Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 194t

1956-11-20 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:52, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 194t

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15

juli 194t (nr 536), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1956 dagtecknad proposition, nr 185, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

Härigenom förordnas, att 22 § och 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den

15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

22 §.

(Föreslagen lydelse)

22 §.

Inom stad-------allmän

Konungen äger föreskriva, att i

ort, som avses i första stycket, eller

i viss del därav jämväl skola anordnas

skyddsrum, avsedda för hela

civilbefolkningen inom särskilda

större upptagningsområden.

I första —---— — allmänna

Den omfattning------2

plats.

Konungen äger föreskriva, att i

ort, som avses i första stycket, eller

i viss del därav jämväl skola anordnas

skyddsrum, avsedda för civilbefolkningen

inom ifrågavarande område.

skyddsrum.

3 § stadgas.

24 §.

1 mom. Inom område eller å

plats, där enligt organisationsplanen

särskilt civilförsvar skall vara organiserat,

skola följande anläggningar

24 §.

1 mom. Inom område eller å plats,

som bestämmes av Konungen eller

efter Konungens bemyndigande av

civilförsvarsstyrelscn, skola följande

1 Senaste lydelse av 22 § och 24 § 1 mom., se SFS 1951: 289.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och byggnader förses med skydds- anläggningar och byggnader förrum

(enskilt skyddsrum): ses med skyddsrum (enskilt

skyddsrum) :

1. hamn, järnvägsstation — — •—- ---allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning,----— -— äro sysselsatta;

3. anläggning, som — — —---tjugufem personer;

4. byggnad med-----— eller affärslokal; samt

5. annan anläggning — —-----— och läge.

Vind anses —-----eller arbetsrum.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1957. Intill dess Konungen

eller civilförsvarsstyrelsen för område

eller plats meddelat beslut som

avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om

skyldigheten alt inom området eller

å platsen inrätta enskilt skyddsrum

tillämpas de vid denna lags ikraftträdande

gällande bestämmelserna.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

äger förordna, att den i civilförsvarslagen

stadgade skyldigheten att utrusta

och underhålla enskilt skyddsrum

skall avse jämväl skyddsrum,

som finnes inrättat inom område

eller å plats, där skyldigheten att förse

anläggningar och byggnader med

skyddsrum kommer att upphöra.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 620 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 817 i andra kammaren av herrar Boi ja och Nyberg samt

motionen nr 816 i andra kammaren av fröken Welterström m. fl.

Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskilda rubriker.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt till motionerna

I: 620 och II: 816.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

3

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen föreslagna ändringarna i civilförsvarslagen berör endast

kapitlet om anordnande av skyddsrum. Till grund för ändringsförslaget

ligger emellertid en av den krigstekniska utvecklingen betingad, delvis ny

inriktning av civilförsvarets förebyggande verksamhet. Sålunda sättes mera

än tidigare utrymningen i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden

mot atomvapenanfall.

I propositionen redogöres för den avsedda framtida utrymningsplanläggningen

innebärande att för de utsatta orterna utrymning planeras efter två

huvudalternativ, nämligen de/s successiv utrymning, som kan genomföras

då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade

i händelse av överraskande anfall.

Den successiva utrymningen inledes med en beredskapsutrymning, omfattande

i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till

dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande.

I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att

omfatta ca 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen torde

utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare

minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbetstillfällen.

Som ett komplement till beredskapsutrymningen planlägges i

varje fall för de största städerna en omflyttning av de kvarvarande, så att

de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera

utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en

slutlig utrymning, som genomföres på en gång eller i etapper då läget ytterligare

skärpts och vilken omfattar alla som kan utrymmas utan att för totalförsvaret

oundgänglig verksamhet lamslås.

För skyddsrumsbyggandet uppdrages i propositionen i huvudsak följande

riktlinjer. I alla tätorter som kan betraktas som anfallsmål skall i princip

skyddsrum inrättas även i fortsättningen. Det förutsättes därvid att skyddsrumsbyggandet

begränsas genom att det invånarantal som kan motivera

inrättandet av skyddsrum höjes. I de mest utsatta orterna, i synnerhet de

där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden

och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum

(befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter

och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrummen såsom normalskyddsrum.

Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummcn

bestämmes med hänsyn till den verksamhet som under krig skall fortgå

i nämnda särskilt riskfyllda områden. Inom områden, där varken normalskyddsrum

eller befolkningsskyddsrum skall inrättas, vidmakthålles befintliga

skyddsrum och förutsättes i ett beredskapsläge källare o. dyl., där så.

anses erforderligt, kunna iordningställas till skydd mot strålning från

radioaktiv sloftbeläggning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

Lagförslaget innebär i huvudsak, att det skall ankomma på Konungen

eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma de

områden och platser, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Tidigare har

detta bestämts i organisationsplan, som fastställes av länsstyrelsen. Lagändringen

föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.

Inledning

Det svenska civilförsvaret byggdes upp och organiserades under det andra

världskriget. Visserligen fanns redan tidigare vissa organ för det civila

luftskyddet men det var den oerhörda utveckling, som under kriget skedde

på luftkrigföringens område och de fruktansvärda skador, förluster och

lidanden, civilbefolkningen i flera krigförande länder härigenom tillfogades,

som framtvingade en nyordning och en fastare organisation av civilförsvaret.

Två utredningar verkställdes och ledde vid 1944 års riksdag

till antagandet av en civilförsvarslag och inrättandet av civilförsvarsstyrelsen.

I båda fallen rörde det sig dock om provisorier och civilförsvaret

omprövades av 1945 års civilförsvarsutredning, som i sitt 1947 framlagda

betänkande (SOU 1947:10) även kunde bygga på erfarenheterna av de

robotvapen och atombomber som använts i krigets slutskede. Förslag på

grundval av detta betänkande underställdes 1948 års riksdag (prop. nr 81).

Riksdagen godkände propositionen och beslöt en permanent lag och organisation

av civilförsvaret.

Skyddsrumsfrågan hänsköts dock till en särskild utredning som skulle

beakta bl. a. de nyaste vetenskapliga rönen, särskilt rörande verkningarna

av och skyddsmedlen mot den radioaktiva strålningen. På denna utrednings

betänkande (SOU 1950: 13) byggde en proposition till 1951 års riksdag

(nr 176) med förslag om bl. a. att bygga s. k. fullträffsäkra skyddsrum

för civilbefolkningen i de största städernas kärnområden. I fråga om

skyddsrummens storlek och placering räknade man härvid i bästa fall

med en förvarningstid av 3—5 minuter vid daganfall. Riksdagen godkände

förslagen och 15 sådana skyddsrum med plats för ca 100 000 personer är

numera färdigställda eller under byggnad eller planering.

I 1951 års skyddsrumsproposition redovisades den utveckling som skett

i fråga om atomstridsmedlen samt krigstekniken över huvud och denna utveckling

utgjorde grunden till de förslag, som framlades. Även vätebomben

omnämndes och man konstaterade att de föreslagna befolkningsskyddsrummen

gav fullt skydd mot dess strålningsverkningar vid högdetonation.

Jämväl utrymningsfrågan uppmärksammades. Departementschefen framhöll,

att å ena sidan det effektivaste och billigaste skyddet mot anfall från

luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen

evakueras från de utsatta områdena men att å andra sidan sådana åtgärder

endast är möjliga i begränsad utsträckning om samhället över huvud skall

fungera.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

I nu förevarande proposition framhåller föredragande departementschefen,

statsrådet Hedlund, att den nuvarande planeringen av skyddsrumsbyggandet

sker just med tanke på atomanfall, i varje fall anfall med andra

atomvapen än vätebomben.

Emellertid har, sedan statsmakterna 1948 och 1951 tog ställning till

civilförsvarets organisation, en mycket hastig utveckling skett av krigstekniken,

särskilt då det gäller atomstridsmedlen. Dessa stridsmedel, som

då — bortsett från erfarenheterna av atombombfällningen mot Hiroshima

och Nagasaki 1945 — diskuterades i huvudsak från teoretiska utgångspunkter,

har nu av flera av stormakterna prövats genom försöksfällningar

av verkliga bomber och dessa försök har även avsett det allra kraftigaste

förstörelseverktyget, vätebomben, vilken 1951 omnämndes mera som en

teoretisk möjlighet.

I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utvecklingen

har med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars 1953

tillkallats fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse

dess planläggning. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning,

benämnes i det följande civilförsvarsutredningen.

Den 31 mars 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsutredningen att

skyndsamt pröva de allmänna synpunkter på civilförsvaret samt de riktlinjer

för den framtida civilförsvarsplanläggningen och civilförsvarsorganisationen,

som innefattades i en av chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen

samma dag till utredningen överlämnad promemoria om

revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian) och en promemorian

åtföljande missivskrivelse.

Den 24 november 1955 avgav civilförsvarsutredningen ett delbetänkande,

vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och fortsatta

uppbyggnad behandlas. Med hänvisning till utredningens direktiv underställes

Kungl. Maj :t i betänkandet förslag till principiellt ställningstagande i

dessa frågor. I första hand avser förslagen utrymningsproblemet och i samband

därmed frågor angående skyddsrummens betydelse och fortsatta anordnande.

Över civilförsvarsutredningens delbetänkande har yttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och organisationer, angivna i propositionen

s. 7.

Allmänna synpunkter på civilförsvarets inriktning, särskilt i fråga

om utrymningsplanläggningen

Departementschefen

I propositionen lämnas s. 11 o. f. ävensom s. 40 o. f. vissa redogörelser för

främst atomstridsmedlens men även radiologiska, biologiska och kemiska

stridsmedels verkningar, till vilka redogörelser utskottet torde få hänvisa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

I samband med nämnda redogörelser erinrar departementschefen om att tillgången

på atomstridsmedel ökas snabbt inom vissa stormakters vapenarsenaler.

I den s. k. marspromemorian uttalades, framhåller departementschefen,

att man måste räkna med att vätebomber redan om några få år komme

att disponeras av stormakterna i stort antal och att medel att föra dem

till deras mål icke komme att saknas. Härtill komme att enligt en samstämmig

uppfattning hos experterna förvarningstiden vid anfall från luften

genom tillkomsten av nya robottyper och mycket snabba flygplan i många

fall måste beräknas gå ner mot noll.

I fortsättningen tar departementschefen upp frågor om atomvapnets användning

i krig och om den allmänna målsättningen för vårt försvar. Han

anför:

»Man har mot bakgrunden av de fasansfulla verkningarna av atomvapnen

frågat sig, om sådana förstörelseverktyg över huvud kommer att användas

i ett kommande krig eller om deras existens inte rentav skulle kunna göra

att något allmänt krig ej utbryter. Frågan berördes av statsministern i ett

interpellationssvar i riksdagens första kammare den 18 maj 1954 och jag

vill här endast hänvisa till detta uttalande. Statsministern ansåg det vara

en farlig illusion att förlita sig på att medvetandet om förstörelsemedlens

oerhörda verkan skall kunna förhindra krig samt förklarade att det föreföll

sannolikt att atomvapen kommer att användas om ett storkrig utbryter.

