Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953
1956-05-15 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1956:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
1
Nr 35
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till ; : . , ! ( ; ;
1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;
samt
3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 21, 25, 26 och 29 §§ lagen den 25 september
1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
I syfte att i vissa fall motverka I syfte att främja en ur allmän
konkurrensbegränsning inom nä- synpunkt önskvärd konkurrens inringslivet
skall, på sätt nedan stad- om näringslivet skall, på sätt nedan
gas, dels gälla förbud mot vissa arter stadgas, dels gälla förbud mot vissa
av konkurrensbegränsning, dels an- arter av konkurrensbegränsning, dels
komma på näringsfrihetsrådet alt i ankomma på näringsfrihetsrådet att
fråga om konkurrensbegränsning, genom förhandling söka undanröja
1 Iliharig till riksdagens protokoll 0 samt. 2 avd. Nr 35
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
(Gällande lydelse)
som bringas under dess bedömning,
genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan därav.
Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sått påverkar
prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller
försvårar eller hindrar annans näringsutövning.
(Föreslagen lydelse)
skadlig verkan av konkurrensbegränsning,
som bringas under dess
bedömning.
5 §•
Förhandling, varom i 1 § stadgas,
må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och
3 §§ består däri att
1) mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd
tillämpas gemensamt förfarande,
som berör pris-, produktions-, omsättnings-
eller transportförhållanden
eller
2) inom viss näringsgren en företagare
eller en grupp av företagare,
vilken sammanhålles av gemensamma
ägarintressen i företagen, svarar
för en väsentlig del av företagsamheten
i landet eller del av landet.
Förhandling må ej, med mindre
Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning.
Tillstånd må meddelas endast
i den mån det påkallas av hänsyn
till överenskommelse med främmande
makt.
6
Vid förhandling, varom i 1 § stadgas,
skall särskilt eftersträvas att
hindra
1) att företagare, på sått i 5 § 1)
sågs, samverka eller tillämpa gemensamt
förfarande rörande prissättning
eller uppdelning av marknad, där
samarbetet är ägnat att väsentligt påverka
prisbildningen;
2) att samverkan eller gemensamt
förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa
företagare; samt
Förhandling, varom i 1 § stadgas,
må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och
3 §§ finnes medföra skadlig verkan.
Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sått påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näring sutövning.
§•
Förhandling må ej, med mindre
Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning.
Tillstånd må meddelas endast
i den mån det påkallas av hänsyn
till överenskommelse med främmande
makt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3) att företagare eller grupp av
företagare, som avses i 5 § 2), i sin
verksamhet missgynnar viss eller vissa
företagare.
21 §.
Har förhandling------till Konungen.
Innebår den skadliga verkan att
visst pris med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter år uppenbart
för högt och finnes saken vara
av allmän betydelse, må Konungen
på hemställan av rådet förordna
om visst högsta pris, vilket icke må
av företagare överskridas utan tillstånd
av rådet. Förordnandet skall
avse viss tid, högst ett år.
25 §.
Ombudsmannen för näringsfrihets- Ombudsmannen för näringsfrifrågor
liksom ock näringsfrihetsrå- hetsfrågor liksom ock näringsfrihetsdet
äger av övervakningsmyndighet, rådet äger av myndighet, som avses
som avses i lagen den 29 juni 1946 i lagen om uppgiftskyldighet röranom
övervakning av konkurrensbe- de pris- och konkurrensförhållanden,
grånsning inom näringslivet, påkalla påkalla biträde för utredning i fråga,
biträde för utredning i fråga, som som kan vara av betydelse för förkan
vara av betydelse för förhandling handling enligt denna lag.
enligt denna lag.
26 §.
Med företagare förstås i denna lag
envar som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss
tjänst åt annan,
utövar rörelse, avseende in- eller
utlåning av penningar eller handel
med in- eller utländskt mynt eller
med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet
av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förförnödenhet
eller
utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets
tillstånd.
Med företagare----— — av
Med företagare förstås i denna lag
envar som yrkesmässigt
tillverkar, köper eller säljer viss
förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss
tjänst åt annan,
utövar försäkringsrörelse eller rörelse,
avseende in- eller utlåning av
penningar eller handel med in- eller
utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet
av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet
eller
utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets
tillstånd,
företagare.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
(Gällande lydelse)
29
Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst ett år.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som uppsåtligen bryter mot
vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes
med dagsböter eller, om brottet är
grovt, med fängelse i högst ett år
eller dagsböter.
Den som, i fall då förordnande enligt
21 § andra stycket gäller i fråga
om priset på förnödenhet eller annat,
vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej år
ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näringsfrihetsrådet
meddelat tillstånd, straffes med dagsböter.
År brottet grovt, dömes till
fängelse i högst ett år eller dagsböter.
Har någon förövat gärning, som år
belagd med straff enligt andra stycket,
skall han, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förpliktas
att till kronan utgiva värdet
av avtalat eller uppburet vederlag eller,
om synnerliga skåt giva anledning
därtill, viss del av vederlaget
Husbonde ansvarar för sådant i
andra stycket omförmålt brott, som
begås av hans husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, där
brottet skett med hans vetskap och
vilja.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
5
Förslag
till
Lag
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Företagare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas lämna
de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och
konkurrensförhållanden inom näringslivet.
Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller
fullständigande av uppgift som skall lämnas av företagare, är jämväl annan
skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas för
företagare.
2 §.
Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar
eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller
utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.
Med företagare likställes sammanslutning av företagare.
3 §.
Företagare åligger att till myndighet som Konungen bestämmer efter anmaning
lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,
som berör hans verksamhet och har avseende på pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket, samt i övrigt
om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att inverka på prisbildningen.
