Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953

1956-05-15 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september

1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 148, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till ; : . , ! ( ; ;

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 21, 25, 26 och 29 §§ lagen den 25 september

1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka I syfte att främja en ur allmän

konkurrensbegränsning inom nä- synpunkt önskvärd konkurrens inringslivet

skall, på sätt nedan stad- om näringslivet skall, på sätt nedan

gas, dels gälla förbud mot vissa arter stadgas, dels gälla förbud mot vissa

av konkurrensbegränsning, dels an- arter av konkurrensbegränsning, dels

komma på näringsfrihetsrådet alt i ankomma på näringsfrihetsrådet att

fråga om konkurrensbegränsning, genom förhandling söka undanröja

1 Iliharig till riksdagens protokoll 0 samt. 2 avd. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

(Gällande lydelse)

som bringas under dess bedömning,

genom förhandling söka undanröja

skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning

förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän

synpunkt otillbörligt sått påverkar

prisbildningen, hämmar verkningsförmågan

inom näringslivet eller

försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

(Föreslagen lydelse)

skadlig verkan av konkurrensbegränsning,

som bringas under dess

bedömning.

5 §•

Förhandling, varom i 1 § stadgas,

må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och

3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal

eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd

tillämpas gemensamt förfarande,

som berör pris-, produktions-, omsättnings-

eller transportförhållanden

eller

2) inom viss näringsgren en företagare

eller en grupp av företagare,

vilken sammanhålles av gemensamma

ägarintressen i företagen, svarar

för en väsentlig del av företagsamheten

i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre

Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning.

Tillstånd må meddelas endast

i den mån det påkallas av hänsyn

till överenskommelse med främmande

makt.

6

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas,

skall särskilt eftersträvas att

hindra

1) att företagare, på sått i 5 § 1)

sågs, samverka eller tillämpa gemensamt

förfarande rörande prissättning

eller uppdelning av marknad, där

samarbetet är ägnat att väsentligt påverka

prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt

förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder

missgynnande av viss eller vissa

företagare; samt

Förhandling, varom i 1 § stadgas,

må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och

3 §§ finnes medföra skadlig verkan.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning

förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt

otillbörligt sått påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan

inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näring sutövning.

§•

Förhandling må ej, med mindre

Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning.

Tillstånd må meddelas endast

i den mån det påkallas av hänsyn

till överenskommelse med främmande

makt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3) att företagare eller grupp av

företagare, som avses i 5 § 2), i sin

verksamhet missgynnar viss eller vissa

företagare.

21 §.

Har förhandling------till Konungen.

Innebår den skadliga verkan att

visst pris med hänsyn till kostnaderna

och övriga omständigheter år uppenbart

för högt och finnes saken vara

av allmän betydelse, må Konungen

på hemställan av rådet förordna

om visst högsta pris, vilket icke må

av företagare överskridas utan tillstånd

av rådet. Förordnandet skall

avse viss tid, högst ett år.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihets- Ombudsmannen för näringsfrifrågor

liksom ock näringsfrihetsrå- hetsfrågor liksom ock näringsfrihetsdet

äger av övervakningsmyndighet, rådet äger av myndighet, som avses

som avses i lagen den 29 juni 1946 i lagen om uppgiftskyldighet röranom

övervakning av konkurrensbe- de pris- och konkurrensförhållanden,

grånsning inom näringslivet, påkalla påkalla biträde för utredning i fråga,

biträde för utredning i fråga, som som kan vara av betydelse för förkan

vara av betydelse för förhandling handling enligt denna lag.

enligt denna lag.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag

envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss

tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller

utlåning av penningar eller handel

med in- eller utländskt mynt eller

med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet

av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förförnödenhet

eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,

för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare----— — av

Med företagare förstås i denna lag

envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss

förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss

tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse,

avseende in- eller utlåning av

penningar eller handel med in- eller

utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet

av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet

eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,

för vilken fordras myndighets

tillstånd,

företagare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

(Gällande lydelse)

29

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i

högst ett år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som uppsåtligen bryter mot

vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes

med dagsböter eller, om brottet är

grovt, med fängelse i högst ett år

eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande enligt

21 § andra stycket gäller i fråga

om priset på förnödenhet eller annat,

vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej år

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näringsfrihetsrådet

meddelat tillstånd, straffes med dagsböter.

År brottet grovt, dömes till

fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon förövat gärning, som år

belagd med straff enligt andra stycket,

skall han, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förpliktas

att till kronan utgiva värdet

av avtalat eller uppburet vederlag eller,

om synnerliga skåt giva anledning

därtill, viss del av vederlaget

Husbonde ansvarar för sådant i

andra stycket omförmålt brott, som

begås av hans husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, där

brottet skett med hans vetskap och

vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

5

Förslag

till

Lag

om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Företagare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas lämna

de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och

konkurrensförhållanden inom näringslivet.

Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller

fullständigande av uppgift som skall lämnas av företagare, är jämväl annan

skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas för

företagare.

2 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar

eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

3 §.

Företagare åligger att till myndighet som Konungen bestämmer efter anmaning

lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,

som berör hans verksamhet och har avseende på pris-,

produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket, samt i övrigt

om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet

att inverka på prisbildningen.

4 §.

Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

5 §•

Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om sättet

och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.

Myndigheten må därvid förelägga företagare att enligt meddelade anvisningar

tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korres
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att inställa

sig inför myndigheten.

Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid fullgörandet

av uppgiftsskyldigheten.

6 §.

Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga

den försumlige lämpligt vite.

Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse enligt

5 §.

7 §•

Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger

därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.

8 §.

över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas

eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartellregister).

Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj ligen

underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.

Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av

företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser

eller föreskrifter.

9 §.

Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rörande

drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare

mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.

10 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att

inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldighetens

fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat

eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hemlighålla,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän

strafflag, till dagsböter eller fängelse.

Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande

angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad

där stadgas i fråga om rätt till åtal.

12 §.

Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt

6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offentliga

handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärseller

driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

13 §.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konungen.

14 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

15 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet,

varom förmäles

i lagen om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet,

eller till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor

må, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om yrkesutövares

affärs- eller driftförhållanden,

vilkas offentliggörande kan lända honom

till men, icke i andra fall än

Konungen bestämmer utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens

datum. Vad nu sagts gälle ock hos

myndigheten upprättad handling,

dock ej kartellregister.

1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1953: 604.

Handling som inkommit till myndighet,

som avses i lagen om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och konkurrensförhållanden,

eller till näringsfrihetsrådet

eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor må, i

den mån handlingen innehåller upplysningar

om viss företagares affärseller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande

kan lända honom till men,

icke i andra fall än Konungen bestämmer

utlämnas förrän tjugu år

förflutit från handlingens datum.

Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten

upprättad handling, dock ej

kartellregister.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

(Gällande lydelse)

På framställning av vederbörande

yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,

som avses i första stycket,

äger Konungen, om särskilda skäl

därtill äro, förordna, att kartellregister,

såvitt angår däri intagna

uppgifter rörande viss överenskommelse,

icke må utlämnas tidigare än

tjugu år efter det anteckning om

överenskommelsen gjorts i registret.

Har framställning om sådant förordnande

gjorts, må, innan ärendet blivit

av Konungen avgjort, kartellregister

i den del framställningen avser

icke utlämnas. Vad nu sagts gälle

ock handlingarna i ärendet; om utlämnande

av sådan handling efter

ärendets avgörande äge vad i första

stycket stadgats motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse)

På framställning av vederbörande

företagare eller myndighet, som i

nyssnämnda lag avses, äger Konungen,

om särskilda skäl därtill äro, förordna,

att kartellregister, såvitt angår

däri intagna uppgifter rörande viss

överenskommelse, icke må utlämnas

tidigare än tjugu år efter det anteckning

om överenskommelsen gjorts i

registret. Har framställning om sådant

förordnande gjorts, må, innan

ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställningen

avser icke utlämnas. Vad nu

sagts gälle ock handlingarna i ärendet;

om utlämnande av sådan handling

efter ärendets avgörande äge vad

i första stycket stadgats motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957. I

I samband med propositionen har utskottet förehaft fyra i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 578 av herrar Ohlon och Lindblom och

nr 579 av herr Ewerlöf m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 759 av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 760 av herr Ohlin m. fl.

Motionerna I: 578 och och II: 760 samt I: 579 och II: 759 är likalydande.

Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskilda rubriker.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 759 och

II: 760.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

9

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås — i anslutning till det samtidigt för riksdagen

genom propositionen nr 147 framlagda förslaget om en ny allmän prisregleringslag

— viss lagstiftning i syfte att utvidga statens konkurrensbefräinjande

verksamhet.

Sålunda föreslås att lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa

fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, enligt vilken förhandling

inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning

nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kartell

eller monopol eller vad därmed jämställes, ändras så att näringsfrihetsombudsmannen

och näringsfrihetsrådet får befogenhet att ingripa mot skadlig

verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare föreslås att lagen,

som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför näringsfrihetsrådet,

kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga

verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppenbart

för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på

hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av

högst ett år.

Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregleringslagen

föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres permanent

och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensförhållanden

som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registrering

av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överensstämmelse

med dem som nu upptages i 1946 års lag.

I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har vid remissen av

förslaget till lagrådet anfört följande.

»Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett

av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en

ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under normala

förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som

prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet framlagt

förslag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag

bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lagstiftningsåtgärder,

som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att

motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpningsområdet

för 195 3 års lag om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen

äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och anbudskarteller

— tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består

i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och

eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag

innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.

Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartelloch

monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt

att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av konkurrensbegränsningar

kan hänföras till kartell- och monopolfallen och sålunda

kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid

är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeelser

kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligopolfallet,

då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol

ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrensbegränsande

metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartellavtal,

begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan

erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesvarusystemet.

Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpriser

bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.

vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller monopol.

Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exempelvis

genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris

för skilda kunder.

Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan

vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för samhället.

I oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.

Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan

minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företagare

fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdifferentiering

kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributionen,

exempelvis köp i större mängder. Ä andra sidan synes det i oligopolfallet

ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av

marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkningar

som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationaliseringar.

Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas

för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Riktprissystemet

kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss

företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurrenter

och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika

prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskriminering.

Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna

anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskadlig

verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i

det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.

Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna

ingripa mot en åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd

i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så samhällsskadlig.

Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrensbegränsningar

är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om

gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhandling.

Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränkningen

av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möjligheten

att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.

Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel

som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana

konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I

och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer föreligger

därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industriförbund

anfört, riktigt att direktiven för den prisreglerande verksamheten

ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för

priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som

sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta

synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsentliga

är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider

frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör också

att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,

att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bärande.

Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt

nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,

anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet

med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företagare

söka främja fri konkurrens utan att ha det stöd som en i lag förskriven

skyldighet för dem att ingå i förhandling innebär. En sådan ordning äger

ej erforderlig stadga för att säkerställa önskvärda resultat. I likhet med utredningen

finner jag sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet för

1953 års lag erforderlig.

