Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande åtgärder i syfte att öka universitetens och högskolornas kapacitet m. m.

1955-12-07 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:191, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande åtgärder i syfte att öka universitetens och högskolornas kapacitet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

1

Nr 191

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande åtgärder

i syfte att öka universitetens och högskolornas kapacitet

m. m.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Ohlon m. fl. (I: 285) och den andra inom andra kammaren av herr

Ohlin in. fl. (II: 325), har yrkats att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.

Maj :t anhålla om en snabb översyn av den högre utbildningen i syfte att

öka våra universitets och högskolors kapacitet med hänsyn till rådande

allvarliga brist och i takt med krav som ett växande behov kan väntas ställa

på dem.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Sigfrid Larsson m. fl. (1:286) och den andra inom andra

kammaren av herr Håstad m. fl. (II: 387), föreslagits, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t, förutom

åtgärder för avhjälpandet av universitetens och högskolornas omedelbara

behov av förstärkta lokal- och andra undervisningsresurser, ville dels snarast

förelägga riksdagen en allmän plan för utbyggandet av de akademiska

undervisningsanstalterna, svarande mot den förutsebara ökningen av studentantalet

och den på många områden allvarliga bristen på högskoleutbildad

arbetskraft, dels i anslutning till denna plan successivt förelägga riksdagen

erforderliga förslag.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren avherr

Osvald m. fl. (I: 341) och den andra inom andra kammaren av herrar

Lundberg och Hallén (II: 314), har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt om högskolornas organisatoriska ställning

och därmed sammanhängande spörsmål.

Slutligen har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Bror Nilsson och herr Nils Theodor Larsson (I: 71) och den

andra inom andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl. (II: 60), hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam

utredning syftande till att antingen vid lantbrukshögskolan eller vid Uppsala

universitet upprätta en lärostol i landsbygdssociologi.

Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 191

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för motiveringen till

de gjorda yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna II: 325, 11:387,

I: 341 och II: 60.

Till stöd för dessa yrkanden har i ovannämnda motioner anförts bland

annat följande.

Motionerna 1:285 och II: 325:

Icke minst under tiden efter kriget har det allmänna påtagit sig nya

arbetsområden eller vidgat omfattningen av uppgifter, vilka redan tidigare

bedömts såsom en angelägenhet för stat och/eller kommun. Till de områden,

som i dessa sammanhang kunna nämnas, hör statens affärsdrivande

verk, skolväsendet, socialpolitikens olika grenar och den allmänna

statliga och kommunala förvaltningsapparaten. Denna utveckling kan icke

sägas vara slutförd. Tvärtom torde på en rad områden en ökad insats från

det allmännas sida bli erforderlig — alla är överens om att exempelvis sjukvården

uppvisar en betydande eftersläpning, och ingen torde bestrida, att

en fortsatt ökad produktion kommer att ställa ökade krav på t. ex. våra

kommunikationsmedel. Även den privata sektorn torde ha att möta till

sin natur likartade problem. Enskild verksamhet utgör på några områden

en stark konkurrent om arbetskraften till den offentliga verksamheten.

Efterfrågan på välkvalificerad teknisk och förvaltande personal från det

enskilda näringslivets olika grenar är betydande. Någon minskning därvidlag

torde icke vara att vänta. Tvärtom synes produktionsutvecklingen

inom såväl handel som industri liksom övriga faktorer, som där kunna

påverka arbetskraftsbehovets strukturering, peka mot en intensifierad

efterfrågan av utbildad personal. I viss utsträckning torde det därvidlag

närmast vara fråga om att tillgodose ett ökat behov av yrkesutbildad personal.

Men även och framför allt torde denna utveckling kräva ett betydande

tillskott av personal med högre utbildning. Till våra väsentligaste

produktiva resurser hör teknikerna och företagsekonomerna. För att vårt

näringsliv även i framtiden skall kunna väl hävda sig i konkurrensen med

utlandet är det av icke ringa betydelse att vi kan vidmakthålla den standard,

som vi även när det gäller den högre utbildade personalen uppnått.

Redan nu är bristen på akademiskt utbildad arbetskraft på vissa områden

berörande både offentlig och enskild verksamhet påtaglig. Antalet naturvetare

har icke stigit i den takt, som varit önskvärd. Behovet av lärare har

bland annat därför icke kunnat tillgodoses i den utsträckning som med hänsyn

till både det nya som sker inom skolans organisation och det starkt

stigande barnantalet varit erforderligt. När det gäller arkitekter har helt

nyligen en betydande eftersläpning påtalats, som i negativ riktning torde

påverka både produktion och kostnader på vissa investeringsområden.

I en vid 1949 års riksdag väckt motion, II: 228, underströks vikten av att

dessa problem från statsmakternas sida i tid beaktades. Därvid pekades särskilt

på det växande behovet av läkare, tandläkare, övrig sjukvårdspersonal

samt lärare, men likaså underströks att ianspråktagandet av våra relativt

tilltagande arbetsresurser för administrativa och därmed jämställda uppgifter

naturligtvis icke finge gå så långt, att tillgången av arbetskraft i pro
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

3

duktionslivet otillbörligen beskärdes. De utbildningsproblem och behov av

ökade utbildningsmöjligheter, som även här uppträda, betonades.

Sedermera tillsatte den 28 april 1949 socialministern särskilda sakkunniga,

1949 års arbetskraftsutredning, med uppdrag att verkställa utredning

främst angående behovet av arbetskraft inom statlig och kommunal verksamhet.

Tyvärr har denna utredning dragit ut på tiden på ett sätt, som

inte vittnar om tillräcklig insikt på bestämmande håll om frågans vikt.

Om vi önskar tillgodose vårt arbetskraftsbehov när det gäller den högre

utbildade personalen i offentlig och enskild tjänst måste vi tillse, att vi har

de erforderliga resurserna för att utbilda ifrågavarande personal. Dessa resurser

synes i betydande utsträckning saknas.

