Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet i städerna.

1955-11-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:184, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet i städerna.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955

5

Nr 1S4

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens väghållningsskyldighet

i städerna.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar

Nyström och Grym (1:275) och den andra inom andra kammaren av

herrar Gavelin och Jansson i Kalix (II: 353), har föreslagits att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av frågan om statens

väghållningsskyldighet i städerna.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna inledningsvis anfört följande.

Från den 1 januari 1944 övertog staten helt kostnaderna för den allmänna

väghållningen på landet.

För de inom städerna belägna allmänna vägarna och för biltrafiken viktiga

gatorna gälla särskilda bestämmelser, och statsbidrag utgår med nittiofem

procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna

vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden beräknas

skäligen böra uppgå. I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår

bidrag av statsmedel med nittiofem procent av stads kostnad för byggande

av allmän väg, och förhållandet är enahanda i fråga om stads kostnad

för iordningställande av för biltrafiken viktig gata, dock endast i den män

kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden äger eller — om erforderliga

gatukostnadsbestämmelser antagits — skulle ägt uppbära av tomtägarna.

Denna skillnad mellan statens väghållningsskyldighet på landet och i stad

har förklarats av, framhålla motionärerna vidare, att det skulle vara en fördel

för städerna att själva ombesörja ifrågavarande arbeten. Det har således

ansetts att städerna genom att själva bygga och underhålla de allmänna

vägarna och de för biltrafiken viktiga gatorna skulle på ett mera rationellt

och därmed även billigare sätt kunna handha väg- och gatuhållningen av de

icke bidragsberättigade trafiklederna, vilket skulle vara motiveringen till att

icke städerna få statsbidrag till 100 procent. Enligt motionärernas mening

kan detta för en »vanlig» stad möjligen ha sin riktighet. Emellertid blir förhållandet

icke riktigt detsamma för en stad med sådana proportioner mellan

stadsplanelagd och icke stadsplanelagd mark som i Kiruna.

Efter att ha erinrat om föreskriften i 49 § byggnadslagen, nämligen att

iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan

allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankommer på staden,

ha motionärerna hänvisat till 50 § samma lag, vari stadgas följande.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av

tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 18i år 1955

fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som

i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid

skall iakttagas, att varje gatudel, som begränsas av två på varandra

följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, när tomter med en

sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen,

dock att, om dessförinnan bebyggelse föreligger, tomt efter tomt i

töljd från förut upplåten gata eller allmän väg inom område som nyss sagts,

gatan skall upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del, i den mån tomter, som enligt stadsplanen

hava utgång till gatan, bebyggts i enlighet med planen.

I anslutning härtill ha motionärerna anfört följande.

Som av ovan citerade §§ framgår har en stad skyldighet att iordningställa

och upplåta gator inom stadsplanelagda områden. Utanför stadsplaneiagt

område har stad endast skyldighet att som väghållare sköta de vägar inom

stadens område vilka vid den nu gällande lagens ikraftträdande, den 1 januari

1944, voro att anse som allmän väg (Väglagens § 70) samt de vägar

som härefter förklaras som allmänna. Några trafikleder vid sidan om "de

allmänna vägarna har stad alltså inte skyldighet att hålla utanför stadsplanelagt

område. Någon besparing genom gemensam skötsel av statsbidragsberättigade

och icke bidragsberättigade vägar kan alltså icke göras, utan

kostnaderna, som överstiga statsbidraget, få tillskjutas av kommunala medel.

På så sätt komma städer med stora, icke stadsplanelagda områden i

sämre ställning än landet i övrigt.

För att i någon mån få bättre rättvisa mellan land och stad i dessa avseenden

kunde en lösning vara, att nittiofem procent statsbidrag utgår till

allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator inom område där fastighetsbildningslag

för stad är gällande. För områden där jorddelningslagen

är gällande bör staten även inom stad helt vara väghållare.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte

svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet.

Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen har inledningsvis framhållit, att frågan

om väghållningen inom städer och samhällen som äro väghållare är ett av

de utredningsproblem som f. n. äga aktualitet och härutinnan hänvisat till

innehållet i sin underdåniga skrivelse den 9 juni 1954, vilken bilagts i avskrift.

Därefter bär styrelsen anfört följande.

Såsom framgår av nämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut

den 6 april 1951 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa en omprövning

av gällande bestämmelser rörande statsbidrag till städernas vägoch

gatuhållning. Beträffande denna utredning ifrågasatte styrelsen i sitt

yttrande över överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet berättelse

för tiden 1 juli 1950—30 juni 1951, huruvida icke densamma — med

hänsyn till att en utvidgning av utredningen vore aktuell och att detta skulle

medföra att de redan stora svårigheterna för styrelsen att inom önskvärd

tid utföra utredningen ökades — borde verkställas av en för ändamålet tillsatt

kommitté. I beslut den 14 mars 1952 har Kungl. Maj :t förklarat Sig vilja

taga under övervägande det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fram
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 18b år 1955

7

lagda önskemålet om tillkallande av sakkunniga för utredning om behovet

av och möjligheten till förenkling av gällande bestämmelser om statsbidrag

till städernas väg- och gatuhållning.

Det spörsmål, som motionärerna behandla, äger samband med ett av de

huvudproblem, för vilket styrelsen redogjort i förenämnda underdåniga skrivelse,

nämligen frågan om en uppdelning i vissa fall av väghållningen inom

stads eller stadsliknande samhälles område mellan kronan och vederbörande

stad eller samhälle. I skrivelsen har styrelsen ansett, att denna senare fråga

med hänsyn till sin omfattning och betydelse borde tagas upp i samband

med utredningen rörande statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning.

Då det av motionärerna omnämnda problemet lärer komma att behandlas

i samband med sist nämnda aktuella utredning, synas föreliggande motioner

icke böra föranleda till någon särskild åtgärd.

En avskrift av ifrågavarande underdåniga skrivelse har såsom bilaga fogats

vid detta utlåtande.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har för sin del anfört följande.

Då bestämmelserna om fastighetsbildning och jorddelning icke har något

direkt samband med väghållningsskyldigheten utgår styrelsen från att motionärerna

avsett att staten skall vara väghållare inom städernas icke stadsplanelagda

områden. Att väghållningen utom stadsplan i städer med vidsträckta

landsbygdsområden — såsom i Kiruna — kan bereda stora organisatoriska

svårigheter torde vara obestridligt. Vid den nuvarande väglagstiftningens

tillkomst förutsattes att kronan för vissa fall skulle kunna ombesörja

väghållning inom eljest väghållningspliktiga städer. Sålunda bär

genom k. br. den 30 augusti 1943 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givits

befogenhet att med stad eller samhälle överenskomma, att staden eller samhället

åliggande väghållningsarbete skall för dess räkning ombesörjas genom

den statliga vägorganisationens försorg till självkostnadspris. De rent

organisatoriska spörsmålen kan således i viss omfattning lösas genom anlitande

av denna möjlighet, varvid man får förutsätta att de statliga myndigheterna

visar allt det tillmötesgående som betingas av omständigheterna

i de särskilda fallen. Emellertid synes man böra överväga vidgade möjligheter

för väghållande städer med stora landsbygdsområden att få den allmänna

väghållningen överförd i statlig regi. Det har kommit till styrelsens

kännedom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat en utredning i

denna fråga. Styrelsen hemställer därför att en sådan utredning igångsättes

snarast möjligt.

En ytterligare olägenhet för de väghållande städerna är den otillräckliga

statsbidragstilldelningen. Styrelsen, som i olika sammanhang haft att syssla

med denna angelägenhet, har som bekant i skrivelse till Kungl. Maj:t den

18 januari 1954 hemställt, att en omprövning av statsbidragstilldelningen

till städer och samhällen som är egna väghållare snarast måtte verkställas i

syfte att bringa statsbidragen för väg- och gatubyggnader i nivå med vad

som förutsattes vid de nuvarande statsbidragsförfattningarnas tillkomst.

