Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m. m.

1955-11-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:187, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 187—188

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

1

Nr 187

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m. m.

(5:e avd.)

I propositionen nr 208 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 14 oktober 1955, föreslagit

riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i

statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i huvudsaklig

överensstämmelse med det såsom bilaga vid statsrådsprotokollet i ärendet

fogade författningsförslaget, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats vidtaga

ändringar i ej mindre avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948

(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385),

prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577) samt avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter den

27 augusti 1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller

bestämmelser om sjukvårdsförmåner, än även gällande statsbidragsbestämmelser,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i statsrådsprotokollet anförts meddela bestämmelser om bestridande

av kostnader för sjukhusvård och vaccination i vissa fall och om anlitande av

anvisningsläkare och konsultationsläkare, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t

att utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning

av förenämnda förslag.

Med anledning av att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall

icke kommer att stå till förfogande föreslås i propositionen, som grundar

sig på en med statstjänstemännens huvudorganisationer träffad överenskommelse,

att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens bemyndigande att utfärda

sådana föreskrifter, att tjänstemän i dylika fall skall komma i åtnjutande

av de i statens allmänna avlöningsreglemente angivna sjukvårdsförmånerna,

därest de anlitar läkare, som vederbörande myndighet anvisat. Vidare förordas,

att de anställningshavare, som för närvarande enligt de statliga avlöningsreglementena

har att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,

skall likställas med statstjänstemän i allmänhet. Förslag framlägges

också om en samordning av myndigheternas sjukkontroll med sjukkassornas.

I propositionen lämnas — efter eu inledning å s. 2 och 3 — redogörelser

för dels verks- och tjänsteläkarinstitutionen (s. 3—5), dels 1954 års verks
1

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 187—ISS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

läkarutrednings förslag och remissyttrandena däröver (s. 5—27), dels ock

i ärendet förda förhandlingar (s. 27 och 28). Utskottet tillåter sig hänvisa

till propositionen i dessa delar.

För egen del anför departementschefen följande:

»Då förslag framlades till 1954 års riksdag om statstjänstemännens sjuklöne-

och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande

m. m. (prop. 1954: 217), var utgångspunkten att åstadkomma ett

system, som medgav att de dåvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas

reella värde i princip kunde bibehållas oförändrat. Vad särskilt sjukvårdsförmånerna

beträffar övervägdes vid ärendets beredning inom civildepartementet,

om icke dessa förmåner skulle kunna avlösas mot ekonomisk gottgörelse.

Väsentliga administrativa fördelar skulle ha vunnits härigenom.

Avsevärda svårigheter mötte emellertid att generellt fastställa vad som skall

anses utgöra skälig kompensation för en förmån av ifrågavarande slag, särskilt

som behovet av denna förmån uppvisar mycket starka variationer olika

grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner kunde

därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer ställde

sig vid förra årets förhandlingar slutligen avvisande till denna tanke.

Liksom i fråga om sjuklöneförmånerna ansågs därför en samordning

böra åstadkommas mellan avlöningsreglementenas sjukvårdsförmåner och

den allmänna sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Den samordning,

som kom till stånd, bygger i huvudsak på ett förslag, som framlagts av den

år 1952 tillkallade sjukvårdsutredningen. En av huvudgrunderna i utredningens

förslag var att verksläkarinstitutionen skulle bibehållas och ha

ungefär samma funktioner som dittills. Under de förhandlingar i samordningsfrågan,

som ägde rum under år 1954, uppkom emellertid fråga om

verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Sveriges akademikers

centralorganisation, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från

och med sjukförsäkringsref ormens genomförande. Statstjänarkar teilen,

Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation

krävde å sin sida, att en utredning skulle verkställas rörande förutsättningarna

för verksläkarinstitutionens avskaffande. Dessa organisationer förbehöll

sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.

I anslutning till dessa yrkanden diskuterades vid förhandlingarna —

förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning — vissa alternativa

uppslag för utformningen av tjänstemännens sjukvårdsförmåner för den

händelse verksläkarinstitutionen avskaffades. Dåvarande chefen för civildepartementet

ansåg sig emellertid icke kunna omedelbart taga ställning

till dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke

var möjligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt

hänseende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,

till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen

skulle bibehållas under år 1955. Organisationen förutsatte därvid,

att den ifrågasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

3

skaffande kunde slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga

förevarande spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit upptogs i det i nyssnämnda proposition

redovisade departementsförslaget, att tjänstemännen i avvaktan på

en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande skulle

erhålla sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens

förslag till samordning. Detta innebar, att dåvarande förmåner

skulle tills vidare i allt väsentligt bibehållas med de modifikationer, som

följer av att tjänstemännen för vissa sjukvårdskostnader erhåller ersättning

från sjukkassa enligt sjukförsäkringslagen.

