Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande ratifikation av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.

1956-02-02 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande ratifikation av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande ratifikation

av en konvention mellan Sverige, Danmark,

Finland, Island och Norge om social trygghet.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 17, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att godkänna, att Sverige ratificerar

en den 15 september 1955 undertecknad konvention mellan Sverige, Danmark,

Finland, Island och Norge om social trygghet.

Den svenska texten av konventionen har jämte tillhörande slutprotokoll

såsom bilaga fogats vid propositionen. Utskottet torde få hänvisa till denna

bilaga.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den konvention, som förelägges riksdagen för godkännande, ansluter

sig i sakligt hänseende nära till och ersätter ett flertal gällande nordiska

överenskommelser rörande ålders- och invalidpensionering, yrkesskadeförsäkring,

mödrahjälp, barnbidrag och vård åt nödställda. Konventionen avser

även sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, men det förutsättes att nuvarande

nordiska avtal om överflyttning mellan ländernas försäkringar

och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land skall bestå vid

sidan av konventionen. Konventionen omfattar vidare vissa grenar av social

trygghet, som ej förut reglerats i nordiska överenskommelser, bl. a.

folkpensioneringens efterlevandeförmåner, bidragsförskott och arbetslöshetshjälp.

Inledning

Under en lång följd av år har mellan de nordiska länderna bedrivits ett

omfattande socialpolitiskt samarbete, som bl. a. resulterat i ett flertal överenskommelser

om ömsesidighet beträffande sociala förmåner. Sedan frågan

om att utbygga dessa överenskommelser och samla alla regler i en enda

nordisk konvention om social trygghet dryftats, bl. a. vid Nordiska rådets

första session år 1953, togs arbetet härmed upp inom Nordiska socialpolitiska

kommittén, som tillsatte ett redaktionsutskott med uppgift att utar1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

beta ett förslag till en dylik konvention. Vid sin tredje session år 1955 lämnades

Nordiska rådet tillfälle att yttra sig rörande ett av redaktionsutskottet

utarbetat konventionsutkast. Härom hänvisas till rådets socialpolitiska

utskotts betänkande nr 8 och till rådets protokoll för den 3 februari 1955

(dagordningen punkt 1). Sedan kommittén vid möte i mars 1955 gjort vissa

justeringar i utkastet, inhämtades, såvitt angår vårt land, yttranden i ärendet

från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens utlänningskommission,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Härvid framfördes vissa

synpunkter, som i allt väsentligt beaktats under ärendets fortsatta behandling

inom kommittén. Dess arbete har resulterat i ett förslag till konvention

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet,

vilket jämte tillhörande slutprotokoll godkänts av de olika ländernas

regeringar och undertecknats den 15 september 1955 vid nordiska socialministermötet

i Köpenhamn.

Konventionen blir bindande först sedan den ratificerats. Den träder i

kraft första dagen i den månad, som infaller två hela kalendermånader efter

den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar deponerats.

De överenskommelser, som konventionen avser att ersätta och som finnes

förtecknade i artikel 37, har såvitt angår vårt land ingåtts av Kungl.

Maj:t med stöd av fullmakter i olika lagar och författningar på hithörande

område. Den nya konventionen har emellertid ett mera vidsträckt tilllämpningsområde

än dessa överenskommelser; såsom närmare kommer att

belysas i det följande spänner den över mycket stora delar av det sociala

fältet. Med hänsyn till dess omfattning och då ett godkännande av konventionen

förutsätter vissa lagändringar, har den ansetts böra föreläggas riksdagen

för godkännande.

De av konventionen föranledda lagändringarna har, jämte vissa andra

ändringar, upptagits i särskilda, till riksdagen avlämnade propositioner,

nämligen propositionen nr 20 med förslag till ändringar i bidragsförskottslagen

och propositionen nr 22 med förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen,

lagen om yrkesskadeförsäkring och förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel.

