Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av kontroll å hörapparater. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.

1956-04-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av kontroll å hörapparater. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av

kontroll å hörapparater.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 337 i första kammaren av

herr Lindahl samt nr 600 i andra kammaren av herr Nilsson i Lönsboda.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att kontroll införes å hörapparater».

Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 600.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande av medicinalstyrelsen, som i sin tur inhämtat

yttrande av hörselvårdsnämnden. Utskottet har därjämte berett Svenska

landstingsförbundet samt Hörselfrämjandet tillfälle att yttra sig.

1955 års riksdagsbeslut röraude hörselvårdens organisation

jämte förarbetena därtill

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1947 tillkallade

dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,

den 18 oktober 1947 särskilda sakkunniga att verkställa utredning rörande

de hörselskadades problem och därmed sammanhängande frågor.

Enligt direktiven för utredningen (yttrande till statsrådsprotokollet den

26 september 1947 av statsrådet Mossberg) ankom det på de sakkunniga,

vilka antog namnet kommittén för dövhetens bekämpande att,

bl. a., pröva behovet och lämpligheten av att inrätta en central statlig

institution med uppgift bl. a. att tjäna såsom rådgivnings-, kontroll- och

samordningsorgan på dövhetens område. — Ett särskilt spörsmål, som

kommittén borde utreda, vore frågan om statsunderstöd och statskontroll

vid anskaffande av ljudförstärkningsapparater åt hörselsvaga. Kommittén

borde därvid överväga, huruvida icke kvalitets- och effektiviseringskontroll

borde införas beträffande de i den allmänna marknaden saluförda

ljudförstärkningsapparaterna. Apparaterna vore enligt statsrådet i

1—599 sb Biliang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

allmänhet dyra och hade i vissa fall visat sig vara av underhaltig kvalitet.

Med hänsyn till de höga priser som dessa ur socialmedicinsk synpunkt

mycket värdefulla hjälpmedel betingade syntes det, anfördes vidare i direktiven,

även angeläget att undersöka, huruvida ej försäljningen av desamma

helt borde läggas under statlig kontroll, såvida icke garantier mot oskälig

prissättning kunde ernås på annat sätt.

Kommittén framlade i maj 1954 ett betänkande med utredning och förslag

rörande hörselvården (SOU 1954: 14). Kommittén underströk med

skärpa behovet av en effektivt hörselvårdande verksamhet. Genomförandet

av en sådan verksamhet för landet i dess helhet förutsatte enligt kommittén

ett ingripande från samhällets sida såväl med hänsyn till verksamhetens

organiserande som dess finansiering. Organisatoriskt fann kommittén behov

av dels en ledande och samordnande central institution dels ett nät

av lokala hörcentraler.

Den centrala institutionen föreslogs organiserad på två med varandra

intimt samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra

avseende undersökning och behandling.

I fråga om den lokala hörselvården fann kommittén det naturligt, att

denna anslöts till den befintliga sjukvårdsorganisationen, och föreslog i

enlighet härmed, att hörcentraler upprättades vid öronavdelningarna vid

landstingens och städernas sjukvårdsanstalter.

Beträffande hörapparaterna lämnade kommittén en utförlig redogörelse

för inom och utom landet förekommande apparattyper, kvalitets- och effektivitetsförhållanden,

prissättning, service och reparationsförhållanden in. m.

Redogörelsen utmynnade i förslag — i syfte att vinna en sanering av hörapparatmarknaden

och kontroll över kvalitets- och effektivitetsförhållanden

vad avser hörapparater — att en statlig hörselvårdsnämnd tillsattes med

uppgift bl. a. att fastställa de hörapparattyper, för vilka bidrag av statsmedel

borde utgå, samt att avgiva förslag beträffande storleken av de statliga

bidragen till hörapparat och dess drift. Kommittén föreslog vidare, att

sådana bidrag måtte utan behovsprövning utgå till varje svensk medborgare,

som på grund av allvarlig hörselnedsättning vore i behov därav.

