Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

1955-11-22 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:181, Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Nr 181

Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till

Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt

m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Söderquist m. fl. (I: 66) och den andra inom andra kammaren av herr Lindberg

m. fl. (II: 90) har hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att till

Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt skall återbäras ett belopp av 41 868

kronor 95 öre jämte sex procent ränta från respektive inbetalningsdagar,

dels ock att Lifaco Aktiebolag erhåller den ersättning för sina kostnader,

som kan befinnas skälig.

Enligt 1 § första stycket förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,

vilken förordning trätt i kraft den 26 maj samma år, skall för vara,

som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, till staten erläggas

varuskatt bl. a. då varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för

avsalu eller för vidare bearbetning. I förteckningen, vilken är uppställd i

anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, upptagas

bl. a. vissa varor ur statistiska varuförteckningen nr 298—302, nämligen

dels choklad med tillsats av socker, dels ock vissa slag av konfityrer.

Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen

över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av

kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

Redovisningen och erläggandet av varuskatten grundas på ett lagstadgat

anmälnings- och deklarationsförfarande. Den, som ämnar bedriva yrkesmässig

tillverkning av skattepliktig vara, skall därom göra skriftlig anmälan

till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.

Tillverkaren åligger att inom viss tid till kontrollstyrelsen ingiva

deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, som under den tid

deklarationen avser av honom eller för hans räkning levererats till köpare

eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Tillverkaren skall samtidigt

med deklarationens avlämnande erlägga enligt deklarationen upplupen skatt.

Den, som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig

vara, straffas med dagsböter och skall dessutom förpliktas utgiva ej erlagd

skatt.

I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen föreskrevs bl. a.,

att där i förordningen avsedd tillverkning bedreves vid tiden för förord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955 5

ningens ikraftträdande, förenämnda anmälningsskyldighet skulle fullgöras

inom åtta dagar efter ikraftträdandet.

Genom en förordning den 25 maj 1945 angående ändring i varuskatteförordningen

infördes i densamma en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt

vilken Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse

från eller återbäring av varuskatt.

Av motiven till varuskatteförordningen framgår, att varuskatten till sin

karaktär är en övervältringsskatt, avsedd att i sista hand drabba konsumenterna.

I enlighet härmed avses skatten skola av tillverkaren uttagas hos

köparen genom pristillägg å varan.

Vid tiden för varuskatteförordningens ikraftträdande bedrev »Lifaco»

Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag i Stockholm tillverkning av bl. a.

vissa varor för bagerier och konditorier. Bolaget gjorde icke i förordningen

föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen.

I skrivelse den 18 oktober 1941 till vederbörande polismyndighet anmälde

kontrollstyrelsen, att Lifaco bedreve tillverkning av varor, vilka såsom upptagna

i förteckningen till varuskatteförordningen vore underkastade skatteplikt.

Anmälan, som gick ut på att vissa å bolagets vägnar handlande personer

gjort sig skyldiga till ansvar enligt förordningen, föranledde bolaget

att den 4 november 1941 göra driftsanmälan för varuskatt. Bolaget förklarade

sig emellertid samtidigt anse, att dess tillverkning icke vore underkastad

skatteplikt.

Genom särskilda beslut den 22 november och den 9 december 1941 förklarade

därefter kontrollstyrelsen, att varuskatt skulle utgå för vissa av

bolaget tillverkade varor, nämligen »Lifacomassa», »Lifaco garneringsbär»,

»Lifaco garneringspäron», »Lifaco pikerings- och garneringsgelé (grön)»

»Lifaco pikerings- och garneringsgelé (choklad)» samt »Lifaco glaseringsgelé».

I enlighet med kontrollstyrelsens nyssnämnda beslut påfördes bolaget

varuskatt för samtliga ovannämnda varor med verkan fr. o. in. den 26 maj

1941, vilken dag varuskatteförordningen trädde i kraft. Bolaget erlade i

anledning härav under protest å tiden den 26 maj—den 5 december 1941

belöpande skatt med tillhopa 86 081 kronor 18 öre. Beloppet inbetalades i

olika rater under en period av inemot tre år. Därjämte erlade bolaget såsom

avgift jämlikt kungörelsen den 19 juni 1942 med vissa bestämmelser rörande

uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, ett

belopp av 3 536 kronor 87 öre.

