Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

1956-03-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1956:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Genom en den 20 januari 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 52, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal

Härigenom förordnas, att i stället för vad som stadgas i 1 § lagen den

26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall, med upphävande

av lagen den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens

antal* 1, från och med den 1 oktober 1956 och intill dess regeringsrådens

antal efter vad i denna lag sägs nedbragts till sju gälla följande.

1 §•

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall till och med den 30 september 1960 eller,

om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som Kungl.

Maj :t bestämmer utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd,

i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas

till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom

är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

2 §.

Regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året.

3 §.

I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske,

skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.

Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till regeringsrättens

handläggning hörande mål och ärenden.

4 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten tjänstgörande

regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 19.i5:264.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

5 §.

Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet

finnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten.

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär i administrativa mål skall

enligt 18 § regeringsformen i den omfattning, som bestämmes i särskild

lag, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat

civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De

kallas regeringsråd och utgör Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar

av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall enligt 21 § regeringsformen tjänstgöra i lagrådet.

I 22 § regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och

avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet.

Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas vidare i 1 §

lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, att regeringsrätten

skall utgöras av sju regeringsråd, av vilka en i regel tjänstgör i lagrådet,

att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att

de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela

tjänstgöringsskyldigheten.

Antalet regeringsråd är för närvarande genom en provisorisk lag bestämt

till tretton, ökad tillströmning av mål till regeringsrätten med därav orsakad

växande arbetsbalans har nämligen nödvändiggjort en förstärkning

av domstolen. Detta har även varit fallet under en tidigare period. Sålunda

ökades genom lag den 14 juni 1928 regeringsrådens antal till elva för en tid

av tre år. Härigenom och genom att vissa grupper av mål avskars från fullföljdsrätt

(se härom prop. 32/1946 s. 4 f.) bragtes balansen av oavgjorda

mål åter ned till normal storlek. Under 1940-talet började balansen av oavgjorda

mål åter att växa. År 1946 bestämdes för den skull, att regeringsrätten

från och med den 1 oktober samma år skulle bestå av tio regeringsråd. Provisoriet,

som var avsett att gälla för tre år, förlängdes år 1949 med ytterligare

tre år. Då balansen av oavgjorda mål trots detta fortsatte att växa, genomfördes

genom lag den 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens

antal en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Enligt lagen skall regeringsrätten

bestå av tretton regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet.

Genom lag den 3 juni 1955 har bestämts att utökningen skall beslå

till och med den 30 september 1958 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t

bestämmer. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av

inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. I den mån så med hänsyn

till regeringsrådens antal lämpligen kan ske, skall regeringsrätten arbeta

på avdelningar.

Alltsedan år 1946 arbetar regeringsrätten på två avdelningar. På vardera

avdelningen uppgår föredragningstiden för närvarande till sexton timmar

i veckan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

Den stora balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten har även givit

anledning att undersöka andra utvägar till bemästrande av situationen än

ökning av antalet ledamöter. Sålunda har verkställts en förberedande undersökning

angående möjligheten att minska måltillströmningen genom något

slags begränsning av fullföljdsrätten. Undersökningen har redovisats i

en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, över vilken regeringsrättens

ledamöter den 5 oktober 1954 avgivit yttranden. Frågan har sedermera över.

lämnats till en av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallad utredning. Utredningsuppdraget är

i första hand begränsat till den grupp av mål, som är den ojämförligt största

i regeringsrätten, nämligen taxeringsmålen. Enligt meddelade direktiv bör

utredningen främst undersöka möjligheten av att föreskriva någon form av

fullföljdstillstånd som förutsättning för att taxeringsmålen skall få bringas

under regeringsrättens prövning. Alternativa anordningar för att begränsa

tillströmningen av taxeringsmålen bör likväl icke lämnas alldeles obeaktade.

Utredningen äger även pröva, om fullföljdsbegränsningen bör avse jämväl

vissa andra finansmål.

