Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens tjänst m. fl. Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet, i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande motioner. l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin

1955-04-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1955:87, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens tjänst m. fl. Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet, i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande motioner. l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

13

Nr 87

Utlåtande i anledning au väckta motioner om pension eller understöd

åt vissa personer.

(5:e avd.)

Statsutskottet får härmed avgiva utlåtande i anledning av väckta motioner

om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningsliavare i statens

tjänst m. fl.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, tår utskottet,

i den mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till vederbörande

motioner.

l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin (förhöjd pension). I de likalydande

motionerna I: 244 och II: 405, väckta den förra av herr Boo m. fl. och

den senare av herrar Andersson i Brämhult och Gustafsson i Borås, har hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att f. d. förrådsförvaltaren i intendenturkåren,

kaptenen i armén Hugo Pontius Gelin må fr. o. m. 1 oktober 1952

komma i åtnjutande av de för tjänste- och familjepension för 26 löneklassen,

löneplan nr 1, gällande pensionsunderlagen.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1: 244 följande.

Den 1 oktober 1952 avgick dåvarande förrådsförvaltaren vid intendenturkåren,

kaptenen i armén H. P. Gelin från sin innehavda beställning med

av statskontoret enligt beslut den 25 juni 1952 tillförsäkrad ålders- och

familjepension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente och

familj epensionsreglemente.

Grundbeloppet för den tillförsäkrade pensionen fastställdes enligt statskontorets

beslut den 23 augusti 1952 till 6 360 kronor för år. Detta belopp

motsvarar enligt den under 14 § i tjänstepensionsreglementet intagna tabellen

löneplan nr 1 begynnelseunderiaget för löneklass 24 d. v. s. slutlöneklassen

i den lönegrad Ma 21, vartill Gelins vid pensionsavgången innehavda

förvaltarbeställning hänförts fr. o. m. den 1 juli 1952.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som måste anses föreligga

beträffande bestämmandet av storleken av pensionsbeloppet i förevarande

fall, synes det vara ytterst skäligt, att grundbeloppet av Gelins tjänstepension

fastställes utgå enligt löneklass 26, d. v. s. slutlöneldassen i lönegrad

Ma 23, uti vilken lönegrad samtliga arméns förvaltare i intendenturförrådstjänst,

med undantag av åtta, fr. o. in. 1 juli 1952 äro placerade

(prop. 1952: 120, punkt 3). Detta grundbelopp utgör 7 128 kronor för år.

Av nämnda åtta befattningshavare, som vid lönedifferentieringens tillkomst

den 1 juli 1952 kommo att inneha beställningar i Ma 21, är det

endast en, nämligen Gelin, som avgått med pension motsvarande Ma 21.

De, som efter den 1 juli 1952 tillträda befattning i Ma 21, erbjudas, i den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

mån uppkomna vakanser medge, i tur och ordning förflyttning till befattning

i Ma 23 och då med pensionsrätt i paritet därmed. För dessa

kommer lönedifferentieringen icke att medföra lägre pensionsförmåner.

I de likalydande motionerna nr 1:208 och II: 262" till 1954 års riksdag

hemställdes, att riksdagen måtte besluta om förbättrade pensionsförmåner

åt f. d. förrådsförvaltaren vid intendenturkåren, kaptenen i armén H. P.

Gelin.

I statsutskottets häröver avgivna utlåtande nr 45 1 :o hemställde utskottet,

då ifrågavarande pensionsfråga i första hand borde prövas av Kung],

Maj :t, att motionerna icke måtte av riksdagen bifallas. Riksdagen beslöt

också i enlighet med utskottets hemställan.

Med anledning av riksdagens ovannämnda beslut ingav generalintendenten

den 15 september 1954 en underdånig framställning med i huvudsak

samma innehåll som ovannämnda motioner. Denna framställning föranledde

den 7 januari 1955 ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.