Självfallet förändrar icke detta förhållande den allmänna målsättningen

för vårt försvar. Även i denna del kan jag helt instämma i statsministerns

uttalande i det nämnda interpellationssvaret. Han underströk att vår alliansfria

utrikespolitik ligger fast men att vi måste vara beredda att försvara

vår självständighet även vid ett anfall med atomvapen. Vi borde

emellertid icke göra oss några illusioner om vad ett sådant försvar kan

komma att innebära. Men icke ens hotet om ett atomkrig kunde — framhöll

statsministern vidare — minska vår fasta beslutsamhet att till det

yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angrepp. Ju bättre

vi var rustade att möta ett sådant angrepp desto mindre var riskerna för

att en fiende genom ultimata och utpressningshot skulle söka tilltvinga sig

eftergifter av oss. I ett senare sammanhang i samma interpellationssvar

framhöll statsministern, att även om de moderna förstörelsemedlen ställde

vårt civilförsvar inför mycket stora svårigheter, det icke funnes skäl att

därav dra den slutsatsen, att ett civilförsvar skulle vara meningslöst. Det

funnes all anledning att förmoda att effektiva civilförsvarsåtgärder var

ägnade att kraftigt begränsa även skadeverkningarna av den med nuvarande

medel och metoder möjliga hemortsbekämpningen.»

Departementschefen betonar, att de sålunda berörda allmänna utgångspunkterna

alltjämt äger full giltighet och tar från desamma till prövning

upp frågan, om civilförsvarets nuvarande organisation och planläggning är

anpassad efter de stora krav, krigsteknikens utveckling ställer. Med erinran

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

om att civilförsvarsutredningen i november 1955 avgivit ovan omnämnda

delbetänkande framhåller departementschefen, att det framför allt vore

civilförsvarets förebyggande verksamhet, som nu vore under bedömande,

medan den andra huvudgruppen civilförsvarsåtgärder, de skadeavhjälpande,

liksom civilförsvarets organisation i fred alltjämt prövades av civilförsvarsutredningen.

Själva avvägningen mellan de förebyggande och skadeavhjälpande

åtgärderna kunde sålunda icke behandlas nu. Den senaste krigstekniska

utvecklingen syntes emellertid medföra att de förebyggande åtgärderna

fått en relativt sett väsentligt större betydelse. Mycket torde därför

enligt departementschefen tala för att även inom organisationen tyngdpunkten

i högre grad än tidigare borde läggas på de grenar, som sysslar med

utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande.

Efter att ha som sin mening framhållit, att civilförsvaret i allmänhet måste

ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna

fullgöras, men att den definitiva bedömningen härav borde anstå tills civilförsvarsutredningens

slutbetänkande förelåge, tar departementschefen till

närmare behandling upp frågan om utrymningsplanläggningen samt anför

härutinnan följande.

»I både marspromemorian och civilförsvar sutredningens betänkande har

utrymningen satts i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden

mot ett atomanfall och mot denna grundinställning har i

allmänhet inga erinringar gjorts vid remissbehandlingen. Självfallet har

också skyddsrumsbyggandet uppmärksammats. Med hänsyn till de krav,

som måste ställas på skyddet i de utsatta orterna, kan det dock icke bli

fråga om att där inrätta skyddsrum för annat än en relativt begränsad del

av befolkningen. Planeringen av skyddsrumsbyggandet måste därför i viss

mån anpassas efter utrymningens omfattning och karaktär. Jag återkommer

senare till de avvägningsfrågor, som här uppkommer.

I fråga om utrymningen råder i stort sett enighet om att i god tid före

ttt krigsutbrott s. k. beredskapsutrymning bör genomföras i varje fall från

städer med över 50 000 invånare av alla icke förvärvsarbetande samt att

viss planering måste ske av snabbutrymning av hela befolkningen på en

gång i händelse av ett överraskande anfall (samtidig snabbutrymning). Jag

har intet att erinra mot dessa förslag, som bortsett från att omfattningen

av beredskapsutrymningen ökat överensstämmer med vad som f. n. planeras.

Beredskapsutrymningen skulle enligt de nu framlagda förslagen omfatta

50 % av befolkningen i utrymningsorten. Medräknas även inkallade

värnpliktiga kommer befolkningsminskningen att uppgå till 60 å 65 %. Det

bör vidare bemärkas att en ytterligare minskning av befolkningen i orten

utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan förutses. För många

personer, sysselsatta i handel och fria yrken in. in., torde nämligen underlag

för verksamheten komma att saknas efter den uttunning av befolkningen,

som skett genom beredskapsutrymning och inkallelser. Såsom fram
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

hållits i flera remissyttranden torde en så omfattande beredskapsutrymning

böra förberedas även för vissa orter med mindre än 50 000 invånare. Någon

bestämd undre gräns för denna planering eller för planläggningen av beredskapsutrymning

överhuvud synes icke böra fixeras. Avgörandet härutinnan

får bero på en bedömning av sannolikheten för att orten uLsättes för

anfall och det finns ingen anledning att här gå in på dessa frågor. Det bör

ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer

att fastställa vilka orter som skall omfattas av utrvmningsplanläggningen.

Att planläggning sker betyder självfallet icke att utrymning automatiskt

skall genomföras i varje beredskapsläge. Redan beredskapsutrymningen

medför betydande rubbningar i försörjning och samfärdsel, olägenheter

som visserligen måste tas men som icke bör tas utan starka skäl. Liksom

f. n. gäller bör därför utrymning för varje fall beslutas av Kungl. Maj:t

eller myndighet, som Kungl. Maj:t bemyndigar därtill.

Alltjämt skulle dock efter beredskapsutrymning och inkallelser i de berörda

städerna bo kvar ett stort antal människor, enligt en beräkning efter

marspromemorians riktlinjer sammanlagt för landets alla utrymningsorter

närmare 750 000 personer. I fråga om vilka civilförsvarsåtgärder, som bör

planeras och vidtagas till dessa människors skydd, är meningarna i viss mån

delade både hos marspromemorians författare, å ena, och civilförsvarsutredningen

å andra sidan och mellan remissinstanserna inbördes. Meningsskilj

aktigheterna går tillbaka på en motsättning rörande den avvägning

mellan skydd och samhällsverksamhet, som måste ske vid bestämmandet

av utrymningens omfattning. Otvivelaktigt innebär nämligen utspridning

av den övervägande delen av de förvärvsarbetande från de utsatta tätorterna

till mindre orter och landsbygd mycket betydande rubbningar i samhällslivet

och folkförsörjningen och det har bl. a. av jordbruksnämnden

ifrågasatts om en sådan utrymning därför överhuvud kan genomföras. Med

utgångspunkt från tesen att skyddet av människorna är den primära civilförsvarsuppgiften

bedömes i marspromemorian risken för förödande anfall

med atomvapen som sådan att en mycket omfattande utspridning av

befolkningen måste ske, oavsett om härigenom uppstår betydande svårigheter

för samhällsverksamheten. Sålunda föreslås att utrymning även av de

förvärvsarbetande skall ske så att i de utsatta städerna högst 15 000 personer

eller för Stor-Stockholms, Stor-Göteborgs och Malmös del resp. 50 000,

35 000 och 20 000 personer finns kvar i krig.

Civilförsvarsutredningen har funnit att en så omfattande utrymning

äventyrar samhällets funktionsmöjlighet och landets motståndskraft. Å

andra sidan synes utredningen icke bedöma anfallsriskerna lika allvarligt

som marspromemorian. Vid de stadsanalyser, på vilka utredningen delvis

bygger sitt ställningstagande, har som förut anförts utredningen räknat

med anfall med vätebomb endast mot Stockholm. Härtill kommer att utredningen

ifrågasätter de tekniska möjligheterna att genomföra den i pro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1956 9

memorian föreslagna krigsutrymningen, enligt vilken den efter beredskapsutrymning

kvarvarande befolkningen skall utrymmas på en gång först omedelbart

inför ett väntat krigsutbrott. Civilförsvarsutredningens avvägning

leder alltså fram till att denna utrymning ej kan och bör ske. I stället förordas

att den ifrågavarande kvarvarande befolkningen i städer med över

50 000 invånare redan på ett tidigt stadium omflyttas till bostäder i ytterområdena.

Under dagen förutsättes de så länge som möjligt behålla sina

arbetsplatser i de inre utrymningsområdena, där befolkningsskyddsrum föreslås

anordnade. Härvid räknar dock utredningen med att endast en

mindre del kommer att vara kvar i dessa områden, för Stor-Stockholms del

ca 100 000 personer.

Både marspromemorian och utredningen har anpassat skyddsrumsplanläggningen

efter vad de sålunda förordat ifråga om utrymning.

Vid remissbehandlingen är det endast några få myndigheter, som helt avstyrkt

utredningens förslag och förordat marspromemorians riktlinjer för

krigsutrymningen. Ett stort antal remissinstanser tillstyrker däremot mer

eller mindre oreserverat att utredningens omflyttningsförslag lägges till

grund för planläggningen. I ej så få yttranden anses emellertid att detta endast

är ett av de alternativ, som bör förberedas, och att samtidigt en mer

eller mindre långtgående krigsutrymning bör planeras. Till dem som särskilt

med hänsyn till riskerna för atomanfall ansluter sig till en sådan alternativ

planläggning hör bl. a. landsorganisationen, sju länsstyrelser och

icke minst av psykologiska skäl beredskapsnämnden för det psykologiska

försvaret. Det framhålles även att en omflyttning enligt utredningens förslag,

som ju skulle ske vid en relativt tidig tidpunkt och före krigsutrymning,

kan utgöra en lämplig etapp på vägen till den senare utrymningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen förordar en sådan linje och en successiv utrymning

av flertalet förvärvsarbetande från de utsatta orterna samtidigt som

en krigsutrymning enligt marspromemorian planeras, och en liknande ordning

föreslås av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

För egen del vill jag i fråga om utrymning utöver beredskapsutrymning

av de icke förvärvsarbetande, vilken förstnämnda utrymning jag i fortsättningen

benämner slutlig utrymning, till en början understryka, att man

vid planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de

farligaste vapnen kan komma att sättas in. Man måste sålunda räkna med

anfall med vätebomber och andra atomvapen. Med hänsyn till dessa vapens,

särskilt vätebombens, förödande verkningar får det därför anses

nödvändigt alt för vissa orter, framför allt de större städerna, planlägga

bl. a. för cn praktiskt taget fullständig utrymning, därvid endast personal

för brand- och bevakningstjänst samt annan utomordentligt krigsviktig

verksamhet kan tänkas bli kvar.

Mot en så långt driven utrymning, som sannolikt kommer att t. o. m.

bli något mer omfattande än som antagits bli fallet vid tillämpning av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

marspromemorians riktlinjer, har åberopats, att den av transportmässiga

och andra tekniska skäl icke skulle kunna genomföras på kort tid. Meningarna

härom är emellertid delade och i varje fall torde de tekniska

möjligheterna att verkställa utrymningen kunna avsevärt ökas genom en

så noggrann planering som möjligt och genom olika praktiska åtgärder såsom

förbättring av vägnätet in. m. Detsamma gäller vissa andra olägenheter,

som av utredningen åberopats mot krigsutrymningen. Otvivelaktigt ter sig

uppgiften att snabbt företa en slutlig utrymning ändock svår, men den kan

näppeligen vara olöslig. Och självfallet är det nödvändigt att de yttersta

ansträngningar göres för att lösa uppgiften på bästa möjliga sätt.

De svårigheter som är förknippade med en mycket omfattande utrymning

bör i betydande utsträckning kunna undgås genom att utrymningen

sker successivt och i den mån läget tillåter detta efter en omflyttning i

enlighet med vad utredningen förordat.

