Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19^7

1956-02-29 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:10, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19^7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari

19^7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 22, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade förslag

till

lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

samt

lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om ändrad

lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 11, 16, 29, 31, 41, 86, 110 och 124 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Sjukkassa skall---—--därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som i

21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.

Beslut angående

Under tid, då sjukpenningför säkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.

Från vad nu sagts äger Konungen

föreskriva de undantag, som finnas

böra gälla i anledning av att medlem,

innan hans rätt till sjukpenning

upphört, blir berättigad till pension

enligt reglemente, som utfärdats eller

fastställts av Konungen eller som

gäller för riksdagens verk.

delgivas denne.

16 §.

År försäkrad enligt li § berättigad

till ersättning för utgifter för läkarvård,

skall ersättning utgå jämväl

för utgifterna för resor tilloch

från läkaren, dock endast såframt

resekostnaden överstiger fyra

kronor för det första besöket hos

läkaren och en krona för varje följande

besök (återbesök). Därvid ersättes

hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvis- 1

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning

utgå för utgifter för resor till

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för

varje följande besök (återbesök).

Därvid ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter

hänvisning av läkare sökt läkarvård

1 Senaste lydelse, se beträffande 11 och 29 §§ SFS 1955: 397, beträffande 16, 86, 110 och

124 §§ SFS 1953: 569, beträffande 31 § SFS 1954: 244 och beträffande 41 § SFS 1955: 402.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

(Gällande lydelse)

ning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat fall

utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade

vistas, och skall vid återbesök försäkrad

svara för högst två kronor.

(Föreslagen lydelse)

vid allmänt sjukhus eller för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting; dock att ersättning

icke må utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått,

om läkarvården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där vården kunnat

meddelas. Har försäkrad sökt

läkarvård vid allmänt sjukhus för

skada, som drabbat honom genom

olycksfall, skall, såframt det skäligen

kunnat antagas att han till följd

av skadan var i trängande behov av

läkarvård vid sådant sjukhus, den

överskjutande kostnaden ersättas

enligt vad nu sagts ändå att hänvisning

av läkare ej skett. I annat fall

utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade

vistas, och skall vid återbesök försäkrad

svara för högst två kronor.

Ersättning, som------utom riket.

Om försäkrads------hans följeslagare.

Vid tandläkarvård------motsvarande tillämpning.

29 §.

Sjukhjälp i------ökat belopp.

Från den i första stycket angivna

tiden om sjuhundratrettio dagar

skall avräknas det antal dagar,

varunder sjukdomen innan den försäkrade

blev omfattad av försäkringen

förorsakat förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna

med minst hälften.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid tillämpning------nämnda tid.

31 §.

Drabbas någon------av skadan.

Omfattas skadan---—--av skadan.

Vid sjukdom------sådan ersättning.

Vad i nästföregående stycke sägs

41

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

nämligen för

a) läkarvård enligt 14 §

ävensom resor enligt

16 och 17 §§ ...... 50 procent;

b) grundsjukpenning

och motsvarande del

av hempenning .... 50 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för ut
-

skall äga motsvarande tillämpning

vid sjukdom, som medför rått till

ersättning enligt främmande makts

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

§•

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

nämligen för

a) läkarvård enligt 14 §

och 19 § första stycket

samt gottgörelse

tillarbetsgivare enligt

19 § andra stycket

för läkarvård och för

andra sjukvårdande

åtgärder än som av
-

ses i 18 § ävensom

resor enligt 16 och

17 §§ ............ 50 procent;

b) grundsjukpenning

och motsvarande del

av hempenning .... 50 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

5

(Gällande lydelse)

gifter till dylika ändamål skall utgå

med mer än femtio procent av de

utgifter, som bestritts av kassan och

till denna anslutna lokalsjukkassor,

dock med högst sjuttio procent av

desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag

(Föreslagen lydelse)

gifter till dylika ändamål skall utgå

med mer än femtio procent av de utgifter,

som bestritts av kassan och

till denna anslutna lokalsjukkassor,

dock med högst sjuttio procent av

desamma. Därvid må föreskrivas, att

medgiven ökning av bidraget helt

eller delvis skall tillkomma lokals

jukkassa.

---särskilt stadgat.

Lokalsjukkassa ansvarar

Med avseende----

Vid tillämpningen av bestämmel

serna i andra stycket skall vad i 29 §

andra stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

no §.

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag å andra dess

medborgare som vistas hår i riket

än dem å vilka lagen eljest år tilllämplig.

124

Där den, som den 1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

vid utgången av december 1954 lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall

vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder sjukdomen

varat före lagens ikraftträdande.

Härvid skall vad i 29 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;

och skall vad som där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

86 §.

- —--hela beloppet.

sålunda ansvarar.

Vid tillämpningen av bestämmelserna

i andra stycket skall vad i 29 §

tredje stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag helt eller delvis

å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i riket

och å vilka lagen ej eljest år

tillämplig.

§•

Där den, som den 1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

vid utgången av december 1954 lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall

vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder sjukdomen

varat före lagens ikraftträdande.

Härvid skall vad i 29 § tredje

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;

och skall vad som där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller ersättning för sjukhusvård ut- eller ersättning för sjukhusvård utgivits,

hava avseende å tid, under vil- givits, hava avseende å tid, under vilken

arbetsoförmåga på grund av ken arbetsoförmåga på grund av

sjukdom förelegat. sjukdom förelegat.

Vad i------av sjukdomen.

Denna lag skall, såvitt angår §,

lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1956. I övrigt träder

lagen i kraft den 1 juli 1956; dock

att 29 § i dess äldre lydelse alltjämt

skall äga tillämpning å den, som vid

ikraftträdandet år försäkrad i allmän

sjukkassa.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 30 och 58 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 §.

Är någon — ------av skadan.

Har skadan--—--— i riket.

Från vad ovan i denna paragraf Från vad ovan i denna paragraf

är föreskrivet äger Konungen, under är föreskrivet äger Konungen medförutsättning

av ömsesidighet, med- giva undantag,

giva undantag för medborgare i visst

land.

58

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna lag eller det

andra landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra

bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare

användes.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1956.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare

användes, eller då arbetstagare,

vilken ådragit sig skada genom inverkan

som avses i 6 § första stycket b)

eller c) eller tredje stycket, varit

utsatt för dylik inverkan under arbete

i båda länderna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla följande ändrade

lydelse.

(Gällande lydelse)

7

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna förordning å

andra dess medborgare som vistas

här i riket än dem å vilka förordningen

eljest är tillämplig.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna förordning

helt eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas

här i riket och å vilka förordningen

ej eljest är tillämplig.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1956.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

I samband med propositionen har utskottet behandlat

dels två i anledning av propositionen väckta likalydande motioner

nr 463 i första kammaren av herr Sundelin och nr 598 i andra kammaren

av herr Königson m. fl., i vad motionerna rör fråga om ändring av

16 § lagen om allmän sjukförsäkring,

dels ock en efter propositionens avlämnande väckt fristående motion

nr 52 i första kammaren av herrar Norling och öhman.

I motionerna 1:463 och 11:598, såvitt nu är i fråga, hemställes »att

riksdagen för sin del måtte besluta att § 16 i lagen om allmän sjukförsäkring

kompletteras med en bestämmelse om att icke blott som i propositionen

föreslagits svårartat olycksfall utan även hastigt påkommande

svårare sjukdom jämställes med olycksfall i fråga om möjlighet till reseersättning,

utan att hänvändelse till läkare skett, och att utskottet måtte

utarbeta erforderlig lagtext».