Genom inköp för förmedling till hörcentralerna av stora partier hörapparater

under medverkan av Svenska landstingsförbundet och Landstingens

inköpscentral räknade kommittén med en avsevärd sänkning av hörapparatpriserna.

I fråga om kvalitets- och effektivitetsförhållanden anförde kommittén

bl. a.:

De flesta hörapparater, som numera saluföres i vårt land, är av. god

kvalitet. Tidigare förekom emellertid i icke ringa utsträckning försäljning

även av sämre och mindervärdiga typer. I vissa fall tillämpades ■— och

tillämpas än i dag — försäljningsmetoder, som ur de hörselskadades synpunkt

måste betecknas såsom högst otillfredsställande. Åtgärder i syfte

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

3

att sanera marknaden har vidtagits. Av särskild betydelse har den verksamhet

för utprovning och förmedling av apparater varit, som föreningen

Hörselfrämjandet utfört genom sina fasta apparatsamlingar och resande

utprovare. Förmedlingen har endast avsett goda apparater försålda av

tillförlitliga firmor.

Beträffande prissättningen anförde kommittén bl. a. följande.

Utvecklingen vad rör priserna på hörapparater under den tid dessa försålts

i vårt land måste med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen i

vårt land samt den internationella prissättningen på hörapparater i stort

sett sägas ha varit tillfredsställande. Trots att den tekniska utvecklingen

medfört, att marknaden i fortlöpande följd tillförts allt bättre modeller,

såväl vad gäller den akustiska kvaliteten som det mekaniska utförandet,

har priserna successivt kunnat nedbringas.

Också i fråga om apparatförmedlingen till de hörselskadade framlade

kommittén förslag. Dessa innebar i korthet följande.

— — — hörcentraler upprättas dels på samtliga öronavdelningar vid

landstingens sjukhus, dels på öronavdelning vid ett eller flera av sjukhusen

i städerna utanför landstingen. Öronläkaren leder den hörselvårdande

verksamheten och har vid sin sida en eller flera hörselvårdsassistenter

samt i vissa fall därjämte särskild kurator och utbildad audiometris.

Lanstingens inköpscentral förser hörcentralerna med erforderligt lager

av sina hörapparater, batterier och delar. Avräkning mellan inköpscentralen

och landstingen respektive städerna sker i vanlig affärsmässig ordning.

Allt efter behov sker påfyllning av hörcentralens lager från inköpscentralen.

Då en hörselskadad person efter vederbörlig öron- och hörselundersökning

konstaterats i behov av hörapparat, hänvisas han till hörselvårdsassistenten.

I samråd mellan öronläkaren och hörselvårdsassistenten sker

bedömning av vilken apparattyp som i det individuella fallet bör komma

i fråga. Inom ramen för därvid fastställt behov av förstärkning får den

hörselskadade därefter prova ett mindre antal apparater och göra sitt val

mellan dem. Den sålunda utvalda apparaten utlämnas på prov under viss

tid, sedan rådgivning skett om det rätta bruket av den. Om apparaten

visar sig lämplig — vilket i regel torde komma att bli fallet — görs köpet

upp, varvid beviljat statsbidrag avräknas från apparatpriset. Även detta

sista moment ombesörjes av hörselvårdsassistenten.

I fråga om batteridistributionen ansåg kommittén sig med hänsyn till

rådande förhållanden inte böra föreslå några särskilda åtgärder. Inte

heller beträffande service och reparation av hörapparater fann kommittén

skäl föreslå några åtgärder. Kommittén anförde i sammanhanget, närmast

beträffande större reparationer, att kommittén ej hade sig bekant, att

några allvarliga erinringar riktats mot det sätt varpå dessa ombesörjdes.