4 §.
Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.
5 §•
Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om sättet
och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.
Myndigheten må därvid förelägga företagare att enligt meddelade anvisningar
tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korres
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att inställa
sig inför myndigheten.
Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid fullgörandet
av uppgiftsskyldigheten.
6 §.
Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga
den försumlige lämpligt vite.
Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse enligt
5 §.
7 §•
Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger
därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.
8 §.
över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas
eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartellregister).
Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj ligen
underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.
Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av
företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser
eller föreskrifter.
9 §.
Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rörande
drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare
mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.
10 §.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att
inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldighetens
fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
11 §.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat
eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hemlighålla,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän
strafflag, till dagsböter eller fängelse.
Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande
angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad
där stadgas i fråga om rätt till åtal.
12 §.
Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt
6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offentliga
handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärseller
driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
13 §.
Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konungen.
14 §.
Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.
15 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.
Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 §.
Handling som inkommit till övervakningsmyndighet,
varom förmäles
i lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
eller till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor
må, i den mån handlingen innehåller
upplysningar om yrkesutövares
affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande kan lända honom
till men, icke i andra fall än
Konungen bestämmer utlämnas förrän
tjugu år förflutit från handlingens
datum. Vad nu sagts gälle ock hos
myndigheten upprättad handling,
dock ej kartellregister.
1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1953: 604.
Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden,
eller till näringsfrihetsrådet
eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor må, i
den mån handlingen innehåller upplysningar
om viss företagares affärseller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande
kan lända honom till men,
icke i andra fall än Konungen bestämmer
utlämnas förrän tjugu år
förflutit från handlingens datum.
Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten
upprättad handling, dock ej
kartellregister.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
(Gällande lydelse)
På framställning av vederbörande
yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,
som avses i första stycket,
äger Konungen, om särskilda skäl
därtill äro, förordna, att kartellregister,
såvitt angår däri intagna
uppgifter rörande viss överenskommelse,
icke må utlämnas tidigare än
tjugu år efter det anteckning om
överenskommelsen gjorts i registret.
Har framställning om sådant förordnande
gjorts, må, innan ärendet blivit
av Konungen avgjort, kartellregister
i den del framställningen avser
icke utlämnas. Vad nu sagts gälle
ock handlingarna i ärendet; om utlämnande
av sådan handling efter
ärendets avgörande äge vad i första
stycket stadgats motsvarande tilllämpning.
(Föreslagen lydelse)
På framställning av vederbörande
företagare eller myndighet, som i
nyssnämnda lag avses, äger Konungen,
om särskilda skäl därtill äro, förordna,
att kartellregister, såvitt angår
däri intagna uppgifter rörande viss
överenskommelse, icke må utlämnas
tidigare än tjugu år efter det anteckning
om överenskommelsen gjorts i
registret. Har framställning om sådant
förordnande gjorts, må, innan
ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställningen
avser icke utlämnas. Vad nu
sagts gälle ock handlingarna i ärendet;
om utlämnande av sådan handling
efter ärendets avgörande äge vad
i första stycket stadgats motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957. I
I samband med propositionen har utskottet förehaft fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 578 av herrar Ohlon och Lindblom och
nr 579 av herr Ewerlöf m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 759 av herr Hjalmarson m. fl. och
nr 760 av herr Ohlin m. fl.
Motionerna I: 578 och och II: 760 samt I: 579 och II: 759 är likalydande.
Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskilda rubriker.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 759 och
II: 760.
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
9
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås — i anslutning till det samtidigt för riksdagen
genom propositionen nr 147 framlagda förslaget om en ny allmän prisregleringslag
— viss lagstiftning i syfte att utvidga statens konkurrensbefräinjande
verksamhet.
Sålunda föreslås att lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, enligt vilken förhandling
inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning
nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kartell
eller monopol eller vad därmed jämställes, ändras så att näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet får befogenhet att ingripa mot skadlig
verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare föreslås att lagen,
som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför näringsfrihetsrådet,
kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga
verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppenbart
för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på
hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av
högst ett år.
Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregleringslagen
föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres permanent
och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensförhållanden
som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registrering
av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överensstämmelse
med dem som nu upptages i 1946 års lag.
I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har vid remissen av
förslaget till lagrådet anfört följande.
»Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett
av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en
ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under normala
förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som
prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet framlagt
förslag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag
bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lagstiftningsåtgärder,
som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att
motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpningsområdet
för 195 3 års lag om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen
äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och anbudskarteller
— tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består
i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och
eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag
innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.
Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartelloch
monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt
att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av konkurrensbegränsningar
kan hänföras till kartell- och monopolfallen och sålunda
kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid
är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeelser
kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligopolfallet,
då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol
ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrensbegränsande
metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartellavtal,
begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan
erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesvarusystemet.
Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpriser
bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.
vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller monopol.
Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exempelvis
genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris
för skilda kunder.
Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan
vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för samhället.
I oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.
Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan
minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företagare
fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdifferentiering
kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributionen,
exempelvis köp i större mängder. Ä andra sidan synes det i oligopolfallet
ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av
marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkningar
som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationaliseringar.
Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas
för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Riktprissystemet
kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss
företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurrenter
och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika
prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskriminering.
Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna
anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskadlig
verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i
det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.
Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna
ingripa mot en åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd
i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så samhällsskadlig.
Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrensbegränsningar
är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om
gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhandling.
Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränkningen
av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möjligheten
att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.
Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel
som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana
konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I
och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer föreligger
därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industriförbund
anfört, riktigt att direktiven för den prisreglerande verksamheten
ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för
priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som
sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta
synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsentliga
är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider
frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör också
att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,
att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bärande.
Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt
nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,
anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet
med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företagare
söka främja fri konkurrens utan att ha det stöd som en i lag förskriven
skyldighet för dem att ingå i förhandling innebär. En sådan ordning äger
ej erforderlig stadga för att säkerställa önskvärda resultat. I likhet med utredningen
finner jag sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet för
1953 års lag erforderlig.
Då det gäller att bestämma den nya gränsen för lagens tillämpningsområde
möter vissa svårigheter. Självfallet är det i och för sig önskvärt att erhålla
en klar och tydlig avgränsning så att osäkerhet ej uppstår om vissa förfaranden
faller under lagen eller ej. En väg att uppnå detta vore att i lagen
inskriva en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning. Lagen
innehåller icke nu någon sådan bestämning. Frågan uppmärksammades vid
lagens tillkomst men man fann alt förhållandena är alltför skiftande för
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
att en definition av begreppet skall kunna utformas på ett sätt som ger
nämnvärd ledning. Den närmare begreppsbestämningen överlämnades då åt
rättstillämpningen. I detta avseende har någon ändring sedan dess ej inträtt
oeh jag finner därför att den antydda utvägen ej är framkomlig.
En annan tänkbar utväg vore att i lagen uppräkna de olika former av
konkurrensbegränsningar som förekommer. Denna metod har dock tydliga
nackdelar. Det torde sålunda vara så gott som omöjligt att formulera sådana
definitioner att de ger ledning i tvivelaktiga fall utan att utelämna
företeelser som vållar samhällsskada. Med denna metod kan man också befara
att tolkningssvårigheter uppkommer med osäkerhet som följd. Ej
heller kan den risken uteslutas att lagen tid efter annan måste ändras därför
att konkurrensbegränsningar, som ej kan föras till någon i lagen angiven
form, befinnes vålla samhällsskada. Jag anser därför att uppräkningsmetoden
ej bör begagnas. Lagen ger i sin nuvarande utformning anvisning
på vissa former av konkurrensbegränsningar som särskilt bör motverkas.
En sådan anvisning blir emellertid helt naturligt inskränkt till vissa flagranta
former men ger icke någon nämnvärd ledning beträffande mera tveksamma
fall. Den kan dessutom vara ägnad att avvända uppmärksamheten
från andra fall, som kan vara lika samhällsskadliga. Jag finner därför ej
heller denna metod lämplig.
Även om man sålunda enligt min uppfattning nödgas avstå från att i
lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning, bör detta icke
innebära större vanskligheter. Konkurrensbegränsningen bör nämligen liksom
hittills föranleda ingripande enligt lagen endast i det fall att den har
samhällsskadlig verkan. Härmed förstås enligt uttryckligt stadgande i lagen
att företeelsen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning. Och häri föreslås ej ändring. Väl ger
nämnda uttryck visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägande
antalet fall torde emellertid företagarna icke behöva hysa tvekan om en
aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig
verkan eller ej. Det är sålunda tydligt att samhällsskadlighet icke kan anses
föreligga i sådana av kommerskollegium och näringsfrihetsrådet påtalade
fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig
varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet
också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den
mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband
med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock komma
under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas
på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta
andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig
ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.
De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej
kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och
att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
13
uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser
från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej
heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kommer
visserligen, som strax skall framgå, att föreslå införande av möjlighet alt
fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantagsfall.
Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åtgärdens
samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undanröja
de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsförfarandet
har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla
ljus inför en myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare
och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.
I vissa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen
i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier
mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,
gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till
följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa
risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter
därav försports. En viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl
tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riskerna
bör dock enligt min mening ej överdrivas. Jag vill framhålla att såväl
näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera
ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och
rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.
På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidgning
av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av sainhällsskadliga
verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt
är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större
krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.
Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett
annat samhällsskadliga, kan det bli fråga om svåra avvägningar, som kräver
grundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.
Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsumentoch
löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende
kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.
I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad
som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning
är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hänsyn
till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först
om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga
rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den
klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur samhällets
synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens som
driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas innebära
det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av
konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara ulan förmånliga och rent
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för bedömningen
synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga
om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma
i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill
särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna uttalande
att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att undanröja
själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrådet
får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i
flera.
En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som
redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall
införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat innehåller
lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till
Kung], Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att
Kungl. Maj:t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då
konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i
uppenbart missförhållande till kostnaderna.
Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.
Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I
några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att lagen,
som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar karaktär
om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det
skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,
att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invändningar
icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min mening
stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmelsen.
Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja
skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt
stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har
emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjligheten
att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då
samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna bestämmelsen
uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en
ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att
prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.
I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Ä ena
sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa
blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedömningen
om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska
kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen uttalats
att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att
bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas särskilt
från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,
näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.
I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämfö
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
15
relsen i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kostnaderna
för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella
konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsnivån
vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan också
vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika företagarna
emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företagaren
med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan
enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare
som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.
till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfattning
som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid
avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad
vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kostnader.
Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,
som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också
göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,
t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just
till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana rationaliseringsåtgärder
som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan
sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motiverat
att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.
Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl
för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostnaderna.
Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverkningsmetod
innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden endast
förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.
Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker
och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det
måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförelsen
mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omständigheter,
bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliseringseiler
forskningsändamål.
Utredningens förslag, att högsta pris skall kunna fastställas då missförhållande
föreligger mellan pris och kostnader synes mot bakgrunden av det
anförda kunna tolkas alltför snävt och kunna leda såväl till att ett alltför
högt pris godtages som till att ett godtagbart pris anses för högt. Lämpligare
torde vara att ange att priset skall vara för högt med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter.
Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av
tiögsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke
tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då
den allmänna prisregleringslagen icke kan sättas i kraft. Syftet med föreskriften
är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då
priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart
för högt. 1 anslutning härtill må ock erinras om att den primära förutsätt
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
ningen för att fastställande av högsta pris skall ifrågakomma är att konkurrensbegränsningen
innebär skadlig verkan i lagens mening, d. v. s. på ett ur
samhällets synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen eller de övriga
i lagen särskilt angivna omständigheterna. Med dessa inskränkningar synes
befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget.
Befogenheten att fastställa högsta pris torde, såsom utredningen föreslagit,
böra förbehållas Kungl. Maj:t. Det synes lämpligt att beslut om högsta
pris får fattas endast efter hemställan av näringsfrihetsrådet. Ingripandet
kommer då att föregås av en genom grundliga utredningar förberedd offentlig
förhandling inför rådet. Denna utformning av förfarandet ger företagaren
goda möjligheter att undanröja den samhällsskadliga verkan av konkurrensbegränsningen
och därigenom förhindra att bestämmande av högsta pris
kan ske. Det synes ock lämpligt att priset fastställes för högst ett år i
taget och att näringsfrihetsrådet får rätt att medge överskridande av det
högsta priset.
Jag finner mig alltså kunna tillstyrka att 1953 års lag kompletteras med
en möjlighet för Kungl. Maj:t att på framställning av näringsfrihetsrådet
fastställa högsta pris därest konkurrensbegränsning befinnes medföra skadliga
verkningar i form av uppenbart för högt pris på en vara. Jag finner ej
anledning att i detta sammanhang upptaga frågan huruvida behov i övrigt
föreligger att i lagen införa möjligheter att förelägga företagare att undanröja
konkurrensbegränsning eller verkningar därav. Denna fråga torde i
vart fall icke kunna bedömas förrän man har ytterligare några års erfarenhet
av lagens tillämpning.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat författningsförslaget utan erinran.
Motionerna Is 579 och II: 759
I motionerna hemställes att riksdagen måtte
»1) avslå förslaget till utvidgning av lagen den 25 september 1953 (nr
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
i vad denna avser en utvidgning av näringsfrihetsrådets befogenheter
att till förhandling upptaga konkurrensbegränsningar;
2) antaga förslaget om införande av en högstprisbestämmelse av ''ockernatur’
i samma lag endast för sådana fall av konkurrensbegränsning, som
är att betrakta såsom kartell- eller monopolfall».
Motionärerna hemställer, att utskottet måtte utarbeta förslag till åsyftade
författningsändringar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
17
Utskottet
I utlåtande nr 34 vid årets riksdag har utskottet förklarat sin anslutning
till ett i propositionen nr 147 framlagt förslag till allmän prisregleringslag.
Med ikraftträdandet av nämnda lag den 1 januari 1957 kommer prisreglering
att kunna tillämpas endast i vissa extraordinära situationer med påtaglig
inflationsrisk. En av förutsättningarna för att samhället under normala
förhållanden skall kunna helt avstå från prisreglering är -— anförde utskottet
— att statens konkurrensfrämjande verksamhet utvidgas i enlighet med
vad föredragande departementschefen i nämnda proposition förordat.
1 nu förevarande proposition framlägges —- i överensstämmelse med vad
föredraganden i propositionen nr 147 anfört — viss lagstiftning i syfte att
förstärka det allmännas resurser när det gäller att främja konkurrensen
inom näringslivet.
De brister i konkurrensen som det här gäller att komma till rätta med
kan sägas bottna i två i och för sig skilda förhållanden. Å ena sidan saknar
av flera orsaker konsumenterna i tillräcklig grad det prismedvetande, som
är en förutsättning för att de skall söka de förmånligaste villkoren vid sina
inköp och därmed medverka till effektiv konkurrens. Å andra sidan kan orsaken
till en försvagad konkurrens vara att finna i konkurrensbegränsande
åtgärder, som vidtagits av företagare eller deras organisationer. Samhällets
konkurrensfrämjande verksamhet måste inriktas så, att båda dessa slag av
brister i konkurrensförhållandena undanröjes eller i vart fall motverkas.
En av förutsättningarna för att förslaget till ny prisregleringslagstiftning
skall kunna genomföras är enligt utskottets mening att bättre möjligheter
skapas att ingripa mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet. I detta
syfte framlägges i propositionen förslag till bl. a. utvidgning av tilllä
in pningsom rådet för 1953 års lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Lagen är för närvarande tillämplig på, förutom bruttoprissättning
och anbudskartell vilka omfattas av generellt förbud, sådana konkurrensbegränsningar,
som består i monopol eller kartell. Under begreppet kartell
hänföres även liknande överenskommelse och eljest i samförstånd tillämpat
gemensamt förfarande. Propositionens förslag innebär att tillämpningsområdet
utvidgas att omfatta alla slag av konkurrensbegränsningar, som visar
sig medföra skadlig verkan.
Enligt utskottets mening föreligger ett påtagligt behov av att kunna till
prövning vid förhandling inför näringsfrihetsrådet upptaga varje konkurrensbegränsning,
som har skadlig verkan. Från denna synpunkt är den nuvarande
begränsningen av förhandlingsmöjligheten till monopol och kartell
föga rationell. Visserligen synes — såsom departementschefen anfört
—■ skador av konkurrensbegränsningar till största delen vara att hänföra
till monopol- och kartellfall. Emellertid kan skadeverkningar även följa av
andra former av konkurrensbegränsande företeelser utan att samband med
monopol eller kartell föreligger. Såsom exempel härpå nämnes i propositio
2
Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. Havd. Nr 35
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
nen bl. a. oligopol och sådana fall där vertikal riktprissättning, selektiv försäljning
eller prisdiskriminering förekommer. Utskottet vill understryka att
dessa företeelser, liksom fallet är beträffande kartell och monopol, icke behöver
medföra skadeverkningar. Mycket talar för att det här ofta gäller
helt normala och nyttiga inslag i näringslivet. Men det kan icke bestridas,
att en oligopolställning kan av en företagare utnyttjas för att hindra samhällsnyttig
men för honom obekväm konkurrens eller att åtgärder av nyss
angivna slag i vissa fall kan tjäna samma syfte.
