Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt propositionen behandlats av andra lagutskottet, jämte i i ämnet väckta motioner.

1956-05-03 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:29, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt propositionen behandlats av andra lagutskottet, jämte i i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag

till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt propositionen

behandlats av andra lagutskottet, jämte i

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 126, vilken

utom såvitt avser i propositionen äskat förslagsanslag -— hänvisats till

lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden,

föreslagit riksdagen att, såvitt nu är i fråga,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

dels medgiva att ersättning må utbetalas åt företagare m. fl. enligt i

propositionen angivna grunder.

Lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Smittbärare som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd

av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan, till förekommande

av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller eljest

inskränkning i arbete varmed han må taga befattning, är berättigad att av

statsmedel erhålla ersättning enligt vad nedan sägs.

Med smittbärare förstås i denna lag den som, utan att till följd därav

hava förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom eller

eljest är smittförande så ock den som misstänkes föra smitta.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än nittio dagar

i följd benämnes tillfällig smittbärare. Består ingripandet efter denna tid,

benämnes han därefter kronisk smittbärare.

Ersättning åt tillfällig smittbärare

2 §•

Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår från och med den dag då myndighetens

ingripande träder i tillämpning och så länge det består, dock

längst under nittio dagar i följd.

3 §•

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring utgår för dag räknat med det högsta belopp som han

vid sjukdom är berättigad att uppbära i sjulchjälp på grund av den obligatoriska

och frivilliga sjukpenningförsäkringen för dag under de första

nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår; dock att ersättning

åt den som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle

hava utgått till honom, därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst.

Ersättningen åt den som icke är sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda

lag skall med tillämpning av de i första stycket angivna grunderna utgå

med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från

allmän sjukkassa, därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt sagda lag.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar

att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

4 §•

År den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas med

tre kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Del

lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggspenning

och barntillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara

berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda bestämmelser

om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för

ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller

enligt Konungens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas från

riksförsäkringsanstalten eller bolag som omförmäles i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring

ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han

är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,

därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts lagstiftning

om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till ersättning endast

i den mån lönen understiger vad som eljest skulle hava utgått i ersättning

åt honom enligt denna lag.

7 §•

Det ankommer på allmän sjukkassa att besluta om ersättning åt tillfällig

smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages av den lokalsjukkassa eller, där

sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa som smittbäraren tillhör. Tillhör

han icke någon sjukkassa, upptages ärendet av sjukkassan i den kommun,

där han är bosatt. Är smittbäraren icke bosatt i riket, upptages ärendet

av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

8 §.

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom sex

månader från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning

förloras; Konungen dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föranleda,

besluta att framställning må upptagas till prövning ändå att den

göres senare.

Vid framställningen skall fogas av myndigheten eller tjänsteläkaren

utfärdat bevis om ingripandet.

Därest sökanden under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning,

som i 5 § avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen

därjämte innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran

angående den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i It § tredje stycket, 23 § första stycket, 27 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 § andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket

samt 40, 59, 89, 101—103 och 105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ring äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 103 § stadgas om socialdepartementet

i stället skall gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad i 27 § första stycket nämnda lag sägs må ersättning nedsättas

eller indragas, om smittbärare underlåter att ställa sig till efterrättelse

av myndighet meddelade föreskrifter angående vad han har att

iakttaga under den tid ingripandet avser.

Ersättning åt kronisk smittbärare

10 §.

Kronisk smittbärare, som till följd av ingripande som i 1 § sägs tillfogats

inkomstbortfall eller annan förlust, må erhålla ersättning med belopp,

som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och

omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt.

11 §.

Framställning om ersättning jämlikt 10 § skall göras skriftligen hos länsstyrelsen

i det län, där sökanden är bosatt eller, därest han icke är bosatt i

riket, där ingripandet skett. Vid framställningen skola fogas myndighets

beslut om ingripandet och utredning angående den förlust, som sökanden

lidit, ävensom den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.

12 §.

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till

sökanden belopp som tillerkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till inrikesdepartementet.

Särskild bestämmelse

13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens ikraftträdande,

må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med dagen för ikraftträdandet

och skall för avgörande av frågan, huruvida han är att betrakta som

kronisk smittbärare, även medräknas den tid, ingripandet dessförinnan

varat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller

vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade

premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid

vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst

100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, så ock sådan ersättning

enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än

från allmän sjukkassa till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller

under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall

eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke

tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning

i form av pension eller annan livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått

på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse

eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller

motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon

av nämnda förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått på grund av annan försäkring än

pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits

i samband med tjänst;

(Nuvarande lydelse)

19 §.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1954:204.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §. 19 §.

ersättning jämlikt lagen om ersättning

åt smittbärare;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren

jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1956.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen nr 539 i första kammaren av

herr Huss och nr 711 i andra kammaren av fröken Höjer och fröken Liljedahl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts att riksdagen vid behandlingen

av propositionen måtte beakta vad i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om det närmare innehållet i motionerna

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,

hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att smittbärare1, som på grund av myndighets ingripande

med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan

till förekommande av att smitta sprides underkastas observation eller isolering

eller eljest inskränkning i arbete, varmed han mä taga befattning,

skall vara berättigad till ersättning av statsmedel. Med smittbärare avses

även den som misstänkes föra smitta.

Ersättning åt tillfällig smittbärare, varmed avses den som är föremål

för ingripande under högst 90 dagar i följd, föreslås skola bestämmas i

huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående sjukpenning

enligt lagen om sjukförsäkring. Någon karenstid skall dock icke räknas.

Är smittbärare föremål för ingripande längre tid än 90 dagar i följd benämnes

han efter denna tid kronisk smittbärare. Sådan smittbärare skall

kunna erhålla ersättning med belopp som — enligt vissa i propositionen

angivna grunder — i varje särskilt fall prövas skäligt.

1 Det av utredningen begagnade uttrycket bacillbärare har i lagtexten ersatts med benämningen

smittbärare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Vidare föreslås att företagare in. fl. skall kunna erhålla gottgörelse för

kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande

med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra

spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser föreslås

skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka

ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemien 1953.

De nya ersättningsbestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1

juli 1956.

För budgetåret 1956/57 äskas ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Inledning

Frågan om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripanden

i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka varit föremål för

uppmärksamhet. Vid epidemilagens tillkomst 1919 infördes i lagen regler

om att det allmänna skulle svara för kostnader avseende läkarundersökning,

sjukhusvård, smittrening och dylikt samt för viss ersättning till den

enskilde, nämligen för kläder och annan personlig egendom som förstördes

i smittrenande syfte. Vidare upptogs till övervägande spörsmålet om ersättning

åt dem som med stöd av lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet,

utan att de likväl vore sjuka, s. k. bacillbärare. I det kommittébetänkande,

som låg till grund för lagen framhölls därvid, att sådana åtgärder

företogs uteslutande i det allmännas intresse för att hindra spridning av

smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill icke vore mer än

rättvist och billigt att det allmänna svarade för den förlust av arbetsförtjänst

som förorsakades av ingripandena. Denna ståndpunkt vann emellertid

icke statsmakternas gillande; man ställde sig tveksam bland annat därför

att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att framkalla missbruk.

Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om ersättning

åt en person som isolerats på grund av smittfara skulle te sig föga rättvis, då

en person som isolerats på grund av smittsam sjukdom icke hade rätt till

ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare ansåg sig statsmakterna

dock böra införa en möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter

talade för att en person som underkastats inskränkning i sitt

näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om ersättning

infördes emellertid icke utan Kungl. Maj:t skulle från fall till fall

pröva ersättningsfrågan.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda icke i princip avvisande

till tanken att det allmänna utgåve ersättning för förluster som

förorsakades av myndighets ingripanden. Tanken på det allmännas ersättningsskyldighet

har sedan vuxit sig allt starkare. Ett steg mot en vidgad ersättning

av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möj
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ligheten att av statsmedel bevilja ersättning åt personer som isolerats såsom

bacillbärare utan att de likväl vore att anse som kroniska bacillbärare.

Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse allenast

personer i mycket knappa omständigheter; omständigheterna skulle vara

ömmande.

Under de därefter följande åren behandlades frågan om ersättning till

bacillbärare upprepade gånger i riksdagen. Med anledning av riksdagens

hemställan fick medicinalstyrelsen 1944 i uppdrag att utreda frågan. Styrelsen

framlade i november 1947 ett förslag angående generella regler om

ersättning till bacillbärare. I förslaget underströks det principiellt berättigade

i den enskildes ersättningskrav och hävdades, att generell rätt till ersättning

av allmänna medel borde lagfästas. Vid remissbehandlingen av

förslaget anslöt sig också samtliga myndigheter och organisationer till denna

medicinalstyrelsens uppfattning. Rörande ersättningens storlek samt ordningen

för bestämmandet av densamma gick emellertid meningarna isär.

Förslaget ledde ej heller till någon proposition i ämnet.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring

och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll,

att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra

smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han vore

sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års

riksdag väckt motion, ingen åtgärd, emedan det ansågs att frågan om ersättning

i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt, aktualiserades ånyo frågan om ersättning

av allmänna medel men nu icke blott till bacillbärare utan även till

andra enskilda och till företag, som led förluster på grund av epidemien.

Denna fick en för svenska förhållanden osedvanlig omfattning, och ett mycket

stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsförtjänst,

rörelseförlust, m. m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden.

Med anledning härav utarbetades inom inrikesdepartementet ett förslag angående

ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i

samband med epidemien. Frågan underställdes riksdagen genom proposition

nr 240/1953. Därvid betonades, att det vore de alldeles säregna omständigheterna

vid den ifrågavarande epidemien, som föranledde att ersättning

borde utgå, och att bestämmelserna därför icke finge tillmätas prejudicerande

betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av

riksdagen därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av

att generella regler infördes på förevarande område. Den 18 december 1953

utfärdades kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av

förluster, förorsakade av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.

Sedan 1954 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande

frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens intresse, tillkallade

chefen för inrikesdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

digande den 27 juli 1954 justitierådet Hugo Digman för att verkställa den

av riksdagen begärda utredningen.

Digman avlämnade den 22 oktober 1955 betänkande i ämnet (stencilerat),

innefattande utkast till lag om ersättning åt s. k. bacillbärare och till kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i

hälsovårdens intresse ävensom utkast till lagar om ändring i regeringsrättslagen

och kommunalskattelagen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och organisationer.

Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, anlägger följande

allmänna synpunkter på den förevarande ersättningsfrågan:

»Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning

bör utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som

kan tillfogas honom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har

fått allt större betydelse allteftersom samhället utvecklats och den statliga

verksamheten ökat. I ett utvecklat samhälle måste nämligen i olika hänseenden

ingripanden ske i det allmännas intresse, även om därigenom den

enskilde åsamkas skador i ekonomiskt avseende. I många fall framstår det

som fullt naturligt att den enskilde får ersättning, t. ex. när kronan tar i

anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall kan det

synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden

från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst ur

skälighetssynpunkt.

Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer

för det ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade

vid sin hemställan om den nu verkställda utredningen, får man börja med

att på vissa mera avgränsade områden söka nå fram till enhetliga normer

angående när ersättning skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas.

Ett sådant avgränsat område — där bristfälligheterna i gällande rätt

blivit klart ådagalagda och allmänt erkända — ansågs ingripanden i hälsovårdens

intresse utgöra.

Vid utformandet av ersättningsregler på detta område borde enligt riksdagens

begäran spörsmålen ses mot bakgrunden av ersättningsproblemen i

stort och hänsyn sålunda tagas till de allmänna principerna för ersättningsfrågornas

lösande i svensk rätt. I utredningsmannens betänkande har i enlighet

därmed de principiella synpunkterna utförligt behandlats, och utredningsmannens

förslag har utformats med hänsyn till dessa principer. Det

skulle emellertid föra för långt att här närmare utveckla dessa mera all
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

männa synpunkter och jag kommer därför i det följande att begränsa mig

till hur frågan om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens intresse

bör lösas.