I en till Konungen av Sveriges förenade studentkårer (SFS) den 25 november

1954 ingiven framställning har eftersläpningen i fråga om den

högre utbildningen påtalats. SFS redovisar i sammanhanget en utredning

rörande de personella undervisningsresursernas utveckling i förhållande till

antalet studerande vid olika fakulteter och högskolor under perioden 1938

_1953. Som denna utredning visar är ökningen av antalet lärarkrafter inom

viktiga områden mindre än ökningen av antalet studerande.

»Sålunda har antalet professorer vid rikets fyra humanistiska fakulteter

ökat med 30 procent sedan 1938 och med 23 procent sedan 1946, medan antalet

studerande ökat med 103 resp. 88 procent. Vid de tre matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna är antalet professorer nu 21 procent högre

än 1938 och 12 procent högre än 1946, medan antalet studerande ökat med

144 procent sedan 1938 och 42 procent sedan 1946. Att döma av en mera

stickprovsmässig undersökning, som gjorts beträffande filosofiska fakulteten

i Lund, synes denna utveckling mot ett allt större antal studenter per

akademisk lärare ha fortgått utan egentliga avbrott alltsedan sekelskiftet.

Om man i stället för professorer räknar hela antalet lärartjänster med

full tjänstgöring, finner man att ökningen av antalet lärare vid de humanistiska

fakulteterna sedan 1946 varit 55 procent, medan antalet studerande

ökat med 88 procent, och att antalet lärare vid de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna ökat med 35 procent, medan antalet studerande under

samma tid ökat med 42 procent. Medan man 1938 kunde räkna med 42,7

studerande per professor inom de humanistiska fakulteterna, var motsvarande

siffra 1946 43,5 och 1953 66,6. Antalet studerande per akademisk

lärare var 1946 bland humanisterna 22,1 och 1953 26,8. Inom de matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna var antalet studerande per professor

1938 19,8 mot 31,4 år 1946 och 40,0 1953; antalet studerande per akademisk

lärare var vid de två senare tidpunkterna 13,2 resp. 13,8.

Vid de medicinska fakulteterna och vid högskolorna under jordbruksdepartementet

har förhållandet mellan antalet lärare och antalet studerande

något förbättrats sedan 1946, medan läget är ungefär oförändrat vid de

tekniska högskolorna. För såväl de medicinska fakulteterna som de tekniska

högskolorna gäller emellertid att en klar försämring inträtt sedan

1948; vid Chalmers tekniska högskola är denna försämring så pass markerad,

att antalet studerande per lärare där stigit med drygt 30 procent. Vid

Stockholms högskolas humanistiska fakultet har antalet studerande per

akademisk lärare också stigit med ungefär 30 procent, medan motsvarande

siffror för medicinska fakulteten i Uppsala och de matematisk-naturvetenskapliga

sektionerna i Uppsala och Lund ligger mellan 20 och 25 procent.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 195ö

Vid de humanistiska sektionerna i Uppsala och Lund har studentantalet

under de senaste fem åren stigit så kraftigt, att antalet studenter per akademisk

lärare höstterminen 1953 var 50 resp. 70 procent högre än ''upprustningsåret’

1948.

Vid de juridiska fakulteterna är de personella undervisningsresurserna

icke fullt så otillräckliga i förhållande till antalet studerande som 1946 och

1948, men detta beror till viss del på att antalet studerande här stagnerat

eller sjunkit, och vidare är att märka att antalet studenter per akademisk

lärare vid de juridiska fakulteterna fortfarande ligger ojämförligt högre

än vid någon annan av rikets fakulteter eller högskolor med undantag för

den humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola.

Den enda studieriktning där undervisningsresurserna i förhållande till

antalet studenter förbättrats sedan 1940-talet är de teologiska fakulteterna,

där antalet studenter per akademisk lärare sjunkit från 18,5 år 1946 till 11,5

år 1953 i Uppsala och 18,5 år 1946 till 8,8 år 1953 i Lund.»

Denna utveckling är oroväckande. Utbildningsmöjligheterna intar en nyckelposition,

när det gäller hela här föreliggande arbetskraftsproblem. Ett

otillräckligt antal lärarkrafter vid universiteten betyder ett otillräckligt

antal utbildningsmöjligheter. Detta medför i sin tur en brist på lärare vid

skolans högre stadier, vilket i sin tur påverkar våra möjligheter att förse

universitet och högskolor med elever. Det otillräckliga antalet lärarkrafter

har medfört att utbildningen vid vissa av våra högskolor bär måst förses

med spärrar. På andra områden har det otillräckliga lärarantalet inneburit

en sänkt undervisningsstandard med en åtföljande förlängning av studietiden

för studenterna. Ingen av dessa vägar är önskvärd. På något längre

sikt torde båda — mot bakgrund av vad vi i det föregående anfört — medföra

arbetskraftsproblem som är så svårartade att de skulle innebära ett

allvarligt hot mot såväl vår materiella som andliga standard. Den enda utvägen

ur denna svårighet synes vara att de högre utbildningsanstalterna

erhåller väsentligt ökade resurser.

Nödvändigt är att ifrågavarande utbildningsproblem på något längre sikt

upptas till behandling. I anslutning till att prognosutredningen framlägger

sitt betänkande är det därför angeläget, att våra utbildningsresurser på här

aktuella områden göres till föremål för en snabb översyn. Därvid bör målsättningen

vara att möjliggöra att spärrarna till den högre undervisningen

slopas, så att studenter med erforderliga kvalifikationer kan fortsätta en

önskad utbildning utan hinder av högskolornas och universitetens bristande

resurser. Vidare bör en sådan översyn syfta till att åstadkomma en tillfredsställande

undervisningsstandard, så att icke studietiden onödigtvis förlänges

för de studerande, varvid det starkt växande studentantalet beaktas. Slutligen

bör härvid hänsyn tas till de växande behov till högre utbildning som

följer med samhällsutvecklingens krav.