En avsevärd ökning av statsbidragstilldelningen syntes styrelsen oundgängligen

nödvändig för att stadssamhällena inom rimlig tid skulle kunna sätta

sina trafikleder i det stånd som krävdes med hänsyn till den betydande

ansvällningen av trafikvolymen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande framhöll statsutskottet, att bidragstilldelningen

snarast möjligt borde bringas upp till den i gällande bestämmelser

förutsatta nivån. En utredning i frågan borde därför komma till

stånd utan ytterligare dröjsmål. Såvitt styrelsen har sig bekant har cmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955

lertid någon sådan utredning ännu icke igångsatts. De synpunkter rörande

kostnaderna för städernas väghållning, som framförts i de nu väckta motionerna,

bestyrker enligt styrelsens mening ytterligare angelägenheten av

att även denna utredning snarast kommer till stånd.

Utskottet vill erinra om att numera särskilda sakkunniga tillkallats med

uppdrag att inom kommunikationsdepartementet verkställa en översyn av

bestämmelserna om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och

stadsliknande samhällen som äro väghållare. Enligt utredningsdirektiven

skall därvid behandlas jämväl frågan om beredande av möjligheter att dela

upp väghållningen inom en stad mellan kronan och staden. Det av motionärerna

aktualiserade spörsmålet kommer således att prövas i samband med

nämnda översyn, varför någon särskild framställning i ämnet från riksdagens

sida icke torde vara erforderlig.

Utskottet hemställer därför,

att motionerna I: 275 och II: 353 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 186.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 18b år 1955

9

Bilaga

Till Konungen

Förstatligandet av den allmänna väghållningen på landet har i lagen kommit

till uttryck i 11 § väglagen, vari bl. a. stadgas:

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning förordna, att köping ellei

annat samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga

tillämpning (stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens

förordnande är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen

förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Principiellt gäller sålunda att stad är väghållare —- d. v. s. ansvarar för

såväl projektering, byggande och underhåll av vägnätet — inom sitt område.

Då de stadsliknande samhällena i väghållningshänseende hänföras till

landet, innebär stadgandet i första stycket första punkten vidare, att kronan

är väghållare inom de stadsliknande samhällena, såvida icke Ivungl.

Maj :t med stöd av andra punkten förordnat, att visst samhälle skall vara

väghållare inom sitt område.

Villkoren för att ett samhälle skall kunna medgivas rätt att självt omhänderha

väghållningen anges icke i lagen. Frågan härom skall enligt lagen

prövas av Kungl. Maj :t. I 1942 års proposition om förstatligandet förutsattes

emellertid, att samhälle skall medgivas rätt att vara väghållare, om det äger

kompetenta tekniska organ och möjligheter att anskaffa erforderliga maskiner

samt omfattningen av väg- och gatuhållningen är sådan, att personal

och maskiner kunna någorlunda effektivt utnyttjas. På förslag av 1942

års vägsakkunniga förordnade Kungl. Maj :t att ett mindre antal köpingar

och samhällen skulle vara väghållare inom sina områden..

Med stöd av andra stycket i 11 § förordnade Kungl. Maj:t vidare kronan

att vara väghållare i 23 städer.

I samband med förstatligandeutredningen diskuterades i olika sammanhang

frågan om lämpligheten av en uppdelning av väghållningen mellan

kronan och vederbörande stad. I direktiven för vägförstatligandekommittén

(1938 års sakkunniga) hade uttalats, att delning av en stads gatunät

och överförande av de för automobiltrafiken viktigare lederna till staten,

medan den övriga gatuhållningen fortfarande skulle vara stadens angelägenhet,

borde undvikas. Lagstiftningen kom även i princip att utformas i

enlighet härmed.