Motionen 1:52 utmynnar i yrkande »att riksdagen måtte besluta om

följande ändrade lydelse i lagen om allmän sjukförsäkring.

§ 16.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård som i 14 § avses, skall ersättning utgå

för utgifter för resor till och från läkare.

Ersättning som i första —--vidare gälla.

a) att ersättning —--kunnat användas.

b) att ersättning---särskild kostnad.

c) att resa med annan---fastställd taxa.

d) att ersättning — — — resan till läkare.

e) att ersättning ej må---motsvarande tillämpning.

§ 17.

Har försäkrad åtnjutit---från sjukvårdsinrättning.

Utgifter för försäkrads resa — — — kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsinrättning ersättes enligt

samma grunder som gäller för ersättning av resekostnader i samband med

intagning.

Vid beräkning av---motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder — — — för tur- och returresa.»

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda förfaltningsförslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen. I fråga om de

skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa

till motionerna II: 598 och I: 52.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av de erfarenheter, som vunnits under den tid sjukförsäkringslagen

varit i tillämpning, föreslås vissa ändringar i lagen. Sålunda

förordas en uppmjukning av stadgandena om reseersättning vid öppen

läkarvård, en kompletterande bestämmelse om beräkning av sjukhjälpstid

för nytillträdande sjukkassemedlemmar samt en regel, som syftar till att

möjliggöra en samordning mellan sjukpenning och statlig tjänstepension.

Vidare föreslås statsbidrag för gottgörelse, som sjukkassa lämnar arbetsgivare

vilken anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder.

Härutöver föreslås vissa, av det internationella socialpolitiska samarbetet

föranledda jämkningar i sjukförsäkringslagen, lagen om yrkesskadeförsäkring

och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Inledning

Lagen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955 och

har således nu tillämpats i ungefär ett år. De erfarenheter, som härvid vunnits,

har givit riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för försäkringen,

anledning att i skrivelse den 9 november 1955 föreslå vissa ändringar

i lagen, bl. a. i dess regler om reseersättning vid öppen läkarvård, om

beräkning av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar och

om statsbidrag till sjukkassas utgifter för bidrag till sjukvård, som anordnas

av arbetsgivare.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning.

Därvid har önskemål framförts att sjukförsäkringslagen ändras även

i vissa andra avseenden än som föreslagits av anstalten.

Förhandlingar, som Sverige fört med andra stater, främst våra nordiska

grannländer, och som bl. a. syftat till att åstadkomma internationella

överenskommelser på socialförsäkringens område, har även aktualiserat

frågor rörande vissa ändringar i 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring

och 1954 års förordning om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

För gällande bestämmelser lämnas i propositionen s. 10—16 en redogörelse,

till vilken utskottet får hänvisa. Här må i anslutning till yrkandet

i motionen 1:52 om ändring i 16 och 17 §§ lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring1 endast intagas följande redogörelse för innehållet

i dessa lagrum.

16 § innehåller bestämmelser om ersättning för resor till och från läkare.

Utgifter för sådana resor ersattes endast såframt resekostnaden överstiger

1 Denna lag benämnes i det följande SFL. Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

benämnes i det följande YFL.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

4 kr. för det första besöket hos läkaren och en krona för varje följande

besök (återbesök). Hela den överskjutande kostnaden ersättes, om försäkrad

efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna

sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med

3/t av den överskjutande kostnaden; dock får högre belopp inte utgivas

än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök skall den

försäkrade själv svara för högst 2 kr. Vidare gäller att ersättning utgår

endast där resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård samt

den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. I fråga om rätten till

ersättning gäller därjämte a) att ersättning må beräknas högst efter det

billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes

tillstånd kunnat användas; b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn

till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras

att han gått, cyklat eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild

kostnad; c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller

sådan bil, som går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller

maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas

enligt av Konungen fastställd taxa; d) att ersättning för återresa må

utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs,

eller till den sjukes bostad, dock att ersättning för återresa till bostaden

ej må beräknas för den del av färdsträckan, varmed denna med mer än

en mil överstiger färdsträckan vid resan till läkaren; samt e) att ersättning

ej må utgivas för resa utom riket. Om försäkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall jämväl

följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna grunder; ersättningen skall

därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden för den sjuke och hans

följeslagare.

Vid tandläkarvård, som omfattas av sjukförsäkringen, äger nu angivna

bestämmelser motsvarande tillämpning.

Om försäkrad åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit

erforderlig, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen

enligt bestämmelser i 17 § SFL. I denna paragraf föreskrives

att utgifter för försäkrads resa för intagning å sjukvårdsinrättning

ersältes högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till

närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller,

om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit

vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun,

högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I fråga om försäkrads

återresa från sjukvårdsinrättningen gäller att utgifter härför ersättes

endast i den mån de överstiger fyra kronor. Ersättning för återresa

utgår icke, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav

intagits å sjukvårdsinrättning belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa

må ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen till den

försäkrades bostad. Vid beräkning av ersättning för resor till och från

sjukvårdsinrättning skall vad ovan i fråga om resor till och från läkare

under a), b), c) och e) sagts äga motsvarande tillämpning. Om försäkrads

ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom

vid intagning å sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån eller att

vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens

resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan

sagts, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den

försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares

resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden för turoch

returresa.

För riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i SFL samt för remissinstansernas

yttranden över förslagen lämnas i propositionen s. 16—27

en redogörelse, till vilken utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalar vid lagrådsremissen

inledningsvis följande.

»Ett år har nu förflutit sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

trädde i kraft. De erfarenheter, som vunnits under denna relativt korta tid,

är alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den

mångfald av regler, som lagstiftningen inrymmer. Detta hindrar givetvis

inte, att ändring redan nu vidtages i enstaka bestämmelser, som under

lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits mindre ändamålsenliga.

Härvid bör man dock enligt min mening gå fram med försiktighet och

inte frångå vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger

och konsekvenserna kan överblickas.

Riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna,

har funnit, att ett framträdande behov föreligger att redan nu

jämka vissa bestämmelser i SFL. Förslag härom har framlagts i anstaltens

förut refererade skrivelse av den 9 november 1955. Vid remissbehandlingen

av denna skrivelse har önskemål framkommit om jämkningar i SFL även

i andra avseenden än som förordats av anstalten. I det följande kommer jag

att på grundval av anstaltens förslag och de däröver avgivna yttrandena föreslå

vissa ändringar i SFL. Därjämte kommer jag att framlägga förslag till

omredigering av vissa bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen och förordningen

om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Rörande de föreslagna ändringarna i SFL anför departementschefen bl. a.:

»Lagstiftningen om försäkring i erkända sjukkassor medgav inte, att ersättning

utbetalades för resor till och från läkare. De bestämmelser

härom, som är upptagna i 16 § SFL, har således utformats utan det

stöd, som tidigare erfarenheter på området skulle ha utgjort. Det är därför

naturligt, att SFL:s regler om resekostnadsersättning erhållit en ganska

restriktiv utformning. Jag har mig bekant, att tillämpningen av dessa regler

berett de allmänna sjukkassorna vissa svårigheter, särskilt i början av år

1955 innan allmänheten ännu fått klart för sig efter vilka grunder ersättningen

beräknas.

Riksförsäkringsanstalten har nu föreslagit vissa uppmjukningar i hithörande

bestämmelser. Under remissbehandlingen har anstaltens förslag

i stort sett godtagits. Sveriges läkarförbund har dock förordat en betydligt

mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande regler än anstalten

tänkt sig. Även från Svenska sjukkasseförbundets sida har önskemål framställts

om mera omfattande ändringar i dem, särskilt för de större städernas

vidkommande. Innan ytterligare erfarenheter vunnits är jag emellertid

inte beredd att föreslå annat än att hithörande bestämmelser uppmjukas

på sätt som kommer att framgå av det följande.

