Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet i städerna.
1955-11-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1955:184, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet i städerna.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955
5
Nr 1S4
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet
i städerna.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Nyström och Grym (1:275) och den andra inom andra kammaren av
herrar Gavelin och Jansson i Kalix (II: 353), har föreslagits att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av frågan om statens
väghållningsskyldighet i städerna.
Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna inledningsvis anfört följande.
Från den 1 januari 1944 övertog staten helt kostnaderna för den allmänna
väghållningen på landet.
För de inom städerna belägna allmänna vägarna och för biltrafiken viktiga
gatorna gälla särskilda bestämmelser, och statsbidrag utgår med nittiofem
procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna
vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden beräknas
skäligen böra uppgå. I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår
bidrag av statsmedel med nittiofem procent av stads kostnad för byggande
av allmän väg, och förhållandet är enahanda i fråga om stads kostnad
för iordningställande av för biltrafiken viktig gata, dock endast i den män
kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden äger eller — om erforderliga
gatukostnadsbestämmelser antagits — skulle ägt uppbära av tomtägarna.
Denna skillnad mellan statens väghållningsskyldighet på landet och i stad
har förklarats av, framhålla motionärerna vidare, att det skulle vara en fördel
för städerna att själva ombesörja ifrågavarande arbeten. Det har således
ansetts att städerna genom att själva bygga och underhålla de allmänna
vägarna och de för biltrafiken viktiga gatorna skulle på ett mera rationellt
och därmed även billigare sätt kunna handha väg- och gatuhållningen av de
icke bidragsberättigade trafiklederna, vilket skulle vara motiveringen till att
icke städerna få statsbidrag till 100 procent. Enligt motionärernas mening
kan detta för en »vanlig» stad möjligen ha sin riktighet. Emellertid blir förhållandet
icke riktigt detsamma för en stad med sådana proportioner mellan
stadsplanelagd och icke stadsplanelagd mark som i Kiruna.
Efter att ha erinrat om föreskriften i 49 § byggnadslagen, nämligen att
iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan
allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer på staden,
ha motionärerna hänvisat till 50 § samma lag, vari stadgas följande.
Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av
tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter
6
Statsutskottets utlåtande nr 18i år 1955
fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som
i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid
skall iakttagas, att varje gatudel, som begränsas av två på varandra
följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, när tomter med en
sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga
gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen,
dock att, om dessförinnan bebyggelse föreligger, tomt efter tomt i
töljd från förut upplåten gata eller allmän väg inom område som nyss sagts,
gatan skall upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.
Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande
upplåta gatans nya del, i den mån tomter, som enligt stadsplanen
hava utgång till gatan, bebyggts i enlighet med planen.
I anslutning härtill ha motionärerna anfört följande.
Som av ovan citerade §§ framgår har en stad skyldighet att iordningställa
och upplåta gator inom stadsplanelagda områden. Utanför stadsplaneiagt
område har stad endast skyldighet att som väghållare sköta de vägar inom
stadens område vilka vid den nu gällande lagens ikraftträdande, den 1 januari
1944, voro att anse som allmän väg (Väglagens § 70) samt de vägar
som härefter förklaras som allmänna. Några trafikleder vid sidan om "de
allmänna vägarna har stad alltså inte skyldighet att hålla utanför stadsplanelagt
område. Någon besparing genom gemensam skötsel av statsbidragsberättigade
och icke bidragsberättigade vägar kan alltså icke göras, utan
kostnaderna, som överstiga statsbidraget, få tillskjutas av kommunala medel.
På så sätt komma städer med stora, icke stadsplanelagda områden i
sämre ställning än landet i övrigt.
För att i någon mån få bättre rättvisa mellan land och stad i dessa avseenden
kunde en lösning vara, att nittiofem procent statsbidrag utgår till
allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator inom område där fastighetsbildningslag
för stad är gällande. För områden där jorddelningslagen
är gällande bör staten även inom stad helt vara väghållare.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte
svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet.
Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen har inledningsvis framhållit, att frågan
om väghållningen inom städer och samhällen som äro väghållare är ett av
de utredningsproblem som f. n. äga aktualitet och härutinnan hänvisat till
innehållet i sin underdåniga skrivelse den 9 juni 1954, vilken bilagts i avskrift.
Därefter bär styrelsen anfört följande.
Såsom framgår av nämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut
den 6 april 1951 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa en omprövning
av gällande bestämmelser rörande statsbidrag till städernas vägoch
gatuhållning. Beträffande denna utredning ifrågasatte styrelsen i sitt
yttrande över överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet berättelse
för tiden 1 juli 1950—30 juni 1951, huruvida icke densamma — med
hänsyn till att en utvidgning av utredningen vore aktuell och att detta skulle
medföra att de redan stora svårigheterna för styrelsen att inom önskvärd
tid utföra utredningen ökades — borde verkställas av en för ändamålet tillsatt
kommitté. I beslut den 14 mars 1952 har Kungl. Maj :t förklarat Sig vilja
taga under övervägande det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fram
-
Statsutskottets utlåtande nr 18b år 1955
7
lagda önskemålet om tillkallande av sakkunniga för utredning om behovet
av och möjligheten till förenkling av gällande bestämmelser om statsbidrag
till städernas väg- och gatuhållning.
Det spörsmål, som motionärerna behandla, äger samband med ett av de
huvudproblem, för vilket styrelsen redogjort i förenämnda underdåniga skrivelse,
nämligen frågan om en uppdelning i vissa fall av väghållningen inom
stads eller stadsliknande samhälles område mellan kronan och vederbörande
stad eller samhälle. I skrivelsen har styrelsen ansett, att denna senare fråga
med hänsyn till sin omfattning och betydelse borde tagas upp i samband
med utredningen rörande statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning.
Då det av motionärerna omnämnda problemet lärer komma att behandlas
i samband med sist nämnda aktuella utredning, synas föreliggande motioner
icke böra föranleda till någon särskild åtgärd.
En avskrift av ifrågavarande underdåniga skrivelse har såsom bilaga fogats
vid detta utlåtande.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har för sin del anfört följande.
Då bestämmelserna om fastighetsbildning och jorddelning icke har något
direkt samband med väghållningsskyldigheten utgår styrelsen från att motionärerna
avsett att staten skall vara väghållare inom städernas icke stadsplanelagda
områden. Att väghållningen utom stadsplan i städer med vidsträckta
landsbygdsområden — såsom i Kiruna — kan bereda stora organisatoriska
svårigheter torde vara obestridligt. Vid den nuvarande väglagstiftningens
tillkomst förutsattes att kronan för vissa fall skulle kunna ombesörja
väghållning inom eljest väghållningspliktiga städer. Sålunda bär
genom k. br. den 30 augusti 1943 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givits
befogenhet att med stad eller samhälle överenskomma, att staden eller samhället
åliggande väghållningsarbete skall för dess räkning ombesörjas genom
den statliga vägorganisationens försorg till självkostnadspris. De rent
organisatoriska spörsmålen kan således i viss omfattning lösas genom anlitande
av denna möjlighet, varvid man får förutsätta att de statliga myndigheterna
visar allt det tillmötesgående som betingas av omständigheterna
i de särskilda fallen. Emellertid synes man böra överväga vidgade möjligheter
för väghållande städer med stora landsbygdsområden att få den allmänna
väghållningen överförd i statlig regi. Det har kommit till styrelsens
kännedom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat en utredning i
denna fråga. Styrelsen hemställer därför att en sådan utredning igångsättes
snarast möjligt.
En ytterligare olägenhet för de väghållande städerna är den otillräckliga
statsbidragstilldelningen. Styrelsen, som i olika sammanhang haft att syssla
med denna angelägenhet, har som bekant i skrivelse till Kungl. Maj:t den
18 januari 1954 hemställt, att en omprövning av statsbidragstilldelningen
till städer och samhällen som är egna väghållare snarast måtte verkställas i
syfte att bringa statsbidragen för väg- och gatubyggnader i nivå med vad
som förutsattes vid de nuvarande statsbidragsförfattningarnas tillkomst.
