantiteter med i förhållande

till kostnaderna relativt goda priser, anser jag icke heller att man

helt skall bortse från i detta sammanhang.

Emellertid har kommerskollegium i sitt yttrande framhållit en omständighet,

som ansetts böra tillmätas en icke oväsentlig vikt. Jag syftar härvidlag

på vad bergmästaren i norra distriktet i sitt yttrande till kommerskollegium

anfört, nämligen att LKAB:s gruvinnehav inskränker sig till de

nu utmålslagda områdena och att staten — på grund av att malmerna genom

sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför ulmålet —

automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna

börjar sina. Bergmästaren räknar med att inemot hälften av malmen

i Kiirunavaara faller utanför utmålen och att liknande förhållanden råder

i Luossavaara och Malmberget. Kommerskollegium finner med anledning

härav, dels att avkastningsvärdet av de malmtillgångar, som genom inlösen

skulle tillfalla staten, måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet

än vad utredningsmännen förutsatt, dels att det icke kan uteslutas, att

inlösensumman, beräknad med ledning av de i 1927 års avtal angivna ersättningsgrunderna,

är för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes

att bryta i LKAB:s gruvor.

De totala malmtillgångarna beräknas inom Kiirunavaara malmfält ned

lill 1 000 meters djup uppgå till c:a 1 600 milj. ton och inom Gällivare malm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

9

fält ned till 800 meters djup till c:a 420 milj. ton. Även under dessa djup

finnes malm, beträffande Kiirunavaara malmfält i vart fall sannolikt ned

till 1 700 meters djup, men noggrannare undersökningar om omfattningen

har ej verkställts.

En genom utredningsmännens försorg numera verkställd undersökning,

vilken utredningsmännen överlämnat till mig med skrivelse den 7 april 1955

och vilken jämte sagda skrivelse torde få fogas till detta protokoll såsom bilaga,

ger vid handen att LKAB:s gruvinnehav inom Kiirunavaara malmfält

kan antas innehålla närmare 650 milj. ton malm och vid Malmberget c:a 230

milj. ton, d. v. s. de motsvarar vid en genomsnittlig brytning av 13 milj. ton

per år 65 till 70 års brytning. Det förhållandet, att utmålsgränserna nås

långt innan LKAB:s malminnehav definitivt utbrutits, fordrar att — därest

nuvarande form för samarbete skulle bestå — nya överenskommelser träflas

mellan LKAB och staten om brytning av statsmalm vid en tidigare tidpunkt,

för Kirunamalmens del senast om 35—40 år och för Malmbergets efter c:a

30 år. För utnyttjandet av malmtillgången i Luossavaara finnes ett relativt

omgående behov av sådana överenskommelser och för Frej amalmen föreligger

redan överenskommelser om brytning av statsmalm på arrendebasis.

De av utredningsmännen gjorda bedömandena har baserats på förutsättningen

att en amortering skulle kunna äga rum på 50 till 75 å,r eller kortare

lid. De nyss redovisade äganderättsförhållandena till malmen påverkar således

icke utredningsmännens bedömning i frågan om lönsamheten vid en

omedelbar inlösen. Än starkare framträder detta om hänsyn tas även till

den omständigheten att anläggningarna vid malmfälten, även sedan all

LKAB tillhörig malm utbrutits, äger ett bruksvärde för bearbetning av den

staten tillhöriga malmen. Kollegiets farhåga, att inlösensumman skulle vara

för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes att bryta i LKAB:s gruvor,

synes mig därför undanröjd.

Jag har sålunda — även med hänsynstagande till deri omständigheten att

en avsevärd del av återstående malmtillgångar redan nu tillhör staten

kommit till uppfattningen, att det ersättningsbelopp varom nu kan bli fråga

ur ekonomisk synvinkel för statens vidkommande kan betraktas som ett

godtagbart vederlag för de värden staten skulle övertaga, därest inlösen nu

äger rum. Däremot ställer sig frågan om vederlagets förhållande till ersättningsbeloppet

annorlunda beträffande en inlösen längre fram i tiden.

Utredningsmännen anser del icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid

kommande inlösentillfällen kommer att bli högre än nu. De fäster även

uppmärksamheten på substansminskningen i fyndigheterna, varigenom ett

senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär att icke

obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna kommer att

ha utbrutits. De anser därför att en inlösen, därest den skall ske, bör företas

vid nu instundande tillfälle. Om härutöver hänsyn tages till det förhållandet

att LKAB:s eget gruvinnehav cj motsvarar en brytningsperiod om

mer än 65—70 år, blir det än angelägnare alt — om staten skall inlösa

stamaktierna — detta sker redan vid nu stundande tillfälle. Ett ytterligare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

uppskjutande därav något eller några decennier skulle — vid oförändrade

regler för lösensummans beräknande liksom även vid ett accepterande av

de från TGO:s sida föreslagna bestämmelserna — kunna leda till att inlösensumman

icke skulle kunna amorteras medelst avkastningen från de

LKAB tillhöriga malmtillgångarna. Ur den synpunkten ansluter jag mig

till kommerskollegiets uppfattning, att det synes ofrånkomligt att 1927 års

avtal snarast bringas att upphöra.

Även för bedömandet av frågan, hur vid ett eventuellt fortsatt samarbete

mellan TGO och staten bestämmelserna om en framtida inlösen bör utformas,

får frågan om nuvarande äganderättsförhållanden till gruvtillgångarna

en avgörande betydelse. I sitt förslag till nytt avtal anför TGO i fråga

om en eventuell substansminskningsklausul följande. »Det kan ifrågasättas,

huruvida man vid en dylik fixering av lösensumman även bör beakta substansminskningen

i gruvorna. Med den betydande osäkerhet, som ännu så

länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala storleken av LKAB:s

malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens inverkan

ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att med eu nu förutsedd

utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det kommer att dröja

mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens storlek över

huvud taget kommer att nämnvärt påverka värdet av TGO:s aktier i LKAB.

När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan blir att räkna med, torde

väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga beträffande malmreserven

än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det synes oss därför

naturligast, att man nu överlämnar åt parterna att i ett sådant läge överenskomma

om det sätt, varpå substansminskningen då lämpligen skall beaktas.