De anställningshavare, som då stod självrisk av 100 kronor för år i fråga

om sjukvårdskostnader, skulle enligt sjukvårdsutredningens förslag inordnas

under de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna. Med

hänsyn till de invändningar, i huvudsak avseende administrativa olägenheter,

som vid remissbehandlingen framfördes mot att dessa befattningshavare

skulle underkastas verksläkarsystemet, och med beaktande av det

ovissa läge, vari verksläkarfrågan då befann sig, ansågs emellertid dessa

personalgruppers självrisksystem böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet

nedsattes dock till 25 kronor för år utöver vad som sjukkassa kunde

komma att erlägga till vederbörande. Det förutsattes uttryckligen i den

till grund för propositionen liggande överenskommelsen, att detta skulle

gälla endast i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens

avskaffande och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser.

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m.

Den utredning, som enligt det sagda ansågs böra föregå de fortsatta diskussionerna

om verksläkarinstitutionen och de därtill knutna sjukvårdsförmånerna,

har i överensstämmelse med lämnade direktiv naturligen begränsats

till att avse de frågor, som ett fullständigt avskaffande av verksläkarinstitutionen

aktualiserar. I utredningens arbetsprogram ingick sålunda

ej att behandla de fördelar verksläkarinstitutionens bevarande kunde

innefatta. Den nämnda begränsningen av utredningsuppdraget innebar givetvis

icke att ståndpunkt tagits till frågan om värdet av verksläkarorganisationen

eller till denna organisations fortsatta bestånd.

Verksläkarutredningcn bar under sitt arbete kommit till det resultatet,

att det föreligger ett så intimt samband mellan verksläkarinstitutionen och

statstjänstemännens sjukvårdsförmåner, att en avveckling av verksläkarorganisationen

måste medföra alt samtliga i nuvarande former utgående

sjukvårdsförmåner samtidigt slopas. Utredningen bar härvid utgått från

att det icke bör förekomma att medicinsk expertis för administrering av

sjukvårdsförmåner tillföres verken samtidigt med att verksläkarinstitutionen

avskaffas.

Vid de överläggningar, som i anslutning till verksläkarutredningens förslag

under sommaren upptogs med statstjänstemännens huvudorganisationer,

förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation vidhålla sitt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

krav på verksläkarorganisationens avveckling med utgången av år 1955.

Därvid angavs, att Sveriges läkarförbund, som är anslutet till organisationen,

icke var berett att efter utgången av nämnda år medverka i en verksläkarinstitution

av nuvarande omfattning. Som motivering härför anfördes

de principer, på vilka den allmänna sjukförsäkringen baserats, och den kritik,

som framförts mot den nuvarande verksläkarinstitutionen. Mot bakgrunden

av denna motivering, som närmare utvecklats i läkarförbundets

tidigare återgivna yttrande över verksläkarutredningens betänkande, har

organisationen yrkat, att verksläkarinstitutionen avskaffas och att för tillgodoseende

av de statliga myndigheternas behov av kontinuerlig tillgång av

medicinsk sakkunskap tillskapas en förtroendeläkarinstitution. De till denna

institution anknutna läkarnas arbetsuppgifter skulle icke innefatta sjukvård

åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka dessa läkare i

deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Enligt organisationens mening

borde i samband med avskaffandet av verksläkarinstitutionen sjukvårdsförmånerna

till tjänstemännen utformas i anslutning till ett av de av

verksläkarutredningen diskuterade alternativen i förening med viss kumulation

årsvis av fria sjukdagar.

De övriga tre huvudorganisationerna förklarade sig icke vara intresserade

av en avveckling av verksläkarinstitutionen annat än under förutsättning

att tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner kunde bevaras oförändrade.

Varken en avlösning av dessa förmåner mot kontant gottgörelse eller

en utformning av förmånerna i enlighet med det av Sveriges akademikers

centralorganisation framförda förslaget kunde accepteras av dessa organisationer,

enär båda dessa alternativ enligt organisationernas mening skulle

innebära en reell försämring av förmånerna. Med hänsyn härtill och då

verksläkarinstitutionens värde ur verkssynpunkt starkt understrukits i

flertalet yttranden över verksläkarutredningens betänkande ansåg min företrädare

i ämbetet, som svarade för den tidigare delen av de här redovisade

överläggningarna, sig icke ha anledning att vid diskussionen med personalorganisationerna

påfordra, att institutionen skulle avskaffas.

På grund av vad sålunda förekommit upptogs förnyade överläggningar

med Sveriges akademikers centralorganisation och speciellt Sveriges läkarförbund,

varvid från departementets sida framhölls, att dess primära intresse

icke var tillskapandet av en särskild organisation för tillgodoseende av behovet

av medicinsk rådgivning åt verken utan åstadkommandet av möjligheter

för tjänstemännen att få bibehålla sina nuvarande sjukvårdsförmåner

oförändrade. Dessa överläggningar ledde till att läkarförbundet accepterade

att, om förtroendeläkare anställdes vid de statliga verken med huvuduppgift

att vara verkens medicinska rådgivare, dessa förtroendeläkare skulle

stå till förfogande för meddelande av sjukvård till de tjänstemän, som vid

behov av läkarvård önskade hänvända sig till dem. Läkarförbundet krävde

emellertid, att dessa förtroendeläkare skulle förordnas för en tid av sex

år, att de för sina åligganden såsom medicinska rådgivare skulle erhålla

ett fast arvode för varje vid verket anställd tjänsteman och att de för med
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

