Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens tjänst m. fl. Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet, i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande motioner. l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin
1955-04-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1955:87, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens tjänst m. fl. Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet, i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande motioner. l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
13
Nr 87
Utlåtande i anledning au väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer.
(5:e avd.)
Statsutskottet får härmed avgiva utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens
tjänst m. fl.
Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet,
i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande
motioner.
l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin (förhöjd pension). I de likalydande
motionerna I: 244 och II: 405, väckta den förra av herr Boo m. fl. och
den senare av herrar Andersson i Brämhult och Gustafsson i Borås, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att f. d. förrådsförvaltaren i intendenturkåren,
kaptenen i armén Hugo Pontius Gelin må fr. o. m. 1 oktober 1952
komma i åtnjutande av de för tjänste- och familjepension för 26 löneklassen,
löneplan nr 1, gällande pensionsunderlagen.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1: 244 följande.
Den 1 oktober 1952 avgick dåvarande förrådsförvaltaren vid intendenturkåren,
kaptenen i armén H. P. Gelin från sin innehavda beställning med
av statskontoret enligt beslut den 25 juni 1952 tillförsäkrad ålders- och
familjepension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente och
familj epensionsreglemente.
Grundbeloppet för den tillförsäkrade pensionen fastställdes enligt statskontorets
beslut den 23 augusti 1952 till 6 360 kronor för år. Detta belopp
motsvarar enligt den under 14 § i tjänstepensionsreglementet intagna tabellen
löneplan nr 1 begynnelseunderiaget för löneklass 24 d. v. s. slutlöneklassen
i den lönegrad Ma 21, vartill Gelins vid pensionsavgången innehavda
förvaltarbeställning hänförts fr. o. m. den 1 juli 1952.
Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som måste anses föreligga
beträffande bestämmandet av storleken av pensionsbeloppet i förevarande
fall, synes det vara ytterst skäligt, att grundbeloppet av Gelins tjänstepension
fastställes utgå enligt löneklass 26, d. v. s. slutlöneldassen i lönegrad
Ma 23, uti vilken lönegrad samtliga arméns förvaltare i intendenturförrådstjänst,
med undantag av åtta, fr. o. in. 1 juli 1952 äro placerade
(prop. 1952: 120, punkt 3). Detta grundbelopp utgör 7 128 kronor för år.
Av nämnda åtta befattningshavare, som vid lönedifferentieringens tillkomst
den 1 juli 1952 kommo att inneha beställningar i Ma 21, är det
endast en, nämligen Gelin, som avgått med pension motsvarande Ma 21.
De, som efter den 1 juli 1952 tillträda befattning i Ma 21, erbjudas, i den
14
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
mån uppkomna vakanser medge, i tur och ordning förflyttning till befattning
i Ma 23 och då med pensionsrätt i paritet därmed. För dessa
kommer lönedifferentieringen icke att medföra lägre pensionsförmåner.
I de likalydande motionerna nr 1:208 och II: 262" till 1954 års riksdag
hemställdes, att riksdagen måtte besluta om förbättrade pensionsförmåner
åt f. d. förrådsförvaltaren vid intendenturkåren, kaptenen i armén H. P.
Gelin.
I statsutskottets häröver avgivna utlåtande nr 45 1 :o hemställde utskottet,
då ifrågavarande pensionsfråga i första hand borde prövas av Kung],
Maj :t, att motionerna icke måtte av riksdagen bifallas. Riksdagen beslöt
också i enlighet med utskottets hemställan.
Med anledning av riksdagens ovannämnda beslut ingav generalintendenten
den 15 september 1954 en underdånig framställning med i huvudsak
samma innehåll som ovannämnda motioner. Denna framställning föranledde
den 7 januari 1955 ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.