Enligt 16 § 1 st. 1 p. SFL utgår ersättning för resor till och från läkare

endast under förutsättning att den försäkrade enligt 14 § är berättigad

till ersättning för utgifter för läkarvård. Riksförsäkringsanstalten har ansett,

att resekostnadsersättning bör utgivas även i de undantagsfall, då läkarvård,

som eljest skulle ha ersatts enligt 14 §, är kostnadsfri. För egen del

kan jag godtaga detta förslag, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen.

Jag tillstyrker därför, att 16 § 1 st. 1 p. SFL omformuleras

på sätt anstalten förordat.

Som huvudregel gäller, att resekostnaden ersättes av försäkringen endast

i den mån den överstiger 4 kr för det första besöket hos läkaren och

1 kr för återbesök. I vissa fall ersättes hela den överskjutande kostnaden,

i andra fall blott 3/4 därav; dock får i sistnämnda fall högre belopp ej utgivas

än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas. Som villkor för att resekostnaden

skall ersättas enligt den förmånligare beräkningsgrunden stadgas i 16 § 1

st. 2 p., att den försäkrade »efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas». Riksförsäkringsanstalten

har föreslagit, att sådan fristående centraldispensär eller fristående

poliklinik, vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller stad som ej deltar i landsting, i förevarande

hänseende likställes med allmänt sjukhus. Vidare har anstalten

föreslagit, att den gynnsammare beräkningsgrunden skall tillämpas i fall,

då den försäkrade inte sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus, fristående

centraldispensär eller fristående poliklinik utan vid en längre hort be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

lägen inrättning av detta slag. I dylikt fall skall dock ersättningen enligt

förslaget begränsas till belopp, som skulle ha utgått om vården sökts vid närmaste

här avsedd inrättning, där vården kunnat meddelas. I dessa delar har

anstaltens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna

och själv är jag av den uppfattningen, att förslaget bör genomföras.

För att undvika alltför stora tillämpningssvårigheter i storstäderna

bör dock den begränsningsregel, som föreslagits av anstalten för det fall

att försäkrad sökt vård vid en längre bort belägen inrättning än den närmaste,

enligt min mening utformas så, att ersättning inte får utgivas med

högre belopp än som skulle hava utgått om vården sökts vid närmaste allmänna

sjukhus, där vården kunnat meddelas. Om så sker slipper sjukkassorna

att jämföra avståndet till närmaste fristående dispensär eller

poliklinik med avståndet till närmaste sjukhus liksom också att pröva,

huruvida vården kunnat meddelas vid en fristående inrättning av det slag

varom här är fråga. I det av riksförsäkringsanstalten utarbetade förslaget till

ny lydelse av 16 § 1 st. 2 p. har som en sammanfattande beteckning på de

åsyftade centraldispensärerna och poliklinikerna använts uttrycket »för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej

deltager i landsting». Denna formulering torde täcka även sådana undersökningsstationer

och filialmottagningar, som enligt vad medicinalstyrelsen

föreslagit i sitt yttrande bör likställas med fristående centraldispensär.

Dessa undersökningsstationer och filialmottagningar behöver därför inte

särskilt omnämnas i lagtexten.

Såsom framgår av det redan anförda utgår ersättning enligt de i 16 § 1 st.

2 p. angivna grunderna endast under förutsättning, att den sjuke av läkare

hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Riksförsäkringsanstalten

säger sig vara väl medveten om att detta krav på läkarremiss i vissa

fall kan medföra olägenheter men är, innan ytterligare erfarenheter vunnits,

inte beredd att föreslå, att ifrågavarande villkor slopas. Landsorganisationen

har emelleidid i sitt remissyttrande förordat en uppmjukning

av stadgandet om läkarhänvisning. Även arbetsgivareföreningen har uttalat

sig i denna riktning. För egen del anser jag det rimligt, att resekostnadsersättning

i undantagsfall utgives enligt de i 16 § 1 st. 2 p. angivna

grunderna trots att hänvisning av läkare icke ägt rum. Jag tänker härvid

på den situation som föreligger, då en försäkrad drabbas av olycksfall och

den därvid uppkomna skadan, såvitt det kan bedömas, är av så svårartad

beskaffenhet, att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger. I en

dylik situation framstår det som ett utslag av onödig byråkrati att uppsöka

eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus. En sådan

omgång kan dessutom i många fall leda till ökade kostnader både för den

försäkrade och sjukkassan. Jag förordar därför, att till 16 § 1 st. fogas en

ny tredje punkt av innebörd att — därest försäkrad genom olycksfall drab
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

bas av skada och det skäligen kan antagas att han till följd av skadan är

i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus — den överskjutande

kostnaden för resa till och från läkare vid sådant sjukhus skall ersättas

enligt vad som stadgas i 16 § 1 st. 2 p. ändå att hänvisning av läkare ej skett.

I 29 § 1 st. SFL finns bestämmelser om den längsta tid, för vilken sjukhjälp

i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. Denna

s. k. sjukhjälpstid är i regel 730 dagar vid varje sjukdom. Flertalet

folkpensionärer äger dock inte uppbära sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård för längre tid än 90 dagar efter utgången av den månad, under

vilken vederbörande fyllt 67 år eller börjat uppbära annan folkpension än

ålderspension. För beräkningen av sjukhjälpstiden gäller dessutom vissa i

29 § 2 st. upptagna specialregler.

Till 29 § ansluter sig vissa övergångsbestämmelser dels i 122 § för förutvarande

medlemmar i de erkända sjukkassorna och dels i 124 § för andra

personer. Enligt sistnämnda båda lagrum skall vid sjukhjälpstidens beräkning

viss hänsyn tagas till sjuktid före SFL:s ikraftträdande. Det är att

märka, att ifrågavarande båda paragrafer endast har avseende å personer,

som redan vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955 blev omfattade av

den obligatoriska försäkringen. För dem, som inträtt i försäkringen vid en

senare tidpunkt, tages vid beräkning av sjukhjälpstid inte någon hänsyn

till sjuktid före inträdet. Riksförsäkringsanstalten har funnit detta otillfredsställande

framför allt med tanke på att vissa utlänningar inom en nära

framtid beräknas komma att likställas med svenska medborgare vid tilllämpningen

av SFL. Enligt vad anstalten påpekar kan det då inträffa, att

sjuka utlänningar, som utförsäkrats i sitt hemland, flyttar till Sverige för

att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten har på grund

härav föreslagit att 29 § SFL kompletteras med ett stadgande, som skulle

öppna möjlighet för kassorna att vid beräkning av sjukhjälpstid taga viss

hänsyn till sjuktid som infallit under tid då SFL ej varit tillämplig å den

försäkrade. I samband härmed har anstalten föreslagit, att 124 § SFL

upphäves.

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till anstaltens förslag även

i denna del. Sedan en tid tillbaka pågår ett intensivt förhandlingsarbete i

syfte att åstadkomma internationella överenskommelser på socialförsäkringens

område. I vissa fall har avtal mellan Sverige och andra stater redan

slutits, i andra fall väntas sådana avtal komma till stånd inom en nära

framtid. Då dessa avtal träder i kraft kan det förväntas, att ett antal

utlänningar, som vistas här i Sverige, vinner inträde i den obligatoriska

sjukförsäkringen. Det skulle inte vara tillfredsställande, om för dessa utlänningar

koinme att gälla fördelaktigare regler om beräkning av sjukhjälpstid

än som gällde för de svenskar, som vid lagens ikraftträdande den

1 januari 1955 blev omfattade av försäkringen. Visserligen kan man i viss

utsträckning komma till rätta med hithörande problem genom att i kon
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

ventionerna föreskriva, att vid överflyttning från sjukkassa i ett land till

sjukkassa i ett annat land viss hänsyn skall tagas till sjuktid, för vilken

ersättning utgått från den förra kassan. Denna möjlighet står dock inte

öppen i fall, då den flyttande inte varit medlem i sjukkassa i det land,

varifrån han kommer.