I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt och sin redan

i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa undersökningar

rörande LKABrs malmreserver, vara skyddad för ekonomiska risker i detta

avseende.» Som framgått av det föregående är de malmtillgångar, som ägs

av LKAB, relativt överskådliga och räcker ej ens 100 år vid den förutsedda

brytningen. TGO synes här ha resonerat som om samtliga malmtillgångar i

området vore att hänföra till LKAB:s malmreserver, vilket synes förvånansvärt.

De angivna förhållandena gör det fullt klart att substansminskningsfrågan

— långt från att kunna skjutas mot en avlägsen framtid — är aktuell

redan i dag och att den hänsyn, som togs till denna fråga i mitt förhandlingsbud

till TGO, snarast var otillräcklig.

Följande torde även böra beaktas vid bedömningen av tidpunkten för inlösen

och villkoren för ett fortsatt samarbete. Vid de förhandlingar, som

— under förutsättning av fortsatt samarbete enligt nu gällande avtal eller enligt

TGO:s förslag — senast om några decennier blir nödvändiga för att

träffa överenskommelse om de villkor på vilka LKAB skall äga "bryta den

malm, som tillhör staten, blir statens ställning starkt försvagad, då avkastningsvärdet

på stamaktierna icke längre kan antas motsvara ersättningsbeloppet.

Alternativet till en då ur ekonomisk synvinkel icke längre lönsam

inlösen blir en överenskommelse om LIvAB:s brytning av statens malm på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1;H år 1955

IL

arrendebasis. Det torde vara obestridligt att LKAB i ett dylikt läge kommer

att äga större möjlighet än staten att påverka arrendevillkoren. Staten skulle

nämligen, då den med hänsyn till gruvdriftens fortbestånd ej kan förvägra

LKAB att utnyttja även statens malm, icke med full styrka kunna hävda i

och för sig rimliga anspråk på arrendeersättning, därest LKAB skulle motsätta

sig detta.

Sociala motiv. I fråga om de sociala motiv, som talar för eu statlig inlösen

eller ett större statligt inflytande över företagets skötsel, har i betänkandet

en närmare redovisning lämnats.

Sålunda har framhållits, att malmtillgångarna en gång i framtiden kommer

att sina och att verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig

av gruvdriften. Större förändringar i förutsättningarna för dess upprätthållande

skulle skapa stora problem för gruvsamhällena och därmed även

för det allmänna. En kraftig nedgång i brytningen på längre sikt eller eu

successiv nedgång i densamma i riktning mot dess totala nedläggande skulle

nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till

andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Det synes därför utredningsmännen

kunna vara rimligt att småningom låta en del av de likvida

värden, som erhålles genom utnyttjande av dessa naturrikedomar,

reserveras för att möta sådana eventualiteter.

I Norrbotten finnes även andra staten helt tillhöriga gruvfyndigheter med

malmtillgångar som uppskattas till över 300 milj. ton. Utredningsmännen

menar, att det kan vara lämpligt att vid en relativt tidig tidpunkt påbörja

brytningen även vid dessa fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos

malmkropparna i Malmberget och Kiirunavaara. Detta kan bli aktuellt redan

innan något sådant från LKAB:s ekonomiska synpunkter ler sig motiverat.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften

uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella

problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter.

Utredningsmännen anser att staten även med hänsyn härtill bör ha en sådan

bestämmanderätt över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska

dispositioner och de åtgärder i fråga om brytning in. in., som från

dessa synpunkter ter sig önskvärda.

I stora drag kan jag ansluta mig till dessa tankegångar. Vissa av dem har

emellertid i remissyttrandena berörts på ett sätt, som påkallar eu kommentar

från min sida.

De motiv för inlösen, som sammanhänger med det förhållandet, att gruvdriften

en gång kommer att upphöra, får givetvis ökad tyngd i den mån det

kan befaras att detta kan komma att ske inom eu icke alltför avlägsen framtid.

Utredningsmännen har i detta avseende ansett sig böra räkna med att

svårigheter för den fortsatta driften kan komma att uppträda efter eu tidpunkt

om ca 100 år. TGO uppger att man på goda grunder inom LKAB:s

ledning uppskattat gruvornas utnyttjningstid till åtminstone 200 år. Bakom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

dessa olika uttalanden ligger icke skiljaktiga meningar om storleken av de

befintliga malmtillgångarna. Förhållandet synes vara, att experterna i dag

år osäkra om de ekonomiskt-tekniska förutsättningarna för en brytning på

större djup än 1 000 meter under nuvarande brytningsnivå. För det bedömande,

som här kommer i fråga, synes ej erforderligt att göra ett preciserat

sannolikhetsantagande om hur länge tekniskt-ekonomiska förutsättningar

kommer att finnas för en fortsatt brytning.

Anses det vara en staten påkommande uppgift att i tid sörja för att stora

sociala vådor i samband med gruvdriftens upphörande i dessa från landet

i övrigt avskilda samhällen icke uppkommer, bör staten i sin planering räkna

med den tidpunkt, då ett sådant upphörande tidigast kan bli aktuellt.

Ur den synpunkten synes icke utredningsmännens val av brytningstid för

kort tilltagen. Jag anser, att man därvid även bör ägna uppmärksamhet

åt efterfrågesidan. Även om förändringarna inom den tunga metallurgin går

relativt långsamt, är det vanskligt att spå något om förhållandena efter

100 år.

Enligt mitt förmenande har man så begränsade möjligheter att göra sig

föreställningar om hur förhållandena i dessa hänseenden kan gestalta sig,

att staten vid bedömningen om tidpunkten för en inlösen bör ta i betraktande

att redan då en ur gruvsamhällenas synpunkt icke önskvärd utveckling

kan inträda. Skulle så bli fallet måste långt dessförinnan vittgående

dispositioner vidtas för att möjliggöra önskvärda omställningar och omflyttningar.

Man kan hävda — och det har också framskymtat i vissa yttranden över

betänkandet — att även i så fall de åsyftade händelserna ligger så långt

fram i tiden, att de knappast i dag kan utgöra ett motiv för eu inlösen från

statens sida. Därvid synes dock följande omständigheter förtjäna att beaktas.

