Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av den enskilda väghållningens problem.

1955-11-29 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:185, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av den enskilda väghållningens problem.

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

13

Nr 185

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av den

enskilda väghållningens problem.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar

Alvar Andersson och Karl Persson (I: 278) och den andra inom andra

kammaren av herr Andersson i Brämhult m. fl. (II: 385), har hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning av den enskilda

väghållningens problem på sätt i motionerna angivits.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.

De enskilda vägarna är av fundamental betydelse icke blott för dem som

är bosatta på landsbygden utan även för dem som tillbringar fritiden där.

Trots att det enskilda vägnätet erhållit allt större bidrag under de senare

åren, har den enskilda väghållningen för de människor, som har. att bära

kostnaden för densamma, inneburit kännbara ekonomiska uppoffringar. På

senare år har det starkt ökade antalet fordon och den under snabb utveckling

varande lastbilstrafiken ställt sådana krav på de enskilda väghållarna,

att dessas ekonomiska resurser icke längre förslår till de alltmer omfattande

förbättrings- och nybyggnadsarbeten, som till följd av denna utveckling är

erforderliga. , ,

Detta förhållande synes framför allt vara för handen inom de områden

på landet, inom vilka tätare bebyggelse uppkommit. De inom dessa områden

arbetande vägsammanslutningarna, de så kallade vägföreningarna, har därför

vid ombesörjandet och bekostandet av sin väghållning att brottas med

sådana ekonomiska och tekniska problem, att åtgärder syftande till okad

hjälp åt desamma synes vara av betydande vikt

Dessa vägföreningar saknar sålunda i regel sakkunnig personal for organisations-

och projekteringsarbeten, som utföres av lekman, vilka pa sin

fritid nedlägger^ett förtjänstfullt arbete till gagn för det allmänna. Denna

brist på sakkunnig ledning är för många föreningar vid planeringen av det

framtida väghållningsarbetet en källa till oro. Vid måleri elanskaff ning fo

väghållningen har föreningarna ofta måst vidkannas betydande kostnader

utöver vad8som gäller för det allmänna vägväsendet. Detta synes ha berott

icke minst på den omständigheten, att ifrågavarande vagforvaltningar haft

tekniskt! resurser!1 soirf^ör8 tinrälle^ick^vari^utnyttj^id.^I^5^^ ^^etta

TÄffiÄW- väghållning eyne. del där
Kr

vara av den ÄÄ

an vad nu ty*8 ™ fa -d bö“ j frärnsta rummet beaktas, att vägforenmga

r n aV be re des'' tiflfål le "nyttja den del av den redan befintliga tekniska ma
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

terielen, som för varje tillfälle kan undvaras av vägförvaltningarna. Därjämte

bör vägförvaltningarna vid planeringen av krossverk och dylika anläggningar

för framställning av lämpligt beläggningsmaterial beakta, att

kapaciteten blir sådan, att vägföreningarna kan göra sina inköp av beläggningsmaterial

därifrån.

Förutom samarbete inom detta område, som främst tar sikte på ett rationellt

utnyttjande av redan befintliga tekniska resurser hos vägförvaltningarna,

bör samarbete även i högre grad etableras för rådgivning i vägtekniska

frågor. Härvid synes den redan hos vägförvaltningarna befintliga

övervägmästarinstitutionen för den enskilda väghållningen i första hand

böra utbyggas.

De för vägföreningarna aktuella problemen synes dock icke enbart finna

sin lösning genom ett förbättrat samarbete med vägförvaltningarna. Härutöver

erfordras även ökad ekonomisk hjälp från det allmänna. Redan nu utgår

visserligen statsbidrag för viss maskinell utrustning, men denna form

av bidrag bör utbyggas att omfatta alla slag av för väghållningen erforderliga

maskiner.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna

i Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har till en början erinrat om att frågan

om samarbete mellan vägförvaltningarna och enskilda väghållare berörts

i olika sammanhang, bl. a. av 1948 års vinterväghållningsutredning och

av styrelsen själv i samband med utredningen rörande statligt stöd till anskaffning

av maskiner och redskap för underhållet på enskilda vägar, till

vilkas underhåll statsbidrag utgår. I anslutning härtill har styrelsen anfört

följande.

