Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915
1956-05-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1956:31, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21
september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva
läkarkonsten.
Genom en den 6 april 1956 dagtecknad proposition, nr 164, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) om
behörighet att utöva läkarkonsten
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §. 1 §•
Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer
1) den, som------(legitimerad läkare);
2) den, som,--—---Konungen utnämnd;
3) den, som, utan att vara legitimerad
läkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom
vikarie för läkare eller såsom extra
läkare eller är av vederbörande myndighet
förordnad till läkare vid den
militära sjukvården eller är förordnad
att vara underläkare eller amanuens
vid offentlig klinik eller poliklinik;
1
Senaste lydelse av 1 §, sc SFS 1934:44.
Bihang till riksdagens protokoll 1956.
3) den, som, utan att vara legitimerad
läkare, är av medicinalstyrelsen
eller, efter medicinalstyrelsens
bemyndigande, av landstingskommuns
sjukvårdsstyrelse eller motsvarande
organ i stad utanför landsting
eller sjukhusdirektion förordnad att
tjänstgöra såsom vikarie för läkare
eller såsom extra läkare eller
är av vederbörande myndighet för
9
samt. 2 avd. Nr 31
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
ordnad till läkare vid den militära
sjukvården eller är förordnad att vara
underläkare eller amanuens vid
offentlig klinik eller poliklinik;
4) den, som----— — tillåtelsen avser.
Denna lag träder i kraft den 1 juni
1956.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen.
Framställning från medicinalstyrelsen
I skrivelse den 31 december 1955 hemställde medicinalstyrelsen, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för ändring i lagen om
behörighet att utöva läkarkonsten så att läkarbehörighet kunde vinnas genom
förordnande, som meddelats efter medicinalstyrelsens bemyndigande.
Genom denna ändring avsågs att möjliggöra en överflyttning från medicinalstyrelsen
till sjukhushuvudmännen av ärenden rörande förordnande av
medicine kandidater att uppehålla tjänster som underläkare eller extra läkare
vid de av landstingen och städerna utanför landsting drivna sjukhusen.
Medicinalstyrelsen framhåller i skrivelsen, att styrelsen årligen meddelar
ett mycket stort antal förordnanden för medicine kandidater att uppehålla
läkartjänster av olika slag. Största delen av dessa förordnanden avser
tjänster som tillförordnad underläkare eller extra läkare vid landstingens
och de utanför landstingen stående städernas sjukhus. Antalet dylika förordnanden
brukar uppgå till omkring 1 600 varje år. Enligt styrelsens
mening skulle en betydande administrativ förenkling vinnas om sjukhushuvudmännen
finge befogenhet att själva meddela förordnande i dessa
fall. Några sakliga betänkligheter mot att medicinalstyrelsen bemyndigades
delegera förordnanderätten till huvudmännen anser styrelsen icke behöva
möta, om delegationen sker under angivande bl. a. av de minimikrav
i fråga om utbildning som sökanden måste uppfylla. I de fall då legitimerad
läkare ej kunnat erhållas till ifrågavarande tjänster förordnas f. n.
regelmässigt medicine kandidat att uppehålla tjänsten, om han avslutat
för avläggande av medicine licentiatexamen föreskriven tjänstgöring i medicin
och kirurgi utom assistenttjänstgöring. Då det torde erbjuda vissa
svårigheter för huvudmännen att pröva om en sökande uppfyller minimikraven,
föreslår medicinalstyrelsen, att de medicine kandidater, som fyller
av styrelsen fastställda fordringar för erhållande av läkarförordnande,
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
skall äga att på vederbörande fakultets eller högskolas kansli erhålla bevis
härom. Den som företer sådant bevis skulle alltså kunna av sjukhushuvudmannen
förordnas att uppehålla i bemyndigandet angiven läkartjänst.
I skrivelsen påpekar medicinalstyrelsen emellertid, att det någon gång
inträffar att en medicine kandidat, oaktat han fyller de formella kraven,
icke lämpligen bör erhålla förordnande av här avsett slag. Styrelsen anser
sig därför vara nödsakad att finna någon utväg, varigenom styrelsen kan
förhindra att olämplig person förordnas. Detta tänker sig styrelsen kunna
ske genom att styrelsen i cirkulärskrivelse till huvudmännen angiver vilka
som icke bör komma i fråga till förordnande. Bland annat av denna anledning
bör enligt styrelsens mening rätten att förordna medicine kandidater
begränsas till sjukvårdsstyrelserna resp. sjukvårdsberedningarna och
icke utsträckas till sjukhusdirektionerna.
