Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

1956-11-27 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:56, Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

1

Nr 56

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen

om allmän sjukförsäkring.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sex

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr Geijer

in. fl. samt nr 8 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.,

utom i vad motionerna avser läkemedel,

dels de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Lindahl

och herr Jansson, Axel, samt nr 280 i andra kammaren av herr Brandt

m. fl., utom i vad motionerna avser läkemedel,

d e 1 s o c k de likalydande motionerna nr 463 i första kammaren av herr

Sundelin samt nr 598 i andra kammaren av herr Königson m. fl., i anledning

av Kungl. Maj :ts proposition nr 22 med förslag till lag angående ändring i

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m., utom i

vad motionerna rör fråga dels om ändring i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring

dels ock om reseersättning vid sjuktransporter med privat bil.

I motionerna I: 5 och II: 8 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t verkställer en översyn av lagstiftningen

om allmän sjukförsäkring och senare för riksdagen framlägger de förslag

till ändringar vartill denna översyn kan föranleda».

Motionerna I: 338 och II: 280 utmynnar i yrkande »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t verkställer en översyn

av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och senare för riksdagen framlägger

de förslag till ändringar vartill denna översyn kan föranleda».

I motionerna I: 463 och II: 598, såvitt nu är i fråga, hemställes att riksdagen

hos Kungl. Maj:t måtte begära översyn av lagen om allmän sjukförsäkring

i vissa i motionerna berörda hänseenden.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna I: 5, II: 280 och II: 598.

I vad motionerna icke behandlas i detta utlåtande har de behandlats i

utskottets utlåtanden nr 10, 38, 44, 45 och 51 till innevarande års riksdag.

Ilihang till riksdagens protokoll 1!)56. 9 samt. 2 and. A> 56

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Anmälan om inträffad sjukdom eller yrkesskada

Enligt 26 § lagen om allmän sjukförsäkring gäller att sjukpenning icke

må utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, och ej heller för tid, innan anmälan om

sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder mött för sådan anmälan

eller eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.

Att märka är att karenstiden börjar löpa oavsett att anmälan ännu ej

gjorts. Det räcker sålunda att anmälan inkommer till sjukkassan på fjärde

dagens morgon för att vederbörande skall få ut full ersättning, givetvis under

förutsättning att tidpunkten för sjukperiodens början kan styrkas.

I 31 § lagen om yrkesskadeförsäkring stadgas bl. a. att underrättelse om

inträffad yrkesskada ofördröjligen skall lämnas till den arbetsgivare, hos

vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans inträffande. Enligt

32 § nämnda lag är arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som erhållit kännedom

om inträffad yrkesskada, skyldig att enligt av Konungen meddelade

föreskrifter anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade

är försäkrad, eller, om den skadade ej är försäkrad i allmän sjukkassa,

till den försäkringsinrättning, som skall utgiva ersättning i anledning

av skadan. Enligt kungl. kungörelsen den 8 oktober 1954 angående anmälan

om yrkesskada, 1 §, gäller vidare bl. a. att anmälan ej skall ske med mindre

skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra rätt till sjuk- eller hempenning

enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller ersättning enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring.

Resekostnader

I 16 § lagen om allmän sjukförsäkring finns bestämmelser om ersättning

för resor till och från läkare. Utgifter för sådana resor ersättes endast såframt

resekostnaden överstiger 4 kronor för det första besöket hos läkaren

och en krona för varje följande besök (återbesök). Hela den överskjutande

kostnaden ersättes, om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård

vid allmänt sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting; dock att ersätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

3

ning icke må utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.

Från nyssnämnda krav på läkarrcmiss gäller från och med den 1 juli 1956

ett undantag. Om försäkrad sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada,

som drabbat honom genom olycksfall, skall, om det skäligen kunnat antagas

att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård vid

sådant sjukhus, den överskjutande kostnaden ersättas enligt vad ovan

sagts, ändå att hänvisning av läkare ej skett. I andra fall än de nu angivna

utgår ersättning med 3/4 av den överskjutande kostnaden; dock får högre

belopp inte utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök

skall den försäkrade själv svara för högst 2 kronor.

I anslutning till den i motionerna I: 338 och II: 280 berörda frågan om

reseersättning vid kvävgasbehandling å sanatorium må här redogöras för

vissa av riksförsäkringsanstalten utfärdade föreskrifter och anvisningar

rörande tillämpningen av sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning

för försäkrads resekostnader (riksförsäkringsanstaltens cirkulär till

de allmänna sjukkassorna nr 29/1956 och nr 39/1956). Häri föreskrives bl. a.

följande:

Såsom återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen skall räknas sådant

besök hos läkare, som sker inom 120 dagar från närmast föregående besök

hos denne för samma sjukdom. I fråga om besök hos läkare vid sjukvårdsinrättning

skall nu angiven regel gälla, även om besöket sker hos annan

läkare inom inrättningen än den, hos vilken närmast föregående besök ägde

rum. I fråga om bestämningen »hänvisning av läkare» uttalas att med

läkare härvid åsyftas sådan läkare som vid hänvisningens meddelande ej

är i tjänstgöring vid den sjukvårdsinrättning, dit hänvisning skett. Hänvisning

skall, om inte den hänvisande läkaren angivit annat, anses omfatta

icke enbart det besök, som följer närmast efter hänvisningen, utan även

samtliga de i anledning av sjukdomen i fråga företagna återbesök för

läkarvård vid sjukvårdsinrättningen, som vederbörande läkare därstädes

anser erforderliga. Då fråga är om återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen

för läkarvård vid bl. a. centraldispensär, sådan dispensär underställd

undcrsökningsstation och filialmottagning, sanatorium eller lungklinik,

synes, uttalas i anstaltens cirkulär, något styrkande av att ursprunglig hänvisning

av läkare föreligger ej behöva påfordras. Men då besök, som företages

för efterkontroll eller efterbehandling å sådan sjukvårdsinrättning

efter det 120 dagar förflutit från närmast föregående besök för läkarvård

vid inrättningen vid sjukdomen i fråga, är att betrakta som första besök,

måste för tillämpning av den förmånligare beräkningsgrunden vid sådant

besök ny hänvisning styrkas föreligga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

Laboratorieundersökningar

Taxan den 4 juni 1954 för beräkning av ersättning för läkarvård och

tandläkarvård enligt sjukförsäkringslagen -—- sjukkassetaxan — upptager

i särskilda paragrafer bestämmelser om ersättning för isolerade diagnostiska

undersökningar, nämligen i 3 § röntgenundersökning och i 6 §

patologisk-anatomisk undersökning, Wassermanns undersökning samt bakteriologisk

undersökning. Däremot finns i taxan icke angivna några återbäringsgrunder

för separat (utan samband med konsultation av läkare)

företagna laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk fysiologi.