Motionerna 1:286 och II: 387:

Sedan senare delen av 1940-talet, då upprustningen av universitet och

högskolor påbörjades, har studentantalet vid dessa ökat från 14 636 år 1948

till 20 031 år 1953. Vid de filosofiska fakulteterna har elevantalet under

denna period stigit från 5 993 till 9 509, d. v. s. med drygt 58 procent. Då

utbyggandet av de akademiska läroanstalterna ej hållit jämna steg med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

o

elevtillströmningen, har denna jämte vetenskapens särskilt inom vissa discipliner

påfallande snabba utveckling försatt universitet och högskolor i ett

svårt läge.

Enligt en av Sveriges akademikers centralorganisation hösten 1954 företagen

undersökning, som baserades på upplysningar från vederbörande universitetslärare

och som senare verifierades av en motsvarande utredning av

universitetskanslern, har innevarande läsår ca 200 inträdesberättigade studerande

av platsbrist måst avvisas från nybörjarkurserna i naturvetenskapliga

ämnen vid Uppsala och Lunds universitet och Stockholms högskola.

Detta innebär att läget förvärrats sedan föregående år, då antalet utestängda

beräknades uppgå till ca 100. De angivna talen torde vara lågt beräknade.

Visserligen förekommer det i några fall att studenter samtidigt anmäler

sig till mer än en nybörjarkurs, men att döma av universitetslärarnas upplysningar

är det ett långt större antal studerande, som, med kännedom om

att spärr föreligger, avstår från att alls söka, och som alltså ej ingår i här

angivna siffror.

Antalet utestängda var enligt nämnda undersökningar i Uppsala 15—20

i botanik och zoologi tillsammans och 5 i geografi. I Lund har 12 studerande

avvisats i botanik, 25 i genetik, 21 i geografi och 33 i zoologi. Vid

Stockholms högskola har plats ej kunnat beredas för 9 studerande i fysik,

30 i genetik, 8 i geografi och 27 i zoologi. I botanik har motsvarande tal

uppskattats till ca 30. Konkurrensen om platserna har i flertalet fall varit

mycket hård. Det finns institutioner där endast äldre studerande och inga

recentiorer har kunnat intagas. För att bereda plats åt så många som möjligt

har man dubblerat eller mångdubblat kurserna, vilket medfört att professorerna

i stor utsträckning måste ägna sig åt elementär undervisning

och att lärarna i allmänhet blivit orimligt arbetsbelastade. Deras möjligheter

att bedriva forskningsarbete har starkt beskurits.

Det avgörande hindret för en ytterligare utvidgning av undervisningen

är emellertid i regel lokal- och materielbristen. Nedanstående exemplifiering

avser enbart de naturvetenskapliga fakulteterna.

I Uppsala erfordras nya institutioner i växtbiologi, limnologi och zoofysiologi

och en nybyggnad för geografi och geologi; förslag till påbörjandet

av den senare ingår i årets statsverksproposition. I Lund har zoologer och

geografer ett trängande behov av nybyggnader; från universitetets sida har

utarbetats förslag till provisoriskt ordnande av dessa lokalfrågor. Vid kemiska

institutionen har man ännu ej behövt tillgripa någon spärr, men

lokalerna utnyttjas till det yttersta. Vid genetiska avdelningen finns behovav

en tillbyggnad även av andra skäl än tillströmningen av studenter. För

att möjliggöra eu dubblering av nybörjarundervisningen i botanik måste

forskarna utrymma laboratoriet under den tid kursen pågår. För Stockholms

högskola har Kungl. Maj :t i 1955 års statsverksproposition begärt

anslag på 1,5 milj. kronor till eu institution för fysik. Av universitetskanslern

tillstyrkta förslag till medelsanvisning för påbörjandet av planeringsarbeten

för nya institutioner i kemi och botanik har emellertid av Kungl. Maj :t

avslagits. Genetiska avdelningens utvidgning är beroende av i vilken takt

kungl. tekniska högskolan flyttar över från sina gamla lokaler vid Drottninggatan

till de nya vid Valhallavägen. Geograferna disponerar i gamla

observatoriet en golvyta, som är ungefär hälften så stor som de trångbodda

kollegernas i Uppsala, men för eu nybyggnad finns inga planer utarbetade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Knappheten på akademiska lärare utgör i allmänhet inte samma definitiva

hinder för en ökad intagning som bristen på laborationslokaler o. d.

men har givetvis många olyckliga verkningar. Sveriges förenade studentkårer

(SFS) har i en den 25 november 1954 till Konungen avgiven skrivelse

visat hur proportionerna mellan antalet lärare och elever förändrats under

senare år. Sedan 1946 har antalet universitetslärare av alla kategorier och

med full tjänstgöring vid humanistiska fakulteterna ökat med 55 procent,

medan studentantalet under samma tid stigit med 88 procent. Motsvarande

procenttal för matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är 35 respektive

42. Särskilt vid de juridiska och humanistiska fakulteterna är det lätt att

finna drastiska exempel på missförhållanden som betingas av disproportionen

mellan antalet lärare och elever. Man kan i likhet med SFS säga, att

universitetsupprustningen i själva verket endast har blivit en otillräcklig

anpassning till det ökande antalet studenter.

Bristerna i universitetens och högskolornas personella och materiella resurser

leder till inte bara att många studerande får vänta med att påbörja

sina akademiska studier utan även att undervisningen blir starkt lidande,

vilket i sin tur medför att studietiden förlängs och att många studenter

avbryter studierna utan att ha uppnått examen. Ungefär var tredje nyinskriven

student vid de juridiska och filosofiska fakulteterna beräknas avbryta

studierna utan examen (se t. ex. S. Moberg: Vem blev student...,

s. 169 ff). Redan en minskning av studieavbrotten från 30 till 20 procent

skulle ha inneburit att antalet examinerade inom filosofiska fakulteten

under åren 1943—1952 ökat med nära 1 500.

