Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

1956-05-11 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§

lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester, samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)

om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 564 i första kammaren av herr

Magnusson m. fl. och nr 742 i andra kammaren av herr Nygren m. fl.,

dels ock motionen nr 743 i andra kammaren av herr Rubbestad.

I motionerna 1:564 och II: 742 har i första hand yrkats att riksdagen

måtte avslå propositionen. Därest detta yrkande inte skulle vinna riksdagens

bifall har, i andra hand, yrkats viss ändring i den i propositionen

föreslagna nya lydelsen av 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester genom

att i sagda paragraf infogas ett nytt stycke, vars lydelse återgives nedan,

närmast efter återgivandet av propositionens lagförslag.

I motionen II: 743 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 742 och II: 743.

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås, att det stadgande i semesterlagen, som tillerkänner

arbetsgivaren rätt att, om semestertiden överstiger 12 dagar, utan

1 -—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, skall

upphävas. Hela den lagstadgade semestern skall således utgivas i ett sammanhang,

såvida annat ej överenskommes mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Däremot föreslås, att i de fall, då arbetstagaren enligt avtal med

arbetsgivaren är berättigad till längre semester än 18 dagar, arbetsgivaren,

om annat ej avtalats, skall äga rätt att förlägga semestern till två skilda

perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Enligt förslaget skall semester jämlikt lagen om förlängd semester för

vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete alltjämt kunna, efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen, uppdelas på två skilda perioder, av vilka den

ena icke får understiga visst antal dagar. Denna minsta tid föreslås såsom

en följd av de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen förlängd

från 12 till 18 dagar.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 3

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Har mellan------- lagei

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §,

skola övriga bestämmelser i denna

lag, i de avseenden ej annat överenskommits,

gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen av semestern.

12

Arbetsgivaren äger — — — •—--

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för------sve

(Föreslagen lydelse)

§•

angives.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §,

skola övriga bestämmelser i denna

lag, i de avseenden ej annat överenskommits,

gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen av semestern.

överstiger semestertiden aderton

dagar må dock, utan hinder av

vad i 12 § är föreskrivet, semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst aderton

dagar.

§•

- nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas

med arbetstagaren.

hamn.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1957.

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1954:661.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande änd
-

rade lydelse.

(Gällande lydelse)

3

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten nämnda lag är föreskrivet

om att semestern må förläggas till

två skilda perioder skall dock icke

gälla med mindre arbetarskgddsstgrelsen

så medgivit. Medgivande som

nu sagts må lämnas, därest sammanhängande

semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags drift.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Överstiger semestertiden aderton dagar

må dock, utan hinder av vad i

12 § nämnda lag är föreskrivet, semestern

efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen

förläggas till två

skilda perioder, av vilka den ena utgör

minst aderton dagar. Medgivande

som nu sagts må lämnas, därest

sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags

drift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Det i motionerna I: 564 och II: 742 föreslagna nya stycket i 12 § lagen

den 29 juni 1945 om semester är av följande lydelse:

»Kan sådan överenskommelse icke träffas må, på ansökan av arbetsgivare,

kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den mån så prövas påkallat av

driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska skäl eller

eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade intressen, besluta att uppdelning

skall ske.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

5

Inledning.

Genom beslut vid 1951 års riksdag utsträcktes tiden för den allmänna

semestern från två till tre veckor. Beslutet innebar vidare, att arbetsgivaren,

om semestertiden översteg 12 dagar, skulle äga rätt att utan

arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, av

vilka den ena skulle utgöra minst 12 dagar.

Till grund för 1951 års beslut låg ett av arbctstidsutredningen avgivet

betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32). Utredningen

hade upptagit till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformning

av semestern. Intet av dessa alternativ innebar, att arbetstagaren skulle

ha rätt att efter krav därom utfå semester i ett sammanhang. Däremot

upptogs som ett alternativ, att delning av semester skulle kunna ske —

förutom efter överenskommelse därom mellan arbetsgivare och arbetstagare

— utan dylik överenskommelse efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen,

då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägenhet

för företagets drift. Enligt de övriga alternativen skulle det i sista

hand ankomma på arbetsgivaren att besluta om uppdelning av semestern.

Beträffande den närmare utformningen av de olika alternativen ävensom

i fråga om de däröver avgivna remissyttrandena får utskottet hänvisa

till propositionen s. 7—8. Utöver vad i propositionen återgives må här

upptagas följande.

Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade arbetstidsutredningen

om att de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning innebar en

maktfördelning; arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern

skulle vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning

av semestern. Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit

lyckligt. Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även

vid tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt

samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre

veckor, komme nämligen arbetslagarnas inflytande genom rätten att kunna

vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det

många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga

semestrarna i odelade treveckorsperioder än i odelade perioder om endast

två veckor.

I fråga om möjligheterna att åvägabringa överenskommelser om delning

av semestern anförde utredningen, att man icke kunde utgå från att det

skulle bli möjligt att åstadkomma dylika överenskommelser i alla de fall,

då ett verkligt behov därav förelåge. Det måste för övrigt stundom vara svårt

för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta behov. Vidare vore

att taga hänsyn till att ledningen för en arbetstagarorganisation emellanåt

kunde komma i en viss motsatsställning till de egna medlemmarna, därest

den skulle sluta en överenskommelse, som för medlemmarna innebure en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

annan förläggning av semestrarna än den önskade. Att helt lita till frivilliga

överenskommelser torde därför enligt utredningens uppfattning icke

vara möjligt.

Vid genomförandet av treveckorssemestern hade 1951 års riksdag att

taga ställning till, bl. a., i motioner väckta yrkanden om sammanhängande

semester. Riksdagen avslog dessa motioner.

Såsom framgår av redogörelsen i propositionen s. ID—13 för frågans

behandling i riksdagen efter år 1951 föranledde vid 1953 och 1954

års riksdagar väckta motioner om sammanhängande treveckorssemester

ej någon riksdagens åtgärd.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 1 samt II: 6 och

10) med yrkanden att semesterlagens regel om rätt för arbetsgivare att

uppdela semester, som överstege 12 dagar, måtte upphävas.

Innan andra lagutskottet utlät sig rörande motionerna inhämtade utskottet

yttranden från Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation

och Svenska arbetsgivareföreningen.

Svenska arbetsgivareföreningen fogade vid sitt remissyttrande till utskottet

en redogörelse för en inom föreningen hösten 1954 gjord undersökning

rörande semesterns förläggning 1953 och 1954. Uppgifter hade insamlats

från företag med flera än 25 arbetare inom vissa till föreningen

anslutna förbund. Svar hade inkommit från 1 588 arbetsplatser med 72 059

tjänstemän och 263 320 arbetare, motsvarande 57 respektive 60,7 procent

av samtliga till ifrågavarande förbund redovisade tjänstemän och arbetare.

Beträffande resultatet av undersökningen i vad avser förläggningen av

semestern har i propositionen s. 13—15 intagits en redogörelse, till vilken

utskottet får hänvisa.

I arbetsgivareföreningens remissyttrande till utskottet lämnades vidare

en redogörelse för de synpunkter, som de till föreningen anslutna förbunden

på föreningens begäran lämnat på möjligheten att inom vederbörande

bransch förlägga tre veckors semester i en följd. Då någon direkt

utredning i nämnda och andra hithörande frågor utöver den av arbetsgivareföreningen

verkställda icke föreligger, återger utskottet nedan vissa

av arbetsgivareföreningen på grundval av dess undersökning till utskottet

lämnade uttalanden.