Konventionens huvudprinciper

I inledningen till konventionen ges uttryck åt uppfattningen, att medborgare

i ett av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna i princip

vara likställd med landets egna medborgare i förhållande till lagstiftningen

om social trygghet. Vidare uttryckes önskemål om att denna likställighet,

vilken redan nu gäller i fråga om vissa socialförmåner, skall omfatta

alla grenar av social trygghet. Detta önskemål kommer, om konventionen

antages, att förverkligas i betydande omfattning, men såsom framgår av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

3

den följande framställningen har det inte ansetts möjligt att genomföra likställighetsprincipen

över hela linjen.

I det internordiska socialpolitiska samarbetet har hittills i allmänhet tilllämpats

den grundsatsen, att ömsesidiga utfästelser måste föreligga i fråga

om varje särskild förmån för att en konvention skall komma till stånd. Ett

land har med andra ord i regel inte kunnat genom en konvention tillförsäkra

sina medborgare en viss förmån i ett annat land, med mindre det förra landet

kunnat erbjuda det senare landets medborgare en förmån av motsvarande

slag. Den nya konventionen bryter i viss mån härmed. Det förutsätles

nämligen, att samtliga nordiska länder skall kunna ratificera konventionen

i dess helhet, även om full ömsesidighel mellan alla länderna inte uppnås

beträffande varje särskild förmån, ömsesidighetskravet anses i stället uppfyllt

genom att varje land öppnar tillgång för de andra ländernas medborgare

till alla de förmåner, som landet har att erbjuda inom konventionens

ram.

Varje land skall själv stå för de kostnader, som följer av konventionens

bestämmelser; se artikel 32. Någon refusion skall således ej äga rum mellan

länderna. Från denna regel, som även ligger till grund för nu gällande nordiska

överenskommelser, göres dock vissa undantag.

Konventionens omfattning

Konventionens omfattning anges i den första av de tre delar, i vilka konventionen

är indelad.

Konventionens omfattning i materiellt hänseende

antydes redan i dess rubrik genom det där använda uttrycket social trygghet.

Det har inte varit möjligt att genom en allmän definition fastslå, vad

som skall förstås med detta uttryck, vars innebörd är något olika i de olika

länderna. I första delen artikel 1 angives därför, att konventionen omfattar

förmåner, som enligt i vederbörande land vid varje tidpunkt gällande

sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade bestämmelser utgår vid

ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycksfall och yrkessjukdom,

arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och

nödställda. Till belysning av konventionens omfattning har i slutprotokollet

intagits en förteckning över de förmåner resp. den lagstiftning, som vid tiden

för undertecknandet skulle falla inom konventionens tillämpningsområde.

För innehållet i förteckningen såvitt angår Sverige redogöres i det följande.

Vad angår förteckningen för de övriga länderna hänvisas till slutprotokollets

text, som intagits i den vid propositionen fogade bilagan. Här må endast

framhållas, att den svenska lagstiftningen i stort sett äger sin motsvarighet

i den lagstiftning som angivits för ettvart av de övriga länderna.

Den personkrets, å vilken konventionen äger tillämpning,

omfattar inte blott medborgarna i de fem nordiska länderna utan

även vissa andra kategorier. Enligt artikel 25 skall nämligen, i likhet med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

vad som gäller enligt de nuvarande överenskommelserna, med medborgare i

ett av länderna likställas den som är statslös men senast varit medborgare i

vederbörande land. I fråga om två socialförsäkringsgrenar, nämligen sjukoch

arbetslöshetsförsäkringarna, omfattar konventionen envar, som i något

av länderna är ansluten till sådan försäkring, oavsett vederbörandes medborgarskap.

Detta gäller dock endast i fråga om överflyttning mellan försäkringarna

i de olika länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i annat

nordiskt land. Även härutinnan överensstämmer konventionen med vad som

redan gäller enligt nuvarande nordiska överenskommelser i dessa ämnen.

De olika förmånsgrenarna

Andra delen av konventionen, som innehåller bestämmelser rörande särskilda

grenar av social trygghet, är indelad i åtta kapitel, av vilka kapitel 1

handlar om förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande

och vid ålderdom. För Sveriges del avses här enligt

slutprotokollet följande förmåner:

Ålders-, invalid- och änkepension samt sjukbidrag jämte tillägg till dessa

förmåner enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

Bidrag till änkor och änklingar med barn enligt lagen därom den 26 juli

1947.

