Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring för fiskare, m. m.

1956-04-17 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring för fiskare, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1956

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående omreglering av vissa ersättningar

på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring

för fiskare, m. m.

Genom en den 20 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 62, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående omreglering

av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring

för fiskare,

dels ock för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln till Bidrag till

fiskares försäkring anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kronor.

Propositionen har hänvisats till statsutskottet, såvitt angår anslagsfrågan,

och i övrigt till behandling av lagutskott. I vad propositionen hänvisats till

lagutskott har den tilldelats och behandlats av andra lagutskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de enligt två förordningar den 2 juni 1950

utgående tilläggen av statsmedel till vissa ersättningar enligt 1908 års kungörelse

och 1918 års förordning angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall skall avlösas genom en omreglering

innebärande uppräkning av ersättningarna efter i huvudsak följande

grunder. Livräntorna enligt 1918 års förordning till invalider under 67 år

med en nedsättning av arbetsförmågan om minst 30 procent, till änkor

under samma åldersgräns samt till barn omräknas med tillämpning av

reglerna i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag efter det att den försäkrade

arbetsförtjänsten höjts med tre fjärdedelar i fall från tiden före den 1 juli

1942, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948

och med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954. Enahanda uppräkning av

livräntor enligt 1908 års kungörelse föreslås skola ske på grundval av en

arbetsförtjänst motsvarande den mellersta av de tre ursprungliga försäkringsklasserna

i 1918 års förordning eller 900 kr.

Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 2b

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 2& år 1956

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen

den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall eller enligt förordningen den

11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring

mot skada till följd av olycksfall, skall under tillämpning i övrigt av vad

i nämnda författningar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §.

Vid tillämpning av 3 och 4 §§ denna förordning skall den skadades årliga

arbetsförtjänst anses utgöra

a) när livränta utgår enligt kungörelsen den 2 oktober 1908: ettusenfemhundrasjuttiofem

kronor och

b) när livränta utgår enligt förordningen den 11 juni 1918: det i förordningen

angivna beloppet för den skadades försäkringsklass, ökat med

tre fjärdedelar om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, med hälften

om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948

samt med en fjärdedel om olycksfallet inträffat senare, dock i intet fall

högre belopp än tretusen kronor.

3 §■

Livränta till skadad för tid till och med den månad, under vilken han

fyller sextiosju år, skall motsvara

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av hans årliga arbetsförtjänst

och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: ett mot

graden av nedsättningen svarande belopp av den årliga arbetsförtjänsten,

minskat med en tolftedel av denna.

4 §.

Livränta till efterlevande make skall för tid till och med den månad,

under vilken maken fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel av den ska
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

dades årliga arbetsförtjänst, och livränta till barn eller adoptivbarn skall

motsvara en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten.

Ingår maken före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett belopp för

en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

5 §•

Förorsakar olycksfall, som inträffat före den 1 juli 1942, förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar,

skall livräntan till den skadade för tid efter utgången av den månad, under

vilken han fyllt sextiosju år, förhöjas med tjugu procent av livräntans

belopp.

Enahanda förhöjning skall ske av livränta, som i anledning av olycksfall

före den 1 juli 1942 utgives till efterlevande make för tid efter utgången

av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, eller till fader, moder

eller adoptant.

6 §•

Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 2 §, skola livräntorna,

så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa

uppgå till nyssnämnda andel av arbetsförtjänsten; dock skola livräntor

till make, barn och adoptivbarn utgå före livräntor till andra efterlevande.

7 §.

Livränteförhöjning enligt denna förordning skall utga utan hinder av

att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

8 §•

Beträffande ersättning för särskilda hjälpmedel samt vårdbidrag till livräntetagare

skall tillämpas vad som sägs i 12 § andra stycket och 17 §

lagen om yrkesskadeförsäkring; och skall vad härutinnan finnes stadgat i

förordningen den 11 juni 1918 ej längre gälla.

9 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola icke föranleda ändring av livräntetillägg,

som utgives i anledning därav, att olycksfallet förorsakats av

krigsåtgärd.

10 §.