De regler om beräkning av sjukhjälpstid i fall då sjukdomen pågått innan

vederbörande vann inträde i försäkringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten

föreslagit, intagas i 29 §. Reglerna bör få generell giltighet och alltså

ta sikte inte bara på utlänningar, som till följd av konventioner vinner inträde

i försäkringen, utan även på andra personer -— t. ex. från utlandet

hemvändande svenskar — som kommer in i försäkringen. Däremot saknas

enligt min mening anledning att göra dessa regler tillämpliga på personer,

som redan vunnit inträde i försäkringen.

Vad härefter angår frågan hur ifrågavarande regler bör utformas anser

jag, att man i förevarande sammanhang bör kunna bortse från de speciella

bestämmelser om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer, som finnes

upptagna i 29 § 1 st., och nöja sig med en föreskrift av innebörd, att

från den i sagda stycke angivna sjukhjälpstiden om 730 dagar skall

avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan den försäkrade blev

omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av denna med minst hälften. Ifrågavarande föreskrift synes böra

inflyta som ett nytt andra stycke i 29 §.

I det följande kommer jag att föreslå, att nu förevarande ändringar i

SFL träder i kraft den 1 juli 1956. Såsom tidigare framhållits bör emellertid

de nya reglerna i 29 § icke tillämpas i fråga om personer, som redan

dessförinnan vunnit inträde i försäkringen. En föreskrift av denna innebörd

bör inflyta i övergångsbestämmelserna. Av den ståndpunkt som jag

intagit följer vidare, att 124 § — i motsats till vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit — alltjämt bör gälla. Däremot erfordras en formell ändring i

124 § ävensom i 86 §.

Vid tillämpningen av de föreslagna nya bestämmelserna i 29 § bör alltför

stora krav inte ställas på utredningen, huruvida vederbörande varit sjuk

före inträdet i försäkringen. Hänvändelse till utländska institutioner för

erhållande av upplysningar härom bör så långt det är möjligt undvikas.

I regel bör kassorna låta sig nöja med den försäkrades egna uppgifter, även

om detta i ett eller annat fall kan leda till att sjukhjälp utgives för längre

tid än som vederbort.

Jag övergår härefter till frågan om inskränkning i rätten

till sjukhjälp enligt SFL för det fall att den sjuke

är berättigad till ersättning enligt främmande lands

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

I 31 § 3 st. SFL föreskrives att vid sjukdom, som enligt annan lag än YFL

eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

rätt till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp enligt SFL

skall utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som i

motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Den sålunda stadgade

inskränkningen i rätten till sjukhjälp avser inte det fall, då den försäkrade

äger uppbära ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten har påpekat att det till följd härav kan

förekomma, att för inträffad skada sjukhjälp utgår från såväl allmän sjukkassa

som utländsk yrkesskadeförsäkring. Detta missförhållande borde

enligt anstaltens mening avhjälpas genom att i 31 § intoges en föreskrift

av innebörd, att sjukhjälp enligt SFL inte skulle utgå vid sjukdom, som

medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.

Under remissbehandlingen har vad anstalten sålunda föreslagit lämnats

utan erinran.

För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång, som ligger bakom

riksförsäkringsanstaltens förslag. Emellertid synes förslaget kunna verka

väl hårt i vissa fall, nämligen då sjukhjälpen enligt den utländska lagstiftningen

är avsevärt lägre än enligt SFL. Om en svensk från gränstrakten mot

något av våra grannländer skulle skadas vid arbete i grannlandet och på

grund därav jämlikt det landets lagstiftning om yrkesskadeförsäkring tillerkännas

sjukhjälp, som understiger den vartill han normalt har rätt från

den allmänna sjukkassa han tillhör, skulle han enligt anstaltens förslag

komma i sämre läge än han skulle ha varit om han inte varit berättigad

till ersättning från grannlandets yrkesskadeförsäkring. Denna otillfredsställande

konsekvens av förslaget synes inte böra godtagas. I stället bör samma

princip tillämpas, som ligger till grund för det nuvarande stadgandet i

31 § 3 st. Vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt främmande

lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring, bör med andra ord sjukhjälp

enligt SFL utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Jag föreslår därför, att

till 31 § fogas ett nytt fjärde stycke, vari föreskrives, att i de här avsedda

fallen vad som sägs i tredje stycket skall äga motsvarande tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten har i sin skrivelse även tagit upp vissa

statsbidragsfrågor.

Då läkarvård tillhandahålles medellös eller mindre bemedlad genom

läkare, som anställts eller anlitas av kommun, äger kommunen enligt 19 §

1 st. SFL rätt till gottgörelse härför av vederbörande sjukkassa efter grunder,

som av Konungen på framställning av kommunen fastställes. Såsom

riksförsäkringsanstalten påpekat torde det ha betraktats såsom självklart,

att statsbidrag skall ulgå å sådan gottgörelse enligt samma grunder, som

eljest gäller med avseende å läkarvårdskostnader. I detta avseende är emellertid

lagens bestämmelser oklara. Ett förtydligande av statsbidragsbestäm
2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr 10

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

melserna i 41 § 1 st. har därför föreslagits av anstalten och detta förslag

föranleder ingen erinran från min sida.

Bestämmelserna i 19 § andra stycket SFL ger sjukkassa viss möjlighet att

i skälig mån gottgöra arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit

andra sjukvårdande åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader. Såsom

i det föregående berörts, har Konungen meddelat beslut i fråga om riktlinjerna

för beräkning av gottgörelse varom här är fråga. Någon bestämmelse

om statsbidrag till dylik gottgörelse finnes inte. Riksförsäkringsanstalten

har föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas i 41 § 1 st.

SFL.

Under remissbehandlingen har statskontoret ansett att med frågan om

utvidgning av statsbidragsbestämmelserna borde anstå i avvaktan på ytterligare

erfarenheter. Däremot har medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,

Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkt

förslaget i denna del.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit kan frånvaro av statsbidrag

till gottgörelse för arbetsgivares utgifter för sjukvårdande åtgärder göra

sjukkassorna obenägna att sluta avtal om gottgörelse till arbetsgivare, som

avser att anordna eller bibehålla sådana åtgärder. Eftersom sådan av arbetsgivare

anordnad sjukvård som här avses regelmässigt kan antagas medföra

en minst motsvarande minskning av sjukförsäkringens utgifter för sjukvård

och därutöver en betydande minskning av sjukpenningutgifterna, synes det

redan med hänsyn till sjukförsäkringens ekonomi vara önskvärt att anordnandet

av dylik sjukvård uppmuntras. Sjukvården i fråga är därutöver till

fördel såväl ur driftsekonomisk synpunkt som för de anställda, vilka genom

densamma tillförsäkras snabb och lämplig vård.

Hittillsvarande erfarenhet visar, att läkarvård, som anordnats av arbetsgivare,

regelmässigt ersättes enligt bestämmelserna i 14 § SFL, dvs. enligt

den av Kungl. Maj :t utfärdade ersättningstaxan. Härför utgår statsbidrag.