Huruvida och i vilket tempo en mycket långt driven utrymning bör företagas

måste bli beroende av i första hand hur nära förestående ett anfall

med eventuellt användande av atombomber kan bedömas vara. Utrymningsplanläggningen

bör därför grundas på tvenne alternativa förutsättningar,

nämligen dels att viss beredskapstid står till förfogande och dels att

behovet av utrymning kommer mer eller mindre överraskande så att största

möjliga skyndsamhet kan vara av nöden.

I det förstnämnda fallet, alltså då tid för successiv utrymning antas stå

till förfogande, bör utrymningen, såsom jag redan framhållit, till en början

avse alla icke förvärvsarbetande samt ledsagare och vårdare till dem

in. fl., dvs. ca 50 % av befolkningen. Enligt vad jag tidigare anfört kommer

därefter utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida en viss ytterligare

minskning av den kvarvarande befolkningen att ske på grund av

brist på arbetstillfällen. För återstoden har civilförsvarsutredningen för de

större städerna förordat en omflyttning från innerområdena till närliggande

ytterområden. Enligt min mening bör planläggningen även avse en sådan

omflyttning. Riskerna för den kvarvarande befolkningen kan nämligen i

vissa lägen anses betydligt mindre om en sådan omflyttning företages. Här

vid bör man utgå från att de omflyttade stannar kvar på sina arbetsplatser

under arbetstid och tillbringar vilo- och fritiden i det mindre riskabla

ytterområdet. Om läget skärpes kan de omflyttade stanna dygnet runt i

detta område för att därifrån eventuellt slutligt utrymmas. Olika variationer

är här tänkbara. En uppdelning av dem som avses att slutligt utrymmas

i olika kategorier blir säkerligen nödvändig. Jag delar alltså i detta

hänseende arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning. Emellertid vill jag understryka,

att omflyttningen endast bör utgöra ett alternativ till eller ett

led i en slutlig utrymning och att denna senare därför alltid bör planläggas

samtidigt, men det bör även framhållas, att omflyttningen i vissa lägen

bör kunna bli en bestående anordning. Utvecklingen kan även leda till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

att återflyttning blir tänkbar, åtminstone i viss utsträckning. Om endast

omflyttning skett underlättas naturligtvis denna återflyttning och den kan

bli ett led i densamma. Även för en återflyttning av evakuerade bör planer

upprättas.

I fråga om det andra fallet, då samtidig snabbutrymning av hela befolkningen

i orten måste ske, vill jag understryka vikten av att planläggningen

göres så fullständig som möjligt och att de nuvarande planerna överses

med hänsyn till de nya riskerna. Denna planläggning torde böra ges hög

prioritet. Visserligen måste man som utredningen framhållit speciellt för

denna utrymningsform räkna med oförutsedda lägen och improvisationer,

men de mycket allvarliga risker som är förbundna härmed kan minskas

om förberedelser sker.

Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära

operationsområden torde vidare bli ofrånkomlig. Det kan också bli nödvändigt

att tillfälligt flytta bort befolkningen från områden som utsatts

för radioaktiv fjärrbeläggning. Vad beträffar andra åtgärder för skydd av

befolkningen mot kringdrivande radioaktivt stoft förutsätter jag att civilförsvarsutredningen

ägnar fortsatt uppmärksamhet häråt.

Frågan om vilka städer eller områden som bör innefattas i utrymningsplaneringen

över huvud taget och för vilka städer och områden planerna

bör avse slutlig utrymning jämte övriga former av utrymning, inbegripet

omflyttning, eller endast en mera begränsad utrymning synes icke böra diskuteras

här. För prövningen fordras bl. a. tillgång till ett omfattande material

om arbetskraftens och den krigsviktiga industriens fördelning och

om härutinnan föreliggande planer m. in., vilket material icke kan redovisas

i detta sammanhang. Att fullständig utrymningsplanläggning i varje

fall bör göras för de största städerna är uppenbart. Bedömningen av för

vilka städer eller områden i övrigt som utrymningsplaner bör upprättas

måste självfallet föregå detaljplanläggningen av civilförsvarsåtgärderna;

en sådan bedömning har ju också skett vid den uppdelning av orterna i

olika riskgrupper, som förutsätts både i marspromemorian och av utredningen.

Placeringen av de evakuerade kommer att erbjuda stora svårigheter, särskilt

vintertid, då större krav måste ställas på bostäderna. Utflyttningen

måste därför helt säkert ske till ett relativt stort område. Den kommer inte

blott att utsätta den evakuerade befolkningen för stora påfrestningar utan

även att kräva betydande insatser av invånarna i inkvarteringsområdena.

Men eftersom del här gäller att rädda människoliv och att bevara vår motståndskraft

får man förutsätta att befolkningen beredvilligt kommer att

medverka.

Jag är angelägen att framhålla att vad som här förordats är planläggning

av olika åtgärder för utrymning av utsatta orter, medan frågan om vilka

åtgärder som i ett visst läge bör vidtagas icke närmare diskuterats. För att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

handlingsfriheten skall bevaras måste emellertid övriga civilförsvarsanordningar

så långt det är möjligt anpassas därefter så att de i olika lägen i

görligaste mån kan fylla sin uppgift. I det följande kommer jag att beröra

skyddsrumsbyggandets anpassning efter de här uppdragna riktlinjerna.

Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att för den personal

i brand- och bevakningstjänst och i ytterst krigsviktig industri som

kan behöva finnas kvar i de inre delarna av eu slutligt utrymd ort bör

bergskyddsrum eller därmed jämförbara skyddsrum finnas i den omfattning

som erfordras för att bereda nämnda personal liggplatser i skydd.

Sammanfattningsvis innebär vad här förordats i huvudsak följande. För

de större städerna och vissa andra utsatta områden och orter skall planer

upprättas för såväl eu nära nog fullständig utrymning som för en beredskapsutrymning

avseende alla icke arbetsföra och vissa därmed jämställda

kategorier. I förstnämnda hänseende bör planeringen omfatta dels snabbutrymning

i en följd och dels utrymning i etapper, därvid den första etappen

skall utgöras av beredskapsutrymningen. I anslutning härtill bör såsom

en andra etapp planeras en omflyttning av innerområdenas kvarvarande

befolkning till ytterområdena. För vissa andra städer och områden

skall planer upprättas för en mindre långtgående utrymning. Vilka städer

och områden de olika planerna skall avse beslutas centralt. Den planläggning

som här förordas innefattar alltså olika alternativ. Det är naturligtvis

bedömningen av de förhandenvarande anfallsriskerna som måste bli

avgörande för valet av alternativ. Genom att planläggningen icke, såsom

förutsatts i marspromemorian, inriktats på en enda form av utrymning,

kommer denna bedömning i större utsträckning än vad man där synes ha

tänkt sig att kunna ske i själva det aktuella läget med hänsyn till förhållandena

på en viss ort eller för någon eller några kategorier utrymningsberättigade.

En smidigare anpassning efter omständigheterna blir härigenom

möjlig.

Ett genomförande av utrymningsplanläggningen efter de angivna riktlinjerna

torde icke i och för sig kräva beslut av riksdagen. Emellertid är utryrnningsfrågans

lösning av så genomgripande betydelse för vårt folk och hela

vårt totalförsvar, att jag har ansett mig böra för riksdagen anmäla och

närmare motivera mitt förslag till Kungl. Maj :ts ställningstagande i frågan.

Härtill har även bidragit att detta ställningstagande för civilförsvarets

del får betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggande och för utformningen

av den skadeavhjälpande organisationen. Att det också i hög grad

påverkar vår planläggning för krig beträffande arbetsmarknaden samt på

det ekonomiska och psykologiska försvarets område torde framgå av vad

jag förut anfört.

A andra sidan har såsom härvid jämväl antytts vår försörjning i krig och

det ekonomiska försvaret över huvud samt dess planering en direkt betydelse

för den avvägning mellan skydd och samhällsverksamhet, som bestäm
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

mer utrymningens omfattning och i vissa fall även ställningstagandet i det

konkreta fallet till valet av utrymningsalternativ. Jag behöver här endast

peka på sådana åtgärder som utspridning av industrier från de stora städerna

till mindre tätorter eller till landsbygden och inrättande av bergrum

för krigsviktiga industrier eller annan i krig betydelsefull verksamhet. I

själva verket rör det sig här om åtgärder, som har en betydelse för att förebygga

krigsskador, vilken är väl jämförlig med utrymningens och skyddsrumsbyggandets.

Planläggningen av sådana åtgärder ankommer emellertid

i regel icke på civilförsvaret och skall därför icke närmare behandlas här.

Jag vill emellertid kraftigt framhålla vikten av att dessa frågor tas upp av

berörda organ och att försvarssynpunkterna vid bedömningen av industriens

lokaliserings- och investeringsfrågor ges den betydelse, som enligt

det sagda bör tillmätas dem.

Det är uppenbarligen mycket omfattande planläggningsuppgifter som

måste lösas för att tillfredsställande beredskap skall erhållas för de olika

civila grenarna av totalförsvaret. Detta gäller såväl inom varje sådan försvarsgren

för sig som i fråga om samordningen av planeringsarbetet dessa

försvarsgrenar sinsemellan och med det militära försvaret. Vad angår civilförsvarets

utrymningsplanläggning torde arbetet härmed komma att bli

omfattande och tidskrävande. En prioritering av uppgifterna blir sannolikt

nödvändig. Det är min avsikt att snarast möjligt taga upp frågan vilka

provisoriska åtgärder, som kan erfordras för att det planläggningsarbete

som härvid befinnes mest angeläget skall komma till utförande och bedrivas

effektivt. Den definitiva organisationen av arbetet torde få prövas i samband

med civilförsvarsutredningens förslag till fredsorganisation av civilförsvaret.

I fråga om planeringen på längre sikt kommer försörjningsfrågan i krig

och därmed sammanhängande arbetskraftsproblem i förgrunden. I ett yttrande

av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har

framhållits nödvändigheten av ett siffermässigt väl dokumenterat underlag

för en sådan långsiktig planläggning och några remissinstanser har ansett

en omprövning av riktlinjerna för och en genomgående översyn av den

ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig. Denna fråga, som

är av stor betydelse för effektiviseringen av vårt civila försvar, torde emellertid

få behandlas i annat sammanhang.

De mångskiftande planläggningsuppgifter, det här gäller och som endast

kunnat summariskt angivas i det föregående, kräver för sitt lösande i regel

medverkan av flera olika grenar inom totalförsvaret. En samordning blir

här nödvändig och utredningen i ärendet visar enligt min mening tydligt,

att denna behöver förbättras och effektiviseras. Jag är emellertid icke beredd

att nu taga ställning till hur samordningsproblemet bäst bör lösas.

Det torde få ytterligare övervägas och därefter tagas upp vid höstens budgetarbete,

så att eventuellt förslag kan föreläggas 1957 års riksdag. Det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

sagda bör dock icke hindra att provisoriska åtgärder vidtages för att redan

nu förbättra samordningen.»

Motioner

I motionerna I: 620 och II: 817 uttalar motionärerna i motiveringen, att

de vill föreslå riksdagen att ansluta sig till det av civilförsvarsutredningen

gjorda uttalandet, att man vid civilförsvarets uppbyggnad bör utgå från

att en angripare icke använder starkare vapen än vad som rimligen behövs

för att nå en avsedd förstörelseverkan. Som bakgrund härtill erinras i motionerna

om att departementschefen i propositionen gjort principiella uttalanden

av stor betydelse beträffande utrymningsplanläggningen och anföres,

att dessa uttalanden skulle få betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggandet

och för utformningen av den skadeavhjälpande organisationen.

