Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet väckta motioner.

1955-03-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:63, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

5

Nr 63

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl.

för minskning i avlöningsförmåner till följd av beslut

vid 19M års lagtima riksdag jämte i ämnet

väckta motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 77 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 4 februari 1955, föreslagit

riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad i ämnet

beslutats vid 1940 års lagtima riksdag -— i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i nämnda statsrådsprotokoll förordats medge ersättning i

sådana fall, där förhållandena är desamma som i vissa i statsrådsprotokollet

omnämnda, genom högsta domstolens domar den 23 november 1954

avgjorda mål och preskription icke inträtt.

Propositionen

Enligt civila avlöningsreglementet, vilket trätt i kraft kort tid före krigsutbrottet,

ägde ordinarie tjänsteman behålla mer än hälften av lönen i den

civila befattningen, icke blott under värnpliktstjänstgöring, då han därjämte

erhöll till värnpliktiga i allmänhet utgående förmåner, utan också då han

fullgjorde sådan tjänstgöring som ålåg honom såsom beställningshavare i

reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

Under sistnämnda slag av tjänstgöring erhöll ordinarie

tjänsteman på grund härav icke blott samtliga de förmåner, som tillkom

alla dylika beställningshavare, utan också större delen av sin civila lön.

Även extra ordinarie befattningshavare åtnjöt denna förmån.

Stora delar av vårt folk fick under andra världskriget underkasta sig en

betungande militärtjänstgöring, som för det stora flertalet innebar betydande

uppoffringar, icke minst i ekonomiskt hänseende. Att de beställningshavare

i reserven och med dem likställda, som innehade statstjänst, under

sådana förhållanden skulle åtnjuta löneförmåner, som väsentligt översteg

deras inkomster i den civila befattningen och även vida översteg vad motsvarande

aktiva beställningshavare erhöll, framstod icke som rimligt, utan

åtgärder ansågs böra vidtagas för att anpassa löneförmånerna under militärtjänstgöringen

till vad som med beaktande av andras villkor var mera

skäligt.

Mot bakgrunden härav beslöts vid 1939 års urtima riksdag på förslag av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

Kungl. Maj :t vissa inskränkningar i bestämmelserna om löneförmåner till

icke-ordinarie tjänstemän under tjänstledighet för fullgörande i anledning

av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av militärtjänstgöring,

som ålåg dem i egenskap av beställningshavare i reserven,

å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren.

Dessa inskränkningar innebar, att officerare i reserven och

med dem likställda fick uppbära, förutom månadslön och terminslön enligt

krigsavlöningsreglementet, sådan utfyllnad att den månatliga lönen icke

kom att understiga vad som skulle ha utgått vid tjänstgöring i den civila

befattningen. Var den militära lönen högre än den civila, uppbars den militära

lönen oavkortad men ingen del av den civila.

För 1940 års lagtima riksdag framlades därefter under mars månad förslag

om att denna s. k. minimiregel skulle göras tillämplig även på dem

som därefter vann ordinarie anställning. Av formella skäl ansåg sig dåvarande

chefen för finansdepartementet icke böra föreslå, att regeln gjordes

gällande också på dem, som redan erhållit ordinarie tjänster. Statsutskottet

uttalade emellertid i ett den 23 april 1940 dagtecknat utlåtande, att regeln

borde tillämpas också på de dåvarande innehavarna av ordinarie tjänster.

Enligt utskottets mening hade de ifrågavarande bestämmelserna i civila

avlöningsreglementet om lön med B-avdrag under tjänstledighet för fullgörande

av militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven

in. in. närmast utformats med tanke på tjänstgöring under normala förhållanden.

Bestämmelserna hade däremot icke varit avsedda att reglera avlöningsförmånerna

under en försvarsberedskap av den omfattning, som dåmera

genomförts. Under sådana omständigheter syntes utskottet hinder icke

föreligga att utsträcka minimiregelns tillämpning till sådana befattningshavare,

som redan innehade ordinarie tjänst. På hemställan av utskottet beslöt

en enhällig riksdag i enlighet härmed. Kungl. Maj :t utfärdade i kungörelse

den 24 maj 1940 (nr 470) bestämmelser i ämnet i överensstämmelse

med riksdagens beslut.