Till stöd för Gelins hänförande till den högre pensionsklassen får vi vtlerligare

framhålla följande:

Gelin tjänstgjorde som förrådsförvaltare vid A 8 den 15/3 1930—15/10

1933, vid AIK den 16/10 1933—15/8 1938 och vid I 15 den 16/8 1938—

31/3 1948. Som en belöning för ådagalagt nit och skicklighet erhöll han

den 1/4 1948 förflyttning till Stockholm med placering vid AIS. Vid tiden

för denna överflyttning voro samtliga förrådsförvaltare hänförda till en

och samma lönegrad. Differentieringen av förvaltarbeställningarna på lönegraderna

Ma 23 och Ma 21 skedde som ovan berörts först fr. o. in. den

1/7 1952 d. v. s. endast tre månader före Gelins avgång ur tjänst. Därest

resultatet av denna differentiering hade kunnat förutses vid tidpunkten

för Gelins placering vid AIS, hade han säkerligen icke placerats till denna

tjänstgöring. Differentieringen innebär, att den av Gelin vid pensionsavgången

innehavda förvaltarbeställningen placerades i lönegrad Ma 21, vilket

oförskyllt för Gelin kom att medföra lägre pensionsförmåner, än han

skulle kommit i åtnjutande utav, därest överflyttning till AIS icke ägt

rum. Då emellertid hans tjänstgöring vid AIS omfattar endast 4 1/2 år,

under det hans ovanberörda tjänstgöring vid A 8, AIK och I 15 i förvaltarbeställningar,

vilka numera äro placerade i lönegrad Ma 23, överstiger

hela 18 år, synes Gelin rättvisligen böra i pensionshänseende hänföras till

denna lönegrad, särskilt i beaktande av att han som förrådsförvaltare

nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt och för kronan ovanligt gagnerikt

arbete samt att det här är fråga om en av arméns skickligaste förrådsförvaltare,

varom hans befordran till kapten i samband med avskedet bär

vittne.

Det torde heller icke kunna råda några delade meningar om att det vore

en gärd av rättvisa om Gelin beviljades tjänstepension efter den högre

lönegraden. Enligt vad som förljudes har Kungl. Maj:ts avböjande ställningstagande

till generalintendentens underdåniga framställning dikterats

av farhågor att ett bifall till framställningen skulle kunna få följdverkningar

därigenom att liknande fall kunde finnas inom andra grenar av statsförvaltningen.

Vi förmoda emellertid att antalet fall, som skulle kunna vara

aktuella i detta hänseende, vore ytterst begränsat. Skulle några sådana

fall föreligga genom ett bifall till denna vår framställning om förhöjt pensionsunderlag

för Gelin, bör enligt vår uppfattning rättelse ske.

Utskottet. Ehuru ett tillmötesgående av motionsförslaget kan vara ägnat

att väcka principiella betänkligheter, har utskottet likväl funnit starka bil
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955 15

lighetsskäl tala för att Gelin i pensionshänseende hänföres till den högre av

de båda förvaltargraderna. Med hänsyn till de i förevarande ärende föreliggande

särskilda omständigheterna har utskottet således ansett sig böra

förorda bifall till motionärernas förslag.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 244 och

11:405, medgiva, att förre förrådsförvaltaren i intendenturkåren,

kaptenen i armén Hugo Pontius Gelin må, räknat

från och med den 1 oktober 1952, åtnjuta tjänste- och familj

epensionsr ätt med tillämpning av pensionsunderlag gällande

för 26 löneklassen.

2:o) Förra städerskan Thyra Katarina Forbregd. I de likalydande motionerna

I: 246 och II: 368, väckta den förra av herrar Erik Olsson och Pålsson

och den senare av herr Agerberg m. fl., har hemställts att riksdagen måtte

besluta att tilldela f. d. städerskan Thyra Forbregd pension med ett med hänsyn

till hennes statsanställning skäligt belopp.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Forbregd är född den 25 november 1887 och således 67 år gammal;

att hon varit anställd såsom köksbiträde vid Norrlands artilleriregemente

under tiden 1 februari 1940—30 juni 1945;

samt att hon fullgjort städerskegöromål vid samma regemente under tidsperioderna

1 november 1937—31 januari 1940 och 1 juli 1945—30 september

1953, varvid hennes dagliga arbetstid utgjort två timmar och hennes

avlöning under förstnämnda tidsperiod 25 kronor för månad samt under

sistnämnda tidsperiod lägst 75 kronor och högst 90 kronor 75 öre för månad.

Hos statens pensionsanstalt anhöll Forbregd år 1953 om pension.