Emellertid fullföljde bolaget talan mot kontrollstyrelsens skattepåföringsbeslut

hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Bolaget gjorde därvid gällande,

att dess tillverkning icke vore att likställa med choklad eller sötsaker utan

utgjorde typiska halvfabrikat för bagerinäringen, vars produkter vore skattefria.

Det framhölls även, att de skattebelagda varorna icke funnes upptagna

i förteckningen till varuskatteförordningen och icke kunde jämföras med

där omförmälda artiklar samt att varorna ej heller återfunnes i tulltaxan

eller dess varuhandbok under resp. statistiska nummer. Vidare uppgav

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

bolaget, att andra företag tillverkade samma slags varor utan att krävas

på skatt. En del tillverkare hade icke avkrävts skatt från dagen för varuskatteförordningens

tillkomst utan först från en senare tidpunkt, hette det

slutligen. Bolaget stödde sin talan på en omfattande teknisk expertis.

Regeringsrätten fann genom utslag den 30 juni 1942 ej skäl göra ändring

i kontrollstyrelsens omförmälda beslut. En av bolaget gjord underdånig

ansökan att av nåd befrias från erläggande av varuskatt för varor försålda

före den 1 november resp. den 9 december 1941 lämnades samtidigt av

Kungl. Maj :t i statsrådet utan åtgärd.

På grund av kontrollstyrelsens förenämnda polisanmälan yrkades härefter

vid Stockholms rådhusrätt ansvar å bolagets företagsledare för överträdelse

av varuskatteförordningen. Rådhusrätten ogillade emellertid ansvarsyrkandet,

och Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fastställde rådhusrättens

avgörande.

Med utgångspunkt från förevarande varuskattetvist framställde ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz den 21 februari

1945 en interpellation till chefen för finansdepartementet angående ändring

i varuskatteförordningen i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess

tillämpning, som i interpellationen angivits. Departementschefen förklarade

sig i sitt svar den 14 mars 1945 dela interpellantens uppfattning om önskvärdheten

av att Kungl. Maj :t finge befogenhet att, då synnerliga skäl därtill

förelåge, medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt.

Frågan om ändring av varuskatteförordningen förelädes därefter riksdagen

genom proposition den 23 mars 1945 (nr 250). Departementschefen

anförde därvid, att han föranledd av nämnda interpellation i riksdagen

beslutat upptaga frågan. Kontrollstyrelsen hade yttrat, att den i princip

delade interpellantens mening, varvid också varuskatteförordningen på denna

punkt bringades i överensstämmelse med förordningen om allmän omsättningsskatt.

Efter att ha tillstyrkt införandet av ifrågasatt förändring

av varuskatteförordningen yttrade departementschefen bl. a.: »I övrigt torde

det få ankomma på Kungl. Maj :t att från fall till fall bedöma huruvida synnerliga

skäl skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid, att

med hänsyn till stadgandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv tolkning.

Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj:t i vissa fall skulle anse

återbäring av varuskatt böra medgivas, återbäringen skall kunna begränsas

till skälig del av det erlagda skattebeloppet. Den omständigheten, att

varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta ändringen i varuskatteförordningen

trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning

om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför

eljest föreligga.»

Bevillningsutskottet fann icke anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts

förslag och riksdagen biföll förslaget.

Härefter utfärdades den ovan omförmälda ändringskungörelsen den 25

maj 1945 till varuskatteförordningen, varigenom, såsom nämnts, i förord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

7

ningen infördes en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt vilken Kungl. Maj :t

äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring

av varuskatt.

