Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ratificering av Internationella arbetsorganisationens konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 356 i första kammaren av fru Gärde Widemar m. fl. samt nr 270 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

1956-05-22 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:37, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ratificering av Internationella arbetsorganisationens konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 356 i första kammaren av fru Gärde Widemar m. fl. samt nr 270 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ratificering av

Internationella arbetsorganisationens konvention angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 356 i första kammaren av fru Gärde

Widemar m. fl. samt nr 270 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen mätte

uttala, att Sverige skall ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention

nr 100 av år 1951 om lika lön och åtföljande rekommendation nr

90 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t giva denna mening till känna».

Med den i motionerna berörda konventionen avses en vid Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 antagen konvention (nr

100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Med

den i motionerna berörda rekommendationen avses en vid sagda konferens

antagen rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde.

Konventionen och rekommendationen har såsom bilagor fogats vid detta

utlåtande (Bil. A och B).

I fråga om de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen II: 270.

Inledning

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Genéve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som är

uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen

skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd

att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna

i en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller

annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad

1 Uihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell

innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas

formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde

underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-

eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter

ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,

skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader

från sammanträdets avslutande.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

Frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde var

föremål för en första behandling vid Internationella arbetsorganisationens

33 :e sammanträde år 1950.

Till grund för diskussionerna vid nämnda sammanträde låg en av arbetsbyrån

utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar

rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt

ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt

textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig

starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen

om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för medlemsstaterna

att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest de

offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen

av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas

till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen

år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida

likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en rekommendation

eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle sålunda

beslut fattas rörande både den internationella regleringens form och

dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gick meningarna starkt isär inom vederbörande

konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen

taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i

själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande

tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke sträcka

sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intog Sverige,

Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt

principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom

lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella regle
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

3

ringen icke borde få form av en konvention. Däremot var dessa länder beredda

att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom understryka

sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen såsom

sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från s. k.

underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprincipen

i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed förenade

ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen omröstning

uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad

med en rekommendation.

Beträffande innehållet i konventionen (Bil. A) må följande anmärkas.

Konventionen definierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att

uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra

sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare medlemsstaterna

att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med

gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda

ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tillämpas

genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för bestämmande

av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare

eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt

genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall

vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval

av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).

Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev föremål

för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter, som rådde

mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna artikel koncentrerades

kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den föreliggande

arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda arbetsprestationen

(the work performed). Den senare formuleringen — som föreslogs

Irån arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i arbetsvärderingen

inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader, som ett

användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter ansåges medföra.

I den slutliga, av konferensen antagna texten användes såsom nämnts

uttrycket »the work to be performed», och därmed angives, att värderingen

skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I punkt 3 av samma artikel

stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvarar — utan hänsynstagande

till kön — differenser, som fastställts vid en sådan objektiv värdering av

den arbetsuppgift, som skall utföras (the work to be perforined), icke

må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet ansåg,

att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för faststäl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

lande av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3, att de

metoder, som bör anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften, må

kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna

eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal, av vederbörande

parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen (Bil. B) behandlar metoderna för likalönsprincipens

tillämpning. Till en början angives vissa områden, inom vilka de

offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer bör vidtaga direkta åtgärder för principens tilllämpning,

nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana

verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det

allmänna. Vidare förordas att, därest så med gällande ordning för fastställande

av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtages genom lagstiftning för en

allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder

från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva

tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder

för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbelsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som

skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan

avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet

samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare.

Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhåller samma eller

likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning

och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att begagna de möjligheter

som i nämnda hänseenden står till buds. Välfärds- och sociala åtgärder,

svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt sådana med försörjningsplikt

— bör vidtagas, och kostnaderna härför bör bestridas på

sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare hindras. Likställighet

mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till

yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande av bestämmelserna

i internationella regleringar och i nationell lagstiftning angående

skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna

opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde bör genomföras.

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde framlade

regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

5

Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.

Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 68. Konventionen

antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 med 40 nedlagda

röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan 19 ombud

avstod från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden

sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen, medan

arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet av konventionen

och rekommendationen.

Konventionen och rekommendationen inför 1952 års riksdag

Förevarande konvention och rekommendation underställdes 1952 års riksdag

genom proposition nr 47 år 1952. Kungl. Maj :t anhöll i propositionen

om riksdagens yttrande angående, jämte andra, nämnda konvention och

rekommendation. I propositionen avstyrktes svensk ratificering av konventionen.

Rekommendationen ansågs icke böra föranleda någon åtgärd

från svensk sida.

Över konventionen och rekommendationen hade delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

För egen del anförde delegationen bland annat följande. Av de till delegationen

avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde framginge att samtliga hörda myndigheter

och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke

borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,

framför allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära

ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för

arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria

avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen

funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning

aA- rekommendationen icke för närAarande påkallade.

I fråga om rekommendationen uttalade delegationen, att densamma i

punkt 6 innehölle vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska

åtgärder för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning, vilka i stort

sett sammanfölle med dem som från svenskt håll hävdats under den tidigare

konferensbehandlingen av likalönsspörsmålet. Det torde enligt delegationen

kunna förutsättas, att dessa riktlinjer liksom rekommendationens övriga

bestämmelser, i den mån detta kunde befinnas lämpligt och önskvärt, komme

att beaktas av arbetsmarknadens parter, bl. a. av arbetsmarknadens

nämnd för kvinnofrågor, vilken nyligen upprättats av Landsorganisationen

och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt. Vad beträffade frågan huruvida

rekommendationens bestämmelser borde beaktas vid lönesättningen

för statsanställda, torde överväganden härutinnan lämpligen böra ske i sam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

band med att ställning toges till Likalönskommitténs i en nära framtid

förväntade utredning. Med hänsyn till vad sålunda anförts ävensom till

den av delegationen intagna ståndpunkten till frågan om svensk ratificering

av konventionen i ämnet funne delegationen några särskilda åtgärder från

statsmakternas sida med anledning av rekommendationen icke för närvarande

påkallade.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i propositionen,

efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena

samt chefen för civildepartementet följande.

»1 fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker

följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om

åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet

med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens

värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar

för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens

parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för

kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med

anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill icke för närvarande

påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,

finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga bör

anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén — som sysslar

med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»

över propositionen avgavs utlåtande, nr 21, av andra lagutskottet. Utskottet

anslöt sig till vad föredragande departementschefen yttrat i propositionen

och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Motioner rörande likalönsprincipen

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats

av riksdagen, förutom i anledning av den ovan berörda propositionen

nr 47 år 1952, också på grund av yrkanden, som framställts i motioner.

Vid 1948 och 1950 års riksdagar framställda motioner i ämnet avslogs

under huvudsaklig motivering, att frågan om lönesättning borde avgöras

genom fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och icke

genom lagstiftning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

7

Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (1:320 och

II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i den av

Förenta Nationerna år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.

Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:

»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.» Andra lagutskottet

fann ej anledning frångå den uppfattning i frågan, som riksdagen

tidigare uttalat, och avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 5. Riksdagen

godkände utlåtandet.

Jämväl vid 7954 års riksdag hemställdes i en motion (II: 75) om lagstiftning

på grundval av nämnda artikel 23 moment 2. Andra lagutskottet, som

behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, hänvisade

bl. a. till att löneutvecklingen gått i riktning mot större likställighet

mellan män och kvinnor samt att parterna på den privata arbetsmarknaden

tidigare avstyrkt, att frågan reglerades genom lagstiftning. Utskottet anslöt

sig till denna uppfattning och ansåg, att frågan borde lösas genom fria förhandlingar

mellan arbetsmarknadens parter, samt avstyrkte motionen.

