Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av kontroll å hörapparater. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.
1956-04-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1956:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av kontroll å hörapparater. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av
kontroll å hörapparater.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av
herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att kontroll införes å hörapparater».
Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 600.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande av medicinalstyrelsen, som i sin tur inhämtat
yttrande av hörselvårdsnämnden. Utskottet har därjämte berett Svenska
landstingsförbundet samt Hörselfrämjandet tillfälle att yttra sig.
1955 års riksdagsbeslut röraude hörselvårdens organisation
jämte förarbetena därtill
I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1947 tillkallade
dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
den 18 oktober 1947 särskilda sakkunniga att verkställa utredning rörande
de hörselskadades problem och därmed sammanhängande frågor.
Enligt direktiven för utredningen (yttrande till statsrådsprotokollet den
26 september 1947 av statsrådet Mossberg) ankom det på de sakkunniga,
vilka antog namnet kommittén för dövhetens bekämpande att,
bl. a., pröva behovet och lämpligheten av att inrätta en central statlig
institution med uppgift bl. a. att tjäna såsom rådgivnings-, kontroll- och
samordningsorgan på dövhetens område. — Ett särskilt spörsmål, som
kommittén borde utreda, vore frågan om statsunderstöd och statskontroll
vid anskaffande av ljudförstärkningsapparater åt hörselsvaga. Kommittén
borde därvid överväga, huruvida icke kvalitets- och effektiviseringskontroll
borde införas beträffande de i den allmänna marknaden saluförda
ljudförstärkningsapparaterna. Apparaterna vore enligt statsrådet i
1—599 sb Biliang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 25
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
allmänhet dyra och hade i vissa fall visat sig vara av underhaltig kvalitet.
Med hänsyn till de höga priser som dessa ur socialmedicinsk synpunkt
mycket värdefulla hjälpmedel betingade syntes det, anfördes vidare i direktiven,
även angeläget att undersöka, huruvida ej försäljningen av desamma
helt borde läggas under statlig kontroll, såvida icke garantier mot oskälig
prissättning kunde ernås på annat sätt.
Kommittén framlade i maj 1954 ett betänkande med utredning och förslag
rörande hörselvården (SOU 1954: 14). Kommittén underströk med
skärpa behovet av en effektivt hörselvårdande verksamhet. Genomförandet
av en sådan verksamhet för landet i dess helhet förutsatte enligt kommittén
ett ingripande från samhällets sida såväl med hänsyn till verksamhetens
organiserande som dess finansiering. Organisatoriskt fann kommittén behov
av dels en ledande och samordnande central institution dels ett nät
av lokala hörcentraler.
Den centrala institutionen föreslogs organiserad på två med varandra
intimt samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra
avseende undersökning och behandling.
I fråga om den lokala hörselvården fann kommittén det naturligt, att
denna anslöts till den befintliga sjukvårdsorganisationen, och föreslog i
enlighet härmed, att hörcentraler upprättades vid öronavdelningarna vid
landstingens och städernas sjukvårdsanstalter.
Beträffande hörapparaterna lämnade kommittén en utförlig redogörelse
för inom och utom landet förekommande apparattyper, kvalitets- och effektivitetsförhållanden,
prissättning, service och reparationsförhållanden in. m.
Redogörelsen utmynnade i förslag — i syfte att vinna en sanering av hörapparatmarknaden
och kontroll över kvalitets- och effektivitetsförhållanden
vad avser hörapparater — att en statlig hörselvårdsnämnd tillsattes med
uppgift bl. a. att fastställa de hörapparattyper, för vilka bidrag av statsmedel
borde utgå, samt att avgiva förslag beträffande storleken av de statliga
bidragen till hörapparat och dess drift. Kommittén föreslog vidare, att
sådana bidrag måtte utan behovsprövning utgå till varje svensk medborgare,
som på grund av allvarlig hörselnedsättning vore i behov därav.