Förslag om hörselvårdens organisation in. in., byggt på det kommittéförslag

för vilket ovan redogjorts, framlades av Ivungl. Maj:t i propositionen

nr 96 till 1955 års riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

I propositionen anslöt sig föredragande departementschefen, statsrådet

Hedlund, i likhet med i ärendet hörda myndigheter i huvudsak till kommitténs

förslag om den lokala hörselvårdens organisation. Landsting och

städer utanför landsting hade redan tagit sig an en icke ringa del av

hörselvården. Att utbyggnaden av hörcentraler i landstingens regi dittills

skett i ganska begränsad omfattning torde enligt departementschefen

främst ha bottnat i ovisshet om statsmakternas inställning till organisationens

utformning samt var ansvaret på olika plan för hörselvården skulle

ligga. En förutsättning för en mera planmässigt utbyggd hörselvård torde

enligt departementschefen därför vara, att statsmakterna toge ställning

till hur hörselvården lämpligen borde organiseras och vem som skulle ha

ansvaret för densamma. I likhet med kommittén förordade departementschefen,

att jämväl den öppna hörselvården anslötes till den befintliga

landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Departementschefen utgick

från att ett dylikt ställningstagande från statsmakternas sida i förening

med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning till anskaffande av hörapparater

skulle medverka till att hörcentraler upprättades inom samtliga

sjukvårdsområden inom en snar framtid.

Om departementschefen sålunda ansåg sig kunna godtaga kommitténs

förslag i avseende på den lokala hörselvården, var departementschefen däremot

icke beredd att förorda tillskapandet av en central institution av den

karaktär och omfattning, som kommittén föreslagit. De uppgifter, som

skulle åvila den centrala institutionen, ansåg departementschefen kunna

fullgöras av det vid karolinska sjukhuset belägna audiologiska laboratoriet

samt övriga centra för undervisning och forskning inom otologi vid

de medicinska lärosätena.

Propositionen behandlades av statsutskottet i dess utlåtande nr 104 år

1955. Utskottet hemställde att riksdagen måtte godkänna de i propositionen

angivna riktlinjerna för hörselvårdens framtida organisation.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.

Beträffande innebörden av 1955 års beslut i hörselvårdsfrågan må, utöver

vad som framgår av vad ovan återgivits, här anmärkas följande.

Genom beslutet vidgades kretsen av hörselskadade, som kan erhålla statsbidrag

till hörapparat, till att omfatta även barn under 16 år samt ungdomar

och åldringar. Bidrag utgår utan behovsprövning med hela anskaffningskostnaden

till barn samt med av apparatkostnaden, dock högst

100 kronor, till övriga kategorier under förutsättning att vederbörandes

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst enligt nästföregående års taxering

icke överstiger, för ensamstående person 5 500 kronor och för makar

tillsammans 8 000 kronor samt att vederbörande ej påförts statlig förmögenhetsskatt.

Statsbidrag utgår endast för hörapparat av typ, som godkänts

av medicinalstyrelsen, och under villkor att apparaten inköpts hos

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1956 5

hörcentral och utprovats genom sådan hos landstingskommun eller stad,

som ej tillhör landstingskommun, eller hos Hörselfrämjandet anställd befattningshavare,

som i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter

erhållit för ändamålet erforderlig utbildning.

Vid medicinalstyrelsens sida skall vidare enligt 1955 års beslut finnas

ett rådgivande organ, benämnt hör sel vårdsnämnden, vilkets ledamöter

på förslag av medicinalstyrelsen på viss tid förordnas av Kungl. Maj:t.

Hörselvårdsnämnden åligger, bl. a., att följa utvecklingen på hörselvårdens

område samt att till medicinalstyrelsen avgiva förslag i hörselvårdsfrågor,

särskilt vad angår apparattyper, för vilka statsbidrag må utgå.