Någon ökning av statsverkets utgifter kan sålunda inte beräknas uppkomma,

om statsbidrag skulle utgå å gottgörelse till arbetsgivare för av honom enligt

19 § 2 st. anordnad läkarvård. Av läkarförbundets yttrande torde för

övrigt framgå att det är mindre sannolikt att läkarvård i större omfattning

kommer att omfattas av överenskommelse enligt 19 § 2 st. Emellertid utövas

ofta en betydande del av den ifrågavarande sjukvården genom sköterskor,

varigenom besök hos läkare undvikes i många fall. Det synes med hänsyn

härtill och till önskvärdheten av administrativ enkelhet lämpligt att, såsom

riksförsäkringsanstalten föreslagit, statsbidrag utgår för gottgörelse för

samtliga nu förevarande sjukvårdande åtgärder, dock icke för sådana, som

avses i 18 §, dvs. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska behandlingar

och viss konvalescentvård. Å utgift, som bestritts av sjukkassa enligt

18 §, utgår nämligen icke något statsbidrag.

Jag förordar därför, att i 41 § 1 st. SFL intages en bestämmelse om stats
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

bidrag för gottgörelse till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. för läkarvård och

för andra sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 §. Statsbidraget

bör beräknas enligt samma grund som eljest gäller beträffande statsbidrag

för läkarvård.

Enligt 41 § 2 st. SFL kan Konungen medgiva att till centralsjukkassa,

för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora

utgifter uppkommer för ersättningar för läkarvård och resekostnader,

statsbidraget skall kunna utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts

av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 %

av dessa utgifter. Riksförsäkringsanstalten har funnit det angeläget att

möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter i lokalsjukkassa på

grund av att kassan har särskilt stora utgifter av nämnt slag. Anstalten

har därför föreslagit att Konungen vid medgivande av ökning av statsbidraget

skall kunna föreskriva att ökningen helt eller delvis skall tillkomma

till centralsjukkassan ansluten lokalsjukkassa.

Vad av riksförsäkringsanstalten i förevarande avseende föreslagits bör

enligt min mening godtagas och jag tillstyrker därför att ett tillägg av angivna

innebörd göres till 41 § 2 st.

De av mig förordade ändringarna i 41 § bör lända till efterrättelse redan

fr. o. m. den 1 januari 1956.

Enligt 110 § SFL äger Konungen träffa överenskommelse med

främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare

som vistas här i riket än dem å vilka lagen eljest är tillämplig. Vid de förhandlingar,

som förts med främmande stater i syfte att åstadkomma konventioner

på socialförsäkringens område, har det i vissa fall befunnits

rationellt att göra endast vissa delar av SFL tillämpliga å personer från

det främmande landet. Som exempel härpå kan nämnas att behov i regel

inte föreligger av att inordna här i riket bosatta diplomatiska och konsulära

befattningshavare samt hos dem anställda personer under den svenska

sjukpenningförsäkringen, medan det kan vara önskvärt att låta dem omfattas

av sjukvårdsförsäkringen. Med den utformning som 110 § nu har

torde det inte vara möjligt att på detta sätt låta endast en del av lagen bli

tillämplig å personer, som genom konventioner inordnas under den svenska

försäkringen. Det är vidare att märka att 110 § endast tar sikte på det andra

landets medborgare. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att låta

en sjukförsäkringskonvention omfatta inte bara de fördragsslutande ländernas

medborgare utan samtliga personer — oavsett nationalitet —- soin

är anslutna till ländernas sjukförsäkringssystem.

I anledning av vad som nu anförts föreslår jag att 110 § SFL ändras på

så sätt, att Konungen bemyndigas att träffa överenskommelse med främmande

makt om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som ulan

att vara svenska medborgare vistas här i landet och å vilka lagen eljest

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

ej är tillämplig. En så generellt utformad fullmakt torde ge utrymme för

alla de variationer, som kan befinnas ändamålsenliga.

Statskontoret har i sitt remissyttrande tagit upp spörsmålet om ensamordning

mellan sjukpenning enligt SFL och statlig

tjänstepension.

Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad arbetstagare, som avgår från

anställning med rätt till pension, i princip icke längre vara sjukpenningförsäkrad

i den mån han icke vid sidan av pensionen åtnjuter en årsinkomst

av minst 1 200 kr. av förvärvsarbete. Till följd av stadgandet i

11 § 3 st. nämnda lag, att sjukpenningförsäkring icke må ändras under

den s. k. sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år), kommer emellertid den,

som är sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen

uppbära sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande

sj ukpenningklassen.

Någon motsvarighet till den samordning, som den 1 januari 1955 genomfördes

beträffande statstjänstemännens avlöningsförmåner vid sjukdom

och förmåner enligt den då ikraftträdda sociallagstiftningen, finnes f. n.

icke beträffande statlig pension och sjukpenning. Detta förhållande får,

såsom framgår av följande tabell, den mindre tillfredsställande konsekvensen,

att statstjänsteman, som avgått med pension under sjukhjälpstid,

totalt sett erhåller högre behållen inkomst per månad efter pensionsavgången

än omedelbart dessförinnan.

Lönegrad

och

löneklass

Behållen inkomst efter källskatteavdrag (ogift person i Stockholm)

Vid

tjänst-

göring

Vid sjukdom

l:a—90:e dagen

91:a—730:e dagen

Lön —

A-avdrag

Lön —

A-avdrag

— sjukp.

avdrag

+ sjuk- penning

Pension

+ sjuk- penning

Lön —

A-avdrag

Lön —

A-avdrag

— sjukp.

avdrag

+ sjuk- penning

Pension

-(- sjuk- penning

Ca 10:13

Ca 17: 20

Ca 37: 40

690: —

897: —

1 786: —

591: —

750: —

1 430: —

535: —

719: —

1 275: —

926: —

1 115: —

1 868: —

591: —

750: —

1 430: —

597: —

763: —

1 486: —

746: —

905: —

1 628: —

Vissa undersökningar har företagits i syfte att utröna i vilken omfattning

det förekommer att statlig tjänstepension utgår jämsides med sjukpenning

beräknad efter inkomsten från den tjänst, från vilken vederbörande

avgått med pension. Härvid har det visat sig, att i ett hundratal fall

arbetstagare på grund av sjukdom, för vilken sjukpenning utgått under

den aktiva tiden, efter avgången ur tjänst uppbär oförändrad sjukpenning

vid sidan av statlig pension. Det förekommer i ett motsvarande antal fall,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

att arbetstagare med statlig pensionsrätt, vilken lider av sjukdom som i

och för sig motiverar ett entledigande, kvarstår i tjänst i avbidan på att

rätten till sjukpenning skall upphöra.

Ur principiell synpunkt vore det enligt min mening önskvärt att anpassa

pensionerna efter den allmänna sjukförsäkringens dagersättningar på sätt

som skett med lönerna. Detta är emellertid f. n. inte möjligt. Enligt flertalet

statliga tjänstepensionsreglementen är nämligen ordinarie tjänsteman icke

skyldig underkasta sig ändringar i bestämmelserna om bl. a. beloppet av

tjänstepensionsunderlag och bestämmande av tjänstepensions grundbelopp.

Beträffande ordinarie tjänstemän underkastade dessa reglementen föreligger

således, så länge de kvarstår i nuvarande tjänster, ej möjlighet att

jämka grundbeloppen med hänsyn till samtidigt utgående sjukpenning.

Syftet med den avsedda samordningen kan ej heller beträffande nämnda

tjänstemän tillgodoses genom en minskning eller indragning av det rörliga

tillägget å pensionen. Detta tillägg erbjuder nämligen inte tillräckligt utrymme

för en tillfredsställande samordning.