I propositionen lämnas å s. 4—6 vissa statistiska uppgifter till belysande

av utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda. Vidare redogöres å s. 6—8

för en inom regeringsrätten i december 1955 upprättad promemoria angående

arbetsläget inom regeringsrätten vid månadsskiftet november—december

1955.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har vid remissen

till lagrådet anfört bl. a. följande:

Alltsedan början av 1940-talet har tillströmningen av mål till regeringsrätten

visat en i stort sett oavbruten ökning. Antalet inkomna mål utgjorde

sålunda år 1940 1 888, år 1945 3 027, år 1950 3 221 och uppgick år 1955

till 3 865. Härtill kommer att andelen av vidlyftiga och invecklade mål under

vissa tider varit avsevärt större än normalt. Arbetsbördan har därför

ökat mycket kraftigt.

Den växande arbetsbördan medförde tidigt att också balansen av oavgjorda

mål började tillta. Från 792 mål vid utgången av år 1940 steg balansen

till 2 281 mål vid utgången av år 1945. Trots de åtgärder, som därefter

vidtagits i syfte att bemästra arbetsläget, fortsatte balansen ännu en

tid att växa snabbt. Vid utgången av år 1950 var 4 589 mål oavgjorda. Vid

årsskiftet 1953/54 uppgick balansen till 6 091 mål. Därefter har balansen

hållit sig i stort sett oförändrad. Vid det senaste årsskiftet var 6 102 mål

oavgjorda.

Balansen hänför sig i främsta rummet till taxeringsmålen. I fråga om

andra grupper av mål föreligger i stort sett icke större balans än som kan

anses normalt med hänsyn till arbetets gång.

Anhopningen av oavgjorda taxeringsmål medför att det för närvarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

lörflyter i genomsnitt omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag

till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Denna eftersläpning i arbetet

medför stora olägenheter såväl för den enskilde som för det allmänna.

Den enskilde får vänta många år på besked i sin taxeringsangelägenhet och

måste under tiden ofta ligga ute med stora skattebelopp. För taxeringsarbetet

i dess helhet är det till allvarlig nackdel att regeringsrättens utslag

kommer så sent. Eftersläpningen medför även rent ekonomiska olägenheter

för det allmänna. I de talrika fall, då regeringsrättens avgörande innefattar

att den skattskyldige berättigas återfå större eller mindre del av vad

han erlagt, har staten att utge ränta å det restituerade beloppet beräknad

efter fem procent för år från det skatten guldits. Verkställda beräkningar

ger vid handen, att statsverkets utgift för ränta å skattebelopp, som restituerats

enligt regeringsrättens beslut under år 1954, uppgår till omkring

1 390 000 kronor. Motsvarande utgift för år 1955 har beräknats till 960 000

kronor. I den mån åter regeringsrätten höjer taxeringen och den skattskyldige

alltså får utge ett större skattebelopp, innebär dröjsmålet med avgörandet

att stat och kommun gått miste om dispositionen av det felande

beloppet under flera år utan någon räntegottgörelse. Den skattskyldige är

nämligen icke skyldig att utge ränta.

Med hänsyn till de stora olägenheter, som alltså är förenade med den

nuvarande ordningen, måste det anses synnerligen angeläget att snarast

möjligt nedbringa balansen av oavgjorda taxeringsmål till normal storlek.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att möta den ökade arbetsbördan

i regeringsrätten, har bestått i ökning av antalet regeringsråd.

För att på längre sikt bemästra arbetsläget kan annan utväg vara lämpligare

än en fortsatt utökning av regeringsrätten. Jag tänker därvid närmast

på åtgärder i syfte att på ett eller annat sätt minska tillströmningen av mål,

i första hand taxeringsmål. Som jag förut nämnt har chefen för finansdepartementet,

sedan vissa förberedande undersökningar gjorts, under fjolåret

tillsatt en utredning i detta ämne. Utredningen skall i första hand undersöka

möjligheten av att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd som

förutsättning för att taxeringsmål skall få bringas under regeringsrättens

prövning. Resultatet av utredningens arbete kan väntas föreligga tidigast

under senare delen av år 1956. De förslag, som utredningen kan komma

fram till, kan därför i gynnsammaste fall föranleda proposition till 1957

års riksdag. Om övergångsbestämmelserna till en dylik lagstiftning utformas

i enlighet med utredningens preliminära utkast, kan den tillämnade

minskningen av regeringsrättens arbetsbörda ej väntas inträda förrän år

1960.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om en begränsning av

fullföljdsrätten i taxeringsmål har ett givet samband med hur taxeringsarbetet

är ordnat i första och andra instans, taxeringsnämnd och prövningsnämnd.

