Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört.

1956-03-13 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 1A—15

Andra lagutskottets utlåtande nr 1A år 1956

1

Sr 14

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor för personer, vilkas anställning

hos arbetsgivaren upphört.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 597,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Gustafson i Göteborg m. fl.

hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att med hänvisning till riksdagens skrivelser

nr 150 år 1945 och nr 418 år 1953 i en skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande

förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor, som angår personer vilkas

anställning hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av

begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisa

till motionen.

De huvudsakliga pensionermgsfonnerna

Allmän tjänst. Med anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie

statstjänsteman följer så gott som undantagslöst pensionsrätt, som omfattar

såväl pension till befattningshavaren själv (tjänstepension) som pension till

efterlevande familj (familjepension). Personal med mindre fast anställning

.—- extra tjänstemän, aspiranter, tillfälligt anställda m. fi. — saknar pensionsrätt.

Pensionsbestämmelser för flertalet befattningshavare inom statsförvaltningen

återfinns främst i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente och

det samma år utfärdade allmänna familjepensionsreglementet. Till nämnda

reglementen har särskilda tillämpningsföreskrifter meddelats.

Av de i kommunal tjänst anställda har för vissa befattningshavare i städer

pensioneringsskyldighet ålagts städerna genom särskilda författningsbestämmelser.

Så är förhållandet jämväl beträffande polispersonal på landsbygden.

Stora grupper har sin pensionering ordnad genom statens pensionsanstalt

enligt av Kungl. Maj :t fastställda reglementen eller andra statliga

bestämmelser. För flertalet arbetstagare inom stadskommunerna gäller numera

ett normalpensionsreglemente (NPR) enligt central överenskommelse

mellan Stadsförbundet och berörda personalorganisationer av år 1951. För

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr li—15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

befattningshavare inom landskommunerna finns en motsvarighet i pensionsreglementet

för landskommunerna (PRL) enligt central överenskommelse

av år 1953. Pensionssystemet i NPR och PRL är försäkringstekniskt

uppbyggt. Återförsäkring för kommunernas del har i stor utsträckning ordnats

genom anslutning till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa

(SKP). För vissa arbetstagargrupper gäller fortfarande en del äldre pensioneringsformer.

Vad beträffar befattningshavare hos landsting erhåller

vissa grupper av tjänstemän pension från statens pensionsanstalt, och för

flertalet övriga arbetstagare gäller ett pensionsreglemente enligt överenskommelse

av år 1947. Några landsting har ordnat återförsäkring hos SKP.

Enskild tjänst. De olika möjligheter, som för närvarande erbjuder

sig för ordnande av pensionering av i enskild tjänst anställda, är i huvudsak

följande.

1. Utbetalning av pension direkt från arbetsgivaren (direktpensionering)

samt bildande av aktiebolags pensionsstiftelse. Med sådan stiftelse avses s. k.

bunden stiftelse, som aktiebolag enligt lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser kan bilda till tryggande av pensioner

från bolaget.

2. Insättning i bank eller inbetalning till egen sparkassa av penningmedel

för framtida pensioner.

3. Bildande av s. k. fri stiftelse, till vilken arbetsgivaren avsätter medel

och från vilken pension därefter utbetalas. Skapandet av en fri stiftelse står

öppet för alla företagsformer, även aktiebolag. Där stiftaren icke föreskrivit

annat är stiftelsen underkastad bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 om

tillsyn över stiftelser.

4. Pensionering i tjänstepensionskassa. Sådan kassa organiseras som understödsförening.

Lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar innehåller

föreskrifter om sådan förenings bildande och verksamhet.

5. Pensionering genom anlitande av pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.

Nu gällande bestämmelser härom finns i lagen den 29 juni 1946 om frivillig

statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december 1947 angående

anordnandet av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

6. Pensionering genom SPP eller annat försäkringsföretag. I fråga om försäkringar

i nämnda försäkringsanstalter gäller bestämmelserna i lagen den

17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

7. Pensionering genom statens pensionsanstalt. För några få grupper i enskild

tjänst — huvudsakligen befattningshavare inom social verksamhet och

på undervisningens område — har genom beslut av statsmakterna möjlighet

beretts till sådan pensionering.