En avsevärd ökning av statsbidragstilldelningen syntes styrelsen oundgängligen
nödvändig för att stadssamhällena inom rimlig tid skulle kunna sätta
sina trafikleder i det stånd som krävdes med hänsyn till den betydande
ansvällningen av trafikvolymen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande framhöll statsutskottet, att bidragstilldelningen
snarast möjligt borde bringas upp till den i gällande bestämmelser
förutsatta nivån. En utredning i frågan borde därför komma till
stånd utan ytterligare dröjsmål. Såvitt styrelsen har sig bekant har cmel
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955
lertid någon sådan utredning ännu icke igångsatts. De synpunkter rörande
kostnaderna för städernas väghållning, som framförts i de nu väckta motionerna,
bestyrker enligt styrelsens mening ytterligare angelägenheten av
att även denna utredning snarast kommer till stånd.
Utskottet vill erinra om att numera särskilda sakkunniga tillkallats med
uppdrag att inom kommunikationsdepartementet verkställa en översyn av
bestämmelserna om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen som äro väghållare. Enligt utredningsdirektiven
skall därvid behandlas jämväl frågan om beredande av möjligheter att dela
upp väghållningen inom en stad mellan kronan och staden. Det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet kommer således att prövas i samband med
nämnda översyn, varför någon särskild framställning i ämnet från riksdagens
sida icke torde vara erforderlig.
Utskottet hemställer därför,
att motionerna I: 275 och II: 353 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 november 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 186.
Statsutskottets utlåtande nr 18b år 1955
9
Bilaga
Till Konungen
Förstatligandet av den allmänna väghållningen på landet har i lagen kommit
till uttryck i 11 § väglagen, vari bl. a. stadgas:
Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen
äger på därom gjord framställning förordna, att köping ellei
annat samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga
tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.
Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens
förordnande är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen
förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.
Principiellt gäller sålunda att stad är väghållare —- d. v. s. ansvarar för
såväl projektering, byggande och underhåll av vägnätet — inom sitt område.
Då de stadsliknande samhällena i väghållningshänseende hänföras till
landet, innebär stadgandet i första stycket första punkten vidare, att kronan
är väghållare inom de stadsliknande samhällena, såvida icke Ivungl.
Maj :t med stöd av andra punkten förordnat, att visst samhälle skall vara
väghållare inom sitt område.
Villkoren för att ett samhälle skall kunna medgivas rätt att självt omhänderha
väghållningen anges icke i lagen. Frågan härom skall enligt lagen
prövas av Kungl. Maj :t. I 1942 års proposition om förstatligandet förutsattes
emellertid, att samhälle skall medgivas rätt att vara väghållare, om det äger
kompetenta tekniska organ och möjligheter att anskaffa erforderliga maskiner
samt omfattningen av väg- och gatuhållningen är sådan, att personal
och maskiner kunna någorlunda effektivt utnyttjas. På förslag av 1942
års vägsakkunniga förordnade Kungl. Maj :t att ett mindre antal köpingar
och samhällen skulle vara väghållare inom sina områden..
Med stöd av andra stycket i 11 § förordnade Kungl. Maj:t vidare kronan
att vara väghållare i 23 städer.
I samband med förstatligandeutredningen diskuterades i olika sammanhang
frågan om lämpligheten av en uppdelning av väghållningen mellan
kronan och vederbörande stad. I direktiven för vägförstatligandekommittén
(1938 års sakkunniga) hade uttalats, att delning av en stads gatunät
och överförande av de för automobiltrafiken viktigare lederna till staten,
medan den övriga gatuhållningen fortfarande skulle vara stadens angelägenhet,
borde undvikas. Lagstiftningen kom även i princip att utformas i
enlighet härmed.
