Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension åt Frans Herman Lindgrens änka.

1955-11-08 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:167, Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension åt Frans Herman Lindgrens änka.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955

Nr 167

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension åt Frans

Herman Lindgrens änka.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Erik Jansson (I: 90) och den andra inom andra kammaren av herrar

Hedquist och Johansson i Södertälje (II: 128), har hemställts, att riksdagen

måtte tillerkänna fru Maj Lindgren en årlig pension för henne och hennes

barn enligt samma grunder, som skulle ha tillämpats, därest riksförsäkringsanstalten

ansett sig kunna enligt gällande förordning utanordna ersättning.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 90 följande.

Frans Herman Lindgren, Stockholm, som fullgjorde militärtjänst vissa

tider under åren 1939—1944, tjänstgjorde under tiden 31/3—25/5 1944

såsom motorcykelordonnans vid I brigaden, 14 spec. kompaniet 12-cm-grk

plutonen. I början av april 1944, under pågående fälttjänst vid fullgörandet

av givet uppdrag, drabbades Lindgren av ett olycksfall vid omkullkörning

med en militärförbandet tillhörande motorcykel. Han skadade därvid höger

arm och höger ben med påföljd bl. a. att armen blev blåslagen och öm.

Blåmärkena och ömheten försvann efter några dagar för att efter en månad

efterföljas av en irriterande värk i underarmen. Vid besök hos brigadläkaren

förklarade denne, att värken troligen hade reumatiskt ursprung och ej

hade med olyckan att göra. Brigadläkaren ordinerade magnecyltabletter,

men någon ytterligare behandling eller någon närmare undersökning verkställde

han ej. Värken i underarmen upphörde ej men avtog tidvis för att

sedan återkomma med stegrad styrka.

Sedan Lindgren återgått till civilt arbete, besökte han i september 1944

Sabbatsbergs sjukhus för att få hjälp för den, som han trodde, reumatiska

värken. Vid sjukhusläkarens undersökning konstaterade denne en mindre

förhårdning i muskelpartiet i högra armen samt ordinerade våtvarmt omslag

under cirka tre veckor, under vilken tid Lindgren gick under sjukhusläkarens

kontroll. Sjukhusläkarens namn var F. Lindström. Då den av

doktor Lindström föreskrivna behandlingen ej lämnade något resultat utan

förhårdnaden kvarstod företogs operation. Vid den efter operationen företagna

patologiska undersökningen, som ägde rum på radiumhemmet, konstaterades

en elakartad tumör, malign synovealom. Med anledning av detta

konstaterande remitterades Lindgren till professor Berven på radiumhemmet,

som emellertid återremitterade Lindgren till Sabbatsbergs sjukhus

för reoperation, varvid ett större ingrepp gjordes i muskulaturen i underarmen.

Sedermera företogs upprepade operationer i underarmen på

grund av recidiv.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955

Operationerna kunde emellertid icke hindra sjukdomens förlopp, och

Lindaren avled av denna den 30 oktober 1949. Det var Lindgrens bestamda

uppfattning, att den åkomma han avled av var en följd av olyckshändelsen

med motorcykeln, och det synes som om allt talar for detta. Lindgren

vände sig redan den 15 januari 1948 till riksförsäkrmgsanstaltens mihtarbvrå

och anhöll om invaliditetsersättning jämlikt 1927 ars mihtarersattningsförordning.

Riksförsäkringsanstalten meddelade emellertid genom beslut&den

1 aprii 1948, att Lindgren icke kunde tillerkännas någon ersättning

jämlikt omförmälda förordning enär åkomman enligt riksförsakrmgsanstaltens

uppfattning icke föranletts av det olycksfall under militärtjänsten,

som här ovan relaterats. Efter besvär till kungl. försäknngsradet fann detta

genom beslut den 1 juli 1948 ej skäl ändra riksförsäkringsanstaltens beslut.

Även Lindgrens hustru, Maria (Maj) Amalia Lindgren, har efter makens

död hänvänt sig till riksförsäkringsanstalten och ansökt om ersättning.