Bolaget hemställde härefter hos Kungl. Maj:t om restitution av erlagd

varuskatt med 86 081 kronor 18 öre under framhållande bl. a. att bolaget

varken av varuskatteförordningens ordalydelse eller dess förarbeten eller

av de principer, som legat till grund för förordningens utfärdande, kunnat

sluta sig till att ifrågavarande varor vore skattepliktiga.

Med stöd av 3 a § varuskatteförordningen biföll Kungl. Maj :t den 15 juni

1945 bolagets framställning så till vida, att bolaget berättigades återfå

35 000 kronor.

Bolaget instämde härefter den 15 oktober 1945 kronan till Stockholms

rådhusrätt med yrkande om förpliktande för kronan att till bolaget utgiva

detsamma retroaktivt påförd skatt jämte avgift, tillhopa 89 618 kronor 95

öre, ävensom ränta å detta belopp, dock med rätt för kronan att avräkna

de 35 000 kronor, som restituerats. Bolaget anförde som grund för sin talan

bl. a., att de varor, vilka belagts med varuskatt, icke vore hänförliga under

den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen, i följd varav kontrollstyrelsens

beslut att fordra varuskatt för omförmälda varor saknade stöd av

lag. Därtill komme att styrelsen i allt fall saknat rätt att uttaga varuskatt

retroaktivt från beslutens meddelande. Det vore nämligen lagstridigt att

ålägga varuskatteplikt beträffande varor, som försålts, innan tillverkaren

haft eller bort ha kännedom om att varorna vore skattepliktiga.

Rådhusrätten fann, efter att ha förklarat sig behörig att upptaga bolagets

talan, att bolagets ifrågakomna produkter icke vore hänförliga till varor,

som avsåges i varuskatteförordningen, och att varuskatt förty rätteligen icke

bort erläggas för desamma, i följd varav kronan förpliktades till bolaget utgiva

54 618 kronor 95 öre jämte ränta. Kronan ålades tillika betala bolagets

rättegångskostnader med 13 500 kronor.

Svea hovrätt, till vilken kronan fullföljde talan, fann på anförda skäl, att

»Lifacomassa», »Lifaco pikerings- och garneringsgeléer» samt »Lifaco glaseringsgelc»

ej vore skattepliktiga varor. Vad beträffar »Lifaco garneringsbär

och garneringspäron» fann hovrätten, att det genom kontrollstyrelsens

av regeringsrätten fastställda beslut måste anses avgjort, att dessa varor

vore skattepliktiga konfityrer. Skatten i fråga vore emellertid en konsurntionsskatt,

som skulle erläggas av tillverkaren och vore avsedd att kunna

uttagas av köparen genom ett mot skatten svarande tillägg till priset, och det

ålåge tillverkaren att, sedan försäljning skett, icke blott avgiva deklaration

angående beskattningsvärdet å de försålda varorna utan även att samtidigt

därmed erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Men enär tillverkaren

icke ägde göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet för varan

förelåge, och det i det förevarande fallet med hänsyn till gällande föreskrifters

och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras, att ifrågavarande

garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig konfilyr,

samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

deklarationen och skattens erläggande av kontrollstyrelsen eller annan myndighet

erhålla giltigt besked därutinnan, kunde det av regeringsrätten i saken

träffade avgörandet icke vinna tillämpning förrän från den dag beslutet

meddelats. På grund härav fastställde hovrätten rådhusrättens domslut.

Kronan sökte revision.

Högsta domstolen fann, att talan om återbekommande av skatt och avgift,

varom i målet vore fråga, icke kunde upptagas av allmän domstol, i följd

varav underdomstolarnas domar undanröjdes. Bolaget ålades tillika att

ersätta kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten med 13 000 kronor.

I en den 11 augusti 1950 dagtecknad underdånig skrivelse hemställde

bolaget, att Kungl. Maj :t måtte besluta om efterskänkande av bolagets

ersättningsskyldighet för kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten.