Arbetsgivareföreningen uttalade i remissyttrandet, att utredningen klart

visar, att arbetsgivarna i mycket begränsad omfattning använt sig av möjligheten

till en uppdelning av semestern. Av de kommentarer som bifogats

företagens uppgifter framgår, anförde föreningen, att uppdelning

praktiskt taget endast äger rum, då produktionstekniska skäl gör en uppdelning

naturlig. Inom sådana branscher, där det vore förenligt med produktionens

krav, förekomme ingen uppdelning. Som exempel framhöll för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956

eningen, att inom Sveriges konfektionsindustriförbund 98,5 procent och

inom Sveriges textilindustriförbund 99,6 procent av de i undersökningen

ingående arbetarna år 1954 erhållit odelad treveckorssemester.

I anledning av ett uttalande i motionen II: 10, att erfarenheterna från

arbetsmarknadsparternas förhandlingar gåve anledning räkna med att arbetarnas

organisationer skall medverka till att överenskommelser om uppdelning

av semestern kommer till stånd i de fall, då verkligt behov därav

föreligger, uttalade arbetsgivareföreningen, att därest detta antagande komme

att stämma överens med den verkliga utvecklingen, skulle den i motionerna

yrkade lagändringen i realiteten icke medföra någon förändring

av redan rådande förhållanden. Emellertid syntes det orealistiskt att utgå

ifrån det gjorda antagandet, anförde föreningen och hänvisade till att

arbetstidsutredningen, i vilken samtliga parter varit representerade, i sitt

betänkande om treveckorsseinestern uttalat, att man icke kunde utgå från

antagandet, att det skulle bli möjligt att få till stånd överenskommelser

om delning i alla de fall, då ett verkligt behov härav förelåge. Utredningen

hade vidare anfört, att det stundom måste vara svårt för en arbetstagarorganisation

att klart bedöma detta behov. Att helt lita till frivilliga överenskommelser

torde därför enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt.

Arbetstidsutredningens bedömning av förutsättningarna för överenskommelser,

anförde arbetsgivareföreningen, synes långt mera realistisk,

särskilt soin man måste räkna med att förhandlingarna i ett mycket stort

antal fall icke skulle kunna föras med arbetstagarnas organisationer utan

måste ske direkt med enskilda arbetstagare.

I fråga om de skäl för en uppdelning av semestern som anförts vid den

av arbetsgivareföreningen gjorda undersökningen framhölls i yttrandet

följande.

Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning

av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet.

Det är icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt

krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin

upprätthålles med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge

gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden

beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två

veckors driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en

rimlig spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande

treveckorssemester skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp

undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något

som emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande

arbetskraftssituation med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir

ytterligare en veckas driftstopp nödvändigt. Eu sammanhängande treveckorssemester

skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas

massaproduktion, representerande ett värde av inemot 40 miljoner kronor.

Samma förhållande skulle uppstå även inom andra områden.

Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller

t. ex. sågverksbranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många

servicenäringar såsom trafiknäringen och bilreparationsbranschen ha s\n

största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester

mom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.

Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad

oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gäller särföretag

med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor

för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att

dela semestern kunna dylika företag nu utan oskälig utspridning av densamma

helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang

skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp,

vilket i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre

veckors produktion.

Under åberopande av vad som framkommit vid den verkställda undersökningen

avstyrkte arbetsgivareföreningen bestämt den av motionärerna

föreslagna lagändringen.

De vid 1955 års riksdag väckta motionerna behandlades av andra lagutskottet

i dess utlåtande nr 25. Utskottet uttalade, att det vore ett väsentligt

intresse att värna om en förläggning till sommaren av semestern. Det

syntes utskottet vidare som om en förläggning av semestern i ett sammanhang

i allmänhet vore bäst ägnad att tillgodose semesterns syfte.

Vidare uttalade utskottet, att när man vid genomförandet av treveckorssemestern

stannade för den gällande utformningen av bestämmelserna om

en uppdelning av semestern, var detta resultatet av en avvägning främst

mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semestei

och å andra sidan hänsynen till att vissa delar av näringslivet kunde

ha ett sakligt grundat intresse av att förlägga den nytillkommande semesterveckan

till en särskild period.

I fortsättningen erinrade utskottet om ett sitt uttalande till 1954 års

riksdag, att utvecklingen torde ha bekräftat antagandet att parterna i stor

utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan om hur semestern

lämpligen borde förläggas, och att överenskommelserna till den alldeles

övervägande delen torde ha inneburit att semestern skulle utgå i ett sammanhang.

Den mening för vilken utskottet sålunda givit uttryck bekräftades

i väsentliga delar av resultatet av de undersökningar som Svenska

arbetsgivareföreningen verkställt. Av utredningen framginge emellertid

också, att semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens

ensidiga bestämmande.

För ett tillförlitligt bedömande av frågan om den nuvarande bestämmelsen

om delning av semestern borde ändras, erfordrades enligt utskottet någon

tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets mening hade

nu sådan tid förflutit, att spörsmålet borde upptagas till omprövning med

ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens

part sorganisationer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

9

I fortsättningen pekade utskottet på några frågor som borde ägnas särskild

uppmärksamhet. Utskottet anförde:

Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller

om det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad

semester kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges

till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets

mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två

veckors sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga

som måste lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester

bör gälla även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid

ett avgörande av frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör

också närmare uppmärksammas i vilken utsträckning man kan räkna med

att överenskommelser om en uppdelning av semestern, där detta är betingat

av produktionstekniska intressen, kan väntas bli genomförd under

medverkan av arbetstagarorganisationerna. I motionen II: 10 förutsättes

i detta hänseende, att organisationerna skall medverka till att överenskommelser

om uppdelning kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav

föreligger. Arbetsgivareföreningen har å sin sida framhållit, att förhandlingarna

om delning av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle

komma att föras med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt

med enskilda arbetstagare.

Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet

sålunda angivit var utskottet icke berett att då taga ställning till frågan

om ett genomförande av den i motionerna yrkade ändringen. Utskottet

ville emellertid förorda, att en utredning av hithörande frågor komme till

stånd och hemställde, att riksdagen i anledning av de förevarande motionerna

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa en allsidig utredning om lagstadgad sammanhängande semester

samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde

giva anledning.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställde sju av utskottets

ledamöter om bifall i huvudsak till motionärernas yrkande om

sådan lagändring, att arbetsgivarens rätt att uppdela semestern upphävdes.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan och anhöll i skrivelse

till Konungen om en allsidig utredning i ämnet.

Gällande bestämmelser

I fråga om innehållet i gällande lagar om semester får utskottet hänvisa

till propositionen s. 4—5.

Departementspromemorian

Efter det riksdagen, som ovan nämnts, i skrivelse den 19 april 1955 till

Konungen anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utred
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

ning om lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, har inom socialdepartementet

upprättats en promemoria med förslag till ändringar i semesterlagen

och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete. Promemorian har därefter remissbehandlats, och förslag

om sammanhängande semester har framlagts i förevarande proposition.

Promemorian upptar till en början en historik berörande frågan om en

sammanhängande semester. I promemorian utvecklas vidare en viss tolkning

av vad som förekommit under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern.