I detta sammanhang må nämnas ett förslag, som framfördes av Linköpings

stad i dess yttrande över 1938 års sakkunnigas utredning. Staden framhöll

sålunda, alt det syntes förenligt med rättvisa och billighet, att såväl

byggandet som underhållet av rikshuvudväg, där denna förlädes utanför

stadens planlagda område, utfördes av staten i egen regi. I anslutning härtill

uttalade departementschefen i propositionen till 1942 års riksdag (nr

122, s. 153), att den av staden framförda tanken syntes såtillvida beaktansvärd

att hinder icke borde möta för ett dylikt arrangemang, därest överenskommelse

kunde träffas mellan staden och den statliga vägorganisationen.

Uttalandet lämnades utan erinran vid propositionsbehandlingen i

riksdagen.

1942 års sakkunniga återkommo till frågan om en uppdelning av väghållningen

mellan kronan och vederbörande samhälle i sitt den 30 juli

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955

1943 avgivna förslag rörande de städer, i vilka kronan vid förstatligandet

skulle vara väghållare. Från kommunernas sida hade i några fall föreslagits

en uppdelning. Salunda hade beträffande vissa städer och samhällen

förordats, att kronan skulle vara väghållare inom vissa områden eller med

avseende å underhållet av vissa trafikleder, medan väghållningen i övrigt

skulle handhavas av vederbörande stad eller samhälle. I andra fall hade

föreslagits, att stadens eller samhällets väghållningsskyldighet skulle begränsas

till underhållet, varemot vägbyggnadsskyldiglieten skulle åvila kronan.

De sakkunniga framhöllo, bland annat, följande.

En uppdelning på sätt ifrågasatts kunde mången gång vara till nytta för

såväl staten som vederbörande stad eller samhälle. Exempelvis kunde det

ur båda parters synpunkt vara till fördel, om byggande och underhåll av en

väg, som en kort sträcka ginge genom stads eller samhälles område, i sin

helhet ombesörjdes av den statliga vägorganisationen. Ej sällan torde väghållningen

inom ett område, som icke stode i direkt förbindelse med staden

i övrigt (enklav), kunna billigare ombesörjas av vägförvaltningen än av

staden själv. Vidare torde, enligt de sakkunniga, bro eller färjförbindelse

mellan stad och område, där kronan är väghållare, böra i sin helhet ombesörjas

antingen av den statliga vägorganisationen eller av staden.

Vid frågans bedömande måste emellertid hänsyn även tagas till den lokala

representationens ordnande. En uppdelning av väghållningen på ifrågasatt

sätt förutsatte, enligt de sakkunniga, med nödvändighet en motsvarande

uppdelning även av den lokala representationen. De områden, där

loonan skulle vara väghållare, utgjorde emellertid icke egna kommuner

och kunde därför icke utse ombud för val av ledamöter i vägnämnd. Områdena

skulle följaktligen icke bli representerade i vare sig vägnämnd eller

länsvägnämnd. Med hänsyn härtill torde det icke vara möjligt att begränsa

stads eller samhälles väghållningsskyldighet till visst område, vissa vägar

eller visst slag av arbeten.

De sakkunniga ansågo emellertid, att det icke funnes något som hindrade

kronan att med stad eller samhälle, som är väghållare, överenskomma att

\issa

vidare ombesörjas av den statliga vägorganisationen. — Enligt bemyndigande

i kungl. brev den 30 augusti 1943 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

även givits befogenhet att med stad eller samhälle överenskomma,

att staden eller samhället åliggande väghållningsarbete skall för dess räkning

ombesörjas genom den statliga vägorganisationens försorg till självkostnadspris.

Detta bemyndigande har styrelsen utnyttjat i flera fali.

o De sakkunniga uttalade vidare att förhållandena emellertid kunde vara

sådana att det vore till direkt fördel för staten att vissa väghållningsarbeten

i här ifrågakomna städer och samhällen ombesörjdes av den statliga

vägorganisationen. Om så vore fallet, avsåges kostnaderna skola helt bestridas

av staten. Exempelvis borde, enligt de sakkunniga, kronan helt bära

kostnaderna för en av kronan omhänderhavd färjförbindelse mellan stad

och område, där kronan är väghållare. Därjämte erinrade de sakkunniga

om departementschefens ovan berörda uttalande angående vad Linköpings

stad föreslagit om viss uppdelning av väghållningen.