För amortering av ersättningsbeloppet har utredningsmännen i sina kalkyler

räknat på perioder från under 15 och upp till 75 år. TGO:s försiktigare

bedömning av vinstutsikterna skulle väl snarast innebära, att man realistiskt

ej borde räkna med mindre än 50 å 75 år. Om — för att ta det ogynnsamma

alternativ, som staten i detta fall måste räkna med — det skulle

visa sig efter några decennier, att utvecklingen kommersiellt eller tekniskt

skulle göra det sannolikt att brytningen efter ytterligare 50—60 år skulle få

upphöra eller nedskäras till en bråkdel av dess nuvarande omfattning, kur

skulle då statens möjligheter till inlösen på rimliga villkor se ut? Enligt

TGO:s förslag skulle inlösensumman vara densamma räknat i 1957 års penningvärde.

Möjligheterna att då under en femtioårsperiod amortera densamma

måste av följande skäl bli avsevärt sämre än nu. Företaget genomgår för

närvarande en rationaliseringsprocedur och brytningskostnaderna är ännu

så länge låga. Vidare blir den femtioårsperiod, varunder amortering i så fall

skulle ske, en period med begynnande svårigheter för brytningen eller försäljningen

och en period då samtidigt omfattande ekonomiska och andra

dispositioner kommer att erfordras för den nödvändiga omställningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

13

Jag har valt detta exempel — icke för att jag anser en sådan utveckling

sannolikare än någon annan —• utan för att åskådliggöra, att en inlösen

från dessa synpunkter bör företas i god tid. Staten bör kunna räkna med

att under åtminstone en femtioårsperiod icke behöva reservera en större

del av vinstmedlen för att lösa de slutliga omställningsproblemen och att

under samma tid icke behöva riskera en successiv nedgång av brytningen

och försäljningen och därmed minskade amorteringsmöjligheter.

Utredningsmännen har som ovan nämnts andragit andra förhållanden,

som inom betydligt kortare tidrymder kan aktualisera en aktivare insats

från det allmännas sida i fråga om förvaltningen och skötseln av LKAB.

Detta gäller bl. a. de insatser, vilka till gruvsamhällenas stöd kan aktualiseras

i samband med en inträdande kraftigare lågkonjunktur. TGO anför i

sitt yttrande i detta sammanhang, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv,

vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj. kronor, och

att man genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen alltsedan

1930-talets kris kunnat undvika permitteringar och detta i allt väsentligt

t. o. m. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmleveranser

ägde rum under nära ett års tid.

En liknande uppfattning om TGO:s möjligheter att med insats av egna

medel vid lågkonjunktur kunna undvika sociala vådor vid de lappländska

gruvfälten framskymtar även i de yttranden, som avgivits av gruvindustriarbetarförbundets

styrelse och av reservanterna i Kiruna drätselkammare.

Jag har från senare år icke erfarenheter, som skulle föranleda ett annat

omdöme från min sida om bolagets syn på och sätt att behandla de sociala

problemen inom gruvdriften, än deyas som sagt att den enskilde delägarens

syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,

som företrädes av det allmänna.

Till undvikande av missförstånd vill jag på denna punkt dock framhålla

följande. Enligt de informationer jag erhållit föreligger ej några formella

beslut om inrättande av en konjunkturreserv inom TGO. Icke heller finnes

inom TGO några beslut om alt de likvida medlen inom TGO skall stå till

hela koncernens förfogande. Förefintligheten av likvida medel inom TGO

medför sålunda i och för sig icke, att man med säkerhet kan räkna med

att de skulle stå till förfogande för LKAB eller att man skulle kunna kräva,

att de ställdes till LKAB:s förfogande för att undvika sysselsättningssvårigheter.

När den av TGO åberopade sysselsättningskrisen inträdde i

samband med det senaste krigsslutet erhöll LKAB av staten ett läntefritt

lån för att i förskott kunna bryta gråberg. Av sysselsättningspolitiska

skäl igångsattes sålunda ett arbete, som från företagsekonomiska

synpunkter ej var motiverat förrän åtskilliga år senare. Det ansågs då icke

möjligt eller lämpligt att härför använda bolagets egna medel eller medel

på ett eller annat sätt upplånade i marknaden. Anledningen var att detta

genom räntebelastningen skulle leda till en minskad vinst i framtiden och

därmed till minskad utdelning till TGO. Staten fick sålunda ensam påtaga

sig den prestation, som här krävdes. Det är icke min avsikt att med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

detta exempel söka rikta en kritik mot TGO; det var ur företagets synpunkt

naturligt att betrakta saken pa detta sätt och det framgår också av

propositionen (prop. 1945: 138 s. 6 ff) i ärendet, att frågan betraktades på

samma sätt av den föredragande departementschefen. Men det belyser den

begränsning i fråga om användningsmöjligheterna, som naturligen vidlåder

en i en enskild koncern uppsamlad reserv, och den vidare roll, som staten

i ett fall som detta skulle kunna tilldela en motsvarande reserv. Skulle

TGO numera vara villigt att exempelvis garantera att redan befintliga fonder

inom TGO ställdes till förfogande för de användningsområden, som

framgår av det föregående, eller att låta uppbygga nya fonder inom LKAB

lör sådana ändamål, skulle detta innebära, att nuvarande avtal på ett väsentligt

område finge ändras i den riktning, som jag på andra vägar med

mitt bud till TGO-ledningen eftersträvat.

Övriga synpunkter. Som ett praktiskt skäl, som skulle tala mot en inlösen,

har vissa remissinstanser anfört det förhållandet, att en statlig äganderätt

till LKAB under vissa utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden

skulle kunna utgöra en belastning för den svenska staten. Jag har

icke funnit någon anledning att frångå den bedömning, som härom gjordes

i 1945 års proposition i frågan om statlig inlösen. I denna uttalades att erfarenheterna

från krigsåren och de antaganden som kunde göras om framtiden

icke gav stöd för uppfattningen att formen av enskilt företag med

ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de enskilda delägarnas hand kunde

bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser

med utlandet. Bedömningen byggde på erfarenheterna under kriget, medan

dessa ännu va,r alldeles färska. Vad som i detta avseende förekommit

efter kriget ger ännu mindre belägg för dylika farhågor. Anledning finns

därför ej att tillmäta frågan om äganderätten någon större betydelse i dessa

hänseenden.