Motionerna

I motionerna beröres till en början de vid fjolårets riksdag fattade besluten

rörande hörselvårdens organisation, bl. a. angående inrättande av

s. k. hörcentraler, och framhålles att den som anlitar en sådan central

får garanti för att han erhåller en fullvärdig vara. Detta vore, uttalas

vidare i motionerna, däremot inte fallet med flera av de apparater som

försåldes genom kringresande försäljare, ofta föregångna av braskande

reklam. Utprovningen av dessa apparater skedde också ofta utan betryggande

kontroll och förundersökningar av den hörselskadades hörselnedsättning.

Priset vore också orimligt högt. Hemlåning på prov medgåves

i regel icke, varför köparen ofta tvingades att med mycket kort betänketid

taga ställning till inköpsfrågan. Undertecknat köpeavtal vore

bindande, oavsett om apparaten senare visade sig lämplig eller ej. Ett

icke ringa antal köpare av sådana apparater ansåge sig lurade. Många

gånger finge köparen också felaktigt den uppfattningen att han kunde

erhålla statsbidrag till apparaten. Och många gånger vore det äldre,

obemedlade personer som råkade illa ut.

För att motverka dessa förhållanden borde enligt motionärerna lagstiftningen

ändras därhän, att viss kontroll över samtliga hörapparater

som säljes i landet infördes. Eu dylik kontroll kunde handhavas av statens

hörselvårdsnämnd. Godkänd apparat borde förses med fastställt

märke, liksom alla godkända elektriska artiklar skall vara S-märkta. Ett

godkännande av apparat borde innebära, att leverantören/tillverkaren förbunde

sig att lämna vederhäftiga informationer angående apparatens

handhavande och funktion samt att svara för en tillfredsställande service

med avseende på reparationer och reservdelar till skäliga priser.

Remissyttranden

Ilörsclvårdsnumnden förklarar i sitt till medicinalstyrelsen avgivna

yttrande, att den är väl medveten om förekomsten av i motionerna påtalade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

missförhållanden och att den anser det erforderligt, att en förbättring i

dessa avseenden kommer till stånd. Ehuru nämnden sålunda anser syftet

med motionerna befogat, är nämnden emellertid icke övertygad om att

önskat resultat kan nås lagstiftningsvägen.

Enligt hörselvårdsnämndens mening kommer viss sanering på hörapparatmarknaden

att erhållas genom att medicinalstyrelsen enligt gällande

bestämmelser angaende statsbidrag till anskaffande av hörapparater,

in. m. skall godkänna de apparattyper, för vilka statsbidrag må utgå, samt

genom den prövning av olika hörapparater, som dessförinnan skall ske

genom hörselvårdsnämnden, som har att avgiva förslag i ämnet till medicinalstyrelsen.

I avvaktan på utarbetandet av normer för nämndens bedömning

har, förklarar nämnden, definitivt sådant förslag ännu icke avgivits.

Med hänsyn härtill har, anför nämnden vidare, någon erfarenhet

ännu icke vunnits angående de verkningar nyssnämnda omständigheter kan

komma att fa på den försäljning av hörapparater, som sker utom hörcentralerna.

Med anledning härav syntes ställning därför icke nu kunna tagas

till behovet av särskilda åtgärder för avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig hörselvårdsnämnden

icke för närvarande kunna tillstyrka, att kontroll införes beträffande samtliga

hörapparater.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i sitt yttrande till vad hörselvårdsnämnden

anfört. Härutöver tillägger medicinalstyrelsen, att allteftersom hörcentraler

inrättas i ökad utsträckning och de hörselskadade erhåller kännedom

härom, kommer allt fler att vända sig till dessa centraler vid inköp

av hörapparater. Styrelsen framhåller vidare, att införandet av kontroll

å samtliga hörapparater i enlighet med motionärernas förslag icke i och

för sig innebär en tillräcklig garanti för att den hörselskadade erhåller

lämplig apparat, då — även i fråga om en fullvärdig apparat — en förutsättning

härför är, att inköpet föregås av en noggrann utprovning.