Mot den ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet har invänts, att
lagens räckvidd därigenom bleve oklar. Förslaget skulle medföra svårigheter
för den enskilde företagaren att i förväg avgöra, om ett visst beteende kunde
komma att enligt lagen bedömas såsom samhällsskadlig konkurrensbegränsning.
Liknande synpunkter framföres i motionerna I: 579 och II: 759.
Motionärerna anför, att det bör vara möjligt att utforma lagen så, att densamma
kan tillämpas utan att förutsätta bedömningar av alltför utpräglad
subjektiv art. I motionerna framhålles speciellt att begreppet oligopol icke
kan bestämmas med sådan fasthet att berättigade anspråk på rättssäkerhet
blir uppfyllda.
Departementschefen har i propositionen ingående behandlat de svårigheter,
som möter vid bestämmandet av den nya gränsen för tillämpningsområdet.
Han har därvid kommit till den uppfattningen att man nödgas avstå
från att i lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning. Utskottet
har icke heller funnit möjlighet att giva termen ett snävare innehåll
än den hittills haft. Det är visserligen riktigt att begreppet konkurrensbegränsning
i och för sig har ett mycket vidsträckt innehåll och teoretiskt
omfattar varje förhållande som på ett eller annat sätt medför att konkurrensen
ej är fri. Å andra sidan är den faktiska begränsningen av företagarnas
skyldighet att ingå i förhandling icke att söka i lagens förutsättning att
en konkurrensbegränsning föreligger utan fastmer i kravet på att denna
medför skadlig verkan. Med sådan verkan förstås enligt lagen att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning. Därmed har den yttersta grunden för
förhandlingsskyldigheten •— de samhällsskadliga verkningarna •— blivit tillräckligt
tydligt uttryckta. Även om tvekan i vissa fall kan uppstå rörande
tolkningen av lagens krav på skadlig verkan, synes detta knappast behöva
medföra någon mera kännbar olägenhet. I de allra flesta fall torde företagarna
utifrån de alltmer vidgade erfarenheterna av konkurrensbegränsningar
och deras verkningar kunna på förhand själva göra klart för sig om
ett beteende från deras sida kan komma att betraktas såsom en skadlig begränsning
av konkurrensen. När man bedömer följderna av den osäkerhet
beträffande lagens tillämplighet, som kan kvarstå beträffande gränsföreteelser,
måste beaktas, att lagen endast syftar till att få till stånd en förhandling
med vederbörande företagare för att man därigenom skall kunna komma
till rätta med förekommande skadeverkningar. Utskottet finner sig därför
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956 19
böra förorda en utvidgning av lagens tillämplighet i enlighet med propositionens
förslag.
Såsom en nyhet i 1953 års lag föreslås i propositionen ett stadgande, som
medger Kungl. Maj :t möjlighet att under särskilda förhållanden förordna
om visst högsta pris, som icke får överskridas utan tillstånd av näringsfrihetsrådet.
Sådant förordnande skall kunna komma i fråga för det
fall att en förhandling inför näringsfrihetsrådet om sänkning av ett uppenbart
för högt pris icke leder till önskat resultat och saken är av allmän betydelse.
I motionerna I: 579 och II: 759 hemställes om sådan begränsning
av stadgandets tillämplighet att föreskrift om högstpris endast skall kunna
förekomma vid sådana konkurrensbegränsningar som är att hänföra till
kartell eller monopol.
Utskottet finner de skäl, departementschefen anfört för införande av en
bestämmelse om högsta pris i lagen, kunna godtagas. I de dess bättre sällsynta
fall, där risk föreligger för att en förhandling i syfte att sänka en på
grund av konkurrensbegränsning oskäligt uppskruvad prisnivå icke leder
till önskvärd prissänkning, synes det rimligt att staten förfogar över möjlighet
att genom direkt prisingripande undanröja skadeverkan av konkurrensbegränsningen.
Hittills har sådan möjlighet stått till buds med stöd av
1947 års prisregleringslag. När nämnda författning ersättes av en beredskapslagstiftning
framstår behovet av den föreslagna bestämmelsen mera
framträdande. Uppenbarligen har bestämmelsen lika stor uppgift att fylla
oavsett arten av den konkurrensbegränsning, varav den oskäliga prissättningen
är betingad. Utskottet kan därför icke biträda motionärernas framställning
om begränsning av stadgandets tillämplighet till allenast vissa typer
av konkurrensbegränsningar.
Utskottet tillstyrker lagförslaget i övrigt. De uttalanden av departementschefen,
som här icke närmare berörts, har icke givit utskottet anledning till
erinran.
II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden, m. m.