Ett annat skäl, som från flera håll anförts mot en statlig inlösen, liksom

mot den punkt i det förhandlingsbud jag överlämnat till TGO, där det krävs

att koncernförhållandet skall upplösas, har varit att ett upplösande av den

nuvarande förvaltningsformen ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle vara

till en betydande nackdel för vårt land. Det torde ha framgått av den föregående

redovisningen för ärendets behandling, att jag ansett att ett bibehållande

av samarbetet mellan de två största malmbolagen i Sverige medför

vissa fördelar. Jag har utgått från att man, därest en form kunde finnas,

\arigenom

godosågs, genom olika avtal om samarbete mellan TGO och LKAB skulle

kunna bevara det väsentliga av de fördelar som den nuvarande formen

for samarbete medför. Men jag har ansett det ofrånkomligt, att LKAB måste

ges en självständigare ställning gentemot TGO än vad hittills varit fallet.

Utan att därmed avse att rikta någon kritik mot de grenar av koncernförvaltningen,

som är gemensamma för LKAB och TGO, har jag ansett

det självklart, att det ökade inflytande över LKAB:s skötsel, som bör

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

15

tillkomma huvuddelägaren staten, icke rimligen låter sig förverkliga utan

att LKAB själv dels besitter en stab av forskare, planerare och försäljningsexperter,

som med direkt ansvar gentemot statens representanter i

bolagsstyrelsen kan tillhandahålla dem önskade informationer och förslag,

dels ock kan föra en självständig försäljningspolitik, även om genom samarbetsavtal

en koordinering äger rum med TGO:s försäljningspolitik.

Den kostnadsökning, detta sannolikt skulle komma att medföra, torde

få betraktas som ganska liten och väl värd att bära för att kunna nå

de allmänna syften, som legat bakom önskemålet från statens sida om en

förändring i bestående förhållanden. Det må ock framhållas, då kostnadssynpunkten

av vissa remissinstanser framdragits, att de ökade kostnader,

som skulle uppstå vid ett upplösande av koncernförhållandet, i vart fall

för LKAB:s del blir relativt måttliga. Den helt övervägande delen av koncernens

malmleveranser faller nämligen på LKAB och kostnaderna för den

centrala administrationen fördelas för närvarande i stora drag i proportion

till malmleveranserna från LKAB och TGO. Förhållandet blir givetvis ett

annat för TGO.

Av kommerskollegium har vidare framhållits, att även om staten och

TGO skulle komma överens om att driva en gemensam försäljningspolitik,

detta icke är detsamma som en gemensam försäljning. En dylik måste för

att kunna bedrivas rationellt nära samordnas med driften, t. ex. i fråga om

brytningens inriktning på olika malmkvaliteter, malmens anrikning och

dess behandling i övrigt. Vid gemensam försäljning kan hänsyn också tas

till bl. a. de olika malmernas kemiska sammansättning och kundernas önskemål

i olika situationer.

Att fördelar kan nås vid en gemensam försäljning, som icke helt får sin

motsvarighet vid avtal om en gemensam försäljningspolitik, torde vara

ovedersägligt. Dock kan en gemensam försäljningspolitik också omfatta

delar av vad nyss angivits naturligt falla inom ramen för en gemensam

försäljning, därest båda parter skulle finna detta med sitt ekonomiska intresse

förenligt. Vad gäller LKAB :s gruvtillgångar inklusive de i Koskullskulle,

innehåller de kvaliteter av en mångfald skiftande slag. I och för

sig kan därför ej tvekan råda om att inom detta företag förutsättningar

finns — i ungefär samma utsträckning som i dag inom hela koncernen —

att erbjuda kunderna för försäljningsresultatet gynnsamma kombinationer

av olika malmkvaliteter. Även i detta avseende torde behovet av samarbete

vara större för TGO än för LKAB.

Några remissinstanser, däribland kommerskollegium och länsstyrelsen i

Norrbottens län, har ifrågasatt att beslut om tillsägelse om inlösen skulle

skjutas ytterligare ett år, under förutsättning att staten med TGO kunde

träffa överenskommelse härom.

Ett av skälen härtill har varit, alt man då skulle erhålla tid för ytterligare

undersökning, huruvida de nuvarande äganderättsförhållandena i fråga

om malmtillgångarna påverkar bedömningen av om ersättningsbeloppet är

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

att betrakta som godtagbart. Efter de undersökningar, som nu genomförts

och för vars resultat jag i det föregående redovisat, synes ett uppskov av

denna anledning ej erforderligt.

Kommerskollegium har vidare ifrågasatt att — därest det skulle visa sig

att inlösensumman vore för hög med hänsyn till den malm som finnes att

bryta i LKAB:s gruvor — förhandlingar skulle upptas utan att inlösen sker

i syfte att finna en väg som ur TGO:s och allmän synpunkt vore framkomlig-

Enligt kollegiets mening borde TGO ha intresse av en sådan förhandling

sedan det klargjorts att vid ett bibehållande av nuvarande avtal TGO:s

utbyte av- gruvorna blir allt mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen

kommer

Som av det föregående framgått är icke inlösensumman för hög med hänsyn

till de malmtillgångar, som äges av LKAB. Jag vill emellertid till detta

foga den kommentaren att det ingalunda synes mig självklart, att det i detta

läge skulle vara den enskilde delägaren, som liade det största intresset

att frångå nuvarande avtal. Det förefaller mig — även om man som kollegiet

intar ståndpunkten att inlösenrätten närmast bör brukas i syfte att skapa

en plattform för förnyade förhandlingar med TGO — som om statens ställning

i sådana förhandlingar blir bättre, om de föregåtts av en tillsägelse om

inlösen.

Andra skäl för ett uppskov med tillsägelse om inlösen har varit — och

det är närmast länsstyrelsen i Norrbottens län samt malmkommunerna,

som gjort sig till tolk härför — att utredningen ej tagit upp till behandiing

och ej gjort några uttalanden om de konsekvenser för den kommunala

beskattningen in. in., som kunde följa med en statlig inlösen av stamaktierna.

Även här har kompletterande utredningar ifrågasatts. Jag vill härtill

säga, att avsikten icke varit att utredningsmännen nu skulle ta upp dessa

frågor till behandling. För det fall att samarbetet med TGO skulle bibehållas

i ungefär nuvarande form, finns icke anledning att i detta sammanhang

inga pa dessa frågor. Endast om inlösen sker eller avgörande förändringar

i nu gällande avtal kommer i fråga får dylika spörsmål aktualitet.