\idare

kostnaderna för sådana väg- och gatuhållningsarbeten i stad eller stadsliknande

samhälle som är väghållare — vilka ansåges böra ombesörjas av den

statliga vägorganisationen — ankomme på Kungl. Maj :ts prövning.

Av intresse i detta sammanhang är även Kungl. Maj :ts ovan nämnda beslut

angående vissa köpingar och samhällen, som vid förstatligandet själva

skulle vara väghållare. Beträffande Stocksunds köping, som förordnades

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 18i år 1955

11

att vara väghållare, bemyndigades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att

med köpingen överenskomma, att underhållet av den inom köpingen belägna

delen av Norrtäljevägen skulle tills vidare utan kostnad för köpingen

handhavas av den statliga vägorganisalionen. De sakkunniga hade föreslagit,

att underhållet beträffande Norrtäljevägen skulle för köpingens räkning

ombesörjas av den statliga vägorganisationen.

Frågan om en uppdelning av väghållningen på sätt ovan nämnts har efter

vägväsendets förstatligande i flera sammanhang aktualiserats.

Sålunda berörde Kiruna stad problemet år 1950 då staden under hand

frågade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, huruvida möjlighet förelåge att

åstadkomma en sådan uppdelning, att staden helt ombesörjde vägunderhållet

inom den centrala delen (d. v. s. det tidigare municipalsamhället) och

kronan svarade för underhållet inom ytterområdena (de i samband med

stadsbildningen inkorporerade områdena). I skrivelse till staden har styrelsen

meddelat, att den nuvarande lagstiftningen omöjliggjorde att en

uppdelning av vägunderhållet i enlighet med stadens tanke ägde rum. En sådan

uppdelning "förutsatte nämligen en motsvarande uppdelning av den

lokala representationen, vilken icke för närvarande ginge att genomföra.

Ett förslag om uppdelning av väghållningen mellan kronan och staden

gjordes även av Simrishamns stad i underdånig skrivelse den 7 november

1951. I häröver avgivet utlåtande föreslog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som delade stadens uppfattning om lämpligheten ur väghållningssynpunkt

av en uppdelning av väghållningen såsom framställningen avsåge, att denna

med hänsyn till frågans räckvidd upptoges till behandling i samband med

övriga utredningsfrågor vid den utredning om möjligheterna till förenkling

av gällande bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i

städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, vilken Kungl.

Maj :t den 6 april 1951 uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl.

Maj :ts beslut den 9 maj 1952 i anledning av stadens framställning följde

styrelsens förslag.

Styrelsen har vidare berört frågan om en uppdelning av väghållningen i

sitt yttrande över överrevisorernas berättelse för verksamhetsåret 1950/51,

därvid styrelsen yttrade:

Styrelsen har jämväl under övervägande en annan fråga rörande städernas

väghållning, som aktualiserats genom den nya kommunindelningen.

Ett antal mindre städer ha ett relativt stort landsbygdsområde

och en mindre stadskärna. Därigenom har till städerna lagts ett förhållandevis

stort grusvägnät. I flera fall ha sådana städer icke ansett sig

ha resurser att sköta vägunderhållet på vägnätet utan avtalat med vägförvaltningarna

att omhänderha detta. Det kan övervägas om det icke

vore lämpligare, att väghållningen i dylika fall uppdelades så att kronan

vore väghållare på stadens landsbygdsdel, varvid staden skulle vara

egen väghållare endast i den egentliga staden. Några städer ha uttryckt

önskemål om att en sådan möjlighet lämnas. En ändring i detta avseende

torde kräva viss lagändring. Styrelsen anser att denna fråga bör

tagas upp till övervägande.