Ersättning för sådana undersökningar kan därför icke utgå med mindre

arvodet inkluderas i ersättningen till den för terapien ansvarige läkaren.

Anmälan om ändrad inkomst

I 45 § sjukförsäkringslagen stadgas att försäkrad är skyldig att så snart

ske kan och senast inom fjorton dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande

ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Enligt It § samma lag gäller att sjukkassan, när det kommit till kassans

kännedom att medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete

undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål

skall meddela det beslut, som därav påkallas. Vidare gäller enligt samma

lagrum att ändring av medlems sjukpenningförsäkring till följd av beslut

av nyss angivet slag ej må ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar

närmast efter det beslutet härom fattats. I denna paragraf föreskrives även

att medlems sjukpenningförsäkring ej må ändras under tid då den försäkrade

lider av sjukdom, som medför att sjukpenning utgives.

Underlåtenhet från försäkrads sida att fullgöra anmälningsskyldigheten

medför icke någon straffpåföljd men kan medföra tillämpning av 27 § sjukförsäkringslagen,

vari föreskrives att sjukpenning jämte barntillägg skäligen

må nedsättas eller helt indragas bl. a. för det fall att den försäkrade

utan giltig orsak underlåter att, på sätt i 45 § sjukförsäkringslagen stadgas,

anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

För arbetsgivare har i 46 § sjukförsäkringslagen stadgats skyldighet att

på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter angående hos honom

anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden, som är av betydelse

vid tillämpningen av lagen. Viss uppgiftsskyldighet till sjukkassa

för arbetsgivare har även föreskrivits jämlikt kungl. kungörelse den 21 maj

1954 angående skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

1 fråga om yrkesskada har ovannämnda regler betydelse endast under den

s. k. samordningstiden, som vanligen omfattar 90 dagar. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

som tillämpas för tiden därefter, gäller att inplaceringen i

sjukpenningklass sker först sedan skadefallet inträffat och icke såsom enligt

sjukförsäkringslagen i förväg.

Karenstiden

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av

tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (26 § sjukförsäkringslagen).

Till följd av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

gäller denna bestämmelse även vid yrkesskada.

Sjukhusvård

I fråga om sjukhjälpstid, d. v. s. den längsta tid, för vilken sjukhjälp i

form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives, gäller enligt

29 § sjukförsäkringslagen följande. Sjukhjälp i form av sjukpenning eller

ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar.

Sådan sjukhjälp utgår dock vid varje sjukdom för högst 90 dagar för tid

efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år. För den som

åtnjuter folkpensionsförmån i annan form än ålderspension utgår sjukhjälpen

för högst 90 dagar efter utgången av den månad, varunder han

börjat uppbära sådan förmån. Om den som är sjukpenningförsäkrad på

grund av att hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor,

uppbär annan folkpensionsförmån än ålderspension redan före sjukdomens

första sjukperiod, skall ifrågavarande tid av 90 dagar räknas från

utgången av den månad, varunder han börjat uppbära dylik förmån med

ett till följd av ändrade inkomstförhållanden ökat belopp. Från nyssnämnda

tid om 730 dagar skall avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan

den försäkrade blev omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst hälften. Vid tillämpning

av denna paragraf skall sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgives, räknas såsom samma sjukdom

som den tidigare. Om försäkrad — frånsett arbetsoförmåga på grund

av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom — under mer än två

år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdomsfall anses utgöra

ny sjukdom, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav

den försäkrade lidit före nämnda tid.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

Tandläkarvård

Enligt 14 § andra stycket sjukförsäkringslagen gäller att lagens regler

om ersättning för utgifter för läkarvård även skall avse utgifter för vissa

slag av tandläkarvård, nämligen sådan behandling, som angives i en av

Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik,

tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt nämnda förteckning,

upptagen i taxan den 4 juni 1954 för beräkning av ersättning för läkarvård

och tandläkarvård, 9 §, utgår ersättning enligt vad nu sagts vid tandläkarvård

avseende tand- och käkkirurgi, käkortopedi, käkprotetik samt annan

behandling av käkskada av svårare beskaffenhet samt för viss rådfrågning

och undersökning.

Vissa tidigare överväganden rörande i motionerna berörda frågor

Resekostnader

Enligt intill den 1 juli 1956 gällande regler utgick ersättning för utgifter

för resor till och från läkare enligt den gynnsammare beräkningsgrunden

endast under den förutsättningen, att den sjuke av läkare hänvisats att söka

läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I

proposition nr 22 år 1956 förelädes riksdagen förslag till viss uppmjukning

av stadgandena om reseersättning vid öppen vård, bl. a. förslag om införande

av en bestämmelse av innebörd att om försäkrad genom olycksfall

drabbas av skada och det skäligen kan antagas, att han till följd härav är

i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus, kostnaden för resa till

och från läkare vid sådant sjukhus ersättes enligt den förmånligare beräkningsgrunden,

även då hänvisning av läkare ej skett.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 10 år

1956. Utskottet hade härvid även att taga ställning till i motionerna I: 463

och II: 598 framställt yrkande om sådan ändring i 16 § SFL att ersättning

för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skall utgå enligt den fördelaktigare

beräkningsgrunden oaktat läkarremiss icke inhämtats även i

fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat antagas

att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov av läkarvård

vid sådant sjukhus. Utskottet anförde i denna del:

Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla, att

de av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda

att den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL

angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela

kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 ur 1956 7

överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle den av motionärerna

föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna — vilken sålunda

har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å sjukhuset

— kunna ge upphov till svårbedömda gränsdragningsproblem, och det synes

utskottet icke uteslutet att en sådan utvidgning skulle kunna föranleda till

missbruk. Svårigheterna att i dessa och andra hänseenden överblicka konsekvenserna

av förslaget i motionerna medför att utskottet icke anser sig

kunna tillstyrka detsamma.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Anmälan om ändrad inkomst

I proposition nr 178 år 1953 med förslag till bl. a. ändringar i sjukförsäkringslagen

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

rörande spörsmålet om försäkrads inplacering i sjukpenningklass följande.