Genom beslut den 26 januari 1954 fann sig statens pensionsanstalt, enär

Forbregd ej under minst 15 år innehaft sådan anställning i statens tjänst,

som utgjort huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla, enligt 1 § första

stycket b) kungörelsen den 30 juni 1947 med föreskrifter angående pensionering

av viss arbetarpersonal i statens tjänst förhindrad att bifalla ansökningen.

Utskottet. Såsom av utredningen i ärendet framgår, omfattar Forbregds

tjänstetid i statens tjänst dels en anställningsperiod om 5 år 5 månader, varunder

hon innehaft pensionsberättigande tjänst såsom köksbiträde, dels ock

en tid av 10 år 6 månader, varunder hon utfört städerskegöromål med en

daglig arbetstid av allenast två timmar. Hon har alltså — såsom ock genom

beslut av statens pensionsanstalt fastslagits — inte under minst 15 år innehaft

anställning hos staten, som för henne utgjort huvudsaklig sysselsättning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

och förvärvskälla. Att riksdagen nu skulle genom särskilt beslut tillerkänna

Forbregd pension på grund av hennes ifrågavarande anställning finner utskottet

sig ej kunna tillstyrka, varför utskottet hemställer,

att motionerna 1: 246 och II: 368 icke må av riksdagen bifallas.

3:o) Förra städerskan Thyra Ingeborg Andréa Sallberg. I motionen II: 367

hemställer herr Senander, att riksdagen måtte besluta om en årlig pension

till Sallberg med ett belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till hennes

jämförelsevis långa anställning i tullverkets tjänst och den lid per dag hon

därunder utfört arbete.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Sallberg, som är frånskild, är född den 4 november 1893 och således

61 år gammal;

att hon varit anställd såsom städerska vid centraltullkammaren i Malmö

under tiden 1 januari 1924—28 februari 1947 och således innehaft anställning

vid tullverket under 23 år 2 månader;

att hennes dagliga arbetstid i denna anställning utgjort 3 timmar under

tiden 1 januari 1924—31 mars 1944 och 4 timmar under tiden därefter;

att hennes avlöning under de fem sista åren av anställningstiden utgjort i

medeltal omkring 1 265 kronor;

att hon icke innehaft annan anställning i statens tjänst;

att hon den 15 oktober 1948 tillträtt anställning såsom städerska i privat

tjänst;

samt att hon tillerkänts underhållsbidrag från sin frånskilde make tulluppsyningsmannen

H. J. L. Sallberg att utgå med 80 kronor för månad.

Enligt i motionen lämnad uppgift upphörde Sallbergs anställning i tullverket

på grund av sjukdom (åderinflammation i benen); vidare uppgives

i motionen att hon lider av fettsot, svagt hjärta och blindhet på ett öga.

År 1953 anhöll Sallberg hos statens pensionsanstalt om pension.

Genom beslut den 8 december 1953 fann sig statens pensionsanstalt, enär

förutsättningarna för pension enligt 1 § första stycket a) kungörelserna den

30 juni 1942, nr 696, och den 30 juni 1947, nr 490, med föreskrifter angående

pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst icke vore uppfyllda beträffande

Sallberg, förhindrad bevilja henne pension.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Sallberg därefter om pension.

I häröver avgivet utlåtande anförde generaltullstyrelsen, att styrelsen med

hänsyn till den långa tid, varunder Sallberg varit anställd i tullverket, icke

hade något att erinra mot att en gratifikation eller ett mindre årligt understöd

tilldelades henne.

Statskontoret fann sig ej kunna tillstyrka att pension eller gratifikation i

särskild ordning tillerkändes Sallberg, enär hennes dagliga arbetstid under

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

17

större delen av hennes anställningstid hos tullverket uppgått till allenast tre

timmar och avgången, som skett vid 53 års ålder, icke varit föranledd av

sjukdom.