I förevarande sammanhang sätter motionärerna i motsats till civilförsvarsutredningens

förenämnda uttalande ett yttrande av departementschefen,

att man borde utgå från att även de farligaste vapnen kunde komma att

sättas in mot andra mera utsatta orter än Stor-Stockholm och att det därför

skulle bli nödvändigt att framför allt för de större städerna planlägga för en

praktiskt taget fullständig utrymning med hänsyn särskilt till vätebombens

förödande verkningar. Det synes, anför motionärerna, helt overkligt att för

mindre orter — även om de måste betraktas som »mera utsatta» — förutsätta

anfall med en 20 megatons vätebomb. En sådan förutsättning skulle

f. ö. kunna leda till helt orimliga ekonomiska konsekvenser och drastiska

slutsatser beträffande möjligheterna hos civilförsvarets skadeavhjälpande

organisationer att kunna lösa sina uppgifter. Man måste också med denna

förutsättning som grund ifrågasätta effekten av utrymningsåtgärderna. Departementschefens

syn på anfallsvapnen måste också leda till kostsamma

och personalkrävande planläggningsarbeten, vilka enligt vad som anförts

i propositionen komme att bli omfattande och tidskrävande. Denna kostnad

skulle man måhända böra ta, därest man kunde tro på effekten av en sålunda

vidgad planläggning. I stället torde dessa omfattande planer bli så

pass svåra att genomföra under rimlig tid, att man riskerade en ny väsentlig

diskrepans mellan pappersplanläggning och verklighet.

Utskottet

Det svenska civilförsvarets organisation har växt fram under och efter

det andra världskriget. Under samma tid har krigstekniken genomgått en

mycket hastig utveckling. Icke minst gäller detta i fråga om de senaste

åren och för områden som är av direkt betydelse för civilförsvaret. Sedan

riksdagen år 1951 tog ställning till frågor rörande byggande av skyddsrum

har sålunda vätebomben, som i 1951 års proposition omnämndes mera som

en teoretisk möjlighet, genom försöksfällningar prövats i praktiken, och

den disponeras nu av stormakterna i växande antal. Genom tillkomsten

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

av nya robottyper och mycket snabba flygplan har vidare möjligheterna

att från luften anfalla ett mål utan att anfallsföretaget upptäckes i förväg

på ett avgörande sätt ökats. Man måste nu räkna med att förstörelsen vid

ett luftanfall kan bli av än större omfattning än man 1951 hade anledning

antaga och att möjligheterna till förvarning för det enskilda luftanfallet,

i vilket avseende man 1951 räknade med en tid av 3—5 minuter,

blir ytterligt osäkra.

Om ett nytt storkrig utbryter måste man räkna med såsom sannolikt,

att atomvapen kommer att användas. Detta ändrar, såsom departementschefen

i propositionen framhåller, självfallet icke den allmänna målsättningen

för vårt försvar. Den ovan antydda utvecklingen i fråga om främst

atomstridsmedlen föranleder emellertid en omprövning rörande omfattningen

och karaktären av civilförsvarets verksamhet i krig samt planläggningen

för densamma. För att civilbefolkningen i vårt land skall kunna

stå ut med påfrestningarna — och detta är en väsentlig förutsättning för

att vårt totalförsvar ej skall bryta samman — är det av avgörande betydelse,

att alla möjligheter tillvaratages att genom i förväg vidtagna

åtgärder minska skadeverkningarna. De förebyggande åtgärder som närmast

beröres i förevarande proposition, nämligen utrymningsplanläggningen

och byggandet av skyddsrum, träder härvid i förgrunden.

Vid avgörandet av vilka åtgärder som i nu förevarande läge bör vidtagas

är det givetvis av grundläggande betydelse, hur man bedömer frågan

om vilka vapen som kan väntas bli använda mot olika anfallsmål inom

landet. I denna fråga ställes i de likalydande motionerna I: 620 och II: 817

i motiveringen det förslaget, att riksdagen måtte ansluta sig till ett av

civilförsvarsutredningen gjort uttalande av innebörd, att man vid civilförsvarets

uppbyggande bör utgå från att en angripare icke använder starkare

vapen än vad som rimligen behövs för att nå en avsedd förstörelseverkan.

I viss motsättning till detta uttalande av civilförsvarsutredningen

ställer motionärerna ett uttalande av departementschefen, att man vid

planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de

farligaste vapnen kan komma att sättas in och att man sålunda måste

räkna med anfall med vätebomber och andra atomvapen. Utskottet vill i

denna fråga för sin del anföra, att man bör räkna med att en fiende i

första hand använder det från hans utgångspunkt i varje situation lämpligaste

vapnet och att vid avgörandet av vad som är det lämpligaste vapnet

hänsyn kommer att tagas till en rad olika faktorer, däribland ekonomiska.

Vid planeringen för olika orter av de förebyggande civilförsvarsåtgärderna

synes man böra utgå från att anfall kommer att företagas med vad som

ter sig som sannolika anfallsvapen mot orten. Vare sig avsikten är att

åstadkomma viss materiell förstörelse eller att genom terror bryta vår

motståndsvilja kan härvid atombomber eller andra atomstridsmedel komma

till användning mot mål inom vårt land.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

Mot bakgrunden av krigsteknikens utveckling är det enligt utskottets

mening nödvändigt att överväga möjligheterna att i en helt annan omfattning

än som varit aktuellt under andra världskriget bygga vårt civilförsvar

och vår ekonomiska försvarsberedskap på en utspridning av de mest begärliga

anfallsmålen. För en dylik decentralisering erbjuder vårt glest

bebyggda land goda möjligheter. På längre sikt möter här frågor om bl. a.

förläggning av nytillkommande industri och av befolkningscentra till mindre

tätorter eller landsbygd samt om inrättande av bergrum för särskilt krigsviktig

industri eller annan i krig synnerligen viktig verksamhet. Utskottet

vill i likhet med departementschefen understryka vikten av att försvarssynpunkterna

vid bedömningen av industriens lokaliserings- och investeringsfrågor

ges den betydelse som enligt det sagda bör tillmätas dem. Oavsett

hur nämnda, närmast till den ekonomiska försvarsberedskapen hörande

frågor kan komma att lösas, kvarstår att inom civilförsvaret under beaktande

av den ekonomiska försvarsberedskapens krav lösa frågan om

skyddet av dem som nu är sysselsatta i industrien eller i andra verksamhetsgrenar

eller som eljest arbetar eller bor i våra tätorter. Enligt utskottets

mening kommer härvidlag utrymningen att intaga en nyckelställning.

Vid bestämmandet av utrymningens storlek möter en svår avvägningsfråga

mellan å ena sidan behovet att upprätthålla för krigsmakten och

folkförsörjningen oundgängligen nödvändig industri och annan verksamhet

och å andra sidan nödvändigheten att skydda den däri sysselsatta befolkningen.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att denna

avvägning bör föranleda en längre gående utrymning än vad civilförsvarsutredningen

föreslagit. Hur långt man härvid skall gå i de särskilda utrymningsorterna

kan visserligen icke avgöras utan noggranna undersökningar

beträffande lokaliseringen av krigsviktig industri m. in. Men utskottet

förutsätter —■ och departementschefen har i propositionen givit uttryck för

samma tanke — att utrymningsplanläggningen i vissa orter, framför allt

i de större städerna, göres för en praktiskt taget fullständig utrjunning.

Härvid skulle endast personal för vissa civilförsvarsuppgifter, såsom brand-,

röjnings- och bevakningstjänst, samt för annan utomordentligt krigsviktig

verksamhet, som icke kan omflyttas till eller eljest upptagas å annan ort,

slutligt bli kvar i dessa orter.

Vid en så fullständig slutlig utrymning som utskottet uttalat sig för blir

det av synnerlig vikt att i ett läge med krigshot, men innan läget skärpts

så, att slutlig utrymning verkställts, till det yttersta utnyttja industriens

produktionskapacitet liksom att efter en slutlig urymning söka på allt

sätt skydda dem som dock måste lämnas kvar. Vad nu sagts måste komma

att få viss inverkan på såväl utrymningsplanläggningen som skyddsrumsbyggandet.

I fråga om utformningen av utrymningsplanläggningen ansluter sig utskottet

till vad departementschefen därom anfört i propositionen. För de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

17

större städerna och vissa andra utsatta områden och orter hör således

upprättas planer för såväl en beredskapsutrymning som en nära nog fullständig

utrymning. För andra städer och områden bör planer upprättas

för en mindre långtgående utrymning. Planeringen för den nära nog fullständiga

utrymningen av främst vissa större städer bör avse dels snabbutrymning

i en följd i händelse av överraskande anfall och dels utrymning

i etapper, då viss beredskapstid står till förfogande. Den successiva utrymningen

inledes härvid med en beredskapsutrymning, omfattande i alla utrymningsorter

barn, sjuka och åldringar samt vårdare till dem och i vissa

av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande, vartill

kan väntas komma en viss ytterligare minskning av befolkningen på grund

av brist på arbetstillfällen. Som en andra etapp bör planeras en omflyttning

av den i innerområdena kvarvarande befolkningen till ytterområdena.

I ett mindre skärpt läge, då behovet av att utnyttja industrien till det

yttersta kan få väga tyngre än riskerna för luftanfall, kan de omflyttade

stanna kvar på sina arbetsplatser under arbetstiden och tillbringa vilooch

fritiden i det mindre riskabla ytterområdet. I ett mera skärpt läge åter

kan de nödgas stanna dygnet runt i ytterområdet. Den slutliga utrymningen

får sedan alltefter lägets krav ske på en gång eller i etapper med

uppdelning av dem som skall utrymmas i olika kategorier. En dylik uppdelning

kan därvid göras med hänsynstagande till bl. a. de behov som föreligger

att hålla viss verksamhet i gång liksom till de möjligheter till utrymning

som tillgången på transportmedel erbjuder.

Utskottet vill i förevarande sammanhang framhålla vikten av att ett

avgörande snabbt träffas i avseende å vilka tätorter eller områden som

bör innefattas i utrymningsplanläggningen samt att detaljplanläggningen

för de olika orterna och områdena snabbt kommer i gång. Utskottet instämmer

i departementschefens uttalande att planläggningen för samtidig

snabbutrymning torde böra ges hög prioritet.

De mångskiftande planläggningsarbetena såväl inom civilförsvarets område

som inom den ekonomiska försvarsberedskapen och övriga grenar

av totalförsvaret kräver en samordning. Utskottet vill understryka de i

propositionen gjorda uttalandena, att hithörande spörsmål skyndsamt bör

undersökas och övervägas, så att förslag till lösning eventuellt redan kommande

år kan föreläggas riksdagen, samt att de provisoriska åtgärder, som

är möjliga, redan nu bör vidtagas för att förbättra samordningen.

Byggande av skyddsrum

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a.:

»De i marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande framlagda

förslagen i fråga om det fortsatta skyddsrumsbyggandet sammanfaller

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 52.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

i så måtto att enligt båda förslagen befolkningsskyddsrum skall anordnas

i de mest utsatta orterna, att befolkningen i de mindre utsatta tätorterna

i huvudsak beredes skydd genom normalskyddsrum samt att man

för landsbygdens del inskränker sig till att förorda enklare skyddsanordningar

mot radioaktiv strålning vid fj ärrbeläggning, exempelvis iordningställda

källare och dylikt. Civilförsvarsutredningen drar i sitt förslag dock

upp mera bestämda gränser. Sålunda skall enligt utredningen befolkningsskyddsrum

i princip byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s.

Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala,

Västerås, Borås, Linköping, Eskilstuna och Gävle, samt normalskyddsrum

inrättas i tätorter med minst 5 000 invånare.

De väsentligaste skiljaktigheterna i de båda förslagen hänför sig till den

betydelse som tillmätts de minskade möjligheterna till förvarning. I marspromemorian

utgår man från att förvarningsmöjligheterna är så osäkra att

den i förstagradsmålen efter krigsutrymning kvarvarande befolkningen

anses böra arbeta och bo i bergrum eller likvärdigt skydd. Enligt beräkningarna

i promemorian erfordras därför ca 200 000 liggplatser i sådana

skyddsrum, varav 50 000 i Stockholm. Däremot skulle behov av normalskyddsrum

i förstagradsmålen utöver dem som redan inrättats icke föreligga.

Skyldigheten att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse

skulle alltså kunna slopas, såvitt avser dessa orter. Civilförsvarsutredningen

bedömer också förvarningsmöjligheterna som osäkra men menar

att viss risk måste tagas och vill förlägga befolkningsskyddsrummen till de

delar av de inre utrymningsområdena i nämnda städer, där för totalförsvaret

viktig verksamhet är koncentrerad och så att skyddsrummen med kort

varsel kan uppnås från de olika anläggningarna. Utredningen räknar med

300 000 sittplatser i sådana skyddsrum, varav 100 000 platser i Stockholm.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att sedan beredskapsutrymning genomförts,

de i de inre utrymningsområdena sysselsatta personerna enligt civilförsvarsutredningens

mening under fritid skall uppehålla sig i städernas

ytterområden. Skyldigheten att inrätta normalskyddsrum inom dessa områden

måste därför enligt utredningen bibehållas.

För såväl marspromemorians författare och civilförsvarsutredningen som

remissinstanserna har det stått klart, att svaret på frågan om våra möjligheter

att erhålla förvarning inför ett fientligt anfall är för skyddsrumsplaneringen

grundläggande. Vid denna bedömning måste man naturligtvis

skilja mellan våra möjligheter å ena sidan att få kännedom om

att risk föreligger för att vårt land kommer att utsättas för angreppshandlingar

och å andra sidan att bli förvarnade inför ett enskilt luftanfall. I

förstnämnda hänseende är det av den allra största betydelse för vårt civilförsvar

— liksom för försvaret i dess helhet — att vi genom att vaksamt

följa händelseutvecklingen på det utrikespolitiska planet bereder oss möjlighet

att bli varnade. Man torde också vid planeringen kunna utgå från

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956 19

att vi får sådan varning i så god tid alt vi hinner antingen genomföra

beredskapsutrymning eller — om läget anses påkalla detta — samtidig

snabbutrymning, därvid i vissa lägen ett tillfälligt utnyttjande av förefintliga

skyddsrum kan komma ifråga. Beträffande förvarning inför det enskilda

luftanfallet synes man däremot åtminstone i vissa lägen och för

vissa orter vara nödsakad att betrakta möjligheterna härtill såsom ytterligt

osäkra.

Såvitt avser utrymningsorterna, har flera remissinstanser, däribland

särskilt överståthållarämbetet, hävdat, att en väsentlig uppgift för

skyddsrummen — vid sidan av uppgiften att mera stadigvarande bereda

skydd vid luftanfall — är att tjäna som tillfälligt katastrof skydd i väntan

på utrymningstransporter m. m. Skyddsrummen skulle då uppsökas redan

innan larm på grund av luftanfall givits. För egen del finner jag denna

synpunkt beaktansvärd. Med den utrymningsplanläggning som tidigare

förordats erfordras, som jag ser saken, skyddsrum bl. a. i ytterområdena

av våra största städer. Vare sig omflyttning hunnit vidtagas eller ej anser

jag det nämligen ofrånkomligt, att så många som möjligt av de personer,

som när kriget bedömes omedelbart förestående och utrymning beordras

befinner sig i dessa städers innerområden och som icke avses skola under

krig vara verksamma där, planmässigt förflyttar sig eller överföres till

ytterområdena, därest utrymningen icke omedelbart kan fullföljas i ett

sammanhang. Skyddsbehovet i de centrala delarna av våra största städer

måste nämligen tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, och det torde

icke vara möjligt att bygga sådana skyddsrum för annat än en begränsad

del av befolkningen.

Å andra sidan måste man från de förut angivna utgångspunkterna räkna

med att i varje fall en mindre del av befolkningen kan finnas kvar i innerområdet,

då anfallet kommer. Det gäller i bästa fall endast dem, som i krig

under alla förhållanden skall ha sin verksamhet där, men det kan också

gälla andra grupper som ofta i anslutning till en omflyttning fått stanna

kvar för att så länge som möjligt uppehålla viss viktig produktion eller

som eljest inte hunnit planenligt utrymmas eller bege sig till ytterområdena.

Även i innerområdena fordras sålunda skyddsrum. Där befolkningsskyddsrum

med hänsyn till anfallsriskerna och av skyddstekniska skäl måste

byggas, torde det emellertid vara realistiskt att räkna med att de inrättas

och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter ett krigsutbrott

skall kvarstanna i nämnda områden. Och som jag förut anfört bör

utrymningsplanläggningen inriktas på att utrymningen i vissa orter i ett

skärpt läge skall drivas så långt det över huvud är möjligt utan att för

samhällslivet och krigföringen oundgänglig verksamhet lamslås. Dessa kvarvarande

måste beredas sådant utrymme i skyddsrummen, att de kan vistas

där längre tider. Skyddsrummen bör sålunda utformas som liggskyddsrum

med ca 1,5 in2 utrymme per skyddad person och icke som utredningen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

tänkt sig endast 0,4 in2. Dessa skyddsrum kan alltså då liggplatser ej erfordras

bereda skydd för omkring fyra gånger så många personer. Ett

visst skydd kan således med denna ordning tillfälligt beredas även dem

som avses att evakueras men ej hunnit bort från staden.

I de särskilt utsatta orternas ytterområden erfordras skyddsplatser dels

för dem, som anses böra kvarstanna där för längre eller kortare tid med

hänsyn till produktionen, dels för dem som tillfälligt uppehåller sig där

i avbidan på utrymning. Då inom dessa områden normalskyddsrum enligt

gällande bestämmelser i fråga om bostadshus byggts för hela fredsbefolkningen

och i övrigt för dem som i krig skall uppehålla sig i byggnaden

torde skyddsbehovet, såvitt avser den nuvarande bebyggelsen, vara relativt

tillfredsställande tillgodosett, i varje fall om man förutsätter att beredskapsutrymning

skett. Även hädanefter bör skyddsrum byggas i anslutning

till nybebyggelse. Jag återkommer strax till frågan om hur dessa skyddsrum

bör vara beskaffade. — Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla

även sådana utrymningsorter som ej skall förses med befolkningsskyddsrum.

I fråga om skyddsrumsbyggandet i utrymningsorterna vill jag sålunda

sammanfattningsvis förorda, att skyddsrum även i fortsättningen inrättas

såväl i de centrala delarna av dessa orter som i ytterområdena. Med hänsyn

till den särskilda risken för anfall med atombomber mot vissa av dessa

orter och då bebyggelsen i de centrala delarna där ofta är av ålderdomlig

karaktär och de kraftigaste verkningarna av ett luftanfall, vare sig med

konventionella bomber eller med atomstridsmedel, får antagas i regel komma

att träffa dessa delar bör endast befolkningsskyddsrum inrättas i sådana

särskilt riskfyllda områden. I vilken omfattning dylika skyddsrum

skall byggas får bestämmas i huvudsak efter det antal personer, som under

krig kan beräknas komma att vara verksamma i de inre utrymningsområdena,

och med beaktande av att dessa människor måste kunna beredas liggplatser

i skyddsrummen. I den mån den krigsviktiga produktionen inrymmes

i bergrum eller annat jämförbart skydd samt liggplatser för dygnsvilan

kan anordnas i anslutning härtill kan behovet av ifrågavarande

skyddsrum minska. Här skall emellertid icke vidare behandlas frågan om

skyddade utrymmen för produktionen, vilken fråga måste lösas i samband

med andra spörsmål avseende den ekonomiska försvarsberedskapen. Jag

vill emellertid understryka värdet ur totalförsvarets synpunkt av att den

krigsviktiga produktion, som icke kan utspridas på landsorten, i större

utsträckning förlägges i berg. Här står man emellertid inför en ekonomisk

avvägningsfråga till vilken ställning måste tas vid den samordnande planläggning

som diskuterats i föregående avsnitt.

Vid bedömningen av spörsmålet var inom berörda områden befolkningsskyddsrummen

skall förläggas bör med den alternativa målsättning för

planläggningen jag tidigare förordat olika synpunkter få göra sig gällande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1956

21

Sålunda är det med tanke på ett läge då man kan påräkna någon förvarningstid

för att uppsöka skyddsrummen angeläget, att dessa förlägges till

platser, där för totalförsvaret viktig verksamhet är koncentrerad eller där

eljest under dagen ett större antal människor kan väntas uppehålla sig.

Varthän den krigstekniska utvecklingen leder, om till kortare eller möjligen

något längre förvarningstider än som nu i vissa fall kan påräknas,

torde icke kunna förutsägas. Skulle man emellertid behöva utgå från att

någon förvarning inför det enskilda luftanfallet inte kan ges, får verksamheten

i stället i den mån så är möjligt samt liggplatser för dygnsvila inrymmas

i de befolkningsskyddsrum som finns. De skyddsrum av denna typ

som redan nu inrättats eller håller på att inrättas torde då också kunna

fullt utnyttjas efter de nya riktlinjerna. I den mån nya sådana skyddsrum

skall byggas synes man böra eftersträva att i görligaste mån samtidigt tillgodose

de angivna olika synpunkterna.

Av vad jag nu anfört framgår, att enskilda skyddsrum enligt min mening

icke längre bör byggas i områden med befolkningsskyddsrum. Härav bör

följa att skyldigheten att erlägga fastighetsägarbidrag, vilken skyldighet

anknyter till plikten att inrätta enskilda skyddsrum, bortfaller. Jag återkommer

till frågan om de lagtekniska konsekvenserna härav.

Skyddsrummen i ytterområdena av orter med befolkningsskyddsrum i

de centrala delarna samt i övriga utrymningsorter torde med hänsyn till

våra resurser icke kunna utföras annat än som normalskyddsrum. Utifrån

de nya utgångspunkterna synes det bli nödvändigt att för vissa lägen räkna

med liggplats för de skyddssökande även i normalskyddsrummen. De av

civilförsvarsstyrelsen omnämnda undersökningarna rörande en modifierad

normalskyddsrumstyp, som utformas såsom »liggskyddsrum» och likväl

beräknas draga blott hälften så stor kostnad per skyddad person som nuvarande

skyddsrum, erbjuder därför särskilt intresse. Undersökningarna är

emellertid så nyligen slutförda att ställning till därpå grundade förslag icke

kan tagas i detta sammanhang. Jag vill understryka, att jag här icke heller

tagit slutlig ställning till frågan i vilka byggnader enskilda skyddsrum bör

inrättas eller till spörsmålet för vilka personer (freds- eller krigsbefolkning)

de bör dimensioneras. Tills vidare torde i enlighet med vad utredningen

förordat nuvarande regler böra gälla.