Även i ett annat hänseende fann statsmakterna inskränkande bestämmelser

erforderliga. För 1940 års lagtima riksdag framlades sålunda förslag

av innebörd, att semester icke fick beviljas tjänsteman för tid, varunder

han var inkallad till militärtjänstgöring, och att sådan tid icke fick betraktas

såsom ferietid. Statsutskottets majoritet fann ej anledning till erinran

mot förslaget utom såvitt angick värnpliktiga, för vilka utskott smajoriteten

förordade tillämpning av minimiregeln under en tid av högst 30 dagar av

den tid som motsvarade dem tillkommande semester eller ferier. I fråga om

dem, för vilka minimiregeln redan gällde, dvs. beställningshavare i reserven

och med dem jämställda, förordade utskottsmajoriteten alltså icke någon

ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Två av utskottets ledamöter fann tillräcklig

anledning icke föreligga att till någon del frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens förslag, varefter

bestämmelser i ämnet meddelades i kungörelser den 21 juni 1940 (nr 611

och 704).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1!)55

7

De här angivna inskränkande bestämmelserna ägde därefter tillämpning

under hela den tid förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering

var anbefalld.

Efter det andra världskrigets slut riktades från vissa reservofficerare krav

mot staten på de avlöningsförmåner, som skulle ha utgått till dem i egenskap

av innehavare av ordinarie civila befattningar, om icke förenämnda

kungörelser varit tillämpliga på dem. Därvid gjordes gällande, att utfärdandet

av kungörelserna icke kunnat rubba deras rätt till någon av de förmåner

eller ersättningar, som enligt civila avlöningsreglementet tillkommit dem

såsom innehavare av ordinarie tjänster före kungörelsernas ikraftträdande.

Högsta domstolen ogillade i domar den 3 augusti 1949 dessa krav. Domstolens

motivering innebar ett godkännande av den uppfattning, som statsutskottet

vid 1940 års lagtima riksdag givit uttryck åt.

I två senare anhängiggjorda mål med i sak identiskt lika förhållanden

har emellertid utgången blivit en annan. Vid handläggningen av dessa mål

förordnade högsta domstolens tredje avdelning, att målen skulle enligt

3 kap. 4 § rättegångsbalken avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

I domar den 23 november 1954 fastställde högsta domstolen därefter Svea

hovrätts och Stockholms rådhusrätts i målen meddelade domar, varigenom

de framställda kraven bifallits. Högsta domstolens flesta ledamöter förklarade

därvid, att frågan om skyldighet att enligt kungörelserna, vilka ej ägt

verkan såsom allmän civillag, vidkännas minskning i eljest utgående avlöning

och semester resp. ferier skulle bedömas ur synpunkten huruvida

den genom kungörelserna vidtagna regleringen var förenlig med civila avlöningsreglementet.

Även med beaktande av de onormala förhållanden, som

rådde vid ifrågavarande tid, fann majoriteten, på de grunder Stockholms

rådhusrätt åberopat, att regleringen icke lät sig förena med den rätt, som

genom avlöningsreglementet tillförsäkrats vederbörande.

Skiljaktiga meningar uttalades av nio av högsta domstolens ledamöter.

Av motiveringen till högsta domstolens båda sistnämnda domar synes

framgå, att domstolen även med beaktande av de utomordentliga förhållanden,

vari vårt land befann sig vid ifrågavarande tid, icke ansett sig kunna

godtaga den av statsmakterna valda formen för de beslutade inskränkningarna

i avlöningsförmånerna. Utgången torde sålunda ha blivit en annan,

om de beslut, som fattades vid 1940 års lagtima riksdag, iklätts formen av

allmän civillag.

I förevarande båda domar har statsverket förpliktats ulge, i det ena fallet

ersättning för minskad lön med 8 035 kronor 28 öre jämte ränta uppgående

till i runt tal 6 500 kronor samt ersättning för rättegångskostnader med

10 700 kronor och i det andra fallet ersättning för minskad lön med 7 329

kronor 65 öre jämte ränta uppgående till omkring 5 500 kronor samt ersättning

för rättegångskostnader med 9 500 kronor eller således sammanlagt

över 25 000 kronor i det ena fallet och 22 000 kronor i det andra fallet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr G3 år 1955

Genom beslut den 21 januari 1955 har Kungl. Maj :t anbefallt överståthållarämbetet

att med anlitande av det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Ersättning åt domare, vittnen och parter utbetala de utdömda

rättegångskostnaderna samt kommcrskollegium resp. skolöverstyrelsen

att erlägga de utdömda lönebeloppen jämte ränta med anlitande av de för

budgetåret 1954/55 uppförda anslagen till Kommerskollegium: Avlöningar

resp. Allmänna läroverken: Avlöningar.