Jag Ear därför betraktat det som naturligt att eventuella problem i detta

sammanhang upptas till behandling vid de utredningar som påkallas, först

sedan statsmakterna definitivt tagit ställning till frågan om inlösen.

Sättet för betalningen. I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten,

därest den gör tillsägelse om inlösen, också senast den 30 september 1955

skall meddela TGO enligt vilket av de i 1927 års avtal angivna alternativen

betalning kommer att erläggas. De tre alternativen är att lösensumman erlägges
1.

kontant å inlösningsdagen; dock med rätt för staten att dröja med erläggande

av lösensumman eller någon del därav intill den 30 september

nästföljande år, mot skyldighet för staten att meddela TGO dagen för inbetalningen

en månad förut samt att erlägga fyra procent ränta å det resterande

beloppet från inlösningsdagen till dess betalning sker;

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

17

2. med en femtedel å inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna

räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren; och skall

oguldna delar av lösensumman från inlösningsdagen förräntas efter fyra

procent om året till och med den 30 september nästföljande år samt därefter

med sex procent om året;

3. med en tiondel å inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor

den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren; och skall

oguldna delar av lösensumman förräntas på sätt nyss under 2. sagts.

Vid en kontantbetalning inträder främst genom den ökade likviditeten i

bankerna risker för försämrad balans i samhällsekonomien, om utbetalningen

sker i ett konjunkturläge liknande det som nu råder. Utredningsmännen

har visserligen ansett, att de icke önskvärda verkningarna av en kontantinlösen

skall kunna neutraliseras med gängse finans- och penningpolitiska

medel. De har emellertid icke givit bestämt förord för någotdera av betalningsalternativen

utan förordat att Kungl. Maj :t måtte hemställa om riksdagens

bemyndigande att senare efter hörande av bankofullmäktige och

riksgäldsfullmäktige få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Även flertalet remissinstanser har understrukit de risker för inflationistiska

verkningar som föreligger vid en kontantinlösen. I vissa yttranden har

man därför ifrågasatt ytterligare utredningar i denna fråga innan definitiv

ståndpunkt tas till sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Fullmäktige

i riksbanken anser att de eventuella samhällsekonomiska verkningarna bör

ytterligare prövas innan staten binder sig för det ena eller andra alternativet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har vid sin prövning av de föreliggande

riskerna och möjligheterna för statsmakterna att genomföra de åtgärder,

som kan bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande verkningarna

av en kontantinlösen, kommit till slutsatsen, att staten bör undvika

alternativet med engångsbetalning av ersättningsbeloppet. Fullmäktige

ger i princip förord för alternativet med uppdelning på tio år av betalningen.

Jag är liksom utredningsmännen och remissinstanserna medveten om att

en kontantbetalning kan skapa rubbningar på penning- och kapitalmarknaden,

som icke är önskvärda och vars neutraliserande kan erfordra användandet

av penning- och finanspolitiska medel av relativt genomgripande

art. I och för sig torde åtgärder kunna vidtagas som medför en önskad neutralisering.

Mycket beror därvid på det ekonomiska läget vid tidpunkten för

en inlösen. Då staten måste träffa sitt val av betalningssätt två år innan

inlösen äger rum, är det emellertid icke möjligt att vid bestämmandet av

betalningssättet veta något bestämt om det ekonomiska läget vid tiden för

inlösen. Det kan därför finnas skäl att följa den linje, som fullmäktige i

riksgäldskontoret förordat, även om statens räntebörda härigenom ökar under

de tio åren. Ökningen i räntekostnaden blir under perioden ca 70 milj.

kronor, därest man som alternativ räknar med alt staten vid kontantbetalning

skulle kunnat upplåna beloppet till 4 procent ränta. Att märka är, att

om tioårsalternativet väljes, några större bekymmer för rubbningar på penning-

och kapitalmarknaden ej behöver befaras. Så länge nuvarande kon
2

Ilihang till riksdagens protokoll 19.r>.r>. G samt. .Yr 154—155

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

junkturläge består skulle de årliga utbetalningarna till TGO inte bli särskilt

mycket större än detta bolags andel i vinsten enligt nu gällande avtal. Skulle

en konjunkturförsämring med lägre vinstmöjlighet uppkomma under avbetalningsperioden,

skulle detta å andra sidan innebära att några inflationsrisker

ej längre skulle föreligga i samband med inlösensummans utbetalande.

Emellertid anser jag — bl. a. med hänsyn till att man jämväl bör beakta

statens övriga kapitalbehov vid den för inlösen aktuella tidpunkten —•

att vissa ytterligare undersökningar bör verkställas innan bestämt beslut fattas

om sättet för betalningen. Jag vill därför ansluta mig till utredningsmännens

och bankofullmäktiges förslag att — vid framläggandet av proposition

om att staten skall giva tillsägelse om inlösen — Kungl. Maj :t samtidigt

hemställer om riksdagens bemyndigande att senare få bestämma sättet

för ersättningsbeloppets erläggande. Jag förutsätter därvid, att innan beslut

fattas förnyade yttranden i frågan inhämtas från bankofullmäktige och

riksgäldsf ullmäktige.

Då i den offentliga debatten kring spörsmålet om statens inlösen av stamaktierna

i LKAB även frågan om det skatterättsliga läge, som uppkommer

för TGO vid en eventuell inlösen, varit föremål för olika uppfattningar, vill

jag härom framhålla följande. Någon tvekan kan inte råda om att de av

TGO innehavda aktierna i LKAB har karaktär av s. k. organisationsaktier.

Härav följer att den framkomna vinsten skall beskattas i den mån reglerna

för beskattning av realisationsvinst föranleder därtill. Då aktierna i fråga

innehafts mer än fem år, blir resultatet i detta fall att den framkomna vinsten

blir skattefri. Utslag av regeringsrätten bekräftar riktigheten av denna

uppfattning.

LKAB.s framtida förvaltning m. m. Jag har icke — innan statsmakterna

fattat definitivt beslut i inlösenfrågan — ansett mig böra framlägga mer

preciserade förslag om den framtida förvaltningen av de norrrländska malmfälten.