Slutligen må framhållas, att de skyddsrum, som sålunda skall finnas i

utrymningsorterna, enligt vad redan antytts kan tillfälligt utnyttjas på

annat sätt än som här primärt förutsatts. Skulle exempelvis larm mot luftanfall

till äventyrs hinna ges, bör givetvis även andra än de personer för

vilka befolkningsskyddsrummen inrättats beredas tillfälle att ta sin tillflykt

dit. Vid bedömandet av skyddsrummens värde bör också beaktas det

förhållandet att de genom sin blotta förekomst är ägnade att skapa viss tillförsikt

bos befolkningen inför ett krigshot och att därigenom stärka motståndsviljan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

I de för luftanfall mindre utsatta orterna, där i synnerhet

risken för atombomsanfall måste bedömas som liten, får skyddsbehovet

tillgodoses genom normalskyddsrum. Inom de områden som över huvud

taget icke kan betraktas som a n f a 11 s m å 1 torde erforderligt skydd

mot radioaktiv strålning kunna erhållas i källare o. dyl., som iordningställes

i ett beredskapsläge. Några meningsskiljaktigheter i de båda sistnämnda

hänseendena bar icke framkommit i förevarande ärende annat än i gränsdragningsfrågorna,

till vilka jag nu övergår.

Det kan enligt min mening icke komma i fråga att i detta sammanhang

närmare ange i vilka orter eller delar av orter skyddsrum av det ena eller

andra slaget bör anordnas. I grova drag synes dock de av civilförsvarsutredningen

angivna principerna kunna läggas till grund för denna bedömning.

I varje fall torde det vara möjligt att avsevärt höja den nuvarande minimigränsen

för invånarantalet i de orter, där skyldighet att inrätta enskilda

skyddsrum skall föreligga. Vid avgörandet av frågan måste emellertid hänsyn

tagas ej blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter,

som kan göra orten till ett mer eller mindre lockande anfallsmål. Sådana

på en allmän riskbedömning grundade beslut torde böra meddelas centralt.

Jag skall härefter något beröra de konsekvenser i kostnadshänseende,

som de av mig förordade riktlinjerna för byggandet av

befolknirigsskyddsrum för med sig. I marspromemorian beräknas de totala

kostnaderna för befolkningsskyddsrum, avsedda att ge vilo- och rekreationsplatser

för sammanlagt 200 000 personer, till 2 600 kronor per person

eller tillhopa 520 miljoner kronor. Civilförsvarsutredningen uppskattar kostnaden

för de av utredningen föreslagna, för 260 000 personer avsedda

befolkningsskyddsrummen, sedan det kapitaliserade fredsanvändningsvärdet

frånräknats, till 180 miljoner kronor eller sålunda 700 kronor per skyddsplats.

Därvid räknar utredningen med att de skyddssökande endast skall

beredas sittplats. Som jag tidigare anfört bör befolkningsskyddsrummen

dimensioneras med utgångspunkt från det antal personer som kan antagas

komma att i krig vara verksamma i de inre utrymningsområdena. F. n.

torde det icke vara möjligt att med någon bestämdhet ange detta antal. De

i marspromemorian och av utredningen angivna siffrorna synes vara alltför

överslagsmässiga för att kunna utgöra någon säker grundval för bedömandet

av skyddsplatsbeliovet. Härför torde erfordras en ingående undersökning

av bl. a. vilken verksamhet som i krig måste uppehållas i berörda områden.

Vid planeringen av befolkningsskyddsrummen bör vidare beaktas, att de

skyddssökande enligt vad jag förut anfört måste kunna beredas liggplats i

skyddsrummen. Det blir därför nödvändigt, att beräkna betydligt större

utrymme per person än vad som legat till grund för utredningens uppskattning

av kostnaderna för sådana skyddsrum. Jag är emellertid icke beredd

att nu förorda något visst program för utbyggandet av dessa skyddsrum

men anser att ett sådant bör föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser

härför blivit färdiga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

23

De i det föregående uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet

torde föranleda vissa ändringar i civilförsvarslagen. Visserligen

synes det senare bli nödvändigt med en genomgripande revision avlagen,

varför i avvaktan härpå inga andra ändringar bör göras än som kan

anses oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses.

Emellertid är det enligt min mening icke möjligt, att som utredningen föreslagit

inskränka sig till att förorda, att länsstyrelserna meddelar generella

dispenser från skyldigheten att inrätta normalskyddsrum eller att utge fastighetsägarbidrag

i områden där sådan skyldighet icke längre anses böra

föreligga.

Vad först beträffar befolkningsskyddsrummen stadgas f. n. i 22 § andra

stycket, att Konungen äger föreskriva att i vissa orter eller delar därav

skall anordnas skyddsrum, avsedda för hela civilbefolkningen inom särskilda

större upptagningsområden. Enligt vad jag tidigare anfört bör sådana

skyddsrum i fortsättningen huvudsakligen inrättas inom de inre utrymningsområdena,

d. v. s. de områden i de största städerna, som inför ett

krigshot först och främst bör utrymmas och där utrymningen bör drivas

längst. Skyddsrummen skulle då i första hand tillgodose skyddsbehovet

för dem som även i krig skall stanna kvar i dessa områden. I andra hand

skulle skyddsrummen kunna användas som tillfälligt skydd för ett större

antal personer i avvaktan på att utrymningsåtgärder hinner vidtagas. Med

denna inriktning bör man enligt min mening icke binda planeringen vid

att varje skyddsrum skall vara avsett för hela civilbefolkningen inom visst

upptagningsområde. Jag föreslår därför en ändring i 22 § andra stycket av

innehåll, att Konungen äger föreskriva att i ort, som avses i paragrafens

första stycke, eller viss del därav skall anordnas skyddsrum, avsedda för

civilbefolkningen inom ifrågavarande område.

Enskilda skyddsrum skall jämlikt 24 § inrättas inom område eller å

plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat.

Civilförsvarsstyrelsen har i anvisningar för upprättande av organisationsplan

föreskrivit bl. a., att särskilt civilförsvar skall organiseras

inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden

uppgår till minst 500 och boendetätheten till minst 25 invånare

per hektar. I enlighet med vad jag tidigare förordat bör skyldigheten att

anordna enskilda normalskyddsrum icke bibehållas i de inre utrymningsområdena

och ej heller i de mindre tätorter, som icke kan anses utgöra

anfallsmål. Civilförsvarsutredningen avser att senare framlägga förslag rörande

det särskilda civilförsvaret. Det är därför för tidigt att nu taga ställning

till huruvida skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör

upphöra i de områden, där enskilda skyddsrum icke vidare skall inrättas.

Det i fråga om skyldigheten att vidtaga nämnda civilförsvarsåtgärder föreliggande

sambandet måste därför brytas. Som jag tidigare sagt torde det

böra ankomma på central myndighet att göra den riskbedömning, som bör

ligga (ill grund för avgörandet inom vilka områden och på vilka platser

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

enskilda skyddsrum i fortsättningen skall inrättas. På anförda skäl förordar

jag, att 24 § 1 mom. ändras så att det överlämnas åt Konungen eller

efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma nyssnämnda

områden och platser. Bestämmandet av dessa områden och platser

bör ske utan onödig tidsutdräkt. Det stora flertalet fall synes kunna

avgöras efter schematiska linjer och således utan omgång. Jag föreslår

därför, att lagändringen får träda i kraft redan den 1 januari 1957. Då för

ett mindre antal orter en mera ingående prövning torde bli nödvändig förordar

jag emellertid att i en övergångsbestämmelse stadgas, att intill dess

Konungen eller civilförsvarsstyrelsen för område eller plats meddelat beslut

som avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om skyldigheten att inom området

eller å platsen inrätta enskilt skyddsrum tillämpas de vid lagändringens

ikraftträdande gällande bestämmelserna.

När jag här. intagit den ståndpunkten att normalskyddsrum icke längre

skall behöva inrättas i vissa orter där detta f. n. är påbjudet följer näppeligen

därav att skyddsrum som redan finns å sådana orter skall slopas.

Detta skulle förutsätta att skyddsrum i dessa orter anses helt sakna värde.

Så är emellertid ej förhållandet även om en bedömning av behovet å ena

sidan och kostnaden å den andra lett till att man ansett sig böra avstå

från nyuppförande. Enligt 59 § 1 mom. är det en förutsättning för skyldigheten

att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum att sådant enligt gällande

bestämmelser skall finnas för den anläggning eller byggnad, varom

fråga är. Därest inom visst område skyldigheten att förse anläggningar och

byggnader med enskilda skyddsrum upphör, bortfaller alltså även skyldigheten

att utrusta och underhålla där inom redan befintliga skyddsrum. Jag

vill därför i anslutning till ändringen i 24 § föreslå en övergångsbestämmelse

av innehåll, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att

utrusta och underhålla enskilt skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum,

som finnes inrättat inom område eller å plats, där skyldigheten att förse

anläggningar och byggnader med skyddsrum kommer att upphöra. Denna

regel bör emellertid icke göras generellt tillämplig i fråga om alla sådana

områden och platser. I de förut berörda inre utrymningsområdena t. ex.

torde skyddet i allmänhet icke alls böra bygga på normalskyddsrum. Det

torde därför få ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande

civilförsvarsstyrelsen att förordna i vilka områden sagda utrustnings-

och underhållsskyldighet skall fortbestå. Därvid bör också anges

vilka slag av skyddsrum som avses med sådant förordnande. De provisoriska

skyddsrum, som anordnades innan lagen den 1 mars 1940 om skyldighet

för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. trädde i kraft, bör sålunda i regel icke omfattas därav.

Vissa övergångssvårigheter torde jämväl komma att ge sig tillkänna i vad

gäller skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag. Härom stadgas i 59

b § jämfört med 59 § 2 inom., att om länsstyrelse med hänsyn till a t

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956 25

skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen

kan tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum befriat ägaren från skyldigheten

att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum för anläggningen

eller byggnaden, så inträder i stället en plikt för ägaren att till

kommunen utge bidrag för skyddsrumskostnad. Upphör skyldigheten att

förse anläggningar och byggnader med enskilt skyddsrum i område där befolkningsskyddsrum

anlagts, så bortfaller också grunden för nämnda bidragsplikt

även om anläggningen eller byggnaden är belägen inom skyddsrummets

upptagningsområde. Med hänsyn härtill torde frågan om bibehållande

av bidragsplikten över huvud taget böra upptagas till prövning. Detta

framstår så mycket mera motiverat som summan av hittills beslutade fastighetsägarbidrag

enligt vad som upplysts mig är mycket blygsam, huvudsakligen

beroende på att nybebyggelsen inom de områden dit befolkningsskyddsrummen

förlagts varit obetydlig. Tillräckligt underlag för en sådan

prövning föreligger emellertid icke nu, varför frågan måste underkastas

ytterligare behandling. I avvaktan på att denna fråga kan avgöras torde

länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket kunna medge befrielse

från bidragsplikten.»

Motioner

I motionerna 1: 620 och II: 817 hemställes,

»a) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 185

måtte besluta,

1) att de i propositionen föreslagna befolkningsskyddsrummen skall utformas

såsom sittskyddsrum med ett utrymme av 0,4 m2 per skyddad person,

varigenom totalkostnaderna kan begränsas till 180 milj. kronor mot ca

700 milj. kronor enligt de av departementschefen förordade riktlinjerna;

samt

2) att inom område eller på plats, där skyldigheten att förse anläggningar

och byggnader med skyddsrum, även skyldigheten att utrusta och underhålla

enskilt skyddsrum måtte upphävas; och

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext.

