Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet väckta motioner.
1955-03-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1955:63, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
5
Nr 63
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl.
för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut
vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet
väckta motioner.
(5:e avd.)
I propositionen nr 77 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 4 februari 1955, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad i ämnet
beslutats vid 1940 års lagtima riksdag -— i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll förordats medge ersättning i
sådana fall, där förhållandena är desamma som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom högsta domstolens domar den 23 november 1954
avgjorda mål och preskription icke inträtt.
Propositionen
Enligt civila avlöningsreglementet, vilket trätt i kraft kort tid före krigsutbrottet,
ägde ordinarie tjänsteman behålla mer än hälften av lönen i den
civila befattningen, icke blott under värnpliktstjänstgöring, då han därjämte
erhöll till värnpliktiga i allmänhet utgående förmåner, utan också då han
fullgjorde sådan tjänstgöring som ålåg honom såsom beställningshavare i
reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren.
Under sistnämnda slag av tjänstgöring erhöll ordinarie
tjänsteman på grund härav icke blott samtliga de förmåner, som tillkom
alla dylika beställningshavare, utan också större delen av sin civila lön.
Även extra ordinarie befattningshavare åtnjöt denna förmån.
Stora delar av vårt folk fick under andra världskriget underkasta sig en
betungande militärtjänstgöring, som för det stora flertalet innebar betydande
uppoffringar, icke minst i ekonomiskt hänseende. Att de beställningshavare
i reserven och med dem likställda, som innehade statstjänst, under
sådana förhållanden skulle åtnjuta löneförmåner, som väsentligt översteg
deras inkomster i den civila befattningen och även vida översteg vad motsvarande
aktiva beställningshavare erhöll, framstod icke som rimligt, utan
åtgärder ansågs böra vidtagas för att anpassa löneförmånerna under militärtjänstgöringen
till vad som med beaktande av andras villkor var mera
skäligt.
Mot bakgrunden härav beslöts vid 1939 års urtima riksdag på förslag av
6
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
Kungl. Maj :t vissa inskränkningar i bestämmelserna om löneförmåner till
icke-ordinarie tjänstemän under tjänstledighet för fullgörande i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av militärtjänstgöring,
som ålåg dem i egenskap av beställningshavare i reserven,
å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.
Dessa inskränkningar innebar, att officerare i reserven och
med dem likställda fick uppbära, förutom månadslön och terminslön enligt
krigsavlöningsreglementet, sådan utfyllnad att den månatliga lönen icke
kom att understiga vad som skulle ha utgått vid tjänstgöring i den civila
befattningen. Var den militära lönen högre än den civila, uppbars den militära
lönen oavkortad men ingen del av den civila.
För 1940 års lagtima riksdag framlades därefter under mars månad förslag
om att denna s. k. minimiregel skulle göras tillämplig även på dem
som därefter vann ordinarie anställning. Av formella skäl ansåg sig dåvarande
chefen för finansdepartementet icke böra föreslå, att regeln gjordes
gällande också på dem, som redan erhållit ordinarie tjänster. Statsutskottet
uttalade emellertid i ett den 23 april 1940 dagtecknat utlåtande, att regeln
borde tillämpas också på de dåvarande innehavarna av ordinarie tjänster.
Enligt utskottets mening hade de ifrågavarande bestämmelserna i civila
avlöningsreglementet om lön med B-avdrag under tjänstledighet för fullgörande
av militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven
in. in. närmast utformats med tanke på tjänstgöring under normala förhållanden.
Bestämmelserna hade däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna
under en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera
genomförts. Under sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke
föreligga att utsträcka minimiregelns tillämpning till sådana befattningshavare,
som redan innehade ordinarie tjänst. På hemställan av utskottet beslöt
en enhällig riksdag i enlighet härmed. Kungl. Maj :t utfärdade i kungörelse
den 24 maj 1940 (nr 470) bestämmelser i ämnet i överensstämmelse
med riksdagens beslut.