Om detta och andra härmed sammanhängande spörsmål har jag

avsett att föreslå utredning så snart definitivt beslut i huvudfrågan föreligger,

för att i den mån frågornas art så påfordrar hemställa till Kungl.

Maj:t att vid en kommande riksdag framlägga erforderliga förslag. Jag vill

dock redan nu säga, att jag finner det naturligt att LKAB även efter en inlösen

skall drivas i aktiebolagsform. Det torde också vara lämpligt att undersöka,

under vilka förutsättningar — därest ett fortsatt samarbete med

TGO ej befinnes möjligt — enskilt och kommunalt kapital skall kunna beredas

tillfälle att ingå i företaget.

Enligt 1927 års avtal äger de statliga styrelserepresentanterna i LKAB påfordra

att LKAB begär att få inlösa viss del av det fartygstonnage som tillhör

TGO. Skulle beslut träffas om inlösen av stamaktierna, torde denna

fråga få upptas till närmare övervägande av statsrepresentanterna i LKAB:s

styrelse. Vid en inlösen av fartygstonnage från LKAB:s sida kan härför erforderliga

medel tillskjutas ur företagets egna tillgångar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955 19

Sammanfattning. Statsmakterna har tidigare vid ett flertal tillfällen och

senast i samband med denna frågas behandling under 1945 års riksdag uttalat,

att staten helt borde övertaga äganderätten till ifrågavarande norrbottniska

malmfält, så snart detta kunde ske på rimliga villkor. Statens dominerande

ekonomiska intresse i gruvrörelsen och dess ansvar för utvecklingen

i gruvsamhällena gör det naturligt att staten — så länge inlösen

ej skett — äger ett avgörande inflytande på LKABrs bolagsstämma och i

dess styrelse. Kontakter från statens sida med TGO i syfte att undersöka

om överenskommelse kunde träffas om sådana förändringar i nu gällande

avtal, som kunde erfordras härför, har icke lett till positivt resultat. Efter

de ytterligare undersökningar, som nu gjorts i fråga om äganderättsförhållandena

till malmtillgångarna i de berörda malmfälten, står det vidare klart

att vid fortsatt samarbete såväl inlösenbestämmelserna som vinstfördelningsbestämmelserna

skulle behöva överses. Det är mot denna bakgrund som

frågan om inlösen måste övervägas. De bedömningar, som kan göras rörande

de framtida avsättningsmöjligheterna för LKAB-malmerna och rörande

möjligheterna att efter en inlösen amortera och förränta ersättningsbeloppet

med den del av LKAB:s vinst, som, därest inlösen ej skulle ske, skulle

tillfalla TGO, visar att en inlösen kan ske på för staten godtagbara villkor.

Ej heller har i övrigt omständigheter framkommit, som i det föreliggande

läget med fog kan andras mot ett förvärv från statens sida av stamaktierna

i LKAB.

Jag finner mig av anförda skäl böra förorda, att Kungl. Maj :t utverkar

riksdagens bemyndigande att senast den 30 september 1955 göra för staten

bindande tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB i enlighet

med föreskrifterna i gällande malmavtal. Jag vill understryka, att ett

sådant bemyndigande enligt min mening icke bör utesluta, att — om intresse

från TGO:s sida föreligger för fortsatta förhandlingar — sådana upptages.

Skulle de leda till ett godtagbart resultat, bör tillsägelsen under förbehåll

av riksdagens senare godkännande kunna återtas. Grunden för nya

förhandlingar bör dock utgöra ett accepterande av statens önskemål att som

den störste intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena

i sista hand ansvarige erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman

och i styrelsen. Vid sådana nya förhandlingar måste därutöver — med

beaktande av vad som numera ytterligare framkommit beträffande äganderätten

till malmfyndigheterna — för statens del som villkor bl. a. uppställas

att ändrade bestämmelser utformas för vinstfördelning och inlösenrätt.»

Motionerna

I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 525 av herr Nyström och II: 652 av herr

Gavelin, i vilka yrkats, att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr

192, och under förutsättning att definitiv ställning tagits för inlösen, måtte

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t förutsätter att vid de

utredningar och underhandlingar som blir påkallade vid statens inlösen av

malmfältens gruvor särskilt beaktas punkterna 1), 2) och 3) som återfinnes

i malmfältskommunernas yttranden;

dels de likalydande motionerna I: 533 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 657

av herr Hjalmarson m. fl., i vilka yrkats, a) att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära att Kungl. Maj :t av TGO söker utverka medgivande

att datum för tillsägelse om inlösen av stamaktier i LKAB måtte

få förskjutas till senast den 31 december 1955, b) att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t omgående låter upptaga

fria och förutsättningslösa förhandlingar med företrädare för TGO i syfte

att på grundval av nu gällande malmavtal nå de förändringar i eller tillägg

till avtalet, vilka med hänsyn till substansminskning, framtida arrendeförhållande

eller till eljest föreliggande omständigheter kan anses motiverade,

c) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 192;

dels ock de likalydande motionerna I: 532 av herr Ohlon m. fl. och II: 658 av

herr Ohlin m. fl., i vilka yrkats dels att vederbörande utskott vid en inledande

behandling av propositionen nr 192 undersöker möjligheterna av en förflyttning

av senaste datum för tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB

till den 31 december 1955 och, om utsikter till överenskommelse föreligger,

föreslår riksdagen att hemställa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål träffar avtal

om en sådan förflyttning, dels att utskottet måtte föreslå riksdagen att

uppskjuta behandlingen av propositionen till höstsessionen och därvid uttala

att Kungl. Maj :t under mellantiden bör upptaga förhandlingar om en

ändring och förlängning av nu gällande avtal samt därefter för höstsessionen

framlägger de förslag som därvid kan föranledas, samt dels att riksdagen,

om definitiv ställning till propositionen nr 192 skall tagas redan under

vårsessionen, beslutar avslå denna proposition.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkanden får utskottet hänvisa

till motionerna I: 525, I: 533 och 11:658.

Utskottet

Såsom i förevarande proposition erinras äger staten jämlikt gällande avtal

rätt att den 30 september 1957 inlösa de Trafikaktiebolaget Grängesberg

—Oxelösund (TGO) tillhöriga stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag (LKAB). En förutsättning härför är alt staten därom gör bindande

tillsägelse hos TGO senast den 30 september 1955. I propositionen

föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att göra för staten bindande

dylik tillsägelse.