Till civildepartementet har inkommit ett flertal framställningar, vari under

åberopande av högsta domstolens förevarande båda domar hemställts, att

ersättning måtte utgå för de löneavdrag, som under militärtjänstgöring under

andra världskriget verkställts med stöd av kungörelserna 1940: 470 och

611. I åtskilliga av dessa fall torde förhållandena vara desamma som i nyssnämnda

båda mål.

Departementschefen har anfört bl. a. följande.

Kungl. Maj:t synes icke äga befogenhet att mot riksdagens uttryckliga

beslut förordna om utbetalande av ersättning i angivna hänseende utan att

lagakraftvunnen dom i varje särskilt fall föreligger. För undvikande av ett

onödigt och kostsamt rättegångsförfarande torde riksdagens bemyndigande

böra inhämtas för Kungl. Maj :t att efter ansökan, vari ersättningsanspråken

angivits, besluta om ersättning för den löneminskning vissa ordinarie befattningshavare

prövas ha fått vidkännas till följd av kungörelserna 1940:

470 och 611.

Enligt vad jag inhämtat har över 200 beställningshavare i reserven eller

förutvarande beställningshavare genom skrivelser till överståthållarämbetet

eller annan myndighet avbrutit preskription med avseende å sina fordringar.

Till sådana personer torde i enlighet med vad jag förut anfört ersättning

böra kunna utbetalas efter särskild ansökan. I den mån fordran

av förevarande slag preskriberats, bör emellertid ersättning icke utgå. Till

stöd för en motsatt uppfattning kan icke åberopas billighetssynpunkter. De

genom kungörelserna 1940: 470 och 611 gjorda inskränkningarna i avlöningsförmånerna

överensstämmer nämligen helt med vad statsmakterna

funnit skäligt, och det kan ej göras gällande att inskränkningarna icke

skulle vara giltiga beträffande extra ordinarie befattningshavare eller dem

som först efter de ändrade bestämmelsernas ikraftträdande erhållit ordinarie

tjänster resp. befordrats till högre ordinarie tjänster.

Storleken av de sammanlagda ersättningsbelopp, som bör utgå, kan endast

gissningsvis uppskattas. Kostnaderna torde dock komma att uppgå till inemot

en miljon kronor. Ersättningarna synes böra bestridas från avlöningsanslagen

till de myndigheter, hos vilka vederbörande under den aktuella

tiden varit anställda.

I nu gällande avlöningsreglementen är sörjt för att jämväl ordinarie

tjänsteman skall kunna underkastas ändrade bestämmelser om lön under

tjänstledighet för militärtjänstgöring.

Motionerna

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

9

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Bergh och Alexanderson (1:411) och den andra inom andra kammaren

av herr Fröding m. fl. (II: 510), i vilka hemställts, att riksdagen måtte

lämna Kungl. Maj:t det med propositionen avsedda bemyndigandet jämväl

för de fall, då preskription inträtt, förutsatt att vederbörande befattningshavare

anmäler sitt anspråk på sätt och inom tid som av Kungl.

Maj:t må bestämmas;

dels ock en inom andra kammaren av herr Rubbestad m. fl. väckt motion

(11:511), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I fråga om motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa

till motionerna 11:510 och 11:511.

Utskottet

Av förevarande proposition framgår, att Kungl. Maj :t och riksdagen år

1940, alltså under andra världskriget, beslutat vissa grunder för ordinarie

civila statstjänstemäns löneförmåner under inkallelse till militärtjänstgöring

i egenskap av beställningshavare i reserven, att dessa grunder givits

giltighet även beträffande tjänstemän som redan tidigare blivit innehavare

av ordinarie tjänst, att frågan om ifrågavarande grunders förenlighet med

civila avlöningsreglementets bestämmelser bragts under allmän domstols

prövning samt att högsta domstolen den 3 augusti 1949 ogillat därvid framställda

ersättningskrav med godkännande av den uppfattning som statsutskottet

vid 1940 års lagtima riksdag gav uttryck åt.