Förslag till ändrad taxeringsorganisation har nyligen framlagts av

1955 års taxeringssakkunniga. Förslaget, som för närvarande är föremål

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

5

för remissbehandling, går ut på en upprustning av taxeringsnämnderna, avsedd

att genomföras successivt under loppet av fem år med början år 1958,

och på en omläggning av förfarandet i prövningsnämnd till mera domstolsmässiga

former.

Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida regler om fullföljdstillstånd

bör införas och i så fall i vilken ordning reglerna bör bringas i tilllämpning,

vill jag framhålla, att det under alla förhållanden torde komma

att förflyta ett flertal år innan eventuella regler i ämnet kan komma att

medföra någon minskning av regeringsrättens arbetsbörda.

Såsom framhålles i regeringsrättens promemoria kan man icke räkna med

att antalet inkommande taxeringsmål skall nedgå under de närmaste åren.

Snarare har man anledning att befara en ökning. Under sådana förhållanden

finns det icke någon utsikt att den nuvarande stora balansen av oavgjorda

mål skall kunna nedbringas inom rimlig tid, om icke omedelbara åtgärder

vidtages. Med hänsyn till de stora olägenheter, som är förknippade

med den rådande eftersläpningen i regeringsrättens arbete, finner jag det

synnerligen angeläget att söka vinna en omedelbar bättring på denna punkt.

I nuvarande läge synes annan utväg härvid icke stå öppen än att genomföra

en ytterligare provisorisk förstärkning av regeringsrätten. Närmast

kommer i fråga att utöka domstolen med ytterligare tre regeringsråd. Regeringsrätten

skulle i så fall kunna arbeta på tre avdelningar, vilket enligt

gjorda beräkningar skulle medföra att ytterligare 900 å 1 000 mål kan avverkas

per år.

En ytterligare utökning av regeringsrätten möter visserligen betänkligheter

i vissa hänseenden. Bland annat är att märka att regeringsrätten med

hänsyn till sin betydelse som prejudikatinstans icke bör vara för stor.

De allvarliga nackdelar som är förenade med det nuvarande otillfredsställande

arbetsläget i regeringsrätten gör emellertid att dessa betänkligheter

icke kan tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag vill också framhålla,

att det knappast ter sig sannolikt att man framdeles skulle kunna nedbringa

antalet regeringsråd så långt som till det ursprungligen bestämda

talet eller sju. Genomföres regler om fullföljdstillstånd, är det visserligen anledning

att hoppas att detta skall leda till en minskning av regeringsrättens

arbetsbörda. Flera omständigheter talar emellertid för att arbetsbördan ändock

kommer att förbli stor. Redan den allmänna samhällsutvecklingen, som

hittills medfört allt flera och allt viktigare uppgifter för administrationen,

talar för att antalet inkommande besvär kommer att fortsätta att stiga. Det

reformarbete, som sedan flera år pågår på förvaltningsrättens område, kan

också komma att leda fram till att regeringsrätten får ytterligare uppgifter

eller att dess arbetstid eljest tages i anspråk i ökad utsträckning, t. ex. genom

att målen i viss utsträckning företages till huvudförhandling i parternas

närvaro.

Med hänsyn till det anförda finner jag avgörande skäl tala för att regeringsrätten

nu ytterligare provisoriskt förstärkes. Jag vill förorda att regeringsrätten

från och med den 1 oktober innevarande år utökas med tre leda
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

möter. Sammanlagda antalet ledamöter skulle därmed bli sexton, varav en

tjänstgörande i lagrådet. Utökningen torde böra beslutas för tiden till och

med den 30 september 1960. Liksom för närvarande är fallet, bör Kungl.

Maj :t äga att, om särskilda förhållanden föranleder därtill, bestämma en

tidigare slutdag. Efter utgången av september månad 1960 eller efter den av

Kungl. Maj :t eventuellt fastställda tidigare dagen bör antalet regeringsråd,

i den mån så kan ske till följd av inträffade ledigheter, åter nedbringas. Då

det icke är möjligt att nu överblicka, vilket antal regeringsråd som kan

komma att erfordras i framtiden, torde 1 § regeringsrättslagen, enligt vilket

lagrum regeringsråden skall vara sju, böra lämnas orubbad tills vidare.