Ett flertal brännande problem är för närvarande olösta. Som ovan

nämnts har man innevarande läsår främst av lokalbrist måst tillgripa intagningsspärrar

vid minst 12 olika institutioner inom de naturvetenskapliga

fakulteterna. För 9 av dessa institutioner saknas icke blott medel för ny-,

till- eller ombyggnader utan i flera fall också konkreta byggnadsplaner. Visserligen

måste förutsättas att alla rimliga åtgärder snarast vidtages för att

provisoriskt söka häva dessa intagningsspärrar, men en definitiv lösning av

dessa institutioners utrymmesproblem torde i allmänhet endast kunna

åstadkommas genom nybyggnader. Det är angeläget, inte minst med hänsyn

till bristen på läroverkslärare i naturvetenskapliga ämnen, att dessa byggnader

kommer till stånd snarast möjligt.

Även om upprustningen av universitet och högskolor i första hand måste

ta sikte på att avhjälpa aktuella brister, är det av största vikt att såväl institutionsbyggnaderna

som efter hand lärarorganisationen dimensioneras

med hänsyn till den kraftiga stegring av studentantalet som kan förutses

för de närmaste 10—15 åren. Prognoser för den väntade ökningen av studentkårerna

har senast och utförligast framlagts av SFS i ovannämnda skrivelse.

Antalet 20-åringar kommer att öka och kulminera år 1965, då antalet

kan väntas bli omkring 128 000 mot drygt 80 000 år 1953. Detta innebär en

ökning med 59 procent. Antalet studentexamina i relation till hela antalet

20-åringar har sedan 1940 ökat från 3,1 procent till 6,3 procent 1953, eller

i genomsnitt med nära 0,25 procent per år. Särskilt påfallande är den

snabba ökningen under de senaste tre åren. Om studentprocenten skulle

fortsätta att stiga med i medeltal 0,2 per år, skulle drygt 11 000 studentexamina

avläggas år 1965 mot 5 073 år 1953. Visserligen är ett av syftena

med skolreformen att söka leda ungdomen in på andra yrkesbanor än de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

7

teoretiska, men samtidigt hoppas man ju på att enhetsskolan skall stimulera

ungdomar ur den förefintliga begåvningsreserven till högre studier. Förutsatt

att den allmänna standardhöjningen fortskrider torde efterfrågan på

gymnasieutbildning även i fortsättningen öka i snabbare takt än vad befolkningsutvecklingen

ensam ger anledning till. Emellertid är det möjligt att

nämnda genomsnittliga ökning av studentprocenten bl. a. av skolorganisatoriska

skäl i fortsättningen ej kan upprätthållas. Undervisningsrådet Ragnar

Lundblad har i en departementspromemoria den 9 april 1954 företagit

vissa beräkningar angående bl. a. den sannolika utbyggnadstakten för de

högre skolorna. Utgår man från Lundblads mest försiktiga antagande att

antalet klassavdelningar i högre skolformer kommer att öka med 4,4 procent

per år under återstoden av 1950-talet, och låter man denna ökning

gälla även för 1960-talet, skulle antalet studentexamina kunna väntas bli

8 500 år 1965 och drygt 10 500 år 1970. Slutligen kan man som SFS gjort i

ett sista alternativ utgå från att den årliga ökningen blir oförändrat 190 studenter,

vilket motsvarar den genomsnittliga ökningen under de senaste fem

åren. I så fall skulle vi få 7 350 nya studenter 1965 och 8 300 år 1970. Att

döma av intagningarna i gymnasiets första ring och under förutsättning av

normal bortfallsprocent kommer emellertid antalet studentexamina att redan

1957 överstiga 7 000, något som enligt de båda sistnämnda alternativa

prognoserna inte skulle inträffa förrän 1961 respektive 1964.

Antalet vid universitet och högskolor nyinskrivna har fr. o. m. 1948 hållit

sig mellan 75 och 80 procent av antalet avlagda studentexamina. Huruvida

studenterna även i framtiden kommer att i samma relativa utsträckning

söka sig till de akademiska utbildningsbanorna kan naturligtvis inte med

säkerhet förutsägas. Men för närvarande finns som sagt i vårt land drygt

20 000 högskolestuderande, och antar man att det år 1965 finns 30 000 studenter,

som önskar utbilda sig vid universitet och högskolor, så har man

ändå förutsatt att de som avlägger studentexamen i större utsträckning än

hittills kommer att ägna sig åt andra yrkesbanor än de som kräver akademisk

utbildning.

Av det anförda framgår att det är en samhällsangelägenhet av största

vikt att utbildningsmöjligheterna inom de högre skolorna och de akademiska

undervisningsanstalterna vidgas. Enligt vår mening bör en plan utarbetas

för utbyggandet av de akademiska undervisningsanstalterna med

hänsynstagande till den förutsebara ökningen av studentantalet.

Ur samhällsekonomisk och allmän kulturell synpunkt får kravet på en

dylik planering sitt starkaste stöd i den på ett flertal områden ständigt växande

efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft.

Men den bär begärda planen bör inte hindra fullföljandet av pågående

utredningar för speciella områden av det akademiska utbildningsväsendet

eller tillsättandet av dylika. Arbetet med en mer långsiktig planering får

under inga förhållanden fördröja genomförandet av sådana förslag, som

syftar till att avhjälpa dagens akuta brister.

Motionerna 1:341 och 11:314:

Under senare tid har man i vida kretsar kommit till insikt om det trängande

behovet av effektivisering av den högre undervisningen. De från våra

universitet och högskolor ständigt återkommande kraven på vidgade möj
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

ligheter för forskning och undervisning ha mött allmän förståelse. Icke

minst har det av studentkårerna för någon tid sedan framlagda siffermaterialet

klargjort, att den upprustning, som igångsattes omedelbart efter

världskriget, måste fortsättas, om vi inte skola bli efter i den kulturella

utvecklingen. Våra universitet och högskolor måste sättas i stånd att tillgodose

de växande behoven på kulturlivets skilda områden.

Det är emellertid uppenbart, att vi därjämte måste se till att våra resurser

utnyttjas på det mest rationella sättet. En av de vägar, som därvid bör beträdas,

är en närmare administrativ samordning av universitet och högskolor.