Då det gäller att bestämma den nya gränsen för lagens tillämpningsområde

möter vissa svårigheter. Självfallet är det i och för sig önskvärt att erhålla

en klar och tydlig avgränsning så att osäkerhet ej uppstår om vissa förfaranden

faller under lagen eller ej. En väg att uppnå detta vore att i lagen

inskriva en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning. Lagen

innehåller icke nu någon sådan bestämning. Frågan uppmärksammades vid

lagens tillkomst men man fann alt förhållandena är alltför skiftande för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

att en definition av begreppet skall kunna utformas på ett sätt som ger

nämnvärd ledning. Den närmare begreppsbestämningen överlämnades då åt

rättstillämpningen. I detta avseende har någon ändring sedan dess ej inträtt

oeh jag finner därför att den antydda utvägen ej är framkomlig.

En annan tänkbar utväg vore att i lagen uppräkna de olika former av

konkurrensbegränsningar som förekommer. Denna metod har dock tydliga

nackdelar. Det torde sålunda vara så gott som omöjligt att formulera sådana

definitioner att de ger ledning i tvivelaktiga fall utan att utelämna

företeelser som vållar samhällsskada. Med denna metod kan man också befara

att tolkningssvårigheter uppkommer med osäkerhet som följd. Ej

heller kan den risken uteslutas att lagen tid efter annan måste ändras därför

att konkurrensbegränsningar, som ej kan föras till någon i lagen angiven

form, befinnes vålla samhällsskada. Jag anser därför att uppräkningsmetoden

ej bör begagnas. Lagen ger i sin nuvarande utformning anvisning

på vissa former av konkurrensbegränsningar som särskilt bör motverkas.

En sådan anvisning blir emellertid helt naturligt inskränkt till vissa flagranta

former men ger icke någon nämnvärd ledning beträffande mera tveksamma

fall. Den kan dessutom vara ägnad att avvända uppmärksamheten

från andra fall, som kan vara lika samhällsskadliga. Jag finner därför ej

heller denna metod lämplig.

Även om man sålunda enligt min uppfattning nödgas avstå från att i

lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning, bör detta icke

innebära större vanskligheter. Konkurrensbegränsningen bör nämligen liksom

hittills föranleda ingripande enligt lagen endast i det fall att den har

samhällsskadlig verkan. Härmed förstås enligt uttryckligt stadgande i lagen

att företeelsen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning. Och häri föreslås ej ändring. Väl ger

nämnda uttryck visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägande

antalet fall torde emellertid företagarna icke behöva hysa tvekan om en

aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig

verkan eller ej. Det är sålunda tydligt att samhällsskadlighet icke kan anses

föreligga i sådana av kommerskollegium och näringsfrihetsrådet påtalade

fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig

varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet

också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den

mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband

med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock komma

under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas

på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta

andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig

ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.

De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej

kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och

att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

13

uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser

från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej

heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kommer

visserligen, som strax skall framgå, att föreslå införande av möjlighet alt

fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantagsfall.

Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åtgärdens

samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undanröja

de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsförfarandet

har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla

ljus inför en myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare

och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.

I vissa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen

i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier

mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,

gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till

följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa

risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter

därav försports. En viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl

tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riskerna

bör dock enligt min mening ej överdrivas. Jag vill framhålla att såväl

näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera

ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och

rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidgning

av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av sainhällsskadliga

verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt

är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större

krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.

Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett

annat samhällsskadliga, kan det bli fråga om svåra avvägningar, som kräver

grundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.

Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsumentoch

löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende

kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad

som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning

är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hänsyn

till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först

om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga

rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den

klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur samhällets

synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens som

driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas innebära

det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av

konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara ulan förmånliga och rent

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för bedömningen

synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga

om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma

i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill

särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna uttalande

att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att undanröja

själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrådet

får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i

flera.

En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som

redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall

införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat innehåller

lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till

Kung], Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att

Kungl. Maj:t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då

konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i

uppenbart missförhållande till kostnaderna.

Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I

några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att lagen,

som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar karaktär

om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det

skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,

att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invändningar

icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min mening

stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmelsen.

Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja

skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt

stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har

emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjligheten

att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då

samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna bestämmelsen

uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en

ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att

prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.

I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Ä ena

sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa

blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedömningen

om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska

kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen uttalats

att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att

bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas särskilt

från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,

näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.

I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämfö
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

15

relsen i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kostnaderna

för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella

konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsnivån

vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan också

vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika företagarna

emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företagaren

med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan

enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare

som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.

till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfattning

som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid

avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad

vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kostnader.

Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,

som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också

göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,

t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just

till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana rationaliseringsåtgärder

som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan

sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motiverat

att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.

Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl

för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostnaderna.

Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverkningsmetod

innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden endast

förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.

Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker

och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det

måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförelsen

mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omständigheter,

bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliseringseiler

forskningsändamål.

Utredningens förslag, att högsta pris skall kunna fastställas då missförhållande

föreligger mellan pris och kostnader synes mot bakgrunden av det

anförda kunna tolkas alltför snävt och kunna leda såväl till att ett alltför

högt pris godtages som till att ett godtagbart pris anses för högt. Lämpligare

torde vara att ange att priset skall vara för högt med hänsyn till kostnaderna

och övriga omständigheter.

Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av

tiögsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke

tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då

den allmänna prisregleringslagen icke kan sättas i kraft. Syftet med föreskriften

är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då

priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart

för högt. 1 anslutning härtill må ock erinras om att den primära förutsätt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

ningen för att fastställande av högsta pris skall ifrågakomma är att konkurrensbegränsningen

innebär skadlig verkan i lagens mening, d. v. s. på ett ur

samhällets synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen eller de övriga

i lagen särskilt angivna omständigheterna. Med dessa inskränkningar synes

befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget.