I den provisoriska lagen bör vid sådant förhållande, i avbidan på framtida

ställningstagande till frågan om regeringsrättens organisation, stadgas att

regeringsrådens antal efter provisoriets upphörande skall nedbringas till

sju. Även i övrigt torde den nya lagen böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med den nu gällande provisoriska lagen.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Sedan lång tid tillbaka har i regeringsrätten funnits en besvärande balans

icke avgjorda mål. Denna utgöres till ojämförligt största delen av finansmål,

av vilka det övervägande antalet avser skattefrågor. På detta område

har till följd av målanhopningen eftersläpningen i regeringsrättens arbete

blivit så betydande, att — enligt vad departementschefen upplyser — i genomsnitt

förflyter omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag till

dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Olägenheterna härav ligger i

öppen dag och särskilt har i propositionen framhållits, att det rådande tillståndet

genom räntebetalningar å restituerade skattebelopp medför stora

ekonomiska förluster för det allmänna.

Motåtgärder och förslag härtill har ej heller saknats. Sålunda har inrättats

nya regeringsrådsämbeten, så att antalet i regeringsrätten tjänstgörande

ledamöter fördubblats sedan år 1946. Vissa andra uppslag till nedbringande

av arbetsbalansen har diskuterats av första lagutskottet i samband

med att utskottet år 1955 behandlade en proposition med förslag till förlängning

av den provisoriska lagstiftningen om ökning av regeringsrådens

antal (utlåtande nr 34). Därvid förklarade utskottet sig hysa betänkligheter

mot såväl att ytterligare öka antalet ledamöter i regeringsrätten som att genom

generella regler avskära vissa mål från fullföljdsrätt. Däremot syntes

det utskottet kunna erbjuda en framkomlig väg att göra fullföljdsrätten beroende

av tillstånd i varje särskilt fall. — Vid 1955 års riksdag förekom

vidare en motion (I: 115), vari, i syfte att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten,

föreslogs inrättande av en särskild högsta skattedomstol, till

vilken skattemålen skulle överföras från regeringsrätten. Motionen behandlades

av sammansatt konstitutions- och första lagutskott, som i avgivet ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956

låtande (nr 4) erinrade om övriga framförda uppslag i ämnet och beträffande

dessa hänvisade till första lagutskottets nämnda yttrande. Sammansatta

konstitutions- och första lagutskottet uttalade vidare, att det av motionären

väckta förslaget borde ses i sammanhang med nämnda andra förslag

och tillsammans med dessa bli föremål för en förutsättningslös prövning.

Vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet sålunda anfört gavs

till känna för Kungl. Maj :t i skrivelse från riksdagen (nr 279).

I förevarande proposition anvisas den utvägen att provisoriskt inrätta tre

nya regeringsrådsämbeten. Samtidigt uttalar emellertid departementschefen,

att det för att på längre sikt bemästra arbetsläget kan visa sig lämpligare

med andra åtgärder än en fortsatt utökning av regeringsrätten, och erinrar

i samband därmed om att utredning tillsatts för att undersöka möjligheten

av att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd gom förutsättning för att

taxeringsmål skall få bringas under regeringsrättens prövning. Beträffande

denna utredning upplyses i propositionen, att även om dess arbete skulle

komma att resultera i regler om fullföljdstillstånd, dessa ej skulle kunna inverka

på regeringsrättens arbetsbörda förrän tidigast år 1960. Ej heller torde

vara möjligt att inom den närmaste framtiden möta det ansträngda arbetsläget

med andra åtgärder. Den stora eftersläpningen i regeringsrättens

arbete gör det emellertid angeläget att ingripa med en reform, som kan få

en omedelbar effekt. Någon annan utväg lär då ej stå till buds än att tillskapa

flera regeringsrådsämbeten. De betänkligheter som anförts häremot

måste få stå tillbaka för intresset att snarast nå en rimlig arbetsbalans i regeringsrätten.

Utskottet, som ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl.

Maj :ts förslag, får med åberopande av det anförda hemställa,

att förevarande proposition, nr 52, måtte av riksdagens bifallas.

Stockholm den 1 mars 1956

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per Olofsson,

fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Arrhén och Theodor

Johansson;

från andra kammaren: herrar Lindberg, Gustafsson i Borås, Onsjö,

Hedqvist, fröken Liljedahl, herrar Jacobsson i Sala, Lundqvist och Svensson

i Krokstorp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:127 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän att undergå läkarundersökning a1 i texten