Emellertid har i senare anhängiggjorda mål med i sak lika förhållanden

utgången blivit en annan, i det att högsta domstolen 1 dess helhet, med 15

röster mot 9, den 23 november 1954 bifallit framställda krav på ytterligare

löneförmåner åt ordinarie tjänstemän under inkallelse till militärtjänstgöring

såsom beställningshavare i reserven. I sistnämnda domar har statsverket

förpliktats att utge sammanlagt över 47 000 kronor i ersättning för minskad

lön, ränta och ersättning för rättegångskostnader. Anledningen härtill

är att högsta domstolen funnit, att den minskning i eljest utgående avlöning

och semester resp. ferier, som vissa militära beställningshavare jämlikt

gällande bestämmelser fått vidkännas å sin civila statstjänst under inkallelse

till militärtjänstgöring under det andra världskriget, icke varit förenlig

med den rätt som genom civila avlöningsreglementet tillförsäkrats

ifrågavarande tjänstemän. Kungl. Maj:t har därefter anbefallt vederbörande

myndigheter att utbetala de utdömda lönebeloppen jämte ränta och rättegångskostnaderna.

I propositionen anföres att i åtskilliga andra fall förhållandena torde vara

desamma som i de av högsta domstolen avdömda målen samt att för undvikande

av ett onödigt och kostsamt rättegångsförfarande Kungl. Maj:t bör

bemyndigas att efter ansökan besluta om ersättning. Skälet till att Kungl.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 0 samt. .Yr 02—63

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

Maj :t begärt ifrågavarande bemyndigande är att Kungl. Maj:t ansett sig

icke äga befogenhet att mot riksdagens uttryckliga beslut år 1940 vid vederbörande

författningsbestämmelsers tillkomst förordna om utbetalning av

ersättning i angivna hänseende utan att lagakraftvunnen dom i varje särskilt

fall föreligger.

Utskottet konstaterar, att genom de av högsta domstolen senast meddelade

domarna fastslagits, att vissa enligt tidigare gällande avlöningsbestämmelser

avlönade ordinarie civila tjänstemän, som under andra världskriget

varit inkallade till militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare i

reserven, varit lagligen berättigade till löneförmåner som väsentligt översteg

deras inkomster i den civila befattningen och även översteg vad motsvarande

militära beställningshavare på aktiv stat ägde uppbära under samma tid.

Ett dylikt resultat må vara oantastligt ur formellt juridisk synpunkt; materiellt

sett är det enligt utskottets mening icke förenligt med grundtanken

i 1940 års lagtima riksdags beslut, vilket låg till grund för de av Kungl.

Maj :t utfärdade bestämmelserna i ämnet. Det hade enligt utskottets uppfattning

framstått såsom mera tilltalande om vederbörande tjänstemän

hade avstått från att på formella grunder driva långtgående anspråk rörande

sina löneförmåner under en tid, då stora delar av vårt folk fick under

en betungande militärtjänstgöring underkasta sig betydande uppoffringar

i ekonomiskt hänseende.

I motionen II: 511 har hemställts att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts

förevarande proposition. En sådan ståndpunkt har av motionärerna ansetts

konsekvent med hänsyn till riksdagens år 1940 ur rättvisesynpunkt gentemot

andra folkgrupper fattade beslut angående lönen till ifrågavarande

befattningshavare i då rådande krigsläge. Även med visst beaktande av i

motionen anförda synpunkter anser sig utskottet likväl icke böra tillstyrka

ifrågavarande yrkande.

Utskottet har vid sin prövning av förevarande spörsmål funnit sig ej böra

motsätta sig det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet. Tillräckliga skäl

att, såsom i motionerna 1:411 och 11:510 föreslås, medge ersättning jämväl

i de fall då preskription inträtt föreligger enligt utskottets mening icke,

bl. a. med hänsyn till svårigheten att bedöma räckvidden av ett dylikt medgivande.

Utskottet får därför avstyrka ifrågavarande motionsyrkande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

ävensom med avslag å motionerna 1:411 och 11:510 samt

H: 511, bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av vad

i ämnet beslutats vid 1940 års lagtima riksdag — i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över

civilärenden för den 4 februari 1955 förordats medge ersättning

i sådana fall, där förhållandena är desamma som

i vissa i statsrådsprotokollet omnämnda, genom högsta dom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

11

stolens domar den 23 november 1954 avgjorda mål och preskription

icke inträtt.