En sådan torde lättast kunna vinnas genom att alla högre undervisningsanstalter

underställas kanslern för rikets universitet.

Vid den tid, då den nuvarande universitetsorganisationen med fyra fakulteter

tillkom, var all högre undervisning förlagd till universiteten. Den högre

undervisning, som senare tillkommit, har till väsentlig del förlagts till fristående

högskolor. En sådan organisatorisk förändring att dessa inlemmades

i universiteten skulle helt säkert ur många synpunkter vara till fördel.

Den här antydda omorganisationen skulle inte endast vara till fromma

för samarbetet och för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga ekonomiska

resurser. Även i andra avseenden skulle den medföra avgjorda fördelar.

Sålunda skulle befordringsärendena i hög grad vinna på om de kunde handläggas

av en för alla högre läroanstalter gemensam överinstans, och frågor

rörande lönegradsplaceringen av de olika läroanstalternas tjänstemän skulle

kunna lösas efter enhetliga principer, om de finge handläggas av en dylik

överinstans.

Från olika håll ha farhågor uttalats för att kanslersämbetet skulle komma

att svälla till ett stort ämbetsverk, om all högre undervisning skulle inordnas

under ämbetet. Dessa farhagor äro helt visst överdrivna. Redan nu är

emellertid kanslersämbetet i stort behov av förstärkning av arbetskraften,

och den ytterligare ökning, som skulle erfordras vid en omorganisation av

häi antydd art, är icke av sådan storleksordning, att ämbetets karaktär

därav skulle komma att påverkas.

Såsom inledningsvis antytts, är frågan om en upprustning av våra högre

läroanstalter så angelägen, att det vore naturligt, om hela detta frågekomplex

snarast möjligt bleve grundligt utrett. I samband därmed eller vid sidan

därav bör även frågan om organisationsformerna beaktas, så att de medel,

som kunna komma att ställas till förfogande, bli utnvttjade på det mest

rationella sättet.

Motionerna Is 71 och II: 60:

Den sociologiska vetenskapen har under senare år ägnats allt större intresse

såväl i vårt land som i andra länder. Men medan denna vetenskap

i ett land som Amerikas förenta stater, vilket torde få anses som ett föregångsland

på detta område, sedan flera år uppdelats i en rad specialdiscipliner,

exempelvis industrisociologi och Iandsbygdssociologi, saknar vi

fortfarande i vårt land varje spår till en sådan uppdelning och specialisering,

vilket vi anser vara en stor brist.

I all synnerhet anser vi det betänkligt, att vårt land fortfarande saknar

en professur i Iandsbygdssociologi. Få länder torde kunna uppvisa en samhällsutveckling,

vars kartläggning och vetenskapliga bearbetning är så

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 dr 1955

9

påkallad som utvecklingen på landsbygden i vårt land. Rationaliseringsprocessen

inom jordbruket med åtföljande folkomflyttning har skapat

egenartade och intressanta problemställningar; industrilokaliseringen till

orter, där tidigare endast existerat jordbruk, har skapat sina. Landsbygdsbefolkningens

påverkan från de urbana samhällssektorerna genom de

moderna kommunikations- och informationsmedlen radion, pressen och

bilen, levnadsstandardens förändringar etc. utgör andra faktorer, vilkas

verkningar på den enskilde, på gruppen och på samhället det också är av

oerhörd betydelse att få belysta. Och sist men inte minst är det viktigt,

att de personer, som kanske mer än andra har att leda den ekonomiska,

sociala och kulturella processens förlopp — lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens

tjänstemän, lantmanna- och folkhögskollärare m. fl.

i sin utbildning också får plats för ett ämne, som lär dem förstå sin roll

bättre än förut, d. v. s. blir undervisade i landsbygdssociologi.

Eftersom en professur i detta viktiga ämne saknas finns följaktligen

inte heller någon landsbygdssociologisk institution i vårt land. En sådan

bör emellertid snarast realiseras. Dess uppgift skulle vara tvåfaldig

dels skulle den vara ett centrum för vetenskaplig forskning och undersökning,

dels ett centrum för att vid fil. kand.-stadiet ge blivande lärare och

tjänstemän en utbildning, som gör dem rustade för att lösa de speciella

problem, som landsbygdens situation i dag och i framtiden bjuder på.

Det har ibland både från sociologiskt och från annat håll framförts den

synpunkten, att den allmänna sociologien, som redan är representerad i

vårt land, skulle vara till fyllest för att man skall kunna lösa även landsbygdssociologiens

specialproblem. Denna argumentation är väl känd av

dem, som följt debatten kring tillkomsten av de första lärostolarna i

»rural sociology» i USA. Landsbygdssociologien är emellertid i dag representerad

vid de flesta amerikanska universitets lantbruksfakulteter.

Detta innebär givetvis inte, att landsbygdssociologien skulle avskära kontakterna

med den allmänna sociologiska forskningen. Goda kontakter dem

emellan är nödvändiga. Vi tror att detta bäst skulle kunna genomföras, om

den eventuella professuren i landsbygdssociologi placeras i Uppsala. Den

utredning, som vi anser böra föregå tillkomsten av den nya professuren, bör

därför också undersöka huruvida den landsbygdssociologiska institutionen

skall anknytas till lantbrukshögskolan i Ultuna eller till Uppsala universitet.

Det är många skäl, som talar för att den borde förläggas till Ultuna med

tanke på att den undervisning, som kommer att bedrivas, främst torde rikta

sig till studerande vid nämnda läroanstalt.

Å andra sidan får inte placeringen av en eventuell professur bli avgörande

för huruvida professuren skall bli realiserad eller ej. Avståndet mellan

Uppsala och Ultuna är inte längre än att bägge läroanstalternas studerande

med fördel skulle kunna använda sig av den, oberoende av om universitetet

eller lantbrukshögskolan fick hysa den.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionerna

I: 285 och II: 325 samt I: 286 och II: 387 av överstyrelsen för de tekniska

högskolorna, efter hörande av vederbörande vid de tekniska högskolorna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

öveistyrelsen för de tekniska högskolorna har anfört följande.