I fråga om ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives enligt

grunderna i förordningen den 11 juni 1918, skall vad som stadgas i denna

förordning äga motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

11 g.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende enligt denna förordning

må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit

till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit

kännedom om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga

ärende som avses i första stycket.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning

skall gälla vad som stadgas i 6 § lagen om försäkringsrådet.

12 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen

bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956 men äger icke tillämpning

å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr

295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m. och förordningen samma dag (nr 296)

om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall, såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras

enligt denna förordning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

5

Bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare

Före den 1 januari 1955, då lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

trädde i kraft, fanns en av statsmakterna anordnad frivillig

olycksfallsförsäkring för en speciell grupp av självständiga företagare, nämligen

för fiskare. Härutinnan gällde först kungörelsen den 2 oktober 1908

angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av

olgcksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/1911). Denna kungörelse avlöstes fr. o. m.

den 1 juli 1918 av förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 375; ändr.

131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942 och 425/1948). Förordningen upphävdes

i samband med ikraftträdandet av yrkesskadeförsäkringslagen. Både

kungörelsen och förordningen gäller alltjämt i fråga om skadefall, som

inträffat under deras giltighetstid.

Enligt 1908 års kungörelse utgjorde livräntan vid helinvaliditet 300 kr. för

år, medan årslivräntan för efterlevande änka uppgick till 120 kr.

Enligt 1918 års förordning kunde svenska fiskare genom försäkring i

riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning vid olycksfall, som härflöte

från utövningen av fiskeyrket eller som uppstode vid försök att rädda människoliv

ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske därvid

bedreves. Försäkringen kunde förenas med tilläggsförsäkring för olycksfall

utom arbetet.

För försäkringen fanns intill den 1 juli 1942 tre försäkringsklasser, mellan

vilka den försäkringssökande hade fritt val. Den årliga arbetsförtjänst,

som lades till grund för livräntas beräkning, utgjorde i respektive klasser

600, 900 och 1 200 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1942 tillädes fyra klasser med arbetsförtjänsterna

1 500, 1 800, 2 100 och 2 400 kr. För försäkring i någon av

de båda högsta klasserna krävdes, att försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst

vid tiden för försäkringens meddelande kunde beräknas uppgå till

minst det för klassen gällande beloppet.

Beloppet av hel sjukpenning varierade efter 1942 års ändring från 1 kr.

10 öre för dag i lägsta klassen till 4 kr. 40 öre i den högsta; jämsides härmed

kunde sjukpenning från erkänd sjukkassa utgå. I fråga om invalidoch

efterlevandelivräntor samt andra försäkringsförmåner var grunderna

i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak tillämpliga.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från

olika tider infördes vid 1950 års riksdag s. k. ersättningstillägg av statsmedel,

vilka avlöste de tidigare dyrtidstilläggen. Ersättningstilläggen reglerades

i två författningar av den 2 juni 1950. Enligt förordningen den 2 juni

1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m.m. (nr 295; ändr. 251/1953) föreligger rätt

till ersättningstillägg å sjukpenning eller livränta, som utgår enligt 1901

och 1916 års olycksfallsförsäkringslagar eller enligt vissa därtill anknutna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

ersättningsförfattningar. Till de sistnämnda hör 1908 men ej 1918 års

fiskarförsäkringsförfattning.

Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa

livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr

296; ändr. nr 252/1953) höjdes även livräntorna enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning

med ersättningstillägg av statsmedel.

1955 års riksdagsbeslut i ämnet

Genom propositionerna nr 156 och 158 föreläde Kungl. Maj :t 1955 års

riksdag förslag till omreglering av vissa ersättningar på grund av obligatorisk

försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. m.

I två i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, nämligen

nr 495 i första kammaren av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt nr 611 i andra

kammaren av herr Johansson i öckerö m. fl., yrkades att riksdagen måtte

besluta om en uppräkning av ersättningarna från fiskarförsäkringen på

samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar.

Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt stats- och

andra lagutskott i dess utlåtande nr 1. Utskottet tillstyrkte propositionen med

vissa smärre ändringar och föreslog samtidigt, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1956 års riksdag

förslag till en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor, som på

grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse

och 1918 års fiskarförsäkringsförordning.