Åtgärder inom den statliga och statsunderstödda invaliditetsförebyggande

verksamheten ävensom statlig och statsunderstödd arbets- och vanförevård,

däri inbegripen vård av dövstumma och blinda.

På förevarande område gäller f. n. mellan de nordiska länderna dels en

konvention av den 27 augusti 1949 om ömsesidigt utgivande av ålderspensioner

(SFS 582/49), dels en konvention av den 20 juli 1953 om ömsesidigt

utgivande av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga (SFS 601/54).

Båda dessa överenskommelser är avsedda att ersättas av den nya konventionen,

som emellertid har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än de.

De nuvarande överenskommelserna omfattar nämligen ej änkepension och

ej heller bidrag till änkor och änklingar med barn, vilka förmåner nu första

gången avhandlas i en nordisk konvention.

Beträffande folkpensioneringen föreligger stora skiljaktigheter mellan de

nordiska ländernas lagstiftning, bl. a. i fråga om pensionsålder, pensionsbelopp

och pensionernas beroende av inkomsten. Som exempel må nämnas,

att rätt till ålderspension enligt norsk lagstiftning inträder först då vederbörande

fyller 70 år, under det att pensionsåldern i Danmark i vissa fall är

så låg som 60 år, nämligen för ensamstående kvinnor. För att hindra att

dessa skilj aktigheter obehörigen utnyttjas kräves enligt nuvarande överenskommelser

i allmänhet en viss tids vistelse i förmånslandet innan rätt

till folkpension inträder. Under förarbetet till den nya konventionen har

diskuterats möjligheten att slopa eller uppmjuka nämnda tidsvillkor, som ju

innebär ett undantag från likställighetsprincipen, men med hänsyn bl. a. till

frågans invecklade beskaffenhet och till önskvärdheten att så snart som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

5

möjligt sätta konventionen i kraft har nuvarande bestämmelser ansetts böra

bibehållas åtminstone tills vidare.

I fråga om rätt till allmänna invalidpensionsförmåner — för svensk del invalidpension

och sjukbidrag från folkpensioneringen —- överensstämmer

konventionen, däri nämnda förmåner behandlas i artikel 2, med vad som

redan nu gäller.

Artikel 3 handlar om allmänna efterlevandeförmåner, såvitt angår Sverige

änkepension från folkpensioneringen samt änke- och änklingsbidrag.

För rätt att erhålla dessa förmåner, som ej omfattas av de nuvarande överenskommelserna,

har i analogi med vad som gäller rörande invalidpensionsförmånerna

ansetts böra uppställas krav på en viss tids oavbruten vistelse

i förmånslandet.

Angående beräkningen av vistelsetiden har i artikel 30 samt i slutprotokollet

under litt. B 4 intagits vissa bestämmelser, som helt ansluter sig till

vad som redan nu gäller.

Om man bortser från det krav på viss tids vistelse i förmånslandet, som

uppställes i artiklarna 2—4, skall personer, som omfattas av konventionen,

ha rätt att erhålla ifrågavarande förmåner på samma villkor och enligt samma

regler som förmånslandets egna medborgare. När det gäller förmåner,

som är beroende av kommunala beslut, har emellertid de fördragsslutande

länderna i slutprotokollet under litt. A gjort en reservation, vartill motsvarighet

finnes i nuvarande överenskommelser. Varje land har i detta avseende

endast åtagit sig att sträva efter att tillförsäkra personer, som omfattas

av konventionen, även sådana förmåner. För svenskt vidkommande

är det här fråga om de kommunala bostadstilläggen.

I kapitel II upptages bestämmelser om förmåner vid sjukdom.

Enligt slutprotokollet avses härmed för Sveriges vidkommande följande förmåner:
Sjukhjälp

enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

Läkemedel enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel.

I artikel 6 fastslås likställighetsprincipen. Vad angår Sverige medför denna

princip, att det krav på mantalsskrivning här i riket, som i 5 § sjukförsäkringslagen

uppställes för att andra än svenska medborgare skall bli

sjukförsäkrade, bortfaller beträffande personer, å vilka konventionen är tilllämplig.