Förutom de former för pensionering, för vilka ovan redogjorts, förekommer

olika blandformer. En särskilt under senare år begagnad sådan utgör en

kombination av en genom arbetsgivarens försorg grundad stiftelse (i allmänhet

en fri stiftelse) och försäkring i ett livförsäkringsbolag. Härvid tillämpas

exempelvis den metoden, att en del av pensionen försäkras hos försäkrings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1956

3

bolaget, medan återstoden utgår från stiftelsen. I andra fall handhas hela

pensioneringen av stiftelsen, vilken emellertid som stöd för pensionsutfästelsernas

fullgörande hos försäkringsbolag tecknar försäkringar å de pensionsberättigades

liv.

Gällande bestämmelser

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger

tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke

beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som

är underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares förhandlingsrätt

regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 19i0 om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i dessa författningar

arbetstagare som är underkastade dylikt ansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med

förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt

stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande

anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening

av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.

Bestämmelser i lagen, som har avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetstagare, skall äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund

av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,

gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de

anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser

angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt

meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla

förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,

vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de

ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt för en part

medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet

innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde

samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga

förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Enligt 1 § jämförd med 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän äger dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet

beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor

ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning

därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. I

2 § stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av

tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar, dock endast förening,

som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, beträffande vilka förhand
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

ling enligt kungörelsen må äga rum. Förening, som önskar utöva förhandlingsrätt

i förhållande till viss myndighet, skall enligt 3 § göra anmälan

därom till myndigheten.

Enligt 1 § jämförd med 6 § lagen om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän föreligger förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän med

kommun beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt

avser. Förhandlingsrätten medför icke inskränkning i kommunens

eller kommunal myndighets beslutanderätt. Förhandling äger jämlikt

stadgande i 2 § rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän är medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt

tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga

kommunala tjänstemäns intressen såsom ai’betstagare och vilken socialstyrelsen

tillerkänt sådan rätt.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt

förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra

sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda

lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd

part, och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skall erhålla

medbestämmanderätt i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse

och 1940 års lag avser däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda

arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar

beslut rörande deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter

och önskemål i frågan.

Frågans tidigare behandling

Frågan om arbetstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor

för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj:t

i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras så

att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes

därunder.

TCO återkom till frågan i skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars

1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade

arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda grupperna

utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl stats- som

privatanställda.

Spörsmålet förekom även till behandling vid 1945 års riksdag. I en inom

andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till sådana

ändringar av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt lagen om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,

att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 5

denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte

inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för

statens tjänstemän».

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet

uttalade i sitt utlåtande nr 33 år 1945 följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande

pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran

om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt

av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar

av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet

skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru

lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får

det anses tveksamt om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda

fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat

intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor

för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit

i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning

ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar

kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.

En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta

vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande

pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga

fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke

ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling

angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad förhandlingsrätt

i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För

arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa

fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,

synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande

pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-

och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt

den omständigheten, alt pension numera allmänt torde anses regelmässigt

ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt

i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och

förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt

med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare

som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda

spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras

förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att, därest stadgande om

förhandlingsrätt införes i i nu omförmälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas

av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas,

om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening

av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens

ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring

jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser

om förhandlingsrätt i här berörda fall höra upptagas i särskild lag. Såvitt

angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,

att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den

utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag

förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa

tjänstemän.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skr. nr 150 år 1945) att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt

beträffande pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning

hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av

begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté

för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen

angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda

utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande

(SOU 1951:54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling

samt fortsatte:

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till

lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga

och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana

direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig

kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.

Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten

för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen

på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala

myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med

tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo

vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,

statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt

att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhandlingsrätt

åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer

och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i

ärendet.

I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling

samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs

betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen anförde

vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte ansett

sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1956

sionärernas förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen

av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter

av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma

att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger

anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas

om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade

arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén

även torde ha funnit — onekligen är ett ganska bevärligt juridiskt

problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala

delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma

omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,

sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma

att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är vidare

föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt

för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till

ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför

kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att

även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende

uppmärksammas.