Därest sjukkassa, såsom ifrågasatts i några remissyttranden, skulle verkställa

inplacering i sjukpenningklass först vid ett försäkringsfalls inträffande,

skulle måhända större möjlighet föreligga att uppnå bättre överensstämmelse

med de aktuella förhållandena. Man kan emellertid inte bortse

från risken, att en försäkrad, när utfåendet av en förmån är aktuell för

honom och han icke genom att få högre förmån ådrager sig någon motsvarande

större förpliktelse, söker förskaffa sig en högre sjukpenning än

som rätteligen bör utgå och även lyckas därmed. Att systemet härigenom

skulle medföra vådor för försäkringens ekonomi att kunna gynna vissa försäkrade

på andras bekostnad synes uppenbart. Med all sannolikhet skulle

ett system av ifrågavarande slag också medföra större arbete för sjukkassorna

än som följer med det av utredningen föreslagna. Den utredning rörande

inkomstförhållandena, som bleve erforderlig vid ett försäkringsfall,

skulle nämligen säkerligen i många fall bli arbetskrävande. Vidare kan inte

heller vid ett sådant system en medlemsregistrering undvaras, bl. a. med

hänsyn till att sjukhjälpstiden är begränsad och att sålunda utbetald sjukhjälp

i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård måste registreras

för varje medlem. Vad som inte minst talar mot ett dylikt system är de

förseningar med sjukpenningens utbetalning som torde bli följden. De

dröjsmål med sjukhjälpens utbetalning, som nu är en olägenhet inom

olycksfallsförsäkringen, skulle sålunda överflyttas till sjukförsäkringen.

Det är dock uppenbart, att även med utredningens förslag angående

sättet för inplaceringen av de försäkrade i sjukpenningklasser besvärligheter

kommer att uppstå, om också de administrativa svårigheterna ej synes

behöva bli särskilt betydande i fråga om den stora massan fast anställda.

Det föreslagna systemet har emellertid sina betydande fördelar. Bland dem

är främst att nämna, att en direkt relation föreligger mellan de försäkrades

rätt till viss sjukpenning och deras avgiftsskyldighet, att möjlighet

finnes till en snabb anpassning av försäkringsskyddet till de aktuella inkomstförhållandena,

att försäkringsskyddet bibehålies oförändrat oavsett

tillfälliga inkomständringar och att vid ett försäkringsfalls inträffande

sjukpenningen omedelbart kan utbetalas. Det är också av stort värde, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

en försäkrad på förhand vet vad han har att påräkna vid sjukdom. Endast

om så är fallet, torde det för övrigt vara möjligt för en anställd, som även

har inkomst av annat förvärvsarbete än inkomst av tjänst, att bedöma i vad

mån han bör skaffa sig en frivillig försäkring. Jag godtager därför förslaget

i detta hänseende.

Karens tiden

Inledningsvis må erinras om att enligt den lagstiftning, som den 1 januari

1955 avlöstes av yrkesskadeförsäkringslagen, i fråga om försäkringsförmånerna

vid olycksfall i arbetet och yrkessjukdom bl. a. gällde, att om sjukdom

uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet

respektive dagen för yrkessjukdomens yppande (karenstid), sjukpenning

utgavs fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen respektive yppandedagen.

I proposition nr 178 år 1953 lämnades riksdagen tillfälle att avgiva yttrande

över av föredragande departementschefen i propositionen förordad

samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. I fråga om den samordnade karenstiden framhöll

departementschefen, statsrådet Sträng, följande:

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd

efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har

föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade

försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för

insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll

yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från

arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt

eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att

man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå

fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden.

Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen

ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen

genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag

ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen

fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1953.

Utskottet hade därvid även att taga ställning till i motioner framställda

önskemål om karenstidens utformning. I denna fråga framhöll utskottet:

Enligt utskottets mening skulle det med hänsyn till de yrkesskadade vara

önskvärt, därest karenstiden, såsom i motionen 11:585 föreslagits, kunde

minskas från tre till två dagar. En sådan minskning skulle emellertid medföra

en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan,

med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas.

Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst

kommer att uppgå till cirka 20 milj. kronor. Ett helt slopande av karenstiden

skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

9

En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade

av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig

mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför

inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av

den i propositionen föreslagna karenstiden.

Utskottet förordade sålunda den i propositionen föreslagna karenstiden

om tre dagar.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I proposition nr 60 år 195b förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om

yrkesskadeförsäkring. Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande

nr 22 år 1954. Utskottet hade därvid bl. a. att taga ställning till i

motionerna I: 405 och II: 517 framställda yrkanden syftande till att bibehålla

då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga om karenstid

för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll att

bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler komme att gälla

inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar. Härigenom

skulle grundvalen för samordningen ryckas undan. Utskottet avstyrkte därför

motionerna.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Även vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan

den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

I de likalydande motionerna I: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i

olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen mellan

de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar

av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl. a. på att de

yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del av kostnaden

för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart under

den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.

Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

51 dr 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd

och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade

de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare

karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen

finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.

I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna

1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,

som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den

då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande

av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med motionärernas

hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen

genomgripande lagändring.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Sjukhusvård

I sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse upptogs ej regler om

ersättning för sjukhusvård. Sådan vård skulle vara helt fri och bekostas av

statsmedel. I fråga om sjukhusvårdsförmånens införande i den allmänna

sjukförsäkringen framhöll socialtör säkring sutredning en (SOU 1952:39)

att detta skulle medföra stora besparingar för statsverket vid jämförelse

med de utgifter som skulle uppkomma om 1946 års principbeslut rörande

fri sjukhusvård skulle realiseras. Utredningen antog att det stora flertalet

av dem som komme att utförsäkras från försäkringen skulle utgöras av

kroniskt sjuka, vilka på grund av ålder, invaliditet eller sjukdomens beräknade

varaktighet åtnjöte folkpension. I regel kunde pensionerna antagas

förslå till vårdkostnaderna. Utredningen fann sålunda de starkaste skälen

tala för att ersättning för sjukhusvård tills vidare ingick såsom obligatorisk

försäkringsprestation. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

godtog i propositionen nr 178 år 1953 utredningens förslag i detta avseende

såsom ett led i strävandena att minska statens utgifter för sjukförsäkringsreformen.

Socialförsäkringsutredningen föreslog samma sjukhjälpstid för folkpensionärernas

sjukvårdsersättning som för deras sjukpenning. Frågan ansågs

dock böra omprövas i samband med vissa frågor rörande folkpensionernas

storlek och utformning. Föredragande departementschefen, statsrådet

Sträng, anförde i ovannämnda proposition i denna fråga bl. a. följande.

Det är emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som i

SFL stadgats angående folkpensionärernas sjukhjälpstid med avseende på

sjukpenning, bör gälla även i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.

Såsom i vissa remissyttranden framhållits kan skäl anföras för en

längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan kan den omständigheten,

att folkpensionen i regel förslår till vårdkostnaderna, åberopas såsom ett

argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse även

under de första 90 dagarna. De avgifter, som nu uttages å de allmänna sjukhusen,

torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.