Utskottet anförde till motivering för sitt förslag om en förbättring jämväl

av de ifrågavarande fiskarförsäkringslivräntorna till en början, att det

ville bringa i erinran följande uttalande i andra lagutskottets av 1944 års

riksdag godkända utlåtande nr 32:

Självfallet kan staten icke åtaga sig att i vanliga fall fylla värdeminskning

å försäkringsersättningar på grund av frivillig försäkring. Fiskarförsäkringen

intager emellertid, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, en

särställning. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen har för landet

och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen i allmänhet

lever och utövar sin näring, ha statsmakterna velat bereda fiskarna möjlighet

att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig själva eller sina efterlevande

en viss ekonomisk trygghet vid skador till följd av olycksfall i arbete. Staten

har därför ansett sig böra i avsevärd omfattning bidraga till täckande

av kostnaderna för de vid sådana olycksfall utgående ersättningarna. Syftet

härmed torde ha varit att fiskarna och deras anhöriga vid olycksfall i arbete

genom försäkringen skulle erhålla ett sådant ekonomiskt bidrag att de

kunde anses tillförsäkrade fortsatta existensmöjligheter. Eftersom realvärdet

av ersättningarna till följd av de stegrade levnadskostnaderna nedgått,

kan nämnda syftemål icke förverkligas, om någon kompensation icke lämnas.

På grund av vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till det i mo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

tionerna framförda förslaget, att livräntetagare enligt fiskarförsäkringsförfattningarna

skola erhålla dyrtidstillägg.

Utskottet ville vidare erinra om att — enligt vad som framginge av tillgängliga

handlingar — statens bidrag till fiskarförsäkringen i verkligheten

blivit lägre än vad man utgick ifrån då avgifterna för denna försäkring

fastställdes.

Fiskarförsäkringen vore visserligen en frivillig försäkring, erinrade utskottet,

men utskottet ansåge att den av nyss anförda skäl intoge en särställning

bland de frivilliga försäkringarna. Utskottet anslöt sig till följd härav till

motionärernas uppfattning att fiskarförsäkringens livräntor icke borde

lämnas åsido vid den då aktuella omregleringen. Utskottet avsåge därvid

livräntorna för skador ådragna i arbete men inte livräntor, som utginge

enligt den frivilliga kompletterande försäkringen för olycksfall utom arbete.

Utskottet förklarade sig däremot inte berett att då taga ställning till efter

vilka principer en omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna borde ske.

I avsaknad av närmare utredning föreföll det utskottet i hög grad tveksamt

om det verkligen vore lämpligt att för förhöjning av fiskarförsäkringslivräntorna

begagna samma regler som för omregleringen enligt Kungl. Maj :ts

förslag i propositionerna nr 156 och 158. Utskottet kunde därför icke tillstyrka

bifall till yrkandet i motionerna 1:495 och 11:611. I anledning av

nämnda motioner föreslog emellertid utskottet att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställde att, efter närmare utredning, förslag om en av

statsmedel bekostad förbättring av livräntor enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar

på grund av olycksfall i arbete förelädes nästa års

riksdag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag, m. m.

I anledning av riksdagens begäran uppdrog Kungl. Maj:t den 17 juni

1955 åt riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning av ifrågavarande

spörsmål. Riksförsäkringsanstalten har därefter med skrivelse den 30 september

1955 inkommit till Kungl. Maj :t med förslag i ämnet.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag får utskottet

hänvisa till propositionen s. 9—12. Här må endast omnämnas, att enligt

vad riksförsäkringsanstalten upplyser utgick vid avgivandet av anstaltens

förslag 426 livräntor enligt 1918 års förordning på grund av olycksfall i

arbete. Antalet livräntor enligt 1908 års kungörelse utgjorde endast 18.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, försäkringsrådet och Sveriges fiskares riksförbund.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen

s. 12—15.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, som anmält förevarande

fråga i statsrådet efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet,

anför i propositionen, att enligt hans mening kan staten

självfallet inte åtaga sig att i vanliga fall utgiva kompensation för värdeminskning

å ersättningar på grund av frivillig försäkring. Av skäl som anförts

av utskottet är det emellertid enligt departementschefen rimligt att ge

fiskarförsäkringen en särställning härutinnan. Staten hade redan åtagit sig

att genom s. k. ersättningstillägg utfylla vissa fiskarförsäkringslivräntor, och

en ytterligare förhöjning på statens bekostnad syntes nu böra komma till

stånd.