Genom inköp för förmedling till hörcentralerna av stora partier hörapparater
under medverkan av Svenska landstingsförbundet och Landstingens
inköpscentral räknade kommittén med en avsevärd sänkning av hörapparatpriserna.
I fråga om kvalitets- och effektivitetsförhållanden anförde kommittén
bl. a.:
De flesta hörapparater, som numera saluföres i vårt land, är av. god
kvalitet. Tidigare förekom emellertid i icke ringa utsträckning försäljning
även av sämre och mindervärdiga typer. I vissa fall tillämpades ■— och
tillämpas än i dag — försäljningsmetoder, som ur de hörselskadades synpunkt
måste betecknas såsom högst otillfredsställande. Åtgärder i syfte
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
3
att sanera marknaden har vidtagits. Av särskild betydelse har den verksamhet
för utprovning och förmedling av apparater varit, som föreningen
Hörselfrämjandet utfört genom sina fasta apparatsamlingar och resande
utprovare. Förmedlingen har endast avsett goda apparater försålda av
tillförlitliga firmor.
Beträffande prissättningen anförde kommittén bl. a. följande.
Utvecklingen vad rör priserna på hörapparater under den tid dessa försålts
i vårt land måste med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen i
vårt land samt den internationella prissättningen på hörapparater i stort
sett sägas ha varit tillfredsställande. Trots att den tekniska utvecklingen
medfört, att marknaden i fortlöpande följd tillförts allt bättre modeller,
såväl vad gäller den akustiska kvaliteten som det mekaniska utförandet,
har priserna successivt kunnat nedbringas.
Också i fråga om apparatförmedlingen till de hörselskadade framlade
kommittén förslag. Dessa innebar i korthet följande.
— — — hörcentraler upprättas dels på samtliga öronavdelningar vid
landstingens sjukhus, dels på öronavdelning vid ett eller flera av sjukhusen
i städerna utanför landstingen. Öronläkaren leder den hörselvårdande
verksamheten och har vid sin sida en eller flera hörselvårdsassistenter
samt i vissa fall därjämte särskild kurator och utbildad audiometris.
Lanstingens inköpscentral förser hörcentralerna med erforderligt lager
av sina hörapparater, batterier och delar. Avräkning mellan inköpscentralen
och landstingen respektive städerna sker i vanlig affärsmässig ordning.
Allt efter behov sker påfyllning av hörcentralens lager från inköpscentralen.
Då en hörselskadad person efter vederbörlig öron- och hörselundersökning
konstaterats i behov av hörapparat, hänvisas han till hörselvårdsassistenten.
I samråd mellan öronläkaren och hörselvårdsassistenten sker
bedömning av vilken apparattyp som i det individuella fallet bör komma
i fråga. Inom ramen för därvid fastställt behov av förstärkning får den
hörselskadade därefter prova ett mindre antal apparater och göra sitt val
mellan dem. Den sålunda utvalda apparaten utlämnas på prov under viss
tid, sedan rådgivning skett om det rätta bruket av den. Om apparaten
visar sig lämplig — vilket i regel torde komma att bli fallet — görs köpet
upp, varvid beviljat statsbidrag avräknas från apparatpriset. Även detta
sista moment ombesörjes av hörselvårdsassistenten.
I fråga om batteridistributionen ansåg kommittén sig med hänsyn till
rådande förhållanden inte böra föreslå några särskilda åtgärder. Inte
heller beträffande service och reparation av hörapparater fann kommittén
skäl föreslå några åtgärder. Kommittén anförde i sammanhanget, närmast
beträffande större reparationer, att kommittén ej hade sig bekant, att
några allvarliga erinringar riktats mot det sätt varpå dessa ombesörjdes.