Till stöd för Gelins hänförande till den högre pensionsklassen får vi vtlerligare
framhålla följande:
Gelin tjänstgjorde som förrådsförvaltare vid A 8 den 15/3 1930—15/10
1933, vid AIK den 16/10 1933—15/8 1938 och vid I 15 den 16/8 1938—
31/3 1948. Som en belöning för ådagalagt nit och skicklighet erhöll han
den 1/4 1948 förflyttning till Stockholm med placering vid AIS. Vid tiden
för denna överflyttning voro samtliga förrådsförvaltare hänförda till en
och samma lönegrad. Differentieringen av förvaltarbeställningarna på lönegraderna
Ma 23 och Ma 21 skedde som ovan berörts först fr. o. in. den
1/7 1952 d. v. s. endast tre månader före Gelins avgång ur tjänst. Därest
resultatet av denna differentiering hade kunnat förutses vid tidpunkten
för Gelins placering vid AIS, hade han säkerligen icke placerats till denna
tjänstgöring. Differentieringen innebär, att den av Gelin vid pensionsavgången
innehavda förvaltarbeställningen placerades i lönegrad Ma 21, vilket
oförskyllt för Gelin kom att medföra lägre pensionsförmåner, än han
skulle kommit i åtnjutande utav, därest överflyttning till AIS icke ägt
rum. Då emellertid hans tjänstgöring vid AIS omfattar endast 4 1/2 år,
under det hans ovanberörda tjänstgöring vid A 8, AIK och I 15 i förvaltarbeställningar,
vilka numera äro placerade i lönegrad Ma 23, överstiger
hela 18 år, synes Gelin rättvisligen böra i pensionshänseende hänföras till
denna lönegrad, särskilt i beaktande av att han som förrådsförvaltare
nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt och för kronan ovanligt gagnerikt
arbete samt att det här är fråga om en av arméns skickligaste förrådsförvaltare,
varom hans befordran till kapten i samband med avskedet bär
vittne.
Det torde heller icke kunna råda några delade meningar om att det vore
en gärd av rättvisa om Gelin beviljades tjänstepension efter den högre
lönegraden. Enligt vad som förljudes har Kungl. Maj:ts avböjande ställningstagande
till generalintendentens underdåniga framställning dikterats
av farhågor att ett bifall till framställningen skulle kunna få följdverkningar
därigenom att liknande fall kunde finnas inom andra grenar av statsförvaltningen.
Vi förmoda emellertid att antalet fall, som skulle kunna vara
aktuella i detta hänseende, vore ytterst begränsat. Skulle några sådana
fall föreligga genom ett bifall till denna vår framställning om förhöjt pensionsunderlag
för Gelin, bör enligt vår uppfattning rättelse ske.
Utskottet. Ehuru ett tillmötesgående av motionsförslaget kan vara ägnat
att väcka principiella betänkligheter, har utskottet likväl funnit starka bil
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955 15
lighetsskäl tala för att Gelin i pensionshänseende hänföres till den högre av
de båda förvaltargraderna. Med hänsyn till de i förevarande ärende föreliggande
särskilda omständigheterna har utskottet således ansett sig böra
förorda bifall till motionärernas förslag.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 244 och
11:405, medgiva, att förre förrådsförvaltaren i intendenturkåren,
kaptenen i armén Hugo Pontius Gelin må, räknat
från och med den 1 oktober 1952, åtnjuta tjänste- och familj
epensionsr ätt med tillämpning av pensionsunderlag gällande
för 26 löneklassen.
2:o) Förra städerskan Thyra Katarina Forbregd. I de likalydande motionerna
I: 246 och II: 368, väckta den förra av herrar Erik Olsson och Pålsson
och den senare av herr Agerberg m. fl., har hemställts att riksdagen måtte
besluta att tilldela f. d. städerskan Thyra Forbregd pension med ett med hänsyn
till hennes statsanställning skäligt belopp.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Forbregd är född den 25 november 1887 och således 67 år gammal;
att hon varit anställd såsom köksbiträde vid Norrlands artilleriregemente
under tiden 1 februari 1940—30 juni 1945;
samt att hon fullgjort städerskegöromål vid samma regemente under tidsperioderna
1 november 1937—31 januari 1940 och 1 juli 1945—30 september
1953, varvid hennes dagliga arbetstid utgjort två timmar och hennes
avlöning under förstnämnda tidsperiod 25 kronor för månad samt under
sistnämnda tidsperiod lägst 75 kronor och högst 90 kronor 75 öre för månad.
Hos statens pensionsanstalt anhöll Forbregd år 1953 om pension.
