Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring, i vad motionen avser lagen om allmän sjukförsäkring.

1956-11-15 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:47, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring, i vad motionen avser lagen om allmän sjukförsäkring.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 47—48

Andra lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1956

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring, i vad

motionen avser lagen om allmän sjukförsäkring.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

341, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Bergh, Ragnar, och

herr Svärd hemställt, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte antaga följande
-

Förslag

till

lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring den 3 januari 1947 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) skall erhålla

följande ändrade lydelse.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller för

tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder

mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning

bör utgå.

Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger

uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet hänvisa till motionen.

I vad motionen avser rabatterade läkemedel har den behandlats i utskottets

utlåtande nr 38 till innevarande års riksdag.

över motionen och ett flertal andra motioner rörande sjukförsäkringslagstiftningen

har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Medicinalstyrelsen har med hänvisning till att de remitterade

motionerna i väsentliga delar omfattade frågor, som det icke ankomme

på styrelsen att bedöma, begränsat sitt yttrande till att avse de delar av

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 47—48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

motionerna, som mera direkt berörde styrelsens verksamhetsområde. Det i

förevarande utlåtande behandlade spörsmålet har sålunda icke behandlats

i styrelsens yttrande. Redogörelse för riksförsäkringsanstaltens yttrande

lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser och frågans tidigare behandling

Enligt 26 § lagen om allmän sjukförsäkring gäller att sjukpenning icke

må utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder mött för

sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar inom tjugo dagar

efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en

sjukperiod.

Att märka är att karenstiden börjar löpa oavsett att anmälan ännu ej

gjorts. Det räcker sålunda att anmälan inkommer till sjukkassan på f järde

dagens morgon för att vederbörande skall få ut full ersättning, givetvis under

förutsättning att tidpunkten för sjukperiodens början kan styrkas.

I fråga om karenstidens beräkning gällde enligt sjukförsäkringslagen i

dess ursprungliga Igdelse att karenstid ej skulle tillämpas när sjukdomsfall

inträffade inom 90 dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

Socialförsäkringsutredningen uttalade i sitt år 1952 avgivna betänkande

om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring att den ifrågavarande bestämmelsen

torde vara föranledd av att karenstid inte borde tillämpas vid recidiv

i en sjukdom. Det syntes emellertid utredningen kunna ifrågasättas om

en så lång tid som 90 dagar vore behövlig för att bestämmelsen skulle fylla

sitt syfte. Vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen, framhöll utredningen

vidare, ökades dessutom antalet fall, då bestämmelsen bleve aktuell

utan att fråga vore om sjukdomsrecidiv. Utredningen föreslog en regel av

innehåll att karenstid ej skulle tillämpas när insjuknandet skedde inom 20

dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård

utgivits.

Vid framläggande av propositionen nr 178 år 1953 med bl. a. förslag till

ändringar i sjukförsäkringslagen uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, bl. a. att enligt de av utredningen föreslagna karenstidsbestämmelserna

det skulle kunna inträffa, att en person, som vore arbetsoförmögen

tre dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade,

måste börja räkna karenstid på nytt. Departementschefen funne detta förhållande

mindre tillfredsställande och föreslog därför den sedermera lagfästa

regeln, att om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter en föregående

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

3

sjukperiod, de båda sjukperioderna vid karenstidens beräkning skall anses

som en sjukperiod.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 35 år

1953, hade därvid jämväl att taga ställning till ett motionsvis framställt

yrkande av innehåll, att ifrågavarande bestämmelse skulle ges sådan innebörd

att karenstid skulle beräknas även i sjukperiod, som började inom

20 dagar efter föregående sjukperiods slut, därest den senast inträffade

sjukdomen medförde förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna

med minst hälften under kortare tid än tre dagar. Utskottet uttalade, att den

fördel för den försäkrade, som den i propositionen föreslagna bestämmelsen

medförde, syntes utskottet väga tyngre än det merarbete för sjukkassorna

som måhända kunde uppstå genom densamma. Utskottet avstyrkte

därför motionen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrande

Riksförsäkringsanstalten anför i sitt remissyttrande följande.

I syfte att förebygga, att den sjuke tvingas att till sjukkassa omedelbart

anmäla sjukdomsfall, som han är på det klara med icke kommer att pågå

över tre dagar, hemställes i motionen, att 26 § andra stycket sjukförsäkringslagen

skall utgå.

I nämnda lagrum föreskrives, att vid beräkning av karenstid skall, därest

sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda

perioderna anses såsom en sjukperiod.

Motionärernas syfte torde icke kunna uppnås enbart genom att slopa

denna s. k. 20-dagarsregel. Oftast torde det vara omöjligt för den sjuke att

redan vid insjuknandet avgöra, huru länge hans sjukdom kommer att pågå.