Man kan därför säga, att de folkpensionärer, som är mera stadigvarande intagna

å sjukvårdsinrättningar, kommer i minst lika gott läge som de å ålderdomshem

intagna. Inte heller i denna del vill jag därför frångå vad utredningen

föreslagit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

11

Frågan om samordningen mellan folkpension och sjukförsäkring har

sedermera utretts av socialt ör säkring sutredningen som i sitt år 1954 avgivna

betänkande »Folkpensionering och sjukförsäkring, vissa samordningsfrågor»

(SOU 1954: 33) avgivit vissa förslag i ämnet. På grundval av de

framlagda förslagen genomfördes därefter vid 1955 års riksdag vissa jämkningar

bl. a. i reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen,

innebärande bl. a. förlängd sjukhjälpstid för förvärvsarbetande

folkpensionärer under 67 år.

Socialförsäkringsutredningen har vidare gjort viss undersökning i syfte

att utröna huruvida den inom sjukförsäkringen gällande maximeringen

av sjukhjälpstiden för ålderspensionärer -— 90 dagar vid varje sjukdom —

vore lämpligt avvägd. I utredningens i maj innevarande år avgivna betänkande

IV redovisas sålunda en statistisk undersökning rörande vårdtider

å kroppssjukhus i Malmö.

Utredningen redogör i betänkandet även för det läge, vari frågan om införande

av allmän pensionsförsäkring f. n. befinner sig, och framhåller att

med hänsyn till vad som inträffat på detta område frågan om en revision av

reglerna om samordning mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen

kommit i ett nytt läge. Inte annat än om synnerligen starka skäl skulle föreligga

ansåge utredningen det motiverat att, med bibelhållande av nuvarande

samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens

sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad. Enligt utredningens

mening hade några sådana skäl icke framkommit genom den gjorda

undersökningen. Utredningen erinrade även om den icke obetydliga höjning

av folkpensionsbeloppen, som de särskilda standardtilläggen fr. o. m.

juli 1956 innebure.

Tandläkarvård

Sjukförsäkringslagens regler om ersättning för tandläkarvård överensstämmer

med de regler härom, som infördes i förordningen om erkända

sjukkassor genom ändring däri den 30 juni 1952. I två i anledning av propositionen

rörande denna ändring väckta motioner hemställdes, att ersättning

för i propositionen avsedd tandläkarvård skulle kunna utgå även vid

behandling å distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare,

i den utsträckning erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning

och materiella utrustning fylldes. Propositionen och motionerna

behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1952. Utskottet uttalade

att vissa vägande skäl onekligen kunde åberopas för motionärernas

ståndpunkt, såsom exempelvis att personer som vore bosatta på långt avstånd

från centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

får vidkännas betydande resekostnader och tidsförlust. Utskottet anförde

vidare:

Den föreslagna utvidgningen av rätten till sjukvårdsersättning till att

avse även viss tandvård måste betraktas som försöksverksamhet. Någon tids

erfarenheter av denna verksamhet bör då avvaktas, innan man genomför

en ytterligare utvidgning i den riktning, som motionärerna föreslagit. Vidare

må framhållas, att den tandvård, för vilken ersättning skall kunna utgå,

kommer att avse endast svårare former av sjukdom i tänderna; det blir här

fråga om specialistvård. Det torde då vara följdriktigt, att såsom villkor

för rätt till ersättning uppställa den begränsningen, att vården skall lämnas

å sådan inrättning, beträffande vilken garanti finnes för att tandläkare med

särskild utbildning och erfarenhet i tandkirurgi in. m. verkligen står till

förfogande. I praktiken torde det knappast låta sig göra att genomföra en

sådan avgränsning, som föreslås i motionerna, d. v. s. »i den utsträckning

erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning och materiella

utrustning fylles». Enligt utskottets mening bör man i detta sammanhang

jämväl beakta, i vilken utsträckning den föreslagna rätten till ersättning för

tandvård kan komma att påverka medlemsavgifterna. Utskottet kan därför

icke tillstyrka motionärernas förslag utan förordar de i propositionen föreslagna

bestämmelserna.

Socialförsäkring sutredning en anförde (SOU 1952:39) i tandvårdsfrågan

bl. a. följande:

Ersättning för tandläkarvård utges i mycket begränsad omfattning av de

erkända sjukkassorna. Det är enligt utredningens mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna

utvidgas. Ersättning för tandvård är emellertid en

nyhet inom sjukförsäkringen och några närmare erfarenheter av denna

hjälpform finnes ännu inte. ökade tandvårdsförmåner medför vidare ytterligare

kostnader för försäkringen. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter

inom den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare

skall ersättas endast i den omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända

sjukkassorna.

Utredningsförslaget i tandvårdsfrågan godtogs av föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, i propositionen nr 17S år 1953, vari framhölls

att det av ekonomiska och andra skäl ej vore möjligt att för det dåvarande

slutligt lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäkringen i stort.

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen

Medicinalstyrelsen framhåller inledningsvis, alt de remitterade motionerna

i väsentliga delar omfattade frågor, som det icke ankomme på medicinalstyrelsen

att bedöma, varför styrelsen begränsat sitt yttrande till att

avse de delar av motionerna, som mera direkt berörde styrelsens verksamhetsområde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

13

Motionerna 1:5 och 11:8 samt 1:463 och 11:598

Laboratorieundersökningar

Medicinalstyrelsen uttalar att det förhållandet att gällande sjukkassetaxa

icke reglerar återbäring för isolerade laboratorieundersökningar inom klinisk

kemi och klinisk fysiologi och att återbäring å läkararvode för sådana

undersökningar enligt taxan medgåves endast i den mån arvodet inkluderades

i ersättningen till den för terapien ansvarige läkaren hade inneburit att

dessa patienter försatts i ett sämre läge än tidigare. Styrelsen hade emellertid

efter samråd med riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Konungen den

25 januari 1956 — vilken skrivelse i avskrift bilagts remissyttrandet —

föreslagit, att återbäring skulle medgivas även för sådana laboratorieundersökningar

inom klinisk kemi och klinisk fysiologi, vilka utfördes av annan

läkare än den, som omhänderhade vården av den sjuke. Därest styrelsens

förslag om ändring av 6 § sjukkassetaxan godtoges av Kungl. Maj:t, komme

återbäring att medgivas för flertalet sådana laboratorieundersökningar,

som avsåges i motionerna.

Motionerna 1:338 och 11:280

Tandläkarvård

I denna fråga anför medicinalstyrelsen följande.