Genom beslut den 26 januari 1954 fann sig statens pensionsanstalt, enär
Forbregd ej under minst 15 år innehaft sådan anställning i statens tjänst,
som utgjort huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla, enligt 1 § första
stycket b) kungörelsen den 30 juni 1947 med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst förhindrad att bifalla ansökningen.
Utskottet. Såsom av utredningen i ärendet framgår, omfattar Forbregds
tjänstetid i statens tjänst dels en anställningsperiod om 5 år 5 månader, varunder
hon innehaft pensionsberättigande tjänst såsom köksbiträde, dels ock
en tid av 10 år 6 månader, varunder hon utfört städerskegöromål med en
daglig arbetstid av allenast två timmar. Hon har alltså — såsom ock genom
beslut av statens pensionsanstalt fastslagits — inte under minst 15 år innehaft
anställning hos staten, som för henne utgjort huvudsaklig sysselsättning
16
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
och förvärvskälla. Att riksdagen nu skulle genom särskilt beslut tillerkänna
Forbregd pension på grund av hennes ifrågavarande anställning finner utskottet
sig ej kunna tillstyrka, varför utskottet hemställer,
att motionerna 1: 246 och II: 368 icke må av riksdagen bifallas.
3:o) Förra städerskan Thyra Ingeborg Andréa Sallberg. I motionen II: 367
hemställer herr Senander, att riksdagen måtte besluta om en årlig pension
till Sallberg med ett belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till hennes
jämförelsevis långa anställning i tullverkets tjänst och den lid per dag hon
därunder utfört arbete.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Sallberg, som är frånskild, är född den 4 november 1893 och således
61 år gammal;
att hon varit anställd såsom städerska vid centraltullkammaren i Malmö
under tiden 1 januari 1924—28 februari 1947 och således innehaft anställning
vid tullverket under 23 år 2 månader;
att hennes dagliga arbetstid i denna anställning utgjort 3 timmar under
tiden 1 januari 1924—31 mars 1944 och 4 timmar under tiden därefter;
att hennes avlöning under de fem sista åren av anställningstiden utgjort i
medeltal omkring 1 265 kronor;
att hon icke innehaft annan anställning i statens tjänst;
att hon den 15 oktober 1948 tillträtt anställning såsom städerska i privat
tjänst;
samt att hon tillerkänts underhållsbidrag från sin frånskilde make tulluppsyningsmannen
H. J. L. Sallberg att utgå med 80 kronor för månad.
Enligt i motionen lämnad uppgift upphörde Sallbergs anställning i tullverket
på grund av sjukdom (åderinflammation i benen); vidare uppgives
i motionen att hon lider av fettsot, svagt hjärta och blindhet på ett öga.
År 1953 anhöll Sallberg hos statens pensionsanstalt om pension.
Genom beslut den 8 december 1953 fann sig statens pensionsanstalt, enär
förutsättningarna för pension enligt 1 § första stycket a) kungörelserna den
30 juni 1942, nr 696, och den 30 juni 1947, nr 490, med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst icke vore uppfyllda beträffande
Sallberg, förhindrad bevilja henne pension.
Hos Kungl. Maj :t anhöll Sallberg därefter om pension.
I häröver avgivet utlåtande anförde generaltullstyrelsen, att styrelsen med
hänsyn till den långa tid, varunder Sallberg varit anställd i tullverket, icke
hade något att erinra mot att en gratifikation eller ett mindre årligt understöd
tilldelades henne.
Statskontoret fann sig ej kunna tillstyrka att pension eller gratifikation i
särskild ordning tillerkändes Sallberg, enär hennes dagliga arbetstid under
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
17
större delen av hennes anställningstid hos tullverket uppgått till allenast tre
timmar och avgången, som skett vid 53 års ålder, icke varit föranledd av
sjukdom.