Under åbex-opande av vad sålunda anförts anser sig medicinalstyrelsen

icke kunna tillstyrka bifall till det i motionerna framlagda förslaget om införande

av kontroll å hörapparater.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller i avgivet yttrande, med

uttalande av sin uppskattning av motionernas i och för sig lovvärda syfte,

att i motionerna föreslagna kontrollåtgärder synes vara av så vittgående

art, att de icke kan sägas stå i rimlig proportion till det behov av kontroll

som till äventyrs må vara för handen. Styrelsen finner den föreslagna

kontrollen desto mindre angelägen, som statsbidrag icke utgår för

apparattyper, vilka ej godkänts av hörselvårdsnämnden. Härigenom kan

dessa enligt styrelsen ej i längden konkurrera med de godkända apparattyperna

och försvinner följaktligen snart nog ur marknaden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

7

Till utveckling av sina synpunkter anför styrelsen:

Genom föredrag, tidnings- och tidskriftsartiklar samt på andra sätt lämnas

allmänheten — icke minst genom landstingens försorg — sakkunnig

upplysning om hörselnedsättningarna, deras verkningar och möjligheterna

till förebyggande och botande därav. Som en följd härav har det börjat

ingå i allmänhetens medvetande att hörcentralen är den institution, dit

man vid hörselskador bör vända sig. Samtliga landsting ha numera inrättat

eller komma inom den närmaste framtiden att inrätta sådana centraler,

där av hörselvårdsnämnden godkända apparattyper utprovas. Det

hör därför numera till undantagen — och lärer i framtiden bli än ovanligare

— att en hörselskadad icke söker sakkunnig hjälp för utprovande

av hörapparat. I vart fall torde det vara ytterst sällsynt, att sådan underlåtenhet

beror på bristande kännedom om landstingens hörselvårdande

verksamhet eller på svårigheter att få kontakt med dennas utövare.

Hörselfrämjandet — som hänvisar till att organisationen under en lång

följd av år sysslat med utprovning av hörapparater och därunder förvärvat

en ingående kännedom även rörande förhållandena på hörapparatmarknaden

— förklarar sig helt dela den till grund för motionerna liggande

uppfattningen i fråga om önskvärdheten att åstadkomma största möjliga

sanering på hörapparatmarknaden samt anför i fråga om förhållandena på

denna marknad:

Även om enligt Hörselfrämjandets mening en stor del — kanske den

största — av de firmor, som bedriva försäljning av hörapparater, lojalt

söka att fylla de anspråk, som rimligen kunna ställas på en dylik rörelse,

så finnes likväl ett antal firmor, om vilka detta måste sägas icke vara fallet.

Särskilt gäller detta firmor, vilka bedriva sin försäljning genom kringresande

ombud, som varken besitta erforderlig personlig utbildning eller

förfoga över nödvändig apparatutrustning för ändamålet utan huvudsakligen

ledas av det privatekonomiska intresset. Hörselfrämpandet har en

mycket rikhaltig samling exempel på fall, där berättigade klagomål — ofta

från människor i små och bekymmersamma omständigheter — framställts

över behandlingen från en säljande hörapparatfirmas sida.

Beträffande sin egen verksamhet och de principer, som varit ledande

för främjandets egen försäljning av hörapparater, anför Hörselfrämjandet:

Vid de apparatutprovningar, som verkställts hos Hörselfrämjandet och

för vilka föreningen har till sitt förfogande en förstklassig apparatutrustning

och speciellt utbildad och diplomerad personal, har fastställts vilken

apparattyp, som för vederbörande klient visat sig vara den ändamålsenligastc.