Genom beslut den 14 maj 1954 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke föranleda

någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet. Såsom av utredningen framgår, kan Sallberg åberopa en anställningstid

såsom städerska vid tullverket om sammanlagt 23 år 2 månader,

med en daglig arbetstid av tre timmar under drygt tjugu år och fyra

timmar under återstående tid. I och för sig kunde denna tjänstgöring måhända

motivera ett beslut från riksdagens sida om någon pension eller något

årligt understöd åt henne. Emellertid föreligger det förhållandet att Sallberg

lämnat sin statstjänst vid en levnadsålder av allenast 53 år. I motionen göres

visserligen gällande att Sallberg lämnade sin anställning på grund av

sjukdom. Att så skulle ha varit fallet har dock ej blivit styrkt, och uppgiften

därom motsäges f. ö. av att Sallberg efter avgången tillträtt anställning

som städerska i privat tjänst. Utskottet kan därför inte tillstyrka det

i motionen framställda yrkandet om en årlig pension åt henne.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 367 icke må av riksdagen bifallas.

4:o) Biskopen Dick Helander. I de likalydande motionerna 1:245 och II:

377, väckta den förra av herr Huss och den senare av herr von Friesen, har

hemställts, att riksdagen måtte bevilja f. d. professorn och biskopen Dick

Helander professors förtidspension från och med den dag han blev avsatt

från sitt biskopsämbete.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 377 bl. a. följande.

Förre biskopen Dick Helander utnämndes 1941 till professor i praktisk

teologi vid Uppsala universitet och därefter från och med den 1 januari 1953

till biskop i Strängnäs stift. Från denna befattning blev han avsatt 1954 genom

numera lagakraftvunnen dom. Helander dömdes som bekant som författare

av anonyma brev till präster i Strängnäs stift. Gärningen måste förutsättas

ha ägt rum, medan han ännu var professor i Uppsala.

Att den svenska rättsordningen genom den ingående domstolsprövningen

fungerat oklanderligt skall ej bestridas. Ändock framstår förhållandet i detta

fall mellan brottet och straffet med en i nyare svensk rättshistoria ganska

enastående disproportion. Helander, som är född 1896, torde vid inträde i för

professor gällande pensionsålder, sextiofem år, erhålla en årlig uppskjuten

livränta. Att en man i hans ställning intill dess skulle kunna försörja sig genom

arbete förefaller inte sannolikt. Om härtill påpekas att därest Helander

icke blivit utnämnd till biskop skulle straffet blivit av en helt annan storleksordning,

och han och hans familj kunde knappast ha åsamkats något väsentligt

ekonomiskt lidande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 86—87

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande:

I anslutning till vissa år 1948 vidtagna ändringar i strafflagen i fråga

om ämbetsbrott och ämbetsstraff behandlade statsmakterna ingående frågan

om entledigad eller avsatt tjänstemans rätt till pension (prop. 1949: 193).

Efter beslut av 1949 års riksdag upphävdes sålunda samtliga de diskvalifikationsregler,

som dittills gällt beträffande bestämmandet av pensionen för

avsatt befattningshavare, med verkan från den 1 januari 1949 (SFS 1950:

523). En sådan befattningshavare kom härigenom att i pensionshänseende

försättas i väsentligt bättre ställning än dessförinnan och likställdes helt

med den, som frivilligt lämnat sin tjänst med rätt till uppskjuten livränta.

Enligt för statskontoret tillgängliga uppgifter synes Helander, som är född

den 23 juni 1896, vara berättigad åtnjuta en årlig tjänstelivränta från och

med månaden näst efter den, under vilken han uppnått 65 års ålder, intill

den månad han uppnår 67 års ålder med 10 862 kronor 40 öre samt med

10 242 kronor för tiden därefter.

Bestämmelser angående förutsättningarna för präst att erhålla förtidspension

ha meddelats i 8 § 2 mom. tjänstepensionsregleinentet för präster

(SFS 1951:667). Av nämnda föreskrifter framgår, att präst, som tidigast

fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns frivilligt avgår

ur tjänst, må kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i

åtnjutande av förtidspension, därest avgången finnes icke vara stridande

mot det allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar

minst 30 tjänstår. Helander fyller sålunda icke i egenskap av biskop de formella

förutsättningarna för att erhålla förtidspension.