Det är uppenbart, att den restriktiva ståndpunkt, statsmakterna intagit

vid sin behandling av frågor om anslag till de tekniska högskolorna under

senare år, medfört en försening av utbyggnaden och en ackumulering av

förevarande medelsbehov, såsom ock vid upprepade tillfällen av överstyrelsen

i dess årliga anslagsäskanden framhållits. Hade från överstyrelsens och

vederbörande byggnadskommittés sida framförda äskanden kunnat i större

omfattning tillgodoses, skulle för de tekniska högskolornas vidkommande

några allvarligare olägenheter av den art, som i motionerna beröras, icke

hava uppkommit. De åtgärder, som krävas för deras avhjälpande, äro ökade

anslag, varigenom aktuella utbyggnadsbehov — såvitt gäller nya lokaler i

stort sett i enlighet med redan föreliggande byggnadsprogram — kunna

snabbare tillgodoses. För detta ändamål kräves sålunda för de tekniska högskolornas

del knappast någon ytterligare utredning.

över motionerna 1:71 och 11:60 har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

yttranden av kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande

vid universitetet i Uppsala, och styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, efter hörande av lärarkollegiet.

Av de angivna remissvaren inhämtas bl. a. följande.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala hänvisar såsom infordrat yttrande

till vad humanistiska sektionen i ärendet anfört. Sektionen har tillstyrkt

den i motionerna I: 71 och II: 60 föreslagna utredningen och bland

annat framhållit följande.

Svenska landsbygden har under det senaste halvseklet genomgått betydelsefulla

förändringar av teknisk, ekonomisk, demografisk och administrativ

art, förändringar som i grunden måste omvandla dess sociala struktur.

Av särskilt stor betydelse blir de under 1940-talet beslutade jordbruksreformerna

och kommunsammanslagningarna. De speciella problem, som

därigenom kommer att uppstå för landsbygdens vidkommande, motiverar

utan tvivel ett intensivt sociologiskt forskningsarbete. Det torde även vara

uppenbart, att det är önskvärt att det anordnas undervisning i hithörande

frågor för personer, som genom sin utbildning speciellt skola handha

landsbygdens angelägenheter.

Sektionen vill emellertid framhålla, att landsbygdens sociologiska problem

inte kunna utforskas utan hänsynstagande till historiska, etnologiska

och geografiska forskningsresultat. Vidare kan landsbygden som

forskningsområde icke avskiljas från sociologiens övriga forskningsfält.

Det är t. ex. otänkbart, att man skulle kunna få ett grepp om den s. k.

flykten från landsbygden endast genom ett studium av landsbygden isolerad

från tätorter. Vidare torde i stort sett de metodologiska problemen

vara desamma för de olika forskningsgrenarna inom sociologien. Sektionen

finner det därför riktigt att en blivande utredning tar hänsyn till dessa

förhållanden och klarlägger i vad mån den blivande lärarbefattningen

i landsbygdssociologi kan inrättas i samband med den vid Uppsala universitet

befintliga sociologiska institutionen. Detta torde även vara det viktigaste

med hänsyn till de nu till buds stående personella resurserna. Utan

att vilja föregripa den föreslagna utredningens resultat vill Sektionen så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

11

lunda ifrågasätta om det inte vore lämpligast att som en första etapp vid

uppbyggandet av en lärostol i landsbygdssociologi inrätta en biträdande

lärarbefattning i sociologi med skyldighet för innehavaren att ge viss undervisning

vid Lantbrukshögskolan. Sektionen vill även understryka nödvändigheten

av att den blivande utredningen beaktar institutionsfrågan i

hela dess vidd.

Genom den inre omflyttningen, lantbrukets rationalisering och strukturförändring,

genom kommun-indelningsreformen och sociala reformer ha

otvivelaktigt en rad problem uppstått för landsbygdens vidkommande,

vilka äro värda ett närmare vetenskapligt studium. Det är därför väl motiverat

att inrätta en speciell lärarbefattning i landsbygdssociologi. Sektionen

vill emellertid ånyo betona att landsbygdens sociologiska problem inte kunna

utforskas utan hänsynstagande till historiska, etnologiska och geografiska

forskningsresultat. Sektionen utgår därför ifrån, att den blivande utredningen

undersöker möjligheten av ett samarbete mellan Uppsala universitet

och Lantbrukshögskolan vid inrättandet av den nya lärarbefattningen

och den till denna hörande institutionen.

Kanslern för rikets universitet har anfört följande.

Jag får framhålla, att enligt min mening den ifrågasatta utredningen

synes mig kunna verkställas gemensamt av vederbörande myndigheter vid

Uppsala universitet och lantbrukshögskolan, varefter det förslag i ämnet,

vartill utredningen må föranleda, kan framläggas petitavägen.

Jag är ense med humanistiska sektionen därom, att vid denna utredning

bör klarläggas i vad mån en lärarbefattning i landsbygdssociologi kan inrättas

i samband med den vid Uppsala universitet befintliga sociologiska

institutionen samt huruvida det icke vore lämpligt att såsom en första

etapp vid utbyggandet av en lärostol i nämnda ämne inrätta en biträdande

lärarbefattning med skyldighet för innehavaren att meddela undervisning

jämväl vid lantbrukshögskolan.

Lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsölc tillstyrker

den i motionerna föreslagna utredningen och understryker vikten

av att verksamheten vid en blivande landsbygdssociologisk institution har

en god anknytning till den allmänna sociologiska forskningen. Den föreslagna

utredningen synes därför enligt lärarkollegiets mening jämväl böra

undersöka lämpligheten av att ansluta här ifragavarande institution till

den sociologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Styrelseri för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök tillstyrker

likaledes utredningen och framhåller att, därest av olika skäl inrättande av

en professur i ämnet nu icke ansåges lämpligt eller möjligt, det torde bora

övervägas, huruvida någon annan befattning i ämnet kunde inrättas, öveivägandc

skäl talade för att, därest en professur i ämnet komme till stånd,

densamma knötes till lantbrukshögskolan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Utskottet

Den upprustning av universiteten och högskolorna som efter förslag

av ett flertal utredningar och kommittéer ägt rum efter det senaste världskrigets

slut, har inneburit en väsentlig förstärkning av dessa lärosätens

utbildnings- och forskningsresurser. Denna upprustning tog emellertid

i huvudsak sikte på att anpassa universitets- och högskoleorganisationen

till det då föreliggande aktuella läget. Någon mera långsiktig planering verkställdes

icke.