Däremot kvarstår givetvis för dem det även för svenska medborgare

gällande bosättningskravet.

I artiklarna 7 och 8 meddelas bestämmelser om överflyttning mellan sjukkassor

i de nordiska länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i

annat nordiskt land. Man har här nöjt sig med att i den nya konventionen

fastslå huvudprinciperna och att i fråga om detaljerna hänvisa till särskild

överenskommelse, varmed åsyftas en konvention av den 20 juli 1953 mellan

Sverige, Danmark, Island och Norge (SÖ 10/54; ändr. 8/55) om överflyttning

mellan sjukkassor och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nor
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

diskt land. I detta sammanhang må nämnas, att förhandlingar upptagits

i syfte att revidera nämnda konvention.

Kapitel III avser förmåner vid olycksfall och yrkessjukd

o in. För Sveriges del är det här fråga om följande förmåner:

Ersättning enligt:

Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

Lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,

som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän in. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,

som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt in. in.

Militärersättningsförordningen den 2 juni 1959.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under verksamhet i civilförsvaret.

Kungörelsen den 26 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

I artikel 9 första stycket fastslås beträffande lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring,

att territorialitetsprincipen i regel skall gälla, d. v. s. att

vederbörande skall skyddas av lagstiftningen i det land där arbetet utföres.

Därvid skall med arbete i ett av länderna jämställas anställning på fartyg,

som för vederbörande lands flagga. Enligt artikel 9 tredje stycket skall

motsvarande gälla såvitt angår rätten till förmån enligt annan i kapitlet

avsedd lagstiftning än yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

Från territorialitetsprincipen göres av praktiska skäl vissa undantag i artikel

10.

De undantag från territorialitetsregeln som sålunda gjorts i artikel 10

ansluter sig nära till vad som gäller enligt konventionen den 3 mars 1937

mellan de fem nordiska länderna angående tillämpningen av de särskilda

ländernas olycksfallsförsäkringslagstiftning i fall, då arbetsgivare i ett av

länderna bedriver verksamhet eller använder arbetare i ett annat av nämnda

länder (SFS 828/37). Denna konvention avses skola upphävas genom

den nya konventionen.

Det må nämnas, att den svenska lagstiftning, som avses i kapitel III i

konventionen, i princip inte gör någon skillnad mellan svenska medborgare

och utlänningar. Härifrån göres dock i 30 § yrkesskadeförsäkringslagen vissa

undantag, som gällde redan enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Sålunda kan livränta till skadad person, som ej är svensk medborgare och

ej bosatt i riket, kapitaliseras enligt mindre förmånliga grunder än som eljest

gäller. Vidare utgår, om en sådan person avlider till följd av yrkesskada,

begravningshjälp endast om dödsfallet sker inom tre månader efter

skadans inträffande och livränta till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

endast om denne vid tiden för skadans inträffande var bosatt här

i riket. Dessa undantagsbestämmelser har dock genom internationella överenskommelser

förklarats icke skola äga tillämpning beträffande medborga
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år t956

7

re i ett flertal länder, bland dem de nordiska. Härom hänvisas till deklarationerna

den 12 februari 1919 (SFS 192/19) mellan Sverige, Danmark och

Norge samt den 11 september 1923 (SÖ 17/23) mellan Sverige och Finland

om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete ävensom överenskommelsen

den 31 oktober 1930 (SFS 393/30) mellan Sverige och Island

angående ersättning för olycksfall i arbete. Dessa avtal kommer att ersättas

av den nya konventionen, vilken i nu förevarande hänseende inte medför

någon ändring i vad som redan gäller.

I kapitel IV regleras förmåner vid arbetslöshet. Därmed avses

för svensk del följande förmåner:

Ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor.

Kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa

statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

Förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser

för arbetslösa.

Likställighetsprincipen fastslås i artikel H, i första punkten såvitt avser

arbetslöshetsförsäkringen och i andra punkten vad angår övriga nu avsedda

förmåner. I Sverige gäller redan, att utlänning i fråga om förmåner vid

arbetslöshet är i huvudsak likställd med svensk medborgare. Vad angår utlännings

rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa äger visserligen arbetsmarknadsstyrelsen

enligt 13 § i 1934 års förordning föreskriva begränsningar

men sådana föreskrifter har inte utfärdats.