I detta sammanhang må nämnas ett förslag, som framfördes av Linköpings
stad i dess yttrande över 1938 års sakkunnigas utredning. Staden framhöll
sålunda, alt det syntes förenligt med rättvisa och billighet, att såväl
byggandet som underhållet av rikshuvudväg, där denna förlädes utanför
stadens planlagda område, utfördes av staten i egen regi. I anslutning härtill
uttalade departementschefen i propositionen till 1942 års riksdag (nr
122, s. 153), att den av staden framförda tanken syntes såtillvida beaktansvärd
att hinder icke borde möta för ett dylikt arrangemang, därest överenskommelse
kunde träffas mellan staden och den statliga vägorganisationen.
Uttalandet lämnades utan erinran vid propositionsbehandlingen i
riksdagen.
1942 års sakkunniga återkommo till frågan om en uppdelning av väghållningen
mellan kronan och vederbörande samhälle i sitt den 30 juli
10
Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955
1943 avgivna förslag rörande de städer, i vilka kronan vid förstatligandet
skulle vara väghållare. Från kommunernas sida hade i några fall föreslagits
en uppdelning. Salunda hade beträffande vissa städer och samhällen
förordats, att kronan skulle vara väghållare inom vissa områden eller med
avseende å underhållet av vissa trafikleder, medan väghållningen i övrigt
skulle handhavas av vederbörande stad eller samhälle. I andra fall hade
föreslagits, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet skulle begränsas
till underhållet, varemot vägbyggnadsskyldiglieten skulle åvila kronan.
De sakkunniga framhöllo, bland annat, följande.
En uppdelning på sätt ifrågasatts kunde mången gång vara till nytta för
såväl staten som vederbörande stad eller samhälle. Exempelvis kunde det
ur båda parters synpunkt vara till fördel, om byggande och underhåll av en
väg, som en kort sträcka ginge genom stads eller samhälles område, i sin
helhet ombesörjdes av den statliga vägorganisationen. Ej sällan torde väghållningen
inom ett område, som icke stode i direkt förbindelse med staden
i övrigt (enklav), kunna billigare ombesörjas av vägförvaltningen än av
staden själv. Vidare torde, enligt de sakkunniga, bro eller färjförbindelse
mellan stad och område, där kronan är väghållare, böra i sin helhet ombesörjas
antingen av den statliga vägorganisationen eller av staden.
Vid frågans bedömande måste emellertid hänsyn även tagas till den lokala
representationens ordnande. En uppdelning av väghållningen på ifrågasatt
sätt förutsatte, enligt de sakkunniga, med nödvändighet en motsvarande
uppdelning även av den lokala representationen. De områden, där
loonan skulle vara väghållare, utgjorde emellertid icke egna kommuner
och kunde därför icke utse ombud för val av ledamöter i vägnämnd. Områdena
skulle följaktligen icke bli representerade i vare sig vägnämnd eller
länsvägnämnd. Med hänsyn härtill torde det icke vara möjligt att begränsa
stads eller samhälles väghållningsskyldighet till visst område, vissa vägar
eller visst slag av arbeten.
De sakkunniga ansågo emellertid, att det icke funnes något som hindrade
kronan att med stad eller samhälle, som är väghållare, överenskomma att
\issa
vidare ombesörjas av den statliga vägorganisationen. — Enligt bemyndigande
i kungl. brev den 30 augusti 1943 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
även givits befogenhet att med stad eller samhälle överenskomma,
att staden eller samhället åliggande väghållningsarbete skall för dess räkning
ombesörjas genom den statliga vägorganisationens försorg till självkostnadspris.
Detta bemyndigande har styrelsen utnyttjat i flera fali.
o De sakkunniga uttalade vidare att förhållandena emellertid kunde vara
sådana att det vore till direkt fördel för staten att vissa väghållningsarbeten
i här ifrågakomna städer och samhällen ombesörjdes av den statliga
vägorganisationen. Om så vore fallet, avsåges kostnaderna skola helt bestridas
av staten. Exempelvis borde, enligt de sakkunniga, kronan helt bära
kostnaderna för en av kronan omhänderhavd färjförbindelse mellan stad
och område, där kronan är väghållare. Därjämte erinrade de sakkunniga
om departementschefens ovan berörda uttalande angående vad Linköpings
stad föreslagit om viss uppdelning av väghållningen.