Även i ett annat hänseende fann statsmakterna inskränkande bestämmelser
erforderliga. För 1940 års lagtima riksdag framlades sålunda förslag
av innebörd, att semester icke fick beviljas tjänsteman för tid, varunder
han var inkallad till militärtjänstgöring, och att sådan tid icke fick betraktas
såsom ferietid. Statsutskottets majoritet fann ej anledning till erinran
mot förslaget utom såvitt angick värnpliktiga, för vilka utskott smajoriteten
förordade tillämpning av minimiregeln under en tid av högst 30 dagar av
den tid som motsvarade dem tillkommande semester eller ferier. I fråga om
dem, för vilka minimiregeln redan gällde, dvs. beställningshavare i reserven
och med dem jämställda, förordade utskottsmajoriteten alltså icke någon
ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig
anledning icke föreligga att till någon del frångå Kungl. Maj :ts förslag.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens förslag, varefter
bestämmelser i ämnet meddelades i kungörelser den 21 juni 1940 (nr 611
och 704).
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1!)55
7
De här angivna inskränkande bestämmelserna ägde därefter tillämpning
under hela den tid förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering
var anbefalld.
Efter det andra världskrigets slut riktades från vissa reservofficerare krav
mot staten på de avlöningsförmåner, som skulle ha utgått till dem i egenskap
av innehavare av ordinarie civila befattningar, om icke förenämnda
kungörelser varit tillämpliga på dem. Därvid gjordes gällande, att utfärdandet
av kungörelserna icke kunnat rubba deras rätt till någon av de förmåner
eller ersättningar, som enligt civila avlöningsreglementet tillkommit dem
såsom innehavare av ordinarie tjänster före kungörelsernas ikraftträdande.
Högsta domstolen ogillade i domar den 3 augusti 1949 dessa krav. Domstolens
motivering innebar ett godkännande av den uppfattning, som statsutskottet
vid 1940 års lagtima riksdag givit uttryck åt.
I två senare anhängiggjorda mål med i sak identiskt lika förhållanden
har emellertid utgången blivit en annan. Vid handläggningen av dessa mål
förordnade högsta domstolens tredje avdelning, att målen skulle enligt
3 kap. 4 § rättegångsbalken avgöras av högsta domstolen i dess helhet.
I domar den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen därefter Svea
hovrätts och Stockholms rådhusrätts i målen meddelade domar, varigenom
de framställda kraven bifallits. Högsta domstolens flesta ledamöter förklarade
därvid, att frågan om skyldighet att enligt kungörelserna, vilka ej ägt
verkan såsom allmän civillag, vidkännas minskning i eljest utgående avlöning
och semester resp. ferier skulle bedömas ur synpunkten huruvida
den genom kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.
Även med beaktande av de onormala förhållanden, som
rådde vid ifrågavarande tid, fann majoriteten, på de grunder Stockholms
rådhusrätt åberopat, att regleringen icke lät sig förena med den rätt, som
genom avlöningsreglementet tillförsäkrats vederbörande.
Skiljaktiga meningar uttalades av nio av högsta domstolens ledamöter.
Av motiveringen till högsta domstolens båda sistnämnda domar synes
framgå, att domstolen även med beaktande av de utomordentliga förhållanden,
vari vårt land befann sig vid ifrågavarande tid, icke ansett sig kunna
godtaga den av statsmakterna valda formen för de beslutade inskränkningarna
i avlöningsförmånerna. Utgången torde sålunda ha blivit en annan,
om de beslut, som fattades vid 1940 års lagtima riksdag, iklätts formen av
allmän civillag.
I förevarande båda domar har statsverket förpliktats ulge, i det ena fallet
ersättning för minskad lön med 8 035 kronor 28 öre jämte ränta uppgående
till i runt tal 6 500 kronor samt ersättning för rättegångskostnader med
10 700 kronor och i det andra fallet ersättning för minskad lön med 7 329
kronor 65 öre jämte ränta uppgående till omkring 5 500 kronor samt ersättning
för rättegångskostnader med 9 500 kronor eller således sammanlagt
över 25 000 kronor i det ena fallet och 22 000 kronor i det andra fallet.