Vad beträffar tandläkarvården vill medicinalstyrelsen erinra om att folktandvården

befinner sig under stark utbyggnad. På grund härav komma

dels en eller flera centraltandpolikliniker att inrättas under de närmaste

åren inom varje landstingsområde och stad utom landsting dels ock vidgade

möjligheter till förbilligande av vad som utav motionärerna betecknas som

»enklare tandlagningar» att vinnas genom att efter hand allt flera distriktstandpolikliniker

tillkomma.

Mot bakgrunden härav finner medicinalstyrelsen, att anledning för närvarande

saknas — i synnerhet som ersättning för tandvård i Sverige är en

nyhet på sjukförsäkringens område och tillräcklig erfarenhet därav ännu

icke har vunnits — att utsträcka ersättningsmöjligheterna på de sätt, motionärerna

föreslagit.

För att emellertid underlätta för patienter med sådana tandsjukdomar,

varom här är fråga, att erhålla ersättning enligt sjukförsäkringslagen för

tandläkarvård, vilken lämnas å allmänt sjukhus, där vare sig centraltandpoliklinik

finnes inrättad eller eljest tandläkare står till förfogande, vill

styrelsen föreslå den utvägen att till sjukhuset om möjligt knytes konsulterande

tandläkare med erforderlig kompetens.

Riksförsäkringsanstalten

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig inledningsvis till ett uttalande av

föredragande departementschefen, statsrådet Rricsson, i proposition nr 22

år 1956 med förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen m. in., att de er
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

farenheter, som vunnits under den relativt korta tid som förflutit sedan

lagstiftningen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft, vore alltför begränsade

för att motivera en mera allmän översyn av den mångfald regler

som lagstiftningen inrymde.

Anstalten behandlar i fortsättningen motionerna var för sig samt anför

bl. a. följande.

Motionerna 1:5 och 11:8

Anmälningsplikten vid olgcksfallsskador. Anmälningsplikten innebär,

påpekas det i motionerna, att såväl den skadade som det företag, där han

är anställd, måste inge anmälan till sjukkassan. Enligt motionärerna syntes

det tillräckligt, om anmälan, liksom tidigare, lämnades enbart från arbetsgivaren.

Före den nuvarande lagstiftningens tillkomst tjänade arbetsgivares

olycksfall sanmälan främst syftet att ligga till grund för prövning av ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Dröjsmål med avgivande av anmälan

medförde i regel ej någon rättsförlust för den skadade. Därest den skadade

befriades från sin nuvarande anmälningsplikt gentemot sjukkassan,

skulle arbetsgivarens anmälan om yrkesskada komma att i första hand

fungera som underlag vid kassans prövning av ersättning enligt sjukförsäkringslagen.

Härav skulle emellertid följa, att den skadades rätt till sjukpenning

under samordningstiden i princip bleve beroende av att arbetsgivaren

fullgjorde sin anmälningsskyldighet. Skulle arbetsgivaren vid yrkesskada

brista i denna skyldighet, komme sålunda detta i regel att medföra,

att den skadade på grund av föreskriften i 26 § första stycket sjukförsäkringslagen,

att sjukpenning ej må utgivas innan anmälan om sjukdomsfallet

gjorts hos kassan, under samordningstiden helt eller delvis ginge förlustig

sin sjukpenning. Erfarenheten har visat, att det många gånger medför svårigheter,

speciellt när det gäller mindre arbetsgivare, att överhuvudtaget

få in anmälan om inträffad skada. Därjämte må framhållas, att arbetsgivaren

ofta måste företaga viss utredning, innan anmälan kan ingivas, och att

det därför många gånger skulle bliva omöjligt för arbetsgivaren att ingiva

anmälan inom sådan tid, som erfordrades för bevarande av den skadades ersättningsrätt

från sjukförsäkringen.

Redan det nu anförda utgör enligt Riksförsäkringsanstaltens mening

tillräckligt skäl för att icke låta en skadads rätt till sjukpenning under

samordningstiden göras beroende därav, att vederbörande arbetsgivare i behörig

ordning fullgör sin anmälningsskyldighet.

Det av motionärerna ifrågasatta förfaringssättet skulle därjämte innebära

ett avsteg från samordningsregeln, i det att det skulle ankomma ej blott på

arbetsgivaren utan även på arbetstagaren att i varje enskilt fall avgöra,

huruvida yrkesskada förelåge eller icke. Förfaringssättet skulle vidare

kräva, att arbetsgivaren med hänsyn till den särskilda karenstidsregeln i

26 § andra stycket sjukförsäkringslagen — i motsats till vad nu är fallet

— skulle åläggas anmäla yrkesskada till sjukkassa, även om skadan kunde

antagas medföra sjukperiod, omfattande endast karensdagar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

15

Kostnader för läkarvård. När en anställd vid besök hos läkare saknar kontanter

för gäldande av läkarens arvode, skulle det, enligt motionärerna, om

läkaren i ett sådant fall begär kontant betalning, kunna inträffa, att vården

av den sjuke äventyrades. För undvikande härav föreslås, att läkaren skall

kunna få träffa överenskommelse med vederbörande företag att sända räkning

för läkarvården till företaget och att reglering av kostnaderna därefter

får ske med den anställde respektive sjukkassan genom företaget.

Det torde visserligen knappast inträffa, att i fall, som här avses, läkaren

vägrar vård av den sjuke.

För sjukkassornas del synes emellertid det av motionärerna föreslagna

tillvägagångssättet i regel icke kunna möta något hinder. Enligt vad Riksförsäkringsanstalten

har sig bekant, tillämpas också systemet i viss utsträckning,

särskilt i de fall, då industriläkarvård är anordnad.

Skyldighet att uppge ändrad inkomst

Det framgår ej fullt klart av motionernas innehåll, om den föreslagna

metoden med föregående års inkomst som riktpunkt för sjukpenningens

storlek skall tillämpas enbart vid yrkesskador eller vid samtliga sjukdomsfall.

Huru härmed än må förhålla sig, strider förslaget mot de grundläggande

principerna i gällande lagstiftning.

Gäller nyssnämnda förslag enbart yrkesskador innebär detsamma i praktiken

ett frångående av samordningen. Avses förslaget skola omfatta samtliga

sjukdomsfall, strider det mot den obligatoriska sjukpenningförsäkringens

konstruktion. Enligt en av grundprinciperna för denna försäkring skall

nämligen sjukpenning utgå efter den sjukpenningklass, sjukkassemedleminen

tillhör vid sjukdomsfallets inträffande. Enligt en annan dylik princip

skall en medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen grundas på den

årsinkomst av förvärvsarbete, som medlemmen kan komma att tills vidare

åtnjuta. Ytterligare må understrykas, att den föreslagna metoden ej heller

står i överensstämmelse med yrkesskadeförsäkringslagens regler för beräkning

av årlig arbetsförtjänst, vilka skilja sig från motsvarande regler inom

den tidigare olycksfallsförsäkringen.