Såsom jag redan inledningsvis berört, har man sedan länge övervägt spörsmålet

om ersättning åt s. k. bacillbärare, dvs. personer som

avstängts från arbete eller eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet

emedan de misstänkes eller konstaterats föra smitta av smittsam sjukdom.

Någon allmän rätt till ersättning oberoende av lagstiftning torde icke finnas

i dessa fall. Tidigare har man hyst viss tvekan inför tanken att skapa generella

regler om ersättning av allmänna medel för inkomstbortfall vid sådana

ingripanden. Därvid har bl. a. anförts, att det vore föga rättvist att blott

bacillbärare men ej sjuka skulle få ersättning samt att en dylik regel kunde

komma att verka tämligen slumpartat. Emellertid har ända sedan 1919 ersättning

av statsmedel, om än i mycket begränsad omfattning och med

jämförelsevis blygsamma belopp, efter prövning från fall till fall utgått till

kroniska bacillbärare. På motsvarande sätt har vidare från och med budgetåret

1936—1937 ersättning i ömmande fall beviljats personer, som isolerats

såsom misstänkta smittbärare.

I detta sammanhang må också erinras om att staten, landstingen och

kommunerna genom bestämmelser i avlöningsreglementen i stor utsträckning

tillförsäkrat sina anställda ersättning vid avstängning på grund av

smittfara. Motsvarande reglering har däremot endast i undantagsfall förekommit

på den enskilda arbetsmarknaden.

Behovet av andra och generella regler på förevarande område kom till

klart uttryck i samband med paratyfusepidemien 1953. Ett stort antal personer

drabbades då av inkomstförluster till följd av myndigheternas ingripanden,

och statsmakterna ansåg sig böra träda emellan och bereda de

skadelidande ersättning. Man införde särskilda regler, varigenom ersättning

kunde utgå i större omfattning och efter andra grunder än enligt tidigare

praxis. Detta var emellertid en nödlösning, vars giltighet begränsades till

paratyfusepidemien; ersättning enligt kungörelsen kunde utgå endast för

förlust som inträffat efter den 1 juni 1953 och före den 1 januari 1954. Det

är — såsom framhölls under riksdagsbehandlingen av den proposition vari

nämnda ersättningsregler upptogs och vilket även understrukits av utredningsmannen

— uppenbarligen otillfredsställande, att frågan i vad mån

ersättning skall utgå vid ingripanden av här avsedda slag bedömes olika,

beroende på om ingripandet företagits i samband med en större epidemi

eller som en enstaka åtgärd. För den enskilde är ingripandet lika kännbart

i båda fallen.

Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen numera genomförts och därigenom

ett visst skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom beretts så gott som

hela befolkningen, har det förut berörda argumentet mot generella regler

om ersättning åt bacillbärare förlorat all bärkraft. Förhållandet är nu sna
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

rare det omvända, nämligen att det ter sig inkonsekvent att lagstadgad rätt

till ersättning för mistad arbetsinkomst vid isolering på grund av smittfara

icke finnes.

Jag delar således obetingat utredningsmannens jämväl av remissinstanserna

biträdda uppfattning, att det är principiellt befogat att införa generella

regler om ersättning åt dem som till följd av hälsovårdsmyndighets ingripande

går miste om arbetsinkomst. Lagstiftningen bör utformas så att

den enskilde i dessa fall får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa

bestämda grunder.

De ersättningsregler, som tillkom i anledning av 1953 års paratyfusepidemi,

innefattade även bestämmelser om ersättning för förstörda

varupartier och andra företagsförluster. Ersättning

av allmänna medel för sådana förluster har tidigare icke kommit i

fråga i samband med epidemier. Däremot lämnas vid ingripanden enligt

epizootilagstiftningen regelmässigt ersättning av statsmedel för värdeförstöring

och vissa andra företagsförluster. Utredningsmannens förslag innebär

att ersättning vid ingripanden på hälsovårdens område skall kunna

utgå även för nu berörda förluster.

Under remissbehandlingen har invändning häremot icke gjorts i vidare

mån än att statskontoret ansett generella ersättningsregler icke böra tillskapas,

därest möjligheter föreligger eller kan öppnas att försäkringsvägen

åstadkomma skydd mot sådana förluster, vilken fråga först borde klarläggas.

Det är uppenbart att vid en epidemi ingripanden mot företag kan behöva

göras, som medför betydande förluster, och många gånger kan det te sig

obilligt att låta företagaren bära hela förlusten. Under 1953 års paratyfusepidemi

företogs t. ex. åtskilliga ingripanden mot företag som medförde förluster

av sådan omfattning, att ersättning av allmänna medel framstod som

fullt motiverad. Vidare torde det f. n. icke finnas någon försäkringsform,

som kan medge skydd mot dylika förluster. Jag vill också erinra om att

inom olika branscher, kanske främst livsmedelsbranschen, förekommer ett

betydande antal mindre företag, vilkas innehavare kan vara lika beroende

av företagets löpande avkastning som en löntagare av sin lön.

På nu anförda skäl anser jag i likhet med utredningsmannen generella

bestämmelser böra meddelas om ersättning för de förluster som kan uppstå,

då på grund av myndighets förordnande varupartier förstöres eller företag

helt eller delvis hindras i sin rörelse. Dessa ersättningsregler synes — i enlighet

med utredningsmannens förslag — böra erhålla den utformningen,

att möjlighet skapas att efter vissa principer utge ersättning till den skadelidande.

Jag övergår härefter till frågan om vem som börsvara f ö r kostnaderna

för de föreslagna ersättningarna. De olika alternativ som här

kan tänkas är att lägga kostnaderna på kommunerna, sjukkassorna, landstingen

eller staten. Efter alt närmare ha diskuterat de olika alternativen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

har utredningsmannen — såväl av principiella skäl som med hänsyn till

de ekonomiska konsekvenserna -— stannat för att kostnaderna bör åvila

staten. Samtliga remissinstanser med undantag för statskontoret har också

tillstyrkt en sådan lösning.

Jag kan även på denna punkt helt instämma med utredningsmannen. I

första hand anser jag det förhållandet att epidemibekämpandet sker i hela

landets intresse tala för utredningsmannens förslag. Vidare bör beaktas att

sjukkassorna baserar sin verksamhet bl. a. på avgifter från de enskilda

medlemmarna. Om sjukkassorna skulle svara även för ersättning åt bacillbärare,

skulle detta kunna drabba kassorna mycket ojämnt och en epidemi

som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna helt rubba vissa kassors ekonomi.

Härtill kommer att ersättning i enlighet med vad jag tidigare anfört

bör kunna utgå även för företagsförluster. Det är uppenbarligen uteslutet,

att kostnaderna därför skulle kunna läggas på sjukkassorna. Då det emellertid

icke bör förekomma att den ersättningsberättigade i det ena fallet

får bidraga till finansieringen av ersättningen genom försäkringsavgifter

men ej i det andra, framstår det än mera tydligt att sjukkassorna ej heller

bör belastas med kostnaderna för bacillbärarnas ersättningar.»

Lagstiftningens tillämplighetsområde

Departementschefen

Rörande detta spörsmål uttalar departementschefen i propositionen följande:
»Ett

av de första spörsmål som möter då man skall inföi’a generella ersättningsregler

på förevarande område är hur man skall avgränsa de fall som

bör inbegripas under lagstiftningen. Man synes härvid få utgå från de bestämmelser,

med stöd av vilka ingripanden må göras. Utredningsmannen

har därvidlag skilt på ingripanden mot person och ingripanden avseende

egendom och företag.

I fråga om ingripanden mot person innebär utredningsmannens

förslag, att de ifrågasatta ersättningsreglerna skulle bli tillämpliga på

den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med stöd

av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande

av smittas spridning underkastas observation eller isolering eller eljest inskränkning

i arbete, varmed han må taga befattning. Denna avgränsning

har så gott som utan undantag godtagits av remissinstanserna och jag vill

särskilt fästa uppmärksamheten på att medicinalstyrelsen och styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium godtagit utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har emellertid från några håll invänts att ersättningsreglerna

bör avse jämväl ingripanden enligt tuberkulosförordningen

vilka — som nämnts — utredningsmannen lämnat utanför. Som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende har utredningsmannen anfört,

att den som är behäftad med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara

att anse såsom sjuk och således berättigad till sjukersättning samt att avstängning

enligt förordningen i andra fall endast kan avse den korta tid,

som åtgår för att anskaffa läkarintyg om frihet från tuberkulossmitta.

De skäl utredningsmannen anfört till stöd för sin ståndpunkt finner jag

bärande och jag vill därför godtaga hans förslag i denna del. Från något

håll har vidare ifrågasatts att låta ersättning av statsmedel utgå även till

personer som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.

Med hänsyn till de speciella förhållanden denna kungörelse avser och till

syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen kan jag icke tillstyrka ett

sådant förslag. Ej heller bör ersättning utgå vid ingripanden med stöd av

lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag sålunda — i överensstämmelse

med vad utredningsmannen föreslagit -— att ersättning skall kunna

utgå vid ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan.

När det sedan gäller de personer, som blir föremål för ingripanden

med stöd av nämnda författningar, vill jag erinra om att enligt

sjukförsäkringslagen sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan. Meningen är icke att de nu ifrågasatta

ersättningsreglerna skall äga tillämpning på personer vilka på grund

av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd förlorat sin arbetsförmåga.

Lagstiftningen om ersättning åt bacillbärare bör därför avgränsas

så, att ersättning utgår till den som blir föremål för ingripande för att

hindra spridning av smitta och som icke på grund av smittsam sjukdom

helt förlorat arbetsförmågan. Från lagstiftningens tillämplighetsområde uteslutes

härigenom icke blott den, som vid smittsam sjukdom är berättigad

till hel sjukpenning från allmän sjukkassa, utan även den, vars sjukhjälpstid

vid sjukdomen gått till ända och som fortfarande är arbetsoförmögen,

liksom den, som icke är sjukpenningförsäkrad men eljest skulle ägt uppbära

hel sjukpenning vid sjukdomen. Denna ståndpunkt torde stå i överensstämmelse

med vad utredningsmannen avsett.

Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden

avseende egendom och företag vill jag understryka, att

det icke är meningen att ersättning enligt den här föreslagna lagstiftningen

skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna vidtager i sin regelmässiga

kontrollerande verksamhet på hälsovårdens område. Vad det här

kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid extraordinära

ingripanden. .lag är vidare ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna

i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande

syfte. Den av någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i

denna ordning jämväl borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan

vidtages mot fabrik eller näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

och då jag på förut anförda skäl anser ersättningsreglerna icke böra tilllämpas

på ingripanden enligt karantänskungörelsen kan jag ansluta mig

till utredningsmannens förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall,

då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för

att hindra spridning av smittsam sjukdom.»

Ersättning åt tillfälliga smittbärare

Departementschefen

I denna fråga anför departementschefen följande:

»Huvudparten av de personer, vilka såsom smittförande kan förväntas

bli avstängda från sitt dagliga arbete, torde vara arbetstagare som för sitt

uppehälle är beroende av sin löpande inkomst. Såsom utredningsmannen

framhållit, är det därför av största vikt att man vid utformandet av regler

om ersättning åt bacillbärare utgår från ett förfarande, som kan tillgodose

nämnda behov. Det stora flertalet medborgare omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen att låta

sjukkassorna bestämma och utbetala ersättningen i samma ordning som

sjukpenningen synes mig från nyssnämnda utgångspunkt vara den bästa

tänkbara. I själva verket torde det knappast vara möjligt, att genom något

annat nu befintligt organ åstadkomma en i omedelbar anslutning till inkomstbortfallet

fortlöpande utbetalning av ersättningen. Utredningsmannens

förslag har också i denna del vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna.