En redogörelse för vissa delar av det ovan i utlåtandet

berörda remissyttrande, som Svenska arbetsgivareföreningen 1955 avgav

till andra lagutskottet lämnas. Promemorian innehåller vidare ett försök till

bedömning av möjligheterna att nu genomföra en sammanhängande semester.

Sålunda uttalas bl. a., att näringslivet under den tid som gått sedan

reformen genomfördes hunnit anpassa sig efter treveckorssemestern och att

de svårigheter, som inom vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under

övergångstiden, nu torde vara övervunna. Med hänsyn härtill, uttalas vidare

1 promemorian, »syntes tiden vara inne att återgå till de principer, som under

tvåveckorssemesterns tid gällde rörande semesterns förläggning». Det innebure

enligt promemorian att — i fall då överenskommelse inte kunde komma

till stånd mellan parterna — bestämmanderätten fördelades mellan dem på

så sätt, att arbetsgivaren avgjorde när semestern skulle utgå men att arbetstagarens

samtycke erfordrades för en uppdelning av semestern. Det förutsattes

härvid, att lagens rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt

förlägga semestern till sommartid bibehölles. Likaså förutsattes, att de speciella

inskränkningar i arbetsgivarens rätt att bestämma tiden för semestern

för arbetstagare, som vore borta från arbetet av privilegierad anledning,

och beträffande sjömän, skulle gälla även i fortsättningen.

Efter dessa allmänna överväganden föreslås i promemorian, att 12 § 2 st.

2 p. semesterlagen — vilket stadgande ger arbetsgivaren rätt att, då semestern

överstiger 12 dagar, utan samtycke av arbetstagaren förlägga semestern

till två skilda perioder, den ena omfattande minst 12 dagar — skall upphöra

att gälla.

Beträffande innehållet i övrigt i promemorian får utskottet hänvisa till

propositionen s. 15—18.

Remissyttranden över departementspromemorian

Över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av

41 myndigheter och organisationer.

Förslaget att upphäva det stadgande i semesterlagen, som ger arbetsgivaren

rätt att utan arbetstagarens samtycke uppdela den lagstadgade treveckorssemestern

i två perioder, har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats

utan erinran av åttta remissinstanser, nämligen socialstyrelsen, medicinal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

styrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet

och Landsorganisationen i Sverige. Vidare har Svenska lokaltrafikföreningen,

ehuru med vissa reservationer, godtagit förslaget.

Tjänstemännens centralorganisation har inte tagit direkt ståndpunkt till

frågan.

Samtliga övriga remissinstansers yttranden går i avstyrkande riktning.

Dessa remissinstanser är: statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

generalpostslyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, statens avtalsnämnd, Svenska

landskommunernas förbund (styrelsen), Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges allmänna exportförening, Svenska lantarbetsgivar ef öreningen, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (styrelsen), Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Fastigheternas förhandlingsorganisation,

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Kanalflottans

rederiförening och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Ytterligare må här omnämnas endast, att en del remissinstanser vid sina

yttranden fogat utlåtanden av vissa andra organisationer. Sålunda har

kommerskollegium vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare

och handelskammaren i Gävle. Svenska arbetsgivareföreningen har bifogat

yttranden från Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, Biltrafikens

arbetsgivareförbund och Pappersmasseförbundet. Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation har bilagt yttranden från Sveriges bageriidkareförening,

Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditorförening och

Målaremästarnas riksförening i Sverige.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet, såväl i vad yttrandena

upptar kritik mot uppläggningen av departementspromemorian som

ock i vad de berör förslaget i detsamma, hänvisa till propositionens s. 19—34.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anför i propositionen

:

»Semesterlagstiftningen uppbäres av grundtanken, att det är ett samhälleligt

intresse att de anställdas hälsa och arbetskrafter så långt det är möjligt

bevaras. I detta syfte vill lagstiftningen bereda arbetstagarna en viss tids

årlig ledighet, under vilken de skall kunna utan minskning i sina inkomster

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

söka vila och rekreation. Den lagstadgade semestern var ursprungligen två

veckor om året men utgör nu — efter de ändringar i 1945 års semesterlag

som genomfördes år 1951 — tre veckor om året för arbetstagare i allmänhet.

Vissa grupper av arbetstagare med hälsofarligt arbete är genom en särskild

lag av år 1951 tillförsäkrade en längre semester, nämligen sex veckor om

året. Från dessa grupper bortses här tills vidare.

Den allmänna semesterlagen är så konstruerad, att eu arbetstagare

förvärvar rätt till semester successivt efter hand som han utför arbete

för arbetsgivarens räkning. Den semester, som arbetstagaren intjänat under

ett år, skall enligt lagen utgå under nästpåföljande år, såvida parterna ej

överenskommit att den skall utgå tidigare.

Arbetsgivaren och arbetstagaren har full frihet att genom överenskommelse

bestämma både till vilken tid på året semestern skall förläggas och

huruvida den skall utgå i ett sammanhang, i skilda semesterperioder eller i

form av enstaka ledighetsdagar. Lagen innehåller alltså inte några tvingande

bestämmelser härom. I stället inskränker sig lagen till att uppställa vissa

regler, som är avsedda att tillämpas för den händelse enighet inte uppnås

mellan parterna om semesterns förläggning och eventuella uppdelning.

Enligt dessa regler äger arbetsgivaren i princip frihet att förlägga semestern

till den tid under året, som passar honom bäst. Denna frihet är

dock begränsad såtillvida, att förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens

samtycke förlägga semestern till tid, då denne är borta från arbetet

av vissa privilegierade orsaker. Dessutom är arbetsgivarens frihet i fråga

om semesterns förläggning på visst sätt begränsad i vad avser arbetstagare

på fartyg. Härutöver innehåller lagen i fråga om semesterförläggningen endast

en rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt förlägga semestern

till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat.

I de fall där enighet inte kan uppnås mellan parterna har arbetsgivaren

således ansetts böra i princip få bestämma tiden för semesterns förläggning.

Å andra sidan har arbetstagaren ansetts böra tillerkännas en viss rätt att

utfå sammanhängande semesterledighet, om han så önskar. Så länge den

lagstadgade semestern endast utgjorde två veckor för år gällde i sistnämnda

hänseende — här bortses från vissa undantagsregler för jordbruksarbetare

och vissa med dem likställda grupper — att semestern över huvud taget icke

fick uppdelas utan arbetstagarens samtycke. Arbetstagaren ägde således

rätt att utfå hela tvåveckorssemestern i ett sammanhang men var å andra

sidan — såsom framgår av det anförda — skyldig att finna sig i att semestern

förlädes till den tid på året, som arbetsgivaren bestämde.