I anledning av det andra här föreliggande alternativet, att det skulle åläggas

arbetsgivare att beträffande anställda lämna uppgift till sjukkassa om

ändrade inkomstförhållanden, vill Riksförsäkringsanstalten erinra om att

arbetsgivare redan nu har viss uppgiftsskyldighet till sjukkassa, nämligen

i fråga om anställnings början och upphörande. Ett system, som bygger på

skyldighet för arbetsgivarna att jämväl ombesörja anmälan om ändrad arbetsinkomst,

skulle oundvikligen bli synnerligen betungande icke blott för

dem utan även för sjukkassorna och skulle med hänsyn till de skiftande

anställnings- och inkomstförhållandena överhuvudtaget ej kunna fungera

tillfredsställande. Enligt sjukförsäkringslagen skall det i första hand ankomma

på medlemmen själv att medverka till en anpassning av sjukpenningförsäkringen

till aktuella inkomstförhållanden. Då denna skyldighet

utgör en av grundvalarna inom den allmänna sjukförsäkringen, finner anstalten

ett frångående av densamma icke möjligt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

Karenstiden

Riksförsäkringsanstalten erinrar om vad andra lagutskottet uttalade i sitt

utlåtande nr 35 år 1953 samt anför:

Riksförsäkringsanstalten anser, att de sålunda anförda skälen alltjämt

tala mot en ändring av karenstidsbestämmelserna efter de linjer, som föreslagits

i motionerna I: 5 och II: 8. Den årliga merkostnad, som en minskning

av karenstiden från tre till två dagar skulle medföra, kan för närvarande

uppskattas till något större belopp än 20 milj. kronor.

Spörsmålet om åläggande för vederbörande arbetsgivare att betala sjukpenning

för karensdagarna har beträffande den i motionerna omförmälda

förvaltningspersonalen lösts avtalsvägen. Även för övriga anställda synes

en lösning genom avtal mellan de anställda och arbetsgivarna vara att föredraga

framför lagstiftningsåtgärder.

Asea-fallet

Beträffande det i motionerna berörda s. k. Asea-fallet får Riksförsäkringsanstalten

erinra om att statsrådet och chefen för socialdepartementet

i svar den 18 januari 1956 på en enkel fråga i riksdagens andra kammare

av herr Rylander, Västerås, redogjort för detta fall. Anstalten får hänvisa

till innehållet i sagda redogörelse, varav framgår, att motionärernas uttalande

torde bero på bristande kännedom om de i fallet föreliggande förhållandena.

Motionerna 1:338 och 11:280

Sjukhusvård

I fråga om sådana folkpensionärer, som endast ha 90 dagars sjukhjälpstid,

får Riksförsäkringsanstalten hänvisa till föredragande departementschefens

uttalande i propositionen nr 114/1955 (sid. 68). Enligt detta uttalande

borde frågan om omprövning av sjukhjälpstidens längd anstå i avbidan

på resultatet av en av socialförsäkringsutredningen planerad undersökning

av vårdtidernas längd för folkpensionärer å sjukhus av olika slag.

I anledning av vad i motionerna anförts om vårdavgifterna å sanatorier

får Riksförsäkringsanstalten meddela, att för å allmän sal vid tuberkulosvårdsanstalter

vårdade självbetalande patienter, som ej tillhöra eller äro

utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen, vårdavgiften i samtliga

landsting nedsättes efter prövning i varje särskilt fall.

Frågan om fri sjukhusvård synes böra tagas upp till omprövning först

i samband med en mera allmän översyn av sjukförsäkringslagen.

Tandläkarvård

Riksförsäkringsanstalten erinrar om vad andra lagutskottet anfört i sitt

utlåtande nr 16 år 1952 samt anför för egen del:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

17

På av utskottet i nämnda uttalande anförda skäl finner Riksförsäkringsanstalten

det icke böra ifrågakomma att i anledning av nu föreliggande

motioner utvidga gällande ersättningsbestämmelser att avse i läkarvårdstaxan

angiven tandbehandling jämväl när denna meddelas annorstädes än

å centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus.

I fall, där centraltandpoliklinik icke står till buds, torde behovet av tandläkarvård,

varom här är fråga, i allmänhet kunna tillgodoses å allmänt

sjukhus. Vid flertalet allmänna sjukhus utan centraltandpoliklinik tillkallas

nämligen vid behov tandläkare med erforderlig utbildning för meddelande

av sådan vård.

Ett inordnande i försäkringen av ersättning för »enklare tandlagningar»

synes både av ekonomiska och andra skäl icke vara tillrådligt.

Reseersättning. I anledning av vad i motionerna anföres om kravet på

läkarremiss före varje återbesök vid kvävgasbehandling får Riksförsäkringsanstalten

upplysa, att anstalten redan i samband med sjukförsäkringslagens

ikraftträdande liksom senare i förekommande fall tillrått sjukkassorna

att tillämpa den i 16 § första stycket samma lag angivna förmånligare

beräkningsgrunden i fall, som i motionerna avses. Anstalten har för

avsikt att, sedan den i ovan omförmälda proposition nr 22/1956 föreslagna

ändringen i nyssnämnda lagrum kommit till stånd, utfärda skriftliga föreskrifter

i berörda hänseende liksom i fråga om tillämpningen av vissa andra

reseersättningsbestämmelser.

Det i motionerna påtalade förhållandet, att obemedlade och mindre bemedlade

patienter, som undergå ambulatorisk kvävgasbehandling, numera

själva måste svara för viss del av uppkomna resekostnader (karensbelopp),

anser Riksförsäkringsanstalten, med hänsyn till de ringa belopp, varom här

är fråga, icke medföra några mera betydande olägenheter. Dessutom kan

nämnas, att vissa landsting ersätta den del av ifrågavarande resekostnader,

som ej utgives av sjukkassa.

Motionerna 1:463 och 11:598

I fråga om ersättning för laboratorieundersökningar hänvisas till redogörelsen,

som lämnats i anledning av motionerna I: 5 och II: 8. Spörsmålen

rörande anmälan om höjd inkomst och anmälan om inträffad sjukdom eller

ådragen skada ha också i huvudsak behandlats i samband med sistnämnda

motioner och skola därför här beröras endast i den mån nu förevarande motioner

innehålla ytterligare synpunkter.

Det ifrågasättes, att sjukkassa skall kunna besluta om retroaktiv inplacering

i sjukpenningklass, därest särskilda skäl till försenad anmälan om

höjd inkomst prövas föreligga. Ett införande i sjukförsäkringslagen av en

sådan bestämmelse skulle emellertid ställa kassorna inför synnerligen besvärliga

skälighetsbedömanden och därigenom verka administrativt tyngande.