Befogenheten att fastställa högsta pris torde, såsom utredningen föreslagit,

böra förbehållas Kungl. Maj:t. Det synes lämpligt att beslut om högsta

pris får fattas endast efter hemställan av näringsfrihetsrådet. Ingripandet

kommer då att föregås av en genom grundliga utredningar förberedd offentlig

förhandling inför rådet. Denna utformning av förfarandet ger företagaren

goda möjligheter att undanröja den samhällsskadliga verkan av konkurrensbegränsningen

och därigenom förhindra att bestämmande av högsta pris

kan ske. Det synes ock lämpligt att priset fastställes för högst ett år i

taget och att näringsfrihetsrådet får rätt att medge överskridande av det

högsta priset.

Jag finner mig alltså kunna tillstyrka att 1953 års lag kompletteras med

en möjlighet för Kungl. Maj:t att på framställning av näringsfrihetsrådet

fastställa högsta pris därest konkurrensbegränsning befinnes medföra skadliga

verkningar i form av uppenbart för högt pris på en vara. Jag finner ej

anledning att i detta sammanhang upptaga frågan huruvida behov i övrigt

föreligger att i lagen införa möjligheter att förelägga företagare att undanröja

konkurrensbegränsning eller verkningar därav. Denna fråga torde i

vart fall icke kunna bedömas förrän man har ytterligare några års erfarenhet

av lagens tillämpning.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat författningsförslaget utan erinran.

Motionerna Is 579 och II: 759

I motionerna hemställes att riksdagen måtte

»1) avslå förslaget till utvidgning av lagen den 25 september 1953 (nr

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

i vad denna avser en utvidgning av näringsfrihetsrådets befogenheter

att till förhandling upptaga konkurrensbegränsningar;

2) antaga förslaget om införande av en högstprisbestämmelse av ''ockernatur’

i samma lag endast för sådana fall av konkurrensbegränsning, som

är att betrakta såsom kartell- eller monopolfall».

Motionärerna hemställer, att utskottet måtte utarbeta förslag till åsyftade

författningsändringar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

17

Utskottet

I utlåtande nr 34 vid årets riksdag har utskottet förklarat sin anslutning

till ett i propositionen nr 147 framlagt förslag till allmän prisregleringslag.

Med ikraftträdandet av nämnda lag den 1 januari 1957 kommer prisreglering

att kunna tillämpas endast i vissa extraordinära situationer med påtaglig

inflationsrisk. En av förutsättningarna för att samhället under normala

förhållanden skall kunna helt avstå från prisreglering är -— anförde utskottet

— att statens konkurrensfrämjande verksamhet utvidgas i enlighet med

vad föredragande departementschefen i nämnda proposition förordat.

1 nu förevarande proposition framlägges —- i överensstämmelse med vad

föredraganden i propositionen nr 147 anfört — viss lagstiftning i syfte att

förstärka det allmännas resurser när det gäller att främja konkurrensen

inom näringslivet.

De brister i konkurrensen som det här gäller att komma till rätta med

kan sägas bottna i två i och för sig skilda förhållanden. Å ena sidan saknar

av flera orsaker konsumenterna i tillräcklig grad det prismedvetande, som

är en förutsättning för att de skall söka de förmånligaste villkoren vid sina

inköp och därmed medverka till effektiv konkurrens. Å andra sidan kan orsaken

till en försvagad konkurrens vara att finna i konkurrensbegränsande

åtgärder, som vidtagits av företagare eller deras organisationer. Samhällets

konkurrensfrämjande verksamhet måste inriktas så, att båda dessa slag av

brister i konkurrensförhållandena undanröjes eller i vart fall motverkas.

En av förutsättningarna för att förslaget till ny prisregleringslagstiftning

skall kunna genomföras är enligt utskottets mening att bättre möjligheter

skapas att ingripa mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet. I detta

syfte framlägges i propositionen förslag till bl. a. utvidgning av tilllä

in pningsom rådet för 1953 års lag om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Lagen är för närvarande tillämplig på, förutom bruttoprissättning

och anbudskartell vilka omfattas av generellt förbud, sådana konkurrensbegränsningar,

som består i monopol eller kartell. Under begreppet kartell

hänföres även liknande överenskommelse och eljest i samförstånd tillämpat

gemensamt förfarande. Propositionens förslag innebär att tillämpningsområdet

utvidgas att omfatta alla slag av konkurrensbegränsningar, som visar

sig medföra skadlig verkan.

Enligt utskottets mening föreligger ett påtagligt behov av att kunna till

prövning vid förhandling inför näringsfrihetsrådet upptaga varje konkurrensbegränsning,

som har skadlig verkan. Från denna synpunkt är den nuvarande

begränsningen av förhandlingsmöjligheten till monopol och kartell

föga rationell. Visserligen synes — såsom departementschefen anfört

—■ skador av konkurrensbegränsningar till största delen vara att hänföra

till monopol- och kartellfall. Emellertid kan skadeverkningar även följa av

andra former av konkurrensbegränsande företeelser utan att samband med

monopol eller kartell föreligger. Såsom exempel härpå nämnes i propositio
2

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. Havd. Nr 35

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

nen bl. a. oligopol och sådana fall där vertikal riktprissättning, selektiv försäljning

eller prisdiskriminering förekommer. Utskottet vill understryka att

dessa företeelser, liksom fallet är beträffande kartell och monopol, icke behöver

medföra skadeverkningar. Mycket talar för att det här ofta gäller

helt normala och nyttiga inslag i näringslivet. Men det kan icke bestridas,

att en oligopolställning kan av en företagare utnyttjas för att hindra samhällsnyttig

men för honom obekväm konkurrens eller att åtgärder av nyss

angivna slag i vissa fall kan tjäna samma syfte.