Under de senare åren har behovet av ökade utbildningsmöjligheter för

dem, som ägna sig åt högre studier, allt starkare accentuerats. I motionerna

1:285 och 11:325 samt 1:286 och 11:387 har framhållits, att det vore eu

samhällsangelägenhet av största vikt, att dessa möjligheter vidgades. Efterfrågan

på akademiskt utbildad arbetskraft på olika områden hade påtagligt

ökat, varjämte den starka stegringen av studentantalet medfört att

universitetens och högskolornas nuvarande resurser blivit uppenbart otillräckliga.

Av för utskottet tillgängliga uppgifter framgår, att antalet studentexamina,

som år 1951 utgjorde 4 519, sedan dess stigit med drygt 18

procent till 5 360 år 1954. Under samma tid hade antalet vid universitet

och högskolor studerande stigit från 17 771 höstterminen 1951 till 20 991

höstterminen 1954. Av denna ökning hänförde sig icke mindre än 38 procent

till de filosofiska fakulteterna, vilkas studentantal under perioden

stigit från 7 569 till 10 484. Nettoantalet vid universitet och högskolor nyinskrivna

hade år 1951 uppgått till 3 659 och år 1954 till 4 438. Enligt vad

utskottet har sig bekant har antalet nyinskrivna hösten 1955 ytterligare

ökat.

Utskottet har vidare inhämtat, att inom realskoleutredningen gjorda

beräkningar utvisa att antalet studentexamina under perioden 1954_57

kommer att stiga från 5 360 år 1954 till ungefär 7 450 år 1957, eller alltså

med 39 procent.

Vid mitten av 1960-talet torde tillströmningen till de högre läroanstalterna

kunna beräknas uppgå till över 30 000 studerande.

På grund av den fortgående starka ökningen av studentantalet är universitetens

och högskolornas kapacitet icke tillräcklig för att kunna bemästra

den inträdda situationen. Knappheten på akademiska lärare och

bristen på institutions- och andra lokaler utgöra nu ett väsentligt hinder

för den högre undervisningens effektiva och ändamålsenliga bedrivande.

Att märka är sålunda att, trots att provisoriska anordningar i avsevärd utsträckning

vidtagits, ett flertal anmälda studenter måst avvisas från vissa

kurser på grund av bristen på personella och materiella resurser, att vid

seminarieövningar i vissa ämnen studentantalet varit så stort, att syftet med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

13

denna undervisningsform helt äventyrats, att oproportionerligt många studenter

avbrutit sina studier utan avlagd examen samt att professorer och

andra högt kvalificerade lärare i betydande grad måst ägna sig åt elementär

undervisning, med påföljd att deras möjligheter till forskningsarbete

blivit starkt beskurna. De föreliggande bristande undervisningsresurserna

torde i sin tur komma att leda till en förlängning av studietiden med härav

följande oförmånliga verkningar såväl för den enskilde studenten som för

samhället.

Genom den tillströmning av studerande till de högre läroanstalterna,

som är att emotse under det närmaste decenniet, torde man vidare redan

nu kunna konstatera, att praktiskt taget hela ramen för den högre undervisningen

kommer att sprängas om icke åtgärder vidtagas för bemästrande

av läget på förevarande områden.

Med hänsyn till sålunda föreliggande förhållanden har chefen för ecklesiastikdepartementet

jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 juni

1955 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva

förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter och behov

(1955 års universitetsutredning). I direktiven för ifrågavarande utredning

har departementschefen framhållit, att det syntes honom nödvändigt att

nu angripa frågan om universitetens och högskolornas ställning i dagens

och morgondagens samhälle i hela dess vidd. I första hand måste det härvid

bli fråga om en långsiktig planering av de högre läroanstalternas fortsatta

utbyggnad. Departementschefen har emellertid samtidigt betonat, att

utredningen icke borde få hindra prövning under tiden av universitetens

och högskolornas framställningar mot bakgrunden av den dagsaktuella

situationen. Departementschefen har erinrat om att läkar- och tandläkarutbildningen,

den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen samt

den teologiska utbildningen under senare år varit föremål för olika utredningar

och att beträffande läkar- och tandläkarutbildningen samt den

teologiska utbildningen reformer nyligen beslutats. De sakkunniga

borde därför i största utsträckning utnyttja dessa utredningar och

bygga på den nya grund, som sålunda på vissa områden lagts.

De medicinska fakulteterna, karolinska institutet samt tandläkarhögskolorna

torde icke böra särskilt behandlas av de sakkunniga. De juridiska

och teologiska fakulteterna borde endast behandlas i det större organisatoriska

universitetssammanhanget. Utredningens huvuduppgift torde bli

att söka klarlägga huru stor tillströmning studenter våra universitet och

högskolor kunde påräkna under en nu överblickbar framtid samt huru

stort samhällets behov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft

kunde väntas bli under samma period. På grundval av sådana överväganden

borde de sakkunniga bedöma universitetens och högskolornas behov avpersonal,

materiel och institutioner. Departementschefen har icke räknat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

med att det i en långsiktsplan skulle bli möjligt att i detalj ämne efter

ämne framlägga förslag till förstärkningar av personal, materiel m. m. I

stället borde de sakkunniga föreslå allmänna regler och riktlinjer för bedömningen

av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter

och övrig personal, av materielanslag samt av institutionsutrymmen

ävensom undervisnings- och forskningsresurser i övrigt. Härvid borde i

synnerhet relationen mellan antalet lärare och elever på olika stadier ingående

undersökas under hänsynstagande till såväl undervisningens krav

som de personella och ekonomiska resurser, vilka kunde beräknas stå till

förfogande. På grund av att rekryteringsbasen för forskningstjänster och

kvalificerade undervisningstjänster vore smal borde de sakkunniga ägna

stor uppmärksamhet åt frågan om den mest rationella användningen av

olika slag av lärarkrafter och särskilt pröva frågan om tillskapande av en

ny typ av fast anställda lärare med undervisning som dominerande uppgift.