I statsverkspropositionen för år 1952 (bil. 8, sjätte huvudtiteln) redovisades

nämnda utredningar. Föredragande statsrådet uttalade därvid följande:
»Förutsättningarna

för ökade insatser torde emellertid vara något växlande

för olika län och trakter och jag anser därför att, såsom vinterväghållningsutredningen

föreslagit, en inventering bör göras rörande vägförvaltningarnas

möjligheter att öka sina tjänster åt enskilda väghållare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man få räkna med att rationaliseringen

av underhållsarbetet på de enskilda vägarna tills vidare får ankomma

huvudsakligen på väghållarna själva. Under sådana förhållanden

synes det mig emellertid befogat att staten i stället söker befrämja rationaliseringen

genom att lämna ekonomiskt stöd åt väghållarna för anskaffning

av maskiner och redskap.»

samt vidare i fråga om stöd för anskaffning av maskiner och redskap

»Den utformning och omfattning av understödsverksamheten, som vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen förordat, förefaller att innefatta en efter omständigheterna

lämplig avvägning av detta nya statliga engagemang.»

Statsutskottet uttalade, att i avvaktan på närmare erfarenhet rörande

detta system torde den statliga vägorganisationen icke i vidare mån än nu

förutsatts böra tagas i anspråk för den här ifrågavarande verksamheten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare meddelat, att styrelsen satt

i gång en inventering av vägförvaltningarnas möjligheter att öka sina tjäns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

15

ter åt enskilda väghållare. Resultatet härav föreligger ännu ej, och det anses

dröja ytterligare flera månader, innan det kan framläggas i sammanställd

form. Redan nu kunna emellertid vissa vid inventeringen framkomna uppgifter

lämnas, varom styrelsen anför följande.

Inventeringen har visat, att vägförvaltningarna numera i vissa fall inordnat

enskilda vägar i sina plogningsplaner i sådan omfattning, att en utökning

härav varken ur allmän eller enskild synpunkt bedömts lämplig. I

andra fall synas vägförvaltningarna ha räknat med att betydligt kunna utöka

sina åtaganden, om väghållarna så skulle önska. Det framgår emellertid

även, att enskilda väghållare i stor omfattning själva vilja ombesörja snöröjningen

eller också få garantier för att vägförvaltningarna komma att

ploga vägarna före viss tid på morgnarna. Sådana kunna ju ej lämnas, om

den allmänna väghållningen härigenom blir eftersatt.

I fråga om tjänster under sommarmånaderna från vägförvaltningarnas

sida sammanhänger detta med problemet om utjämning av arbetstiden för

inom verket anställda arbetare. Denna utjämning har ur arbetsmarknadssynpunkt

ansetts böra drivas mycket långt. Detta har också skett i väsentlig

omfattning. Svårigheten att effektivt sysselsätta arbetskraften vintertid

medför därvid, att den arbetsstyrka, som sommartid sysselsättes, måste begränsas

till vad som oundgängligen erfordras för väsentligen endast den allmänna

väghållningen. Förutsättningarna för insatser från vägförvaltningarnas

sida på den enskilda väghållningens område sommartid försämras

därigenom. Det är emellertid för tidigt att nu ge en samlad överblick över

följderna härav.

Reträffande frågan om statsbidrag till anskaffning av vissa större redskap

har styrelsen framhållit följande.

Som ett annat resultat av förenämnda utredningar tillkommo möjligheterna

att bevilja statsbidrag till anskaffning av vissa större redskap såsom

vägsladdar och snöplogar. Till anskaffning av maskiner för väghållningen,

såsom krossverk och väghyvlar, skulle statlig lånegaranti kunna lämnas.

Nämnda möjligheter ha i början utnyttjats i mycket begränsad omfattning.

Det var ju självfallet att vänta startsvårigheter för verksamheten, innan bestämmelserna

blivit mera allmänt kända och man fått klart för sig deras

tillämpning. Styrelsen har dock trott sig förmärka, att under den allra senaste

tiden bär ifrågavarande möjligheter börjat att mera utnyttjas. Det synes

föreligga skäl att något ytterligare avvakta utvecklingen, innan andra

åtgärder vidtagas, särskilt i beaktande av att så kort tid förflutit, sedan

statsmakterna senast tog ställning i frågan.

I anslutning härtill kan styrelsen framhålla, att väg- och vattenbyggnadsverket

kontinuerligt försäljer äldre väghyvlar, vilka genom relativt ringa

renoveringsåtgärder skulle vara väl lämpade för arbeten på de enskilda vägarna.