Möjlighet föreligger således inte att ernå en enhetlig reglering av samordningsfrågan

genom ändring i pensionsbestämmelserna. Den önskvärda

samordningen torde därför i stället få genomföras på försäkringssidan. Det

synes emellertid inte lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser

i detta ämne. Möjlighet till samordning bör i stället beredas genom att i 11 §

3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva de undantag

från vad som sägs i nämnda stycke, vilka finnes böra gälla i anledning

därav att medlem, innan hans rätt till sjukpenning upphört, blir berättigad

till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts av Konungen

eller som gäller för riksdagens verk.

De konkreta samordningsbestämmelserna — som sålunda skulle komma

att meddelas vid sidan av SFL — bör helt naturligt utformas först sedan

berörda myndigheter och sammanslutningar hörts i ärendet. Följande riktlinjer

må dock skisseras. I anslutning till att pension börjar utgå skall medlems

sjukpenningförsäkring omprövas även om han vid nämnda tidpunkt

åtnjuter sjukpenning. Denna omprövning bör i princip ta sikte på att från

underlaget för sjukpenningförsäkringen undantaga inkomsten från den

tjänst, som föranlett pensioneringen. Rätten till sjukpenning under sjukhjälpstiden

skall således upphöra för medlem, som omedelbart före pensionsavgången

ej åtnjutit annan inkomst från förvärvsarbete än från den

tjänst, från vilken avgången skett. För den, som utöver inkomsten från

avgångstjänsten haft inkomst av bisyssla av beskaffenhet att böra beaktas

vid placering i sjukpenningklass, skall ny sjukpenningklass fastställas,

därvid inkomsten av bisysslan lägges till grund för klassplaceringen. I de

fall, där pensionen är avkortad, skall dock vid omprövningen, oavsett om

vederbörande har inkomst av bisyssla eller ej, hänsyn tagas till den del

av senast åtnjuten inkomst från avgångstjänsten, som återstår sedan sist
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

nämnda inkomst minskats med så stor del därav som svarar mot förhållandet

mellan den utgående pensionen och motsvarande pension utan avkortning.

Utgår pension exempelvis med tre fjärdedelar av full pension,

skall sålunda en fjärdedel av inkomsten från avgångstjänsten alltjämt

beaktas vid placering i sjukpenningklass. Vidare skall möjlighet finnas

att i det särskilda fallet beakta på tillfredsställande sätt styrkt uppgift om

inkomst av förvärvsarbete, som skall taga sin början vid tidpunkten för

pensionsavgången, eller av anställning, som skulle ha tillträtts vid nämnda

tidpunkt, därest ifrågavarande sjukdom ej mellankommit. Sedan ny, lägre

sjukpenningklass sålunda fastställts, skall densamma tillämpas i stället

för den sjukpenningklass, som i samband med pensioneringen blivit icke

längre tillämplig.

I syfte att underlätta för sjukkassan att fastställa ny sjukpenningklass

från tidpunkten för pensionsavgången bör anställningsmyndigheten i här

avsedda fall lämna kassan besked om det inkomstbelopp för avgångstjänsten,

till vilket vid avkortad pension hänsyn skall tagas vid bestämmandet

av sjukpenningklass. Härvid erforderliga uppgifter förutsättes komma att

tillhandahållas anställningsmyndigheten av den pensionsbeviljande myndigheten,

där denna icke samtidigt är anställningsmyndighet.

Helt naturligt är det inte avsett, att beviljandet av familjepension skall

påverka sjukpenningförsäkringen.»

I fråga om de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkring slagen

uttalar departementschefen följande.

»Enligt YFL är i princip varje arbetstagare obligatoriskt försäkrad för

yrkesskada. Någon skillnad göres härvid inte mellan arbetstagare av svensk

nationalitet och andra arbetstagare. Emellertid innehåller 30 § YFL vissa

bestämmelser, som i speciella hänseenden ställer vissa utlänningar i en

sämre ställning än svenska medborgare. Från vad som föreskrives i paragrafen

äger dock Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva

undantag för medborgare i visst land (sista st.). Sådant undantag har medgivits

för medborgare i ett stort antal länder.

Vid internationella förhandlingar rörande ömsesidighet i fråga om sociala

förmåner strävar man numera efter att åstadkomma konventioner,

som spänner över så stort fält som möjligt. Den princip, som man härvid

söker förverkliga, kan uttryckas så, att medborgare i ett land skall

under vistelse i ett annat land såvitt möjligt vara likställda med det landets

egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social trygghet.

Denna princip har kommit till uttryck i den nordiska konvention om

social trygghet, som undertecknats i Köpenhamn den 15 september 1955

och som torde komma att underställas riksdagen innan ratifikation sker.

I denna konvention föreligger inte ömsesidiga utfästelser i fråga om varje

särskild socialförmån; i somliga länder finns nämligen förmåner som sak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

nar direkt motsvarighet i de andra länderna. Kravet på ömsesidighet anses

i stället tillgodosett genom att varje land utfäst sig att — utom i vissa

undantagsfall — vid tillämpningen av sin sociallagstiftning likställa medborgare

från de andra länderna med sina egna medborgare.

På grund av vad som nu anförts anser jag, att det villkor om ömsesidighet,

som uppställes i 30 § sista st. YFL och som endast tar sikte på

en speciell förmån, bör slopas.

Enligt ifrågavarande bestämmelser äger Konungen medgiva undantag

''för medborgare i visst land’. Då det kan vara önskvärt att medgiva undantag

även för vissa kategorier statslösa personer, bör det citerade uttrycket

uteslutas ur lagtexten.

I 58 § YFL bemyndigas Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet,

träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning

av YFL eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet

inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Det

ligger i sakens natur att överenskommelser av denna art måste vara ömsesidiga,

men av samma skäl som anförts i fråga om 30 § anser jag, att

ömsesidighetsvillkoret bör utmönstras ur lagtexten. Det förtjänar framhållas,

att något dylikt villkor inte uppställes i motsvarande lagrum i

SFL (110 §).

Enligt 58 § äger Konungen, såsom framgår av det nyss anförda, träffa

överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen

eller den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet

inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes,

t. ex. då en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare

utomlands eller en utländsk arbetsgivare använder arbetstagare till

arbete här i riket. Det har emellertid visat sig önskvärt att kunna genom

överenskommelse med främmande stat reglera även ett annat fall, som

inte är förutsett i lagtexten. Somliga yrkesskador uppkommer endast om

vederbörande under en längre tid i sitt arbete utsättes för skadlig inverkan

av visst slag. Som exempel härpå kan nämnas yrkessjukdomen silikos. Om

en arbetstagare, som ådragit sig en dylik sjukdom, varit sysselsatt i farlig

verksamhet i mer än ett land, kan det på grund av innehållet i de olika

ländernas interna lagstiftning inträffa, att han inte blir berättigad till

ersättning från någotdera landet, men det kan också inträffa, att han får

ersättning från mer än ett land. Den enda framkomliga vägen att undvika

dylika situationer är att genom överenskommelse fastslå, vilket lands lag

som skall tillämpas. Med anledning härav föreslår jag, att 58 § YFL kompletteras

så att Konungen bemyndigas att träffa avtal med främmande

makt om tillämpning av YFL eller det andra landets lag jämväl i fall, då

arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i 6 §

1 st. b) eller c) eller 3 st. YFL, varit utsatt för dylik inverkan under arbete

i båda länderna. Den här använda formuleringen ansluter nära till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

ordalagen i 42 § YFL, som innehåller regler för det fall att den skadade

varit försäkrad i mer än en svensk försäkringsinrättning under den tid

han varit utsatt för skadlig inverkan.»