Genom beslut den 14 maj 1954 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utskottet. Såsom av utredningen framgår, kan Sallberg åberopa en anställningstid
såsom städerska vid tullverket om sammanlagt 23 år 2 månader,
med en daglig arbetstid av tre timmar under drygt tjugu år och fyra
timmar under återstående tid. I och för sig kunde denna tjänstgöring måhända
motivera ett beslut från riksdagens sida om någon pension eller något
årligt understöd åt henne. Emellertid föreligger det förhållandet att Sallberg
lämnat sin statstjänst vid en levnadsålder av allenast 53 år. I motionen göres
visserligen gällande att Sallberg lämnade sin anställning på grund av
sjukdom. Att så skulle ha varit fallet har dock ej blivit styrkt, och uppgiften
därom motsäges f. ö. av att Sallberg efter avgången tillträtt anställning
som städerska i privat tjänst. Utskottet kan därför inte tillstyrka det
i motionen framställda yrkandet om en årlig pension åt henne.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 367 icke må av riksdagen bifallas.
4:o) Biskopen Dick Helander. I de likalydande motionerna 1:245 och II:
377, väckta den förra av herr Huss och den senare av herr von Friesen, har
hemställts, att riksdagen måtte bevilja f. d. professorn och biskopen Dick
Helander professors förtidspension från och med den dag han blev avsatt
från sitt biskopsämbete.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 377 bl. a. följande.
Förre biskopen Dick Helander utnämndes 1941 till professor i praktisk
teologi vid Uppsala universitet och därefter från och med den 1 januari 1953
till biskop i Strängnäs stift. Från denna befattning blev han avsatt 1954 genom
numera lagakraftvunnen dom. Helander dömdes som bekant som författare
av anonyma brev till präster i Strängnäs stift. Gärningen måste förutsättas
ha ägt rum, medan han ännu var professor i Uppsala.
Att den svenska rättsordningen genom den ingående domstolsprövningen
fungerat oklanderligt skall ej bestridas. Ändock framstår förhållandet i detta
fall mellan brottet och straffet med en i nyare svensk rättshistoria ganska
enastående disproportion. Helander, som är född 1896, torde vid inträde i för
professor gällande pensionsålder, sextiofem år, erhålla en årlig uppskjuten
livränta. Att en man i hans ställning intill dess skulle kunna försörja sig genom
arbete förefaller inte sannolikt. Om härtill påpekas att därest Helander
icke blivit utnämnd till biskop skulle straffet blivit av en helt annan storleksordning,
och han och hans familj kunde knappast ha åsamkats något väsentligt
ekonomiskt lidande.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 86—87
18
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande:
I anslutning till vissa år 1948 vidtagna ändringar i strafflagen i fråga
om ämbetsbrott och ämbetsstraff behandlade statsmakterna ingående frågan
om entledigad eller avsatt tjänstemans rätt till pension (prop. 1949: 193).
Efter beslut av 1949 års riksdag upphävdes sålunda samtliga de diskvalifikationsregler,
som dittills gällt beträffande bestämmandet av pensionen för
avsatt befattningshavare, med verkan från den 1 januari 1949 (SFS 1950:
523). En sådan befattningshavare kom härigenom att i pensionshänseende
försättas i väsentligt bättre ställning än dessförinnan och likställdes helt
med den, som frivilligt lämnat sin tjänst med rätt till uppskjuten livränta.
Enligt för statskontoret tillgängliga uppgifter synes Helander, som är född
den 23 juni 1896, vara berättigad åtnjuta en årlig tjänstelivränta från och
med månaden näst efter den, under vilken han uppnått 65 års ålder, intill
den månad han uppnår 67 års ålder med 10 862 kronor 40 öre samt med
10 242 kronor för tiden därefter.
Bestämmelser angående förutsättningarna för präst att erhålla förtidspension
ha meddelats i 8 § 2 mom. tjänstepensionsregleinentet för präster
(SFS 1951:667). Av nämnda föreskrifter framgår, att präst, som tidigast
fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns frivilligt avgår
ur tjänst, må kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i
åtnjutande av förtidspension, därest avgången finnes icke vara stridande
mot det allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar
minst 30 tjänstår. Helander fyller sålunda icke i egenskap av biskop de formella
förutsättningarna för att erhålla förtidspension.
För professor vid statsuniversitet gälla i fråga om förtidspension motsvarande
bestämmelser enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
dock att antalet tjänstår utgör 25. För professor tillämpliga föreskrifter äro
emellertid i förevarande sammanhang uppenbarligen utan betydelse, då enligt
gällande föreskrifter en befattningshavare icke kan vid avgång från en
med fullmakt tillsatt tjänst erhålla pension för annan av honom tidigare
innehavd, frivilligt frånträdd sådan befattning.