De sakkunniga borde i detta sammanhang utreda spörsmålet om laboratorernas

vid universiteten och vissa högskolor ställning och uppgifter

samt verkställa en översyn av gällande föreskrifter rörande de biträdande

lärarna. Vidare borde en undersökning ägnas den akademiska undervisningens

organisation. En plan borde av de sakkunniga uppgöras för de

nödvändiga forskningsbehovens tillgodoseende, varjämte särskild uppmärksamhet

borde av de sakkunniga ägnas åt forskarrekryteringen och

forskarutbildningens viktiga och speciella problem. I de sakkunnigas uppgift

borde jämväl ingå att upplägga ett långsiktigt investeringsprogram angående

universitetens och högskolornas lokalbehov och därvid pröva huru

en samverkan i fråga om institutionslokaler skulle kunna sättas i system

mellan professorer och forskare i olika ämnen och även tillhörande olika

fakulteter och högskolor. Frågan om inrättande av en naturvetenskaplig

fakultet i Göteborg borde utredas av de sakkunniga liksom även spörsmålet

om upprättandet av ett universitet eller en högskola i Norrland. Departementschefen

har i direktiven även erinrat om de i det föregående omförmälda

motionerna 1:341 av herr Osvald m. fl. och 11:314 av herrar

Lundberg och Hallén angående en utredning om högskolornas organisatoriska

ställning och därmed sammanhängande spörsmål. De i motionerna

framförda synpunkterna borde av de sakkunniga upptagas till bedömande.

Slutligen har departementschefen framhållit att de sakkunniga borde

arbeta så skyndsamt som möjligt samt vara oförhindrade att, om så befunnes

lämpligt, successivt framlägga avgränsade förslag.

Enligt utskottets mening talar den senaste tidens utveckling med styrka

för att åtgärder från statsmakternas sida böra vidtagas för en ytterligare

upprustning av universitets- och högskoleorganisationen. Med anledning

härav vill utskottet för sin del vitsorda det mycket starka behovet av att

1955 års universitetsutredning kommit till stånd. Med hänsyn till angelä
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

15

genheten av att de problem, som aktualiserats på den högre utbildningens

områden, inom rimlig tid vinna sin lösning, anser utskottet i likhet med

departementschefen det vara av vikt att utredningens arbete bedrives så

skyndsamt som möjligt. Utskottet vill också framhålla önskvärdheten av

att utredningen, i den mån så låter sig göra, successivt framlägger förslag

till olika åtgärders vidtagande. Samtidigt vill utskottet understryka departementschefens

uttalande om att utredningen icke bör få hindra prövning

under tiden för dess arbete av universitetens och högskolornas framställningar,

sedda mot bakgrunden av den dagsaktuella situationen.

Departementschefen har berört vissa rationaliseringsåtgärder, vilka han

ansett böra bli föremål för prövning av 1955 års universitetsutredning. Utskottet

får för sin del betona önskvärdheten av att alla möjligheter till vidtagande

av dylika åtgärder tillvaratagas. I detta sammanhang anser utskottet

sig böra peka på den enligt utskottets mening tvingande nödvändigheten

av att universitetskanslersämbetet snarast erhåller en sådan förstärkning

av sin organisation och sina arbetskrafter, att det skall bli möjligt

för ämbetet att bemästra icke blott de alltjämt ökande arbetsuppgifterna

utan även de nya uppgifter, som följa av åtgärder till upprustning

i olika avseenden av under ämbetets överinseende ställda lärosäten. Det

synes utskottet vidare betydelsefullt att kanslersämbetets organisation anpassas

även med hänsyn till sådana ämbetets åligganden, som avse rationaliseringssträvanden

berörande den högre undervisningen. Utskottet har

härvid bl. a. haft sin uppmärksamhet riktad på de frågor, som stå i samband

med en fortlöpande granskning av föreliggande studieplaner i syfte

att i möjligaste mån begränsa studietidens längd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har genom tillkomsten av

1955 års universitetsutredning och de för densamma givna direktiven de

i motionerna 1:285 och 11:325, 1:286 och 11:387 samt 1:341 och 11:314 gjorda

yrkandena blivit i allt väsentligt tillgodosedda.

Utskottet förutsätter, att jämväl den i motionerna 1:71 och 11:60 berörda

frågan om upprättandet av en lärostol i landsbygdssociologi kommer

att av universitetsutredningen upptagas till bedömande.

Vid sålunda föreliggande förhållanden anser utskottet, att de ifrågavarande

motionerna icke böra föranleda någon annan riksdagens åtgärd

än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver tillkänna vad utskottet

i ärendet anfört. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:285 och

11:325, 1:286 och 11:387, 1:341 och 11:314 ävensom 1:71 och

11:60, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad ulskoltet

anfört.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 191 år 1955

Stockholm den 7 december 1955

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Iwar Anderson, Näsgård,

Leander, Gillström, Boman, Näsström, Pålsson, Sundelin, Gustaf

Andersson, Einar Persson, Erik Svedberg, Axel Andersson, Rikard Svensson

och Arrhén; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Åkerström, fröken Elmén, herrar

Johansson i Mysinge, Persson i Växjö, Svensson i Alingsås, Gustafsson i

Stockholm, Cassel, Blidfors, Löfroth, Almgren, Hjalmarson, fröken Vinge,

herr Svensson i Stenkyrka och fröken Ager.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1955

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:390 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om anordnande av statsunderstödd skolhälsovård ''vid yrkesskolor och folkhögskolor. a1 i texten