Även vid 1953 års riksdag behandlades frågan om förhandlingsrätt med

avseende å pensionerade arbetstagare. I de likalydande motionerna nr 186

i första kammaren och nr 224 i andra kammaren hemställdes »att riksdagen

måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t dels anhålla om utredning och förslag

rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän samt i kungörelsen angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom

att förening som avses i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl

för till föreningen anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,

dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka

förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande

till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension».

Även dessa motioner behandlades av andra lagutskottet. Utskottet inhämtade

yttranden över motionerna från socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I det över motionerna avgivna utlåtandet, nr 40 år 1953, konstaterade utskottet

efter en redogörelse för frågans tidigare behandling att den utredning

om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen år 1945 skrivit

till Kungl. Maj:t, icke kommit till stånd. Utskottet hänvisade till det interpellationssvar

i ämnet som chefen för socialdepartementet avgivit hösten

1952 och för vilket ovan redogjorts, och framhöll att med hänsyn till vad

departementschefen i detta svar anfört och då det även syntes utskottet mest

gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutfördes

innan de speciella problem, som berörde pensionärerna, togs upp till närmare

undersökning, utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

motionärernas hemställan om att riksdagen då skulle förnya sitt krav på utredning

av frågan. Utskottet anförde vidare bl. a.:

Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang understryka

den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt rörande

pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning. Även

om fall, där pensionärer vägrats förhandling om sina pensionsvillkor, äro

sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel om att en i lag

reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en starkare ställning

förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i en strävan

att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter att frågan

om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning

beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna, som

är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill upptages

till närmare utredning.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr

418 år 1953) som sin mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört om

förhandlingsrätt såvitt gällde pensionärer.

Utskottet

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer har på senare

år vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. I anledning av motioner vid

1945 års riksdag med begäran om utredning och förslag i ämnet uttalade

andra lagutskottet på anförda skäl att spörsmålet rörande förhandlingsrätt

beträffande pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren

upphört, borde göras till föremål för närmare utredning. Utskottet erinrade

även om de svårigheter av lagteknisk art, som vore förenade med lösningen

av denna fråga. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t om utredning angående förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor i nu berörda fall. Skrivelsen överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté

för att beaktas vid den då pågående utredningen

angående stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt. Kommittén

ansag det emellertid otänkbart att taga upp frågan om pensionärernas

förhandlingsrätt enbart för det statliga och kommunala området och fann

sig på grund av de givna direktivens innehåll och kommitténs sammansättning

icke kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata

arbetsmarknaden. Spörsmålet kom därför att lämnas utanför kommitténs

utredning. Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen av det av kommittén

avlämnade betänkandet förekommit har detta ansetts böra underkastas

en ingående översyn.

I interpellationssvar rörande frågan om utredning i syfte att bereda

pensionärerna förhandlingsrätt anförde dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Sträng, hösten 1952, vid vilken tidpunkt remissbehandlingen

av förhandlingsrättskommitténs betänkande befann sig i slutskedet,

att det syntes som om vid remissbehandlingen av kommittéförslaget skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

kunna framkomma synpunkter av betydelse även för frågan om pensionärernas

förhandlingsrätt och alt problemets lösning kunde komma att påverkas

av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag gåve anledning.

I anledning av vid 1953 års riksdag väckta motioner med krav på utredning

och förslag rörande förhandlingsrätten beträffande pensionärer uttalade

andra lagutskottet bl. a. att under de förhållanden, som angivits i det

ovannämnda interpellationssvaret hösten 1952, och då det även syntes utskottet

mest gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag

slutfördes, innan de speciella problem som berörde pensionärerna togs

upp till närmare undersökning, utskottet icke ansåg sig kunna tillstyrka

bifall till motionärernas hemställan om att riksdagen skulle förnya sitt krav

på utredning av frågan om förhandlingsrätt i nu berörda fall. Utskottet

förutsatte dock att frågan om pensionärernas ställning i förhandlingshänseende

i tillbörlig utsträckning beaktades vid den fortsatta undersökning

rörande förhandlingsfrågorna, som vore att vänta, och att spörsmålet om

möjligt i anslutning härtill upptoges till närmare utredning. På förslag av

utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till

känna vad utskottet sålunda anfört.