Förslag om hörselvårdens organisation in. in., byggt på det kommittéförslag
för vilket ovan redogjorts, framlades av Ivungl. Maj:t i propositionen
nr 96 till 1955 års riksdag.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
I propositionen anslöt sig föredragande departementschefen, statsrådet
Hedlund, i likhet med i ärendet hörda myndigheter i huvudsak till kommitténs
förslag om den lokala hörselvårdens organisation. Landsting och
städer utanför landsting hade redan tagit sig an en icke ringa del av
hörselvården. Att utbyggnaden av hörcentraler i landstingens regi dittills
skett i ganska begränsad omfattning torde enligt departementschefen
främst ha bottnat i ovisshet om statsmakternas inställning till organisationens
utformning samt var ansvaret på olika plan för hörselvården skulle
ligga. En förutsättning för en mera planmässigt utbyggd hörselvård torde
enligt departementschefen därför vara, att statsmakterna toge ställning
till hur hörselvården lämpligen borde organiseras och vem som skulle ha
ansvaret för densamma. I likhet med kommittén förordade departementschefen,
att jämväl den öppna hörselvården anslötes till den befintliga
landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Departementschefen utgick
från att ett dylikt ställningstagande från statsmakternas sida i förening
med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning till anskaffande av hörapparater
skulle medverka till att hörcentraler upprättades inom samtliga
sjukvårdsområden inom en snar framtid.
Om departementschefen sålunda ansåg sig kunna godtaga kommitténs
förslag i avseende på den lokala hörselvården, var departementschefen däremot
icke beredd att förorda tillskapandet av en central institution av den
karaktär och omfattning, som kommittén föreslagit. De uppgifter, som
skulle åvila den centrala institutionen, ansåg departementschefen kunna
fullgöras av det vid karolinska sjukhuset belägna audiologiska laboratoriet
samt övriga centra för undervisning och forskning inom otologi vid
de medicinska lärosätena.
Propositionen behandlades av statsutskottet i dess utlåtande nr 104 år
1955. Utskottet hemställde att riksdagen måtte godkänna de i propositionen
angivna riktlinjerna för hörselvårdens framtida organisation.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.
Beträffande innebörden av 1955 års beslut i hörselvårdsfrågan må, utöver
vad som framgår av vad ovan återgivits, här anmärkas följande.
Genom beslutet vidgades kretsen av hörselskadade, som kan erhålla statsbidrag
till hörapparat, till att omfatta även barn under 16 år samt ungdomar
och åldringar. Bidrag utgår utan behovsprövning med hela anskaffningskostnaden
till barn samt med av apparatkostnaden, dock högst
100 kronor, till övriga kategorier under förutsättning att vederbörandes
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst enligt nästföregående års taxering
icke överstiger, för ensamstående person 5 500 kronor och för makar
tillsammans 8 000 kronor samt att vederbörande ej påförts statlig förmögenhetsskatt.
Statsbidrag utgår endast för hörapparat av typ, som godkänts
av medicinalstyrelsen, och under villkor att apparaten inköpts hos
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1956 5
hörcentral och utprovats genom sådan hos landstingskommun eller stad,
som ej tillhör landstingskommun, eller hos Hörselfrämjandet anställd befattningshavare,
som i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter
erhållit för ändamålet erforderlig utbildning.
Vid medicinalstyrelsens sida skall vidare enligt 1955 års beslut finnas
ett rådgivande organ, benämnt hör sel vårdsnämnden, vilkets ledamöter
på förslag av medicinalstyrelsen på viss tid förordnas av Kungl. Maj:t.
Hörselvårdsnämnden åligger, bl. a., att följa utvecklingen på hörselvårdens
område samt att till medicinalstyrelsen avgiva förslag i hörselvårdsfrågor,
särskilt vad angår apparattyper, för vilka statsbidrag må utgå.