Motsvarande spörsmål har varit aktuellt vid tidigare tillfällen. Efter ingående

av nu gällande avtal av år 1927 var detta första gången fallet för

tio år sedan, alltså år 1945. Vid detta tillfälle ansågs emellertid tillsägelse

om inlösen ej böra ske med hänsyn till att lösensumman framstod som

onormalt hög på längre sikt. Riksdagen anslöt sig vid frågans behandling

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr Idb år 1955

21

till den uppfattningen, att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten

av olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende

av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras

överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum

så snart detta kunde ske på rimliga villkor.

När frågan nu åter tagits upp har detta skett bl. a. med utgångspunkt

från att staten — så länge inlösen ej skett — ansetts böra, i motsats till

vad f. n. är fallet, tillförsäkras ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma

och i dess styrelse. Då gjorda undersökningar om förändring av

gällande avtal i detta syfte ej lett till positivt resultat och då vid fortsatt

samarbete såväl inlösen- som vinstfördelningsbestämmelserna ansetts behöva

överses, har frågan om inlösen upptagits till övervägande. Departementschefen

bar härvid ansett några omständigheter inte ha efter år 1945

tillkommit, som skulle motivera en omprövning av den i det föregående

återgivna principiella inställningen från statsmakternas sida; då frågan om

inlösen nu åter blivit aktuell, borde det därför enligt departementschefen

allenast undersökas, huruvida nuvarande villkor för inlösen kan anses för

staten rimliga. Då en inlösen nu befunnits kunna ske på för staten godtagbara

villkor, har Kungl. Maj:t begärt bemyndigande att göra tillsägelse om

inlösen. Enligt vad departementschefen anfört har emellertid ett dylikt bemyndigande

förutsatts ej skola utesluta fortsatta förhandlingar mellan staten

och TGO, och tillsägelsen skulle i så fall, om förhandlingarna leder till

godtagbart resultat, kunna under förbehåll av riksdagens senare godkännande

återtas. Förutom förslaget om inlösen avser propositionen att bemyndigande

skulle lämnas Kungl. Maj:t att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets

erläggande.

I samband med sin behandling av den föreliggande frågan har utskottet

lämnat företräde åt de i ärendet tillkallade utredningsmännen, verkställande

direktören i TGO och LKAB samt landshövdingen i Norrbottens län

jämte representanter för malmkommunerna, vilka samtliga beretts tillfälle

att inför utskottet framföra sina synpunkter i ärendet. Härigenom har, i den

mån så befunnits påkallat, ytterligare belysning av den föreliggande frågan

erhållits.

I de likalydande motionerna 1:532 och 11:658 samt 1:533 och 11:657

framföres den uppfattningen att definitiv ståndpunkt till den föreliggande

frågan inte bör tagas nu utan uppskjutas till höstsessionen innevarande år.

I enlighet härmed framställes yrkanden av innebörd, dels att avtalsvägen

skulle åstadkommas en framflyttning av det f. n. bestämda senaste datum

för tillsägelse om inlösen, nämligen från den 30 september till den 31 december

1955, dels att förhandlingar skulle upptagas om de ändringar i nu

gällande avtal som kan anses påkallade. Dessutom yrkas i motionerna

1: 533 och II: 657 avslag på den nu föreliggande propositionen; motsvarande

yrkande framställes även i motionerna I: 532 och II: 658 men är där knutet

till förutsättningen att definitiv ställning till propositionen skall tagas under

vårsessionen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

Enligt utskottets mening föreligger inte tillräckliga skäl för ett uppskov

till liöstsessionen med ett avgörande av den föreliggande frågan. Visserligen

förefinnes, sasom i nämnda motioner framhålles, åtskilliga spörsmål

i samband med inlösningsfrågan, vilka kräver närmare undersökningar och

mera ingående överväganden än som varit möjligt att åstadkomma inom

ramen för den nu framlagda propositionen. Detta torde emellertid väsentligen

avse förhållanden som, ehuru i och för sig betydelsefulla, likväl inte

kan anses hindra ett ställningstagande till huvudfrågan i propositionen. Då

såvitt utskottet kan finna något väsentligt inte torde vara att vinna på ett

uppskov med nämnda ställningstagande, anser sig utskottet böra förorda,

att Kungl. Maj :ts förslag upptages till prövning redan nu. I enlighet härmed

avstyrker utskottet de nyssnämnda motionerna.

Utskottet har i sakfrågan funnit sig kunna i allt väsentligt ansluta sig till

de synpunkter som av föredragande departementschefen anförts. Det är

även enligt utskottets mening ett starkt önskemål att staten som den störste

intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena i sista hand

ansvarige tillförsäkras ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma

och i dess styrelse. Detta kan ske antingen genom en ändring av gällande

avtal på basis av fortsatt samarbete med TGO eller genom att staten helt

övertager äganderätten till LKAB. Den av departementschefen förda argumenteringen

har övertygat utskottet om att det i nuvarande läge är för vinnande

av nämnda syfte ändamålsenligt, att staten gör tillsägelse om inlösen

av stamaktierna i LKAB per den 30 september 1957. Utskottet vill därför

tillstyrka att bemyndigande av denna innebörd lämnas Kungl. Maj:t i enlighet

med förslaget i propositionen. Härvid vill utskottet emellertid instämma

i departementschefens uttalande om att ett sådant bemyndigande

inte bör utesluta fortsatta förhandlingar med TGO, om intresse härför föreligger

från bolagets sida. Till vad departementschefen i samband härmed anfört

får utskottet uttala sin anslutning.