»

Till grund för det under a) 1) i motionerna upptagna yrkandet anföres

i motionerna till en början ekonomiska skäl. Kostnaderna för anordnande

av befolkningsskyddsrummen såsom liggskyddsrum beräknas härvid i motionerna

komma att närma sig 700 miljoner kronor. Vidare anför motionärerna,

att en utbyggnad enligt de av departementschefen förordade riktlinjerna

vore orealistisk. Man borde nämligen utgå från att en utbyggnad

med hänsyn till det hårt pressade investeringsutrymmet skulle komma alt

ske i jämförelsevis långsam takt. En så kostnadskrävande uppläggning av

utbyggnaden, som departementschefen skisserat, skulle enligt motionärerna

kunna befaras leda till att vi ännu lång tid efter del programmets realise
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

rande påbörjats skulle komma att sakna allmänna folkskyddsrum på många

orter, där de med en mera måttfull och verklighetsbetonad planering annars

skulle ha kunnat komma till stånd. Därest riksdagen godtoge den av departementschefen

föreslagna dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen,

kunde man allvarligt befara, att utbyggnaden komme att sträcka sig

över så lång tidsperiod, att åtgärderna saknade all betydelse för det aktuella

tidsskede, som nu kan överblickas. Det syntes motionärerna vara bättre att

begränsa målsättningen vid anordnandet av befolkningsskyddsrum så, att

de planlagda skyddsrummen kunde komma alt anordnas under en icke alltför

lång tidsperiod.

Yrkandet under a) 2) i förevarande motioner motiveras av motionärerna

bl. a. med att tillsynen av att skyldigheten iakttoges krävde inspektion av

tekniskt kunnig personal, vilket icke kunde ske utan kostnader för statsverket.

Motivet för ett bibehållande av underhållsskyldigheten syntes icke

vara av sådan beskaffenhet att man kunde förvänta, att allmänheten kunde

förstå och omfatta bestämmelsen, enär antalet skyddsrum på varje plats

vore så litet, att det måste anses sakna praktiskt värde ur totalförsvarssammanhang.

Motionärerna hänvisar vidare till ett uttalande i propositionen,

att erforderligt skydd mot radioaktiv strålning kunde erhållas i källare

o. d. som iordningställdes i ett beredskapsläge, och anför, att de hittills anordnade

skyddsrummen — även om ett vidmakthållande av desamma icke

bleve en laga skyldighet — knappast kunde befaras bli försatta i ett sådant

skick, att skyddsvärdet i dem bleve sämre än i källare o. d. I

I motionen II: 816 behandlas vissa frågor angående var skyldighet att inrätta

enskilda skyddsrum i fortsättningen skall föreligga och hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte fästa uppmärksamheten på

att i motionen anförda synpunkter beaktas vid utformningen av bestämmelserna

för skyldigheten att i fortsättningen anordna enskilda skyddsrum.

Motionärerna uttalar i fråga om gränsdragningen inom vissa utrymningsorter

mellan områden, där sådan skyldighet som nu är i fråga skall föreligga

och områden där skyldigheten icke skall föreligga, att vissa av departementet

givna direktiv till civilförsvarsstyrelsen om principerna för denna

gränsdragning gåve det bestämda intrycket att man syftade till att låta gränsen

innesluta även områden med modernare bebyggelse. Motionärerna funne

det angeläget att man vid gränsdragningen iakttoge sådan försiktighet att

man inte avsade sig det skydd, som normalskyddsrum kunde erbjuda inom

härför ändamålsenlig bebyggelse. Härför talade också det förhållandet att

en utbyggnad av befolkningsskyddsrum icke torde komma att kunna förverkligas

inom den närmaste framtiden.

Beträffande gränsdragningen mellan sådana mindre tätorter där skyldighet

att inrätta enskilda skyddsrum skall föreligga och sådana där dylik

skyldighet ej skall föreligga uttalar motionärerna, att de funne det betänk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

ligt att höja gränsen så avsevärt som i propositionen avses. Särskilt två

faktorer talade enligt motionärerna för att skydd i åtminstone samma utsträckning

som hittills borde anordnas, nämligen dels risken för radioaktiv

beläggning av stora delar av landet och dels att vid genomförande av den i

propositionen föreslagna utrymningsplanläggningen ökade utrymmen måste

tagas i anspråk ej minst i de orter, vari berörda skyldighet skulle upphöra.

Som en följd av sistnämnda förhållande borde, anför motionärerna, slcyddsmöjligheterna

snarare ökas i dessa orter än minskas. De besparingar som

stode att vinna vid bifall till propositionens förslag — enligt motionärernas

beräkningar, därest av civilförsvarsstyrelsen föreslagen modifiering av normalskyddsrummets

utformning genomfördes, cirka en miljon kronor per

år — framstode, anföres vidare i motionerna, såsom blygsamma i förhållande

till det relativt stora skydd som man avstode ifrån.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande visst stadgande i övergångsbestämmelserna

yttrat:

»Enligt vad lagrådet inhämtat är det meningen, att stadgandet i andra

stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna skall kunna vinna tilllämpning

även i de fall att, sedan genom beslut enligt 24 § 1 mom. för visst

område eller viss plats bestämts skyldighet att inrätta enskilt skyddsrum,

skyldigheten genom nytt beslut bringas att upphöra. Med hänsyn till stadgandets

plats bland övergångsbestämmelserna kan dess avfattning knappast

anses otvetydigt ge vid handen att det skall äga tillämplighet jämväl i dessa

fall, något som ej heller framgår av motiveringen. Det synes därför kunna

ifrågasättas, huruvida icke förevarande bestämmelse borde utbytas mot en

allmän föreskrift i 59 §. Då det huvudsakligen är övergångsfallen, som

kunna antagas få praktisk betydelse, synes det dock försvarligt att upptaga

stadgandet bland övergångsbestämmelserna.»

I övrigt har lagrådet lämnat förslaget utan erinran.

I anledning av vad lagrådet sålunda i fråga om stadgandet i andra punkten

i övergångsbestämmelserna yttrat, anför departementschefen:

»Avsikten är, att berörda stadgande skall erhålla den vidsträcktare tilllämplighet

lagrådet angivit. Anledningen till att det likväl upptagits bland

övergångsbestämmelserna är att jag, som jag framhöll i samband med remissen

till lagrådet, i avvaktan på en förestående genomgripande revision av

civilförsvarslagen icke ville föreslå andra ändringar däri än som kan anses

oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses. Lagrådets

uttalande synes mig icke böra föranleda någon ändring i lagförslaget.»

Utskottet

Avgörandet av var och i vilken utsträckning skyddsrum i fortsättningen

bör byggas måste träffas under hänsynstagande till, förutom mot vilka orter

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

luftanfall kan väntas, bl. a. utrymningsplanläggningen för dessa orter. Utskottet

har ovan i detta utlåtande uttalat, att man i vissa orter, framför allt

de större städerna, bör planera för en praktiskt taget fullständig utrymning.

Även för det fall att en sådan utrymning skett måste man emellertid

räkna med att en mindre del av befolkningen finnes kvar i städernas innerområden.

Skyddsrum erfordras därför även i fortsättningen i dessa områden.

Skyddsbehovet kan här icke tillgodoses annat än genom bergrum eller

likvärdigt skydd. Skyddsrum torde, såsom departementschefen anfört, här

böra inrättas och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter

ett krigsutbrott skall kvarstanna i området.

I den mån den verksamhet, i vilken de i innerområdet kvarvarande arbetar,

icke redan i fred är inrymd i bergrum, måste man i huvudsak räkna med

att de skall arbeta ovan jord på sina vanliga arbetsplatser. Man kan nämligen

knappast räkna med att annat arbete än sambands- och ledande verksamhet

av olika slag kan i nämnvärd utsträckning överflyttas till bergrum eller likvärdigt

skydd. Den risk de kvarvarande måste taga under arbetstid kommer

att innebära stora påfrestningar. I ett så skärpt läge som det, då slutlig utlämning

ägt rum, är det enligt utskottets mening icke rimligt, att de kvarvarande

skulle nödgas taga stora risker icke blott under arbetstid utan

också under resor till ytterområdena och vilotid därstädes, särskilt som de

i ytterområdena icke rimligen kan beredas skydd i fullträffsäkra skyddsrum.

De måste därför enligt utskottets mening även under vila beredas

skydd i innerområdets befolkningsskyddsrum. Den tid, som kan komma att

gå efter den slutliga utrymningen men innan ett anfall sättes in och under

vilken skydd under vila alltså måste beredas i innerområdet, kan bli avsevärd

och kan komma att vara till krigets slut. Befolkningsskyddsrummen i

innerområdet måste därför enligt utskottets mening dimensioneras och inrättas

för liggplatser. Utskottet delar alltså i denna fråga departementschefens

mening och kan icke tillstyrka förslaget i motionerna I: 620 och

II: 817, att dessa skyddsrum skulle utformas såsom sittskyddsrum.

I berörda fråga om dimensionering av befolkningsskyddsrummen för liggplatser

vill utskottet fästa uppmärksamheten på följande omständigheter

avseende dels utnyttjandet av dessa skyddsrum och dels kostnaderna för

desamma. Såsom utskottet ovan i fråga om utrymningsplanläggningen för

vissa större städer uttalat, bör såsom ett led i den successiva utrymningen

verkställas en omflyttning under icke arbetstid av den efter en beredskapsutrymning

kvarvarande, förvärvsarbetande befolkningen till ytterområdena.

Under arbetstid kommer i ett sådant läge att i innerområdet vistas

betydligt flera än de som måste stanna kvar där efter det den slutliga utrymningen

genomförts. Med den planering av befolkningsskyddsrummen,

som utskottet ovan förordat, kan under ifrågavarande mellantid befolkningsskyddsrummen

erbjuda sittplatser i skydd för en stor del av dem som uppehåller

sig i nämnda område. — Kostnadsberäkningen i nämnda motioner

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

för befolkningsskyddsrum med liggplatser — upp emot 700 miljoner kronor

— har baserats på det antal skyddade personer som civilförsvarsutredningen

angivit. Utskottet har emellertid i likhet med departementschefen räknat

med en långt fullständigare utrymning än utredningen gjort. Därest de av

utskottet angivna riktlinjerna följes, kommer därför kostnaderna att bli

väsentligt lägre än vad motionärerna räknat med.

För den tid, innan slutlig utrymning skett, som industrien i de särskilt

utsatta orterna kan hållas i gång i större utsträckning genom att den till

ytterområdena omflyttade befolkningen arbetar i inneroinrådena, erfordras,

liksom även för den händelse överraskande anfall kommer innan ens beredskapsutrymning

kunnat vidtagas, skyddsplatser i dessa ytterområden.

Även i fortsättningen bör alltså, såsom departementschefen uttalat, skyddsrum

byggas i anslutning till nybebyggelse i dessa ytterområden. Skyddet får

här, såsom utskottet ovan antytt, beredas genom normalskyddsrum. I de

inre områdena, som avses skola totalutrymmas redan i samband med en

beredskapsutrymning, bör i fortsättningen normalskyddsrum icke byggas.

I motionen II: 816 beröres gränsdragningen mellan det inre och yttre området

och alltså gränsen för skyldigheten i dessa orter att bygga normalskyddsrum.