Vid 1955 års riksdag, slutligen, yrkades i två likalydande motioner, nr 17

i första kammaren av herr öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 22

i andra kammaren av herr Johansson i Sockholm, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till lag på grundval

av art. 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna ''Allmän

förklaring om de mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag

framlägges i så god tid, att lagen — vid bifall av riksdagen — kan träda i

kraft den 1 januari 1956». Motionerna behandlades av andra lagutskottet i

dess utlåtande nr 16. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, och riksdagen godkände utskottets hemställan.

Utskottet

En ratificering av 1951 års konvention angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde innebär enligt artikel 2 i konventionen,

att statsmakterna åtager sig att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning

för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning

så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde».

Enighet torde råda därom, att strävandena att förbättra kvinnornas ställning

på arbetsmarknaden bör främjas och att åtgärder av olika slag i sådant

syfte är erforderliga.

Den fråga, som utskottet i anledning av förevarande motioner haft att

taga ställning till, gäller emellertid icke dessa vidare frågeställningar utan

endast, huruvida sådana förutsättningar föreligger eller bör av statsmakterna

tillskapas, att Sverige kan ratificera nämnda konvention om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

När frågan om ratificering av konventionen, innan den underställdes 1952

års riksdag, remitterades till olika myndigheter och organisationer för yttrande,

visade det sig, att enighet förelåg om att konventionen icke borde

biträdas av Sverige, framför allt med hänsyn till att en ratificering skulle

innebära ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt

för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom

fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Utskottet

uttalar sin anslutning till nämnda princip och kan alltså icke tillstyrka,

att statsmakterna skulle ingripa i lönefrågorna på den privata sektorn

av arbetsmarknaden. Enligt utskottets mening är arbetstagarnas egna

organisationer bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande

avseenden.

Såvitt avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land, att

statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen

genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den

ovan återgivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpningen»

av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomförd

undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna

betänkande, skulle likalönspTincipens fullständiga genomförande på det

statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för

löner, beräknad efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per år.

För samtliga statliga och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka

med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader

för pensioner, övertidsersättning m. m. Ett genomförande av likalönsprincipen

på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även

för det privata näringslivet.

Med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till principen om den privata

arbetsmarknadens frihet kan utskottet icke tillstyrka att konventionen

nu ratificeras.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till

frågan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,

huruvida en successiv böjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna

fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens

parter visat ett positivt intresse för genomförandet av förbättringar

samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande

till männens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer

har också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika sammanhang

gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall äg''

nas kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsyn

till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på

lönemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam

riktning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 9

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 356 och II: 270,. icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 maj 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru

Garlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell, herrar Alvar

Andersson och Åkesson*;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i

Göteborg, fru Sandström, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken

Sandell, herr Johansson i Södertälje och fröken Wetterström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell, fröken Höjer och fröken Wetterström.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

Bilaga A

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör

den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika

lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt

de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,

av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften

på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

framt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas

av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller, där

lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3, Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön

— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,

som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention.

Artiklarna 5—14.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen (nr

99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket, dock

att då i artiklarna 8 inom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av sistnämnda

konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention motsvaras

av i artiklarna 7 mom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna hänvisningar

till artikel 9.

Bilaga B

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör

den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recommendation, 1951).

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer

rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på

sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser

i vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tillämpningen

av de i konventionen fastslagna principerna,

da det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av

dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats

i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens

artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Internationella arbetsbyrån,

i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana

saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den

centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom

delstats-, provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt

över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tillämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1 nämnda,

beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det allmänna,

särskilt såvitt avser

a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana industrier

och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig

myndighet;

b) industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;

samt

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser

i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är

förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämpning

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga

och lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig

kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov

råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares

organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1956 13

möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,

böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte

att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder

som innebära

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor

för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra

arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet

med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna

i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga

åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;

i sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig

tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
b)

böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till

yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
c)

böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares

behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna

bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder

för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom

avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra

skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde bör genomföras.

8. Önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra företagas.

560924 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.