I motionerna 1:525 och 11:652 erinras om att malmkommunerna tillstyrkt

gruvornas förstatligande men härvid förutsatt, att kommunernas

intressen bl. a. i skattehänseende inte eftersättes eller försämras, att vederbörande

läns- och kommunala myndigheter beredas tillfälle att medverka

vid den kommande verksamhetens utformning samt att övergångstidens svårigheter

beaktas, särskilt med avseende å fortgåendet av malmproduktion

och investeringsverksamhet i planlagd omfattning. Dessa svnpunkter har

starkt understrukits vid ortsrepresentanternas i det föregående omnämnda

uppvaktning inför utskottet. Departementschefen har för sin del ansett att

problem av detta slag bör upptas till behandling först sedan statsmakterna

tagit defintiv ställning till inlösenfrågan. Utskottet kan i och för sig instämma

häri. Med tanke på den stora betydelse, ekonomiskt och i andra

avseenden, som de med malmfälten sammanhängande frågorna har för kommunerna

och länet, vill utskottet framhålla angelägenheten av att vid en

kommande utredning de i nyssnämnda motioner framförda synpunkterna

ägnas en allsidig och ingående uppmärksamhet. Då emellertid utskottet för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 15i år 1955

23

utsätter att Kungl. Maj :t beaktar ifrågavarande spörsmål, anser utskottet

någon särskild skrivelse från riksdagens sida inte påkallad. I den mån

nämnda motioner inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört

bör de därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten, därest den gör tillsägelse

om inlösen, också senast den 30 september 1955 skall meddela TGO

enligt vilket av tre i 1927 års avtal angivna alternativ betalning kommer att

erläggas. Departementschefen har ansett att vissa ytterligare undersökningar

bör verkställas innan bestämt beslut fattas om sättet för betalningen.

Han har därför anslutit sig till utredningsmännens och bankofullmäktiges

förslag att riksdagens bemyndigande inhämtas för Kungl. Maj:t att senare

få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Utskottet har med

beaktande av de skäl departementschefen anfört till stöd för ifrågavarande

förslag funnit sig kunna tillstyrka, att Kungl. Maj :t erhåller det begärda

bemyndigandet. Utskottet vill härvid understryka den av departementschefen

angivna förutsättningen, att innan beslut fattas förnyade yttranden

i frågan skall inhämtas från bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige.

Då vad förevarande proposition i övrigt innehåller inte givit utskottet anledning

till särskilt uttalande hemställer utskottet

A. att riksdagen må avslå de i motionerna I: 532 och II: 658

samt I: 533 och II: 657 framställda yrkandena om vidtagande

av åtgärder i syfte att framflytta senaste datum för tillsägelse

om inlösen av stamaktierna i LKAB till den 31 december

1955 ävensom det i motionerna I: 532 och II: 658 framställda

yrkandet om uppskov med behandlingen av propositionen till

höstsessionen innevarande år;

B. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

samt med avslag å motionerna 1: 532 och II: 658 samt I: 533

och II: 657, till den del de icke behandlats under A., bemyndiga

Kungl. Maj :t

1. att göra för staten bindande tillsägelse om inlösen av de

TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1957

enligt bestämmelserna i gällande malmavtal,

2. att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets

erläggande;

C. att motionerna 1: 525 och II: 652, i den mån de ej kan

anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört, ej må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 155.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1955

Reservation

av herr Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin, Jacobsson, Skoglund i

Doverstorp, Malmborg i Skövde, Staxäng, fröken Elmén, herrar Gustafsson

i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»Såsom i förevarande proposition erinras äger staten jämlikt gällande avtal

rätt att den 30 september 1957 inlösa de Trafikaktiebolaget Grängesberg

—Oxelösund (TGO) tillhöriga stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag (LKAB). En förutsättning härför är att staten därom gör bindande

tillsägelse hos TGO senast den 30 september 1955. I propositionen

föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att göra för staten bindande

dylik tillsägelse.

Detta slutdatum för tillsägelse om aktieinlösen förutsätter att, därest ej

anstånd med tillsägelsen redan nu skulle kunna utverkas, ställning till propositionsförslaget

tages under pågående vårsession. Utskottet vill framhålla,

att förslaget till sin ekonomiska räckvidd och sina verkningar är så omfattande,

att utskottet finner det otillfredsställande, att riksdagsbehandlingen

skall behöva ske under stor tidsnöd. Sakligt sett hyser f. ö. utskottet den uppfattningen

att, såsom i motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533 och II: 657

framhålles, propositionsförslaget inte erbjuder tillräckligt underlag för ett

ställningstagande i frågan. Såsom av propositionen framgår, erfordras ytterligare

utredning i åtskilliga betydelsefulla hänseenden; utskottet vill i detta

avseende bl. a. peka på konsekvenserna för malmkommunerna — jämför motionerna

I: 525 och II: 652 — samt valet av betalningssätt och därmed sammanhängande

samhällsekonomiska problem.

Anförda omständigheter gör det enligt utskottets bestämda övertygelse

ofrånkomligt att undersöka möjligheterna av ett framflyttande av datuin för

tillsägelse om inlösen. I motionerna I: 532 och II: 658 samt I: 533 och II: 657

förordas såsom slutdag för tillsägelse den 31 december 1955. Utskottet ansluter

sig till detta förslag och tillstyrker fördenskull, att Kungl. Maj :t erhåller

riksdagens bemyndigande att med TGO träffa överenskommelse om

dylik förskjutning av tidpunkten för tillsägelse. Därest sådan överenskommelse

kan ernås, förutsätter utskottet att nya förhandlingar mellan staten

och TGO upptages med beaktande av de synpunkter som redovisats i nämnda

motioner. De resultat, vartill dessa förhandlingar må föranleda, bör därefter

för riksdagen redovisas i en ny proposition till instundande höstsession. Av

det anförda följer, att utskottet avstyrker den nu föreliggande propositionen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 532 och

II: 658 samt I: 533 och II: 657,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att med TGO träffa överenskommelse

om framflyttning av senaste datum för tillsägelse

om inlösen av stamaktierna i LKAB till den 31 december

1955,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 15b år 1955

25

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att, under förutsättning

att under 1. avgiven överenskommelse träffas, Kungl.

Maj :t måtte upptaga nya förhandlingar med TGO med beaktande

av vad utskottet anfört samt för riksdagen vid innevarande

års höstsession framlägga de förslag, till vilka förhållandena

må föranleda;

B. att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 532 och

II: 658 samt I: 533 och II: 657, till den del de icke behandlats

under A., avslå Kungl. Maj :ts i förevarande proposition framlagda

förslag;

C. att motionerna I: 525 och II: 652, i den mån de ej kan

anses tillgodosedda genom vad utskottet anfört, ej må föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

3 liihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 154—155

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:332 Skrivelse till Konwngen i anledning av Kungl. Maj: ts ‘proposition med förslag till ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen m. m. s. 1 i texten