5

delande av sjukvård åt tjänsteman skulle äga att av denna uppbära skäligt

arvode. Att behålla någon bestämmelse om grunderna för dessa läkares arvodessättning

ansåg läkarförbundet icke »lämpligt». Läkarförbundets ståndpunkt

innebar alltså, att statsverket skulle vara för längre tid bundet vid

vissa läkare, som skulle få utvidgade arbetsuppgifter i förhållande till de

nuvarande verksläkarnas, medan förstnämnda läkare vid meddelande av

den sjukvård, som tjänstemännen enligt avlöningsreglementena äger åtnjuta

utan kostnad, icke skulle vara bundna av någon taxa. De orimliga

konsekvenser en dylik anordning skulle kunna medföra är uppenbara, och

den kunde givetvis icke accepteras från departementets sida. Läkarförbundet

förklarade sig visserligen berett att lämna sin medverkan till att

ifrågavarande läkare vid meddelande av sjukvård till tjänstemännen skulle

låta sjukkassetaxan vara vägledande, men detta torde i förevarande sammanhang

sakna betydelse, då några garantier från förbundets sida icke kan

lämnas för att en dylik rekommendation efterföljes. Vid överläggningar

med läkarförbundet krävdes därför från civildepartementets sida, att förtroende-

eller verksläkarna skulle vara taxebundna. Det förslag i detta hänseende,

som framlades av departementet, innebar att sjukkassetaxan

skulle tillämpas av dessa läkare. Detta skulle ha medfört, att prestationsersättningen

för en verksläkare, som icke är provinsialläkare eller extra

provinsialläkare, skulle ha ökat med ungefär 100 procent i Stockholms-området

och med omkring 50 procent i landet i övrigt. Sveriges läkarförbund

avböjde emellertid en lösning i enlighet med dessa riktlinjer.

Det uppkomna läget innebär, att vissa verksläkaruppdrag kommer att

upphöra med utgången av år 1955 utan att kunna förnyas. Emellertid är

icke alla befattningshavare, som är underkastade de statliga avlöningsreglementena,

för åtnjutande av de i reglementena angivna sjukvårdsförmånerna

beroende av att verksläkare finnes. Sålunda har med undantag av

vissa övningslärare alla de befattningshavare, som är underkastade andra

avlöningsreglementen än Saar, att för erhållande av kostnadsfri läkarvård

m. m. hänvända sig till tjänsteläkare. Detsamma gäller vissa tjänstemän,

varå Saar är tillämpligt, nämligen vissa tjänstemän vid försvaret samt

befattningshavare vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken,

fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i

Umeå, särskolorna och epileptikerskolorna. Vidare är åtskilliga av de övriga

tjänstemän, som är underkastade Saar, för åtnjutande av sina sjukvårdsförmåner

hänvisade till läkare, som är skyldiga att vara verksläkare.

Provinsialläkare och extra provinsialläkare är nämligen enligt allmänna

läkarinstruktionen skyldiga att efter förordnande av vederbörande myndighet

vara verksläkare vid den civila statsförvaltningen, försvaret och riksdagens

verk, och förbandsläkare vid försvaret åligger alt ombesörja läkarvård

för jämväl civil personal vid förbanden. Även vissa anstaltsläkare in. fl.

har motsvarande skyldighet.

De nu angivna befattningshavarnas sjukvårdsförmåner påverkas således

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

icke av den omständigheten att uppgörelse icke kunnat träffas med läkarförbundet.

Under sådana förhållanden har enligt min mening vad i saken

förekommit icke givit anledning till att statsmakterna skulle gentemot yrkanden

från de huvudorganisationer, som företräder större delen av de

statsanställda, genomdriva att verksläkarinstitutionen som sådan avskaffas

och att sjukvårdsförmånerna i samband därmed avlöses på ett eller annat

sätt. Ansträngningar har därför gjorts att söka finna en ur ekonomiska

och administrativa synpunkter försvarbar utväg att jämväl i det uppkomna

läget tillhandahålla de nuvarande sjukvårdsförmånerna för de befattningshavare,

för vilka verksläkare enligt Saar skall finnas men för vilka

verksläkare icke kommer att stå till förfogande d. v. s. i huvudsak i de

större städerna stationerade tjänstemän vid den civila statsförvaltningen

och andra tjänstemän vid försvaret än de vid förbanden anställda. Att lämna

ersättning intill fulla kostnaden vid besök hos läkare, som de anställda

själva valde, skulle sannolikt medföra alltför höga läkarvårdskostnader.

Och ersättning enligt någon taxa skulle kunna ge dessa tjänstemän en

försämrad förmån i jämförelse med tjänstemän hos myndigheter med

verksläkare. Däremot synes det vara möjligt att erbjuda ifrågavarande

tjänstemän samma förmåner, som tillkommer tjänstemän med verksläkare,

i de fall då de anlitar läkare på vilken myndigheten lämnat anvisning.