Departementschefen behandlar härefter frågan om ändring i förordningen

om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

och anför i denna del:

»Enligt 7 § i förevarande förordning äger Konungen träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra dess

medborgare som vistas här i riket än dem å vilka förordningen eljest är

tillämplig. Ifrågavarande stadgande bör ändras på samma sätt som i det

föregående föreslagits beträffande 110 § SFL.»

Avslutningsvis uttalar departementschefen:

»De av mig föreslagna ändringarna i SFL, YFL och förordningen om

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel bör — ändringarna i SFL med

undantag som angivits i det föregående — träda i kraft den 1 juli 1956.

En del av de i SFL föreslagna ändringarna torde komma att verka i

kostnadsökande, andra i kostnadsminskande riktning. Närmare beräkning

är inte möjlig men det torde inte röra sig om större belopp.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Utskottet

Andra lagutskottet har vid årets riksdag att behandla ett flertal motioner,

vari framställts ändringsyrkanden och förslag berörande sjukförsäkringslagen

och med stöd av denna utfärdade författningar. Bland annat har i

motioner yrkats ändring i 41 § SFL, beträffande vilken paragraf ändringsförslag

framlagts även i förevarande proposition. Ändringsyrkandet i

sistnämnda motioner avser dock icke fråga, som utskottet har att behandla

i detta utlåtande. I några motioner har hemställts att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om allmän översyn av SFL. Flertalet av de

nu nämnda motionerna är, i vad de icke behandlas i förevarande utlåtande,

f. n. föremål för remissbehandling.

Departementschefen har i föreliggande proposition uttalat att de erfarenheter

som vunnits under den relativt korta tid som förflutit sedan lagstiftningen

om allmän sjukförsäkring den 1 januari 1955 trädde i kraft är alltför

begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den mångfald

regler, som lagstiftningen inrymmer. I anslutning till detta uttalande vill

utskottet här framhålla att utskottet icke avser att i förevarande sammanhang

taga ställning till frågan om en allmän översyn av SFL. Till detta

spörsmål återkommer utskottet vid behandlingen av de motioner, vari

yrkande om sådan översyn framställts.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Utskottet delar emellertid departementschefens i propositionen uttalade

mening att ändring redan nu bör kunna vidtagas i enstaka bestämmelser i

SFL, vilka under lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits

mindre ändamålsenliga. Departementschefen har bl. a. föreslagit en uppmjukning

av stadgandena om ersättning för resor till och från läkare. Ersättning

för sådana resor utgår för närvarande blott då den försäkrade enligt

14 § SFL är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård. Departementschefen

har föreslagit att sådan ersättning skall kunna utgivas

även i de undantagsfall då läkarvård, som annars skulle ha ersatts enligt

14 §, är kostnadsfri. Till detta förslag ansluter sig utskottet.

För närvarande gäller en förmånligare ersättningsregel än eljest i de fall

då försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna

sjukhus, där vården kunnat meddelas. Härvid utgår nämligen full

ersättning för den kostnad som överskjuter de belopp å 4 kronor för det

första besöket hos läkaren och 1 krona för återbesök, vilka den sjuke alltid

själv får svara för. I propositionen föreslås nu att de gynnsammare ersättningsbestämmelserna

skall gälla i samtliga fall, då den sjuke efter sådan

hänvisning sökt läkarvård vid allmänt sjukhus, fristående centraldispensär

eller fristående poliklinik, dock med den begränsningen, att ersättning inte

får utgivas med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid

närmaste allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även vad sålunda

föreslagits godtages av utskottet.

Såsom framgår av vad ovan anförts utgår f. n. ersättning enligt den

gynnsammare beräkningsgrunden endast under den förutsättningen, att den

sjuke av läkare hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Departementschefen

har funnit det rimligt att resekostnadsersättning enligt dessa

grunder i undantagsfall utgives trots att hänvisning av läkare icke ägt rum.

I den situation som föreligger då en försäkrad drabbas av olycksfall och den

därvid uppkomna skadan, såvitt kan bedömas, är av så svårartad beskaffenhet

att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger, framstår

det enligt departementschefens mening som ett utslag av onödig byråkrati

att uppsöka eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus.

En sådan omgång kan dessutom, enligt vad departementschefen vidare uttalat,

i många fall leda till ökade omkostnader för både den försäkrade och

sjukkassan. Till denna uppfattning ansluter sig utskottet. Utskottet tillstyrker

alltså förslaget om införande av en bestämmelse av innebörd att

om försäkrad genom olycksfall drabbas av skada och det skäligen kan antagas,

att han till följd härav är i trängande behov av läkarvård å allmänt

sjukhus, den överskjutande kostnaden för resa till och från läkare vid

sådant sjukhus ersättes enligt ovan angivna förmånligare beräkningsgrund,

även då hänvisning av läkare ej skett.

I motionerna I: 463 och II: 598 yrkas sådan ändring i 16 § SFL att ersättning

för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skall utgå enligt

den fördelaktigare beräkningsgrunden oaktat läkarremiss icke inhämtats

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

även i fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat

antagas att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov

av läkarvård vid sådant sjukhus. Motionärerna framhåller att vissa svårartade

sjukdomar som t. ex. hjärtförlamning hastigt kan drabba en person

ute på en gata eller på en väg och att i sådana fall liksom också då sjukdom

av detta slag hastigt drabbar någon i hans hem, transport till sjukhus i

allmänhet företages utan att kontakt dessförinnan hinner tagas med läkare.

Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla, att

de av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda

att den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL

angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela

kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som

överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle den av motionärerna

föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna -— vilken sålunda

har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å sjukhuset

■— kunna ge upphov till svårbedömda gränsdragningsproblem, och det synes

utskottet icke uteslutet att en sådan utvidgning skulle kunna föranleda till

missbruk. Svårigheterna att i dessa och andra hänseenden överblicka konsekvenserna

av förslaget i motionerna medför att utskottet icke anser sig

kunna tillstyrka detsamma.

I motionen I: 52 har föreslagits sådana ändringar i 16 och 17 §§ SFL att

vid sjukdoms- och olycksfall i princip alla resor till och från läkare eller

sjukvårdsinrättning skall ersättas av försäkringen. Utskottet, som delar

departementschefens i propositionen uttalade mening, att man när det gäller

fråga om ändring i SFL bör gå fram med försiktighet och inte frångå

vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger och

konsekvenserna kan överblickas, kan icke förorda en så genomgripande och

kostnadskrävande reformering av SFL som motionärerna föreslagit. Till

frågan om lagens resebestämmelser bör göras till föremål för en allmän

översyn får utskottet, som redan ovan antytts, återkomma i annat sammanhang.

I propositionen föreslås vidare viss kompletterande bestämmelse om beräkning

av sjukhjälpstid, d. v. s. den längsta tid, för vilken sjukhjälp i form

av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. För personer, som

inträtt i den obligatoriska försäkringen senare än vid SFL:s ikraftträdande

den 1 januari 1955, tages enligt gällande regler vid beräkning av sjukhjälpstid

inte någon hänsyn till sjuktid före inträdet. För att genomföra likställighet

på detta område mellan de försäkrade, oberoende av vid vilken tidpunkt

de inträtt i försäkringen, föreslår departementschefen —- med bortseende

från de speciella bestämmelserna om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer

— att från den för flertalet försäkrade gällande sjukhjälpstiden

om 730 dagar skall avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen,

innan den försäkrade blev omfattad av försäkringen, förorsakat förlust av

arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften. Vidare före
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

slås att denna bestämmelse icke skall äga tillämpning å personer, som redan

vunnit inträde i försäkringen. Propositionens förslag till lösning av förevarande

fråga — vilken äger betydelse främst för utlänningar, som vistas

i Sverige och vilka till följd av konventioner vinner inträde i försäkringen

— finner utskottet väl avvägt, och utskottet tillstyrker således att den förordade

lagändringen genomföres.