Departementschefen
Departementschefen har anfört:
»Den föreslagna ordningen med prisreglering endast i extraordinära situationer
och konkurrensen som främsta prisregulator under normala tider
förutsätter, såsom också framgår av vad chefen för finansdepartementet anfört
vid anmälan av förslaget till ny prisregleringslag, att samhället bär möjlighet
att följa näringslivets utveckling för att kunna utröna huruvida konkurrensen
har erforderlig effektivitet. Det är icke tillräckligt att samhället
kan — på sätt närmare angivits i föregående avsnitt — ingripa mot konkurrensbegränsningar
med stöd av 1953 års lag. Därutöver kräves att förutsättningar
finns för samhället alt uppdaga dylika begränsningar och utforska
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
deras verkan. En betingelse härför är att det allmänna har insyn i de faktorer
som påverkar prisbildningen, såsom i fråga om priser, intäkter, kostnader,
vinster in. m. Av betydelse i detta sammanhang är också att från samhällets
sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.
Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i
konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar konkurrensens
effektivitet.
För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och prisbildning,
som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisanalyserande
och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisserat,
erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand näringsidkarna,
men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som
utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott
priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utredningen
också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt
sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan
att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera
långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess
frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja konkurrensen
inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för
dess frihet.
Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär
och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock självfallet
ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dessutom
andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenheterna
icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att
konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra
att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av
föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta
icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan nämligen
näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den
priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stadgande
om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommelser
-— föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksamhet
med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas inverkan
på prisförhållanden in. m. En sådan undersökning är förenad med
en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som
nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestämmelserna
om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka
nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde
ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskollegium
väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör beslutas
av Ivungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämplig.
Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956 21
för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administrativ
författning.
Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekommer
i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lagstiftningen
om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspektionen,
som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende
å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu
ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av
anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga
viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om bestämmelser
finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i
fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med
hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom
att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även
framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift
anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.
De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om
handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myndigheten,
har icke mött gensaga från näringslivets sida.
Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade uppgifter
i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisuppgifter.
Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot offentliggörande
av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om
priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke
anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt
gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande
av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt
förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader
— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försäljningsled
torde få räknas —- vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så betydande
allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden
att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dylika
omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande
en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbetat
skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares
förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna uppgifter
kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke
är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av
exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa
köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej
betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis
publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så
att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till
underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga
frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekre
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
tesslagen innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.
Maj :t. Kungl. Maj :ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att
Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndigheten
tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fortsättningen.
Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvarande
tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgifterna.
»
Till förenämnda förslag till lag om viss uppgiftsskyldighet anknyter förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr
2i9) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Departementschefen har anfört, att förslaget innebär en anpassning av
paragrafens ordalydelse till den föreslagna lagen om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden. Därutöver föreslås i överensstämmelse
med vad som anförts i det allmänna avsnittet icke annat än en jämkning
i syfte att utmärka att det endast är då handlingen lämnar uppgift
om en viss företagares förhållanden som den icke får utlämnas.
Lagrådet
Lagrådet, vars utlåtande inhämtats över förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden, har lämnat förslaget
utan erinran.
Motionerna
I motionerna l: 578 och II: 760 hemställes, att riksdagen måtte besluta,
att 3 § lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
skall erhålla följande lydelse: »Företagare åligger att till myndighet
som Konungen bestämmer efter anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen
närmare angiven konkurrensbegräsning, som berör hans verksamhet
och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, och om priser, intäkter, kostnader, vinster och
andra förhållanden där särskild anledning finns att räkna med förekomsten
av konkurrensbegränsning samt i övrigt efter anmaning lämna uppgifter
rörande priser som anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.
»
I motionerna I: 579 och II: 759 hemställes, att riksdagen måtte antaga
förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
med den ändring att »3 § uppdelas på två paragrafer, den ena
avseende förutsättningarna för utförandet av särskilda undersökningar rörande
konkurrensbegränsande företeelsers samhällsekonomiska verkningar
och den andra avseende övrig uppgiftsskyldighet».
Motionärerna har tillika anhållit, att utskottet måtte utarbeta förslag till
den åsyftade författningsändringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
23
Utskottet
En förutsättning för att staten med framgång skall kunna driva en konkurrensfrämjande
verksamhet är att möjligheter finns att på ett tillräckligt
ingående sätt följa näringslivets utveckling. Sålunda förutsättes för ingripanden
enligt 1953 års lag att samhället har förutsättningar att utreda
var konkurrensbegränsningar förekommer och hur de verkar. Sådan utredning
förutsätter i sin tur insyn i de faktorer som påverkar prisbildningen.
Kunskaper i dessa ämnen måste bygga på en allmän analys av prisutvecklingen.
En grundlig kännedom om priser och prisbildning måste även ligga
till grund för den konsumentupplysning, som är avsedd att bilda ett led i
den konkurrensfrämjande verksamheten. Av det anförda följer att denna
verksamhet är beroende av att företagare och andra lämnar de uppgifter
som är nödvändiga för god kännedom i prisbildningsfrågor.
För närvarande kan uppgifter av hithörande slag inhämtas dels med stöd
av 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning och dels enligt
nuvarande prisregleringslag. Förstnämnda lag ålägger företagare att efter
anmaning av övervakningsmyndigheten — monopolutredningsbyrån inom
kommerskollegium — anmäla av honom ingånget eller eljest biträtt kartellavtal
eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse, som
berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden inom
riket. I fall, där det finns anledning befara att konkurrensbegränsning medför
skada, eller om eljest särskilda skäl föreligger, kan monopolutredningsbyrån
utföra särskild undersökning av begränsningen och dess verkningar.
För detta ändamål äger myndigheten taga del av tillgängliga handelsböcker,
korrespondens m. m. samt infordra alla de uppgifter som erfordras.
Med stöd av 1947 års prisregleringslag kan företagare åläggas skyldighet
att lämna alla uppgifter, som finnes erforderliga för utövning av den
priskontrollerande verksamheten. En företagare kan även beordras att för
kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar.