Då Hörselfrämjandet ej självt bedrivit försäljning av hörapparater,

har klienten därefter hänvisats inköpa den för honom utprovade apparaten

hos den firma, som i sin rörelse för just denna apparattyp. Hörselfrämjandet

har i denna sin verksamhet låtit sig ledas av huvudsakligen

följande två principer. Dels har Hörselfrämjandet aldrig till sina klienter

rekommenderat till inköp andra apparater än sådana, vilka enligt protokoll

från Kungl. Tekniska Högskolans institution för telegrafi—telefoni blivit

där undersökta. Dels har hänvisning till inköp av utprovad apparat endast

givits till sådan hörapparatfirma, som i sina försäljningsvillkor tillämpat

regeln, att apparat utlämnas på prov utan köptvång under eu tid av minst

tio dagar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

De av Hörselfrämjandet sålunda tillämpade principerna torde, anföres

i yttrandet, otvivelaktigt ha bidragit till hörapparatmarknadens höjande

och hade även antagits till tillämpning vid de i och med innevarande års

ingång tillkomna hörcentralerna vid landstings och större städers sjukhus.

Till principerna hade även under hand frivilligt anslutit sig de

privata hörapparatfirmor, vilka varit mera angelägna om sitt anseende

och haft en starkare känsla gentemot sitt klientel, och dessa torde utgöra

större delen av de inom branschen arbetande företagen. De till principerna

icke anslutna företagen utgjorde emellertid enligt Hörselfrämjandets

mening alltjämt en fara för den hörselskadade allmänheten och för

liörapparatmarknadens sunda utveckling.

Varje försök att få en förbättring av förhållandena till stånd vore därför

enligt Hörselfrämjandet att hälsa med glädje och det förefölle Hörselfrämjandet

som om den av motionärerna föreslagna kontrollen av hörapparater

härvid vore ett steg i rätt riktning. De ifrågasatta kontrollåtgärderna

borde anförtros åt hörselvårdsnämnden. Hörselfrämjandet funne

det för sin del riktigt att apparater, som blivit av hörselvårdsnämnden godkända,

även försåges med ett fastställt märke. Huruvida kontrollen borde

utsträckas så långt, att ett allmänt förbud infördes emot försäljning av

andra hörapparater än sådana, som blivit av hörselvårdsnämnden godkända,

vore ett spörsmål, vars avgörande i positiv riktning Hörselfrämjandet

visserligen skulle i och för sig hälsa med tillfredsställelse, men som dock

ur vidare synpunkt sett torde medföra konsekvenser, till vilka Hörselfrämjandet

icke ansåge sig kunna taga ställning. Till motionärernas förslag

skulle emellertid Hörselfrämjandet vilja göra det tillägget, att

hörselvårdsnämndens godkännande av apparat borde innebära, ej blott

att vederbörande leverantör förbunde sig att lämna vederhäftiga informationer

angående densamma och att svara för en tillfredsställande service

beträffande reparationer och reservdelar, utan även att han iklätt sig förpliktelsen

att i sin försäljningsrörelse tillämpa den för de hörselskadade

så utomordentligt viktiga regeln om en provtid på minst tio dagar utan

köptvång.

Utskottet

Under de senaste åren har uppmärksamheten i olika sammanhang riktats

på de hörseldefektas problem. Den kroniska hörselnedsättningen medför

svårigheter, vilka ökar ju starkare hörselnedsättningen är. Fortskridande

dövhet påverkar sålunda på ett varaktigt sätt individens förvärvsmöjligheter.

Den döve utestänges därjämte i högre eller lägre grad från

normal social gemenskap. Hans svårigheter att nå språklig kontakt med

medmänniskorna misstolkas ofta och uppfattas såsom intellektuell underlägsenhet.

Den bristande förståelsen för lytet föranleder icke sällan, att

den döve undviker umgänge med andra. Den härigenom skärpta isole
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 ur 1956 9

ringen kan bilda underlag för psykiska depressionstillstånd. För samhället

medför givetvis förekomsten av ifrågavarande defekt, att produktionslivet

understundom undandrages arbetskraft, eller i vart fall att vederbörandes

arbetsförmåga nedsättes.