Denna försäljning har emellertid haft större omfattning endast under

de två senaste åren. Som köpare uppträda därvid bl. a. enskilda personer,

vilka ombesörja enskild väghållning, samt vägsamfälligheter. I vilken

utsträckning dessa hyvlar kommit det statsunderstödda enskilda vägnätet

till godo, har styrelsen dock icke haft tillfälle att närmare undersöka.

Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen har vidare vitsordat, att betydande svårigheter

föreligga inom stora delar av landet, såvitt fråga är om enskilda

väghållarcs möjligheter atl anlita kompetent personal för projekteringsarbeten

och arbetsledning. Enligt styrelsens mening är detta icke ändamålsen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

ligt och resulterar lätt i att väghållarna åsamkas kostnader som eljest icke

skulle ha uppkommit. På en del håll äro förhållandena visserligen bättre

— oftast genom insatser från landstingen — men de kunna långt ifrån anses

tillfredsställande som helhet betraktat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen berörde detta spörsmål i den utredning rörande det

statliga stödet till enskild väghållning som avlämnades den 20 oktober 1950.

Därvid uttalade styrelserna, att om så skulle visa sig behövligt borde vägväsendet

beredas möjlighet att anställa personal för ändamålet.

I anslutning härtill har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidare anfört

följande.

Frågan härom har emellertid samband med det återstående i motionerna

berörda spörsmålet, nämligen om vägförvaltningarnas rådgivande uppgifter

genom den s. k. övervägmästarinstitutionen. Styrelsen är medveten om, att

— om personaltillgången för arbetsuppgifterna med bidragsverksamheten

vore bättre tillgodosedd än för närvarande — den service i vägfrågor, som

vägförvaltningarnas personal skulle kunna lämna allmänheten, skulle fylla

ett stort behov. Styrelsen har emellertid, trots flera framställningar petitavägen,

endast i mindre omfattning lyckats vinna gehör för dessa äskanden.

De personförstärkningar, som medgivits, ha icke varit tillräckliga för att

uppväga den under tiden ökade arbetsmängden. Som en följd härav har styrelsen

— vilket ävenledes framhållits i petita — måst konstatera, att vägförvaltningarna

nödgats betydligt inskränka ifrågavarande verksamhet. Innan

personalbehovet för redan nu föreliggande arbetsuppgifter bättre tillgodosetts,

synes därför en eventuell utökning av arbetsuppgifterna med projektering

och arbetsledning knappast böra övervägas.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t

framlagt förslag om förstärkning av vägförvaltningarnas personal genom

uppräkning av posten Avlöningar till tillfällig personal in. m. med 880 000

kronor. Den förstärkning av arbetskrafterna för projekterings-, vägbyggnads-

och vägunderhållsverksamheten ävensom för vatten- och avloppsverksamheten,

som vid ett bifall till förslaget kan genomföras, torde, såvitt nu

kan bedömas, göra det möjligt för styrelsen att taga i anspråk vissa besparingar

på anslagsposten till avlönande av vägförvaltningarnas extraordinarie

befattningshavare för anställandet av ytterligare personal för arbetsuppgifterna

med den enskilda väghållningen.

Styrelsen har för avsikt att med sålunda frigjorda medel förstärka personalen

för den enskilda väghållningen vid ett par vägförvaltningar med

ingenjörer i 25 lönegraden. Dessa befattningar, som böra inrättas försöksvis,

torde närmast få karaktären av avdelningschef stjänster vid vägförvaltningarna.

Därest erfarenheterna av den angivna förstärkningen av arbetskrafterna

ger vid handen, att en fortsatt utbyggnad av organisationen för

enskild väghållning, på sätt här skisserats, bör komma till stånd, lärer styrelsen

i sinom tid få anmäla detta i sina petita. Styrelsen vill emellertid i

sammanhanget understryka, att frågan, huruvida en förstärkning av personalen

för enskild väghållning skall kunna åstadkommas, är beroende icke

endast av tillgång på medel. Med rådande allmänna rekryteringssvårigheter

vad gäller teknisk personal är det, oavsett den löneställning som kan erbjudas

personalen, ett svårlöst problem att erhålla kvalificerade befattningshavare

för ifrågavarande arbetsuppgifter.