Artikel 15 tar sikte på det fall att en arbetstagare, som tillhör arbetslöshetsförsäkringen

i ett av länderna, vinner anslutning till arbetslöshetsförsäkringen

i ett annat av dem. De fördragsslutande länderna förbinder sig

att verka för att hänsyn i dylikt fall tages till avgifts- och arbetsperioder

i det land, varifrån arbetstagaren kommer. I fråga om de närmare villkoren

och de närmare reglerna härför hänvisas till särskild överenskommelse.

Vissa sådana överenskommelser har redan träffats, nämligen dels den 31

maj 1946 mellan svenska och danska arbetslöshetskassor angående överflyttning

av medlemmar mellan kassorna och dels den 18 december 1948

mellan Sverige och Norge rörande ömsesidigt tillgodoräknande av arbetslöshetsförsäkringsavgifter

(SÖ 74/48). Avtal, som de svenska statsmakterna

ingår med annat land för att reglera hithörande frågor, blir emellertid inte

gällande mot de erkända arbetslöshetskassorna med mindre de själva enligt

vad som stadgas i 21 § 2 mom. i 1934 års förordning åtagit sig att följa

avtalet samt arbetsmarknadsstyrelsen lämnat godkännande därtill. Detta

förhållande har föranlett, att konventionen på denna punkt ej kunnat givas

absolut karaktär. Det må anmärkas, att de nuvarande överenskommelserna,

i vilka den nya konventionen ej föranleder någon ändring, avser ej blott

medborgare i de berörda länderna utan envar som är arbctslöshctsförsäkrad

där oavsett medborgarskap. I anledning härav har artikel 15 givits motsvarande

omfattning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

I kapitel V behandlas förmåner vid havandeskap och

barnsbörd. För Sveriges del avses här ett flertal, i slutprotokollet angivna

förmåner, nämligen följande:

Moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om inoderskapshjälp.

Mödrahjälp enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp.

Förmån enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till

förebyggande mödra- och barnavård.

Läkemedel enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående kostnadsfritt

tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn.

Läkemedel enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående kostnadsfritt

tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.

Förmån enligt kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag

till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande

syfte.

Vård av barnmorska enligt förordningen den 3 juni 1955 om distriktsbarnmorskor.

Förlossningsvård vid statliga och statsunderstödda anstalter.

Vård å statsunderstödda spädbarnshem eller mödrahem.

Eftersom varje kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,

äger erhålla moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om

sådan hjälp, vinnes beträffande denna förmån redan genom artikel 6 i konventionen

likställighet mellan utlänningar, som omfattas av konventionen,

och svenska medborgare. Övriga här avsedda förmåner har de fem nordiska

länderna redan genom en konvention av den 20 juli 1953 (SFS 600/54) utfäst

sig att ömsesidigt utge. Denna konvention är avsedd att upphävas genom

den nya konventionen.

Kapitel VI innehåller bestämmelser rörande barnbidrag. Här avsedda

svenska förmåner är följande:

Allmänna barnbidrag enligt lagen den 26! juli 1947 om allmänna barnbidrag.

Särskilda barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders in. fl. barn.

I artikel 17 första och andra styckena fastslås likställighetsprincipen i

fråga om dessa förmåner. Emellertid har det befunnits erforderligt att göra

vissa avsteg från denna princip. Bestämmelser härom har upptagits i artikelns

tredje stycke. Enligt detta stycke får rätten till barnbidrag — allmänna

såväl som särskilda — göras beroende av att barnet eller en av föräldrarna

vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex månader omedelbart innan

ansökan om sådant bidrag göres samt att barnet fostras av någon, som är

bosatt och mantalsskriven i landet. Det har överlämnats åt de enskilda länderna

att själva bestämma, i vad mån rätten till barnbidrag skall göras

beroende av dessa villkor.