I fortsättningen anför departementschefen bl. a. följande.

»Beträffande den kostnadsram, inom vilken uppräkning av ersättningarna

bör ske, har riksförsäkringsanstalten ansett det motiverat, att

statsverket påtager sig förpliktelser motsvarande ett kapitalvärde av omkring

0,45 milj. kronor. Till motivering härav har anstalten anfört, att av

de kostnader under åren 1942—1954, som ansetts skola bestridas till ungefär

lika delar genom försäkringsavgifter och statsbidrag, 1,83 milj. kronor

täckts av försäkringsavgifter och 0,94 milj. kronor av statsbidrag. Halva

summan härav

^1,83 + 0,94 ^

1,385 milj. kronor, överstiger med 0,445

milj. kronor statsbidragsbeloppet. Vid sina beräkningar har anstalten ansett

sig böra från statens utgifter för dyrtids- och ersättningstillägg.

Statskontoret och försäkringsrådet har godtagit den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna kostnadsramen, medan Sveriges fiskares riksförbund

ansett större ersättningsförhöjningar än de föreslagna vara önskvärda.

Om man genom en matematisk jämförelse mellan försäkringsavgifter

och statsbidrag vill söka fastställa det belopp, som staten ytterligare bör

tillskjuta, kan det ifrågasättas, huruvida inte jämförelsen rätteligen bör

avse försäkringens hela giltighetstid i stället för att begränsas till åren

1942—1954. Vidare kan det ifrågasättas, om anledning finns att — såsom

anstalten gjort — vid jämförelsen bortse från att staten för ersättningsförbättringar

i form av dyrtids- och ersättningstillägg redan satsat ca 0,15

milj, kronor för tiden t. o, m. 1954 och ett par tiotusental kronor för tiden

därefter. Det kapitalbelopp om 0,45 milj. kronor, som riksförsäkringsanstalten

räknat fram, utgör merkostnaden för den föreslagna omregleringen,

dvs. statens kostnader utöver kapitalvärdet av nu utgående ersättningstillägg.

Detta kapitalvärde torde uppgå till ca 0,2 milj. kronor. Emellertid

anser jag, att rent matematiska beräkningar inte bör vara avgörande

för vad staten ytterligare bör satsa i förevarande hänseende. Den av anstalten

föreslagna kostnadsramen synes mig i stort sett böra godtagas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

och jag förordar därför att staten åtager sig ökade förpliktelser motsvarande

ett kapitalvärde av bortåt 0,45 milj. kronor.

Vad härefter beträffar frågan vilka livräntor som bör uppräknas

ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning att

man liksom vid omregleringen av ersättningar enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

i första hand bör tillgodose livräntetagare, som är mer än

andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt

invalidiserade personer och änkor som inte uppnått folkpensionsåldern

samt barn. Liksom statskontoret och försäkringsrådet tillstyrker

‘,ag därför riksförsäkringsanstaltens förslag att uppräkningen skall avse

livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan

av minst 30 procent, till änkor under samma åldersgräns samt till

barn. Sveriges fiskares riksförbunds önskemål om en motsvarande uppräkning

beträffande livräntor vid mindre än 30 procents invaliditet kan

jag icke biträda.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och samtliga remissinstanser anser

jag, att man i skadefall före den 1 juli 1942 bör bibehålla nuvarande

tjuguprocentiga tillägg å livräntor till invalider över 67 år med minst

30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och till föräldrar.

Beträffande frågan vilken metod som bör användas för

uppräkningen är riksförsäkringsanstalten och remissinstanserna ense

såtillvida, att 1954 års yrkesskadeförsäkringslags regler om kompensationsgrad

bör tillämpas å en förhöjd årlig arbetsförtjänst. Denna kompensationsgrad

är för här ifrågavarande invalider samt änkor förmånligare

än den som gäller för fiskarförsäkringsfall, vilka inträffat före den 1

januari 1949.