\idare
kostnaderna för sådana väg- och gatuhållningsarbeten i stad eller stadsliknande
samhälle som är väghållare — vilka ansåges böra ombesörjas av den
statliga vägorganisationen — ankomme på Kungl. Maj :ts prövning.
Av intresse i detta sammanhang är även Kungl. Maj :ts ovan nämnda beslut
angående vissa köpingar och samhällen, som vid förstatligandet själva
skulle vara väghållare. Beträffande Stocksunds köping, som förordnades
Statsutskottets utlåtande nr 18i år 1955
11
att vara väghållare, bemyndigades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
med köpingen överenskomma, att underhållet av den inom köpingen belägna
delen av Norrtäljevägen skulle tills vidare utan kostnad för köpingen
handhavas av den statliga vägorganisalionen. De sakkunniga hade föreslagit,
att underhållet beträffande Norrtäljevägen skulle för köpingens räkning
ombesörjas av den statliga vägorganisationen.
Frågan om en uppdelning av väghållningen på sätt ovan nämnts har efter
vägväsendets förstatligande i flera sammanhang aktualiserats.
Sålunda berörde Kiruna stad problemet år 1950 då staden under hand
frågade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, huruvida möjlighet förelåge att
åstadkomma en sådan uppdelning, att staden helt ombesörjde vägunderhållet
inom den centrala delen (d. v. s. det tidigare municipalsamhället) och
kronan svarade för underhållet inom ytterområdena (de i samband med
stadsbildningen inkorporerade områdena). I skrivelse till staden har styrelsen
meddelat, att den nuvarande lagstiftningen omöjliggjorde att en
uppdelning av vägunderhållet i enlighet med stadens tanke ägde rum. En sådan
uppdelning "förutsatte nämligen en motsvarande uppdelning av den
lokala representationen, vilken icke för närvarande ginge att genomföra.
Ett förslag om uppdelning av väghållningen mellan kronan och staden
gjordes även av Simrishamns stad i underdånig skrivelse den 7 november
1951. I häröver avgivet utlåtande föreslog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som delade stadens uppfattning om lämpligheten ur väghållningssynpunkt
av en uppdelning av väghållningen såsom framställningen avsåge, att denna
med hänsyn till frågans räckvidd upptoges till behandling i samband med
övriga utredningsfrågor vid den utredning om möjligheterna till förenkling
av gällande bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i
städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, vilken Kungl.
Maj :t den 6 april 1951 uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl.
Maj :ts beslut den 9 maj 1952 i anledning av stadens framställning följde
styrelsens förslag.
Styrelsen har vidare berört frågan om en uppdelning av väghållningen i
sitt yttrande över överrevisorernas berättelse för verksamhetsåret 1950/51,
därvid styrelsen yttrade:
Styrelsen har jämväl under övervägande en annan fråga rörande städernas
väghållning, som aktualiserats genom den nya kommunindelningen.
Ett antal mindre städer ha ett relativt stort landsbygdsområde
och en mindre stadskärna. Därigenom har till städerna lagts ett förhållandevis
stort grusvägnät. I flera fall ha sådana städer icke ansett sig
ha resurser att sköta vägunderhållet på vägnätet utan avtalat med vägförvaltningarna
att omhänderha detta. Det kan övervägas om det icke
vore lämpligare, att väghållningen i dylika fall uppdelades så att kronan
vore väghållare på stadens landsbygdsdel, varvid staden skulle vara
egen väghållare endast i den egentliga staden. Några städer ha uttryckt
önskemål om att en sådan möjlighet lämnas. En ändring i detta avseende
torde kräva viss lagändring. Styrelsen anser att denna fråga bör
tagas upp till övervägande.