Den uppgiftsskyldighet som sålunda redan nu åvilar näringslivet bör enligt
utskottets mening i fortsättningen bibehållas i samma omfattning för att
kunna tjäna den konkurrensfrämjande verksamheten. Det nu föreliggande
förslaget till lag om uppgiftsskyldighet innebär i praktiken ingen saklig förändring
i de regler som redan gäller. Genom den föreslagna lagen har de
splittrade bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgifter sammanförts
i ett stadgande (3 §) och avfattats så att de formellt bättre motsvarar sitt
ändamål. Utskottet kan icke finna skäl för den i motionerna 1:579 och
11:759 föreslagna omredigeringen av stadgandet. Att såsom där förordas
göra boskillnad mellan särskild undersökning rörande konkurrensbegränsning
och myndighets inhämtande av uppgifter vid sidan därom är icke sakligt
motiverat och skulle kunna medföra tvekan om stadgandets rätta innebörd.
Utskottet kan icke heller godtaga den formulering av 3 § i förslaget,
som föres fram i motionerna I: 578 och II: 760. Enligt motionärerna bör i
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
lagtexten närmare angivas de olika ändamålen med uppgiftssamlandet. I
detta syfte föreslås att företagarnas skyldighet uttryckligen förklaras omfatta
å ena sidan sådana uppgifter som behövs för att samhällets organ
skall kunna bedöma förekomsten av konkurrensbegränsningar och å andra
sidan sådana uppgifter, som erfordras för en saklig konsumentupplysning i
prisfrågor. Utskottet vill erinra om att lagens ändamål kommit till uttryck
i 1 §, enligt vilken företagarnas ifrågavarande skyldighet begränsas till »de
uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet». Motionärerna synes med sitt förslag
icke tillräckligt ha beaktat, att uppgifter från företagarna även erfordras
för den allmänna analys av prisutvecklingen som är en förutsättning
för att den konkurrensfrämjande verksamheten skall kunna bedrivas på
rätt sätt. Även om dessa analyserande prisstudier kommer även konsumentupplysningen
till godo synes det icke riktigt att i författningen låta uppgiftsskyldigheten
framstå såsom betingad av endast denna gren av statens
verksamhet när det gäller prisbildningen. Utskottet förordar på anförda skäl
att 3 § utformas i enlighet med propositionens förslag.
De nuvarande stadgandena i 1946 års lag och prisregleringslagen om
skyldighet för näringsidkare att förete handelsböcker och affärshandlingar
har sin motsvarighet i 5 § i den föreslagna lagen. Utskottet tillstyrker förslaget
i denna del. Företagarnas åliggande enligt denna paragraf innefattar
skyldighet att, där så påfordras, även insända handlingarna till vederbörande
myndighet. Detta ger utskottet anledning understryka vikten av att stadgandet
tillämpas med urskillning. För en företagare kan det många gånger
vara orimligt betungande att behöva lämna ifrån sig för hans rörelse viktiga
handlingar, i synnerhet sådana som hänför sig till bokföringen under löpande
räkenskapsår. I andra fall kan ett försändande vara praktiskt ogörligt,
t. ex. i fråga om handelsböcker när dessa förts enligt vissa moderna
bokföringssystem.
Utskottet tillstyrker det framlagda förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
även i de delar som nu icke särskilt berörts.
Propositionens förslag till ändring i lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar har icke föranlett någon erinran från utskottets
sida.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
nr 148, och med avslag å motionerna I: 579 och II: 759, såvitt
propositionen och motionerna avser förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
25
B. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition
och med avslag å motionerna I: 578 och II: 760 samt I: 579
och II: 759, såvitt propositionen och motionerna avser förslag
till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden,
måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;
samt
C. alt riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
såvitt gäller förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, måtte för sin del antaga
nämnda lagförslag.
Stockholm den 15 maj 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson och
Åkesson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru Sandström, fröken Sandell, herr Fredriksson,
fröken Wetterström och herr Larsson i Hedenäset.
Reservationer
1. vid utskottets hemställan under A
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka ansett
a) att utskottets motivering å s. 17—19 bort ha följande lydelse.
»Förslaget om ändringar i 1953 års lag innebär, att förhandling inför näringsfrihetsrådet
i fortsättningen skall kunna äga rum rörande skadlig
verkan av alla slag av konkurrensbegränsning mot nu endast i de fall, då
konkurrensbegränsningen utgöras av en kartell eller ett monopol. Vidare
föreslås att lagen kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga
verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppenbart
för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på
hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av
högst ett år.
Något reellt behov av en utvidgning av tillämpningsområdet för 1953 års
lag till att omfatta andra konkurrensbegränsningar än de i lagen redan
3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 35
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
intagna kartell- och monopolfallen har enligt utskottets mening ej påvisats.
Det torde också vara förenat med svårigheter att bevisa att något sådant
behov gjort sig märkbart i det praktiska livet under lagens giltighetstid.
Uppenbarligen kommer den nu föreslagna utvidgningen att skapa en betydande
osäkerhet inom näringslivet rörande lagens innebörd till men för
lagstiftningens syfte — icke minst på grund av svårigheten att med tillräcklig
grad av klarhet definiera begreppen — och dess uppgift att skapa förtroende.
Troligt är dessutom, att en utvidgning av lagen kan komma att
medföra en mängd obefogade eller rentav kverulantiska anmälningar till
näringsfrihetsombudsmannaämbetet från sådana företag, som känner sig
besvärade av en för dem obekväm konkurrens eller anser en i själva verket
företagsekonomiskt fullt berättigad prisdifferentiering vara en prisdiskriminering.