I fråga om sjukförsäkringslagens bestämmelser om statsbidrag föreslås

i propositionen förtydliganden och ändringar i följande hänseenden. Uttrycklig

föreskrift föreslås införd av innebörd att statsbidrag skall utgå å

sådan gottgörelse vartill kommun är berättigad av vederbörande sjukkassa

på den grund att läkarvård tillhandahållits medellös eller mindre bemedlad

genom läkare, som anställts eller anlitas av kommunen. Vidare skall enligt

förslaget statsbidrag utgå för sådan gottgörelse som sjukkassa utgivit till

arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit andra sjukvårdande

åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader, dock icke vad avser i 18 §

SFL avsedda åtgärder, d. v. s. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska

behandlingar och viss konvalescentvård. Slutligen föreslås att i de fall då

Konungen jämlikt 41 § 2 st. SFL äger medgiva utgivande av högre statsbidrag

än eljest må utgå, till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn till

bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkommer för ersättningar

för läkarvård och resekostnader, den medgivna ökningen helt eller

delvis skall tillkomma lokalsjukkassa. Även i denna del ansluter sig utskottet

till propositionens förslag.

I syfte att få till stånd en samordning mellan sjukpenning enligt SFL och

statlig tjänstepension föreslås i propositionen viss lagändring. På grund av

bestämmelsen i It § 3 st. SFL att sjukpenningförsäkring icke må ändras

under sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år) kommer person, som är

sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen uppbära

sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande sjukpenningklassen.

Då någon samordning på detta område, i motsats till vad som

gäller i fråga om sjukpenningen enligt SFL och statstjänstemännens avlöningsförmåner,

icke genomförts, kan det inträffa att statstjänsteman, som

avgått med pension under sjukhjälpstid, totalt sett erhåller högre bibehållen

inkomst per månad efter pensionsavgången än omedelbart dessförinnan.

Departementschefen framhåller att det icke är möjligt att uppnå en

enhetlig reglering av samordningen genom ändring av pensionsbestämmelserna

och har därför förordat att frågan löses genom ändring i SFL. Förslaget

innebär att ill § 3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva

de undantag från vad som sägs i nämnda stycke, som finnes böra

gälla i anledning därav att medlem innan hans rätt till sjukpenning upphört,

blir berättigad till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts

av Konungen eller som gäller för riksdagens verk. Utskottet, som

delar den av departementschefen i propositionen framförda åsikten att det

icke är lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser i detta ämne,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr JO år 1956

ansluter sig till det framlagda förslaget till lösning av det ifrågavarande

samordningsspörsmålet. Departementschefen har i propositionen skisserat

vissa riktlinjer för utformning av de konkreta samordningsbestämmelserna.

Utskottet har för sin del icke något att erinra mot att dessa riktlinjer lägges

till grund för samordningsbestämmelsernas närmare utformning.

I anslutning till den princip, som kommit till uttryck i den i Köpenhamn

den 15 september 1955 undertecknade konventionen mellan de nordiska

länderna om social trygghet och som innebär, att medborgare i ett land

under vistelse i ett annat land såvitt möjligt skall vara likställda med det

landets egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social

trygghet, har departementschefen föreslagit att i YFL för vissa förmåner

uppställt krav på ömsesidighet länderna emellan utmönstras. Utskottet vill

här erinra om att riksdagen den 15 februari 1956 (andra lagutskottets uti.

nr 2, riksdagens skr. nr 64) godkänt att Sverige ratificerar berörda konvention.

Mot nu nämnda och övriga i propositionen föreslagna, av det internationella

socialpolitiska samarbetet föranledda jämkningar i SFL, YFL

och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel har utskottet

icke något att erinra.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de i propositionen

framlagda författningsförslagen.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med avslag å motionerna 1:463 och

II: 598 i vad rör fråga om ändring i 16 § sjukförsäkringslagen,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 22; samt

B) att motionen I: 52, i vad den icke kan anses besvarad

genom vad utskottet ovan anfört och under A) hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 februari 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Huss,

Mannerskantz, Grönkvist, Göran Karlsson, Nils Theodor Larsson* och fru

Hamrin-Thorell;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i

Göteborg, Hagård, fru Sandström, herrar Carlsson i Bakeröd*, Bengtsson i

Varberg, Fredriksson och Königson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

29

Reservation

av fru Hamrin-Thorell och herr Königson, vilka ansett

dels att det stycke i utskottets utlåtande s. 26, som börjar med orden

»Utskottet vill» och slutar med orden »tillstyrka detsamma», bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla att de

av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda att

den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL

angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela

kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som

överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle alltså den av motionärerna

föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna — vilken

sålunda har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å

sjukhuset — endast dra med sig mycket små kostnader, under det att den

skulle avlägsna mycken irritation både hos den sjuke och dennes anhöriga.

Utskottet vill därför tillstyrka den i motionerna föreslagna ändringen.

dels ock att utskottet under A. bort hemställa, att riksdagen — med

förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari

1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och med bifall till motionerna

I: 463 och II: 598 såvitt rör 16 § nämnda lag — måtte bifalla förevarande

proposition, nr 22, med den ändringen att 16 § i förslaget till lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag)

16 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning

utgå för utgifter för resor till

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för

varje följande besök (återbesök).

Därvid ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter

hänvisning av läkare sökt läkarvård

vid allmänt sjukhus eller för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

(Utskottets förslag)

16 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning

utgå för utgifter för res or till

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för

varje följande besök (återbesök).

Därvid ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter

hänvisning av läkare sökt läkarvård

vid allmänt sjukhus eller för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

(Kungl. Maj.ts förslag)

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting; dock att ersättning

icke må utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått,

om läkarvården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där vården kunnat

meddelas. Har försäkrad sökt

läkarvård vid allmänt sjukhus för

skada, som drabbat honom genom

olycksfall, skall, såframt det skäligen

kunnat antagas att han till följd

av skadan var i trängande behov av

läkarvård vid sådant sjukhus, den

överskjutande kostnaden ersättas

enligt vad nu sagts ändå att hänvisning

av läkare ej skett. I annat fall

utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade

vistas, och skall vid återbesök försäkrad

svara för högst två kronor.

Ersättning, som------

Om försäkrads------

Vid tandläkarvård-----

(Utskottets förslag)

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting; dock att ersättning

icke må utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått,

om läkarvården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där vården kunnat

meddelas. Har försäkrad sökt

läkarvård vid allmänt sjukhus för

skada, som drabbat honom genom

olycksfall, eller för hastigt påkommen

svår sjukdom skall, såframt det

skäligen kunnat antagas att han till

följd av skadan eller sjukdomen var

i trängande behov av läkarvård vid

sådant sjukhus, den överskjutande

kostnaden ersättas enligt vad nu

sagts ändå att hänvisning av läkare

ej skett. I annat fall utgår ersättning

med tre fjärdedelar av den överskjutande

kostnaden; dock må högre belopp

ej utgivas än som skulle hava

utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars

distrikt den försäkrade vistas, och

skall vid återbesök försäkrad svara

för högst två kronor,

utom riket,

hans följeslagare.

— motsvarande tillämpning.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 56

603252

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:118 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a1 i texten