Avslutningsvis har styrelsen framhållit följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

17

De i motionerna påtalade spörsmålen ha angivits framför allt vara akluella

inom områden med tätare bebyggelse, där vanligen föreningar bildade

enligt tredje kapitlet enskilda väglagen, s. k. vägföreningar, ombesörja väghållningen.

Däremot ha vägsamfälligheterna utanför tätbebyggelsen icke berörts

i sammanhanget. Ehuru de problem, som berörts i motionerna, väl

kunna vara kännbara för vägföreningarna, anser styrelsen dem dock ofta

vara mera svårbemästrade för flertalet vägsamfälligheter.

Under åberopande av det anförda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansett, att den i motionerna föreslagna utredningen tills vidare bör anstå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört följande.

Inom länet finnas icke några vägföreningar, varför länsstyrelsen icke har

några direkta erfarenheter av de svårigheter som möta vägföreningarna i

deras verksamhet. Helt allmänt finner länsstyrelsen det emellertid önskvärt

att samarbete äger rum mellan vägförvaltningen och de enskilda väghållarna,

så att dessa i den mån så är möjligt få tillfälle utnyttja vägförvaltningens

tekniska material samt erhålla råd i vägtelcniska frågor av vägförvaltningen.

1 vissa avseenden är det emellertid mycket svårt för vägförvaltningen att

giva de enskilda väghållarna bistånd vid väghållningen. Beträffande väghyvlingsarbetena

må sålunda nämnas att hyvling endast bör ske då vägbanan

har viss fuktighet. Under de begränsade tidrymder då väghyvling utföres

behöver vägförvaltningen därför samtliga sina väghyvlar för den allmänna

väghållningen. Enahanda förhållande kan sägas gälla beträffande vinterväghållningen.

Vid svårare snöfall och halka måste vägförvaltningen sålunda

insätta alla sina resurser på den allmänna väghållningen och eventuellt arbete

på de enskilda vägarna måste komma i efterhand.

Svårigheter i dessa väghållningsavseenden torde emellertid de enskilda

väghållarna i viss utsträckning kunna avhjälpa genom samverkan sinsemellan.

Vad länet angår har även samarbete på skilda håll ordnats mellan

olika vägsamfälligheter, varigenom tillgängliga vägredskap kunnat bliva

bättre utnyttjade. Det förtjänar att i detta sammanhang framhållas, att kommunerna

mångenstädes givit de enskilda väghållarna stöd för anskaffning

av maskiner och redskap.

I motionerna har även framhållits som önskvärt att de enskilda väghållarna

kunde få köpa krossgrus av vägförvaltningens tillverkning. På grund

av det omfattande nätet av enskilda vägar inom länet sker emellertid tillverkning

av krossgrus i stor utsträckning på privat initiativ. Tillverkningen

vid dessa privata anläggningar har under senare år alltmer rationaliserats,

varför kostnaderna för gruset icke äro onormalt höga. Vägförvaltningens

anläggningar för tillverkning av krossgrus äro koncentrerade till ett fåtal

platser, varför transportkostnaderna för gruset i flertalet fall skulle bli

höga för de enskilda väghållarna. Endast i enstaka fall torde det därför

vara förmånligt för dessa att inköpa grus från vägförvaltningens tillverkning.

Länsstyrelsen instämmer i motionärernas uppfattning att de enskilda väghållarna

hos vägförvaltningen böra kunna erhålla erforderlig rådgivning

i vägtekniska frågor. För att bereda möjlighet till rådgivning i önskvärd

omfattning synes emellertid nödvändigt att personalen på vägförvaltningens

avdelning för enskilda vägar förstärkes.

Slutligen finner länsstyrelsen det önskvärt att de enskilda väghållarna fä

ökade möjligheter alt erhålla statligt stöd till inköp av maskiner och vägredskap.

2 Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 183—186

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

Någon särskild utredning för undersökning av de i motionerna berörda

frågorna synes länsstyrelsen icke erforderlig. Genom anvisningar från vederbörande

myndigheter torde de föreliggande problemen kunna i viss mån

finna sin lösning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har, under hänvisning till ett av vederbörande

vägförvaltning avgivet yttrande och under framhållande jämväl av

att de i motionerna berörda problemen icke kunna anses vara särskilt framträdande

i länet, förklarat sig ändock icke ha något att erinra mot den föreslagna

utredningen.