Enligt den svenska lagstiftningen om allmänna barnbidrag utgår sådant

bidrag endast till barn, som är bosatta i Sverige. För barn, som ej är svensk

medborgare, kräves dessutom, att det fostras av någon som är bosatt och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

9

mantalsskriven i riket. Detta krav, från vilket lagen ej medger dispens, har

upprätthållits i den nu gällande konventionen av den 28 augusti 1951 mellan

Sverige, Finland, Island och Norge om ömsesidigt utgivande av barnbidrag

(SFS 241/52), vilken skall upphöra att gälla då den nya konventionen

träder i kraft.

Föredragande departementschef en, statsrådet Ericsson, uttalar i propositionen,

att rätten till allmänt barnbidrag för barn från våra nordiska grannländer

även i fortsättningen bör göras beroende av att barnet fostras av

någon, som är bosatt och mantalsskriven i riket.

Beträffande rätten till särskilt barnbidrag anför departementschefen:

»Däremot saknas enligt min mening anledning att göra rätten till särskilt

barnbidrag beroende av något av de villkor, som är tillåtna enligt tredje

stycket i artikel 17. Lagstiftningen om särskilda barnbidrag gör det inte

nödvändigt att uppställa något dylikt villkor och Sverige har redan tidigare,

nämligen i de förut omnämnda konventionerna om ömsesidigt utgivande av

ålderspension och av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga, utfäst

sig att utge särskilt barnbidrag i vissa fall, nämligen då barnets fader eller

moder åtnjuter sådan folkpensionsförmån, som avses i någon av dessa konventioner.

Särskilt barnbidrag bör alltså enligt min mening, sedan den nya

konventionen trätt i kraft, utgivas till barn från våra nordiska grannländer

och med dem likställda statslösa barn på samma villkor och enligt samma

regler, som gäller för svenska barn.»

Kapitel VII upptager bestämmelser om bidragsförskott. Någon

konvention finnes f. n. inte rörande denna förmån, som i Sverige regleras

i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943. I Danmark och Island finnes motsvarighet

till ifrågavarande lagstiftning men så är ej fallet i Finland och

Norge. Denna omständighet har emellertid, såsom framhållits i det föregående,

inte ansetts böra lägga hinder i vägen för att konventionen i denna

del biträdes av alla fem nordiska länderna.

Enligt artikel 18 skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna

— här liksom eljest likställes med medborgare sådana statslösa personer

som avses i artikel 25 — i fråga om rätten till bidragsförskott i ett annat

av länderna gälla samma villkor och samma regler som för landets egna

medborgare. Likställighetsprincipen skall alltså tillämpas även i fråga om

denna förmån.

I artikel 19 föreskrives, att handling, varå rätt till underhållsbidrag grundas,

skall, om den upprättats i ett av de fördragsslutande länderna och i detta

kan ligga till grund för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt underlag

för bidragsförskott i de andra länderna. Om handlingen inte utgör beslut

av domstol eller annan offentlig myndighet, skall den, i enlighet med

föreskrifter som fastslälles i särskild ordning, vara försedd med bevis att

den kan utgöra underlag för indrivning hos den bidragsskyldige i det land,

där den upprättats.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

Kapitel VIII handlar om hjälp åt nödställda, för Sveriges del

avseende följande förmåner:

Vård enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918.

Vård enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, § 22 a) och b) samt § 29-

Lagen om fattigvården kommer att fr. o. m. år 1957 ersättas av den vid

1955 års riksdag antagna lagen om socialhjälp.

Bestämmelserna i kapitel VIII avses skola ersätta konventionen den 9 januari

1951 (SFS 124/51) mellan de fem nordiska länderna om ömsesidigt

utgivande av vård åt nödställda.

I artikel 20 fastslås likställighetsprincipen. I fråga om här avsedda vårdformer

råder enligt svensk lagstiftning sedan länge likställighet mellan landets

egna medborgare och utlänningar.

Artiklarna 21—23 innehåller regler om hemsändning, vilka i allt väsentligt

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1951 års konvention..

1 detta sammanhang må nämnas, att en i 1951 års konvention upptagen

specialregel, enligt vilken frihetsstraff av viss varaktighet anses som avbrott

i vistelsetiden, på grund av önskemål uttryckta i Nordiska rådet ej,

överförts till den nya konventionen.