Då den lagstadgade semestern utsträcktes till tre veckor, diskuterades ingående,

huruvida arbetstagaren borde få rätt att, om han så önskade, utfå

hela den förlängda semestern i en följd eller om arbetsgivaren borde tillerkännas

rätt att mot arbetstagarens vilja förlägga den nytillkomna semesterveckan

till en särskild period eller uppdela den i enstaka ledighetsdagar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 13

Härvid övervägdes i huvudsak tre olika, av arbetstidsutredningen framlagda

alternativ. Alternativ I innebar, att arbetsgivaren icke skulle äga rätt att

utan samtycke av arbetstagaren dela semestern. Däremot skulle arbetarskyddsstyrelsen

— under förutsättning att sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för vederbörande företags drift — kunna medge

en uppdelning av semestern, dock endast i två perioder, av vilka den ena

skulle utgöra minst två veckor. Enligt alternativ II skulle arbetsgivaren själv

kunna bestämma om delning av semestertiden i två perioder, varav en skulle

omfatta minst två veckor. Alternativ III slutligen medgav arbetsgivaren rätt

att ensidigt dela semestertiden i två eller flera perioder, därav en om minst

två veckor. Den återstående semesterveckan skulle alltså enligt detta alternativ

kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Under ärendets behandling framkom olika meningar om vilket alternativ

som vore att föredraga. Landsorganisationen och dess förbund motsatte sig

i allmänhet, att arbetsgivaren skulle äga ensidigt dela semestern. Tjänstemännens

organisationer anslöt sig däremot till alternativ II och medgav

således, att arbetsgivaren fick rätt att utlägga den tredje semesterveckan i

en särskild period. Arbetsgivareorganisationerna slutligen tillstyrkte allmänt

alternativ III och förmenade alltså, att arbetsgivaren borde ha rätt att utan

överenskommelse med arbetstagaren dela den tredje semesterveckan i enstaka

ledighetsdagar.

Kungl. Maj :t föreslog att alternativ II skulle lagfästas och detta förslag

bifölls av riksdagen.

Tanken på att tillerkänna arbetstagarna en lagstadgad rätt att, om de

så önska, utfå hela semestern i ett sammanhang har nu aktualiserats genom

att riksdagen anhållit om utredning i ämnet. Med anledning härav har inom

socialdepartementet upprättats en promemoria, vari spörsmålet behandlats

ur mera allmänna synpunkter. Promemorian bar därefter varit föremål för

en vidlyftig remissbehandling, under vilken partsorganisationerna på arbetsmarknaden

samt andra berörda myndigheter och sammanslutningar yttrat

sig över innehållet i promemorian samt belyst frågan ur andra synpunkter

än de där behandlade. Det sålunda hopbragta materialet torde i förening

med den i det föregående redovisade, av Svenska arbetsgivareföreningen

verkställda undersökningen angående semesterns förläggning åren 1953—

1954 innefatta en så fullständig och allsidig utredning av den föreliggande

frågan, att ärendet nu bör kunna företagas till avgörande.

Såsom inledningsvis antytts innehåller semesterlagen inte några tvingande

bestämmelser om semesterns förläggning. Det har inte heller ifrågasatts, att

några sådana bestämmelser skulle införas. Emellertid måste lagregler

finnas för det fall att parterna inte är ense i fråga om semesterns förläggning

och eventuella uppdelning. En utväg vore givetvis, att överlåta åt någon

offentlig myndighet att i dylikt fall skilja mellan parterna. Denna utväg

övervägdes i samband med att treveckorssemcstern lagfästes men avvisades

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956

av såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Man fruktade nämligen, att ett

sådant system skulle leda till en byråkratisering, och trodde inte att det

skulle vara möjligt för en myndighet att handlägga ärendena med den snabbhet,

som måste vara en förutsättning för att systemet skulle fungera tillfredsställande.

Dessa farhågor var med all säkerhet befogade. Tanken på

att tillerkänna en myndighet befogenhet att träffa avgörandet i fall, då

parterna inte kan uppnå enighet, har inte från något håll framförts i det

nu föreliggande ärendet och får därför anses sakna aktualitet. Under sådana

omständigheter återstår intet annat än att i lagen fastslå, vilken av parterna

som i händelse av meningsskiljaktigheter skall bestämma i det ena eller

andra avseendet. Det är härvid angeläget att bestämmanderätten fördelas

på ett så rättvist sätt som möjligt.

Så länge den lagfästa semestern endast utgjorde två veckor om året var,

såsom tidigare berörts, bestämmanderätten i princip fördelad så, att arbetsgivaren

ägde förlägga semestern till den tid som passade honom bäst, under

det att arbetstagaren ägde påfordra att semestern skulle utgå i ett sammanhang.

Såvitt jag känner till förspordes inte något missnöje med denna ordning,

och jag har därför anledning att utgå ifrån, att såväl arbetsgivare som

arbetstagare fann lagstiftningen i detta avseende innebära en i stort sett

tillfredsställande lösning av hithörande problem.

När semestern utökades med en vecka ansågs den fördelning av bestämmanderätten,

som dittills varit lagfäst, inte böra gälla beträffande hela den

förlängda semestern. Arbetsgivaren fick nämligen då, såsom förut angivits,

befogenhet att inte bara bestämma när semestern skulle utgå utan även

uppdela densamma i två perioder. Den förskjutning av bestämmanderätten,

som sålunda kom till stånd, genomfördes trots protester från stora grupper

av arbetstagare. Företrädare för dessa grupper har senare vid olika tillfällen

framställt önskemål om att man beträffande hela treveckorssemestern borde

övergå till den ordning, som gällde i fråga om tvåveckorssemestern. Att denna

åsikt är vida utbredd framgår inte minst av att de senaste tre årens riksdagar

haft att behandla motioner i ämnet samt att andra kammaren år 1954

antog ett lagförslag, som innebar en övergång till de äldre reglerna.

Treveckorssemesterns införande var en reform av stor räckvidd, vars

verkningar inte kunde på förhand överblickas med full säkerhet. Såsom påpekats

i promemorian förelåg visserligen i stort sett enighet om att reformen

i och för sig var önskvärd, men från skilda håll — särskilt från näringslivets

företrädare — hävdades, att den tillsvidare borde ställas på framtiden

med hänsyn till de negativa verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester

skulle komma att medföra i det då rådande tidsläget. Trots

de farhågor, som sålunda yppades, ansågs reformen böra genomföras. Arbetsgivarna

ansågs emellertid t. v. böra få rätt att utan samtycke av arbetstagarna

förlägga den tredje semesterveckan till en särskild period, skild

från semestern i övrigt. En starkt bidragande orsak till att denna ordning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år I95(i

15

lagfästes torde ha varit, att man ville göra det lättare för näringslivet att

anpassa sig efter de ändrade förhållanden, som treveckorssemestern skapade.

Enighet torde råda om att det i och för sig är önskvärt att de arbetstagare,

som så begär, utfår hela semestern i en följd under sommaren. Men enighet

torde också råda om att det av produktionstekniska, företagsekonomiska

och liknande skäl i vissa fall är nödvändigt att uppdela semestern och förlägga

en del därav till annan tid än sommaren.

Under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern framhölls

från arbetsgivarsidan, att semestern ofta skulle komma att utgå i ett sammanhang

även om arbetsgivaren erhölle rätt att uppdela densamma. Å andra

sidan förklarade sig arbetstagarnas organisationer villiga att medverka till

delning av semestern då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena

inom yrket. Den av arbetsgivareföreningen verkställda utredningen

visar, att arbetsgivarna endast i begränsad omfattning använt sig

av möjligheten att uppdela semestern samt att i de fall, där uppdelning kommit

till stånd, arbetstagarna i stor utsträckning samtyckt därtill. De förhoppningar,

som vid treveckorssemesterns införande hystes om att parterna

skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern borde utgå, har

alltså inte kommit på skam. Anledning saknas att antaga annat än att

parterna även i fortsättningen skall göra sitt bästa för att uppnå enighet i

detta avseende. För arbetsgivarsidan finns härvid särskild anledning att

taga fasta på Landsorganisationens uttalande att överenskommelse om uppdelning

av semestern utan tvekan skall kunna åvägabringas i fall, då produktionstekniska

svårigheter kan möta för förläggning av treveckorssemestern

i en följd.