I vägförvaltningens ifrågavarande yttrande har anförts följande.

Av innehållet i motionerna synes framgå, att dessa i huvudsak avse de

enskilda vägar, som jämlikt kungl. kungörelsen den 19 december 1952 angående

statsbidrag till enskild väghållning (nr 793) äro berättigade till erhållande

av statsbidrag till byggande och underhåll.

Inom länet finnas 322 sådana vägar med en sammanlagd längd av 857

km. Till underhåll av dessa vägar åtgår årligen ca 16 500 m3 grus och 10 500

m3 makadam. Gruset utgöres huvudsakligen av krossgrus, som inköpes från

mindre, privata krossverk och uppgår inköpskostnaden för detta grus till

4:— å 6:— kr pr in3. Grustransporterna utföras till övervägande del med

grusleverantörernas egna bilar och har det hittills icke förefunnits svårigheter

för väghållarna att få sina grustransporter utförda. Stort sett kan

grusförsörjningen å de enskilda vägarna anses vara tillfredsställande löst

i de delar av länet, varest tillgång till lämpligt naturgrus för krossning förefinnes.

Vägarnas makadambehov tillgodoses från befintliga makadamfabriker

och har å-priset för makadam till övervägande del varit detsamma som

vägförvaltningen erlägger efter vederbörlig upphandling. Vissa svårigheter

att få makadamen uttransporterad på vägarna under senhösten förefinnas

på grund därav, att sockerbruken då i stor utsträckning ha kontrakt med

åkarna om sockerbetstransporter.

För underhållet av de statsbidragsberättigade vägarna i länet användes 2

motorväghyvlar, 5 motordrivna väghyvlar av äldre typ, 48 treskäriga, ställbara

vägsladdar på hjul och 39 enskäriga, ställbara vägsladdar för hydraulisk

lyft. Samtliga sladdar äro avsedda för traktordrift. Olika vägsamfälligheter

äro ägare av redskapen.

Med blott få undantag ha samtliga bidragsberättigade enskilda vägar blivit

hyvlade och kantskurna genom vägförvaltningens försorg. Under budgetåret

1953—54 har vägförvaltningen utfört hyvling, vältning, dammbildning

och snöröjning åt sammanlagt 920 enskilda företag inom länet, alltså jämväl

å ett stort antal icke statsbidragsberättigade enskilda vägar.

De statsbidragsberättigade vägarnas behov av hyvling är ännu icke tillfredsställande

tillgodosett, men enär statsbidrag numera utgår till anskaffande

av vägsladdar har under de senaste åren en betydlig förbättring härutinnan

skett och torde behovet genom ytterligare maskinanskaffning vara

fyllt inom de närmaste åren.

Vinterväghållning för möjliggörande av trafik med motorfordon utföres

på samtliga statsbidragsberättigade vägar så när som på sju stycken (850

km). Vägsamfälligheterna disponera härför 33 traktordrivna snöplogar, varjämte

innevarande vinter ett tiotal privata bil- och traktorplogar varit engagerade

för dessa vägars vinterväghållning. Därjämte utför vägförvaltningen

plogning av dessa vägar efter därom gjord framställning i den mån underhållet

av de allmänna vägarna det medgiver. Under vintern 1954 utfördes

plogning genom vägförvaltningens försorg av 250 enskilda vägar inom länet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

19

De senaste årens snörika vintrar ha medfört svårigheter för vinterväghållningen

på de enskilda vägarna genom att otillräckligt antal plogredskap

stått till disposition. Traktorer, lämpade att användas vid snöröjning,

finnas emellertid i tillräckligt antal inom länet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har för erhållande av statsbidrag till anskaffande av plogar rekommenderat

att närliggande vägföreningar sammanslås till plogenheter. Sådana

sammanslutningar ha emellertid visat sig svåra att genomföra, enär enighet

mellan de styrande i de olika vägsamfälligheterna ej kunnat ernås. Vägintressenterna

själva synas härigenom ha försuttit möjligheten till statsbidrag

för snöplogsanskaffning och en därmed förbättrad vinterväghållning.

Samarbetet mellan vägförvaltningen, representerad av övervägmästaren

för den enskilda väghållningen, och allmänheten har varit det allra bästa.