I syfte att åstadkomma en förbättrad liörselvård beslöt riksdagen i fjol,

att en omfattande utbyggnad skulle ske genom landstingens försorg av särskilda

hörcentraler. Samtidigt vidgades rätten till statsbidrag för inköp av

hörapparat väsentligt. Statsbidrag utgår sålunda icke blott såsom förut till

den som är i behov av hörapparat för sitt arbete utan också till barn och åldringar.

Såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag gäller bl. a., att

hörapparat skall vara av godkänd typ och inköpas genom hörcentral.

I remissyttranden till utskottet över 1''örevarande motioner vitsordas,

att vissa missförhållanden alltjämt förekommer på hörapparatmarknaden.

Dessa missförhållanden bör givetvis så långt möjligt undanröjas.

I motionerna yrkas i sådant syfte vissa lagstiftningsåtgärder, som går ut

på att en omfattande kontroll skall genomföras även beträffande hörapparater

som tillhandahålles av enskilda säljare.

De missförhållanden som förekommer synes emellertid mindre yttra

sig i att undermåliga apparater skulle tillhandahållas. Såvitt framgår

av den utredning, som verkställts av kommittén för dövhetens bekämpande,

synes ej heller föreligga behov av ingripande i fråga om priser,

service etc. Missförhållandena synes i stället främst hänga samman med

utprovningen av rätt apparattyp. Om hörapparater försäljes av kringresande

försäljare utan erforderlig kompetens i fråga om utprovningen,

löper den hörselskadade givetvis risk att få en för honom mindre lämplig

apparat. Vidare kan han komma att köpa en dyr apparat, fastän en billigare

apparat för honom skulle ha medfört lika god verkan.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla den vikt utskottet fäster

vid att särskilt äldre personer, innan slutligt köp träffas, beredes tillräckligt

lång tid att vänja sig vid en apparat för att därigenom få bättre möjligheter

att bedöma dess verkan. Den provtid om 10 dagar som nu i stor

utsträckning tillämpas, bl. a. vid hörcentralerna, synes utskottet i en del

fall böra utsträckas.

Den utbyggnad av hörcentraler, som nu pågår i enlighet med de vid

fjolårets riksdag fattade besluten om hörselvårdens organisation, synes

utskottet vara av avgörande betydelse i kampen för såväl att allt fler hörselskadade

skall komma i åtnjutande av hörselvård som för att ^provning

skall ske på tillfredsställande sätt. Av särskild betydelse, såvitt gäller

alt bekämpa förekommande missförhållanden, torde vidare vara, att

även äldre personer nu kan få statsbidrag och att sådant utgår endast

för godkänd apparattyp och om inköp göres vid hörcentral. Härigenom

torde också, såsom Svenska landstingsförbundets styrelse framhållit i sitt

2—599 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

remissyttrande, de ej godkända apparattyperna i längden ej kunna konkurrera

med de godkända, och de torde följaktligen komma att försvinna

ur marknaden.

Av vad landstingsförbundets styrelse anfört framgår, att viss upplysningsverksamhet

i fråga om hörcentralerna förekommer genom landstingens

försorg. Det vore enligt utskottets mening tacknämligt, om landstingen

kunde ytterligare intensifiera denna upplysningsverksamhet. En

fullständig sanering av hörapparatmarknaden förutsätter ju nämligen, all

det blir allmänt känt bland de hörselskadade, att de i sitt eget intresse bör

vända sig till hörcentralerna.

Med hänsyn främst till den utbyggnad som nu pågår av hörcentralerna

och deras verksamhet synes det utskottet, som om några lagstiftningsåtgärder

i de av motionärerna angivna avseendena icke bör vidtagas.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 337 och II: 600, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Alvar

Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson

i Tobo, Nilsson i Göteborg*, fru Västberg, herrar Hagård, Lundberg*,

Carlsson i Bakeröd och fröken Höjer.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.