Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av semesterlagen syftande till att bereda arbetstagare med särskilt pressande och hälsofarligt arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till fyra veckor».

1956-03-15 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:16, Skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av semesterlagen syftande till att bereda arbetstagare med särskilt pressande och hälsofarligt arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till fyra veckor».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd semester

för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 26 i första kammaren av herr Nyström

samt nr 35 i andra kammaren av herr Fredriksson m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr 353 i första kammaren av herrar

Norling och öhman samt nr 272 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl.

I motionerna I: 26 och II: 35 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av semesterlagen

syftande till att bereda arbetstagare med särskilt pressande och hälsofarligt

arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till fyra veckor».

I motionerna I: 353 och II: 272 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till riksdagen om förlängd semester för

i motionen berörda arbetargrupper».

En redogörelse för vilka grupper av arbetstagare, som närmast åsyftas

i motionerna, lämnas nedan i utlåtandet under rubriken »Motionerna».

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 35 resp. I: 353.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger tillämpning å arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tilllämpning

är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens

familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Enligt 7 § i lagen i dess lydelse före den 1 juli 1951 utgick semester med

en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar; dock

utgick semester med en och en halv dag per månad — tre veckor per år —

till arbetstagare som vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Vidare utgick

enligt särskild lag tre veckors semester till vissa arbetstagargrupper,

varom mera nedan.

1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1951 genomfördes den s. k.

treveckorssemestern. Enligt den därvid beslutade, alltjämt gällande lydelsen

av 7 § i lagen om semester utgår semester med en och en halv dag för varje

sådan kalendermånad som ovan sagts.

I samband med införandet av treveckorssemestern den 1 juli 1951 upphörde

lagen den 29 juni 19i6 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete att gälla. I 1 § i

denna lag stadgades bland annat, att semester skulle utgå med förhöjt antal

semesterdagar, därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

Jämlikt 2 § i lagen skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar

utfört i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om

arbetet vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4), samt med tre

dagar, om arbetet vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 5).

Ovannämnda lag den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete har ersatts av lagen

den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete, vilken liksom lagstiftningen om treveckorssemestern trädde

i kraft den 1 juli 1951. I 1 § i 1951 års särskilda semesterlag stadgas, att

semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med

tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört arbete,

däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne.

Motionerna

I motionerna 1: 26 och 11: 35 uttalas, att bland arbetstagargrupper med

särskilt pressande och hälsofarligt arbete syntes i främsta rummet kunna

nämnas gruvarbetare under jord och i lapplandsgruvornas dagbrott.

Till stöd för sitt yrkande om utredning rörande förlängd semester anför

motionärerna under hänvisning till 1946 års särskilda semesterlag bl. a.,

att man sedan semestervillkoren blivit föremål för lagstiftning inte varit

främmande för att privilegiera vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbete

är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt måste framstå

som avsevärt större än andra arbetstagares. Motionärerna vore av den uppfattningen,

att behov av en utökning av semestern för arbetstagargrupper i

särskilt pressande och hälsofarligt arbete alltjämt kvarstode. Med hänsyn

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

3

härtill och då de förväntningar som hysts beträffande möjligheten att avtalsvägen

uppnå förbättringar i semestervillkoren icke uppfyllts, ansåge motionärerna

det angeläget »att en utredning kommer till stånd beträffande möjligheten

och lämpligheten av en differentiering av den lagstadgade semesterns

längd med hänsyn till behovet därav».

I fråga om vilka grupper av arbetstagare, som avses med yrkandet i motionerna

I: 353 och II: 272, torde utskottet till en början få hänvisa till följande

uttalanden i motionerna:

Till de arbetargrupper som tidigare på grund av arbetets art erhöll förlängd

semester hör gruvarbetarna. Allt arbete i gruva såväl under som ovan

jord är både tungt och hälsovådligt; samma gäller också arbete i stenbrott

och tunnel.

Arbete i kontinuerlig drift och skift, där arbetet bedrives nattetid eller

delvis under natten, måste också räknas till de arbeten där en förlängning

av semestern är motiverad.

Ur medicinsk synpunkt måste arbete i mörkrum nu som tidigare räknas

till hälsofarligt arbete och berättiga de sysselsatta arbetarna till förlängd

semester.

I sin motivering till att ovan berörda grupper skulle erhålla förlängd semester

uttalar motionärerna, att det måste betraktas som en tillbakagång,

att de grupper, som före den allmänna treveckorssemesterns genomförande

hade förlängd semester, ej längre åtnjuter denna förmån. Här förelåge ett

underskattande av de orsaker som tidigare motiverade en längre semester.

Arbetets art ändrades emellertid ej med införandet av den allmänna treveckorssemestern,

utan motiveringen för en längre semester än den allmänna

kvarstode.