Förslaget att utvidga näringsfrihetsrådets befogenheter så att rådet
skall kunna till förhandling upptaga andra fall av konkurrensbegränsning
än sådana, som är att hänföra till en kartell eller ett monopol, alltså
även det s. k. oligopolfallet måste ur samtliga de synpunkter som ovan berörts,
anses betänkligt. Utskottet har fäst särskilt avseende vid den omständigheten
att själva begreppet »oligopol» icke kan bestämmas med sådan
fasthet att berättigade krav på rättssäkerhet blir tillgodosedda. Utskottet
kan följaktligen icke biträda propositionens förslag om utvidgning av företagarnas
förhandlingsskyldighet enligt 1953 års lag.
Vad angår tanken att vidga 1953 års lag till att innefatta även en bestämmelse,
som ger Kungl. Maj :t rätt att efter förslag från näringsfrihetsrådet i
vissa fall och för viss tid fastställa ett högsta pris, finner utskottet starka,
principiellt grundade invändningar kunna göras. Med fog kan dessutom
göras gällande, att en företagare, som av näringsfrihetsrådet anses uttaga
ett i förhållande till kostnaden och övriga omständigheter uppenbart för
högt pris i det långt övervägande antalet fall kommer att falla undan för
rådets mening och självmant sänka sitt pris. Behovet av en bestämmelse
som den i propositionen föreslagna synes därför i praktiken vara ytterst
ringa. Å andra sidan har onekligen en bestämmelse om ett sista remedium
i myndigheternas hand en försänkning i det allmänna rättsmedvetandet.
En »ockerbestämmelse» anses av många vara berättigad. Syftet med en
sådan föreskrift bör dock endast vara att ge samhället en möjlighet att ingripa
i sådana enstaka fall, där priset på en vara till följd av ett hänsynslöst
utnyttjande av en kartell- eller monopolställning hålles alldeles uppenbart
oskäligt. Stadgandet måste sålunda avses för extrema fall och ej för
en allmän pris- och kostnadsprövning, vilken kan leda till återinförande av
en mera utbredd statlig prisreglering. Utskottet anser erforderligt att propositionens
förslag jämkas i överensstämmelse härmed.»
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen i
anledning av motionerna I: 579 och II: 759 funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 25 september
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
27
1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — för sin del antaga följande
-
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot*
verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 21, 26 och 29 §§ lagen den 25 september 1953
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
21 §.
Har förhandling---till Konungen.
Innebär den skadliga verkan att visst pris med hänsyn till kostnaderna
är uppenbart för högt och finnes saken vara av allmän betydelse, må Konungen
på hemställan av rådet förordna om visst högsta pris, vilket icke må
av företagare överskridas utan tillstånd av rådet. Förordnandet skall avse
viss tid, högst ett år.
26 §.
Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar
eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller
utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.
Med företagare----av företagare.
29 §.
Den som uppsåtligen bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med
dagsböter eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst ett år eller dagsböter.
Den som, i fall då förordnande enligt 21 § andra stycket gäller i fråga
om priset på förnödenhet eller annat, vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej är ringa, begär eller mottager högre pris
än som angives i förordnandet eller särskilt av näringsfrihetsrådet meddelat
tillstånd, straffes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst ett år eller dagsböter.
Har någon förövat gärning, som är belagd med straff enligt andra stycket,
skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas
att till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om
synnerliga skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.
Husbonde ansvarar för sådant i andra stycket omförmält brott, som begås
av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet
begånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1956
II. vid utskottets hemställan under B.
av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson, Jacobsson i Tobo, fru Sandström
och fröken Wetterström, vilka ansett
a) att utskottets motivering bort ha följande lydelse.
»Övervakning från det allmännas sida av konkurrensbegränsande företeelser
och beivrande av skadliga verkningar av sådana företeelser förutsätter,
att företagarna har skyldighet att lämna sådana uppgifter som är av
vikt för bedömande av huruvida konkurrensbegränsning föreligger eller
icke. I föreliggande proposition föreslås en särskild författning rörande uppgiftsskyldigheten
för företagare. I motionerna I: 578 och II: 760 har framhållits
att det synes som den i propositionen föreslagna författningen fått
sådan lydelse, att uppgiftsskyldigheten skulle bli ganska vittgående och
obestämd till sin omfattning. Att så blivit fallet synes bero på, påpekas i
motionerna, att den föreslagna uppgiftsskyldigheten även skulle gälla förhållanden
av betydelse för konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.
Enligt motionärernas mening borde man söka i lagen närmare ange
de två här ifrågavarande olika ändamålen för uppgiftssamlandet, nämligen
å ena sidan sådana uppgifter som behövs för att samhällets organ skall
kunna bedöma förekomsten av konkurrensbegränsningar, och å andra sidan
sådana uppgifter som erfordras för en saklig konsumentupplysning i prisfrågor.
Denna distinktion borde komma till uttryck i lagtexten. Utskottet
delar motionärernas uppfattning. Utskottet tillstyrker därför det framlagda
förslaget till lag om uppgiftsskyldighet med den jämkning som följer av
vad utskottet här anfört.»
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1:579
och II: 759, såvitt nu är ifråga, och med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna 1:578 och 11:760 funnit
viss ändring böra vidtagas i förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden — för
sin del antaga förslaget med den ändringen, att 3 § erhåller
töljande ändrade lydelse. »Företagare åligger att till myndighet
som Konungen bestämmer efter anmaning lämna
uppgift dels om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,
som berör hans verksamhet och har avseende
på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, dels om priser, intäkter, kostnader, vinster
och andra förhållanden, där särskild anledning finns att
räkna med förekomsten av konkurrensbegränsning och dels
om priser där uppgifterna anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.
»
560897 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän prisreglering slag, m. m. s. 14 i texten