8
Statsutskottets utlåtande nr G3 år 1955
Genom beslut den 21 januari 1955 har Kungl. Maj :t anbefallt överståthållarämbetet
att med anlitande av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Ersättning åt domare, vittnen och parter utbetala de utdömda
rättegångskostnaderna samt kommcrskollegium resp. skolöverstyrelsen
att erlägga de utdömda lönebeloppen jämte ränta med anlitande av de för
budgetåret 1954/55 uppförda anslagen till Kommerskollegium: Avlöningar
resp. Allmänna läroverken: Avlöningar.
Till civildepartementet har inkommit ett flertal framställningar, vari under
åberopande av högsta domstolens förevarande båda domar hemställts, att
ersättning måtte utgå för de löneavdrag, som under militärtjänstgöring under
andra världskriget verkställts med stöd av kungörelserna 1940: 470 och
611. I åtskilliga av dessa fall torde förhållandena vara desamma som i nyssnämnda
båda mål.
Departementschefen har anfört bl. a. följande.
Kungl. Maj:t synes icke äga befogenhet att mot riksdagens uttryckliga
beslut förordna om utbetalande av ersättning i angivna hänseende utan att
lagakraftvunnen dom i varje särskilt fall föreligger. För undvikande av ett
onödigt och kostsamt rättegångsförfarande torde riksdagens bemyndigande
böra inhämtas för Kungl. Maj :t att efter ansökan, vari ersättningsanspråken
angivits, besluta om ersättning för den löneminskning vissa ordinarie befattningshavare
prövas ha fått vidkännas till följd av kungörelserna 1940:
470 och 611.
Enligt vad jag inhämtat har över 200 beställningshavare i reserven eller
förutvarande beställningshavare genom skrivelser till överståthållarämbetet
eller annan myndighet avbrutit preskription med avseende å sina fordringar.
Till sådana personer torde i enlighet med vad jag förut anfört ersättning
böra kunna utbetalas efter särskild ansökan. I den mån fordran
av förevarande slag preskriberats, bör emellertid ersättning icke utgå. Till
stöd för en motsatt uppfattning kan icke åberopas billighetssynpunkter. De
genom kungörelserna 1940: 470 och 611 gjorda inskränkningarna i avlöningsförmånerna
överensstämmer nämligen helt med vad statsmakterna
funnit skäligt, och det kan ej göras gällande att inskränkningarna icke
skulle vara giltiga beträffande extra ordinarie befattningshavare eller dem
som först efter de ändrade bestämmelsernas ikraftträdande erhållit ordinarie
tjänster resp. befordrats till högre ordinarie tjänster.
Storleken av de sammanlagda ersättningsbelopp, som bör utgå, kan endast
gissningsvis uppskattas. Kostnaderna torde dock komma att uppgå till inemot
en miljon kronor. Ersättningarna synes böra bestridas från avlöningsanslagen
till de myndigheter, hos vilka vederbörande under den aktuella
tiden varit anställda.
I nu gällande avlöningsreglementen är sörjt för att jämväl ordinarie
tjänsteman skall kunna underkastas ändrade bestämmelser om lön under
tjänstledighet för militärtjänstgöring.
Motionerna
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
9
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Bergh och Alexanderson (1:411) och den andra inom andra kammaren
av herr Fröding m. fl. (II: 510), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
lämna Kungl. Maj:t det med propositionen avsedda bemyndigandet jämväl
för de fall, då preskription inträtt, förutsatt att vederbörande befattningshavare
anmäler sitt anspråk på sätt och inom tid som av Kungl.
Maj:t må bestämmas;
dels ock en inom andra kammaren av herr Rubbestad m. fl. väckt motion
(11:511), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.
I fråga om motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionerna 11:510 och 11:511.
Utskottet
Av förevarande proposition framgår, att Kungl. Maj :t och riksdagen år
1940, alltså under andra världskriget, beslutat vissa grunder för ordinarie
civila statstjänstemäns löneförmåner under inkallelse till militärtjänstgöring
i egenskap av beställningshavare i reserven, att dessa grunder givits
giltighet även beträffande tjänstemän som redan tidigare blivit innehavare
av ordinarie tjänst, att frågan om ifrågavarande grunders förenlighet med
civila avlöningsreglementets bestämmelser bragts under allmän domstols
prövning samt att högsta domstolen den 3 augusti 1949 ogillat därvid framställda
ersättningskrav med godkännande av den uppfattning som statsutskottet
vid 1940 års lagtima riksdag gav uttryck åt.