I fråga om förhöjningen av den årliga arbetsförtjänsten har däremot

framförts skilda meningar. Enligt riksförsäkringsanstaltens av statskontoret

och Sveriges fiskares riksförbund tillstyrkta förslag bör — såvitt

gäller livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning — arbetsförtjänsten

höjas med en tredjedel i fall från åren 1949—1954, med hälften

i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med två

tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli 1942. Försäkringsrådet däremot

anser att arbetsförtjänsten i varje försäkringsklass bör höjas med samma

procenttal oberoende av när olycksfallet inträffat. Enligt vad jag inhämtat

skulle detta med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna kostnadsramen

innebära, att samtliga arbetsförtjänstbelopp höjdes med 40 procent.

Den av försäkringsrådet föreslagna metoden är visserligen enkel men

leder till resultat, som enligt min mening inte kan anses tillfredsställande.

Man kan — för att ta ett exempel — inte bortse från den skillnad som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

föreligger mellan en försäkring, som på 1920-talet tecknats i klass 3

(1 200 kronor), och en under 1950-talet tecknad försäkring i samma klass.

I förra fallet har fiskaren berett sig högsta medgivna försäkringsskydd;

och en arbetsinkomst av 1 200 kronor var på 1920-talet relativt vanlig bland

dem som omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. I senare fallet har

fiskaren däremot försäkrat sig för ett belopp, som låg betydligt under det

högsta medgivna och långt under inkomsterna på 1950-talet för fullt arbetsföra

och yrkesverksamma arbetstagare. Skälen för att uppräkna den årliga

arbetsförtjänsten är därför betydligt starkare i fallet från 1920-talet än

i fallet från 1950-talet. Om försäkringsrådets förslag godtoges, skulle följden

bli, att fiskarlivränta för olycksfall under åren 1952—1954 skulle höjas

med 40 procent. Som jämförelse kan nämnas, att 1955 års omreglering

medför att livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen i skadefall från

samma år höjes med endast 10 procent. En så stor skillnad i uppräkningen

för de båda kategorierna synes inte motiverad.

En metod som — i likhet med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

-— graderar livränteförbättringarna med hänsyn till penningvärdeutvecklingen

anser jag lämpligast. En långt gående schematisering bör därvid

ske. I riksförsäkringsanstaltens förslag har livräntetagarna indelats i

tre grupper beroende på tidpunkten för olycksfallets inträffande. Gränserna

mellan de olika grupperna har härvid satts vid halvårsskiftet 1942,

då försäkringen utökades med 4 klasser, och vid årsskiftet 1948/49, då en

förbättrad kompensationsgrad infördes i vissa fall. — — —-

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag att arbetsförtjänsten höjes

med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden

den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med tre fjärdedelar i fall

från tiden före den 1 juli 1942. Arbetsförtjänsten bör dock i mellangruppen

inte i något fall få uppräknas till högre belopp än i klass 7 i fallen

från 1949—1954 eller 3 000 kronor.

Beträffande livräntor enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse biträder

jag riksförsäkringsanstaltens förslag att livränta skall utgå efter samma

regler som livränta enligt försäkringsklass 2 i 1918 års förordning, såvitt

avser olycksfall under tiden före den 1 juli 1942.

I fråga om kostnaderna för omregleringen innebär mitt förslag inte

någon mera betydande ändring i förhållande till riksförsäkringsanstaltens.

Kapitalvärdet av de av mig förordade förbättringarna torde nämligen kunna

uppskattas till ca 0,41 milj. kronor och första årets merutgifter till ca 41 000

kronor.»

Beträffande resultatet av den i propositionen förordade omregleringen

hänvisar departementschefen till följande, i propositionen upptagna tabell

med exempel å vissa ersättningsbelopp.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

11

Försäkringsklass 3 (1 200 kr.)

Försäkringsklass 7 (2 400 kr.)

Kategori av tall

Urspr.

livr.

Urspr. livr.

+ ers. till.

Förslaget

Urspr.

livr.

Urspr. livr.

+ ers. till.

Förslaget

100 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

800

1480

1925

—

—

—

* 1/7 42—48 ...

800

1280

1 650

1 600

2 200

2 750

, 49—50 ...

1100

1375

1375

2 200

2 200

2 750

» 51—54 ...

1 100

1100

1375

2 200

2 200

2 750

60 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

480

792

1085

—

1240

—

» 1/7 42—48 ...

480

672

930

960

1 550

* 49—50 ...

620

744

775

1240

1240

1 550

» 51—54 ...