I vissa fall, som här avses, kan vid tillämpning av nu gällande regler

resultatet visserligen te sig mindre tillfredsställande, men detta kan även

bli fallet, utan att försummelse från medlemmens sida behöver föreligga.

Sålunda kan en medlem, som i laga tid anmält höjd inkomst, ej få åtnjuta

sjukpenning efter den högre sjukpenningklassen vid sjukdomsfall, som inträffat

före närmaste månadsskifte sedan anmälan gjorts (jämför It §

andra och tredje styckena sjukförsäkringslagen). För bibehållande av nu

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 56

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

gällande bestämmelser tala icke blott administrativa skäl utan jämväl nödvändigheten

att söka förebygga missbruk från de försäkrades sida.

Beträffande sjukanmälan äro motionärerna inne på tanken, att arbetsgivarna

i stället för arbetstagarna icke endast vid yrkesskada utan även

vid annan sjukdom skulle göra anmälan till sjukkassan. De olägenheter,

som framhållits vid behandlingen av motionerna 1: 5 och II: 8 i anledning

av ett motsvarande förslag beträffande yrkesskadade, skulle i stort sett göra

sig gällande i ännu högre grad, om kravet på anmälan från arbetstagare

släpptes i samtliga fall. Vad angår det förfarande, som tillämpas för statliga

och vissa kommunala myndigheter, må framhållas, att detsamma framför

allt ur kontrollsynpunkt icke annat än undantagsvis bör ifrågakomma

beträffande andra arbetsgivare.

Pågående utredning

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 15 juni 1956 har chefen

för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, samma dag tillkallat en utredningsman

för att verkställa översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande

vissa andra frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen. Ur de för

utredningsmannen utfärdade, i statsrådsprotokollet över socialärenden för

den 15 juni 1956 redovisade direktiven må här återgivas följande avsnitt.

I skrivelse den 25 januari 1956 har medicinalstyrelsen efter samråd med

riksförsäkringsanstalten föreslagit, att vissa ändringar skulle vidtagas i

taxan utan avvaktan på resultatet av en allmän översyn av denna. I visst

avseende har styrelsens önskemål tillgodosetts genom de ändringar i taxan,

som förut denna dag beslutats i samband med att taxans giltighetstid förlängts.

I övrigt är jag inte beredd att nu taga ståndpunkt till de i skrivelsen

framlagda förslagen, som bl. a. avser återbäring vid rådfrågning genom

ombud och vid laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk

fysiologi utan samband med konsultation. Medicinalstyrelsens skrivelse

jämte däröver avgivna remissyttranden bör därför överlämnas till utredningsmannen

för att övervägas av honom. Emellertid är enligt mitt bedömande

frågan om återbäring vid nämnda slag av laboratorieundersökningar

av sådan angelägenhetsgrad, att utredningsmannen bör undersöka, huruvida

denna fråga lämpligen kan avgöras innan översynen av taxan i övrigt

är avslutad. Om så finnes vara fallet, bör utredningsmannen framlägga separat

förslag härom, såvitt möjligt redan under höstens lopp.

I detta sammanhang må nämnas, att Svensk sjuksköterskeförening i skrivelse

den 15 november 1955 hemställt om sådan ändring i taxan, att återbäring

lämnas för laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk

fysiologi vid föreningens laboratorium. Även denna skrivelse jämte däröver

avgivna yttranden bör överlämnas till utredningsmannen för övervägande.

Utredningsmannens uppdrag med avseende på sjukkassetaxan bör emellertid

inte begränsas till de frågor, som särskilt berörts i det föregående.

Han bör på grundval av hittills vunna erfarenheter underkasta taxan en

allsidig översyn och framlägga förslag till ändringar i samtliga de avseen
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

19

den, där han finner gällande bestämmelser otillfredsställande. Om så skulle

visa sig erforderligt, bör han vara oförhindrad att jämväl pröva frågan om

innebörden av det i sjukförsäkringslagen definierade begreppet läkarvård.

Utskottet

I de i förevarande utlåtande behandlade motionerna 1:5 och 11:8 samt

1:338 och 11:280 hemställes om en allmän översyn av lagstiftningen om

allmän sjukförsäkring, och i motionerna I: 463 och II: 598, såvitt nu är i

fråga, begäres en översyn av sjukförsäkringslagen i vissa i motionerna angivna

hänseenden. I förstnämnda båda motionspar anföres i huvudsak, att

försäkringen i stort sett fungerat väl, men att lagstiftningen dock vore behäftad

med vissa brister, som det vore angeläget att snarast få avhjälpta.

Vissa exempel på de påstådda bristerna framlägges även i dessa motioner.

Det är enligt utskottets mening helt naturligt, att när ett så omfattande

och detaljrikt lagkomplex som sjukförsäkringslagsiftningen omsättes i

praktiken, det efter hand kan visa sig att vissa ändringar och kompletteringar

häri behöver vidtagas. Det må i sammanhanget erinras om att vid

innevarande års vårriksdag vissa smärre ändringar i denna lagstiftning

har beslutats. Det torde vidare kunna förutses, att en mera omfattande

översyn av lagstiftningen så småningom kan visa sig vara erforderlig. Ifrågavarande

spörsmål har berörts i den proposition, nr 22 år 1956, vari förslag

till förenämnda ändringar i sjukförsäkringslagstiftningen förelädes

riksdagen. Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalade

därvid bl. a., att de erfarenheter, som vunnits under den relativt korta tid

som förflutit, sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft,

vore alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den

mångfald av regler, som lagstiftningen inrymde.

I likhet med riksförsäkringsanstalten ansluter sig utskottet till den uppfattning,

åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck. Utskottet kan

därför icke tillstyrka yrkandet, att en allmän översyn av sjukförsäkringslagstiftningen

nu företages.

Den uppfattning, åt vilken utskottet sålunda givit uttryck, låter sig väl

förenas med tanken att det kan vara motiverat att redan nu ompröva eller

närmare undersöka ändamålsenligheten av sådana bestämmelser, där mera

påtagliga olägenheter kunnat påvisas eller eljest särskilda skäl till undersökning

föreligger. Från denna utgångspunkt vill utskottet här närmare

granska de i förevarande motioner särskilt berörda frågor, där det enligt

motionärernas mening vore motiverat alt vidtaga ändringar i gällande bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 är 1956

Anmälan om inträffad sjukdom eller yrkesskada

I motionerna I: 5 och II: 8 påpekas, att anmälningsplikten vid olycksfallsskador

innebär, att såväl den skadade som det företag, där han är anställd,

måste inge anmälan till sjukkassan. Enligt motionärerna syntes det

tillräckligt, om anmälan, liksom tidigare, lämnades enbart från arbetsgivaren.