Statskontoret får vidare erinra, att Kungl. Maj :t nyligen i ett med det
förevarande liknande ärende genom beslut den 17 september 1954 funnit
i ärendet gjord hemställan om förtidspension icke föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. Av handlingarna i nämnda ärende framgår att sökanden, som
i motsats till Helander fyllde de formella förutsättningarna för erhållande
av förtidspension, genom lagakraftägande dom avsatts från sin innehavande
tjänst.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan statskontoret icke finna skäl
föreligga för att bevilja Helander andra förmåner än dem, som författningsenligt
tillkomma honom. Ämbetsverket anser sålunda i ärendet väckta motioner
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet. I förevarande motioner yrkas, att Helander måtte tillerkännas
»professors förtidspension». Uppenbarligen är emellertid för professor tilllämpliga
pensioneringsföreskrifter i förevarande fall utan intresse, eftersom
— såsom också statskontoret påpekat — eu befattningshavare icke kan vid avgång
från en med fullmakt tillsatt tjänst erhålla pension för en tidigare innehavd,
frivilligt frånträdd dylik befattning.
I egenskap av biskop uppfyller Helander — såsom av redogörelsen i ären
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955 19
det framgått — ej de formella förutsättningarna för erhållande av förtidspension.
Vid angivna förhållanden och med erinran om att Helander är berättigad
att efter uppnådda 65 år utfå årlig tjänstelivränta -— f. n. beräknad till
10 862 kronor 40 öre, resp. efter uppnående av 67-årsåldern till 10 242 kronor
— finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna.
Utskottet hemställer,
att motionerna I: 245 och II: 377 icke må av riksdagen bifallas.
5:o) Förre konduktören J. G. Söderberg (förhöjd pension). I motionen
11:64 hemställer herr Eliasson m. fl., att riksdagen måtte besluta tilldela
förre konduktören J. G. Söderberg pension motsvarande den som tillkommer
före detta befattningshavare vid enskild järnväg, som avgått med pension
vid järnvägens förstatligande.
Till stöd för ifrågavarande förslag har anförts följande.
Genom statens övertagande av enskilda järnvägsföretag har de enskilda
järnvägarnas pensionskassa och de därmed förenade förpliktelserna också
övertagits av staten. I kassornas reglemente föreskrevs att medlemmar, som
avgick före stadgad pensionsålder, ägde rätt att, mot erläggande av såväl
egen som företagets pensionsavgift, vid pensionsålderns inträde erhålla full
pension. Många befattningshavare begagnade sig också av denna möjlighet,
bland dem vissa som på grund av med läkarintyg styrkt sjukdomstillstånd
anhöll om förtidspension enligt § 9 i pensionsreglementet.
På grund av penningvärdets fall har pensionen för bl. a. dessa från enskilda
järnvägsföretag till staten överförda befattningshavare varit föremål
för justering senast vid 1949 års riksdag. I en kunglig kungörelse den 28
juni 1946 (nr 520) angående dyrtidshjälp åt vissa pensionärer från av staten
övertagna enskilda järnvägar in. fl. undantogs emellertid bl. a. de befattningshavare,
som avgått före inträdd pensionsålder och som använt sig
av den^ berörda förmånen att stå kvar i pensionskassan till uppnådd pensionsålder.
Vid införandet av detta undantag torde icke tillräckligt ha beaktats att
det här var fråga om en mycket oenhetlig kategori befattningshavare. Den
största delen har kanske avgått för att söka sig andra förvärvskällor medan
andra avgått på grund av sjukdom. Framför allt för dessa sistnämnda har
den generella undantagsregeln medfört ogynnsamma konsekvenser i synnerhet
de fall där det är fråga om befattningshavare med många tjänstår,
som avgått vid relativt hög ålder.
Kammarrätten och Kungl. Maj:t har haft tillämpningen av den ovannämnda
undantagsregeln uppe till prövning. Båda instanserna har avslagit
begäran om höjning av utgående pension. Det gäller en befattningshavare,
förre konduktören J. G. Söderberg, vilken sammanlagt har 45 tjänstår
vid enskild järnväg. Söderberg, född 1884, anställdes vid dåvarande Lidköping—Skara—Stentorps
järnväg år 1898. Under tiden 1902 till 1904 var
Söderberg fast anställd vid Svea ingenjörkår. Från hösten samma år till
juni 1944 hade Söderberg ordinarie anställning vid förutnämnda järnvägsföretag.