För professor vid statsuniversitet gälla i fråga om förtidspension motsvarande

bestämmelser enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,

dock att antalet tjänstår utgör 25. För professor tillämpliga föreskrifter äro

emellertid i förevarande sammanhang uppenbarligen utan betydelse, då enligt

gällande föreskrifter en befattningshavare icke kan vid avgång från en

med fullmakt tillsatt tjänst erhålla pension för annan av honom tidigare

innehavd, frivilligt frånträdd sådan befattning.

Statskontoret får vidare erinra, att Kungl. Maj :t nyligen i ett med det

förevarande liknande ärende genom beslut den 17 september 1954 funnit

i ärendet gjord hemställan om förtidspension icke föranleda någon Kungl.

Maj :ts åtgärd. Av handlingarna i nämnda ärende framgår att sökanden, som

i motsats till Helander fyllde de formella förutsättningarna för erhållande

av förtidspension, genom lagakraftägande dom avsatts från sin innehavande

tjänst.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan statskontoret icke finna skäl

föreligga för att bevilja Helander andra förmåner än dem, som författningsenligt

tillkomma honom. Ämbetsverket anser sålunda i ärendet väckta motioner

icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. I förevarande motioner yrkas, att Helander måtte tillerkännas

»professors förtidspension». Uppenbarligen är emellertid för professor tilllämpliga

pensioneringsföreskrifter i förevarande fall utan intresse, eftersom

— såsom också statskontoret påpekat — eu befattningshavare icke kan vid avgång

från en med fullmakt tillsatt tjänst erhålla pension för en tidigare innehavd,

frivilligt frånträdd dylik befattning.

I egenskap av biskop uppfyller Helander — såsom av redogörelsen i ären
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955 19

det framgått — ej de formella förutsättningarna för erhållande av förtidspension.

Vid angivna förhållanden och med erinran om att Helander är berättigad

att efter uppnådda 65 år utfå årlig tjänstelivränta -— f. n. beräknad till

10 862 kronor 40 öre, resp. efter uppnående av 67-årsåldern till 10 242 kronor

— finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 245 och II: 377 icke må av riksdagen bifallas.

5:o) Förre konduktören J. G. Söderberg (förhöjd pension). I motionen

11:64 hemställer herr Eliasson m. fl., att riksdagen måtte besluta tilldela

förre konduktören J. G. Söderberg pension motsvarande den som tillkommer

före detta befattningshavare vid enskild järnväg, som avgått med pension

vid järnvägens förstatligande.

Till stöd för ifrågavarande förslag har anförts följande.

Genom statens övertagande av enskilda järnvägsföretag har de enskilda

järnvägarnas pensionskassa och de därmed förenade förpliktelserna också

övertagits av staten. I kassornas reglemente föreskrevs att medlemmar, som

avgick före stadgad pensionsålder, ägde rätt att, mot erläggande av såväl

egen som företagets pensionsavgift, vid pensionsålderns inträde erhålla full

pension. Många befattningshavare begagnade sig också av denna möjlighet,

bland dem vissa som på grund av med läkarintyg styrkt sjukdomstillstånd

anhöll om förtidspension enligt § 9 i pensionsreglementet.

På grund av penningvärdets fall har pensionen för bl. a. dessa från enskilda

järnvägsföretag till staten överförda befattningshavare varit föremål

för justering senast vid 1949 års riksdag. I en kunglig kungörelse den 28

juni 1946 (nr 520) angående dyrtidshjälp åt vissa pensionärer från av staten

övertagna enskilda järnvägar in. fl. undantogs emellertid bl. a. de befattningshavare,

som avgått före inträdd pensionsålder och som använt sig

av den^ berörda förmånen att stå kvar i pensionskassan till uppnådd pensionsålder.

Vid införandet av detta undantag torde icke tillräckligt ha beaktats att

det här var fråga om en mycket oenhetlig kategori befattningshavare. Den

största delen har kanske avgått för att söka sig andra förvärvskällor medan

andra avgått på grund av sjukdom. Framför allt för dessa sistnämnda har

den generella undantagsregeln medfört ogynnsamma konsekvenser i synnerhet

de fall där det är fråga om befattningshavare med många tjänstår,

som avgått vid relativt hög ålder.