Övervägmästaren har haft livlig kontakt med personer av de mest skiftande

yrken och samhällskategorier, därvid den jordbrukande befolkningen varit

i avgjord majoritet. Genom skrivelser och telefonpåringningar i stor omfattning

begäres råd och upplysningar av de mest skilda slag, såsom bland

annat om gällande lagar och författningar rörande den enskilda väghållningen,

förfaringssättet vid laga delning och laga syneförrättningar och vägunderhållets

ordnande med s. k. privat vägsamfällighet, vilka råd beredvilligt

lämnats. Därjämte har övervägmästaren lämnat råd och upplysningar

rörande dels nybyggnad och förbättring av enskilda utfartsvägar,

dels förbättring och ombyggnad av trummor och broar, dels ock ordnande av

inköp av krossverk, vägsladdar, snöplogar och annan underhållsmateriel.

I stor omfattning framställas önskemål om att övervägmästaren skall avlägga

besök på ort och ställe för att taga del av väghållarnas olika bekymmer

och spörsmål. Detta gäller särskilt beträffande de enskilda vägar, som

av en eller annan orsak icke kunna erhålla statsbidrag. Det vore synnerligen

önskvärt, om övervägmästaren kunde ägna mera tid åt de problem av

administrativ, ekonomisk och teknisk art, som de enskilda väghållarna ha

att brottas med. Tyvärr är övervägmästarens arbetsbörda av sådan omfattning,

att han i större utsträckning icke kan medhinna en sådan konsulterande

verksamhet.

En utökning av övervägmästarens rådgivande verksamhet kan dock ske

därigenom, att han erhåller hjälp med sitt kontorsarbete. Om åtminstone

ett skrivbiträde ställes till hans förfogande, synes de i motionerna framförda

önskemålen till huvudsaklig del kunna bliva tillgodosedda i vad avser

Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Värmlands län har, med överlämnande av ett av vägförvaltningen

i länet avgivet yttrande, för egen del anfört följande.

I länet finnes ingen färdigbildad vägförening.

I flera av länets större samhällen •— exempelvis Björneborg, Deje, Forshaga,

Grums, Kil och Lesjöfors — ombesörjer kommunen all enskild väghållning.

Statsbidrag utgår ej. Kommunerna ha anskaffat lastbilar och redskap.

I några fall finnas även fast anställda arbetare för underhållet. Vid

nyanläggning av vägar tillämpas i regel entreprenadförfarande. Projekterings-

och kontrollarbeten utföras av kommunalingenjörerna. Förhyrning

av vägförvaltningens väghyvlar och andra tyngre redskap förekommer i begränsad

omfattning. Fn del samhällen, såsom Edsvalla och Vålberg i Nors

kommun, ha ordnat väghållning på så sätt, att kommunen bekostar nyanläggningen

av vägar under det att fastighetsföreningar i samhällena svara

för underhållet. Kommunalt bidrag utgår till nämnda föreningar, däremot

ej statsbidrag. Även i sistnämnda fall utför kommunalingenjören projekte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

ringsarbetena. I Segmons och Slottsbrons samhällen i Eds kommun, vilka

samhällen så gott som helt äro belägna på Billeruds Aktiebolag tillhörig

mark, har bolaget sedan gammalt hand om väghållningen. På senare tid

har dock kommunen anlagt vägar inom ett nytt bostadsområde.

En del av länets mindre stationssamhällen, som sakna industrier, ha icke

förmått lösa frågan om anläggande och underhåll av vägar på ett sätt, som

kan anses tillfredsställa nutidens krav. I dessa samhällen underhålla fastighetsägarna

de ofta primitiva vägarna utan bidrag i någon form.

Länsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem och

för närvarande pågå utredningar om bildandet av vägföreningar i ett flertal

tätbebyggda områden. Beträffande Edane stationssamhälle har länsstyrelsen

år 1952 förordnat förrättningsman för bildande av vägförening inom

samhällets byggnadsplanområde.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har från kommunernas eller samhällenas

sida icke riktats någon anmärkning mot vägförvaltningens förfaringssätt

beträffande utlåning av väghyvlar och andra maskiner. Något mera vidsträckt

samarbete mellan vägförvaltningen och de enskilda väghållarna i

fråga om själva underhållsarbetet å de enskilda vägarna har emellertid hittills

icke förekommit i detta län. Sålunda sker försäljning av grus från vägförvaltningens

grustag endast i mycket begränsad omfattning, mest beroende

på att vägförvaltningen ej är ägare till något större antal grustag.