På sätt utredningsmannen närmare utvecklat förutsätter sjukkassornas

medverkan enkla regler för bestämmandet av ersättningarna. Det kan icke

komma i fråga att på kassornas personal lägga en prövning från fall till

fall av inkomstförlustens storlek. Härför skulle nämligen krävas bl. a. en

uppskattande och bevisvärderande verksamhet, som icke lämpligen kan

åläggas denna personal. Utredningsmannen förordar i stället en ännu fastare

anknytning av ersättningsreglerna till sjukförsäkringen. Han anser sålunda,

att ersättning åt bacillbärare bör utgå med samma belopp för dag räknat

som skulle utgått i sjukpenning och barntillägg under de första 90 dagarna

under en och samma sjukperiod, därest bacillbäraren varit sjuk. Därigenom

skulle vinnas, att för mycket stora grupper av inkomsttagare någon särskild

beräkning av ersättningens storlek per dag icke skulle erfordras, enär detta

redan skett genom bestämmandet av sjukpenningklass. Den viktigaste frågan

i detta sammanhang blir då huruvida det kan anses skäligt att bacillbärare

får åtnöjas med ersättningsbelopp av samma storlek som sjukpenningen.

Utredningsmannens ståndpunkt i detta avseende är, att ersättningen

till dem bör vara något förmånligare än sjukpenningen och att man

kommer till ett skäligt resultat genom att låta ersättning utgå redan från

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956 15

isoleringstidens början. Någon karenstid motsvarande den för sjuka skulle

alltså icke förekomma.

Blott ett fåtal remissinstanser har haft något att invända mot att ersättningen

utgår efter nu angivna grunder. Från några håll, bl. a. landsorganisationen,

hävdas emellertid, att utredningsmannens förslag leder till en

icke sakligt motiverad underkompensation samt att, om det av praktiska

skäl anses nödvändigt att bibehålla sjukförsäkringen som grund för ersättningens

bestämmande, intet hinder föreligger att genom procentuellt tillägg

höja ersättningsbeloppen så att dessa i princip ger full kompensation.

Nämnas må dock i samband härmed att andra remissinstanser funnit det

opåkallat att över huvud taget göra avsteg från sjukförsäkringen genom

att slopa karenstiden.

Det är uppenbart, att den linje utredningsmannen valt innebär en synnerligen

rationell lösning av förevarande spörsmål. Här gäller därför närmast

att undersöka, huruvida den också är tillfredsställande ur rättvisesynpunkter.

Först må då framhållas att avsikten är att ersättningen —

liksom sjukpenningen — skall vara skattefri. Vidare vill jag vid en jämförelse

med sjukpenningen understryka den stora betydelse slopandet

av karenstiden relativt sett skulle få för flertalet bacillbärare. Jag har

tidigare erinrat om att avstängningstiden för åtskilliga bacillbärare kan

begränsas till omkring 7 dagar. Den sammanlagda ersättningen till dem

skulle bli nästan dubbelt så stor som vad de skulle utfått i sjukpenning,

om de varit sjuka lika lång tid. Vid en avstängningstid av 15 dagar —

flertalet bacillbärare är icke avstängda längre -— blir ersättningen 20 procent

högre än den på lika lång sjuktid belöpande sjukpenningen. Ersättningen

åt bacillbärare blir sålunda ej obetydligt bättre än sjukpenningersättningen.

I flertalet fall torde ersättningen komma att uppgå till omkring

80 procent av inkomstbortfallet medan enligt sjukpenningskalan

kompensationen beräknas motsvara omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet

i skalans högre inkomstlägen. I det här sammanhanget bör

också beaktas, att ersättning kommer att utgå även för helgdag, även om

något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Framhållas må vidare att

en bacillbärare under avstängningstiden ej sällan kan utföra visst arbete för

egen räkning samt att hans levnadskostnader därunder ofta blir lägre,

eftersom han slipper resor till och från arbetet, måltider utom hemmet

och dylikt. Alt nu, då man för första gången skall införa generella regler

om ersättning åt bacillbärare, gå längre än vad utredningsmannen förordat

kan jag därför icke tillstyrka. Jag förmenar att utredningsmannens

förslag leder till skäliga ersättningar.

Enligt förslaget skall vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl

till sjukpenning och sjukpenningtillägg som utgår på grund av frivillig

försäkring. Sådant tillägg kan sjukpcnningförsäkrad medlem, som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, försäkra sig för.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Tillägget må uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget

motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle

ha tillhört om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av

tjänst. Vidare kan hemmafruar i allmänhet frivilligt försäkra sig för tillägg

om en till tre kronor för dag och därjämte äger vissa studerande försäkra

sig för sjukpenning om högst sex kronor för dag eller för sjukpenningtillägg

om högst tre kronor för dag. Utredningsmannens tanke med att

vid bestämmandet av ifrågavarande ersättning taga hänsyn även till den

frivilliga försäkringen synes ha varit, att det skydd som en person ansett

sig behöva vid sjukdom bör han komma i åtnjutande av även vid ingripanden

av förevarande art, vilka till sina verkningar blir likartade med

sjukdom. I och för sig har jag intet att invända mot att hänsyn tages även

till den frivilliga försäkringen. Visserligen kan det måhända synas tveksamt

om även studerande bör komma i åtnjutande av ersättning beräknad

på grundval av den frivilliga försäkringen. Men då ett påtvingat avbrott i

studierna i vissa fall torde kunna medföra ökade kostnader i olika hänseenden

kan jag godtaga utredningsmannens förslag även i denna del. Ej heller

i de fall då ersättningen bestämmes med beaktande av frivillig försäkring,

synes mig hänsyn böra tagas till de särskilda karenstider som må vara bestämda

i annan mån än att frivillig försäkring med karenstidsförlängning å

90 dagar ej skall medräknas. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak

med utredningsmannens förslag och har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Emellertid uppstår i detta sammanhang ett särskilt problem i fråga om

sådana inkomsttagare som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst. Hit hör bl. a. lantbrukare, hantverkare, handlande och

andra fria företagare samt sådana personer som har inkomst såväl av

tjänst som av annat förvärvsarbete. För dessa gäller, att sjukpenningen

enligt den obligatoriska försäkringen kan genom den frivilliga försäkringen

höjas till högst så stort belopp som skulle ha utgått, därest hela årsinkomsten

av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I de fall där vederbörande

försäkrat sig för högsta möjliga sjukpenning får han såsom bacillbärare

enligt huvudregeln ersättning med ett mot årsinkomsten svarande belopp.

För den, som icke begagnat eller icke kunnat begagna sig av den frivilliga

försäkringen eller försäkrat sig för lägre belopp än han varit berättigad

till, leder huvudregeln däremot icke till detta resultat. Utredningsmannen

är av den meningen, att ytterligare ersättning bör utgå allenast till företagare,

som icke är frivilligt försäkrad och som således från sjukkassa

endast uppbär grundsjukpenning, utgörande tre kronor om dagen. Den ytterligare

ersättningen föreslår han skola bestämmas i samma ordning som

i fråga om övriga företagsförluster, d. v. s. efter en prövning i varje särskilt

fall av den lidna förlusten. Han utgår nämligen från att en avstängning

för företagare i regel icke medför förlust av viss till isoleringstiden hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1950

förlig arbetsinkomst utan snarare ett avbräck i rörelsen, vilket icke kan

fastställas efter generella, schematiska regler. Mot utredningsmannens förslag

har viss kritik riktats, huvudsakligen från riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet och svenska sjukkasseförbundet. I synnerhet har det ansetts

otillfredsställande, att en frivilligt försäkrad företagare, som icke

tecknat sig för högsta möjliga sjukpenningtillägg, kommer i sämre ställning

än en företagare, som heU underlåtit att försäkra sig för erhållande

av sådant tillägg, samt att en företagare som har viss inkomst av tjänst

icke kan få ersättning utöver sjukpenningbeloppet även om detta icke

genom frivillig försäkring avpassats efter årsinkomsten. Vidare har påtalats

att möjligheten att teckna frivillig försäkring icke står alla till buds,

då därför uppställes särskilda villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd.

Riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet förordar, att endast

sjukpenningen enligt den obligatoriska sjukförsäkringen lägges till

grund för den ersättning som skall utbetalas av sjukkassa samt att alla

företagare beredes möjlighet att därutöver få ersättning i den ordning som

föreslås för företagsförluster. Enligt försäkringsrådet däremot bör företagaren

som bacillbärare alltid tillerkännas ersättning med belopp motsvarande

grundsjukpenningen jämte det högsta sjukpenningtillägg han

skulle varit berättigad att frivilligt försäkra sig för. Jag finner kritiken i

viss mån motiverad och vill därvid utöver de anförda synpunkterna framhålla

följande. För åtskilliga grupper av småföretagare, som icke har någon

anställd i rörelsen, medför en isolering regelmässigt inkomstbortfall i

samma utsträckning som för löntagare. Andra företagare åsamkas genom

sådan åtgärd ofta utgifter av olika slag. Överhuvudtaget torde det kunna

antagas att, därest företagare vid avstängning finge ersättning med det

sjukpenningbelopp som svarade mot årsinkomsten, han mera sällan skulle

bli överkompenserad. I detta sammanhang må framhållas, att sjukpenningbeloppet

är maximerat till att svara mot en årsinkomst av 14 000 kronor,

önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna talar

också för att de generella reglerna får omfatta så många grupper av bacillbärare

som möjligt. På grund härav förordar jag — i överensstämmelse med

försäkringsrådets förslag — en regel av det innehåll, att den som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst skall i ersättning

såsom bacillbärare av sjukkassa äga uppbära det belopp för dag som han

vid sjukdom skulle varit berättigad till om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av tjänst.

Det återstår härefter att lösa ersättningsfrågan för vissa grupper av

bacillbärare, som icke är medlemmar i sjukkassa eller ej omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, nämligen personer under 16 år, vissa utlänningar,

vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är undantagna

från sjukförsäkringen samt personer som ej har en årlig inkomst om

minst 1 200 kr. Utredningsmannen föreslår, att dessa grupper skall be
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 29

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

handlas som om de varit sjukpenningförsäkrade och hänvisar till att en

motsvarande bestämmelse intagits i yrkesskadeförsäkringslagen. Mot detta

förslag har någon erinran icke framställts under remissbehandlingen. Jag

finner också förslaget välbetänkt. När det gäller personer under 16 år synes

mig en begränsning dock böra göras. Jag anser sålunda icke rimligt att

ersättning motsvarande grundsjukpenning, d. v. s. tre kronor om dagen, i

sådana fall utgår utan prövning. Här torde man få kräva att ingripandet

medför inkomstbortfall och jag vill sålunda föreslå, att ersättning till den

som är under 16 år skall utgå endast om han visar att han gått miste om

arbetsinkomst till följd av ingripandet. Med arbetsinkomst torde då få förstås

inkomst av ett mera stadigvarande arbete; icke en helt tillfällig dagsförtjänst.

Bestämmandet av ersättningen åt bacillbärare tillhörande företagargruppen

och grupperna utanför sjukförsäkringen kräver något mera arbete från

sjukkassans sida än för övriga bacillbärare. Sjukkassan måste nämligen

fastställa vederbörandes årsinkomst innan ersättningen kan bestämmas.

Därvid bör tillämpas samma regler som vid klassificeringen inom sjukpenningförsäkringen.

I detta sammanhang vill jag också med anledning av ett

påpekande av en remissmyndighet framhålla, att man beträffande bacillbärare

helt kan bortse från risken för att någon genom simulation eller

aggravation obehörigen förskaffar sig ersättning. Skäl föreligger därför icke

att vidtaga särskilda åtgärder för att förhindra överförsäkring.

Såsom jag tidigare påpekat förekommer det personer, vilka hela livet

eller i varje fall under mycket lång tid är smittförande, s. k. kroniska

bacillbärare. Det är på skäl som jag senare kommer att närmare utveckla

ofrånkomligt, att dessa i ersättningshänseende behandlas på annat sätt än

de tillfälliga bacillbärarna. En begränsning av den tid, varunder ersättning

enligt de generella reglerna utgår, måste därför göras.

Utredningsmannen har funnit att, om nämnda tid bestämmes till tre

månader, så gott som samtliga icke kroniska bacillbärare kommer att under

hela avstängningstiden få ersättning enligt de generella reglerna. På

grund härav och med hänvisning till att en sådan tidsbegränsning även

finnes i sjukförsäkringslagen föreslår han att maximitiden för ersättning

enligt de generella reglerna bestämmes till 90 dagar samt att ersättning för

tiden därefter får utgå enligt reglerna för kroniska bacillbärare. Flertalet

remissinstanser, som tagit ställning till denna fråga, godtar utredningsmannens

förslag. Röster har dock höjts för att någon gränsdragning överhuvudtaget

icke skall förekomma eller att ersättningstiden skall förlängas.