De betänkligheter, som anförts mot att upphäva arbetsgivarens rätt att

ensidigt uppdela semestern, grundar sig bl. a. därpå att de enskilda företagens

behov förmenas inte kunna bli beaktade vid generella uppgörelser

mellan arbetsmarknadsorganisationerna och att enskilda arbetstagare förmodas

kunna omöjliggöra en rationell semesterförläggning för ett helt företag

genom att vägra att gå med på en uppdelning av semestern. Det har även

sagts, att arbetsgivarna genom en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle

komma i ett sämre utgångsläge när det gäller förhandlingar om delning av

semestern. För egen del anser jag att vid diskussionen i hithörande frågor

alltför litet beaktats, att arbetsgivaren alltjämt skulle ha kvar sin rätt att

bestämma den tid under året, då semestern skall utgå. Visserligen innehåller

lagen en rekommendation till arbetsgivaren att, om arbetstagaren ej begär

annat, såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid. Denna rekommendation

bör kvarstå och följas i all den utsträckning det är görligt. Men om

arbetstagaren gör anspråk på odelad sommarsemester och arbetsgivaren

med hänsyn till förhållandena inom yrket inte kan tillmötesgå detta anspråk,

kan rekommendationen givetvis inte följas. Häri ligger ett förhandlingsargument

av icke ringa styrka. De allra flesta arbetstagarna lär nämli
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956

gen finna det med sina intressen mest förenligt att i dylikt fall gå med på

en uppdelning, som tillförsäkrar dem huvuddelen av semestern på sommaren

och återstoden på annan tid.

Den regel, som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren

uppdela semestern, kan sägas ha karaktär av en försöksanordning, som av

försiktighetsskäl vidtagits i avbidan på att erfarenheter skulle vinnas rörande

treveckorssemesterns verkningar. Att bibehålla ifrågavarande regel längre

än som är nödvändigt skulle enligt mitt bedömande vara ägnat att skapa

onödig irritation på arbetsmarknaden. Förutsättningarna för att få till stånd

överenskommelser rörande uppdelning av semestern i fall, där verkliga skäl

av produktionsteknisk eller jämförlig art talar därför, är såvitt jag kan

finna så goda, att regeln utan olägenheter nu bör kunna upphävas. Med

hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden under den tid som förflutit

sedan treveckorssemestern infördes visat stor beredvillighet att tillmötesgå

varandras önskemål om semesterns förläggning, kan det inte förväntas, att

en dylik lagändring skall få några mera vittgående följder.

Företrädare för jordbruks-, trädgårdsodlings- och rederinäringarna har

under i’emissbehandlingen yrkat, att gällande bestämmelser under alla omständigheter

måtte bibehållas såvitt angår dessa verksamhetsområden. Med

anledning härav vill jag erinra om att undantagsregeln rörande semesterns

uppdelning tidigare fanns för anställda vid jordbruket och trädgårdsodlingen

men att dessa bestämmelser upphävdes år 1951 under motivering bl. a., att

en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar

i längden måste påverka rekryteringen i ofördelaktig riktning och

därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det

bör inte komma i fråga att ånyo införa dylika undantagsregler, såvida inte

synnerligen starka skäl föreligger därför. Enligt min mening är så inte

fallet vare sig beträffande jordbruket, trädgårdsskötseln eller rederinäringen.

För de anställda inom dessa verksamhetsgrenar bör därför gälla

samma regler som för arbetstagare i allmänhet.

I det föregående har jag icke berört frågan om semesterförläggningen i

de fall, då arbetstagaren med arbetsgivaren träffat avtal om längre

semester än lagstadga d. Enligt 2 § 2 st. semesterlagen gäller nu,

att i dylika fall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden icke annat

överenskommits, skall tillämpas även beträffande den överskjutande delen

av semestern. Vad särskilt angår semesterns förläggning till olika perioder

gäller med andra ord detsamma beträffande den längre semestern som i

fråga om treveckorssemestern, där annat ej avtalats. Regeln i 2 § 2 st. har

karaktären av bevispresumtion; den part som påstår avtal av annat innehåll

än lagens bestämmelser har bevisskyldigheten.

Under remissbehandlingen har, även från håll som eljest intagit en positiv

hållning till departementspromemorians förslag, framförts yrkanden på att

vid genomförande av lagstiftning om rätt för arbetstagarna att utfå semes
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

tern i ett sammanhang nämnda presumtionsregel ändras därhän att, om

annat ej överenskommits, rätten att erhålla semestern i en följd icke skall

avse den del därav som överstiger 18 dagar.

I och för sig anser jag, att arbetsgivarsidan vid ingående av avtal, som

tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än den lagstadgade, har väl så

goda möjligheter att betinga sig rätt till delning av semestern som när det

gäller att träffa överenskommelse om uppdelning av semester av den längd,

som föreslcrives i semesterlagen. Behovet av en lagbestämmelse av nyss anfört

innehåll kan därför synas mindre framträdande. Det är emellertid

uppenbart, att arbetsgivarens intresse av att kunna dela semestern är större

ju längre semestertiden är. Om parterna inte träffat avtal om annat ligger

det därför nära till hands att antaga, att arbetsgivaren förutsatt att han

skulle äga rätt att uppdela semestern. Med hänsyn till den vikt, som från

arbetsgivarhåll fästs vid denna fråga, föreslår jag, att ett tillägg göres till

bestämmelsen i 2 § 2 st. semesterlagen av innehåll att arbetsgivaren i de

här avsedda fallen skall äga förlägga semestern till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Som en följd av de av mig förordade ändringarna i allmänna semesterlagen

bör särskilda semesterlagen ändras på så sätt, att den ena

av de två perioder, i vilka semestern efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen

kan uppdelas, kommer att omfatta 18 i stället för 12 dagar.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.»

Motionerna

I motionerna 1: 564 och II: 742 anföres viss kritik i fråga om de uttalanden

som föredragande departementschefen i propositionen gjort beträffande

förutsättningarna för 1951 års beslut om semesterns förläggning.

Härutinnan anföres i motionerna:

I propositionen uttalas att de nuvarande reglerna om semesterns uppdelning

tillkom i samband med treveckorssemesterns införande endast för

att göra övergången från tvåveckors- till treveckorssemester lättare för

näringslivet. Meningen skulle redan då ha varit, att reglerna skulle ändras

så snart näringslivet hunnit anpassa sig till den längre semestern. Detta

uttalande stämmer emellertid icke överens med vad som anfördes i 1951

års proposition (nr 72) om treveckorssemesterns införande. Däri anförde

nämligen departementschefen följande:

»Å andra sidan kan man icke bortse ifrån att vissa delar av näringslivet

har sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan

till eu särskild period. Att helt lita till att detta intresse skall

bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde icke låta sig göra.»