620

620

775

1240

1240

1 550

30 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

240

324

455

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

240

288

390

480

520

650

, 49—54 ...

260

260

325

520

520

650

änkelivr.

olf. före 1/7 42 ....

300

450

700

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

300

390

600

600

780

1 000

* 49—54 ...

400

400

500

800

800

1 000

barnlivr.

olf. före 1/7 42 ....

200

240

350

—

—

500

* 1/7 42—48 ...

200

200

300

400

400

* 49—54 ...

200

200

250

400

400

500

Utskottet

De ersättningar som utgått enligt den svenska sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen

har genomgående bestämts enligt de regler och i det

penningvärde, som varit rådande vid den tid då skadan inträffat. Genom

tillägg av statsmedel har dock sedermera givits viss kompensation för stegrade

levnadskostnader och åstadkommits en viss utjämning av den skillnad

i ersättningsbeloppens storlek, som uppkommit mellan skadefall från olika

tider. Vid 1955 års riksdag beslöts, att en betydande uppräkning skulle ske

av de äldre livräntor m. in., som utgick på grund av obligatorisk försäkring

för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar. Härvid övergavs

systemet med ersättningstillägg av statsmedel. Uppräkningen skulle i stället

ske på försäkringens egen bekostnad. Denna omreglering avsåg emellertid

inte de ersättningar som utgår på grund av de frivilliga försäkringar som

tecknats enligt en kungörelse från år 1908 och en förordning från år 1918

angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av

olycksfall, vilka författningar, som upphört att gälla såvitt avser nya skade
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

fall, alltjämt äger tillämpning beträffande de skadefall som inträffat under

deras giltighetstid.

I samband med behandlingen av de propositioner, varigenom förslag till

omreglering av äldre livräntor på grund av obligatorisk olycksfallsförsäkring

under fjolåret underställdes riksdagens prövning, anhöll riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag till en av statsmedel bekostad förbättring

av sådana livräntor som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt

1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar.

Genom förevarande proposition har Kungl. Maj :t nu framlagt förslag till

en dylik förbättring.

Då 1918 års förordning tillkom, avsåg man att kostnaderna för de i förordningen

reglerade fiskarförsäkringarna, i vad dessa avsåg olycksfall i

arbete, skulle täckas till ungefär hälften av avgifter från de försäkrade och

till återstoden av statsmedel. Emellertid har avgifterna kommit att täcka

en väsentligt större del av kostnaderna än som från början avsetts. Det i

propositionen framlagda förslaget till uppräkning av vissa av de äldre fiskarförsäkringslivräntorna

innebär i huvudsak, att staten påtar sig förpliktelser

motsvarande ett kapitalvärde av den storleksordningen, att det svarar

mot vad staten skulle ha utgivit, om den betalat hälften av kostnaderna för

försäkringen under tiden 1942—1954.

Utskottet finner den på dylikt sätt framräknade kostnadsramen för uppräkningen

kunna i nuvarande läge godtagas.

Enligt propositionen skall det sålunda till förfogande stående beloppet på

sätt som närmare angives i propositionen användas till en uppräkning av

livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan

om minst 30 procent, änkor under samma åldersgräns samt barn. Någon

förbättring, utöver vad som redan tidigare skett genom de ovan berörda ersättningstilläggen,

föreslås däremot inte för invalider över 67 år eller för

invalider med lägre nedsättning av arbetsförmågan än 30 procent och ej

heller för änkor över 67 år eller för föräldrar. För sistnämnda kategorier

bibehålies emellertid de tidigare utgående ersättningstilläggen. Vad sålunda

föreslagits innebär att man nu tillgodoser dem som generellt sett synes vara

mest i behov av en förbättring, och utskottet godtar denna lösning.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot Kungl.

Maj :ts förslag.

Utskottet hemställer,

att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr

62, såvitt nu är i fråga, måtte för sin del antaga det vid

propositionen fogade förslaget till förordning angående omreglering

av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare.

Stockholm den 17 april 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru

Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Åkesson*;
från

andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i

Göteborg*, Carlsson i Bakeröd, Odhe*, fröken Höjer, herrar Svensson i

Göteborg, Fredriksson* och fröken Wetterström*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderst a1 i texten