För att vinna fördelarna med en enhetlig bedömning av ersättningsfrågorna

efter enkla generella regler har man, såsom framgått av vad jag

tidigare anfört, måst söka utforma reglerna så att de leder till ett skäligt

resultat för det stora flertalet bacillbärare. Därvid har man fått bortse från

att en prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet kanske skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ha lett till att i ett fåtal fall ersättningen blivit något högre eller något

lägre. En motsvarande avvägning måste också göras när det gäller att bestämma

ersättningstiden. Det torde vara mycket sällsynt, att en icke kronisk

bacillbärare är smittförande mer än 90 dagar. En sådan maximitid

anknyter också naturligt till sjukförsäkringen. De skäl som föranlett

denna tidsregel i fråga om sjuka torde äga giltighet även för bacillbärare.

Jag finner sålunda utredningsmannens förslag välgrundat och tillstyrker

detsamma.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har från något

håll framförts den tanken att möjlighet borde öppnas att, då omständigheterna

är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade. Enligt de

principer, efter vilka det av mig nu förordade förslaget är uppbyggt, torde

utrymme knappast finnas för en undantagsregel för det fall att omständigheterna

är ömmande. Ersättningen kommer i åtskilliga fall, särskilt i fråga

om låglönegrupperna, att helt eller i det närmaste helt täcka inkomstbortfallet.

Vidare torde det icke böra komma i fråga att uppdraga åt sjukkassorna

att pröva, när omständigheterna är ömmande. Ett sådant förfarande

skulle helt kunna förrycka fördelen med fasta, enhetliga regler. Jag vill

vidare erinra om att någon särbestämmelse för ömmande fall icke ingår i

sjukförsäkringslagen, oaktat sjukdom regelmässigt drar med sig utgifter

utöver vad som er sättes enligt nämnda lag. För det fall att omständigheterna

är ömmande och behov av ytterligare hjälp föreligger torde sådan få lämnas

i annan ordning.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att då bacillbärare vårdas

å sjukvårdsanstalt ersättningen bör — i enlighet med vad som gäller i

fråga om sjukförsäkringen — minskas med i regel tre kronor för dag.

Vidare bör från ersättning avdragas sjukpenning m. m. som utgår enligt

sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna och vissa andra författningar.

Om bacillbäraren under ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna

medel bör ersättning utgå endast i den mån lönen understiger ersättningen.

Härtill ävensom till övriga speciella bestämmelser återkommer

jag senare.»

Ersättning åt kroniska smittbärare

Departementschefen

I denna del uttalar departementschefen:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har alltsedan epidemilagens

tillkomst Kungl. Maj :t efter särskild ansökan brukat bevilja understöd åt

sådana personer som på grund av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats

inskränkning i sitt näringsfång. Ersättningen har varit av ringa

storlek; i regel ej mer än 40 å 50 kr. i månaden. Antalet sådana ärenden har

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

varit mycket litet. I genomsnitt torde ej ha förekommit mer än omkring

fem ärenden per år.

Då man nu skall införa generella ersättningsregler framstår det — som

jag redan uttalat — såsom nödvändigt eller i varje fall synnerligen lämpligt

att till särskild reglering utskilja de bacillbärare, vilkas smittförande

tillstånd blir livsvarigt eller i varje fall mycket långvarigt. I likhet med utredningsmannen

har jag funnit en praktiskt godtagbar regel för avgränsning

av dessa kroniska bacillbärare kunna vinnas, om till denna kategori

hänföres personer, som är smittförande mer än 90 dagar i följd.

Utredningsmannen har redovisat åtskilliga, enligt min mening tungt vägande

skäl för att frågan om och med vilket belopp ersättning av statsmedel

skall utgå till de kroniska bacillbärarna avgöres efter en prövning av omständigheterna

i varje enskilt fall. Som skäl har åberopats bl. a. att det visat

sig, att det i regel är äldre personer som blir kroniskt smittförande, och

många av dessa har kanske på grund av åldern redan fått sin arbetsförmåga

nedsatt, då ingripande mot dem som bacillbärare vidtages. Andra förlorar

måhända under tiden för ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. I vissa

fall finnes möjlighet att genom operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet.

Det är också i en del fall tänkbart, att — eventuellt efter omskolning

— vederbörande kan övergå till annan sysselsättning så att ingripandet

kan upphöra eller inskränkas. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

det mig icke lämpligt, att såsom under remissbehandlingen från något håll

föreslagits söka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna

även för dessa bacillbärare. Ersättning åt dem kan svårligen beräknas direkt

på visst inkomstbortfall utan hänsyn bör kunna tagas även till andra omständigheter.

Annars skulle resultatet säkerligen i många fall te sig stötande.

Jag vill tillägga att man i hittillsvarande praxis icke strikt hållit på principen

om ersättning motsvarande inkomstbortfallet utan beaktat även

andra särskilda förhållanden. Jag godtar alltså utredningsmannens förslag

att man i fråga om kroniska bacillbärare prövar ersättningsfrågan från fall

till fall med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Därvid bör

hänsyn kunna tagas även till att ömmande omständigheter föreligger.

I betänkandet har utredningsmannen framlagt vissa vägledande synpunkter

för ersättningsbeloppens bestämmande. Ersättningen skulle i regel bestämmas

till lägst tre och högst tio kronor om dagen. Jag kan — dock med

betonande av att det icke får bli en schematisk tillämpning — i huvudsak

ansluta mig till utredningsmannens synpunkter. Särskilt vill jag med anledning

av vad som anförts i en del remissyttranden understryka, att ersättningarna

visserligen måste bestämmas till väsentligt högre belopp än vad

hittills varit brukligt men att ersättningsbeslutet dock måste grundas på

bl. a. en behovsprövning och icke på allmänna skadeståndsregler.

Såsom utredningsmannen anmärkt bör med hänsyn till att de för ersättningsbeslutet

grundläggande förhållandena kan ändras under ingripandets

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

21

bestånd ärendet kunna omprövas från tid till annan. Ersättningen bör därför

bestämmas för en tid av högst två år åt gången. När skäl därtill föreligger

bör emellertid beslutet kunna omprövas före utgången av den bestämda

tiden. Att som medicinalstyrelsen föreslagit förlänga intervallen utöver

två år anser jag — med hänsyn till att ersättningen i viss utsträckning

bestämmes efter skälighetsprövning — icke lämpligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsärendena beträffande

kroniska bacillbärare prövas i första instans av länsstyrelsen och efter besvär

av Kungl. Maj :t i statsrådet. Vissa remissmyndigheter har hävdat, att en

central prövning bör bibehållas. Att låta Kungl. Maj :t även i fortsättningen

direkt pröva dessa ärenden synes mig icke motiverat. En sådan ordning är

alltför omständlig och kan icke anses betingad av ärendenas natur. Kravet

på enhetligt bedömande framträder ej heller med sådan styrka i fråga om

dessa ärenden att prövningen måste ankomma på central myndighet. Som

jag redan nämnt skall ju hänsyn kunna tagas till omständigheterna i varje

särskilt fall. Såsom utredningsmannen föreslagit torde utan olägenhet

kunna uppdragas åt länsstyrelsen — som ju har goda möjligheter att införskaffa

den utredning som erfordras — att besluta i ärendena. I anledning

av vad försäkringsrådet uttalat angående ingivandet av ansökan om ersättning

vill jag tillägga, att då en bacillbärare första gången skall ansöka om

ersättning hos länsstyrelsen synes det lämpligt att han inger sin ansökan till

sjukkassan, som med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.

Någon bestämmelse härom erfordras dock icke i lagen.»

Ersättning för företagsförluster m. m.

Departementschefen

Rörande hithörande spörsmål framhåller departementschefen:

»De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om ersättning för

företagsförluster m. m. skiljer sig i princip från reglerna om ersättning åt

bacillbärare främst därutinnan, att de icke skapar en rätt till ersättning utan

öppnar möjlighet till ersättning i vissa fall, där det ansetts obilligt att den

enskilde själv skall svara för förluster, uppkomna till följd av myndighets ingripanden.

Med hänsyn därtill föreslås dessa bestämmelser skola upptagas i

en särskild kungörelse. Såsom jag tidigare anfört bör en sådan författning

begränsas till att avse ingripanden, som skett med stöd av epidemilagen eller

livsinedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning

för företagsförluster i samband med epidemibekämpande åtgärder har förut

utgått av statsmedel endast i anslutning till paratyfusepidemien 1953. Denna

epidemi föranledde en mångfald ingripanden av olika slag, som gav en rikhaltig

erfarenhet för bedömning av vilka förluster det här kan bli fråga om

att ersätta. Utredningsmannen har valt att till grund för ifrågavarande lag
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

stiftning lägga den kungörelse om ersättning av statsmedel, som utfärdades

1953 i anledning av nämnda epidemi. De däri upptagna reglerna, för vilka i

viss mån epizootilagstiftningen utgjort förebild, har visat sig i stort sett

tillfredsställande. Med hänsyn härtill och då försiktigheten synes bjuda, att

mera genomgripande förändringar i de regler som hittills prövats icke göres

innan ytterligare erfarenhet rörande dessa ersättningsfrågor vunnits, finner

jag utredningsmannens uppläggning välbetänkt.

Enligt 1953 års kungörelse kunde ersättning utgå för förluster i samband

med förordnande att varuparti skulle förstöras eller behandlas på särskilt

sätt, för utgifter som blivit onyttiga, däribland löner, som företag utbetalt

till personal vilken till följd av ingripandet ej kunnat beredas arbete, för

kostnader avseende laboratorieundersökning av vissa prov samt, vid särskilda

skäl, för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

i andra fall än nyss sagts. Därjämte innehöll kungörelsen bl. a. en

bestämmelse om ersättning till den som på grund av driftavbrott gått miste

om arbetsinkomst.

Utredningsmannen föreslår att även i den generella lagstiftningen skall

upptagas bestämmelser som möjliggör att ersättning utgår för förluster av

nyssnämnda slag. Därutöver bör enligt hans mening direkta utgifter, som

företagare haft för att effektuera myndighets beslut, kunna ersättas med stöd

av lagstiftningen. Hans förslag innehåller också, som tidigare nämnts, en

regel om ersättning åt företagare, som blivit avstängd såsom bacillbärare.

Med det syfte jag inledningsvis angivit för ifrågavarande lagstiftning är

det väl förenligt, att ersättning blott utgår för vissa slag av förluster samt

att ersättningsberäkningen grundas ej på allmänna skadeståndsregler utan

i stället på skälighetsöverväganden. Att jag i huvudsak är ense med utredningsmannen

om vilka skador som bör kunna ersättas i denna ordning, framgår

av vad jag förut sagt. Jag vill också rörande min inställning till dessa

frågor hänvisa till vad jag anfört i propositionen nr 240 år 1953 angående

anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien samma år.

I det följande kommer jag att närmast beröra de förluster av skilda slag,

som enligt utredningsmannens förslag skulle kunna ersättas, och de erinringar

häremot som framställts under remissbehandlingen.

De förluster som kan uppkomma till följd av myndighets beslut

beträffande visst varuparti är av mångahanda slag. Först må

nämnas värdeförluster, då beslutet avser att varor skall förstöras eller förändras.