Vidare betonas i motionerna de svårigheter, som ett genomförande av

propositionens förslag skulle medföra inom vissa näringsgrenar:

2 — Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 32

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år J956

En ändring sådan som den föreslagna skulle för åtskilliga grenar av näringslivet

medföra stora svårigheter både från ekonomisk synpunkt och

med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Inom åtskilliga

branscher är det av tekniska eller andra skäl uteslutet att helt avbryta

driften för semester. Hithörande företag tvingas att under semestertider

anskaffa ett stort antal vikarier. Det är uppenbart, att ett arbetstagarkrav

på tre veckors odelad semester skulle medföra ett större behov av sådana

vikarier än som för närvarande gör sig gällande. Även om man skulle kunna

uppdriva ytterligare extra arbetskraft på sommaren — vilket i dagens

arbetsmarknadsläge knappast torde vara möjligt — skulle detta medföra

betydande ekonomiska konsekvenser för företagen.

Liknande förhållanden föreligger vid åtskilliga företag med servicebetonad

verksamhet. Beträffande dessa tillkommer emellertid även den omständigheten,

att konsumenternas krav på betjäning också under sommartid

i största möjliga utsträckning måste tillgodoses.

En arbetsgivare, som ställes inför ovan nämnda svårigheter i samband

med de anställdas semester, torde, anför motionärerna, ofta inte kunna

lösa problemet på annat sätt än att han söker sprida semestrarna över en

större del av året än för närvarande sker. Därigenom skulle emellertid

åtskilliga arbetstagare få räkna med att få sin semester förlagd till annan tid

än sommaren.

Motionärerna betonar vidare att, såvitt bekant, berättigade klagomål mot

arbetsgivarnas hittillsvarande åtgärder i hithörande hänseenden inte rests

från arbetstagarna. Arbetsgivarna torde nämligen i mycket stor utsträckning

ha sökt tillmötesgå dessas önskemål. Detta bestyrktes av departementschefen,

som anfört att parterna på arbetsmarknaden vid nuvarande lagstiftning

visat stor beredvillighet att tillmötesgå varandras önskemål om semesterns

förläggning.

I motionerna anföres vidare att förhandlingarna mellan parterna om

delning av semestern måste medföra många svårlösta problem, då några

generella överenskommelser knappast lär kunna träffas, samt att det inte

med säkerhet kan antagas, att arbetstagarna alltid skulle visa beredvillighet

att tillmötesgå produktionens och samhällsekonomiens rättmätiga krav.

Därest riksdagen skulle i princip bifalla propositionen, bör enligt motionärerna

under alla förhållanden en möjlighet införas att genom statlig myndighet

bevilja dispens från den föreslagna lagregeln. Härom anföres vidare:

Det synes oss vara ett allmänt intresse att — därest berörda parter icke

kunnat ena sig — frågan kan bli föremål för avgörande från offentlig

myndighets sida. Lämplig myndighet härför torde vara arbetarskyddsstyrelsen,

som redan handlägger ett stort antal dispensfrågor inom arbetstidslagstiftningens

område och där partsrepresentation finnes. Arbetsgivarsidan

synes inte kunna ha något att invända emot en dispensmöjlighet, enär

det väl får ankomma på arbetsgivaren själv att söka dispens. Ej heller

från arbetstagarnas sida borde något motstånd vara att vänta mot en sådan

ordning under förutsättning att den av departementschefen förutsatta

beredvilligheten att tillgodose produktionens berättigade intressen förefinnes.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 19

I motionen 11: 743 beröras bl. a. förhållandena inom jordbruket och

anföres:

För näringsgrenar som jordbruket och trädgårdsodlingen måste det betraktas

som omöjligt att en sammanhängande treveckorssemester kan

beredas de anställda under sommaren. Sedan den lagstadgade semestern

utsträckts till tre veckor, torde frågan i allmänhet inom jordbruket ha

lösts så, att två veckors semester fått uttagas under sommarhalvåret och

återstoden under vinterhalvåret. Det måste förutsättas att detta, med den

knappa tillgång på arbetskraft som gäller för jordbruket och trädgårdsodlingen,

måste bli regeln även i fortsättningen. Å andra sidan delar jag

uppfattningen att särregler för jordbruket inte kan vara önskvärda.

Även förhållandena inom näringslivet i övrigt behandlas i motionen,

särskilt med hänsyn till dels servicenäringar och dels industrier, som skulle

nödgas införa tre veckors driftstopp.

Vad angår servicenäringarna framhålles, att vissa av dessa har högkonjunktur

under sommaren, t. ex. trafiknäringen, hotell- och restaurangväsendet

och bilreparationsbranschen. Allmänhetens krav på betjäning

året runt syntes omöjliggöra, att semestern helt koncentreras till sommaren.

I fråga om verkningarna av ett förlängt driftstopp anföres, att en sammanhängande

treveckorssemester skulle på många områden minska möjligheterna

till ett rationellt utnyttjande av en dyrbar maskinutrustning. Det

vore beträffande t. ex. våra livsviktiga exportindustrier inte blott ett företagsekonomiskt

utan även i hög grad samhällsekonomiskt och valutapolitiskt

krav, att produktionen upprätthölles med minsta möjliga avbräck.

Med den knapphet på arbetskraft, som för närvarande råder, syntes allmänt

ekonomiska förutsättningar icke förefinnas för sådana driftstopp inom

näringslivet.

Motionären uttalar vidare, att han inte kan dela departementschefens uppfattning,

att ett bibehållande av nuvarande bestämmelser skulle skapa onödig

irritation på arbetsmarknaden samt hänvisar till att i propositionen konstateras:

»De förhoppningar, som vid treveckorssemesterns införande hystes

om att parterna skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern

borde utgå, har alltså inte kommit på skam.» Någon egentlig irritation över

nuvarande bestämmelser har alltså, anför motionären, inte förefunnits, och

det synes inte vara anledning att befara, att någon skärpning behöver inträffa

i nämnda avseende. Tvärtom syntes risken för konflikter mellan

arbetsgivare och anställda vara större, om den i propositionen föreslagna

ändringen nu genomfördes.

Under hänvisning till resultatet av remissbehandlingen uttalar motionären

slutligen, att det icke syntes lämpligt att genomföra en sådan ändring, när

den klart övervägande majoriteten av remissyttranden från näringslivets

organisationer och ämbetsverken in. fl. gått i avstyrkande riktning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

Utskottet

När den allmänna treveckorssemestern genomfördes år 1951 stadgades

i fråga om semesterns förläggning, att arbetstagaren såsom förut skulle

ha rätt att få ut två veckors semester i ett sammanhang, men att arbetsgivaren

skulle äga förlägga den nytillkomna veckan för sig.

I propositionen föreslås nu, att stadgandet om rätt för arbetsgivaren att

uppdela treveckorssemestern på två skilda perioder skall upphävas. I fråga

om längre semestertid än tre veckor bibehålies arbetsgivaren däremot vid

rätten att förlägga semestern till två perioder. I de i anledning av propositionen

väckta motionerna, 1:564 och 11:742 samt 11:743, yrkas avslag å

propositionen. Förstnämnda båda motioner upptar i andra hand ett yrkande,

att om överenskommelse om uppdelning av semestern icke kan

träffas mellan parterna, kungl. arbetarskyddsstyrelsen, på ansökan av arbetsgivaren,

skall besluta om uppdelning, i den mån så prövas påkallat av

driftsekonomiska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska skäl.

Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktär av en skyddslag. Uppehållen

i arbetet i samband med helgerna, den regelbundna veckovilan och

begränsningen av den dagliga arbetstiden har ej ansetts tillräckligt effektivt

hindra arbetskraftens alltför snabba förslitning. Genomförandet av treveckorssemestern

var ett led i strävandena att motverka den påfrestning

på den mänskliga organismen, som är en följd av, bl. a., att den fortgående

rationaliseringen inom näringslivet fört med sig ett ökat jäkt på arbetsplatserna.