Stockholm den 25 mars 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 62

Reservationer

1) av herr Boman, fröken Andersson, herrar Sundelin, Aastrup, Skoglund

i Doverstorp, Svensson i Ljungskile, Birke och Nihlfors, vilka ansett

att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 411 och II: 510 och att därför

dels den del av utskottets yttrande på s. 10, som börjar med »I motionen»

och slutar med »ifrågavarande motionsyrkande», bort ersättas med text av

följande lydelse:

»Sådant ifrågavarande spörsmål nu föreligger anser sig utskottet — som

inte kan tillstyrka yrkandet i motionen II: 511 om avslag på propositionen

— böra tillstyrka det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet att medge

ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma som i de mål som

avgjorts genom högsta domstolens domar den 23 november 1954. I anslutning

till vad i motionerna 1:411 och 11:510 anförts anser utskottet emellertid

konsekvent, att preskription inte åberopas i förevarande fall. Utskottet

har härvid inte kunnat bortse ifrån att anledningen till att en tjänsteman

av ifrågavarande slag inte anmält något anspråk på ytterligare lön kan

ha varit den, att han rättat sig efter det avgörande som högsta domstolen

den 3 augusti 1949 träffat i vissa tidigare avdömda mål och som sedermera

genom högsta domstolens dom in pleno den 23 november 1954 efterträtts

av ett annat avgörande med motsatt innebörd. Utskottet finner sig därför,

med avsteg härutinnan från Kungl. Maj:ts förslag, böra tillstyrka det i motionerna

1:411 och 11:510 framförda förslaget att ifrågavarande bemyndigande

för Kungl. Maj:t bör avse jämväl de fall då preskription inträtt,

förutsatt att vederbörande tjänsteman anmäler sitt anspråk på sätt och

inom tid som av Kungl. Maj:t bestämmes.»

dels oek utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt med bifall till motionerna I: 411 och II: 510 ävensom

med avslag å motionen II: 511, bemyndiga Kungl. Maj:t att

— utan hinder av vad i ämnet beslutats vid 1940 års lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 63 år 1955

tima riksdag — i huvudsaklig överensstämmelse med vad i

statsrådsprotokollet över civilärenden för den 4 februari

1955 förordats och med beaktande av vad utskottet anfört

medge ersättning i sådana fall, där förhållandena är desamma

som i vissa i statsrådsprotokollet omnämnda, genom

högsta domstolens domar den 23 november 1954 avgjorda

mål.»

2) av herrar Einar Persson, Thun, Rubbestad, Åkerström, Gustafsson i

Stockholm, Hansson i Skegrie och Löfroth, vilka ansett att utskottet bort

tillstyrka motionen 11:511 och att därför

dels den del av utskottets yttrande på s. 10, som börjar med »I motionen»

och slutar med »ifrågavarande motionsyrkande», bort ersättas med text av

följande lydelse:

»Enligt utskottets mening föreligger inte tillräckliga skäl för bifall till

Kungl. Maj:ts förevarande proposition. Såsom i motionen 11:511 framhållits

måste en avvisande ståndpunkt från riksdagens sida anses konsekvent

med hänsyn till riksdagens år 1940 ur rättvisesynpunkt gentemot andra

folkgrupper fattade beslut angående lönen till ifrågavarande befattningshavare

i då rådande krigsläge. Visserligen kan ett avslag på propositionen

komma att medföra, att statsverket får vidkännas rättegångskostnader som

vid bifall till propositionen inte behövt ifrågakomma, men ett klart uttryck

för riksdagens inställning till ifrågavarande spörsmål torde å andra sidan

kunna inverka återhållande vid eventuella överväganden om processuella

åtgärder. Utskottet finner sig sålunda böra tillstyrka det i motionen II: 511

framställda avslagsyrkandet. Härav följer att utskottet avstyrker motionerna

I: 411 och II: 510.»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionen 11:511 samt

avslag å motionerna 1:411 och 11:510, avslå Kungl. Maj:ts

proposition nr 77.»

3) av herr Ståhl.

550691. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsfö a1 i texten