Motionerna
I motionerna beröres till en början de vid fjolårets riksdag fattade besluten
rörande hörselvårdens organisation, bl. a. angående inrättande av
s. k. hörcentraler, och framhålles att den som anlitar en sådan central
får garanti för att han erhåller en fullvärdig vara. Detta vore, uttalas
vidare i motionerna, däremot inte fallet med flera av de apparater som
försåldes genom kringresande försäljare, ofta föregångna av braskande
reklam. Utprovningen av dessa apparater skedde också ofta utan betryggande
kontroll och förundersökningar av den hörselskadades hörselnedsättning.
Priset vore också orimligt högt. Hemlåning på prov medgåves
i regel icke, varför köparen ofta tvingades att med mycket kort betänketid
taga ställning till inköpsfrågan. Undertecknat köpeavtal vore
bindande, oavsett om apparaten senare visade sig lämplig eller ej. Ett
icke ringa antal köpare av sådana apparater ansåge sig lurade. Många
gånger finge köparen också felaktigt den uppfattningen att han kunde
erhålla statsbidrag till apparaten. Och många gånger vore det äldre,
obemedlade personer som råkade illa ut.
För att motverka dessa förhållanden borde enligt motionärerna lagstiftningen
ändras därhän, att viss kontroll över samtliga hörapparater
som säljes i landet infördes. Eu dylik kontroll kunde handhavas av statens
hörselvårdsnämnd. Godkänd apparat borde förses med fastställt
märke, liksom alla godkända elektriska artiklar skall vara S-märkta. Ett
godkännande av apparat borde innebära, att leverantören/tillverkaren förbunde
sig att lämna vederhäftiga informationer angående apparatens
handhavande och funktion samt att svara för en tillfredsställande service
med avseende på reparationer och reservdelar till skäliga priser.
Remissyttranden
Ilörsclvårdsnumnden förklarar i sitt till medicinalstyrelsen avgivna
yttrande, att den är väl medveten om förekomsten av i motionerna påtalade
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
missförhållanden och att den anser det erforderligt, att en förbättring i
dessa avseenden kommer till stånd. Ehuru nämnden sålunda anser syftet
med motionerna befogat, är nämnden emellertid icke övertygad om att
önskat resultat kan nås lagstiftningsvägen.
Enligt hörselvårdsnämndens mening kommer viss sanering på hörapparatmarknaden
att erhållas genom att medicinalstyrelsen enligt gällande
bestämmelser angaende statsbidrag till anskaffande av hörapparater,
in. m. skall godkänna de apparattyper, för vilka statsbidrag må utgå, samt
genom den prövning av olika hörapparater, som dessförinnan skall ske
genom hörselvårdsnämnden, som har att avgiva förslag i ämnet till medicinalstyrelsen.
I avvaktan på utarbetandet av normer för nämndens bedömning
har, förklarar nämnden, definitivt sådant förslag ännu icke avgivits.
Med hänsyn härtill har, anför nämnden vidare, någon erfarenhet
ännu icke vunnits angående de verkningar nyssnämnda omständigheter kan
komma att fa på den försäljning av hörapparater, som sker utom hörcentralerna.
Med anledning härav syntes ställning därför icke nu kunna tagas
till behovet av särskilda åtgärder för avhjälpande av de påtalade missförhållandena.
Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig hörselvårdsnämnden
icke för närvarande kunna tillstyrka, att kontroll införes beträffande samtliga
hörapparater.
Medicinalstyrelsen ansluter sig i sitt yttrande till vad hörselvårdsnämnden
anfört. Härutöver tillägger medicinalstyrelsen, att allteftersom hörcentraler
inrättas i ökad utsträckning och de hörselskadade erhåller kännedom
härom, kommer allt fler att vända sig till dessa centraler vid inköp
av hörapparater. Styrelsen framhåller vidare, att införandet av kontroll
å samtliga hörapparater i enlighet med motionärernas förslag icke i och
för sig innebär en tillräcklig garanti för att den hörselskadade erhåller
lämplig apparat, då — även i fråga om en fullvärdig apparat — en förutsättning
härför är, att inköpet föregås av en noggrann utprovning.