I första hand kommer reformen nu arbetstagarna till godo, men

indirekt och på längre sikt torde, såsom också uttalades under förarbetena

till reformen, den förlängda semestern på det sättet få gynnsamma verkningar

för produktionen, att arbetseffektiviteten påverkas i positiv riktning

genom att rekreationsbehovet blir tillgodosett i större utsträckning än vad

som tidigare var fallet.

För att semestern skall kunna tjäna sitt dubbla syfte att ge arbetstagarna

vila och rekreation och att öka arbetseffektiviteten erfordras, att den utnyttjas

på bästa sätt. Möjligheterna härtill är i väsentlig grad beroende av

bl. a. semesterns förläggning. Från nämnda synpunkter är det önskvärt att

de arbetstagare, som så önskar, får ut hela semestern i en följd under

sommaren. Denna önskvärda ordning genomfördes emellertid icke vid treveckorssemesterns

lagfästande: arbetsgivaren fick tvärtom rätt att utan

arbetstagarens samtycke dela semestern på två skilda perioder. Ej heller

garanterades den arbetstagare, som så önskade, rätt att få semestern förlagd

till sommaren; i semesterlagen upptogs endast en rekommendation

att semestern såvitt möjligt bör förläggas till sommartid, om arbetstagaren

icke annat begär.

Den år 1951 lagfästa ordningen kunde i ett läge, då man ännu inte hade

några erfarenheter av den förlängda semestern, framstå som en godtagbar

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

21

kompromisslösning mellan å ena sidan önskemålet om en bättre semester

och å andra sidan hänsynen till de svårigheter som näringslivet kunde

komma att till en början ställas inför till följd av den förlängda semestertiden.

Emellertid måste det enligt utskottets mening i det långa loppet betecknas

som klart otillfredsställande, om man splittrar semestern på olika perioder.

Uppdelningen försvårar i många fall den rekreation och avkoppling

som semestern skall ge. För produktionen medför detta, att den vinst bortfaller,

som utökningen av semestertiden skulle ge genom sina positiva

återverkningar på arbetsförmågan. För den enskilde är en delning av semestern

på olika perioder ägnad att medföra t. ex. ökade resekostnader och att

även i övrigt vålla extra kostnader samt olägenheter för familjen. I blickpunkten

kommer här också frågan om husmoderns semester. De mångahanda

bestyren före och efter en resa medför lätt, att en semesterperiod

om endast två veckor blir för kort för husmodern för att semesterns syfte

skall kunna tillgodoses.

Åtskilliga skäl talar således enligt utskottets mening för att det icke bör

få ligga i arbetsgivarens hand att ensidigt besluta om delning av semestern.

Å andra sidan måste hänsyn givetvis tagas till de produktionstekniska

och samhällsekonomiska skäl, som kan tala emot en odelad semster. Den utredning,

som Svenska arbetsgivareföreningen vid fjolårets riksdag åberopade

i ett remissyttrande till utskottet över motioner i ämnet, ger vid handen,

att av de arbetstagare som omfattats av undersökningen det alldeles

övervägande antalet kunnat beredas tre veckors semester i ett sammanhang.

Kvar står dock, att det inom vissa näringsgrenar eller företag icke låter

sig göra att utge odelad semester utan att detta väsentligt försvårar driften

eller försämrar driftsresultatet. I vissa fall kan alltså en uppdelning av

semestern böra godtagas. Den i propositionen föreslagna lagändringen utgör

ej heller hinder för att arbetsmarknadens parter träffar överenskommelse

om en dylik ordning. Enligt utskottets mening behöver man ej befara,

att sådana överenskommelser icke skall komma till stånd, där verkliga skäl

för en uppdelning kan påvisas. Erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas

förhandlingar i andra, liknande frågor utvisar, att man har anledning

räkna med alt arbetstagarnas organisationer skall medverka till att överenskommelser

om uppdelning av semestern kommer till stånd i de fall, då

ett verkligt behov därav föreligger. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet,

att stadgandet om arbetsgivarnas rätt att ensidigt besluta om uppdelning

av semestern upphäves. Enligt utskottets mening föreligger härvid ej tillräcklig

anledning att, på sätt i motionerna I: 564 och II: 742 i andra hand

föreslagits, tillgripa den ur olika synvinklar omständliga lösning som ett

avgörande i särskilda fall av arbetarskyddsstyrelsen skulle innebära.

Rätten till sammanhängande treveckorssemester kan alltså enligt utskottets

mening nu lagfästas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

I vissa fall utgår enligt den särskilda semesterlagen eller enligt avtal

längre semester än de tre veckor, som den allmänna semesterlagen tillförsäkrar

arbetstagarna i gemen. Starka skäl talar för att även en sådan

längre semester ej skall få förläggas till två skilda perioder utan arbetstagarens

samtycke. Här kan man emellertid i större utsträckning räkna med

att arbetstagarna själva har önskemål om en delning av semestern, och en

sådan delning är här ej heller av samma betydelse för möjligheterna till

rekreation. Vidare är det tydligt, att arbetsgivarnas intresse av att kunna

dela semestern är större ju längre semestertiden är. Utskottet tillstyrker

därför att arbetsgivaren i de bär avsedda fallen på sätt i propositionen föreslagits

skall äga förlägga semestern till två skilda perioder.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å förevarande motioner, nämligen

I: 564 och II: 742 samt II: 743, måtte bifalla förevarande

proposition, nr 136.

Stockholm den 11 maj 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson

och Åkesson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson

i Tobo, fru Västberg*, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe, Rimmerfors

och Ahlberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, Carlsson i Bakeröd och

Ahlberg, vilka ansett,

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 år 1955 i anledning av

väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester avstyrkte

andra lagutskottet yrkande av samma innebörd som i förevarande

proposition och anförde därvid en utförlig motivering, ur vilken till en

början må återgivas följande angående dels vissa produktionstekniska synpunkter

och dels önskvärdheten av sommarsemester.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1056

23

Från arbetstagarnas sida förekommande önskemål om semesterns förläggning

till annan tid än sommaren och om dess uppdelning torde i allmänhet

ej möta sådana företagsekonomiska eller andra svårigheter, att överenskommelse

därom icke skulle kunna träffas mellan parterna. Annorlunda

kan det uppenbarligen inom en del näringsgrenar med hänsyn till deras

produktionstekniska förhållanden ställa sig främst i vad gäller önskemålet

om en odelad semester under sommaren. Särskilt jordbruksnäringen kommer

här i blickpunkten. Även i vissa andra fall kan man peka på betydande

företagsekonomiska eller samhällsekonomiska nackdelar av en sammanhängande

treveckorssemester under sommaren.

Enligt 12 § semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma, när semester

skall utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär, såvitt

möjligt förläggas till sommartid. I detta stadgande yrkas i motionerna icke

någon ändring. Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för

lagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren, nämligen

att semesterns syfte att bereda vila och rekreation därigenom bäst tillgodoses.

Det torde också bland det stora flertalet arbetstagare föreligga ett

bestämt önskemål om sommarsemester. Det är enligt utskottets mening av

väsentligt intresse att värna om en sådan förläggning av semestern.