Den utredning rörande pensionärernas förhandlingsrätt, som riksdagen år

1945 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde, har ännu icke kommit till stånd.

Sedan riksdagen hösten 1953 senast gav Kungl. Maj:t till känna sin mening

i förevarande fråga har de spörsmål rörande förhandlingsrätten, som aktualiserats

genom förhandlingsrättskommitténs betänkande och de däröver

avgivna remissyttrandena, varit föremål för överväganden inom vederbörande

departement. Vid framläggande till 1954 år riksdag av proposition

med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till vissa ändringar i bestämmelserna

om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttalade föredragande

departementchefen, statsrådet Lingman, att vid en fortsatt undersökning

rörande förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen

till en början måste utredas de konstitutionella förutsättningar,

som funnes för en utvidgning av förhandlingsrätten. Vidare borde enligt

statsrådet bl. a. ingående undersökas de praktiska konsekvenser, som en

mera fullständig förhandlingsrätt kunde medföra icke blott i organisatoriskt

hänseende för staten och kommunerna utan också för de i offentlig

tjänst anställda. Utan att förutsättningarna i angivna och andra hänseenden

klarlagts, kunde, enligt vad statsrådet Lingman vidare uttalade, en fortsatt

utredning om revision av förhandlingsrätten för stats- och kommunaltjänstemännen

icke med framgång bedrivas.

Utskottet bar inhämtat att man inom vederbörande departement vidtagit

vissa förberedande åtgärder i syfte alt närmare klarlägga de olika frågeställningar,

som inrymmes i det omfattande problemkomplex förhandlingsrättsfrågorna

utgör. Inom departementet överväges, enligt vad utskottet vidare

inhämtat, eu fortsatt utredning rörande vissa av de spörsmål som härvid

aktualiserats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

Med hänsyn bl. a. till det läge vari frågan om förhandlingsrätten för statsoch

kommunaltjänstemännen f. n. befinner sig anser utskottet att det ej

finns anledning att nu göra en förnyad framställning om utredning rörande

förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor i enlighet med vad i motionen

yrkats. Utskottet beaktar vid detta ställningstagande även att de överväganden

i fråga om förhandlingsrätten på förevarande område som kan göras i

viss mån kan komma att röna inverkan av hur frågan om en allmän pensionsförsäkring

löses. Utskottet vill emellertid ånyo understryka den betydelse

utskottet fäster vid att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning och vill

även framhålla vikten av att alla utvägar till lösande av förevarande spörsmål

noga övervägs i samband med den fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna

i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 597,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna vad utskottet ovan i utlåtandet anfört.

Stockholm den 13 mars 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru

Carlqvist, fru Svenson*, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Anders E. Johansson

och Åkesson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i

Göteborg*, fru Västberg, herr Odhe*, fröken Höjer och herr Ericsson i Näs*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Mannerskantz, Anders E. Johansson, Åkesson och fröken Höjer,

vilka ansett

dels att sista stycket i utskottets motivering bort ersättas med text av

följande lydelse:

Av ovanstående redogörelse framgår att 1945 års skrivelse ännu icke föranlett

någon utredning rörande förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor

för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört. Utskottet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

finner i likhet med motionärerna det angeläget att denna förhandlingsrättsfråga

bringas till lösning utan dröjsmål. Ett ytterligare skäl utöver de i motionen

anförda är, att om en allmän pensionsförsäkring skulle genomföras

behovet av förhandlingsrätt för pensionärer blir än starkare,

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till niQtionen 11:597, måtte besluta

att med hänvisning till riksdagens skrivelser nr 150

år 1945 och nr 418 år 1953 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös

utredning rörande förhandlingsrätt beträffande

pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning hos

arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av

begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj:t måtte för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:150 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts framställningar angående den tekniska skolutbildningen samt anslag för budgetåret 1956/57 till yrkesunderv a1 i texten