Under åbex-opande av vad sålunda anförts anser sig medicinalstyrelsen
icke kunna tillstyrka bifall till det i motionerna framlagda förslaget om införande
av kontroll å hörapparater.
Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller i avgivet yttrande, med
uttalande av sin uppskattning av motionernas i och för sig lovvärda syfte,
att i motionerna föreslagna kontrollåtgärder synes vara av så vittgående
art, att de icke kan sägas stå i rimlig proportion till det behov av kontroll
som till äventyrs må vara för handen. Styrelsen finner den föreslagna
kontrollen desto mindre angelägen, som statsbidrag icke utgår för
apparattyper, vilka ej godkänts av hörselvårdsnämnden. Härigenom kan
dessa enligt styrelsen ej i längden konkurrera med de godkända apparattyperna
och försvinner följaktligen snart nog ur marknaden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
7
Till utveckling av sina synpunkter anför styrelsen:
Genom föredrag, tidnings- och tidskriftsartiklar samt på andra sätt lämnas
allmänheten — icke minst genom landstingens försorg — sakkunnig
upplysning om hörselnedsättningarna, deras verkningar och möjligheterna
till förebyggande och botande därav. Som en följd härav har det börjat
ingå i allmänhetens medvetande att hörcentralen är den institution, dit
man vid hörselskador bör vända sig. Samtliga landsting ha numera inrättat
eller komma inom den närmaste framtiden att inrätta sådana centraler,
där av hörselvårdsnämnden godkända apparattyper utprovas. Det
hör därför numera till undantagen — och lärer i framtiden bli än ovanligare
— att en hörselskadad icke söker sakkunnig hjälp för utprovande
av hörapparat. I vart fall torde det vara ytterst sällsynt, att sådan underlåtenhet
beror på bristande kännedom om landstingens hörselvårdande
verksamhet eller på svårigheter att få kontakt med dennas utövare.
Hörselfrämjandet — som hänvisar till att organisationen under en lång
följd av år sysslat med utprovning av hörapparater och därunder förvärvat
en ingående kännedom även rörande förhållandena på hörapparatmarknaden
— förklarar sig helt dela den till grund för motionerna liggande
uppfattningen i fråga om önskvärdheten att åstadkomma största möjliga
sanering på hörapparatmarknaden samt anför i fråga om förhållandena på
denna marknad:
Även om enligt Hörselfrämjandets mening en stor del — kanske den
största — av de firmor, som bedriva försäljning av hörapparater, lojalt
söka att fylla de anspråk, som rimligen kunna ställas på en dylik rörelse,
så finnes likväl ett antal firmor, om vilka detta måste sägas icke vara fallet.
Särskilt gäller detta firmor, vilka bedriva sin försäljning genom kringresande
ombud, som varken besitta erforderlig personlig utbildning eller
förfoga över nödvändig apparatutrustning för ändamålet utan huvudsakligen
ledas av det privatekonomiska intresset. Hörselfrämpandet har en
mycket rikhaltig samling exempel på fall, där berättigade klagomål — ofta
från människor i små och bekymmersamma omständigheter — framställts
över behandlingen från en säljande hörapparatfirmas sida.
Beträffande sin egen verksamhet och de principer, som varit ledande
för främjandets egen försäljning av hörapparater, anför Hörselfrämjandet:
Vid de apparatutprovningar, som verkställts hos Hörselfrämjandet och
för vilka föreningen har till sitt förfogande en förstklassig apparatutrustning
och speciellt utbildad och diplomerad personal, har fastställts vilken
apparattyp, som för vederbörande klient visat sig vara den ändamålsenligastc.