Enligt artikel 2i berör den nya konventionen inte de överenskommelser,,

som de nordiska länderna ingått om ömsesidigt understöd till och hemsändning

av behövande sjömän. Dessa överenskommelser beröres ej heller av

1951 års konvention.

Vissa gemensamma bestämmelser m. m.

I tredje delen av konventionen upptages vissa för alla förmånsgrenar g em

ensamma bestämmelser. Här må följande omnämnas.

För diplomatiska och konsulära befattningshavare samt hos dem anställda

personer meddelas i artikel 26 särskilda bestämmelser om vilket lands

sociallagstiftning som skall tillämpas.

I de gällande nordiska överenskommelserna har nu ifrågavarande persongrupper

i allmänhet inte gjorts till föremål för särbehandling. Från mödrahjälpskonventionens

tillämpning har dock undantagits den, som tillhör konventionsländernas

utrikesförvaltning, och beträffande barnbidragskonventionen

gäller motsvarande för den, som är barn till eller eljest vårdas av person

tillhörande utrikesförvaltningen.

I artikel 27 bemyndigas de högsta förvaltningsmyndigheterna -— för Sveriges

del Konungen — att överenskomma om erforderliga tillämpningsföreskrifter

till konventionen. Vidare äger dessa myndigheter för särskilda persongrupper

eller personer träffa överenskommelse om undantag från konventionens

bestämmelser. De högsta förvaltningsmyndigheterna äger uppdraga

åt andra myndigheter eller inrättningar att fullgöra ifrågavarande

uppgifter, om så finnes ändamålsenligt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 11

I artikel 28 ålägges de nordiska ländernas behöriga myndigheter och inrättningar

att i erforderlig utsträckning bistå varandra vid tillämpningen

av konventionen.

Enligt artikel 29 skall med vistelse i ett nordiskt land jämställas anställning

på fartyg under vederbörande lands flagga.

I artikel 31 stadgas, att handling, som inom viss tid skall ingivas till myndighet

i ett av de nordiska länderna, skall anses ha inkommit i rätt tid, om

den inom samma tid ingivits till motsvarande myndighet i ett annat av länderna.

Enligt artikel 33 medför konventionen ingen inskränkning i de nordiska

ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars

rätt att uppehålla sig i landet, dock att därigenom inte må öppnas möjlighet

att kringgå konventionen. Vederbörande myndigheter i de nordiska

länderna skall enligt artikel 34 hålla varandra underrättade om ändringar

i och tillägg till den av konventionen berörda lagstiftningen.

I artikel 35 regleras frågan om ratifikation och ikraftträdande. Konventionens

giltighetstid är ej tidsbegränsad. Konventionen kan emellertid uppsägas

och reglerna härom har intagits i artikel 36. Uppsäges konventionen,

skall på grund av dess bestämmelser förvärvade rättigheter alltjämt bestå.

Vad härefter angår slutprotokollet må här blott anmärkas, att konventionen

enligt anteckning under litt. B 1 inte skall äga tillämpning på sådana i

artikel 9 tredje stycket avsedda olycksfall, som inträffat före konventionens

ikraftträdande. Här avses bl. a. vissa krigsskadefall, som inträffat under

sista världskriget i de andra nordiska länderna. I övrigt äger konventionen

tillämpning på fall, som inträffat före ikraftträdandet, ehuru givetvis förmåner

ej utgår för tid innan ansökan om förmån gjorts och i varje fall ej

för tid före ikraftträdandet.

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot att förevarande konvention

ratificeras.

Utskottet hemställer,

att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr

17, måtte godkänna, att Sverige ratificerar berörda konvention

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om

social trygghet.

Stockholm den 2 februari 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,

fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz, Grönkvist och Anders

E. Johansson; samt

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson i

Tobo, fru Västberg, herrar Carlsson i Bakeröd, Odhe, fröken Höjer, herr

Bengtsson i Varberg och fru Ewerlöf.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560210

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:64 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring av 6 § familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 a1 i texten