Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949

1956-02-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1956:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21

december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 30, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda

bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den

11 mars 1955 (nr 71) gäller till och med den 31 december 1956, skall äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande

visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från

sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första

hand skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en

lokal utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av

den nya ordningen gavs lagen giltighet endast till och med den 30 juni 1952.

Giltighetstiden för lagen har vid två tillfällen förlängts, först genom lag

den 30 maj 1952 och därefter genom lag den 11 mars 1955. Lagen gäller

efter den sista förlängningen till och med den 31 december 1956.

I förevarande proposition föreslås, att 1949 års lag skall erhålla fortsatt

giltighet t. o. m. den 30 juni 1958.

Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. som framgår

av vad redan sagts dels i sinnessjuklagen den 19 september 1929 dels i

lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är

som nämnts beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande

ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnes sjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus

antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden.

Överinspektören för sinnessjuk vården äger därjämte befogenhet att förordna

om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren

att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården

är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning

å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört

med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om

utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med

frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga

kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat

(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller

annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen

är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses

av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård

särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 3

vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning av 194.9 års lag beträffande

visst sinnessjukhus skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,

som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom

första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra

fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta

om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. För särskild utsedd ledamot förordnar Konungen

en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet

meddelas av Konungen (2 §). Detta har skett genom instruktion

den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad

genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952

(nr 747).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras

att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot

så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan

utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens

ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den om vars utskrivning

är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut

fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan

var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes

till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att

förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av

straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala

nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)

eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom

fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu

sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig

att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat

(8 §).

Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till en början förordnande

endast för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm,

Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns

sjukhus i Sundsvall. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid

förordnades genom kungörelse den 12 december 1952 att lagen

skulle tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus samt vid de kommunala

sinnessjukhusen i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg, Göteborg,

Örebro, Sundsvall och Härnösand.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

Av årsberättelserna för 1954 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna

framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat

577 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,

år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden och år 1953 523 ärenden)

samt att de lokala nämnderna behandlat sammanlagt 4 328 utskrivningsärenden.

Utredning om rättssäkerhets frågor inom sinnessjukvården

I proposition nr 167/1952 om förlängning av giltighetstiden för 1949 års

lag upptogs till diskussion vissa frågor om revision av de gällande utskrivningsreglerna.

Bl. a. behandlades förslag om att göra reglerna i 1949 års

lag generellt tillämpliga och i så fall skriva in dem i sinnessjuklagen samt

att utvidga den lokala nämndens befattning med utskrivningsfrågor till att

omfatta även P-fallen. Även förslag om ändrade bestämmelser angående

nämndens sammansättning och om införande av rätt för nämnden att delegera

beslutanderätten till sjukvårdsläkaren berördes. Av skäl som närmare

angavs ansågs emellertid att en revision borde föregås av en mera ingående

undersökning av problemen än som då förelåg och att det var nödvändigt

att man under utredningen kunde tillgodogöra sig erfarenheter från en

icke alltför kort tillämpning av 1949 års lag vid ett ökat antal sjukhus. På

grund härav förordades att giltighetstiden för 1949 års lag skulle förlängas

med tre år.

En utredning angående nyss nämnda och andra närliggande frågor har

sedermera igångsatts. Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning

av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården. I direktiv för

utredningen uttalades (statsrådsprotokollet den 4 juni 1954) bl. a., att

såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete under tiden

efter 1952 över lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning

att systemet med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid

noggrant utredas hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar

av detsamma borde genomföras. Om det, såsom man hade anledning

antaga, befunnes att tiden nu vore mogen för att förläna 1949 års lagstiftning

generell giltighet, syntes skäl tala för den lagtekniska förändringen

att bestämmelserna intoges i sinnessjuklagen. I direktiven erinrades vidare

om att år 1952 fråga varit uppe om att utvidga området för de lokala

utskrivningsnämndernas verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades

att utredningen borde avse även detta spörsmål. I samband därmed

borde utredas frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och

vidare också huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin

beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen

om formerna för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på vissa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 5

andra utredningsuppgifter. Enligt sinnessjuklagen är alla på sinnessjukhus

för vård intagna underkastade reglerna om retentionsrätt. Det kunde

emellertid ifrågasättas — framhölls i direktiven — om icke vissa av de på

sinnessjukhus vårdade skulle kunna helt undantagas från dessa bestämmelser

liksom fallet är med dem som vårdas på psykiatrisk avdelning vid

ett centrallasarett. Man skulle kunna tänka sig att vid sinnessjukhusen inrättades

särskilda vårdavdelningar för vilka lagens bestämmelser om retentionsrätt

icke gällde. Vidare borde utredas frågan om möjlighet att giva

lekmän ökad insyn inom sinnessjukvården ej blott beträffande utskrivningsfrågor

utan även i andra vårdfrågor, vilket vore ett gammalt önskemål.

Utredningen borde även avse organet för kontinuerlig inspektion inom

det ifrågavarande vårdområdet, nämligen överinspektören för sinnessjukvården.

— Om det vid utredningsarbetet komme att visa sig önskvärt att

reformera bestämmelserna om utskrivningsnämnderna och deras verksamhet

i andra hänseenden än som särskilt angivits i direktiven, borde utredningen

vara oförhindrad att framlägga förslag därom.

Ifrågavarande utredningsarbete pågår alltjämt.

I detta sammanhang kan vidare omnämnas även en annan utredning,

som enligt sina direktiv har att behandla hithörande frågor, nämligen den

inom justitiedepartementet verksamma utredningen angående ökade rättsliga

garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed sammanhängande

spörsmål.

Departementschefen

Vid remissen till lagrådet har föredragande departementschefen, statsrådet

Hedlund, anfört bl. a. följande:

Då frågan om förlängning av 1949 års lag förelädes 1955 års riksdag

räknade jag med att det pågående utredningsarbetet på hithörande område

— jag tänkte då främst på 1954 års utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor

inom sinnessjukvården m. in. — skulle kunna avslutas i så god tid

att förslag till definitiv reglering av ordningen för utskrivning från sinnessjukhus

skulle kunna föreläggas 1956 års riksdag. Med hänsyn därtill

och då det framstod som angeläget att snarast möjligt kunna framlägga

ett slutgiltigt förslag till frågans lösning förordade jag, att 1949 års lag

skulle förlängas endast ett och ett halvt år eller till och med den 31 december

1956. Detta blev också riksdagens beslut.

Sedermera har det emellertid visat sig att utredningsarbetet icke hinner

avslutas inom den beräknade tiden. När utredningen blir färdig kan ännu

ej med bestämdhet anges, men jag räknar med att arbetet skall kunna

slutföras under år 1956. Huru angeläget det än må vara med en slutgiltig

lagstiftning i ämnet synes det mig således i nuvarande läge ofrånkomligt

att ytterligare förlänga de provisoriska bestämmelserna i 1949 års lag. Jag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

förordar därför att 1949 års lag förlänges ytterligare ett och ett halvt år

eller till och med den 30 juni 1958.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 30, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 1 februari 1956

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per

Olofsson, Magnusson, Lindgren, Theodor Johansson och Alexanderson;

från andra kammaren; herrar Lindberg, Gezelius, Gustafsson i Borås,

fröken Liljedahl, herr Jacobsson i Sala, fru Eriksson i Stockholm, herrar

Larsson i Luttra och Lundqvist.

(DUN* TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS

002609

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:59 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 mars 1955 s. 5 i texten