Medicinalstyrelsen förklarar vidare, att det av styrelsen föreslagna förfarandet
förutsätter sådan ändring i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten,
att läkarbehörighet kan vinnas även genom förordnande som
meddelats efter medicinalstyrelsens bemyndigande.
Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits av kanslern för rikets
universitet, som därvid jämväl överlämnat yttranden från medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Göteborg samt från karolinska institutets
rektorsämbete, kvacksalveriutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, framhåller, efter
gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen,
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet av den 16 mars
1956 inledningsvis att förordnande av medicine kandidater såsom vikarier
på läkartjänster vid de av landstingen och vissa städer drivna sjukhusen
bereder medicinalstyrelsen avsevärt arbete varje år. Departementschefen
anför vidare att genom den föreslagna delegationsrätten medicinalstyrelsen
skulle kunna avlastas dessa ärenden, och samtidigt skulle en betydande förenkling
av förfarandet vinnas. Departementschefen fortsätter:
»Jag anser det angeläget, att varje möjlighet till förenkling i administrationen,
som icke medför minskad säkerhet, tillvaratages. Sjukvårdsstyrelserna
och sjukvårdsberedningarna har redan nu att förordna underläkare
vid sjukhusen och vikarier för dem, då legitimerad läkare finnes att tillgå.
Legitimationen innebär givetvis en viss garanti för att vederbörande är kompetent
för tjänsten. Därest motsvarande garanti kan skapas för att de medicine
kandidater som ifrågakommer till förordnande besitter erforderlig
kompetens, synes mig intet vara att erinra mot en delegering av förord
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
nanderätten. Under remissbehandlingen har i stort sett icke heller några
invändningar gjorts häremot.
Medicinalstyrelsen förordnar f. n., då till vikarie för underläkare eller såsom
extra läkare föreslagits medicine kandidat, regelmässigt sådan medicine
kandidat som fullgjort viss för medicine licentiatexamen föreskriven
tjänstgöring i ämnena medicin och kirurgi. Någon närmare prövning av
vederbörandes kvalifikationer i övrigt äger sålunda i allmänhet icke rum.
Däremot förekommer det någon gång att styrelsen, oaktat en sökande till
vikariatsförordnande fyller de formella kraven, underlåter att förordna honom,
emedan styrelsen fått kännedom om förhållanden som gör att sökanden
icke lämpligen bör erhålla läkarförordnande. Enligt vad som upplysts
mig är dessa fall ytterligt sällsynta.
Mot delegering av förordnanderätten torde hinder icke möta ur säkerhetssynpunkt.
Konstaterandet att sökanden uppfyller de fordringar i utbildningshänseende
som anses böra ställas för läkarförordnande kan nämligen
lika väl göras av annat organ än medicinalstyrelsen, i synnerhet om,
såsom styrelsen föreslagit, sökanden sättes i tillfälle att förete vederbörligt
bevis om denna sin kompetens. Och medicinalstyrelsen torde även efter
en delegering kunna förhindra att en för läkarförordnande visserligen
formellt kompetent men likväl olämplig person får tjänstgöra som läkare.
Den väg medicinalstyrelsen anvisat härför, nämligen att i cirkulärskrivelse
till de organ som bemyndigats förordna läkarvikarier ange medicine kandidat
som icke bör komma i fråga till förordnande, kan jag emellertid
icke godtaga. Det måste beaktas att sådant bekantgörande för den enskilde
kan bli av långt mera genomgripande betydelse än om han blott förbigås
vid förordnande. Problemet synes mig i stället böra lösas på det sättet, att
de organ till vilka förordnanderätten delegerats i tveksamma fall inhämtar
medicinalstyrelsens mening innan förordnande meddelas samt att medicinalstyrelsen
fortlöpande granskar uppgifter om meddelade förordnanden
och vid behov ingriper däremot. I samband med bemyndigande torde medicinalstyrelsen
därför böra utfärda föreskrifter om samråd m. in.
Med angivna reservation kan jag ansluta mig till medicinalstyrelsens av
flertalet remissinstanser biträdda förslag. Delegeringen av förordnanderätten
torde, såsom påpekats i ett par remissyttranden, såvitt avser förordnanden
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, böra ske till vederbörande
sjukhusdirektion. I övrigt bör ifrågavarande bemyndigande lämnas landstingens
sjukvårdsstyrelser och de utanför landsting stående städernas sjukvårdsberedningar
eller motsvarande organ. Den härpå grundade befogenheten
torde böra begränsas till sådana tjänster, för vilka den med kompetensbeviset
avsedda utbildningen anses tillräcklig.
Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter
och anvisningar rörande fordringar för nämnda kompetensbevis och
förfarandet i övrigt vid förordnande varom nu är fråga. Därvid torde de
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
synpunkter som framkommit under remissbehandlingen och som här icke
behandlats kunna beaktas.
Enligt läkarbehörighetslagens nuvarande lydelse kan behörighet att utöva
läkarkonsten icke vinnas genom ett efter medicinalstyrelsens bemyndigande
av annat organ meddelat förordnande att uppehålla läkartjänst. För genomförande
av medicinalstyrelsens förslag kräves därför sådan ändring i sagda
lag att behörighet även tillkommer den som förordnats på nyssnämnda sätt.
Förslag till författningsändring med denna innebörd har uppgjorts inom
inrikesdepartementet. För att förordnande av semestervikarier under instundande
sommar skall kunna ske i den här föreslagna ordningen torde
ändringen böra träda i kraft redan den 1 juni 1956.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Underläkare vid de av landstingen och städerna utanför landsting drivna
sjukhusen förordnas f. n. av landstingens sjukvårdsstyrelser och de utanför
landstingen stående städernas sjukvårdsberedningar eller motsvarande organ.
Vikarie för underläkare förordnas, då legitimerad läkare finns att tillgå,
av sjukhusdirektionen eller för kortare tid å direktionens vägnar av dess
ordförande samt, då legitimerad läkare icke finns att tillgå, av medicinalstyrelsen.
Den framställning från medicinalstyrelsen, som ligger till grund
för det föreliggande förslaget, syftar till att möjliggöra en överflyttning från
medicinalstyrelsen till sjukhushuvudmännen av ärenden rörande förordnande
av medicine kandidater att uppehålla tjänster som underläkare eller
extra läkare vid nu angivna sjukhus. Avsikten är att delegeringen av förordnanderätten,
såvitt avser Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund,
skall ske till vederbörande sjukhusdirektion och i övrigt till vederbörande
sjukvårdsstyrelse, sjukvårdsberedning eller motsvarande organ.
Ur säkerhetssynpunkt synes den föreslagna möjligheten att delegera förordnanderätten,
tillämpad på sätt i propositionen förordats, icke vara förenad
med några nackdelar.
Departementschefen framhåller till motivering av förslaget att ifrågavarande
ärenden bereder medicinalstyrelsen avsevärt arbete varje år. Genom
den föreslagna delegationsrätten skulle styrelsen kunna avlastas dessa
ärenden, och samtidigt skulle enligt departementschefens mening en betydande
förenkling av förfarandet vinnas. Departementschefen framhåller
även angelägenheten av att varje möjlighet till förenkling i administrationen,
som icke medför minskad säkerhet, tillvaratages.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1956
För medicinalstyrelsen kommer den föreslagna delegationsrätten givetvis
att medföra en icke obetydlig lättnad. Däremot har utskottet icke blivit övertygat
om att för sjukhusens del några mera märkbara fördelar står att vinna
genom delegering till sjukvårdsstyrelserna eller motsvarande organ. För
sjukhusen torde det icke innebära någon förenkling att hänvändelse skall
ske till dessa organ i stället för till medicinalstyrelsen, och ur synpunkten
av snabb behandling av ärendena synes det vara tveksamt, vilket förfarande
som är att föredraga. Emellertid synes det utskottet som om delegering
till sjukhusdirektionerna — som ju har att förordna vikarie för underläkare,
då vikarien är legitimerad läkare — även i andra fall än som nu föreslagits
skulle vara ägnat att medföra vissa administrativa förenklingar. Utskottet
vill därför förorda att det måtte övervägas om icke en utvidgning av den
föreslagna delegationsrätten i enlighet härmed kan vara lämplig. Utskottet
vill dock icke motsätta sig att delegering skall kunna ske i enlighet med vad
departementschefen i propositionen förordat.
För genomförande av förslaget kräves sådan ändring i läkarbehörighetslagen
att behörighet att utöva läkarkonsten vinnes även genom sådant förordnande
att uppehålla läkartjänst, som meddelats efter medicinalstyrelsens
bemyndigande. Utskottet har uppmärksammat att den föreslagna lagändringen
går längre än som är erforderligt för tillgodoseende av departementschefens
förslag i fråga om delegationsrätten. Detta förhållande föranleder
dock icke någon erinran från utskottets sida. Att märka är härvid
att lagtextens utformning även inrymmer möjlighet till den utvidgning av
delegationsrätten, som utskottet enligt det ovan anförda funnit böra övervägas.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 164.
Stockholm den 8 maj 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson och
Åkesson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg, Hagård, Lundberg*, Carlsson i Bakeröd,
Odhe* och Königson*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 a1 i texten