Emellertid har i senare anhängiggjorda mål med i sak lika förhållanden
utgången blivit en annan, i det att högsta domstolen 1 dess helhet, med 15
röster mot 9, den 23 november 1954 bifallit framställda krav på ytterligare
löneförmåner åt ordinarie tjänstemän under inkallelse till militärtjänstgöring
såsom beställningshavare i reserven. I sistnämnda domar har statsverket
förpliktats att utge sammanlagt över 47 000 kronor i ersättning för minskad
lön, ränta och ersättning för rättegångskostnader. Anledningen härtill
är att högsta domstolen funnit, att den minskning i eljest utgående avlöning
och semester resp. ferier, som vissa militära beställningshavare jämlikt
gällande bestämmelser fått vidkännas å sin civila statstjänst under inkallelse
till militärtjänstgöring under det andra världskriget, icke varit förenlig
med den rätt som genom civila avlöningsreglementet tillförsäkrats
ifrågavarande tjänstemän. Kungl. Maj:t har därefter anbefallt vederbörande
myndigheter att utbetala de utdömda lönebeloppen jämte ränta och rättegångskostnaderna.
I propositionen anföres att i åtskilliga andra fall förhållandena torde vara
desamma som i de av högsta domstolen avdömda målen samt att för undvikande
av ett onödigt och kostsamt rättegångsförfarande Kungl. Maj:t bör
bemyndigas att efter ansökan besluta om ersättning. Skälet till att Kungl.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 0 samt. .Yr 02—63
10
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
Maj :t begärt ifrågavarande bemyndigande är att Kungl. Maj:t ansett sig
icke äga befogenhet att mot riksdagens uttryckliga beslut år 1940 vid vederbörande
författningsbestämmelsers tillkomst förordna om utbetalning av
ersättning i angivna hänseende utan att lagakraftvunnen dom i varje särskilt
fall föreligger.
Utskottet konstaterar, att genom de av högsta domstolen senast meddelade
domarna fastslagits, att vissa enligt tidigare gällande avlöningsbestämmelser
avlönade ordinarie civila tjänstemän, som under andra världskriget
varit inkallade till militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i
reserven, varit lagligen berättigade till löneförmåner som väsentligt översteg
deras inkomster i den civila befattningen och även översteg vad motsvarande
militära beställningshavare på aktiv stat ägde uppbära under samma tid.
Ett dylikt resultat må vara oantastligt ur formellt juridisk synpunkt; materiellt
sett är det enligt utskottets mening icke förenligt med grundtanken
i 1940 års lagtima riksdags beslut, vilket låg till grund för de av Kungl.
Maj :t utfärdade bestämmelserna i ämnet. Det hade enligt utskottets uppfattning
framstått såsom mera tilltalande om vederbörande tjänstemän
hade avstått från att på formella grunder driva långtgående anspråk rörande
sina löneförmåner under en tid, då stora delar av vårt folk fick under
en betungande militärtjänstgöring underkasta sig betydande uppoffringar
i ekonomiskt hänseende.
I motionen II: 511 har hemställts att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition. En sådan ståndpunkt har av motionärerna ansetts
konsekvent med hänsyn till riksdagens år 1940 ur rättvisesynpunkt gentemot
andra folkgrupper fattade beslut angående lönen till ifrågavarande
befattningshavare i då rådande krigsläge. Även med visst beaktande av i
motionen anförda synpunkter anser sig utskottet likväl icke böra tillstyrka
ifrågavarande yrkande.
Utskottet har vid sin prövning av förevarande spörsmål funnit sig ej böra
motsätta sig det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet. Tillräckliga skäl
att, såsom i motionerna 1:411 och 11:510 föreslås, medge ersättning jämväl
i de fall då preskription inträtt föreligger enligt utskottets mening icke,
bl. a. med hänsyn till svårigheten att bedöma räckvidden av ett dylikt medgivande.