Vidare merkostnaden inom driften i samband med sådan åtgärd,

exempelvis för personal, transportmedel eller lagerlokaler. Även om beslutet

icke får formen av ett ingripande avseende vissa varor, kan det få till följd att

varor förfares. I 1953 års kungörelse liksom i utredningsmannens förslag

nämnes att såsom värdeförstöring skall jämväl anses att myndighets förordnande

haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas,

såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

i följd därav förfarits. Att försäljningsställe måst stängas har sålunda angivits

endast som ett exempel och med anledning av ett par remissyttranden

vill jag uttala, att, om förutsättningar i övrigt är för handen, ersättning lika

väl bör kunna ifrågakomma om myndighets beslut innebär att mejeri, ostlager

el. dyl. måste stängas. Däremot framhöll jag i nämnda proposition, att

med bestämmelsen icke avsågs att ersätta indirekta förluster till följd av

myndighets åtgärd, såsom att viss vara icke kunnat vinna avsättning eller

att dess försäljning fördröjts utan att varan därigenom förstörts eller blivit

oanvändbar för sitt ändamål. Jag nämnde i det sammanhanget att slaktdjur

kunde minska i värde om slakten fördröjdes. Andra exempel på samma slags

skador är merkostnad för egen slakt och förluster vid nödslakt. Det är fortfarande

min uppfattning, att det skulle föra för långt, om även sådana förluster

ersattes av statsmedel.

En ytterligare begränsning gjordes i 1953 års kungörelse genom stadgandet,

att en skadelidande finge ersättning blott om det sammanlagda beloppet

av värdeförstöring och kostnader, som han fått vidkännas, överstege

100 kr. Utredningsmannens förslag innebär på denna punkt ingen förändring.

Vissa remissmyndigheter har påyrkat en höjning av beloppet och i något

yttrande har hävdats att begränsningen saknar fog. Jag anser beloppet utgöra

en lämplig gräns för vad en skadelidande, som här avses, under alla

omständigheter själv bör svara för.

I utredningsmannens förslag har också bibehållits den i 1953 års kungörelse

upptagna värderingsregeln, att värdet av vara skall bestämmas till

dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Statskontorets påpekande att

viss tvekan kan råda om när skadan skall anses ha inträffat ger mig anledning

uttala, att skadan enligt min mening i princip får anses uppstå den dag

företagaren betages rätten att förfoga över varan på grund av myndighets

beslut. Priset på varan nämnda dag bör alltså läggas till grund för skadeberäkningen.

Att ersättning icke skall utgå, därest varan sedermera kan

säljas eller eljest användas för sitt ändamål, framgår av vad jag tidigare

anfört. Däremot synes mig uppkommande lagringskostnader böra vara ersättningsgilla.

Den värderingsmetod, som jag sålunda förordar, är ett uttryck för den

s. k. återanskaffningsprisprincipen. Detta innebär, att om skadan träffar

en detaljist så skall grossistpriset vara normerande för ersättningen. På

motsvarande sätt skall producentpriset läggas till grund för beräkningen

av skada hos grossist. Såsom framhållits i en del remissvar kan metoden

icke följas, då det gäller att fastställa skada, som drabbat producent. I sådant

fall synes det nödvändigt att grunda skadeberäkningen på producentpriset.

Ersättning för utbetalda löner till personal, som

på grund av rörelsens stängning icke kunnat beredas arbete, kunde enligt

1953 års kungörelse utgå med 80 procent av utgiften. Enligt utrednings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

^4 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

mannens förslag göres ytterligare en begränsning, nämligen att ersättning

ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger 30 kr. för dag. Båda dessa

begränsningar har under remissbehandlingen betecknats såsom oberättigade

av vissa berörda sammanslutningar. I vart fall bör, anser man, det

maximerade lönebeloppet höjas. Grunden för den procentuella reduktionen

är den för hela lagstiftningen antagna principen, att en viss del av skadan

bör bäras av den skadelidande själv. Begränsningen av ersättningsunderlaget

är betingad av att ersättningen till bacillbärare enligt de nu föreslagna

reglerna icke skall utgå med hela inkomstbortfallet utan med det belopp,

som svarar mot sjukpenningen. Denna är maximerad till 20 kr. för dag.

Även med beaktande av att detta belopp i motsats till lönebeloppet är

skattefritt, synes mig maximeringen till 30 kr. för dag riktig från angivna

betingelse.

Statskontorets och försäkringsrådets påpekande, att ersättning av statsmedel

icke samtidigt bör utgå såväl till arbetstagare vilken blivit bacillbärare

som till företag för utbetald lön till samme arbetstagare under tid

då denne varit bacillbärare, föranleder mig att föreslå ett tillägg till bestämmelsen.

Detta tillägg kan lämpligen givas det innehållet, att från

ersättningen till företaget skall avräknas vad arbetstagare hos företaget

under den tid nämnda ersättning avser såsom bacillbärare uppburit av

statsmedel.

Bland andra utgifter som till följd av ingripandet blivit onyttiga

har särskilt nämnts arrende eller hyra för område eller lokal, som

icke kunnat utnyttjas. Meningen är icke att — såsom antytts av en remissmyndighet

— ersättning enligt denna bestämmelse skall utgå för den del

av de fasta utgifterna i rörelsen, som belöper på avstängningstiden. Sådana

utgifter kan i vissa fall ersättas vid väsentligt intrång i näring, vartill

jag återkommer senare. Här avses i stället särskilda utgifter, mera

direkt hänförliga till avstängningstillfället. Ej heller är det, som från annat

håll ifrågasatts, åsyftat att ersättning enligt denna föreskrift skall utgå

till företagare, som tvingats stänga sin rörelse därför att han blivit isolerad

såsom bacillbärare.

Ersättning för kostnad för l''aboratorieundersökn

i ng föreslås liksom enligt 1953 års kungörelse kunna utgå, då den sammanlagda

kostnaden som en ersättningsberältigad i detta hänseende fått

vidkännas överstiger 1 000 kr. Här avses icke, som några remissinstanser

antagit, undersökningar som författningsenligt bekostas av hälsovårdsnämnd

eller epidemidistrikt utan företagskostnader i samband med en epidemi.

Maximibeloppet 1 000 kr. hänför sig alltså till varje särskild epidemi.

Därav framgår jämväl att undersökningar, som kan anses ingå i en fortlöpande

kvalitetskontroll, icke skall bekostas av statsmedel. I enlighet med

ett påpekande under remissbehandlingen synes böra angivas, att ersättning

medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, godkänt av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

medicinalstyrelsen. Någon sänkning av nämnda belopp — såsom föreslagits

i flera remissvar — finner jag icke påkallad.

Beträffande den bestämmelse, som stadgar möjlighet för företagare att

då särskilda skäl föreligger vid väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst få ersättning

i annat hänseende än förut sagts, vill jag i anledning av yttranden

från ett par företagarsammanslutningar först framhålla, att det även här

väsentligen bör anläggas skälighetssynpunkter. Motsvarande regel i 1953

års kungörelse ansåg jag böra tillämpas endast i ömmande fall och ersättning

enligt den regeln har utgått blott i ett fåtal fall och med något tusental

kronor. Utredningsmannen hävdar, att bestämmelsen i den generella

lagstiftningen bör omfatta även andra fall där förlusten drabbat särskilt

kännbart, varmed han menar att förlusten varit så betydande att den får

antagas ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Från

olika håll har betonats nödvändigheten av en välvillig tolkning av ifrågavarande

bestämmelse, i synnerhet när det gäller småföretagare för vilka

stängning av rörelsen kan medföra fullständigt inkomstbortfall. Länsstyrelsen

i Kronobergs län har förklarat att företagaren i dessa fall ej bör behandlas

annorlunda än en arbetstagare som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.

Jag anser mig i detta sammanhang kunna förorda en något

mindre restriktiv tillämpning av bestämmelsen än enligt 1953 års kungörelse.

Ersättning torde sålunda stundom böra kunna ifrågakomma även

om företagarens ekonomi icke avsevärt rubbats. Det bör emellertid alltid

föreligga särskilda skäl och förlusten bör framstå som särskilt kännbar för

att ersättning skall utgå.

Utredningsmannens förslag att, i motsats till vad som gällde enligt 1953

års kungörelse, ersättning även skall kunna utgivas för direkta

utgifter som företagare haft för att effektuera myndighets förbud —

såsom utgifter för vakthållning och avspärrningsanordningar — kan jag

biträda.

De hittills genomgångna bestämmelserna avser ersättning till företagare

för förluster av olika slag. Som nämnts innehöll 1953 års kungörelse därjämte

ett stadgande om ersättning till arbetstagare som

på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkom

s t. En motsvarande bestämmelse anser utredningsmannen böra ingå

i den nya lagstiftningen och få den utformningen att ersättning må utgå

med högst 80 procent av den förlorade inkomsten, i den mån den ej överstiger

30 kr. för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa.

Ersättning skall sålunda icke utgå till den som är berättigad till

ersättning såsom sjuk eller bacillbärare. Vidare föreslås ersättningstiden

enligt denna bestämmelse skola begränsas till två månader. I fråga om

de erinringar som gjorts huvudsakligen av landsorganisationen rörande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

den procentuella reduktionen och maximeringen av ersättningsunderlaget

kan jag hänvisa till vad jag anfört beträffande bestämmelsen om ersättning

till företagare för utbetald lön. De synpunkter jag tidigare utvecklat

i samband med bestämmelserna om ersättning åt bacillbärare på frågan

om behovet av en föreskrift, som medger särbehandling av ömmande fall,

äger enligt mitt förmenande giltighet även i förevarande sammanhang.

Jag delar däremot landsorganisationens uppfattning att gränsen i tiden

för ersättning enligt denna bestämmelse bör höjas till tre månader och

sålunda sammanfalla med maximala ersättningstiden för tillfälliga bacillbärare.

Reglerna om ersättning åt bacillbärare har jag, såsom framgått av vad

jag tidigare anfört, ansett böra utformas så att även företagare och

likställda, som blivit avstängda som bacillbärare, kan få

ersättning i den för bacillbärare föreslagna ordningen. Det föreligger med

en sådan lösning intet behov av någon ersättningsbestämmelse rörande

bacillbärare i lagstiftningen om ersättning för företagsförluster.

I det föregående har jag berört särskilda till de olika ersättningsbestämmelserna

knutna begränsningar. Med 1953 års kungörelse som förebild

upptager utredningsmannen i sitt förslag jämväl vissa allmänna begränsningar

för rätten till ersättning. Ersättning skall

sålunda icke utgå eller utgå med minskat belopp, i fall den skadelidande

avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust eller genom vållande

eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för skadans

uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen

hygienisk standard. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar

för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Lämnas i ansökan

om ersättning medvetet oriktig uppgift, skall sökanden likaså gå

förlustig ersättningen. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av

sådana allmänna begränsningar betonats av åtskilliga instanser. Jag delar

uppfattningen att sådana allmänna begränsningar bör finnas. I anledning

av vad som anföres av medicinalstyrelsen vill jag som min mening uttala,

att en underlåtenhet av en skadelidande att vidtaga särskilda åtgärder mot

smittospridning självfallet bör kunna medföra att han går miste om ersättning.

Beroende på omständigheterna kan en sådan underlåtenhet bedömas

såsom försummelse, vållande eller grov vårdslöshet. Vad som i övrigt

i denna del utlöst kritik vid remissbehandlingen är uttrycket »allmänt

vedertagen hygienisk standard». Uttrycket har ansetts kunna leda till å

ena sidan att kraven på hygien ställes för låga och å andra sidan att begränsningen

i tillämpningen blir alltför vittomfattande. I anledning av

vad som sålunda anförts vill jag förorda att begränsningen i stället knytes

till att den skadelidande ej följt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift

i det avseende varom nu är fråga eller ej iakttagit sådan hygienisk standard

som skäligen kan fordras. Med ställningstagande till medicinalsty
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

relsens förslag att som villkor för ersättning jämväl skall stadgas att företagaren

anordnat betryggande hälsokontroll synes mig böra anstå till dess

nu pågående utredning i ämnet slutförts.

Den av utredningsmannen föreslagna ordningen för prövningen

av ifrågavarande ersättningsåren den innebär att länsstyrelsen

i första instans skall besluta i ärenden, där det begärda beloppet

understiger 5 000 kr., samt att övriga ärenden och besvär över länsstyrelses

beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag finner emellertid i likhet

med statskontoret övervägande skäl tala för att samtliga ärenden av förevarande

slag tills vidare och intill dess en fast praxis utbildat sig bör prövas

av central myndighet. Prövningen kan lämpligen liksom i fråga om ärendena

enligt 1953 års kungörelse uppdragas åt statskontoret. Någon begränsning av

statskontorets prövningsrätt med hänsyn till storleken av ersättningsanspråken

torde icke vara behövlig. Ansökan om ersättning bör ingivas till vederbörande

länsstyrelse, som efter erforderlig utredning med eget yttrande

överlämnar ansökningshandlingarna till statskontoret. Ytterligare må här

endast tilläggas att författningen bör upptaga en bestämmelse om rätt för

statskontoret att, där sannolika skäl föreligger för att ersättning bör utgå,

besluta om provisorisk utbetalning av ersättning. Besvär över statskontorets

beslut i dessa ärenden torde böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.»