Mot den ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet har invänts, att

lagens räckvidd därigenom bleve oklar. Förslaget skulle medföra svårigheter

för den enskilde företagaren att i förväg avgöra, om ett visst beteende kunde

komma att enligt lagen bedömas såsom samhällsskadlig konkurrensbegränsning.

Liknande synpunkter framföres i motionerna I: 579 och II: 759.

Motionärerna anför, att det bör vara möjligt att utforma lagen så, att densamma

kan tillämpas utan att förutsätta bedömningar av alltför utpräglad

subjektiv art. I motionerna framhålles speciellt att begreppet oligopol icke

kan bestämmas med sådan fasthet att berättigade anspråk på rättssäkerhet

blir uppfyllda.

Departementschefen har i propositionen ingående behandlat de svårigheter,

som möter vid bestämmandet av den nya gränsen för tillämpningsområdet.

Han har därvid kommit till den uppfattningen att man nödgas avstå

från att i lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning. Utskottet

har icke heller funnit möjlighet att giva termen ett snävare innehåll

än den hittills haft. Det är visserligen riktigt att begreppet konkurrensbegränsning

i och för sig har ett mycket vidsträckt innehåll och teoretiskt

omfattar varje förhållande som på ett eller annat sätt medför att konkurrensen

ej är fri. Å andra sidan är den faktiska begränsningen av företagarnas

skyldighet att ingå i förhandling icke att söka i lagens förutsättning att

en konkurrensbegränsning föreligger utan fastmer i kravet på att denna

medför skadlig verkan. Med sådan verkan förstås enligt lagen att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning. Därmed har den yttersta grunden för

förhandlingsskyldigheten •— de samhällsskadliga verkningarna •— blivit tillräckligt

tydligt uttryckta. Även om tvekan i vissa fall kan uppstå rörande

tolkningen av lagens krav på skadlig verkan, synes detta knappast behöva

medföra någon mera kännbar olägenhet. I de allra flesta fall torde företagarna

utifrån de alltmer vidgade erfarenheterna av konkurrensbegränsningar

och deras verkningar kunna på förhand själva göra klart för sig om

ett beteende från deras sida kan komma att betraktas såsom en skadlig begränsning

av konkurrensen. När man bedömer följderna av den osäkerhet

beträffande lagens tillämplighet, som kan kvarstå beträffande gränsföreteelser,

måste beaktas, att lagen endast syftar till att få till stånd en förhandling

med vederbörande företagare för att man därigenom skall kunna komma

till rätta med förekommande skadeverkningar. Utskottet finner sig därför

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956 19

böra förorda en utvidgning av lagens tillämplighet i enlighet med propositionens

förslag.

Såsom en nyhet i 1953 års lag föreslås i propositionen ett stadgande, som

medger Kungl. Maj :t möjlighet att under särskilda förhållanden förordna

om visst högsta pris, som icke får överskridas utan tillstånd av näringsfrihetsrådet.

Sådant förordnande skall kunna komma i fråga för det

fall att en förhandling inför näringsfrihetsrådet om sänkning av ett uppenbart

för högt pris icke leder till önskat resultat och saken är av allmän betydelse.

I motionerna I: 579 och II: 759 hemställes om sådan begränsning

av stadgandets tillämplighet att föreskrift om högstpris endast skall kunna

förekomma vid sådana konkurrensbegränsningar som är att hänföra till

kartell eller monopol.

Utskottet finner de skäl, departementschefen anfört för införande av en

bestämmelse om högsta pris i lagen, kunna godtagas. I de dess bättre sällsynta

fall, där risk föreligger för att en förhandling i syfte att sänka en på

grund av konkurrensbegränsning oskäligt uppskruvad prisnivå icke leder

till önskvärd prissänkning, synes det rimligt att staten förfogar över möjlighet

att genom direkt prisingripande undanröja skadeverkan av konkurrensbegränsningen.

Hittills har sådan möjlighet stått till buds med stöd av

1947 års prisregleringslag. När nämnda författning ersättes av en beredskapslagstiftning

framstår behovet av den föreslagna bestämmelsen mera

framträdande. Uppenbarligen har bestämmelsen lika stor uppgift att fylla

oavsett arten av den konkurrensbegränsning, varav den oskäliga prissättningen

är betingad. Utskottet kan därför icke biträda motionärernas framställning

om begränsning av stadgandets tillämplighet till allenast vissa typer

av konkurrensbegränsningar.

Utskottet tillstyrker lagförslaget i övrigt. De uttalanden av departementschefen,

som här icke närmare berörts, har icke givit utskottet anledning till

erinran.

II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, m. m.

Departementschefen

Departementschefen har anfört:

»Den föreslagna ordningen med prisreglering endast i extraordinära situationer

och konkurrensen som främsta prisregulator under normala tider

förutsätter, såsom också framgår av vad chefen för finansdepartementet anfört

vid anmälan av förslaget till ny prisregleringslag, att samhället bär möjlighet

att följa näringslivets utveckling för att kunna utröna huruvida konkurrensen

har erforderlig effektivitet. Det är icke tillräckligt att samhället

kan — på sätt närmare angivits i föregående avsnitt — ingripa mot konkurrensbegränsningar

med stöd av 1953 års lag. Därutöver kräves att förutsättningar

finns för samhället alt uppdaga dylika begränsningar och utforska

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

deras verkan. En betingelse härför är att det allmänna har insyn i de faktorer

som påverkar prisbildningen, såsom i fråga om priser, intäkter, kostnader,

vinster in. m. Av betydelse i detta sammanhang är också att från samhällets

sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.

Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i

konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar konkurrensens

effektivitet.

För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och prisbildning,

som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisanalyserande

och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisserat,

erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand näringsidkarna,

men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som

utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott

priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utredningen

också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt

sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan

att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera

långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess

frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja konkurrensen

inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för

dess frihet.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär

och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock självfallet

ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dessutom

andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenheterna

icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att

konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra

att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av

föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta

icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan nämligen

näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den

priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stadgande

om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommelser

-— föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksamhet

med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas inverkan

på prisförhållanden in. m. En sådan undersökning är förenad med

en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som

nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestämmelserna

om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka

nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde

ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskollegium

väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör beslutas

av Ivungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämplig.

Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956 21

för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administrativ

författning.

Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekommer

i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lagstiftningen

om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspektionen,

som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende

å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu

ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av

anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga

viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om bestämmelser

finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i

fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med

hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom

att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även

framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift

anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.

De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om

handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myndigheten,

har icke mött gensaga från näringslivets sida.

Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade uppgifter

i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisuppgifter.

Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot offentliggörande

av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om

priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke

anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt

gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande

av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt

förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader

— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försäljningsled

torde få räknas —- vinster och andra förhållanden av beskaffenhet

att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så betydande

allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden

att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dylika

omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande

en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbetat

skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares

förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna uppgifter

kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke

är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av

exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa

köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej

betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis

publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så

att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till

underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga

frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekre
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

tesslagen innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.

Maj :t. Kungl. Maj :ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att

Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndigheten

tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fortsättningen.

Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvarande

tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgifterna.

»

Till förenämnda förslag till lag om viss uppgiftsskyldighet anknyter förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr

2i9) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Departementschefen har anfört, att förslaget innebär en anpassning av

paragrafens ordalydelse till den föreslagna lagen om uppgiftsskyldighet rörande

pris- och konkurrensförhållanden. Därutöver föreslås i överensstämmelse

med vad som anförts i det allmänna avsnittet icke annat än en jämkning

i syfte att utmärka att det endast är då handlingen lämnar uppgift

om en viss företagares förhållanden som den icke får utlämnas.

Lagrådet

Lagrådet, vars utlåtande inhämtats över förslaget till lag om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och konkurrensförhållanden, har lämnat förslaget

utan erinran.

Motionerna

I motionerna l: 578 och II: 760 hemställes, att riksdagen måtte besluta,

att 3 § lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

skall erhålla följande lydelse: »Företagare åligger att till myndighet

som Konungen bestämmer efter anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen

närmare angiven konkurrensbegräsning, som berör hans verksamhet

och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden

i riket, och om priser, intäkter, kostnader, vinster och

andra förhållanden där särskild anledning finns att räkna med förekomsten

av konkurrensbegränsning samt i övrigt efter anmaning lämna uppgifter

rörande priser som anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.

»

I motionerna I: 579 och II: 759 hemställes, att riksdagen måtte antaga

förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

med den ändring att »3 § uppdelas på två paragrafer, den ena

avseende förutsättningarna för utförandet av särskilda undersökningar rörande

konkurrensbegränsande företeelsers samhällsekonomiska verkningar

och den andra avseende övrig uppgiftsskyldighet».

Motionärerna har tillika anhållit, att utskottet måtte utarbeta förslag till

den åsyftade författningsändringen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

23

Utskottet

En förutsättning för att staten med framgång skall kunna driva en konkurrensfrämjande

verksamhet är att möjligheter finns att på ett tillräckligt

ingående sätt följa näringslivets utveckling. Sålunda förutsättes för ingripanden

enligt 1953 års lag att samhället har förutsättningar att utreda

var konkurrensbegränsningar förekommer och hur de verkar. Sådan utredning

förutsätter i sin tur insyn i de faktorer som påverkar prisbildningen.

Kunskaper i dessa ämnen måste bygga på en allmän analys av prisutvecklingen.

En grundlig kännedom om priser och prisbildning måste även ligga

till grund för den konsumentupplysning, som är avsedd att bilda ett led i

den konkurrensfrämjande verksamheten. Av det anförda följer att denna

verksamhet är beroende av att företagare och andra lämnar de uppgifter

som är nödvändiga för god kännedom i prisbildningsfrågor.

För närvarande kan uppgifter av hithörande slag inhämtas dels med stöd

av 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning och dels enligt

nuvarande prisregleringslag. Förstnämnda lag ålägger företagare att efter

anmaning av övervakningsmyndigheten — monopolutredningsbyrån inom

kommerskollegium — anmäla av honom ingånget eller eljest biträtt kartellavtal

eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse, som

berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden inom

riket. I fall, där det finns anledning befara att konkurrensbegränsning medför

skada, eller om eljest särskilda skäl föreligger, kan monopolutredningsbyrån

utföra särskild undersökning av begränsningen och dess verkningar.

För detta ändamål äger myndigheten taga del av tillgängliga handelsböcker,

korrespondens m. m. samt infordra alla de uppgifter som erfordras.

Med stöd av 1947 års prisregleringslag kan företagare åläggas skyldighet

att lämna alla uppgifter, som finnes erforderliga för utövning av den

priskontrollerande verksamheten. En företagare kan även beordras att för

kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker

och affärshandlingar.