Vidare anförde utskottet vid fjolårets riksdag, att det vid en omprövning

av spörsmålet om odelad semester bleve ett viktigt spörsmål, om erfarenheterna

gåve vid handen eller om det eljest kunde befaras, att ett tillmötesgående

av kravet på en odelad semester kunde väntas leda till att semestern i

ökad utsträckning förlädes till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens

vore enligt utskottets mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel

än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas vintersemester.

De sålunda framförda synpunkterna anser utskottet alltjämt böra tillmätas

beaktande. Av det i propositionen redovisade resultatet av Svenska arbetsgivareföreningens

undersökning angående semesterns förläggning under

åren 1953 och 1954 jämte tillhörande tabeller kan utläsas dels att man inom

arbetslivet i stor utsträckning tillämpat sammanhängande semester, dels

att önskningarna bland de anställda icke alls är enhetliga eller i högre grad

inriktade på sammanlagd semester. Dessa undersökningar bör enligt utskottets

mening fullföljas, varigenom en klarare bild kan erhållas av dels önskningarna

bland de anställda och dels de produktionstekniska svårigheter

som kan föreligga för en sammanhängande semester inom hela näringslivet.

över huvud taget är de samhällsekonomiska konsekvenserna av en

obligatorisk sammanhängande semester föga utredda. Det förefaller emellertid

säkert att inom vissa områden ett betydande produktionsbortfall kommer

att inträda, vilket givetvis skulle vara en betydande olägenhet. Någon

säkerhet för att överenskommelser skall kunna träffas om uppdelning av

semestern ens inom fack där de produktionstekniska skälen härför är

mycket starka finnes ej, om propositionens förslag godtages. Snarare kan

man vid eu dylik lagstiftning befara motsatsen, och delta även om en mycket

betydande del av de anställda gärna önskar en uppdelning såsom förut.

Man får ej heller bortse ifrån att man inom vissa branscher och företag

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956

av produktionstekniska skäl kan nödgas förlägga hela treveckorssemestern

till annan tid än sommaren, vilket för de anställda skulle vara en större

nackdel än en uppdelning av semestern med åtminstone två veckors sommarsemester.

Att, såsom i motionerna I: 564 och II: 742 i andra hand föreslås, hänvisa

parterna till arbetarskyddsstyrelsens avgörande synes utskottet icke vara

den lämpligaste lösningen av förevarande fråga, i synnerhet som nuvarande

ordning har fungerat tillfredsställande.

Utskottet finner det alltså icke föreligga tillräckliga skäl att nu göra den

i propositionen föreslagna ändringen, men anser att frågan bör kunna bli

ytterligare belyst genom en fortsatt utredning, gärna genom arbetsmarknadsparternas

försorg.

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna

I: 564 och II: 742 samt II: 743, måtte avslå förevarande proposition,

nr 136.

2) av herrar Sunne, Åkesson, Jacobsson i Tobo och Rimmerfors, vilka

ansett,

dels att i utskottets yttrande de tre sista styckena bort utbytas mot text

av följande lydelse:

Å andra sidan måste hänsyn givetvis tagas till de produktionstekniska

och samhällsekonomiska skäl, som kan tala emot en odelad semester. Den

utredning, som Svenska arbetsgivareföreningen vid fjolårets riksdag åberopade

i ett remissyttrande till utskottet över motioner i ämnet, ger vid

handen, att av de arbetstagare som omfattats av undersökningen det alldeles

övervägande antalet kunnat beredas tre veckors semester i ett sammanhang.

Kvar står dock, att det inom vissa näringsgrenar eller företag

icke låter sig göra att utge odelad semester utan att detta väsentligt försvårar

driften eller försämrar driftsresultatet. I vissa fall kan alltså en uppdelning

av semestern böra godtagas. Den i propositionen föreslagna lagändringen

utgör ej heller hinder för att arbetsmarknadens parter träffar

överenskommelse om en dylik ordning. Väl visar erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas

förhandlingar i andra, liknande frågor, att man har

anledning räkna med att arbetstagarnas organisationer skall medverka till

att överenskommelser om uppdelning av semestern kommer till stånd i de

fall, då ett verkligt behov därav föreligger. Såsom föredragande departementschefen

anförde i den proposition till 1951 års riksdag, i vilken förslag

till treveckorssemestern underställdes riksdagens prövning, torde det

emellertid icke låta sig göra att helt lita till att här ifrågavarande intresse

skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser. Man måste, såsom

också nämnda uttalande ger vid handen, räkna med att uppgörelse icke

kommer till stånd i alla de fall da ett verkligt behov föreligger av en upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1936

25

delning av semestern. Här kominer såväl vissa för vårt land livsviktiga exportindustrier

som också jordbruksnäringen och vissa servicenäringar i

blickpunkten.

Då de olika kategorierna av arbetstagare vid ett förelag, såsom i allmänhet

är fallet, vid förhandlingarna företrädes av olika organisationer, kan det

förhållandet att uppgörelse icke kan träffas med en organisation medföra

förutom nackdelar från produktionstekniska och andra dylika synpunkter

också den konsekvensen, att de arbetstagare som föredragit en delad semester

med två veckor förlagda till sommaren nödgas godtaga en odelad

semester på mindre lämplig tid. Särskilda svårigheter uppkommer givetvis

i de fall då uppgörelse måste träffas med enskilda arbetstagare.

Utskottet delar den av departementschefen år 1951 uttalade meningen,

att man icke kan lita helt till frivilliga överenskommelser. Enligt utskottets

mening bör det dock ej såsom nu ankomma på arbetsgivaren att ensidigt

bestämma om delning av semestern. Det i samband med treveckorssemeslerns

genomförande framlagda alternativet till lösning i sista hand genom

arbetarskyddsstyrelsen, vilket förslag nu upptagits i motionerna 1:564 och

II: 742, kommer med hänsyn till det anförda naturligt i blickpunkten. Detta

förslag synes utskottet erbjuda den från olika synpunkter och med hänsyn

till skilda intressen i förevarande läge lämpligaste lösningen. Utskottet, som

erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen har att träffa avgöranden i en rad

andra frågor av närbesläktad natur, tillstyrker alltså, att i de fall, då överenskommelse

om semesterns förläggning ej kan träffas, arbetarskyddsstyrelsen,

på ansökan av arbetsgivare, skall äga besluta om uppdelning, i den mån

så prövas påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska

skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade intressen.

Härvid bör som hittills gälla, att semestern må förläggas till två skilda

perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar. Den sålunda föreslagna

ordningen bör göras direkt tillämplig på semester som utgår med stöd av

1951 års särskilda semesterlag;

dels ock att utskottet bort hemställa, alt riksdagen, i anledning av

motionerna I: 564 och II: 742 samt II: 743 och med förmälan att riksdagen

funnit de vid propositionen fogade lagförslagen icke kunna i oförändrat

skick antagas, målte för sin del antaga följande lagförslag, nämligen

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester

skall erhålla ändrad lydelse på säl! nedan angives.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 ur 1956

12 §.

Arbetsgivaren äger---------nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om

annan ordning träffas med arbetstagaren. Kan sådan överenskommelse icke

träffas må, på ansökan av arbetsgivare, kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den

mån så prövas påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska

skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade

intressen, besluta att semestern skall förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för —---—--svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §•

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

(•UNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS

606091

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:332 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en allmän pensionsförsäkring. s. 1 i texten