Departementschefen berör även viss fråga angående framställningar om

ersättning för vissa företagsförluster avseende förfluten tid och uttalar

härom:

»Såsom jag redan tidigare anfört utgår sedan lång tid tillbaka ersättning

åt kroniska smittbärare efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall

och sedan budgetåret 1936/37 har enligt riksdagens bemyndigande motsvarande

tillämpats i fråga om personer, som utan att ha konstaterats vara

sjuka misstänkts föra smitta och därför isolerats. Beträffande dem har utbetalning

i regel skett blott i ömmande fall, men i enlighet med mitt uttalande

i fjolårets statsverksproposition vid anmälan av elfte huvudtiteln — vilket

uttalande riksdagen lämnade utan erinran — har bedömningen av frågan,

huruvida ömmande omständigheter förelegat, något uppmjukats. När det

gäller s. k. företagsförluster har icke funnits liknande möjlighet. Endast

företagsförluster som omfattades av 1953 års paratyfuskungörelse har kunnat

ersättas av statsmedel. På Kungl. Maj :ts prövning är f. n. beroende vissa

ansökningar om ersättning för företagsförluster, som inträffat efter den

1 januari 1954. I ett par av dessa fall har statskontoret i infordrat utlåtande

förklarat viss ersättning skäligen böra beredas sökanden. Det synes mig

vara i viss mån stötande att varje möjlighet f. n. saknas att kunna ersätta

sådana förluster som enligt den av mig nu föreslagna lagstiftningen blir ersättningsgilla

om de inträffar efter den 1 juli 1956. Därest riksdagen icke

har något att erinra däremot torde Kungl. Maj :t därför böra äga besluta om

ersättning även i vissa sådana fall. Jag vill tillägga att ersättning synes mig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

böra kunna komma i fråga endast om omständigheterna är ömmande eller

om eljest särskilda omständigheter föreligger. Sådana ansökningar bör således

behandlas restriktivt. Ersättningarna torde få belasta anslaget Vissa

kostnader för allmän hälso- och sjukvård.»

Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare

Departementschefen

Av departementschefens i propositionen lämnade specialmotivering för

de olika paragraferna må här återgivas följande.

1 §•

»I första stycket angives, vilka ingripanden som kan berättiga till ersättning.

Vidare utsäges att ersättningen skall utgå av statsmedel. Rätten till

ersättning har därvid icke gjorts beroende av att förlust uppkommit.

I den allmänna motiveringen har angivits på vilka personer lagen skall

äga tillämpning. De avgränsningar som därvid gjorts innebär, att endast

smittförande personer eller personer som misstänkes föra smitta avses,

samt att inom den förstnämnda gruppen undantagits de, vilka på grund

av angivna tillstånd förlorat sin arbetsförmåga. Dessa senare är nämligen

i princip berättigade att uppbära full sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, och meningen är ej att lagen om ersättning åt smittbärare

skall tillämpas i den mån sjukpenning kan utgå. Den omständigheten att

en sådan person icke är sjukpenningförsäkrad eller uppburit sjukpenning

på grund av smittsam sjukdom så länge att han blivit utförsäkrad skall

givetvis i och för sig icke medföra att reglerna om ersättning åt smittbärare

träder i tillämpning. Å andra sidan må redan i detta sammanhang framhållas,

att även en person, som är berättigad att uppbära sjukpenning, kan

få ersättning enligt denna lag. Så är fallet för det första då den, som misstänkes

eller konstaterats föra smitta, under tid för ingripandet har till minst

hälften nedsatt arbetsförmåga på grund av annan sjukdom. Vidare kan

det fallet tänkas, att en smittsam sjukdom visserligen icke medför förlust av

arbetsförmågan men nedsätter denna med minst hälften. I båda dessa fall

kan såväl sjukpenning som ersättning enligt denna lag utgå. Sjukpenningen

skall därvid avräknas från sistnämnda ersättning. Härom stadgas i 5 §.

Ersättning enligt denna lag utgår till svenska och utländska medborgare,

vare sig de är bosatta i riket eller endast på tillfälligt besök här.

Avgränsningen av de personer på vilka lagen är tillämplig kommer till

uttryck genom den i andra stycket upptagna definitionen på smittbärare.

Genom att för rätt till ersättning föreskrives icke som enligt utredningsmannens

förslag att vederbörande skall kunna betraktas som frisk utan

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

endast att han icke till följd av smittsam sjukdom eller annat smittsamt

tillstånd förlorat sin arbetsförmåga, undgår man de tolkningssvårigheter,

som påpekats under remissbehandlingen. De fall som medicinalstyrelsen

och landsorganisationen berör omfattas sålunda av definitionen på smittbärare

i andra stycket.»

3 §•

»I den allmänna motiveringen har jag förordat, att ersättningsbeloppet

när det gäller tillfällig smittbärare skall beräknas i huvudsak enligt reglerna

för sjukpenningförsäkringen. Jag avser därmed, att smittbäraren i

princip skall få ersättning med samma belopp för dag som han, om han

blivit sjuk den dag ingripandet sker, fått uppbära i sjukpenning och barntillägg

under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning

utgår. Hänsyn skall därvid tagas både till den obligatoriska och frivilliga försäkringen.

Om för smittbärare, som är frivilligt försäkrad, gäller en karenstid

på 18 dagar eller en karenstidsförlängning med 15 eller 30 dagar, skall

ersättningen likväl redan från första dagen utgå med det högsta belopp

smittbäraren äger utfå i sjukpenning. Däremot skall, som jag tidigare framhållit,

icke beaktas frivillig försäkring med karenstidsförlängning om 90

dagar. Samma ersättningsbelopp för dag bör gälla under hela den tid ingripandet

avser, oavsett om inkomsten under denna tid undergår förändringar

och oavsett om tilläggssjukpenningen enligt sjukförsäkringslagens

bestämmelser skulle ha nedgått under samma tid. För att företagare och

andra som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst

skall kunna få ersättning motsvarande hela deras årsinkomst av förvärvsarbete

även om de icke är frivilligt försäkrade för högsta möjliga sjukpenningtillägg

fordras en kompletterande bestämmelse. Den kan lämpligen utformas

så att ersättningsbeloppet för dag skall motsvara den sjukpenning,

inbegripet sjukpenningtillägg, och barntillägg som skulle ha utgått om hela

årsinkomsten av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I första stycket

har, såvitt avser de som är sjukpenningförsäkrade, upptagits bestämmelser

med det nu angivna innehållet. Dessa är således tillämpliga i stort sett på

alla svenska medborgare över 16 år, som har en årsinkomst av förvärvsarbete

uppgående till minst 1 200 kr. eller som oaktat de icke har sådan

inkomst är frivilligt försäkrade (hemmafruar och studerande).

Ersättning till smittbärare, som icke är sjukpenningförsäkrad, skall beräknas

på samma sätt som om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.

Det betyder att ersättningen lägst skall motsvara grundsjukpenningen,

oavsett om inkomsten uppgår till 1 200 kr. Likaså skall ersättningsbeloppet

efter nämnda regler bestämmas som om hela årsinkomsten av

förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I paragrafens andra stycke upptages

en bestämmelse med den här angivna innebörden.

I enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av läns
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

styrelsen i Norrbottens län upptages i tredje stycket en föreskrift om att

ersättning ej utgår till den som är under 16 år med mindre han visar att

han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Såsom anmärkts i

den allmänna motiveringen bör med arbetsinkomst icke förstås en helt tillfällig

dagsförtjänst.»

4 §•

»Utredningsmannens förslag att ersättning åt smittbärare skall minskas,

då smittbäraren är intagen på epidemivårdanstalt, synes mig böra utvidgas

till att omfatta jämväl annan sjukvårdsanstalt. Grunden för minskningen

är nämligen, att smittbäraren åtnjuter kostnadsfri vård. De sjukförsäkrade

får emellertid i regel sina sjukvårdskostnader helt ersatta av sjukkassan, då

vården meddelats på någon av de i sjukförsäkringslagen angivna sjukvårdsanstalterna.

Då det gäller person, som är berättigad till sjukpenning,

sker visserligen för tid han är intagen på sjukvårdsanstalt en minskning i

utgående förmåner redan genom att sjukpenningen utbytes mot hempenning.

Erhåller han för samma tid ersättning även som smittbärare, skall enligt

5 § i förevarande lagförslag från ersättningen avdragas hempenningen. Sker

icke samtidigt en minskning med belopp som svarar mot skillnaden mellan

sjukpenningen och hempenningen skulle smittbäraren totalt utfå högre

ersättning än han med hänsyn till den kostnadsfria vården bör vara berättigad

till.

I enlighet med försäkringsrådets påpekande bör en regel motsvarande

den i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen ingå även här. I nämnda lagrum

stadgas, att å sjukvårdsanstalt intagen kvinna, som i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne

eller hennes make, hempenningen skall utgöra lägst tre kronor, vartill kommer

barntillägg om minst två kronor. I överensstämmelse härmed bör smittbärarersättningen

i berörda fall icke understiga fem kronor för dag.»

5 §•

»Med beaktande av vad försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört

anser jag, att i stället för vad utredningsmannen föreslagit 5 § bör utformas

så att från smittbärarersättningen skall avräknas vad smittbäraren

under tiden för ingripandet må uppbära i sjukpenning eller hempenning och

barntillägg enligt lagarna om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring eller

annan motsvarande författning ävensom i tilläggspenning och barntillägg

enligt lagen om moderskapshjälp. Detta innebär bl. a., att om smittbäraren

endast är berättigad till halv sjukpenning han erhåller ersättning enligt

detta lagförslag så alt hans sammanlagda förmåner motsvarar hel sjukpenning.

Jämväl då smittbäraren utfår halv sjukpenning därför att hans

arbetsförmåga nedsatts av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd

skall stadgandet tillämpas på detta sätt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

31

Med hänsyn till de överenskommelser som träffats med andra länder om

reciprok tillämpning av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring på andra än

egna medborgare bör avdrag ske även för ersättning enligt främmande

makts berörda lagstiftning. En bestämmelse härom upptages i paragrafens

tredje stycke.»

6 §•

»Principiellt sett synes det riktigt, att ersättning skall utgå allenast för

de löneförmåner som bortfaller under en isolering, oavsett om lönen uppbäres

i allmän eller enskild tjänst. Emellertid är det så gott som uteslutande

i förstnämnda fall som lön utgår under avstängning, varom här är

fråga. Det väsentliga är också att tillse att av allmänna medel icke samtidigt

tillhandahålles lön och ersättning enligt detta lagförslag. Sedan generella

bestämmelser om ersättning åt smittbärare antagits, torde det bli än

mera sällsynt, att enskild ax-betsgivare utger lön under avstängning. Det är

med hänsyn till de få sådana fall, som därefter kan tänkas förekomma,

icke motiverat att pålägga sjukkassorna en skyldighet att kontrollera, huruvida

arbetstagare i enskild tjänst åtnjuter lön under tiden för ingripandet.

Då arbetstagare uppbär lön av allmänna medel kan kontrollen däremot

verkställas genom avlöningsförfattningarna m. m. Det torde för övrigt i

betraktande av de bestämmelser som gäller i ifrågavarande hänseende bli

ytterligt ovanligt att framställning göres om ersättning från sjukkassa av

anställda i allmän tjänst.»

8 §•

»I enlighet med utredningsmannens förslag synes böra föreskrivas att ansökan

om ersättning skall göras inom sex månader, vid äventyr att rätten

till ersättning förloras. Emellertid visar erfarenheterna från handläggningen

av ärendena enligt 1953 års kungörelse att behov finnes av en dispensmöjlighet.