Den uppgiftsskyldighet som sålunda redan nu åvilar näringslivet bör enligt

utskottets mening i fortsättningen bibehållas i samma omfattning för att

kunna tjäna den konkurrensfrämjande verksamheten. Det nu föreliggande

förslaget till lag om uppgiftsskyldighet innebär i praktiken ingen saklig förändring

i de regler som redan gäller. Genom den föreslagna lagen har de

splittrade bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgifter sammanförts

i ett stadgande (3 §) och avfattats så att de formellt bättre motsvarar sitt

ändamål. Utskottet kan icke finna skäl för den i motionerna 1:579 och

11:759 föreslagna omredigeringen av stadgandet. Att såsom där förordas

göra boskillnad mellan särskild undersökning rörande konkurrensbegränsning

och myndighets inhämtande av uppgifter vid sidan därom är icke sakligt

motiverat och skulle kunna medföra tvekan om stadgandets rätta innebörd.

Utskottet kan icke heller godtaga den formulering av 3 § i förslaget,

som föres fram i motionerna I: 578 och II: 760. Enligt motionärerna bör i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

lagtexten närmare angivas de olika ändamålen med uppgiftssamlandet. I

detta syfte föreslås att företagarnas skyldighet uttryckligen förklaras omfatta

å ena sidan sådana uppgifter som behövs för att samhällets organ

skall kunna bedöma förekomsten av konkurrensbegränsningar och å andra

sidan sådana uppgifter, som erfordras för en saklig konsumentupplysning i

prisfrågor. Utskottet vill erinra om att lagens ändamål kommit till uttryck

i 1 §, enligt vilken företagarnas ifrågavarande skyldighet begränsas till »de

uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden

inom näringslivet». Motionärerna synes med sitt förslag

icke tillräckligt ha beaktat, att uppgifter från företagarna även erfordras

för den allmänna analys av prisutvecklingen som är en förutsättning

för att den konkurrensfrämjande verksamheten skall kunna bedrivas på

rätt sätt. Även om dessa analyserande prisstudier kommer även konsumentupplysningen

till godo synes det icke riktigt att i författningen låta uppgiftsskyldigheten

framstå såsom betingad av endast denna gren av statens

verksamhet när det gäller prisbildningen. Utskottet förordar på anförda skäl

att 3 § utformas i enlighet med propositionens förslag.

De nuvarande stadgandena i 1946 års lag och prisregleringslagen om

skyldighet för näringsidkare att förete handelsböcker och affärshandlingar

har sin motsvarighet i 5 § i den föreslagna lagen. Utskottet tillstyrker förslaget

i denna del. Företagarnas åliggande enligt denna paragraf innefattar

skyldighet att, där så påfordras, även insända handlingarna till vederbörande

myndighet. Detta ger utskottet anledning understryka vikten av att stadgandet

tillämpas med urskillning. För en företagare kan det många gånger

vara orimligt betungande att behöva lämna ifrån sig för hans rörelse viktiga

handlingar, i synnerhet sådana som hänför sig till bokföringen under löpande

räkenskapsår. I andra fall kan ett försändande vara praktiskt ogörligt,

t. ex. i fråga om handelsböcker när dessa förts enligt vissa moderna

bokföringssystem.

Utskottet tillstyrker det framlagda förslaget till lag om uppgiftsskyldighet

även i de delar som nu icke särskilt berörts.

Propositionens förslag till ändring i lagen om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar har icke föranlett någon erinran från utskottets

sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,

nr 148, och med avslag å motionerna I: 579 och II: 759, såvitt

propositionen och motionerna avser förslag till lag angående

ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet, måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

25

B. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition

och med avslag å motionerna I: 578 och II: 760 samt I: 579

och II: 759, såvitt propositionen och motionerna avser förslag

till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden,

måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;

samt

C. alt riksdagen, med bifall till förevarande proposition,

såvitt gäller förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 §

lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar, måtte för sin del antaga

nämnda lagförslag.

Stockholm den 15 maj 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,

fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson och

Åkesson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson

i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru Sandström, fröken Sandell, herr Fredriksson,

fröken Wetterström och herr Larsson i Hedenäset.

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under A

av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att utskottets motivering å s. 17—19 bort ha följande lydelse.

»Förslaget om ändringar i 1953 års lag innebär, att förhandling inför näringsfrihetsrådet

i fortsättningen skall kunna äga rum rörande skadlig

verkan av alla slag av konkurrensbegränsning mot nu endast i de fall, då

konkurrensbegränsningen utgöras av en kartell eller ett monopol. Vidare

föreslås att lagen kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga

verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppenbart

för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på

hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av

högst ett år.

Något reellt behov av en utvidgning av tillämpningsområdet för 1953 års

lag till att omfatta andra konkurrensbegränsningar än de i lagen redan

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 35

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

intagna kartell- och monopolfallen har enligt utskottets mening ej påvisats.

Det torde också vara förenat med svårigheter att bevisa att något sådant

behov gjort sig märkbart i det praktiska livet under lagens giltighetstid.

Uppenbarligen kommer den nu föreslagna utvidgningen att skapa en betydande

osäkerhet inom näringslivet rörande lagens innebörd till men för

lagstiftningens syfte — icke minst på grund av svårigheten att med tillräcklig

grad av klarhet definiera begreppen — och dess uppgift att skapa förtroende.

Troligt är dessutom, att en utvidgning av lagen kan komma att

medföra en mängd obefogade eller rentav kverulantiska anmälningar till

näringsfrihetsombudsmannaämbetet från sådana företag, som känner sig

besvärade av en för dem obekväm konkurrens eller anser en i själva verket

företagsekonomiskt fullt berättigad prisdifferentiering vara en prisdiskriminering.