Inom länet finnas flera konsulterande ingenjörer och vågmästare, som ombesörja

projektering av enskilda vägar. Det torde dock föreligga ett visst

behov av tekniker, som kunna stå enskilda väghållare, vägsamfälligheter och

vägföreningar till tjänst med projekterings- och utredningsarbeten. Vid byggandet

av enskilda vägar uppstå ofta tekniska problem och andra frågor,

som intressenterna ha svårt att bemästra på egen hand. I likhet med vägförvaltningen

i länet anser länsstyrelsen, att det skulle vara synnerligen

värdefullt för all enskild väghållning, om en konsulterande ingenjör med

uteslutande uppgift att bistå väghållarna kunde knytas till landstingen. Att

för nämnda ändamål inrätta nya vägmästaretjänster vid vägförvaltningarna

förefaller däremot vara en mindre lämplig lösning av problemet. Dessa tjänstemän

hava att utöva kontroll över användningen av beviljade statsbidrag

till enskilda vägar samt att verkställa utredningar i fråga om beviljande av

statsbidrag ävensom granskning av upprättade förslag till bvggnads- och

iståndsättningsarbeten.

Sedan länsstyrelsen erhöll möjlighet att bevilja statsbidrag till anskaffning

av vissa maskiner och redskap för underhållsarbetet å enskilda vägar,

till vilka underhållsbidrag utgå, har länsstyrelsen beviljat 18 sammanslutningar

av väghållare statsbidrag till inköp av snöplogar och vägsladdar. Ytterligare

ansökningar om statsbidrag till inköp av redskap förväntas inkomma

under närmaste åren. Någon ansökan om lånegaranti för inköp av maskiner

har däremot icke hit inkommit. Länsstyrelsen anser att ytterligare

törbättring av väghållningen skulle kunna ernås, om statsbidragsgivningen

utsträcktes till att omfatta även väghyvlar och andra maskiner.

Endast en obetydlig del av länets 460 mil allmänna vägar ha permanent

beläggning. Flertalet vägar äro tjälkänsliga. Många äro av dålig beskaffenhet

och i behov av ombyggnad. Lastbilstrafiken är — framförallt på grund av

skogens betydelse såsom råvarubas för några av länets viktigaste förädlingsindustrier

— i alla delar av länet betydande. Vägarna utsättas av denna anledning

för stora påfrestningar. Underhållet av det allmänna vägnätet är

därför mycket betungande och drager stora kostnader. Enligt länsstyrelsens

mening torde det vara uteslutet, att vägförvaltningen med nuvarande resurser

i någon större omfattning skulle kunna ställa maskiner och redskap till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

21

det enskilda vägnätets förfogande. Att en sådan serviceuppgift skulle vara

av betydelse för vidare utveckling av träförädlingen i länet är dock otvivelaktigt.

För att åstadkomma en i liög grad önskvärd förbättring av underhållet

av de enskilda vägarna föreslår länsstyrelsen sådan ändring av gällande

statsbidragsbestämmelser, att dessa vidgas till att omfatta alla erforderliga

maskiner och redskap. Som en garanti för en tillfredsställande skötsel och

ett rationellt utnyttjande av materielen kan ifrågasättas, huruvida icke skyldighet

att anordna särskilda maskinstationer bör utgöra statsbidragsvillkor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.

Motionärerna framhålla i sina motioner att det är av största betydelse att

ett samarbete kommer till stånd mellan vägförvaltningarna och vägföreningarna,

så att vägföreningarna i större utsträckning kunde beredas tillfälle

att utnyttja den befintliga tekniska materielen, som för varje tillfälle

kan undvaras av vägförvaltningarna.

Beträffande Västernorrlands län föreligger redan ett gott samarbete i detta

avseende. Visserligen finnes inom länet endast ett fåtal vägföreningar,

men däremot förekommer i mycket stor utsträckning vägsamfälligheter och

andra sammanslutningar för den enskilda väghållningen. Dessa sistnämnda

organisationer äro enligt länsstyrelsens uppfattning i ännu högre grad beroende

av de tjänster vägförvaltningen kan lämna, enär det i en vägsamfällighet

i regel endast är ett fåtal väghållare, som hava att svara för en relativt

stor våglängd i motsats till vägföreningarnas i regel stora antal väghållare

(fastighetsägare) på förhållandevis kort väglängd inom begränsat

område.