Kammarrätten och Kungl. Maj:t har haft tillämpningen av den ovannämnda

undantagsregeln uppe till prövning. Båda instanserna har avslagit

begäran om höjning av utgående pension. Det gäller en befattningshavare,

förre konduktören J. G. Söderberg, vilken sammanlagt har 45 tjänstår

vid enskild järnväg. Söderberg, född 1884, anställdes vid dåvarande Lidköping—Skara—Stentorps

järnväg år 1898. Under tiden 1902 till 1904 var

Söderberg fast anställd vid Svea ingenjörkår. Från hösten samma år till

juni 1944 hade Söderberg ordinarie anställning vid förutnämnda järnvägsföretag.

Efter avgång på egen begäran ur järnvägens tjänst vid utgången av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

juni månad 1944 — utan rätt till genast börjande pension och till följd därav

även utan rätt till dyrtidshjälp enligt kungl. kungörelse den 28 juni 1946

(nr 520) kvarstod han som fristående delägare i pensionskassan enligt

kassans regler. Vid uppnådd pensionsålder, 63 år, kom Söderberg i åtnjutande

av hel pension från kassan med 1 837 kronor för år från och med den

1 mars 1947, varjämte han från bolaget uppburit särskild dyrtidshjälp med

334 kronor för år. Från och med den 1 juli 1948, då staten övertog nämnda

järnväg, har pensionen, som utbetalats av staten, utgjort 2 171 kronor

för år.

Söderberg har genom att han på grund av sjukdom tvingats ta avsked vid

60 års ålder — pensionsålder för motsvarande befattningshavare vid statens

järnvägar är 60—63 år — kommit att erhålla en i förhållande till tjänståren

osedvanligt låg pension endast därför att han avgått vid sådan tidpunkt

att § 9 i berörda pensionsreglemente kommit att tillämpas. Även om de

pensionsförmåner Söderberg erhåller kan sägas utgå efter gällande bestämmelser

synes rättvisa och billighet tala för att Söderberg i pensionshänseende

jämställes med sådan befattningshavare vid enskild järnväg,

som avgått med pension före järnvägens förstatligande. De många tjänståren

och åldern vid avgången bör enligt vår mening utgöra tillräckliga skäl

härför.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Söderberg år 1953 om förhöjd pension.

I häröver avgivet yttrande anförde järnvägsstyrelsen följande.

Söderberg, vilken som s. k. fristående delägare i Enskilda järnvägarnes

pensionskassa avgatt ur f. d. Västergötland—Göteborgs järnvägars tjänst utan

rätt till genast börjande pension, är icke berättigad till dyrtidshjälp enligt

föreskrifterna i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 520) angående dyrtidshjälp

åt vissa pensionärer från av staten övertagna enskilda järnvägar med flera,

varav följer, att kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 657) angående omreglerad

tjänste- och familjepension in. in. icke är tillämplig i hans fall. På grund härav

har styrelsen till sökanden utbetalat endast honom enligt den enskilda

kassans reglemente tillkommande pension jämte av det enskilda trafikföretaget

genom särskilt beslut tillerkända pensionstillägg samt procentuellt

tillägg, fastställt enligt bestämmelserna i 7 § kungörelsen den 29 juni 1945

(nr 500) angående reglering av pensionsförhållandena för vissa anställningshavare

vid statens järnvägar med flera.

Samtidigt får styrelsen erinra därom att en av Söderberg tidigare gjord

framställning i samma syfte, som i nu föreliggande skrift avses, genom

Kungl. Maj :ts beslut den 27 januari 1950 lämnats utan bifall.

På grund av vad nu framhållits och även med hänsyn till att andra likartade

framställningar, vilka varit föremål för dels Kungl. Maj :ts dels ock

kammarrättens prövning, lämnats utan bifall, får styrelsen hemställa, afl

nu ifrågavarande ansökning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande följande.