Riksförsäkringsanstalten har emellertid genom beslut den 17 oktober 1953

förklarat, att anstalten haft till prövning huruvida ersättning skulle kunna

utgå med stöd av kungligt brev den 20 juni 1947 angaende provning av

vissa ärenden rörande ersättning i anledning av sjukdom ådragen under

militärtjänstgöring och därvid funnit, att grund i anledning darav icke

funnits för antagande att orsakssammanhang skulle föreligga mellan Lindgrens

militärtjänstgöring efter den 2 september 1939 och den akomma,

varom här är fråga. Med anledning därav avslogs ansökningen. Kungl. torsäkringsrådet

har genom utslag den 11 juni 1954 ej funnit skäl gora ändring

i riksförsäkringsanstaltens beslut.

Under den tid Lindgren varit intagen på sjukhus för denna akomma,

igångsatte tidningen Vecko-Revyn en insamling till formån för Lindgren

och hans maka och barn, enär det då var uppenbart, att Lindgren icke

kunde gå igenom sjukdomen. Av insamlingen har Lindgrens tya barn —

alltsedan insamlingen avslutats — erhållit vardera 200 kronor i manaden

till sitt uppehälle. Av dessa medel återstår numera cirka 6 500 kronor. DeLa

understöd om 400 kronor i månaden eller 4 800 kronor per ar jamte 2 000

kronor per år från Bernströmska fonden samt ett belopp om 400 kronor

per år från en fond, som handhaves av Föreningen för välgörenhetens ordnande,

har Lindgrens änka och hennes två barn sedan mannens t rån! alle

haft att leva på. . . . . . VT •

Barnen är födda: Jan Herman den 11 juni 1940 och Agneta Mana

Christina den 15 mars 1944. Maj Lindgren är helt oformogen till arbete och

har tidvis varit intagen på sjukhus. Hennes och barnens sammanlagda inkoms

ler har under de gångna åren, alltsedan makens död, sasom framgar

av ovanstående, uppgått till sammanlagt 7 200 kronor. Det ar emellertid

ovisst hur länge de kan få behålla understödet från Bernströmska fonden.

Underhållet från Vecko-Revyns insamling kommer att vara slut inom kortare

tid än två år. Därefter är Maj Lindgren helt ur stånd att försörja sig

och sina barn. . , .. » , . • „

Kungl. försäkringsrådets utslag torde grunda sig pa att tull bevisning

om åkommans uppkomst ej kunnat företes. Då det å andra sidan ej lie ei

kan bevisas att Lindgrens sjukdom och död ej har nagot samband med

olyckan under militärtjänstgöringen, borde alla rimliga skal tala för den

mera generösa tolkningen från riksdagens sida.

Enligt ett den 26 oktober 1954 utfärdat läkarintyg är änkefru Lindgren

på grund av psykoneuros oförmögen att orka med ett yrkesarbete, sa länge

hennes båda barn är i behov av hennes omvårdnad i hemmet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 167 år 1955

Utskottet. Såsom i motionerna anföres har såväl riksförsäkringsanstalten

— genom beslut den 1 april 1948 — som försäkringsrådet — enligt beslut

den 1 juli samma år — funnit ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning

icke kunna tillerkännas Frans Herman Lindgren. Den åkomma

i höger underarm, varav han led och som sedermera ledde till hans död, hade

nämligen, såvitt av handlingarna framginge, icke föranletts av något Lindgren

under militärtjänstgöring övergånget olycksfall eller av tjänstgöringen

i övrigt. Sedan änkefru Lindgren år 1953 hemställt att riksförsäkringsanstalten

måtte upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning, inhämtade

anstalten yttrande från sin överläkare, docenten I. Palmer, som i fråga om

den tumör, varav Lindgren led, uttalade att samband med trauma eller över

huvud taget med militärtjänst vore uteslutet. Härefter förklarade anstalten,

att ersättning med stöd av kungl. brevet den 20 juni 1947 angående prövning

av vissa ärenden rörande ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under

militärtjänstgöring icke kunde utgå, enär grundad anledning icke funnes

för antagande, att orsakssamband kunde föreligga mellan Lindgrens militärtjänstgöring

efter den 2 september 1939 och åkomman i fråga. Försäkringsrådet

fastställde anstaltens avgörande. År 1954 anhöll änkefru Lindgren

slutligen hos Kungl. Maj :t om ersättning på grund av sin makes sjukdom

och död. Framställningen föranledde emellertid ej någon Kungl. Maj :ts

åtgärd.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit kan utskottet icke tillstyrka

någon åtgärd i motionernas syfte. Utskottet hemställer därför,

att motionerna I: 90 och II: 128 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 8 november 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 168.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.