Det bör därför vara Konungen obetaget att, då särskilda skäl föreligger,

besluta att framställning må prövas även om den göres senare än sex

månader efter det skadan uppstod.

Vidare bör här stadgas att sökanden skall vara skyldig att avge försäkran

angående honom tillkommande lön eller annan ersättning som skall avräknas.

I överensstämmelse med de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen

synes det böra klart utsägas i stadgandet, att till stöd för framställning

om ersättning kan åberopas tjänsteläkares bevis om ingripandet.

Med tjänsteläkare avses därvid stadsläkare eller provinsialläkare eller därmed

likställd läkare. Med hänsyn till den praxis, som utbildat sig på förevarande

område, torde det icke vara erforderligt alt i förevarande samman
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

hang vidtaga särskilda åtgärder för att möjliggöra delegation av beslutanderätten

från hälsovårdsnämnden till tjänsteläkaren. En förutsättning för att

ersättning skall kunna utgå är att myndighet funnit ingripande nödvändigt.

I betraktande härav kan ett intyg av läkare på epidemisjukhus att en där

intagen person efter viss dag är att anse som smittbärare icke, utan vidare

ersätta sådant bevis, som här avses.»

13 §.

»Närmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen kan visa

sig erforderliga. I så fall bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter. I detta hänseende

må särskilt påpekas, att föreskrifter kan böra meddelas om skyldighet

för den myndighet som beslutar ingripande att skyndsamt underrätta

vederbörande sjukkassa därom. Sådan underrättelse är nämligen en förutsättning

för att sjukkassan skall kunna utöva vederbörlig kontroll.»

Övergångsbestämmelser

»Ifrågavarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956. De som

redan vid lagens ikraftträdande är föremål för ingripande som i 1 § sägs

sedan mer än 90 dagar i följd bör givetvis behandlas som kroniska smittbärare.

Även i övrigt synes vid avgörandet av frågan, huruvida en person

skall betraktas som kronisk smittbärare, böra medräknas den tid ingripandet

före lagens ikraftträdande varat. Det innebär t. ex. att om ingripandet

varat 60 dagar, vederbörande har rätt till ersättning enligt de för tillfällig

smittbärare gällande reglerna endast under 30 dagar.»

Följdändring i kommun alskattelagen

Departementschefen

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen

uttalar departementschefen:

»Såsom jag tidigare anfört bör ersättningen åt smittbärare vara skattefri.

I fråga om tillfälliga smittbärare följer detta redan av det system som valts

för bestämmandet av ersättningsbeloppen. Vid fastställandet av ersättning

åt kroniska smittbärare skall hänsyn tagas ej blott till inkomstförlusten på

grund av ingripandet utan även bl. a. till behovet av ersättning. Omprövning

av ersättningen skall göras från tid till annan, därvid inträdda förändringar

i förhållandena skall beaktas. I betraktande härav synes ersättningen

icke böra i skattehänseende jämställas med livränta eller periodiskt

understöd. Jämväl ersättningen åt kroniska smittbärare bör därför och i

enhetlighetens intresse vara skattefri.

Däremot torde skäl icke föreligga att undantaga ersättning enligt reglerna

om ersättning för företagsförluster m. m. från skattskyldighet.»

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

33

Motionerna

I moiionerna framföres synpunkter såväl avseende utformningen av

reglerna för ersättning åt smittbärare som i fråga om de föreslagna grunderna

för ersättning för företagsförluster in. in. Vad avser den förstnämnda

frågan framhålles i motionerna att riksdagen vid antagande av förevarande

lagförslag borde uttala att lagen finge betraktas som ett provisorium, som

inom en icke alltför lång tidsrymd, förslagsvis tio år, borde omprövas med

beaktande av de under denna tid vunna erfarenheterna. Till stöd för denna

mening anför motionärerna bl. a. att det syntes som om de skäl, som framförts

för att full ersättning borde utgivas åt smittbärare, vägde tyngst.

Vidare uttalas, att i fråga om kroniska smittbärare ersättningen i varje

fall under de två första åren borde utgå med högre belopp än som föreslagits

i propositionen, önskvärdheten av att frågan om ersättning åt

smittbärare kunnat upptagas i det internationella, i första hand det internordiska

samarbetet framhålles även.

Motionärerna konstaterar i fortsättningen att de föreslagna ersättningsreglerna

icke avser ingripanden enligt tuberkulosförordningen och uttalar

i anslutning härtill att vid avstängning av person med smittsam tuberkulos

med stöd av 25 och 26 §§ livsmedelsstadgan rätt till ersättning enligt den

föreslagna lagen dock kan föreligga. Vidare anför motionärerna att vid annan

sjukdom än sådan, som avses i epidemilagen, avstängning av smittbärare

icke hindrade denne från att utföra allt slags arbete och att ersättningsfrågan

i sådana fall därför borde bedömas enligt för hela landet enhetliga

normer och beslut fattas centralt av Kung], Maj :t eller medicinalstyrelsen

och icke av sjukkassa respektive länsstyrelse. Bestämmelse härom syntes

motionärerna böra införas genom tillägg till 7 och 12 §§ i lagförslaget.

I motionerna framhålles, att enligt förslaget Konungen eller av Konungen

utsedd myndighet bemyndigas att meddela föreskrifter för tillämpningen

av den nya lagen. Som exempel på sådan föreskrift hade departementschefen

nämnt skyldighet för den myndighet, som beslutar ingripande, att

skyndsamt underrätta vederbörande sjukkassa därom. Motionärerna uttalar,

att denna bestämmelse syntes vara av sådan vikt att den borde ingå

i lagen. Detsamma torde enligt motionärerna gälla om den av departementschefen

förordade regeln att ersättning till kronisk smittbärare skall

bestämmas för en tid av högst två år åt gången.

Såvitt angår de förordade grunderna för ersättning åt företagare in. fl.

framföres i motionerna synpunkter på frågan om ersättning för kostnad

avseende laboratorieundersökning. Motionärerna framhåller till en början

att det borde klart utsägas att ersättning för provtagning för sådan undersökning

icke skall utgå enligt det förevarande förslaget. I motionerna före3

- Hihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 29

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

slås den ändringen i propositionens förslag, att det belopp, som företagare

in. fl. i förevarande avseende själv får vidkännas, måtte bestämmas till

100 kronor, ej till 1 000 kronor, som departementschefen föreslagit. Vidare

föreslår motionärerna att ifrågavarande belopp hänföres till kalenderår

och icke till varje särskild epidemi. I syfte att genomföra en klarare gränsdragning

mellan å ena sidan sådan undersökning, som jämlikt 23 a § epidemilagen

skall bekostas av epidemidistrikt, och å andra sidan undersökning,

som bekostas antingen av hälsovårdsnämnd eller av ett företag, och

som i sistnämnda fall kan komma att ersättas enligt det föreliggande förslaget,

föreslår motionärerna slutligen ett tillägg till nämnda lagrum av

innebörd att betalningsskyldighet för epidemidistrikt icke skall föreligga

vid laboratorieundersökning av prov avseende varor och till synes frisk

personal vid företag, som framställer, bereder, försäljer eller serverar livsmedel.

Utskottet

Såsom av den ovan inledningsvis lämnade redogörelsen framgår har frågan

om ersättning till den enskilde medborgaren vid ingripanden i hälsovårdens

intresse sedan lång tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas

sida. När det gäller personer, som avstängts från sitt arbete eller

eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet, har sedan många år funnits

möjligheter att under vissa förhållanden efter prövning från fall till fall i

begränsad utsträckning erhålla ersättning av statsmedel. I anledning av

paratyfusepidemien 1953 gavs vidare i en kungl. kungörelse vissa bestämmelser

innebärande en vidgad rätt till ersättning för förluster, förorsakade

i samband med denna epidemi. Några generella regler om ersättning åt personer,

vilka såsom smittbärare avstängts från sitt arbete och härigenom

åsamkats förlust, finns emellertid inte enligt svensk lag. I förevarande proposition

framhålles bl. a., att sedan genom den obligatoriska sjukförsäkringens

införande så gott som hela befolkningen beretts ett visst skydd mot inkomstbortfall

vid sjukdom, det måste te sig inkonsekvent att det ej finns

någon lagstadgad rätt till ersättning för inkomstbortfall, förorsakat av

isolering på grund av smittfara. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning

och vill uttala sin tillfredsställelse över att nu på detta område föreslås

införande av vissa generella ersättningsregler vid förluster, som på

grund av ingripanden från det allmännas sida förorsakats den enskilde medborgaren.

De ersättningsregler, som tillskapades i samband med 1953 års paratyfusepidemi,

innebar även att ersättning av allmänna medel i viss utsträckning

kunde utgivas för vissa företagsförluster m. in. Exempelvis kunde ersättning

utgivas för varupartier, som måste förstöras till följd av myndighets

förordnande härom. Utskottet anser i likhet med departementschefen att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

även när det gäller förluster av nu angivet slag generella ersättningsbestämmelser

bör meddelas.

Propositionens förslag innebär beträffande den som är smittbärare att

denne får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa bestämda grunder

och i fråga om företagsförluster in. in. att möjlighet skapas att efter

vissa principer, vilkas huvuddrag återgives i propositionen, utge ersättning

till den skadelidande. Utskottet finner en dylik reglering av ersättningsfrågan

naturlig och lämplig.

Vad beträffar spörsmålet om avgränsningen av de fall, som bör inbegripas

under lagstiftningen, innebär förslaget när det gäller ersättning vid ingripande

mot person att de ifrågasatta reglerna skall bli tillämpliga på den

som är behäftad med smittsam sjukdom eller eljest är smittförande samt

på den som misstänkes föra smitta — dock utan att till följd av nu angivna

förhållanden ha förlorat sin arbetsförmåga — och som på grund av myndighets

ingripande, företaget med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller

mejeristadgan till förekommande av att smitta sprides underkastas observation

eller isolering eller eljest inskränkning i arbete, varmed han må

taga befattning. Förslaget innebär sålunda bl. a. att ingripanden enligt tuberkulosförordningen

icke kommer att omfattas av lagstiftningen. Med hänsyn

till att varken medicinalstyrelsen eller styrelsen för statens bakteriologiska

laboratorium haft något att erinra mot att ingripande enligt tuberkulosförordningen

lämnas utanför den föreslagna lagstiftningen och på de av departementschefen

i övrigt i denna del angivna skälen anser sig utskottet kunna

godtaga den föreslagna begränsningen härutinnan. I motionerna 1: 539 och

II: 711 anmärkes att när det gäller person med smittsam tuberkulos rätt

till ersättning enligt de föreslagna bestämmelserna dock kan uppkomma i

visst fall, nämligen då avstängning sker med stöd av livsmedelsstadgans

bestämmelser. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att då person

behäftad med smittsam tuberkulos så gott som undantagslöst torde vara

att anse som sjuk och således berättigad till sjukersättning, de fall då de nu

föreslagna ersättningsbestämmelserna kan komma att bli tillämpliga å sådan

person torde vara mycket sällsynta.

Vad härefter beträffar den föreslagna avgränsningen i fråga om ersättningen

för företagsförluster in. in. finner utskottet den i propositionen föreslagna

begränsningen till ersättning vid extraordinära ingripanden i epidemibekämpande

syfte vara lämplig.

Utskottet ansluter sig även till förslaget att utgående ersättningar skall

gäldas av statsmedel.

1 fråga om ersättningens storlek innebär förslaget att ersättning åt tillfälliga

smittbärare, varmed förstås personer, som är föremål för ingripande

under högst nittio dagar i följd, skall bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller angående sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen.

Någon karenstid skall dock icke räknas. För smittbärare som

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

är föremål för ingripande under längre tid än nittio dagar i följd — kronisk

smittbärare — skall gälla särskilda regler. Åt sådan smittbärare skall

ersättning för inkomstbortfall eller annan förlust kunna utgivas med

belopp, som i varje särskilt fall prövas skäligt med beaktande av behovet

av ersättning, förlustens storlek och övriga omständigheter. I likhet med

vad som är fallet i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen skall

ersättning till smittbärare enligt förevarande förslag vara skattefri. Ersättning

till tillfälliga smittbärare skall enligt förslaget utbetalas av sjukkassorna.