Såsom i ärendet framhållits, förelågo enligt reglementet för Enskilda järnvägarnas

pensionskassa olika pensioneringsalternativ vid avgång ur tjänst

före inträdd pensionsålder på grund av nedsatt arbetsförmåga. Under vissa

förutsättningar kunde utgå genast börjande pension, på visst sätt reducerad

i förhållande till hel pension. Eljest kunde tjänstemannen mot erläggande

av såväl egna som järnvägens avgifter kvarstå såsom s. k. fristående

delägare och därigenom erhålla hel pension vid uppnådd pensionsålder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

21

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat förefanns emellertid eu

avgörande skillnad mellan de båda alternativen, i det att för rätt till genast

börjande pension erfordrades att arbetsoförmågan styrkts med läkarintyg,

medan detta självfallet icke var nödvändigt för övergång till fristående

delägare. Även om i och för sig vissa skäl skulle tala för att Söderberg

beredes pensionsförbättring, torde en ändring i sådant syfte av de bestämmelser,

som reglera pensionsförhållandena för från enskilda järnvägar övertagna

pensionärer, svårligen kunna genomföras. Detta skulle nämligen förutsätta

i första hand en specialundersökning beträffande samtliga fristående

delägare rörande anledningen till avgången ur tjänst i förtid. Vidare

måste alltså i de fall, där nedsatt arbetsförmåga kunnat konstateras vara

anledningen, graden av denna nedsättning vid avgångstillfället fastställas

lång tid därefter. Vid nu angivna förhållanden och då det knappast torde

kunna antagas, att den som på grund av fullständig arbetsoförmåga nödgats

lämna sin anställning haft möjlighet att avstå från genast börjande pension,

kan statskontoret icke tillstyrka, att åtgärder vidtagas i syfte att helt

eller delvis tillmötesgå framställningen.

Genom beslut den 30 december 1954 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke

föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet. Såsom av utredningen framgår, har frågan om en förbättring

av Söderbergs pensionsförmåner nyligen prövats av Kungl. Maj :t utan att

föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Såvitt utskottet kan finna, har i den

nu väckta motionen inte förebragts sådana skäl, att ett annat och mera välvilligt

ställningstagande från riksdagens sida skulle vara motiverat. Med instämmande

i de synpunkter, åt vilka järnvägsstyrelsen och statskontoret i

sina ovan återgivna utlåtanden givit uttryck, vill utskottet understryka, att

det enligt utskottets mening svårligen kan ifrågakomma att — när det gäller

den grupp av pensionärer, som utgjorts av s. k. fristående delägare i enskild

pensionskassa — vidtaga en pensionsförbättring i ett enstaka fall. Ett beslut

i sådan riktning måste, såvitt utskottet kan döma, vara ägnat att medföra

svåröverskådliga konsekvenser. Härtill kommer, vad det nu föreliggande fallet

beträffar, ovissheten rörande det hälsotillstånd, vari Söderberg vid tiden

för avskedstagandet befann sig. Att hans hälsotillstånd skulle ha varit så allvarligt

att en för tidig avgång ur tjänst av denna anledning tett sig som

ofrånkomlig bar i varje fall inte blivit styrkt. Vid sådant förhållande måste

det självfallet ingiva betänkligheter, om på sätt i motionen åsyftas, ett beslut

om pensionsförbättring för honom skulle grundas på ett antagande att

han på grund av sjukdom varit nödsakad lämna sin tjänst, för vilket fall

han bort komma i åtnjutande av genast börjande sjukpension. Utskottet kan

vid angivna förhållanden inte tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte och

hemställer,

att motionen II: 94 icke må av riksdagen bifallas.

6:o) Förre kronoarrendatorn A. G. Malm. I de likalydande motionerna I:

58 och II: 65, väckta den förra av herr Axel Jansson och fru Nilsson och

den senare av herr Andersson i Björkäng, har hemställts, att riksdagen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

måtte taga under omprövning att bevilja förre arrendatorn Anders Gustav

Malm, Rifall, Finnfall, Kopparberg, en årlig pension till belopp, som riksdagen

finner skäligt, att utgå ur statens domäners fond.

Till stöd för det väckta förslaget anföres i motionen II: 65 följande.