Efter avgång på egen begäran ur järnvägens tjänst vid utgången av
20
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
juni månad 1944 — utan rätt till genast börjande pension och till följd därav
även utan rätt till dyrtidshjälp enligt kungl. kungörelse den 28 juni 1946
(nr 520) kvarstod han som fristående delägare i pensionskassan enligt
kassans regler. Vid uppnådd pensionsålder, 63 år, kom Söderberg i åtnjutande
av hel pension från kassan med 1 837 kronor för år från och med den
1 mars 1947, varjämte han från bolaget uppburit särskild dyrtidshjälp med
334 kronor för år. Från och med den 1 juli 1948, då staten övertog nämnda
järnväg, har pensionen, som utbetalats av staten, utgjort 2 171 kronor
för år.
Söderberg har genom att han på grund av sjukdom tvingats ta avsked vid
60 års ålder — pensionsålder för motsvarande befattningshavare vid statens
järnvägar är 60—63 år — kommit att erhålla en i förhållande till tjänståren
osedvanligt låg pension endast därför att han avgått vid sådan tidpunkt
att § 9 i berörda pensionsreglemente kommit att tillämpas. Även om de
pensionsförmåner Söderberg erhåller kan sägas utgå efter gällande bestämmelser
synes rättvisa och billighet tala för att Söderberg i pensionshänseende
jämställes med sådan befattningshavare vid enskild järnväg,
som avgått med pension före järnvägens förstatligande. De många tjänståren
och åldern vid avgången bör enligt vår mening utgöra tillräckliga skäl
härför.
Hos Kungl. Maj :t anhöll Söderberg år 1953 om förhöjd pension.
I häröver avgivet yttrande anförde järnvägsstyrelsen följande.
Söderberg, vilken som s. k. fristående delägare i Enskilda järnvägarnes
pensionskassa avgatt ur f. d. Västergötland—Göteborgs järnvägars tjänst utan
rätt till genast börjande pension, är icke berättigad till dyrtidshjälp enligt
föreskrifterna i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 520) angående dyrtidshjälp
åt vissa pensionärer från av staten övertagna enskilda järnvägar med flera,
varav följer, att kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 657) angående omreglerad
tjänste- och familjepension in. in. icke är tillämplig i hans fall. På grund härav
har styrelsen till sökanden utbetalat endast honom enligt den enskilda
kassans reglemente tillkommande pension jämte av det enskilda trafikföretaget
genom särskilt beslut tillerkända pensionstillägg samt procentuellt
tillägg, fastställt enligt bestämmelserna i 7 § kungörelsen den 29 juni 1945
(nr 500) angående reglering av pensionsförhållandena för vissa anställningshavare
vid statens järnvägar med flera.
Samtidigt får styrelsen erinra därom att en av Söderberg tidigare gjord
framställning i samma syfte, som i nu föreliggande skrift avses, genom
Kungl. Maj :ts beslut den 27 januari 1950 lämnats utan bifall.
På grund av vad nu framhållits och även med hänsyn till att andra likartade
framställningar, vilka varit föremål för dels Kungl. Maj :ts dels ock
kammarrättens prövning, lämnats utan bifall, får styrelsen hemställa, afl
nu ifrågavarande ansökning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Statskontoret anförde i avgivet utlåtande följande.