Hos styrelsen inneligga två framställningar avseende städerna Mariestad
och Skara, vari hemställts, att byggandet och underhållet av rikshuvudväg
6 genom nämnda städer måtte ombesörjas av den statliga vägorganisationen.
Härom vill styrelsen anföra följande.
När det gäller bekostandet av en väg, vars sträckning icke direkt betingats
av stadens önskemål utan av det allmänna intresset att få en ur
trafiksynpunkt tillfredsställande genomfartsled genom ett samhälle, synas
skäl tala för att kronan handhar väghållningen å denna led, då densamma
kan anses ingå såsom en länk i det allmänna vägnätet på landsbygden. Så
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955
lunda synes vägunderhållet och därmed sammanhängande spörsmål icke
böra splittras^ vid en stadsgräns. Planeringen av plogning, sändning och
dylikt å en sådan väg bör kunna ske utan hänsyn till dylik gräns. I vissa
fall är vidare frågan aktuell att nyanlägga garage. Dessas placering är betingad
av om kronan skall övertaga väghållningen även å genomfartslederna.
Spörsmålet äger särskild aktualitet inom Skaraborgs län.
Därest i här åsyftade fall fråga är om väg, som är belägen utanför stads
planlagda område, torde — i överensstämmelse med departementschefens
ovan berörda yttrande i 1942 års proposition — möjlighet föreligga att
genomföra en sådan ordning att byggandet och underhållet i det enskilda
fallet kan ankomma på kronan. Fallen synas dock icke böra begränsas till
väg utanför stads planlagda område, utan synas dessa böra avse väg med
genomfartsvägs karaktär även om vägen till någon mindre del går inom
planlagt område.
Planeringen av sådan väg och kostnaden härför bör även kunna åvila
kronan.
Vad styrelsen ovan anfört berör närmast två huvudproblem, nämligen
dels frågan om en uppdelning i vissa fall av väghållningen inom stads eller
stadsliknande samhälles område mellan kronan och vederbörande stad
eller samhälle, som är väghållare, och dels frågan om möjlighet för kronan
att under vissa förutsättningar bygga och underhålla riksväg eller annan
större vägtrafikled, som är belägen inom område för stad eller samhälle,
som är väghållare.
Beträffande den första frågan anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
denna med hänsyn till sin omfattning och betydelse bör tagas upp i samband
med den ovannämnda utredningen angående frågor, som beröra statsbidragssystemet
beträffande städer och samhällen, som äro väghållare.
Vidkommande den andra frågan vill styrelsen ytterligare anföra följande.
Ifrågavarande spörsmål har aktualiserats inom styrelsen bl. a. i samband
med pågående förberedande arbete med upprättande av nya flerårsplaner.
I de fall kronan kan komma att svara för byggandet av sådan väg, som här
åsyftas, måste hänsyn kunna tagas härtill redan nu vid planläggningen av
de nya planerna.
För att lösa problemet synas något av följande alternativ vara tänkbara,
nämligen
1. Kungl. Maj :t lämnar ett generellt bemyndigande åt styrelsen att i de
fall så befinnes lämpligt söka träffa överenskommelse med stad eller stadsliknande
samhälle, som är väghållare, om överlåtande på kronan av väghållningen
beträffande sådan väg, som ovan nämnts.
2. Styrelsen inhämtar Kung], Maj :ts bemyndigande i angiven riktning
i varje särskilt fall.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser för sin del att i nuvarande läge
ifrågasatt bemyndigande bör begränsas till att avse det särskilda fallet.
Med hänsyn till frågans principiella innebörd och till dess betydelse vid
det pågående planläggande arbetet med nya flerårsplaner har styrelsen velat
underställa densamma Kungl. Maj :ts prövning.
I den slutliga handläggningen av detta ärende ha — förutom undertecknade
- överdirektören Nelander, byråchefen Wallgren och överingenjören
Börjeson deltagit.
Stockholm den 9 juni 1954.
Underdånigst
K. G. HJORT
Allan Tånneryd
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.