I fråga om kroniska smittbärare föreslås att ersättning skall

utgivas efter prövning av vederbörande länsstyrelse. I motionerna I: 539

och It: 711 har gentemot det framlagda förslaget invänts att det syntes

motionärerna som om de tyngst vägande skälen kunde anföras för en

lösning innebärande att full ersättning för inkomstbortfall utgåves. Motionärerna

har dock icke velat motsätta sig att det föreliggande förslaget

lagfästes men har anfört, att härvid borde uttalas att lagen vore att betrakta

som ett provisorium. Såsom skäl härför har i motionerna ytterligare

anförts att i fråga om kroniska smittbärare ersättningen i varje fall under

de två första åren borde utgå med högre belopp än som föreslagits i propositionen.

önskvärdheten av att frågan om ersättning åt smittbärare kunnat

upptagas till behandling i det internationella, i första hand det internordiska

samarbetet har från motionärernas sida även framhållits.

Förslaget att anknyta ersättningen åt tillfälliga smittbärare till sjukförsäkringslagens

regler om sjukpenningförsäkring anser utskottet vara

en ur skilda synpunkter rationell lösning av den föreliggande ersättningsfrågan.

När det gäller att avgöra om de ersättningsbelopp, som enligt det

föreslagna systemet kommer att utgå, kan anses skäliga, vill utskottet

särskilt understryka dels att någon karenstid icke skall beräknas, dels att

ersättningsbeloppen föreslås skola bli skattefria. Enligt utskottets mening

kan det vid ingripanden av förevarande slag icke anses vara i och för sig

oskäligt att någon mindre del av den uppkomna förlusten får bäras av

den enskilde medborgaren själv. Den fördel, som det måste anses innebära

att ersättningen genom anknytningen till sjukförsäkringen kan utbetalas

genast och löpande under avstängningstiden får vidare anses i viss

mån uppväga de nackdelar, som möjligen kan vara att finna däri att ersättningarna

i de flesta fall i någon mån kommer att understiga den uppkomna

förlusten. När det gäller de kroniska smittbärarna bör enligt utskottets

mening beaktas, att det här rör sig om ett fåtal fall, där omständigheterna

kan vara mycket varierande både med avseende å inkomstbortfallets

storlek och i fråga om möjligheterna till omskolning och försörjningsförhållanden

i övrigt. Utskottet anser det därför icke lämpligt att för

denna kategori i lagen fastslå ersättningsbeloppens storlek. Departementschefen

har med betonande av att schematisk tillämpning icke borde förekomma

anslutit sig till utredningsmannens förslag att ersättningen till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

dessa personer i regel bör bestämmas till lägst tre och högst tio kronor

om dagen. Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de gjorda uttalandena

men vill understryka den av departementschefen antydda möjligheten

att vid mera betydande inkomstbortfall — under förutsättning att annan

försörjningsmöjlighet icke står till buds — bestämma ersättningen till

högre belopp än tio kronor om dagen. I enlighet med det anförda godtager

utskottet de i propositionen föreslagna bestämmelserna om ersättning till

smittbärare.

Vad beträffar den i motionerna framförda tanken om upptagande av

förevarande lagstiftningsfråga i internationellt samarbete har utskottet

givetvis icke något att erinra mot att frågan, om möjlighet härtill yppas,

prövas i internationellt sammanhang. Utskottet vill emellertid framhålla

att när det gäller det föreliggande lagförslaget en sådan behandling av

ärendet ofrånkomligen skulle ha föranlett att förslagets framläggande fördröjts

i icke önskvärd utsträckning.

När det gäller en lagstiftning av förevarande slag kan helt naturligt

förhållanden framdeles yppas som motiverar att lagen göres till föremål

för översyn. Sådana omständigheter bör dock icke föranleda till att lagen,

såsom motionärerna framhållit, betraktas som ett provisorium. Som av

det ovan sagda torde framgå har utskottet vid sin prövning av förslagets

huvudlinjer funnit dessa i nuvarande läge ur skilda synpunkter tillfredsställande

utformade och ägnade att lämna skäliga och med hänsyn till

förhållandena väl avpassade ersättningar.

Motionärerna har anfört att i fråga om annan sjukdom än sådan som

avses i epidemilagen avstängning icke innebure hinder för utförande av

allt slags arbete och att ersättningsfrågan i dylika fall därför borde bedömas

enligt för hela landet enhetliga normer. Beslut angående ersättning

borde enligt motionärerna i dessa fall fattas centralt av Kungl. Maj:t eller

medicinalstyrelsen. Motionärerna synes alltså utgå från att prövning av

inkomstbortfallets storlek i varje enskilt fall skall äga rum. Utskottet får

i anledning härav erinra om att i fråga om tillfälliga smittbärare rätten

till ersättning icke gjorts beroende av att förlust uppkommit. Då någon

prövning av inkomstbortfallets storlek i dessa fall alltså icke skall äga

rum, synes något behov av en central prövning i fråga om ersättning till

dessa smittbärare icke föreligga. Vad beträffar de kroniska smittbärarna

vill utskottet ånyo understryka att det här rör sig om ett fåtal fall årligen.

Med hänsyn härtill synes det icke böra ifrågakomma att låta prövningen

av dessa fördelas på olika myndigheter allt efter som ingripandet sker med

stöd av den ena eller andra författningen. På grund härav och då utskottet

icke heller finner det med hänsyn till dessa ärendens natur motiverat att

prövningen förlägges till Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen kan utskottet

icke heller i detta avseende förorda något avsteg från propositionens

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

förslag, vilket såsom ovan anförts innebär att vederbörande länsstyrelse i

dessa fall skall pröva ersättningsfrågan.

Utskottet kan icke heller tillstyrka motionärernas förslag att en bestämmelse

om skyldighet för den myndighet, som beslutar ingripande, att skyndsamt

underrätta vederbörande sjukkassa därom, införes i lagen. Erinras

må att en förutsättning för utfående av ersättning är att ansökan härom ingivits

till vederbörande sjukkassa. Om en bestämmelse om underrättelseplikt

av nyss angivet slag befinnes erforderlig, bör en sådan föreskrift såsom

varande av rent administrativ natur icke ha sin plats i lagen utan utfärdas

i annan ordning. Icke heller finner utskottet lämpligt att, såsom motionärerna

föreslagit, i lagen inskriva den av departementschefen förordade regeln

att ersättning till kronisk smittbärare skall bestämmas för en tid av

högst två år åt gången. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att lagen

för dessa fall endast upptager de grunder, efter vilka ersättning bör utgå,

men icke anger ersättningsbelopp och dylikt. Med hänsyn särskilt till att

ersättningen i viss utsträckning bestämmes efter skälighetsprövning synes

den föreslagna utformningen av lagtexten böra godtagas.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de framlagda

lagförslagen.

Vidkommande härefter departementschefens förslag i fråga om de närmare

grunderna för utgivande av ersättning i anledning av förluster, som

förorsakats företagare in. fl., vill utskottet här närmare beröra endast ett

speciellt spörsmål, nämligen frågan om ersättning för kostnad avseende

laboratorieundersökning. Såsom i motionerna I: 539 och II: 711 framhålles

är det icke avsett att någon ersättning för provtagning för dylik undersökning

skall utgå enligt det föreliggande förslaget. Propositionens förslag

innebär att ersättning för laboratorieundersökning skall kunna utgivas i

den mån det sammanlagda beloppet av vad den ersättningssökande i sådant

hänseende fått vidkännas överstiger 1 000 kronor. I motionerna föreslås att

ersättning skall kunna utgivas redan i den mån nyssnämnda belopp överstiger

100 kronor. Enligt utskottets mening är det önskvärt att det administrativa

förfarandet icke betungas med ersättningsyrkanden avseende relativt

ringa belopp. Med hänsyn härtill och då den i propositionen förordade avgränsningen

även i övrigt synes utskottet skälig ansluter sig utskottet i

denna del till propositionens förslag. Departementschefen har i fråga om

det förordade maximibeloppet uttalat att detta hänförde sig till varje särskild

epidemi. Motionärerna har gentemot detta uttalande framhållit att

omfattande undersökningar i förebyggande syfte kunde komma att föreskrivas

redan innan förhållandena utvecklats så att en epidemi kunde anses

vara för handen. För att öppna möjlighet till ersättning även för sådana

undersökningar föreslår motionärerna att beloppet skall hänföras till kalenderår

i stället för till varje särskild epidemi. Utskottet vill i anledning av

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

detta förslag påpeka att en anknytning till kalenderår i visst fall kan komma

att för den ersättningsberättigade innebära en försämring i förhållande till

propositionens förslag, nämligen om en epidemi sträcker sig över ett årsskifte.

Vidare vill utskottet framhålla att om laboratorieundersökningar

föreskrivits i så stor omfattning att kostnaden härför för ett företag uppgår

till över 1 000 kronor, situationen regelmässigt torde böra bedömas så, att

rätt till ersättning enligt det föreliggande förslaget får anses föreligga. Enligt

utskottets mening bör rätt till ersättning för laboratorieundersökning

—- om övriga förutsättningar härför är uppfyllda — vara för handen redan

vid ett ingripande som sker vid en antydan till epidemi.

I syfte att genomföra en klarare gränsdragning mellan sådan undersökning,

som jämlikt 23 a § epidemilagen skall bekostas av epidemidistrikt

och andra undersökningar, däribland sådana som kan komma att ersättas

enligt det föreliggande förslaget, föreslår motionärerna slutligen ett tillägg

till nämnda lagrum av innebörd att betalningsskyldighet för epidemidistrikt

icke skall föreligga vid laboratorieundersökning av prov avseende varor

och till synes frisk personal vid företag som framställer, bereder, försäljer

eller serverar livsmedel. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att det

föreliggande förslaget icke avser att göra någon ändring i fråga om den

ersättningsskyldighet som jämlikt nyssnämnda lagrum åvilar epidemidistrikt.

Bestämmelsen i 23 a § epidemilagen syftar på det fall då i samband

med ett sjukdomsfall myndighet föreskrivit undersökning av prov

från den sjuke, personer i hans omgivning in. in., medan den i förevarande

förslag framlagda ersättningsregeln avser att gottgöra vissa företagskostnader

uppkomna i samband med bekämpande av en epidemi. Det nu föreslagna

stadgandet synes alltså i och för sig icke komplicera tolkningen av

23 a § epidemilagen. I fråga om tillämplighetsområdet för denna paragraf

har icke i förevarande sammanhang förebragts sådant material att utskottet

är övertygat om att en ändring är erforderlig. Om det emellertid sedan ytterligare

erfarenhet vunnits skulle visa sig, att oklarhet i praktiken uppkommer

rörande tillämpningsområdet för de olika ersättningsbestämmelserna,

torde frågan om ändring böra upptagas till förnyat övervägande.

Även i övrigt ansluter sig utskottet till propositionens förslag i fråga om

de förordade grunderna för ersättning åt företagare in. fl. som tillfogas

kostnader och förluster i anledning av myndighets ingripande med stöd

av epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Det torde dock böra understrykas

att eventuella förändringar i penningvärdet kan höra föranleda en omprövning

av de i propositionen i denna del berörda ersättningsbeloppens storlek.

Utskottet har icke heller något att erinra mot att Kungl. Maj :t beslutar

om ersättning i vissa i propositionen angivna fall avseende företagsförluster,

som inträffat efter den 1 januari 1954 men icke omfattas av förslaget

i övrigt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,

nr 126, såvitt nu är i fråga, måtte

A. antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ersättning åt smittbärare,

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370);

B. medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättning åt

företagare m. fl., som tillfogas kostnader och förluster i anledning

av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen

eller livsmedelsstadgan, enligt i propositionen angivna

grunder;

II. att motionerna 1:539 och II: 711, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist och Alvar

Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson

i Tobo, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herr Svensson i Göteborg,

fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje och fröken Wetterström.

Reservation

av herr Huss och fröken Höjer.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58

605317

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., i vad propositionen hänvisats till l a1 i texten