I ytterligare framställning till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1950 anhöll

bolaget, att Kungl. Maj:t måtte medgiva restitution av återstoden, 54 618

kronor 95 öre, av bolaget retroaktivt påförd skatt, varjämte bolaget hemställde

om ränta å detta belopp samt om ersättning för bolagets kostnader

i anledning av de olika förfarandena inför myndigheter och domstolar med

tillhopa 79 000 kronor.

Genom beslut den 29 september 1950 fann Kungl. Maj: t ej skäl bifalla

bolagets berörda framställningar.

I de nu föreliggande motionerna anföres följande.

Vid såväl 1951 som 1954 års riksdagar väcktes motioner med yrkande

att till Lifaco, Livsmedels Fabrikations Co. AB, av statsmedel skulle erläggas

dels till statsverket utbetalad varuskatt med 41 868: 95 kr. jämte ränta,

dels ock ersättning för rättegångskostnader m. in., vilken ersättning i motionerna

vid 1954 års riksdag begränsades till sammanlagt 26 500 kr.

1951 års motion avslogs i första kammaren med 73 röster mot 41, varjämte

14 ledamöter avstod från att rösta, samt i andra kammaren med 106

röster mot 94, varjämte 8 ledamöter avstod från att rösta. 1954 års motion

avslogs i första kammaren med 70 röster mot 57, varjämte 12 ledamöter

avstod från att rösta, samt i andra kammaren med 112 röster mot 93, varjämte

9 av kammarens ledamöter avstod från att rösta. Det var sålunda en

avsevärd minoritet, som röstade för bifall till motionerna. Det förhållandet,

att därjämte ett relativt stort antal ledamöter avstod från att rösta, ger

vid handen, att hela det frågekomplex, som kan sammanfattas under beteckningen

Lifacofallet, på många håll framkallat tveksamhet och osäkerhet.

Redan på grund härav har det ansetts nödvändigt att vid detta års

riksdag återkomma till Lifacofallet.

Det finns desto större anledning härtill som den debatt, som ägde rum

i våras, i vissa stycken torde ha givit en ganska förvirrande och delvis

missvisande bild av den aktuella frågeställningen. Därefter har ett antal

för Lifacofallet intresserade personer verkställt en genomgång av de olika

detaljerna i detta och framlagt resultatet härav i en skrift (»Lifacofallet.

En dokumentgranskning»), som tillställts riksdagens samtliga ledamöter.

Genom detta initiativ bär det blivit lättare att bedöma och taga ställning till

hithörande omfattande och komplicerade problem.

Vad som beträffande Lifacofallet är särskilt signifikativt är det förhållandet,

att uttagandet av varuskatten skett under åberopande av bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

9

inelser i 1941 års varuskatteförordning, vilka de båda allmänna domstolar,

som ingått på en sakprövning, nämligen Stockholms rådhusrätt och Svea

hovrätt, icke ansett medföra skattskyldighet. Detta ståndpunktstagande

markeras både därav, att Lifacos ledare frikändes i ansvarsprocessen, och

även — och detta må särskilt understrykas — därav, att de båda allmänna

domstolarna i Lifacos process mot kronan om återbetalning biföll Lifacos

betalningsanspråk.

Vad som framför allt förebråtts Lifaco synes vara, att bolaget icke av

försiktighetsskäl efterhört kontrollstyrelsens mening beträffande varuskatteförordningens

eventuella tillämplighet på bolagets tillverkningar. Att detta

icke skedde, berodde uppenbarligen på Lifacos övertygelse — bekräftad

av de båda allmänna domstolarna i såväl åtalsprocessen som skadeståndsprocessen

— att produkterna icke var skattskyldiga. — Regeringsrättens

handläggning av frågan om skattskyldighet för av Lifaco tillverkad pomosin

eller pektingelé visar f. ö., att det icke varit möjligt att i förväg erhålla

bindande besked.