Såsom i ärendet framhållits, förelågo enligt reglementet för Enskilda järnvägarnas
pensionskassa olika pensioneringsalternativ vid avgång ur tjänst
före inträdd pensionsålder på grund av nedsatt arbetsförmåga. Under vissa
förutsättningar kunde utgå genast börjande pension, på visst sätt reducerad
i förhållande till hel pension. Eljest kunde tjänstemannen mot erläggande
av såväl egna som järnvägens avgifter kvarstå såsom s. k. fristående
delägare och därigenom erhålla hel pension vid uppnådd pensionsålder.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
21
Enligt vad statskontoret under hand inhämtat förefanns emellertid eu
avgörande skillnad mellan de båda alternativen, i det att för rätt till genast
börjande pension erfordrades att arbetsoförmågan styrkts med läkarintyg,
medan detta självfallet icke var nödvändigt för övergång till fristående
delägare. Även om i och för sig vissa skäl skulle tala för att Söderberg
beredes pensionsförbättring, torde en ändring i sådant syfte av de bestämmelser,
som reglera pensionsförhållandena för från enskilda järnvägar övertagna
pensionärer, svårligen kunna genomföras. Detta skulle nämligen förutsätta
i första hand en specialundersökning beträffande samtliga fristående
delägare rörande anledningen till avgången ur tjänst i förtid. Vidare
måste alltså i de fall, där nedsatt arbetsförmåga kunnat konstateras vara
anledningen, graden av denna nedsättning vid avgångstillfället fastställas
lång tid därefter. Vid nu angivna förhållanden och då det knappast torde
kunna antagas, att den som på grund av fullständig arbetsoförmåga nödgats
lämna sin anställning haft möjlighet att avstå från genast börjande pension,
kan statskontoret icke tillstyrka, att åtgärder vidtagas i syfte att helt
eller delvis tillmötesgå framställningen.
Genom beslut den 30 december 1954 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utskottet. Såsom av utredningen framgår, har frågan om en förbättring
av Söderbergs pensionsförmåner nyligen prövats av Kungl. Maj :t utan att
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Såvitt utskottet kan finna, har i den
nu väckta motionen inte förebragts sådana skäl, att ett annat och mera välvilligt
ställningstagande från riksdagens sida skulle vara motiverat. Med instämmande
i de synpunkter, åt vilka järnvägsstyrelsen och statskontoret i
sina ovan återgivna utlåtanden givit uttryck, vill utskottet understryka, att
det enligt utskottets mening svårligen kan ifrågakomma att — när det gäller
den grupp av pensionärer, som utgjorts av s. k. fristående delägare i enskild
pensionskassa — vidtaga en pensionsförbättring i ett enstaka fall. Ett beslut
i sådan riktning måste, såvitt utskottet kan döma, vara ägnat att medföra
svåröverskådliga konsekvenser. Härtill kommer, vad det nu föreliggande fallet
beträffar, ovissheten rörande det hälsotillstånd, vari Söderberg vid tiden
för avskedstagandet befann sig. Att hans hälsotillstånd skulle ha varit så allvarligt
att en för tidig avgång ur tjänst av denna anledning tett sig som
ofrånkomlig bar i varje fall inte blivit styrkt. Vid sådant förhållande måste
det självfallet ingiva betänkligheter, om på sätt i motionen åsyftas, ett beslut
om pensionsförbättring för honom skulle grundas på ett antagande att
han på grund av sjukdom varit nödsakad lämna sin tjänst, för vilket fall
han bort komma i åtnjutande av genast börjande sjukpension. Utskottet kan
vid angivna förhållanden inte tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte och
hemställer,
att motionen II: 94 icke må av riksdagen bifallas.
6:o) Förre kronoarrendatorn A. G. Malm. I de likalydande motionerna I:
58 och II: 65, väckta den förra av herr Axel Jansson och fru Nilsson och
den senare av herr Andersson i Björkäng, har hemställts, att riksdagen
22
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
måtte taga under omprövning att bevilja förre arrendatorn Anders Gustav
Malm, Rifall, Finnfall, Kopparberg, en årlig pension till belopp, som riksdagen
finner skäligt, att utgå ur statens domäners fond.
Till stöd för det väckta förslaget anföres i motionen II: 65 följande.