Enär vidare med hänsyn till svårigheten att i efterhand styrka början av

en sjukperiod karenstiden i allmänhet måste börja räknas först fr. o. m.

dagen för sjukanmälan, har den sjuke ett påtagligt intresse av att snarast

möjligt göra anmälan till sin kassa. Motionärerna synas förutsätta

införande av en regel, enligt vilken den sjuke alltid skall få räkna karenstiden

från den dag, han enligt egen uppgift insjuknat, trots att han

icke anmäler sjukdomsfallet förrän på tredje dagen därefter. En sådan regel

skulle emellertid medföra eu eftergift i fråga om de hittills upprätthållna

kraven på styrkande av en sjukperiods början ävensom få till följd,

att karenstiden regelmässigt ställdes utanför kassans sjukkontrollerande

verksamhet. 1 fråga om arbetstagare skulle väl kassan i många fall kunna

få vederbörandes uppgifter verifierade hos respektive arbetsgivare. Detta

komme emellertid att kräva ett avsevärt administrativt arbete. Beträffande

andra medlemmar, såsom hemmafruar och självständiga företagare, kunde

någon motsvarande efterhandskontroll endast undantagsvis verkställas.

Riksförsäkringsanstalten anser därför den ifrågasatta regeln om karenstidens

början icke böra införas.

1 övrigt får Riksförsäkringsanstalten framhålla, att 20-dagarsregeln visserligen

är i administrativt hänseende betungande för sjukkassorna men att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 ur W56

ett slopande av densamma finge till följd icke blott alt de försäkrades förmåner

försämrades utan även att försäkrad med hänsyn till risken för recidiv

och därmed genomgående av ny karens kunde komma att avhålla sig

från att återgå i arbete, ehuru han kände sig arbetsför.

Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening ingå karenstidsbestämmelserna

bland de bestämmelser, beträffande vilka ytterligare erfarenhet bör avvaktas,

innan ändring överväges.

Utskottet

I syfte att förebygga, att en sjuk skall vara nödsakad att till sjukkassa

omedelbart anmäla sjukdomsfall, som han är på det klara med icke kommer

att pågå över tre dagar, föreslås i motionen upphävande av bestämmelsen

i 26 § andra stycket sjukförsäkringslagen att om sjukperiod börjar

inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna vid

karenstidens beräkning skall anses såsom en sjukperiod. I anslutning till

detta förslag uttalar sig motionärerna även för införande av en regel, enligt

vilken den sjuke får räkna karenstiden från dagen för insjuknandet, oaktat

han icke anmäler sjukdomsfallet förrän på tredje dagen därefter.

Innebörden av sistnämnda uttalande synes utskottet icke fullt klar. Om

därmed åsyftas att karenstid skall kunna räknas från dagen för insjuknandet,

oavsett att anmälan härom till sjukkassa icke göres förrän på tredje

dagen därefter, är motionärernas önskemål tillgodosett redan med nuvarande

utformning av sjukförsäkringslagens bestämmelser, därvid en förutsättning

för utgivande av ersättning fr. o. in. fjärde dagen dock är, att den

sjuke styrker, när sjukperioden börjat. Om motionärerna däremot åsyftar

att den sjuke alltid skall få räkna karenstid från den dag, då han enligt

egen uppgift insjuknat, oaktat han icke anmäler sjukdomsfallet förrän på

tredje dagen efter insjuknandet, och att kravet på styrkande av sjukperiodens

början sålunda skulle eftergivas, bleve följden, såsom riksförsäkringsanstalten

påpekat, att karenstiden regelmässigt ställdes utanför sjukkassans

sjukkontrollerande uppgifter. Konsekvenserna av ett sådant arrangemang

låter sig svårligen överblickas. Enligt utskottets mening bör kravet

på styrkande av sjukperiodens början icke eftergivas.

Då det sällan är möjligt att redan vid insjuknandet avgöra, om en sjukdom

kommer att vara längre tid än tre dagar, medför kravet på att den

sjuke skall styrka när en sjukperiod börjat ofta att han har ett intresse av

att omedelbart vid insjuknandet göra anmälan härom till sjukkassan. Vid

bibehållande, i enlighet med utskottets ovan uttalade mening, av nämnda

krav skulle därför ett tillmötesgående av motionärernas förslag om slopande

av den s. k. 20-dagarsregeln icke vara ägnat att i större utsträckning

förebygga anmälan till sjukkassan av sjukdomsfall som icke föranleder ersättning.

Härtill kommer att ett upphävande av ifrågavarande regel skulle

innebära eu icke obetydlig försämring av de försäkrades förmåner. Som

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1956

riksförsäkringsanstalten i sitt remissyttrande anfört finge ett slopande av

20-dagarsregeln även till följd att försäkrad med hänsyn till risken för

recidiv och därmed genomgående av ny karens kunde komma att avhålla

sig från att återgå i arbete, ehuru han kände sig arbetsför.

Av nu anförda skäl och då, såsom utskottet år 1953 uttalade, den fördel

för den försäkrade, som ifrågavarande bestämmelse medför, synes väga

tyngre än det merarbete för sjukkassorna, som måhända kan uppstå genom

densamma, kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionärernas

yrkande.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:341, i vad motionen avser

lagen om allmän sjukförsäkring, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru

Carlqvist*, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell

och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson

i Tobo*, Nilsson i Göteborg*, fröken Höjer*, fru Ewerlöf*, herrar Johansson

i Södertälje, Fredriksson och Larsson i Hedenäset.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.