I enlighet härmed har det i det föregående återgivna departementsförslaget,

vilket godtagits av statstjänstemännens huvudorganisationer, utformats.

Detta förslag innebär i förevarande hänseende, att myndighet, hos vilken

verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, skall äga att, i den

mån lämplig verksläkare icke längre står till buds, anvisa annan allmänpraktiserande

läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen skall

kunna hänvända sig till för att komma i åtnjutande av de i reglementet

angivna sjukvårdsförmånerna. Sådan läkare, i förslaget kallad anvisningsläkare,

torde i allmänhet icke vara taxebunden. Å andra sidan är myndigheten

icke bunden vid att behålla en läkare som anvisningsläkare, om dennes

debitering visar sig vara oskälig. Inom civildepartementet gjorda utredningar

synes ge vid handen, att ersättningsbestämmelserna kan utformas

så att myndigheternas kontroll av debiteringens skälighet icke behöver

vålla större administrativa olägenheter.

Då verksläkare alltjämt kommer att finnas i viss utsträckning och jag

är beredd att på grundval av förut angivna förutsättningar på nytt upptaga

diskussioner om anställningsvillkor för verksläkare, därest vederbörande

personalorganisation det önskar, synes de nuvarande bestämmelserna om

verksläkare i Saar böra tills vidare bibehållas. De erforderliga föreskrifterna

om anvisningsläkare bör således meddelas vid sidan av Saar. Riksdagens

bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela sådana föreskrifter synes

höra inhämtas. Dessa bestämmelser torde böra innehålla i huvudsak följande.

Om myndighet, som har att förordna verksläkare för annan myndighets

verksamhetsområde, finner att lämplig verksläkare efter utgången av år

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

7

1955 icke kan förordnas antingen därför att läkare, som är skyldig att vara

verksläkare, icke finnes tillgänglig eller av annan anledning, har den att

ofördröj ligen underrätta den andra myndigheten därom. Sistnämnda myndighet

skall då anvisa annan allmänpraktiserande läkare, i första hand en

tjänsteläkare, som myndighetens tjänstemän skall kunna vända sig till för

erhållande av sjukvård. I de fall då myndighet själv äger förordna verksläkare

för sitt verksamhetsområde, bör myndigheten välja anvisningsläkare

så snart den konstaterat, att lämplig verksläkare icke står till förfogande å

viss ort. Det står givetvis vederbörande myndighet fritt att med den eller de

läkare, som avses skola anlitas som anvisningsläkare, träffa avtal om mottagningstider

e. d. Jag förutsätter, att myndigheterna vid val av anvisningsläkare

beaktar såväl det allmännas intresse av att tjänstetid icke i onödig

utsträckning tages i anspråk för läkarbesök som tjänstemännens berättigade

önskan att ha bekväm tillgång till anvisningsläkare. Myndighet bör därför

kunna välja mer än en anvisningsläkare; i exempelvis Stockholm kan

det för många myndigheter vara praktiskt att välja anvisningsläkare i de

olika stadsdelarna. Vid val av anvisningsläkare bör myndighet, där så anses

lämpligt, samråda med medicinalstyrelsen resp. försvarets sjukvårdsstyrelse

och sjukkassa.

Vid överläggningarna med tjänstemännens huvudorganisationer har framkommit,

att stort avseende fästes vid den ordning i vilken ersättningen för

sjukvårdsförmånerna skall utgå till läkare för meddelad vård, till apotek

för medicin etc. I fråga om verksläkarvård tillämpas nu den ordningen att

verksläkarens prestationsersättning av läkaren uttages från myndigheten,

som i sin tur debiterar vederbörande sjukkassa på den belöpande belopp.

I fråga om läkemedel förfares vanligen så att tjänstemannen på apoteket

samtidigt med receptet lämnar ett s. k. ersättningsbevis, vari av tjänstemannen

ifyllda uppgifter av apoteket kompletteras med uppgift om läkemedelskostnad,

som ej ersättes genom den allmänna läkemedelsrabatteringen.

Ersättningsbeviset behålles av apoteket och fogas vid räkning från

apoteket till myndigheten. För nu nämnda förmåner erfordras sålunda

icke att tjänstemannen erlägger betalning, som sedan skall återkrävas hos

myndigheten. I fråga om specialistvård och massage in. in. för statstjänstemän

erfordras däremot i allmänhet, att tjänstemannen betalar behandlingskostnaden;

han kan sedan först från sjukkassan och därefter från myndigheten

med utnyttjande av särskild blankett uttaga vederbörlig ersättning.

Statstjänsteman, som har att i stället för verksläkare anlita anvisningsläkare,

måste naturligen själv ersätta denne. Då tjänstemannen emellertid

skall erhålla täckning för hela behandlingskostnaden, torde det vara mest

lämpligt att vederbörande myndighet utbetalar hela ersättningen till tjänstemannen

och i sin tur debiterar sjukkassan dess andel av kostnaden. Denna

debitering kan göras månads- eller kvartalsvis och i anslutning därtill

bör myndigheten — i förekommande fall i samråd med sjukkassan —- kontrollera,

om anvisningsläkarens debitering varit skälig.