Bortsett från att högsta domstolen av processuella skäl förklarade allmän

domstol icke behörig att upptaga sakfrågan, ådagalägger underinstansernas

ståndpunktstagande, att Lifaco otvivelaktigt måste anses ha haft

fullgoda skäl för sin mening, att skattskyldighet enligt varuskatteförordningen

icke förelåg. — Det må understrykas, att när högsta domstolen i

samband med sitt domslut i behörighetsfrågan förpliktade Lifaco att betala

kronans rättegångskostnader, beslutet härom icke kan indicera någon

ståndpunkt i sakfrågan från högsta domstolens sida.

I sitt utlåtande vid 1954 års riksdag påpekar statsutskottet, att rättsfrågan

är avgjord genom högsta domstolens dom. Vad åter beträffar den skälighetsbedömning,

som må ske med stöd av 1945 års tillägg till varuskatteförordningen,

framhåller utskottet, att denna bedömning redan skett av

Kungl. Maj:t i statsrådet och att resultatet härav, som innebar, att Lifaco

tillerkändes 35 000 kr., måste anses vara till fyllest.

Häremot vill vi hävda, att de omständigheter, som framkommit under

den fortsatta debatten om Lifacofallet, motiverar en förnyad behandling av

ärendet. För vår del har vi blivit befästa i uppfattningen, att Lifaco rimligen

måste tillerkännas hela den erlagda varuskatten och åtminstone någon

ersättning för bolagets kostnader.

Utöver den omständigheten, att de båda ovannämnda allmänna domstolarna

intagit samma ståndpunkt i skattefrågan som Lifaco, vill vi understryka,

att varuskatten i sin egenskap av övervältringsskatt aldrig varit avsedd

alt belasta säljaren av de varuskattbelagda varorna. När denne haft

grundad anledning utgå ifrån att varorna icke varit skattepliktiga, måste

det retroaktiva uttagandet av varuskatt drabba oskäligt hårt. — Av den

ovan åberopade skriften framgår också, att myndigheterna i andra fall ansett

sig ha haft möjlighet att tillämpa varuskatteförordningen så, att konsekvenserna

i vad avser retroaktiviteten icke blivit orimliga.

Det må understrykas, att Lifacofallet icke är att betrakta som en partiskiljande

fråga. Motionerna vid såväl 1951 som 1954 års riksdag framlades

av företrädare för samtliga fyra demokratiska partier. Att opinionsbildningen

till Lifacos förmån därutöver blivit stark och ihärdig, beror uteslutande

därpå, att de enskilda personer, som efter hand satt sig in i denna

fråga, blivit helt övertygade om den uppenbara skäligheten i Lifacos ersättningsanspråk.

Del är under sådana omständigheter angeläget, atl riksdagen — som redan

framhållits — ånyo tager denna fråga under noggrann omprövning.

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 sand. Nr 180—181

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Med de möjligheter, som 1045 års tillägg till varuskatteförordningen anvisar

att rätta till sådana uppenbara inadvertenser, som tillämpningen av

denna förordning kan ha föranlett, är det angeläget att åstadkomma den

erforderliga rättelsen. Vi finner sålunda, att Lifaco bör genom beslut av

riksdagen helt ersättas för den retroaktivt erlagda varuskatten.

Såsom framgår av de vid 1051 och 1054 års riksdagar behandlade motionerna

har de kostnader, som Lifaco åsamkats för att tillvarataga sin rätt,

under årens lopp sprungit upp till mycket betydande belopp. Dessa kostnader

bör enligt vår mening i skälig utsträckning ersättas.

Inför utskottet har av speciellt anlitad föredragande lämnats en redogörelse

för det ifrågavarande ärendets uppkomst och utveckling, varjämte

lämnats för ärendets bedömande erforderliga upplysningar från representanter

för kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen, finansdepartementets regeringsrättsbyrå,

finansdepartementets rättsavdelning samt Lifaco Aktiebolag.