Förre arrendatorn Anders Gustav Malm, Rifall, Finnfall, Kopparberg, ansökte
i november 1946 hos domänstyrelsen om pension från statens domäners
fond för arbetarpensionering. Malm, som är född den 26/9 1886, hade
under tiden den 14 mars 1918 till den 14 mars 1941 som arrendator innehaft
skogsjordbruket Norra Sandsjön å Klotens revir. Under åren 1911—1941
hade han med en sammanlagd tjänstetid av drygt 15 år utfört arbete för
kronans räkning i form av virkeskörning, kolning in. in. Malm slutade sitt
arrende år 1941 på grund av sjukdom i familjen. En hans son i skolåldern
led nämligen av sockersjuka och måste på grund därav få insulininsprutningar
minst två gånger dagligen, vilket skedde i hemmet. På grund av att
den skola, i vilken sonen undervisades, nedlades, hänvisades denne för sin
skolgång till en annan långt från hemmet belägen skola. Då det inte förelåg
någon möjlighet att på ifrågavarande inkvarteringsplats få någon, som åtog
sig att ge sonen den erforderliga insulinbehandlingen, ansåg sig Malm
tvungen att år 1941 säga upp sitt arrende och flytta till annan plats utanför
kronoparken, där tillgång till skola fanns på närmare håll från hemmet.
Malms framställning om pension avslogs av domänstyrelsen. Enligt vad som
uppgivits har domänstyrelsens avslag berott på att Malm slutat sin anställning
hos domänstyrelsen före uppnådd pensionsålder.
I motion II: 194 till 1949 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte taga
under prövning att bevilja förre arrendatorn Anders Gustav Malm en årlig
pension till belopp, som riksdagen funne skäligt, att utgå ur statens domäners
fond. Riksdagen avslog motionen på hemställan av bankoutskottet, som
i sitt utlåtande nr 14 bl. a. anförde: »Såsom av redogörelsen framgår, har
Malm lämnat sin anställning vid 54 års ålder eller således avsevärd tid före
uppnående av sedvanlig pensionsålder. Till stöd för motionen har anförts,
att Malm nödgats lämna sin anställning på grund av sjukdom inom familjen.
Denna omständighet utgör enligt utskottets mening icke tillräckligt skäl
för att det för pension uppställda villkoret om kvarstående i statens tjänst
intill föreskriven pensionsålder skulle eftergivas i förevarande fall.» Att
Malm tvingats lämna arrendet i den ödebygd, där ifrågavarande jordbruk var
beläget och där skolan indragits, för att söka anställning och bostad närmare
en skola, så att sonen skulle kunna få de erforderliga insulininsprutningarna,
utgjorde alltså enligt utskottet inte tillräckligt skäl för att det för pension
uppställda villkoret skulle kunna eftergivas.
Sedan Malm numera fyllt 68 år och på grund av ålder och sjukdom är i
stort behov av ett ekonomiskt tillskott, har jag ansett det riktigt, att riksdagen
på nytt prövar hans ärende. Malm lämnade visserligen sin anställning
avsevärd tid före uppnåendet av sedvanlig pensionsålder. Det bör emellertid
samtidigt framhållas, att han började sin anställning vid domänverket
redan vid 13 års ålder, alltså avsevärt före sedvanlig tjänstetid. Malm måste
sägas ha utfört en aktningsvärd prestation, då han under trettio års tid arbetat
under samma arbetsgivare. Att han under denna tid samtidigt skötte
sitt jordbruk och sina djur, förringar inte prestationen, trots att det minskade
hans sammanlagda tjänstetid vid domänverket. Han skulle inte ha slutat sin
anställning vid domänverket, om ej skolan indragits, så att den sockersjuke
sonen icke kunde få nödig vård.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955
23
De konsekvenser, som bankoutskottet synes ha fruktat vid bifall till ovannämnda
motion, torde inte behöva befaras. Det torde kunna ifrågasättas, om
det finns någon ytterligare kronoarrendator, som arbetat 30 år i följd med
en sammanlagd tjänstetid av drygt 15 år och med så tungt vägande skäl för
anställningens upphörande före uppnådd pensionsålder som kan anföras beträffande
Malm.
Utskottet. Då några nya omständigheter av betydelse för den väckta frågans
bedömande icke tillkommit sedan ärendet år 1949 prövades av riksdagen
kan utskottet — även med behj ärtande av i motionerna åberopade ömmande
omständigheter — icke tillstyrka någon åtgärd i motionernas syfte.
Utskottet hemställer därför,
att motionerna 1: 58 och II: 65 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 19 april 1955.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 86
Reservation
vid punkten 4 (Biskopen Dick Helander) av herr Staxäng.
550784 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:228 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om pension eller understöd åt vissa personer. a1 i texten