I fråga om ungdom under 18 år, som åtnjöt tre veckors semester redan

före den allmänna treveckorssemesterns genomförande, anför motionärerna

att som motivering för förlängd semester för ungdom framfördes att ungdomarna

vid övergång från skola till arbete fick genomgå en både fysiskt

och psykiskt påfrestande omställningsprocedur. Man får väl förutsätta, anför

motionärerna vidare, att denna omställningsprocedur fortfarande är lika

påfrestande för berörda ungdom. Skälet för förlängd semester utöver den

allmänna semestern vore därför lika bärande som innan den allmänna treveckorssemestern

genomfördes.

Beträffande arbetare som utsättes för röntgenstrålning eller radioaktivt

ämne — dessa åtnjuter f. n. förlängd semester, nämligen tre dagars semester

för varje månad —- uttalas i motionerna, att det synnerligen hälsofarliga

arbetet motiverar en ytterligare förlängning av semestertiden.

Förarbetena till 1946 års lag om förlängd semester

Till grund för 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

låg ett av 19b2 års semesterkommitté framlagt betänkande (SOU 1945: 59).

1 fråga om de omständigheter, som borde vara vägledande för en differentiering

av semestern ur behovssynpunkt, anförde kommittén:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet

i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kroppens

funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis

inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet

är, desto större blir den trötthetsrest, som semestern avser att så vitt möjligt

borttaga.

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta

med i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga

sig mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller

psykisk trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss

kroppsdel eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas

av den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring

av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller

ohälsa.---

Det står för kommittén klart att i den mån det genom medverkan av

arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygg

a sådana skadliga verkningar som orsakas av särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand

böra vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar,

måste självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva

eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet,

att man blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av

arbetsförhållandena. Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana att

förebyggande skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under

jord, för att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av

den anledningen, att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under

markytan. Detta förhållande kan man tydligen icke komma till rätta med

genom några skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på

teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga

verkningar av arbetsförhållandena; även med användande av de mest

moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå

i organismen verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala

utvägen att förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller hälsofarliga

karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär andra

samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen

att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika

men genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna

eller i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt

motiverad. Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses

vara förhållandet i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador

över huvud icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids

avbrott i arbetet. Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon

verkan å de sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i

mera framskridet stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter

en längre semester kan vara motiverad även i sådana fall som de

sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening

skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren

till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids

avbrott i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig

del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

5

Förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare förelädes

1946 års riksdag genom propositionen nr 221. Propositionen behandlades av

andra lagutskottet i dess utlåtande nr 37. Utskottet anförde däri bland annat:
Utskottet

anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering

av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å vilka

semesterlagstiftningen vilar. Vid avgörandet av frågan, om behov föreligger

för vissa kategorier arbetstagare att erhålla en semester utöver den nu lagstadgade,

bör i första hand beaktas semesterns funktion att utgöra ett komplement

till arbetarskyddet.

Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn

till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär ha behov av längre

semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering

av semesterns längd ur behovsynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter

att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning

på detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna

undgås. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning synas

dock de svårigheter som kunna uppkomma icke böra tillerkännas avgörande

betydelse.

Den allmänna treveckorssemesterns genomförande år 1951

I sitt betänkande om tre veckors semester (SOU 1950: 32), vilket låg till

grund för 1951 års ändringar i semesterlagstiftningen, anförde arbetstidsutredningen

i fråga om förlängd semester för vissa grupper arbetstagare med

särskilt pressande eller hälsofarligt arbete:

Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i

samband med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor

bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad

semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts

äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.

Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare,

borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl erhålla

en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas

beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.

Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga

arbetstagare en så lång semester som tre veckor, och i avvaktan på att så

skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större

rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen

till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern

till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av

semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3-veckorssemesterns

genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett

skäl föreligga för eu ökning av semestertiderna för ungdomen och för de

grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda semesterlagen.

Dock bör självfallet de arbetstagare som för närvarande åtnjuta sex

veckors semester bibehålla sina förmåner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till lag angående

ändring i lagen om semester uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bland annat:

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet

av allmän treveckorssemester till intäkt för en höjning av semestern för de

grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller längre

tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare utvecklats

varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester, och sedan denna

reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande graderingen

bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex veckors semester,

böra bibehålla denna förmån.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28.

Utskottet gjorde icke någon erinran mot departementschefens uttalande i

förevarande fråga.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Motioner om förlängd semester vid 1952 och 1955 års riksdagar

I två likalydande motioner vid 1 9 5 2 års riksdag, I: 19 av herr

Nyström och II: 27 av herr Gavelin, yrkades, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning av frågan huruvida

icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen den 29 juni

1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning till den

allmänna semesterlagen, tillerkännas en ytterligare förlängning av semestern».