Utskottet. När utskottet första gången — i utlåtande den 27 november

1051, nr 202 —- hade att taga ställning till den fråga, som nu motionsvägen

för tredje gången bragts under riksdagens prövning, fann sig utskottet föranlåtet

att särskilt understryka, hurusom den av Lifaco Aktiebolag hävdade

uppfattningen att dess tillverkning icke varit underkastad varuskatteplikt

underkänts av både kontrollstyrelsen och, i sista hand, regeringsrätten, som

på besvär av bolaget över kontrollstyrelsens skattepåföring genom enhälligt

utslag icke fann skäl göra ändring i styrelsens beslut härutinnan. Vidare

framhöll utskottet, att den omständigheten, att — sedan bolaget instämt

kronan till allmän domstol med yrkande om återfående av varuskatt —

Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt bifallit bolagets talan, enligt utskottets

mening saknade betydelse, eftersom högsta domstolen funnit varuskattetvister

inte falla under allmän domstols prövning. I sitt i fjol avgivna utlåtande

i förevarande ämne (uti. nr 70) erinrade utskottet ånyo om dessa

synpunkter för att från diskussionen avföra själva rättsfrågan, vilken ju för

bolagets vidkommande blivit slutgiltigt prövad och avgjord i domstolsväg.

Det i de nu föreliggande motionerna förda resonemanget synes emellertid

alltjämt till icke ringa del grundat på föreställningen att rådhusrättens och

hovrättens ståndpunktstagande inte kan förbigås, när det gäller att taga

ställning till bolagets ersättningsanspråk. Frånsett att, såsom nyss nämnts,

allmän domstol befunnits icke utgöra rätt forum för slitande av skattetvister,

lärer väl dock enligt sakens natur den tolkning, som kommit till uttryck

i regeringsrättsutslaget — regeringsrätten har ju till en av sina viktigaste

uppgifter att såsom specialdomstol slutligt upptaga och avgöra just skattemål

— få tillmätas särskild tyngd och auktoritet oberoende av om någon

annan instans skulle hävda en annan tolkning.

Såsom utskottet redan i fjol erinrade, har i det sålunda uppkomna läget

prövningen av bolagets anspråk på återfående av varuskatt i stället fått bli

beroende av en skälighetsbedömning. Ett avgörande på sådan grund har

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

11

också träffats av Kungl. Maj:t i statsrådet, i det att Kungl. Maj:t, med stöd

av riksdagens år 1945 lämnade bemyndigande till skälighetsprövning, den

15 juni samma år beviljade bolaget restitution för praktiskt taget hälften av

det omtvistade skattebeloppet. Enligt nämnda bemyndigande skulle Kungl.

Maj :t äga att, då synnerliga skäl vore för handen, medge befrielse från eller

återbäring av varuskatt. Vid riksdagsbehandlingen hade uttryckligen förutsatts

att en eventuell återbäring skulle kunna begränsas till skälig del av det

erlagda skattebeloppet. I bemyndigandets karaktär av undantagslagstiftning

låg enligt sakens natur ett underförstått krav på att uppkommande restitutionsfrågor

ägnades en särskilt omsorgsfull prövning. Beslutet om skatteåterbäring

föregicks också av ingående överväganden inom den dåvarande

samlingsregeringen. Utskottet förklarade sig i fjol kunna taga för givet att

härvid en avvägning mellan samtliga på skälighetsbedömningen inverkande

omständigheter ägt rum. De förnyade överväganden utskottet i år ägnat

den föreliggande ersättningsfrågan, har inte rubbat denna utskottets inställning.

Den allsidiga belysning av ärendet, som på utskottets initiativ kommit

till stånd och som givit utskottet möjlighet att ännu mera ingående än tidigare

taga ställning till olika på frågan inverkande faktorer, har snarast

stärkt utskottet i uppfattningen, att fog saknas för bolagets anspråk på ytterligare

gottgörelse.