Samma förfaringssätt synes lämpligen i fortsättningen böra komma till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

användning även i fråga om annan läkarvård, för vilken statstjänsteman

är berättigad att helt eller delvis erhålla ersättning. Huruvida det förhållandet,

att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall icke kommer

att stå till förfogande, måste få till konsekvens att den tidigare nämnda

anordningen i fråga om betalning av läkemedelskostnader jämkas, är för

närvarande föremål för undersökning. Denna anordning innebär emellertid

påtagliga fördelar även för myndigheterna och om möjlighet därtill finnes

bör den i huvudsak bibehållas.

Som av det föregående framgår har tjänsteman, som haft tillgång till

verksläkare, icke behövt vidkännas några utlägg för erhållande av den läkarvård,

som verksläkaren kunnat meddela. Att sådan tjänsteman i fortsättningen

kan ha att anlita anvisningsläkare, kan i detta hänseende medföra

vissa olägenheter för tjänstemannen. Med hänsyn härtill synes det

skäligt att vederbörande myndighet erhåller möjlighet att i fall av behov

lämna tjänstemannen lämpligt förskott.

De ökade kostnader, som anlitandet av anvisningsläkare kan medföra, torde

endast uppskattningsvis kunna anges. Kostnadsökningen torde dock icke

komma att överstiga en miljon kronor för år.

I detta sammanhang torde jag också till behandling få upptaga den av

verksläkarutredningen berörda frågan om undersöknings- och behandlingsavdelningar

i anslutning till större arbetsplatser. Vid vissa större verk

förekommer, att mottagningslokal med eller utan utrustning och sköterskepersonal

tillhandahålles verksläkaren för dennes arbete med personalen

i verket. Verksläkarutredningen har funnit, att denna anordning för såväl

verket som dess personal innebär fördelar; för verket bl. a. i form av minskad

förlust av arbetstid för läkarvård o. d. samt för personalen bl. a. i form

av lättare tillgång till undersöknings- och behandlingsmöjligheter. Utredningen

har därför förordat att, även om verksläkare icke längre står till

buds, befintliga läkarmottagningar av detta slag får bestå och nya sådana

tillskapas, där så befinnes ändamålsenligt. Utredningen har i sitt betänkande

närmare redogjort för hur en dylik läkarmottagning lämpligen bör

anordnas.

Jag anser i likhet med verksläkarutredningen, att verken även i fortsättningen

bör, då så är ändamålsenligt, kunna ställa särskilda lokaler till

förfogande för läkarvård och träffa avtal därom med lämplig läkare. Dessa

avtal synes mig i huvudsak böra utformas enligt de av utredningen uppdragna

riktlinjerna.

Därest frågan om möjligheterna att bereda läkarvård även för tjänstemän,

som icke kommer att ha tillgång till verksläkare, löses på sätt jag i det

föregående förordat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna i Saar

kunna i huvudsak kvarstå oförändrade. En omredigering i förtydligande

syfte har emellertid ansetts påkallad. I samband därmed har även vissa

sakliga ändringar upptagits till övervägande. Det av statstjänstemännens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955 9

huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats i enlighet

härmed.

I anslutning till vad härom anförts av verksläkarutredningen förordar

jag, att gällande föreskrifter om ersättning för sjukhusvård skall utgå ur

sjukvårdsbestämmelserna. Därest i något fall myndighet finner det erforderligt,

att tjänsteman vårdas i halvenskilt eller enskilt rum för att bereda

möjlighet till konferenser i tjänsteärenden eller eljest handläggning av sådana

ärenden under sjukhusvistelsen, har vårdformen ej karaktären av en

avlöningsförmån för tjänstemannen utan är en anordning, som vidtagits i

verkets" intresse. Ej heller nuvarande föreskrift om gäldandet av kostnad

för av verket anordnad vaccination mot epidemisk sjukdom har karaktären

av en avlöningsbestämmelse i egentlig mening. Därest riksdagen icke

har något att erinra häremot, synes föreskrifter om bestridande av kostnader

för avsedd sjukhusvård och vaccination få utfärdas i annan ordning.

Jag förutsätter härvid, att bestämmelsernas giltighetsområde avgränsas

till att omfatta den egentliga statsförvaltningen. Inom övriga av reglementet

omfattade verksamhetsområden bör det ankomma på vederbörande

huvudman att taga ställning till frågan om bestridande av dylika kostnader.

För närvarande ersättes av statsmedel kostnaderna för eller utlämnas

kostnadsfritt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Erinringar har

emellertid gjorts mot att kostnader för intyg, som begärts av sjukkassa

för utfående av ersättning enligt sjukförsäkringslagen eller lagen om moderskapshjälp,

delvis stannar på tjänstemännen. Då angivna ersättningar

ingår i de totala förmåner, som är tillförsäkrade tjänstemännen, har jag

funnit mig böra föreslå, att möjlighet tillskapas att av statsmedel ersätta

ifrågavarande skillnadsbelopp.