Utskottet får därför avstyrka ifrågavarande motionsyrkande.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna 1:411 och 11:510 samt
H: 511, bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad
i ämnet beslutats vid 1940 års lagtima riksdag — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 4 februari 1955 förordats medge ersättning
i sådana fall, där förhållandena är desamma som
i vissa i statsrådsprotokollet omnämnda, genom högsta dom
-
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
11
stolens domar den 23 november 1954 avgjorda mål och preskription
icke inträtt.
Stockholm den 25 mars 1955
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 62
Reservationer
1) av herr Boman, fröken Andersson, herrar Sundelin, Aastrup, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile, Birke och Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 411 och II: 510 och att därför
dels den del av utskottets yttrande på s. 10, som börjar med »I motionen»
och slutar med »ifrågavarande motionsyrkande», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Sådant ifrågavarande spörsmål nu föreligger anser sig utskottet — som
inte kan tillstyrka yrkandet i motionen II: 511 om avslag på propositionen
— böra tillstyrka det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet att medge
ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma som i de mål som
avgjorts genom högsta domstolens domar den 23 november 1954. I anslutning
till vad i motionerna 1:411 och 11:510 anförts anser utskottet emellertid
konsekvent, att preskription inte åberopas i förevarande fall. Utskottet
har härvid inte kunnat bortse ifrån att anledningen till att en tjänsteman
av ifrågavarande slag inte anmält något anspråk på ytterligare lön kan
ha varit den, att han rättat sig efter det avgörande som högsta domstolen
den 3 augusti 1949 träffat i vissa tidigare avdömda mål och som sedermera
genom högsta domstolens dom in pleno den 23 november 1954 efterträtts
av ett annat avgörande med motsatt innebörd. Utskottet finner sig därför,
med avsteg härutinnan från Kungl. Maj:ts förslag, böra tillstyrka det i motionerna
1:411 och 11:510 framförda förslaget att ifrågavarande bemyndigande
för Kungl. Maj:t bör avse jämväl de fall då preskription inträtt,
förutsatt att vederbörande tjänsteman anmäler sitt anspråk på sätt och
inom tid som av Kungl. Maj:t bestämmes.»
dels oek utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 411 och II: 510 ävensom
med avslag å motionen II: 511, bemyndiga Kungl. Maj:t att
— utan hinder av vad i ämnet beslutats vid 1940 års lag
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955
tima riksdag — i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet över civilärenden för den 4 februari
1955 förordats och med beaktande av vad utskottet anfört
medge ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma
som i vissa i statsrådsprotokollet omnämnda, genom
högsta domstolens domar den 23 november 1954 avgjorda
mål.»
2) av herrar Einar Persson, Thun, Rubbestad, Åkerström, Gustafsson i
Stockholm, Hansson i Skegrie och Löfroth, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka motionen 11:511 och att därför
dels den del av utskottets yttrande på s. 10, som börjar med »I motionen»
och slutar med »ifrågavarande motionsyrkande», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Enligt utskottets mening föreligger inte tillräckliga skäl för bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition. Såsom i motionen 11:511 framhållits
måste en avvisande ståndpunkt från riksdagens sida anses konsekvent
med hänsyn till riksdagens år 1940 ur rättvisesynpunkt gentemot andra
folkgrupper fattade beslut angående lönen till ifrågavarande befattningshavare
i då rådande krigsläge. Visserligen kan ett avslag på propositionen
komma att medföra, att statsverket får vidkännas rättegångskostnader som
vid bifall till propositionen inte behövt ifrågakomma, men ett klart uttryck
för riksdagens inställning till ifrågavarande spörsmål torde å andra sidan
kunna inverka återhållande vid eventuella överväganden om processuella
åtgärder. Utskottet finner sig sålunda böra tillstyrka det i motionen II: 511
framställda avslagsyrkandet. Härav följer att utskottet avstyrker motionerna
I: 411 och II: 510.»
dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, med bifall till motionen 11:511 samt
avslag å motionerna 1:411 och 11:510, avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 77.»
3) av herr Ståhl.
550691. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsfö a1 i texten