Förslaget att utvidga näringsfrihetsrådets befogenheter så att rådet

skall kunna till förhandling upptaga andra fall av konkurrensbegränsning

än sådana, som är att hänföra till en kartell eller ett monopol, alltså

även det s. k. oligopolfallet måste ur samtliga de synpunkter som ovan berörts,

anses betänkligt. Utskottet har fäst särskilt avseende vid den omständigheten

att själva begreppet »oligopol» icke kan bestämmas med sådan

fasthet att berättigade krav på rättssäkerhet blir tillgodosedda. Utskottet

kan följaktligen icke biträda propositionens förslag om utvidgning av företagarnas

förhandlingsskyldighet enligt 1953 års lag.

Vad angår tanken att vidga 1953 års lag till att innefatta även en bestämmelse,

som ger Kungl. Maj :t rätt att efter förslag från näringsfrihetsrådet i

vissa fall och för viss tid fastställa ett högsta pris, finner utskottet starka,

principiellt grundade invändningar kunna göras. Med fog kan dessutom

göras gällande, att en företagare, som av näringsfrihetsrådet anses uttaga

ett i förhållande till kostnaden och övriga omständigheter uppenbart för

högt pris i det långt övervägande antalet fall kommer att falla undan för

rådets mening och självmant sänka sitt pris. Behovet av en bestämmelse

som den i propositionen föreslagna synes därför i praktiken vara ytterst

ringa. Å andra sidan har onekligen en bestämmelse om ett sista remedium

i myndigheternas hand en försänkning i det allmänna rättsmedvetandet.

En »ockerbestämmelse» anses av många vara berättigad. Syftet med en

sådan föreskrift bör dock endast vara att ge samhället en möjlighet att ingripa

i sådana enstaka fall, där priset på en vara till följd av ett hänsynslöst

utnyttjande av en kartell- eller monopolställning hålles alldeles uppenbart

oskäligt. Stadgandet måste sålunda avses för extrema fall och ej för

en allmän pris- och kostnadsprövning, vilken kan leda till återinförande av

en mera utbredd statlig prisreglering. Utskottet anser erforderligt att propositionens

förslag jämkas i överensstämmelse härmed.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen i

anledning av motionerna I: 579 och II: 759 funnit viss ändring

böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget

till lag angående ändring i lagen den 25 september

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

27

1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet — för sin del antaga följande
-

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot*

verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 21, 26 och 29 §§ lagen den 25 september 1953

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

21 §.

Har förhandling---till Konungen.

Innebär den skadliga verkan att visst pris med hänsyn till kostnaderna

är uppenbart för högt och finnes saken vara av allmän betydelse, må Konungen

på hemställan av rådet förordna om visst högsta pris, vilket icke må

av företagare överskridas utan tillstånd av rådet. Förordnandet skall avse

viss tid, högst ett år.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar

eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare----av företagare.

29 §.

Den som uppsåtligen bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med

dagsböter eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande enligt 21 § andra stycket gäller i fråga

om priset på förnödenhet eller annat, vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej är ringa, begär eller mottager högre pris

än som angives i förordnandet eller särskilt av näringsfrihetsrådet meddelat

tillstånd, straffes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse

i högst ett år eller dagsböter.

Har någon förövat gärning, som är belagd med straff enligt andra stycket,

skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas

att till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om

synnerliga skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

Husbonde ansvarar för sådant i andra stycket omförmält brott, som begås

av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet

begånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956

II. vid utskottets hemställan under B.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson, Jacobsson i Tobo, fru Sandström

och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att utskottets motivering bort ha följande lydelse.

»Övervakning från det allmännas sida av konkurrensbegränsande företeelser

och beivrande av skadliga verkningar av sådana företeelser förutsätter,

att företagarna har skyldighet att lämna sådana uppgifter som är av

vikt för bedömande av huruvida konkurrensbegränsning föreligger eller

icke. I föreliggande proposition föreslås en särskild författning rörande uppgiftsskyldigheten

för företagare. I motionerna I: 578 och II: 760 har framhållits

att det synes som den i propositionen föreslagna författningen fått

sådan lydelse, att uppgiftsskyldigheten skulle bli ganska vittgående och

obestämd till sin omfattning. Att så blivit fallet synes bero på, påpekas i

motionerna, att den föreslagna uppgiftsskyldigheten även skulle gälla förhållanden

av betydelse för konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.

Enligt motionärernas mening borde man söka i lagen närmare ange

de två här ifrågavarande olika ändamålen för uppgiftssamlandet, nämligen

å ena sidan sådana uppgifter som behövs för att samhällets organ skall

kunna bedöma förekomsten av konkurrensbegränsningar, och å andra sidan

sådana uppgifter som erfordras för en saklig konsumentupplysning i prisfrågor.

Denna distinktion borde komma till uttryck i lagtexten. Utskottet

delar motionärernas uppfattning. Utskottet tillstyrker därför det framlagda

förslaget till lag om uppgiftsskyldighet med den jämkning som följer av

vad utskottet här anfört.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1:579

och II: 759, såvitt nu är ifråga, och med förklaring att riksdagen

i anledning av motionerna 1:578 och 11:760 funnit

viss ändring böra vidtagas i förslaget till lag om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och konkurrensförhållanden — för

sin del antaga förslaget med den ändringen, att 3 § erhåller

töljande ändrade lydelse. »Företagare åligger att till myndighet

som Konungen bestämmer efter anmaning lämna

uppgift dels om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,

som berör hans verksamhet och har avseende

på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden

i riket, dels om priser, intäkter, kostnader, vinster

och andra förhållanden, där särskild anledning finns att

räkna med förekomsten av konkurrensbegränsning och dels

om priser där uppgifterna anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.

»

560897 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän prisreglering slag, m. m. s. 14 i texten