Hos styrelsen inneligga två framställningar avseende städerna Mariestad

och Skara, vari hemställts, att byggandet och underhållet av rikshuvudväg

6 genom nämnda städer måtte ombesörjas av den statliga vägorganisationen.

Härom vill styrelsen anföra följande.

När det gäller bekostandet av en väg, vars sträckning icke direkt betingats

av stadens önskemål utan av det allmänna intresset att få en ur

trafiksynpunkt tillfredsställande genomfartsled genom ett samhälle, synas

skäl tala för att kronan handhar väghållningen å denna led, då densamma

kan anses ingå såsom en länk i det allmänna vägnätet på landsbygden. Så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1955

lunda synes vägunderhållet och därmed sammanhängande spörsmål icke

böra splittras^ vid en stadsgräns. Planeringen av plogning, sändning och

dylikt å en sådan väg bör kunna ske utan hänsyn till dylik gräns. I vissa

fall är vidare frågan aktuell att nyanlägga garage. Dessas placering är betingad

av om kronan skall övertaga väghållningen även å genomfartslederna.

Spörsmålet äger särskild aktualitet inom Skaraborgs län.

Därest i här åsyftade fall fråga är om väg, som är belägen utanför stads

planlagda område, torde — i överensstämmelse med departementschefens

ovan berörda yttrande i 1942 års proposition — möjlighet föreligga att

genomföra en sådan ordning att byggandet och underhållet i det enskilda

fallet kan ankomma på kronan. Fallen synas dock icke böra begränsas till

väg utanför stads planlagda område, utan synas dessa böra avse väg med

genomfartsvägs karaktär även om vägen till någon mindre del går inom

planlagt område.

Planeringen av sådan väg och kostnaden härför bör även kunna åvila

kronan.

Vad styrelsen ovan anfört berör närmast två huvudproblem, nämligen

dels frågan om en uppdelning i vissa fall av väghållningen inom stads eller

stadsliknande samhälles område mellan kronan och vederbörande stad

eller samhälle, som är väghållare, och dels frågan om möjlighet för kronan

att under vissa förutsättningar bygga och underhålla riksväg eller annan

större vägtrafikled, som är belägen inom område för stad eller samhälle,

som är väghållare.

Beträffande den första frågan anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att

denna med hänsyn till sin omfattning och betydelse bör tagas upp i samband

med den ovannämnda utredningen angående frågor, som beröra statsbidragssystemet

beträffande städer och samhällen, som äro väghållare.

Vidkommande den andra frågan vill styrelsen ytterligare anföra följande.

Ifrågavarande spörsmål har aktualiserats inom styrelsen bl. a. i samband

med pågående förberedande arbete med upprättande av nya flerårsplaner.

I de fall kronan kan komma att svara för byggandet av sådan väg, som här

åsyftas, måste hänsyn kunna tagas härtill redan nu vid planläggningen av

de nya planerna.

För att lösa problemet synas något av följande alternativ vara tänkbara,

nämligen

1. Kungl. Maj :t lämnar ett generellt bemyndigande åt styrelsen att i de

fall så befinnes lämpligt söka träffa överenskommelse med stad eller stadsliknande

samhälle, som är väghållare, om överlåtande på kronan av väghållningen

beträffande sådan väg, som ovan nämnts.

2. Styrelsen inhämtar Kung], Maj :ts bemyndigande i angiven riktning

i varje särskilt fall.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser för sin del att i nuvarande läge

ifrågasatt bemyndigande bör begränsas till att avse det särskilda fallet.

Med hänsyn till frågans principiella innebörd och till dess betydelse vid

det pågående planläggande arbetet med nya flerårsplaner har styrelsen velat

underställa densamma Kungl. Maj :ts prövning.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha — förutom undertecknade

- överdirektören Nelander, byråchefen Wallgren och överingenjören

Börjeson deltagit.

Stockholm den 9 juni 1954.

Underdånigst

K. G. HJORT

Allan Tånneryd

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.