Då Hörselfrämjandet ej självt bedrivit försäljning av hörapparater,
har klienten därefter hänvisats inköpa den för honom utprovade apparaten
hos den firma, som i sin rörelse för just denna apparattyp. Hörselfrämjandet
har i denna sin verksamhet låtit sig ledas av huvudsakligen
följande två principer. Dels har Hörselfrämjandet aldrig till sina klienter
rekommenderat till inköp andra apparater än sådana, vilka enligt protokoll
från Kungl. Tekniska Högskolans institution för telegrafi—telefoni blivit
där undersökta. Dels har hänvisning till inköp av utprovad apparat endast
givits till sådan hörapparatfirma, som i sina försäljningsvillkor tillämpat
regeln, att apparat utlämnas på prov utan köptvång under eu tid av minst
tio dagar.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
De av Hörselfrämjandet sålunda tillämpade principerna torde, anföres
i yttrandet, otvivelaktigt ha bidragit till hörapparatmarknadens höjande
och hade även antagits till tillämpning vid de i och med innevarande års
ingång tillkomna hörcentralerna vid landstings och större städers sjukhus.
Till principerna hade även under hand frivilligt anslutit sig de
privata hörapparatfirmor, vilka varit mera angelägna om sitt anseende
och haft en starkare känsla gentemot sitt klientel, och dessa torde utgöra
större delen av de inom branschen arbetande företagen. De till principerna
icke anslutna företagen utgjorde emellertid enligt Hörselfrämjandets
mening alltjämt en fara för den hörselskadade allmänheten och för
liörapparatmarknadens sunda utveckling.
Varje försök att få en förbättring av förhållandena till stånd vore därför
enligt Hörselfrämjandet att hälsa med glädje och det förefölle Hörselfrämjandet
som om den av motionärerna föreslagna kontrollen av hörapparater
härvid vore ett steg i rätt riktning. De ifrågasatta kontrollåtgärderna
borde anförtros åt hörselvårdsnämnden. Hörselfrämjandet funne
det för sin del riktigt att apparater, som blivit av hörselvårdsnämnden godkända,
även försåges med ett fastställt märke. Huruvida kontrollen borde
utsträckas så långt, att ett allmänt förbud infördes emot försäljning av
andra hörapparater än sådana, som blivit av hörselvårdsnämnden godkända,
vore ett spörsmål, vars avgörande i positiv riktning Hörselfrämjandet
visserligen skulle i och för sig hälsa med tillfredsställelse, men som dock
ur vidare synpunkt sett torde medföra konsekvenser, till vilka Hörselfrämjandet
icke ansåge sig kunna taga ställning. Till motionärernas förslag
skulle emellertid Hörselfrämjandet vilja göra det tillägget, att
hörselvårdsnämndens godkännande av apparat borde innebära, ej blott
att vederbörande leverantör förbunde sig att lämna vederhäftiga informationer
angående densamma och att svara för en tillfredsställande service
beträffande reparationer och reservdelar, utan även att han iklätt sig förpliktelsen
att i sin försäljningsrörelse tillämpa den för de hörselskadade
så utomordentligt viktiga regeln om en provtid på minst tio dagar utan
köptvång.
Utskottet
Under de senaste åren har uppmärksamheten i olika sammanhang riktats
på de hörseldefektas problem. Den kroniska hörselnedsättningen medför
svårigheter, vilka ökar ju starkare hörselnedsättningen är. Fortskridande
dövhet påverkar sålunda på ett varaktigt sätt individens förvärvsmöjligheter.
Den döve utestänges därjämte i högre eller lägre grad från
normal social gemenskap. Hans svårigheter att nå språklig kontakt med
medmänniskorna misstolkas ofta och uppfattas såsom intellektuell underlägsenhet.
Den bristande förståelsen för lytet föranleder icke sällan, att
den döve undviker umgänge med andra. Den härigenom skärpta isole
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 ur 1956 9
ringen kan bilda underlag för psykiska depressionstillstånd. För samhället
medför givetvis förekomsten av ifrågavarande defekt, att produktionslivet
understundom undandrages arbetskraft, eller i vart fall att vederbörandes
arbetsförmåga nedsättes.