Härvid vill utskottet understryka, att den i olika sammanhang företrädda

uppfattningen, att bolaget i fråga om varuskattens uttagande för tid före

skattepåföringsbeslutets meddelande skulle ha rönt en hårdare behandling

än andra företagare, inte synes hållbar. Inte heller synes bolagets underlåtenhet

att efterhöra kontrollstyrelsens mening beträffande varuskatteförordningens

tillämplighet på bolagets tillverkningar kunna försvaras med invändningen,

att något bindande förhandsbesked rörande varornas eventuella

skatteplikt ej stod att erhålla från kontrollstyrelsen. Goda skäl kan tvärtom

åberopas till stöd för uppfattningen om det välbetänkta i att — såsom

också i mycket stor utsträckning skedde — företagarna till undanröjande

av ovisshet rörande skatteplikten etablerade kontakt med kontrollstyrelsen,

tillika uppbördsmyndigheten; ett förhandsuttalande från styrelsens sida

skulle, trots att det ej var juridiskt bindande, i praktiken ha skapat erforderlig

visshet hos företagaren.

Mot bakgrunden av det anförda kan utskottet lika litet som vid föregående

tillfällen tillstyrka bifall till motionsyrkandena, varför utskottet hemställer,

att motionerna I: C>6 och II: 90 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 november 1955

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Närvarande: se under utlåtande nr 180.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

Reservation

av herrar O hlon, Iwar Anderson, Näsgård, fröken Andersson, herrar Pålsson,

Sundelin, Jacobsson, Staxäng, fröken Elmén, herrar Cassel, Gustafsson

i Skellefteå, Löfroth, fröken Vinge och herr Suensson i Stenkyrka, vilka ansett

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet anser, att övervägande skäl talar för att Lifaco Aktiebolag i enlighet

med vad som yrkas i motionerna 1: 66 och II: 90 erhåller återbäring av

er lagd varuskatt jämte ränta ävensom viss ersättning för sina kostnader.

Genom regeringsrättens utslag och högsta domstolens domslut, enligt vilket

allmän domstol icke vore behörig att upptaga talan om återbekommande

av ifrågavarande varuskatt, är rättsfrågan i laga ordning avgjord. Däremot

kan och bör de nya omständigheter, som framkommit under den fortsatta

debatten om Lifaco-fallet, motivera en förnyad skälighetsbedömning. Vid

denna må beaktas, att i ansvarsprocessen vid Stockholms rådhusrätt och

Svea hovrätt Lifaco Aktiebolags ledare frikändes genom lagakraftvunnen

dom. Vidare må erinras om att båda dessa domstolar i Lifaco Aktiebolags

process mot kronan om återbetalning uttalade, att nu ifrågavarande varuskatt

icke lagligen kunde utgå. Härav framgår att tillämpningen av varuskatteförordningen

varit föremål för mycket olika meningar och att fog

icke saknats för bolagets tolkning av bestämmelserna i denna förordning.

Även om Kungl. Maj:t vid sitt beslut den 15 juni 1945 beträffande restitution

av viss del av det omtvistade skattebeloppet icke särskilt prövat frågan

om god tro hos bolagets ledare, synes det osannolikt, att denna restitution

skulle ha beviljats, om det funnits anledning räkna med att sådan god tro

icke förelegat, när bolaget ansett skatteplikt icke föreligga.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt, av vilka bland annat

framgar, att Lifaco Aktiebolag mycket hårt drabbats av följderna av besluten

i denna varuskattefråga, finner utskottet skäligt, att i enlighet med

motionerna Lifaco Aktiebolag erhåller återbäring med 41 868 kronor 95 öre

jämte sex procent ränta från respektive inbetalningsdagar.

Under sina strävanden att åstadkomma rättelse av besluten i frågan har

Lifaco Aktiebolag åsamkats betydande kostnader. Även om dessa kostnader

icke i sin helhet kan ersättas, är det enligt utskottets mening skäligt, att

sådan ersättning i viss utsträckning lämnas. Utskottet föreslår, att denna

ersättning bestämmes till ett belopp av 25 000 kronor.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 66 och II:

90,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag

skall av erlagd varuskatt återbäras ett belopp av

41 868 kronor 95 öre jämte sex procent ränta från respektive

inbetalningsdagar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från det för budgetåret

1955/56 anvisade förslagsanslaget till oförutsedda utgifter

till bolaget utbetala 25 000 kronor.»

551740 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.