Motionärerna finner det angeläget, att man inte frånsäger sig

det skydd, som normalskyddsrum kan erbjuda inom härför ändamålsenlig

bebyggelse, även om denna skulle ligga i det inre området. Enligt utskottets

mening bör såsom en allmän regel för gränsdragningen gälla, att gränsen bör

anpassas efter arten av befintlig och planerad bebyggelse, terrängförhållanden,

sannolika anfallsmål in. m. I den äldre slutna kvartersbebyggelsen, där

redan anfall med konventionella bomber kan framkalla svårartade katastrofbränder,

som förhindrar räddning av de i skyddsrummen innestängda, bör

normalskyddsrum icke byggas ens om viss nybebyggelse äger rum. I större

områden med genomgående modernare bebyggelse synes däremot normalskyddsruin

böra byggas, även om bebyggelsen ej ligger så långt från stadens

centrum eller annat särskilt anfallsmål i staden, att skyddsrummen

ger fullständigt skydd vid anfall med det kraftigaste av för orten tänkbara

vapen. För t. ex. Stor-Stockholms del synes böra gälla, att väsentliga delar

av den väntade nybebyggelsen skall komma att omfattas av skyldigheten att

bygga normalskyddsrum.

I nu icke berörda, mindre orter, som dock kan betraktas som anfallsmål,

bör skyldigheten att bygga skyddsrum bibehållas. På den egentliga landsbygden

och i orter, som ej kan betraktas som anfallsmål, bör däremot sådan

skyldighet icke föreligga. Hiltills har i förevarande avseende dragits en gräns

vid orter med 500 invånare och viss angiven befolkningstäthet. Civilförsvarsutredningen

har föreslagit en höjning av gränsen till orter med 5 000 invånare.

Departementschefen uttalar, att det enligt hans mening icke kan komma

i fråga att i nu förevarande sammanhang närmare ange, i vilka orter

skyddsrum bör anordnas, men framhåller atl de av civilförsvarsutredningen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

angivna principerna i grova drag syntes kunna läggas till grund för bedömningen.

I motionen II: 816 riktas invändningar mot en så avsevärd höjning

av gränsen som från orter med 500 till orter med 5 000 invånare.

Enligt utskottets mening måste man vid avgörandet av denna fråga taga

hänsyn icke blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter

som är av betydelse för bedömandet av hur lockande orten kan vara som

anfallsmål. Det torde emellertid vara möjligt att i allmänhet avsevärt höja

den nuvarande minimigränsen för invånarantalet i orter med skyldighet

att bygga skyddsrum. Sådan skyldighet torde dock alltjämt böra föreskrivas,

om i en mindre ort, där skyddsrum, om hänsyn tagits allenast till invånarantalet,

icke behövt inrättas, finnes en krigsviktig industri eller annan

verksamhet, som är viktig för landets motståndskraft. Även för enstaka

anläggningar på landsbygden bör, därest särskild risk för anfall föreligger,

kunna föreskrivas skyldighet att inrätta skyddsrum. Mindre tätorter och

även orter utan egentlig tätbebyggelse, vilka ligger nära våra största städer,

torde vidare böra betraktas som en enhet med storstaden samt förses med

skyddsrum.

En betydelsefull — i nyssnämnda motion också berörd -— fråga i detta

sammanhang är, vilken inverkan som skall tillmätas det förhållandet, att

en mindre ort, där byggnadsskyldighet eljest ej skolat föreligga, kan väntas

få sitt invånarantal väsentligt höjt genom inkvartering där av befolkning

från ort som utrymts. Det synes här icke böra komma i fråga att genom

föreskrifter om skyldighet att bygga skyddsrum låta den bofasta befolkningen

i dessa mindre orter svara för det skydd som bör tillkomma de inkvarterade.

Därest befolkningsanhopningen gör orten till ett sannolikt anfallsmål,

måste emellertid skyddsrumsfrågan lösas, och utskottet förutsätter

att departementschefen har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Åliggandet att bygga enskilda skyddsrum har hittills varit anknutet till

skyldigheten att enligt organisationsplanen organisera särskilt civilförsvar.

Departementschefen uttalar, att det ännu vore för iidigt att avgöra, huruvida

skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör upphöra i områden, där

enskilda skyddsrum icke längre skall byggas, och att det hittillsvarande

sambandet mellan ifrågavarande civilförsvarsåtgärder därför måste brytas.

Beslut angående i vilka orter och områden skyddsrum i fortsättningen skall

anordnas bör enligt departementschefen fattas centralt. I propositionen föreslås

därför, att det överlämnas åt Konungen eller efter Konungens bemyndigande

åt civilförsvarsstyrelsen att bestämma ifrågavarande orter och områden.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot den sålunda föreslagna

ordningen.

Slutligen föreslås i propositionen att skyldighet skall föreligga att vidmakthålla

redan inrättade enskilda skyddsrum i orter, där skyldigheten att

inrätta dylika i samband med nybebyggelse upphör. Dock skall undantag

kunna göras genom beslut av Konungen eller efter Konungens bemyndi
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

gande civilförsvarsstyrelsen. I motionerna I: 620 och II: 817 föreslås att dylik

skyldighet icke skall föreligga. Enligt utskottets mening väger fördelarna

av att redan befintliga skyddsrum bibehålies tyngre än nackdelarna, och utskottet

biträder Kungl. Maj :ts förslag.

I övrigt föranleder propositionen ej något utskottets yttrande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,

nr 185, och med avslag å motionerna I: 620 och II: 817, såvitt

gäller skyldighet att utrusta och underhålla enskilt

skyddsrum, måtte för sin del antaga det vid propositionen

fogade förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den

15 juli 1944 (nr 536);

B. att motionerna I: 620 och II: 817, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan i detta utlåtande

anfört och under A. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 816, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet ovan i detta utlåtande anfört,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru

Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist och fru Hamrin-Thorell;
från

andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg, fru Sjöstrand,

fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm,

fröken Wetterström och herr Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr IIuss, fru Hamrin-Thorell, herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg och

fru Sjöstrand, vilka ansett, att av utskottets yttrande s. 27 o. f. de tre första

styckena bort ersättas med text av följande lydelse.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

Avgörandet av var och i vilken utsträckning skyddsrum i fortsättningen

bör byggas måste träffas under hänsynstagande till, förutom mot vilka

orter luftanfall kan väntas, bl. a. utrymningsplanläggningen för dessa orter.

Utskottet har ovan i detta utlåtande uttalat, att man i vissa orter, framför allt

de större städerna, bör planera för en praktiskt taget fullständig utrymning.

Å andra sidan har utskottet biträtt uppfattningen, att innan en slutlig

utrymning skett, skall industriens produktionskapacitet utnyttjas till det

yttersta, vilket bl. a. innebär att till de större städernas ytterområden omflyttad

arbetskraft fortsätter med sin verksamhet i innerstaden under arbetstiden

men tillbringar vilo- och fritid i ytterområdet. Denna verksamhet

bör givetvis pågå så länge möjlighet härtill ges. Skyddsrum erfordras därför

även i fortsättningen i stadens innerområden. Skyddsbehovet kan här icke

tillgodoses annat än genom befolkningsskyddsrum. Vid planläggningen av

dessa måste hänsyn tagas ej minst till det nyssnämnda förhållandet, att

arbete kan få lov att pågå i det inre utrymningsområdet under lång tid sedan

befolkningsomflyttning skett men innan slutlig utrymning ägt rum.

I den mån den verksamhet, i vilken de i innerområdet kvarvarande arbetar,

icke redan i fred är inrymd i bergrum, måste man i huvudsak räkna med att

de skall arbeta ovan jord på sina vanliga arbetsplatser. Man kan nämligen

knappast räkna med att annat arbete än sambands- och ledande verksamhet

av olika slag kan överflyttas till bergrum eller likvärdigt skydd. Så länge

möjlighet föreligger för de inom innerområdet arbetande att tillbringa fritiden

i ytterområdet, erbjuder detta i allmänhet ett bättre skydd och bättre

möjligheter till rekreation än vistelse i bergrum i innerområdet. Resan mellan

ytter- och innerområdet medför däremot vissa risker, vilka dock i förhållande

till den tid arbetet måste pågå får betraktas som relativt ringa. Den

största risken tas givetvis under arbetet i innerområdet. Vill man icke riskera

att verksamheten här av säkerhetsskäl skall få lov att avbrytas på ett

onödigt tidigt stadium, är det ofrånkomligt, att de arbetande beredes skydd

i bergrum, om ett bombanfall oförmodat skulle ske. Vistelsen i skyddsrummet

beräknas i vissa svårare fall kunna uppgå till några dagar, men

torde ofta kunna bli av kortare varaktighet. För ett sådant tillfälligt skydd,

vars syfte är att rädda livet, är icke liggplatser nödvändiga.

Civilförsvarsutredningen har med den utgångspunkt som ovan nämnts

beräknat antalet behövliga skyddsrumsplatser av här ifrågavarande art till

cirka 300 000. Kostnaderna beräknas till 180 milj. kronor. Departementschefen

har i propositionen utgått ifrån en annan utgångspunkt, enligt vilken

beräkningen av skyddsbehovet skall grundas på antalet i innerområdet

kvarvarande efter ett krigsutbrott och sedan praktiskt taget totalutrymning

skett. Han förutsätter därvid, att antalet skyddsrumsplatser icke behöver

vara så stort som utredningen ifrågasatt. Däremot anser han det nödvändigt,

att dimensionera och utrusta skyddsrummet för liggplatser.

Då ungefär fyra skvddsplatser för sittande beräknas motsvara en skydds
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956

plats för liggande, skulle detta betyda, att om 75 000 liggskyddsplatser inrättades,

komme detta att motsvara samma antal sittskyddsplatser som utredningen

beräknat vara erforderligt. I sådant fall vore såväl utredningens som

departementschefens önskemål uppfyllda, samtidigt som kostnaderna i båda

fallen torde bli av ungefär samma storleksordning.

Mot den av departementschefen förordade förutsättningen talar emellertid

bl. a., att en smidig fördelning av skyddsrummen inom olika områden

av en stad torde bli svårare att genomföra, om de dimensioneras som liggskyddsrum

än som sittskyddsrum. Någon ingående beräkning har icke

heller uppvisats beträffande det antal skyddsrumsplatser som kan erfordras

ur departementschefens utgångspunkt. Det förefaller sannolikt, att avsevärt

fler skyddsrumsplatser erfordras än 1U av det antal som utredningen

räknat med. Om så blir fallet, kommer investeringsbehovet att stiga högst

avsevärt. Med de begränsade möjligheter som inom överskådlig tid föreligger

att utan ekonomiska störningar snabbt investera stora belopp på här ifrågavarande

område, kan man därför antaga att en dimensionering av befolkningsskyddsrummen

som liggskyddsrum kommer att försena skyddsrumsutbyggandet,

så att vissa orter ännu efter många år icke kunnat få planlagda

befolkningsskyddsrum byggda på grund av bristande investeringsanslag.

Utskottet finner, att inga tvingande skäl anförts för att dimensionera och

utrusta skyddsrummen för liggplatser. En sådan planläggning av befolkningsskyddsrummen

att de i första hand beräknas vara sittskyddsrum ger

tvärtom ett fastare underlag för bedömning av möjligheten att snabbt realisera

planerna och av vilka investeringsbehov som därvid uppkommer. Även

vissa andra skäl talar för att skyddsrummen i första hand bör planeras som

sittskyddsrum. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 52.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:376 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19M a1 i texten