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 6, hänvisade

till en början till att den tidigare differentieringen av semesterns

längd efter behovssynpunkt, såvitt anginge de i motionerna berörda grupperna

av arbetstagare, betraktats som ett provisorium i avvaktan på den allmänna

treveckorssemestern. De arbetstagare, som ansetts vara i särskilt behov

av utökad semester, hade sålunda redan i förväg tillförsäkrats den rätt

till tre veckors semester, som övriga arbetstagare erhållit först genom den

vid 1951 års riksdag beslutade ändringen i lagen om semester. Vidare erinrade

utskottet om att såväl arbetstidsutredningen som departementschefen

under förarbetena till den nya lagstiftningen framhållit, att införandet av

allmän treveckorssemester med hänsyn till vad nyss sagts icke motiverade

en ökning av semestertiden för de grupper arbetstagare, varom nu vore fråga.

Mot departementschefens uttalande i denna del hade utskottet år 1951 i sitt

av riksdagen godkända utlåtande ej funnit anledning göra erinran.

I avseende å yrkandet i de vid 1952 års riksdag väckta motionerna uttalade

utskottet, att även om de i motionerna berörda grupperna av arbetstagare

skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors semester, kunde utskottet

likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad förlängning av semestertiden

gjordes till föremål för omprövning. Spörsmålet om ökad semesterledighet

för dessa arbetstagare finge enligt utskottets mening lösas förhand
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

7

lingsvägen — i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor — och bedömas

i samband med i avtal träffade överenskommelser om arbetstidens

längd. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I två likalydande motioner vid 1955 års riksdag, 1:170 av herr

Nilsson, Bror, m. fl. samt II: 204 av fru Johansson i Norköping m. fl., yrkades

sådan ändring i lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa

arbetstagare med hälsofarligt arbete, att 6 veckors semester skulle utgå även

vid arbete med smittämne vid bakteriologiskt-virologiskt laboratorium.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 27, hänvisade

till att det i motionerna avsedda arbetet såsom framginge av avgivna

remissyttranden vore förenat med en icke obetydlig infektionsrisk och att

över sjuklighet enligt i motionerna lämnade uppgifter syntes råda bland ifrågavarande

personal. Utskottet, som icke fann det föreliggande utredningsmaterialet

ge tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av vilka åtgärder

som vore bäst ägnade att i största möjliga utsträckning undanröja riskerna

för ohälsa vid arbetet i fråga, hemställde, att riksdagen i anledning

av motionerna måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte »föranstalta

om utredning rörande de hälsorisker som i vissa fall är förenade

med laboratoriearbete i den vetenskapliga forskningens sjuk- och hälsovårdens

samt industriens tjänst ävensom i fråga om de åtgärder, som må

kunna vidtagas för undanröjande av dessa risker, samt att Kungl. Maj:t

måtte för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning».

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan är nu föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet

Enligt lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete gällde redan före den

allmänna treveckorssemesterns genomförande år 1951, att vissa grupper arbetstagare

erhöll en från två till tre veckor förlängd årlig semester. För arbete,

däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne, utgick enligt samma lag och utgår alltjämt enligt särskild

lag sex veckors semester. Av förarbetena till den allmänna treveckorssemesterns

genomförande år 1951 framgår klart, att statsmakterna då ansett

att denna reform, med hänsyn till de motiv som förelegat vid tillkomsten

år 1946 av den förlängda semestern för vissa grupper av arbetstagare, icke

kunde tagas till intäkt för en höjning av semestern för dessa grupper till

exempelvis fyra veckor. Det försprång som ifrågavarande arbetstagare erhållit

hade endast varit ett provisorium i avvaktan på allmän treveckorsse
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

mester, och sedan denna genomförts hade skälen för en gradering av semestern

bortfallit.

I anledning av motioner vid 1952 års riksdag med yrkande om förlängd

semester för de arbetstagare som genom 1946 års särskilda semesterlag erhållit

en till tre veckor förlängd semester uttalade utskottet, att även om de

berörda grupperna av arbetstagare kunde anses ha behov av mer än tre veckors

semester, kunde utskottet likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad

förlängning av semestertiden gjordes till föremål för omprövning.

Utskottet har icke i anledning av nu förevarande motioner eller vad eljest

förekommit funnit anledning att nu frångå sitt tidigare ställningstagande

i frågan. Spörsmålet om längre semesterledighet för de i motionerna berörda

arbetstagargrupperna torde alltså enligt utskottets mening få lösas förhandlingsvägen.

Utskottet kan alltså icke tillstyrka nu förevarande motioner.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, nämligen

1. I: 26 och II: 35 samt

2. I: 353 och II: 272, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru

Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och Åkesson;
från

andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg*, fröken

Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Königson, Larsson i

Hedenäset och Ahlberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Fredriksson.

560533 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.