Sjukvårdsbestämmelserna innehåller från och med den 1 januari 1955

inga föreskrifter om ersättning för tjänstemans resa till och från läkare

eller sjukvårdsinrättning. Dylik ersättning åtnjutes endast i den utsträckning

som följer av sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Det har från personalorganisationernas sida anförts, att ersättning för

resa till och från läkare härigenom kommit att bortfalla i vissa fall, där

tjänstemannen enligt de före den 1 januari 195o gällande bestämmelserna

hade rätt till full ersättning, och att i andra fall den av sjukkassan utgivna

ersättningen väsentligt understiger vad som skulle ha utgått om sagda bestämmelser

alltjämt varit gällande. Det bär särskilt framhållits, att er

sättning för resor till och från verksläkaren icke alls eller i mycket begränsad

omfattning utgår i fall, där verksläkaren har sin mottagning å annan

ort än den där tjänstemannen är bosatt, om på sistnämnda ort eller

i dess närhet annan läkare finnes att tillgå. Likaså ersattes kostnader föi

resor till och från specialist, till vilken tjänsteman hänvisats av verksläkaren,

i många fall icke av sjukkassan. Vidare har önskemål framförts om

möjlighet till ersättning för resor till och från dispensär.

Vad sålunda anförts ger otvivelaktigt vid handen, afl den från och med

den 1 januari 1955 gällande ordningen kommit att i förevarande hänseende

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

innebära en försämring för tjänstemännen. Jag torde i detta sammanhang

emellertid få erinra om att slopandet av tidigare gällande reseersättningsförmåner

motiverades bl. a. med att utbetalning i förekommande fall från

statsverkets sida av tillägg till ersättning från sjukkassa oftast skulle avse

småbelopp och medföra ett oproportionerligt stort administrativt merarbete.

Såsom förutsättning för ett återinförande av avlöningsbestämmelser av

denna natur måste därför enligt min mening gälla, att man kan göra detta

utan att därav föranledes en alltför invecklad samordning mellan sjukkasseförmåner

och ersättningar av statsmedel. Av myndighet primärt utgiven

ersättning för sådan kostnad bör därför helt bestridas av statsmedel.

Jag vill i anslutning till vad sålunda anförts föreslå återinförande av på

nyss angivet sätt utformade bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel

för resor till och från läkare. Jämväl för resor till och från dispensär

torde ersättning böra kunna utgå.

Likasa synes rätt till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning

i samband med in- eller utskrivning böra återinföras. Med hänsyn

bl. a. till att kostnad för dessa resor i vissa fall upptages å sjukhusräkning

finner jag mig i detta fall böra föreslå att en samordning genomföres. De

administrativa olägenheter, som medföres härav, kan med hänsyn till det

jämförelsevis ringa antalet dylika resor icke anses bli otillbörligt betungande.

För samtliga här omhandlade resor bör gälla att ersättning härför endast

må utgå i den mån vederbörande myndighet så prövar skäligt. Härvid

bör givetvis beaktas, att småbelopp icke ersättes och att tjänstemannen i

övrigt icke erhåller lägre ersättning än som motsvarar den, vartill han är

berättigad enligt sjukförsäkringslagen.

I fråga om den närmare utformningen av de bestämmelser, som jag här

föreslagit skola införas i avlöningsreglementet, ävensom beträffande den

verkställda omredigeringen av sjukvårdsbestämmelserna torde jag få hänvisa

till den i det följande lämnade specialmotiveringen.

Sj Öl vrisksy stemet

Såsom jag förut nämnt innebar den överenskommelse, som förra året

träffades med statstjänstemännens huvudorganisationer, att de personalgrupper,

som då hade att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,

skulle bibehållas vid detta system i avvaktan på en närmare utredning rörande

verksläkarinstitutionens avskaffande och införandet av enhetliga

sjukvårdsförmåner. Självriskbeloppet nedsattes dock från 100 kronor till

25 kronor för år utöver vad sjukkassa kunde komma att erlägga till vederbörande.

De anställningshavare det här gäller är främst sådana som är underkastade

andra avlöningsreglementen än Saar, sålunda i huvudsak befattningshavare

underkastade avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet

för kyrkomusiker, prästlönereglementet, avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

samt polislönereglementet. Anställningshavare, underkastad övningslärar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

11

reglementet, erhåller sjukvårdsförmåner enligt samma grunder som övriga

lärare vid den skola, där han är anställd. Självrisksystemet tillämpas vidare

å vissa befattningshavare, underkastade Saar, nämligen befattningshavare

vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig

ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och

epileptikerskolorna.

Med hänsyn till innehållet i nyssnämnda överenskommelse har det i förevarande

sammanhang ansetts naturligt, att självrisksystemet för de nu angivna

personalgrupperna slopas och att dessa anställningshavare i princip

likställes med statstjänstemännen i fråga om sjukvårdsförmåner. Däremot

torde det icke låta sig göra att inordna ifrågavarande grupper under verksläkarsystemet,

utan dessa befattningshavare bör i fortsättningen, om de

önskar komma i åtnjutande av de i avlöningsreglementena angivna sjukvårdsförmånerna,

ha att liksom hittills hänvända sig till tjänsteläkare. De

här ifrågavarande avlöningsbestämmelserna bör givetvis ges i huvudsak

samma innehåll som motsvarande bestämmelser i Saar. Det av statstjänstemännens

huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats

i enlighet härmed. Den härav föranledda kostnadsökningen kan uppskattas

till ungefär en halv miljon kronor för år.