I syfte att åstadkomma en förbättrad liörselvård beslöt riksdagen i fjol,
att en omfattande utbyggnad skulle ske genom landstingens försorg av särskilda
hörcentraler. Samtidigt vidgades rätten till statsbidrag för inköp av
hörapparat väsentligt. Statsbidrag utgår sålunda icke blott såsom förut till
den som är i behov av hörapparat för sitt arbete utan också till barn och åldringar.
Såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag gäller bl. a., att
hörapparat skall vara av godkänd typ och inköpas genom hörcentral.
I remissyttranden till utskottet över 1''örevarande motioner vitsordas,
att vissa missförhållanden alltjämt förekommer på hörapparatmarknaden.
Dessa missförhållanden bör givetvis så långt möjligt undanröjas.
I motionerna yrkas i sådant syfte vissa lagstiftningsåtgärder, som går ut
på att en omfattande kontroll skall genomföras även beträffande hörapparater
som tillhandahålles av enskilda säljare.
De missförhållanden som förekommer synes emellertid mindre yttra
sig i att undermåliga apparater skulle tillhandahållas. Såvitt framgår
av den utredning, som verkställts av kommittén för dövhetens bekämpande,
synes ej heller föreligga behov av ingripande i fråga om priser,
service etc. Missförhållandena synes i stället främst hänga samman med
utprovningen av rätt apparattyp. Om hörapparater försäljes av kringresande
försäljare utan erforderlig kompetens i fråga om utprovningen,
löper den hörselskadade givetvis risk att få en för honom mindre lämplig
apparat. Vidare kan han komma att köpa en dyr apparat, fastän en billigare
apparat för honom skulle ha medfört lika god verkan.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla den vikt utskottet fäster
vid att särskilt äldre personer, innan slutligt köp träffas, beredes tillräckligt
lång tid att vänja sig vid en apparat för att därigenom få bättre möjligheter
att bedöma dess verkan. Den provtid om 10 dagar som nu i stor
utsträckning tillämpas, bl. a. vid hörcentralerna, synes utskottet i en del
fall böra utsträckas.
Den utbyggnad av hörcentraler, som nu pågår i enlighet med de vid
fjolårets riksdag fattade besluten om hörselvårdens organisation, synes
utskottet vara av avgörande betydelse i kampen för såväl att allt fler hörselskadade
skall komma i åtnjutande av hörselvård som för att ^provning
skall ske på tillfredsställande sätt. Av särskild betydelse, såvitt gäller
alt bekämpa förekommande missförhållanden, torde vidare vara, att
även äldre personer nu kan få statsbidrag och att sådant utgår endast
för godkänd apparattyp och om inköp göres vid hörcentral. Härigenom
torde också, såsom Svenska landstingsförbundets styrelse framhållit i sitt
2—599 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 25
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956
remissyttrande, de ej godkända apparattyperna i längden ej kunna konkurrera
med de godkända, och de torde följaktligen komma att försvinna
ur marknaden.
Av vad landstingsförbundets styrelse anfört framgår, att viss upplysningsverksamhet
i fråga om hörcentralerna förekommer genom landstingens
försorg. Det vore enligt utskottets mening tacknämligt, om landstingen
kunde ytterligare intensifiera denna upplysningsverksamhet. En
fullständig sanering av hörapparatmarknaden förutsätter ju nämligen, all
det blir allmänt känt bland de hörselskadade, att de i sitt eget intresse bör
vända sig till hörcentralerna.
Med hänsyn främst till den utbyggnad som nu pågår av hörcentralerna
och deras verksamhet synes det utskottet, som om några lagstiftningsåtgärder
i de av motionärerna angivna avseendena icke bör vidtagas.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 337 och II: 600, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Alvar
Andersson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg*, fru Västberg, herrar Hagård, Lundberg*,
Carlsson i Bakeröd och fröken Höjer.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.