Vägförvaltningen i länet tillhandahåller redan i stor utsträckning sin tekniska

materiel till tjänster åt väghållarna på enskilda vägar. Sålunda utför

vägförvaltningen själv eller genom sina plogentreprenörer motorplogningen

av 65—70 % av länets samtliga bidragsvägar. En anhållan från väghållare

av enskild väg att vägförvaltningen ville vara behjälplig med motorplogning,

hyvling eller tillhandahållande av krossgrus beviljas alltid om så är möjligt

med hänsyn till den egna väghållningen.

Som länsstyrelsen här ovan omnämnt är länsstyrelsen av den uppfattningen

att vägföreningarna icke arbetar under samma ekonomiska svårigheter,

som väghållarna inom de flesta vägsamfälligheter eller liknande. De med

vägföreningar närmast jämförliga samhällsbildningarna köpingar och städer

finansierar sin gatu- och väghållning genom utdebiteringar skattevägen av

samtliga inom respektive områden varande skattepliktiga invånare. Därutöver

uttages i vissa städer gatuavgäld, vilken efter olika grunder uttaxeras

enbart av fastighetsägarna. Med en förståndigt skött väghållning torde vägförenings

vägliållningskostnad icke bliva större än samma kostnad inom köpingar,

städer och vägsamfälligheter. Det torde därför kunna ifrågasättas

om väghållare inom vägförening hava mera betungande väghållningskostnad

än det stora flertalet av landets befolkning.

Vad beträffar tillgången på teknisk personal för organisation och projektering

står övervägmästaren för enskilda vägar i länet och vägmästarna ute

i orterna i stor utsträckning allmänheten till tjänst med sakkunniga råd

och anvisningar. Dessa personer kunna genom sina i regel goda förbindelser

jämväl förmedla lämplig personal för projekterings- och andra förekommande

arbeten av teknisk art.

Av vad ovan anförts framgår, att samarbetet mellan vägföreningarna och

vägförvaltningen i länet är mycket gott och alt de av motionärerna berörda

problemen för länets vidkommande äro av relativt liten betydelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1955

Utskottet. De i förevarande motioner berörda förhållandena avse i huvudsak

den verksamhet som bedrives av de s. k. vägföreningarna. Enligt utskottets

mening kan emellertid icke med fog göras gällande, att de spörsmål

inom den enskilda väghållningen som ännu icke fått någon tillfredsställande

lösning skulle vara koncentrerade till just nämnda verksamhetsområde. En

utredning i överensstämmelse med motionernas syfte måste därför bli av

starkt begränsad räckvidd och icke träffa problemets kärna.

Utskottet vill vidare erinra om att vissa hithörande spörsmål varit föremål

för utredning i flera olika sammanhang under senare år. Som ett resultat

därav har bl. a. beslut fattats om visst statligt stöd åt de enskilda väghållarna

för anskaffning av maskiner och redskap. Såsom framgår av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens remissyttrande ha dessa hjälpmöjligheter, vilka

infördes år 1952, hittills utnyttjats i ganska begränsad omfattning. Utskottet

anser det därför motiverat att ytterligare erfarenheter avvaktas, innan

frågan om en eventuell utbyggnad av nämnda understödssystem upptages

till övervägande. Ännu ett skäl härför är den pågående inventeringen

av vägförvaltningarnas möjligheter att öka sina tjänster åt enskilda väghållare.

Beaktas bör därjämte att en intensifiering av samarbetet på förevarande

område ytterst är beroende av i vad mån kvalificerad personal i tillräckligt

antal kan ställas till förfogande för här avsedda arbetsuppgifter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i berörda hänseende förklarat sig ämna

anordna viss försöksorganisation vid ett par vägförvaltningar. Även av

denna anledning synas statsmakterna böra intaga en avvaktande hållning beträffande

de i motionerna aktualiserade spörsmålen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då det större problemet

om den enskilda väghållningen över huvud taget icke lämpligen kan prövas

i förevarande sammanhang, finner sig utskottet icke böra tillstyrka att en

utredning igångsättes enligt de i motionerna angivna riktlinjerna. Utskottet

hemställer därför,

att motionerna I: 278 och II: 385 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 186.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.