Att dessa anställningshavare jämställes med statstjänstemännen får anses

innefatta även rätt för dem att uppbära ersättning för kostnaderna för

läkarbehandling in. m. i nära anslutning till att vården meddelats. Det nuvarande

systemet med år sräkningar bör således icke bibehållas. Sjukvårdsutredningen

föreslog, att statliga myndigheter, i första rummet länsstyrelserna,

skulle, i den mån de hade att utbetala statsbidrag till dessa befattningshavares

löner, verkställa utbetalningarna direkt till tjänstemännen i

varje ersättningsärende. En sådan anordning synes emellertid vara allt för

arbetskrävande för myndigheterna. I stället torde utbetalningarna till tjänstemännen

av dem tillkommande ersättning utöver vad de erhållit från sjukkassa

få handhavas av vederbörande lokala huvudman (skolstyrelsen e. d.).

I samband med rekvisition av statsbidrag till den ifrågavarande verksamheten

eller eljest genom rekvisition en gång per år torde huvudmannen få

begära utbetalning av under ett helt år havda kostnader för sjukvårdsförmåner

i den mån kostnaderna icke täckes av vad vederbörande sjukkassa

haft att erlägga.»

I fråga om departementschefens uttalanden rörande specialmotivering till

författningsförslagen torde få hänvisas till propositionen, s. 38—44.

Beträffande myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap anför departementschefen

följande.

»Den omständigheten, att verksläkare i vissa fall icke kommer att stå till

förfogande, medför vissa konsekvenser i fråga om kontrollen av sjukledighetcr.

Härtill återkommer jag i det följande. Även i ett annat hänseende

kommer denna omständighet alt bli av betydelse. Verksläkare har för närvarande

att i viss utsträckning vara medicinsk rådgivare åt myndighet, hos

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

vilken han är förordnad, ehuru i väsentligt mindre utsträckning än Sveriges

läkarförbund föreslagit beträffande förtroendeläkare. Då inrättandet

av en förtroendeläkarinstitution med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

för närvarande icke är aktuellt, bör verkens behov av medicinsk

rådgivning i de fall, då verksläkare ej står till buds, tillgodoses på annat

sätt. Det gäller här t. ex. fall av ifrågasatt sjukpensionering samt långvariga

eller ofta upprepade sjukskrivningar. Det av verksläkarutredningen för dylika

fall förordade systemet med s. k. konsultationsläkare synes mig härvidlag

kunna tills vidare komma till användning. Riksdagens medgivande

att genomföra denna anordning torde böra inhämtas. Vad beträffar den av

utredningen berörda frågan om införande av förebyggande hälsovård för

vissa tjänstemän torde densamma få upptagas till övervägande i annat sammanhang

liksom också spörsmålet om den personalvårdande verksamheten

i övrigt.»

Med avseende på departementschefens uttalande i fråga om kontroll au

sjukledigheter får utskottet hänvisa till propositionen, s. 44 o. 45.

Utskottet. Vid 1954 års riksdag beslöts en samordning mellan tjänstemännens

sjukvårdsförmåner enligt avlöningsreglementena och den allmänna

sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Vid de förhandlingar, som föregick

nämnda beslut, uppkom fråga om verksläkarinstitutionens avskaffande.

Man räknade härvid med att detta skulle komma att ske fr. o. in. år 1956,

sedan Sveriges läkarförbund förklarat sig inte berett att efter utgången av

innevarande år medverka i en verksläkarinstitution av nuvarande omfattning.

Sedan en särskild utredning, den s. k. verksläkarutredningen, framlagt

betänkande i ämnet, har — enligt vad av propositionen framgår — så gott

som samtliga remissmyndigheter uttryckt önskemål om att verksläkarorganisationen

bibehålies. Vid de överläggningar som därefter upptagits med

statstjänstemännens huvudorganisationer, har jämväl de organisationer som

företrätt det stora flertalet av de statsanställda uttalat sig mot en avveckling

av verksläkarinstitutionen med mindre tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner

bevaras oförändrade. Den organisation som företräder Sveriges

läkarförbund har däremot yrkat att verksläkarinstitutionen avskaffas

och att för tillgodoseende av myndigheternas behov av tillgång till medicinsk

sakkunskap anställes s. k. förtroendeläkare, vilkas uppgifter inte skulle innefatta

sjukvård åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka sådana

läkare i deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Vid fortsatt diskussion

med läkarförbundet om nämnda förslag om förtroendeläkare har

från civildepartementets sida krävts, att förtroende- eller verksläkarna skulle

vara taxebundna med tillämpning av sjukkassetaxan, vilket skulle ha medfört

en betydande ökning av prestationsersättningen för flertalet verksläkare.