Förre arrendatorn Anders Gustav Malm, Rifall, Finnfall, Kopparberg, ansökte

i november 1946 hos domänstyrelsen om pension från statens domäners

fond för arbetarpensionering. Malm, som är född den 26/9 1886, hade

under tiden den 14 mars 1918 till den 14 mars 1941 som arrendator innehaft

skogsjordbruket Norra Sandsjön å Klotens revir. Under åren 1911—1941

hade han med en sammanlagd tjänstetid av drygt 15 år utfört arbete för

kronans räkning i form av virkeskörning, kolning in. in. Malm slutade sitt

arrende år 1941 på grund av sjukdom i familjen. En hans son i skolåldern

led nämligen av sockersjuka och måste på grund därav få insulininsprutningar

minst två gånger dagligen, vilket skedde i hemmet. På grund av att

den skola, i vilken sonen undervisades, nedlades, hänvisades denne för sin

skolgång till en annan långt från hemmet belägen skola. Då det inte förelåg

någon möjlighet att på ifrågavarande inkvarteringsplats få någon, som åtog

sig att ge sonen den erforderliga insulinbehandlingen, ansåg sig Malm

tvungen att år 1941 säga upp sitt arrende och flytta till annan plats utanför

kronoparken, där tillgång till skola fanns på närmare håll från hemmet.

Malms framställning om pension avslogs av domänstyrelsen. Enligt vad som

uppgivits har domänstyrelsens avslag berott på att Malm slutat sin anställning

hos domänstyrelsen före uppnådd pensionsålder.

I motion II: 194 till 1949 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte taga

under prövning att bevilja förre arrendatorn Anders Gustav Malm en årlig

pension till belopp, som riksdagen funne skäligt, att utgå ur statens domäners

fond. Riksdagen avslog motionen på hemställan av bankoutskottet, som

i sitt utlåtande nr 14 bl. a. anförde: »Såsom av redogörelsen framgår, har

Malm lämnat sin anställning vid 54 års ålder eller således avsevärd tid före

uppnående av sedvanlig pensionsålder. Till stöd för motionen har anförts,

att Malm nödgats lämna sin anställning på grund av sjukdom inom familjen.

Denna omständighet utgör enligt utskottets mening icke tillräckligt skäl

för att det för pension uppställda villkoret om kvarstående i statens tjänst

intill föreskriven pensionsålder skulle eftergivas i förevarande fall.» Att

Malm tvingats lämna arrendet i den ödebygd, där ifrågavarande jordbruk var

beläget och där skolan indragits, för att söka anställning och bostad närmare

en skola, så att sonen skulle kunna få de erforderliga insulininsprutningarna,

utgjorde alltså enligt utskottet inte tillräckligt skäl för att det för pension

uppställda villkoret skulle kunna eftergivas.

Sedan Malm numera fyllt 68 år och på grund av ålder och sjukdom är i

stort behov av ett ekonomiskt tillskott, har jag ansett det riktigt, att riksdagen

på nytt prövar hans ärende. Malm lämnade visserligen sin anställning

avsevärd tid före uppnåendet av sedvanlig pensionsålder. Det bör emellertid

samtidigt framhållas, att han började sin anställning vid domänverket

redan vid 13 års ålder, alltså avsevärt före sedvanlig tjänstetid. Malm måste

sägas ha utfört en aktningsvärd prestation, då han under trettio års tid arbetat

under samma arbetsgivare. Att han under denna tid samtidigt skötte

sitt jordbruk och sina djur, förringar inte prestationen, trots att det minskade

hans sammanlagda tjänstetid vid domänverket. Han skulle inte ha slutat sin

anställning vid domänverket, om ej skolan indragits, så att den sockersjuke

sonen icke kunde få nödig vård.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1955

23

De konsekvenser, som bankoutskottet synes ha fruktat vid bifall till ovannämnda

motion, torde inte behöva befaras. Det torde kunna ifrågasättas, om

det finns någon ytterligare kronoarrendator, som arbetat 30 år i följd med

en sammanlagd tjänstetid av drygt 15 år och med så tungt vägande skäl för

anställningens upphörande före uppnådd pensionsålder som kan anföras beträffande

Malm.

Utskottet. Då några nya omständigheter av betydelse för den väckta frågans

bedömande icke tillkommit sedan ärendet år 1949 prövades av riksdagen

kan utskottet — även med behj ärtande av i motionerna åberopade ömmande

omständigheter — icke tillstyrka någon åtgärd i motionernas syfte.

Utskottet hemställer därför,

att motionerna 1: 58 och II: 65 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 april 1955.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 86

Reservation

vid punkten 4 (Biskopen Dick Helander) av herr Staxäng.

550784 Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:228 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om pension eller understöd åt vissa personer. a1 i texten