Detta förslag avböjdes emellertid av läkarförbundet.

I denna situation har, enligt vad av propositionen framgår, en lösning eftersträvats,

som kunnat anses ur ekonomiska och administrativa synpunk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

13

ter försvarbar. I enlighet härmed upptages i förevarande proposition till en

början frågan om tillhandahållande av nuvarande sjukvårdsförmåner för de

befattningshavare, för vilka verksläkare enligt statens allmänna avlöningsreglemente

skall finnas men för vilka dylika läkare efter utgången av år 1955

inte torde komma att stå till förfogande. Det är sålunda här fråga om en reservanordning,

avsedd att regleras genom bestämmelser vid sidan av Saar,

vars föreskrifter om verksläkare skulle tills vidare bibehållas. Rungl. Maj :ts

förslag innebär att myndighet, hos vilken verksläkare skall finnas, skall äga

att, i den mån lämplig verksläkare inte längre står till buds, anvisa annan

allmänpraktiserande läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen

skall kunna hänvända sig till för att erhålla de i reglementet angivna sjukvårdsförmånerna.

En sådan läkare, s. k. anvisningsläkare, förutsättes ofta

inte vara taxebunden, men myndigheterna avses skola utöva kontroll av debiteringens

skälighet i samband med att avräkning sker med vederbörande

sjukkassa. Då tjänstemännen äger erhålla täckning för hela behandlingskostnaden

medför ifrågavarande anordning ökade kostnader, vilka antagits

icke komma att överstiga en miljon kronor för år. Sedan detta förslag diskuterats

med tjänstemännens huvudorganisationer, har överenskommelse i

ämnet, under förbehåll för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, träffats

med samtliga organisationer — även den huvudorganisation till vilken

läkarförbundet är anslutet.

Utskottet vill för egen del erinra om att verkslälcarinstitutionen vid den

civila statsförvaltningen utformades i samband med ikraftträdandet år 1939

av civila avlöningsreglementet, varvid väsentligt utökade sjukvårdsförmåner

infördes. I den mån genom den fortgående utvecklingen de synpunkter

som då beaktades kan tillgodoses på annan väg, synes i och för sig inte något

vara att erinra mot att frågan underkastas förnyat övervägande. Det synes

utskottet riktigt, att vid en diskussion om bibehållande av nuvarande

sjukvårdsförmåner i anslutning till ett system med s. k. förtroendeläkare

från civildepartementets sida hävdats kravet på taxebundenhet för läkarna.

I nuvarande läge finner utskottet den i propositionen föreslagna anordningen

ändamålsenlig, och utskottet får därför tillstyrka, att Kungl. Maj :t bemyndigas

meddela erforderliga föreskrifter i ämnet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet

anförts. Vad departementschefen i detta sammanhang uttalat

har inte givit utskottet anledning till erinran.

I övrigt innebär Kungi. Maj :ts föreliggande förslag, även här på grundval

av en med personalorganisationerna under nyssnämnda förbehåll träffad

överenskommelse, att författningsbestämmelserna i ämnet omredigeras i

förtydligande syfte, i samband varmed vissa sakliga ändringar av i propositionen

närmare angiven innebörd skulle göras, samt att för personalgrupper,

som nu står en självrisk av 25 kronor för år, i princip samma regler

införes som för övriga befattningshavare. Vad departementschefen i dessa

hänseenden förordat har utskottet ansett sig kunna biträda.

I fråga om erforderliga författningsbestämmelser har såsom bilaga till

statsrådsprotokollet fogats ett förslag till ändringar i statens allmänna avlö
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

ningsreglemente, vartill knutits en specialmotivering. Ändringar har också

förutsatts skola vidtagas i andra avlöningsförfattningar, som berörs av ifrågavarande

spörsmål, samt i gällande statsbidragsbestämmelser. Vidare förutsättes

erforderliga övergångsbestämmelser skola meddelas. Utskottet har

inte funnit anledning till erinran mot vad departementschefen i samband

härmed anfört och tillstyrker vad i angivna hänseenden föreslagits.

Då vad i propositionen i övrigt anförts inte givit utskottet anledning till

erinran eller särskilt uttalande, hemställer utskottet,

att riksdagen må

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i statens

allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i

huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga vid

statsrådsprotokollet över civilärenden för den 14 oktober

1955 fogade författningsförslaget;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i statsrådsprotokollet förordats vidtaga ändringar

i

a) avlöningsregleinentet för folkskolan den 30 juni 1948

(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni

1950 (nr 385), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr

577) samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor

och lantbruksundervisningsanstalter den 27 augusti

1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller

bestämmelser om sjukvårdsförmåner,

b) gällande statsbidragsbestämmelser;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i statsrådsprotokollet anförts meddela

bestämmelser om bestridande av kostnader för sjukhusvård

och vaccination i vissa fall och om anlitande av anvisningsläkare

och konsultationsläkare;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,

som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda

förslag.

Stockholm den 29 november 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 188.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m.m. a1 i texten