I motionerna I: 463 och II: 598 är motionärerna inne på tanken att

arbetsgivarna i stället för arbetstagarna icke endast vid yrkesskada utan

äveri vid annan sjukdom skulle göra anmälan till sjukkassan.

Ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle, såsom riksförsäkringsanstalten

i sitt yttrande närmare utvecklat, på grund av föreskriften

i 26 § första stycket sjukförsäkringslagen, att sjukpenning ej må utgivas,

innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos kassan, medföra att den sjukes

eller skadades rätt till sjukpenning i princip bleve beroende av att

arbetsgivaren i behörig ordning fullgjorde sin anmälningsskyldighet. Bl. a.

med hänsyn till den risk för rättsförluster, som härigenom skulle tillskapas,

kan utskottet icke förorda de av motionärerna framlagda förslagen.

Vad avser det i motionerna I: 463 och II: 598 åberopade förfarande, som

tillämpas för statliga och vissa kommunala myndigheter, ansluter sig utskottet

till riksförsäkringsanstaltens mening, att detsamma framför allt

ur kontrollsynpunkt icke annat än undantagsvis bör ifrågakomma beträffande

andra arbetsgivare.

Resekostnader

Det i motionerna I: 5 och II: 8 framförda önskemålet att i sådana fall av

hastigt påkommen sjukdom eller yrkesskada, då resa till sjukhus eller lasarett

företagits, utan att läkarremiss dessförinnan kunnat inhämtas, för

den sjuke fördelaktigare ersättningsregler borde införas, har i väsentlig

mån tillgodosetts genom en vid innevarande års vårriksdag beslutad ändring

i sjukförsäkringslagen. Denna ändring innebär, att om försäkrad genom

olycksfall drabbas av skada och det skäligen kan antagas, att han till

följd härav är i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus, ersättning

för resa till och från läkare skall utgå enligt den i 16 § sjukförsäkringslagen

angivna förmånligare beräkningsgrunden, även då hänvisning

av läkare ej skett. Utskottet, som behandlade frågan i sitt utlåtande nr 10

år 1956, ansåg sig på i utlåtandet närmare angivna skäl icke kunna tillstyrka

ett i anslutning härtill väckt motionsyrkande av innebörd att ersättning

för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skulle utgå enligt

den gynnsammare beräkningsgrunden, oaktat läkarremiss icke inhämtats,

även i fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat

antagas att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov

av läkarvård vid sådant sjukhus. Utskottets mening biträddes av riksda
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 är 1956

21

gen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit får utskottet avstyrka att i

anledning av förevarande motioner frågan om ytterligare utvidgning av

rätten till ersättning vid resa till och från läkare upptages till förnyad undersökning.

I anledning av vad i motionerna 1:338 och 11:280 anföres om kravet

på läkarremiss för varje återbesök vid kvävgasbehandling, får utskottet

hänvisa till den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen för av riksförsäkringsanstalten

utfärdade föreskrifter och anvisningar rörande sjukförsäkringslagens

bestämmelser om resor till och från läkare, varav framgår

att besök hos läkare, som sker inom 120 dagar från närmast föregående

besök hos denne för samma sjukdom, skall anses som återbesök enligt

16 § sjukförsäkringslagen, att när det gäller besök hos läkare vid sjukvårdsinrättning

denna regel skall gälla, även om besöket sker hos annan

läkare än den hos vilken närmast föregående besök ägt rum, samt att, då

fråga är om återbesök enligt nämnda lagrum för läkarvård vid sanatorium,

centraldispensär och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, något styrkande

av ursprunglig hänvisning av läkare icke syntes behöva påfordras.

I sistnämnda motioner framföres vidare önskemål om kostnadsfrihet

vid resor för ambulatorisk kvävgasbehandling. Med hänsyn till de ringa

belopp som patienten själv har att svara för vid dessa resor — 4 kronor

vid första besöket och 1 krona vid återbesök — synes någon omprövning

av ifrågavarande bestämmelser icke för närvarande vara påkallad. I sammanhanget

må erinras om den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande

lämnade upplysningen, att vissa landsting ersätter den del av ifrågavarande

kostnader, som icke utgives av sjukkassa.

Laboratorieundersökningar

Chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat en utredningsman

för att bl. a. verkställa översyn av sjukkassetaxan. I de för utredningsmannen

utfärdade direktiven har departementschefen i anslutning

till den av medicinalstyrelsen den 25 januari 1956 efter samråd med riksförsäkringsanstalten

avgivna framställningen i ämnet uttalat, att frågan

om återbäring vid laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk

fysiologi utan samband med konsultation vore av sådan angelägenhetsgrad,

att utredningsmannen borde undersöka, huruvida denna fråga

lämpligen kunde avgöras innan översynen av taxan i övrigt vore

avslutad. Om så funnes vara fallet, borde utredningsmannen framlägga

separat förslag härom, såvitt möjligt redan under höstens lopp.

Den genom motionerna 1:5 och 11:8 samt 1:463 och 11:598 aktualiserade

frågan om ersättning för laboratorieundersökningar i vissa fall är

alltså för närvarande föremål för prövning. Något initiativ i frågan från

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

riksdagens sida är vid sådant förhållande icke nu påkallat. Utskottet vill

uttala sin tillfredsställelse över att detta spörsmål av departementschefen

ansetts böra med förtur utredas av den tillkallade utredningsmannen. Utskottet

får även framhålla angelägenheten av att frågan skyndsamt prövas

och att förslag i ämnet snarast framlägges.

Kostnader för läkarvård

I motionerna I: 5 och II: 8 anföres, att om en anställd vid besök hos

läkare saknar kontanter för gäldande av läkarens arvode och läkaren i sådant

fall begär kontant arvode, det skulle kunna inträffa att vården av den

sjuke äventyrades. För undvikande härav föreslås i motionerna, att läkaren

skall kunna få träffa överenskommelse med vederbörande företag att

sända räkning för läkarvården till företaget och att reglering av kostnaderna

därefter får ske med den anställde respektive sjukkassan genom

företaget.

Såsom riksförsäkringsanstalten i sitt remissyttrande uttalat torde det

knappast inträffa, att i här avsedda fall läkaren vägrar vård av den sjuke.

Utskottet får vidare hänvisa till vad riksförsäkringsanstalten anfört därom

att det av motionärerna föreslagna tillvägagångssättet för sjukkassornas

del i regel icke syntes kunna möta något hinder samt att, enligt vad anstalten

hade sig bekant, detta system också i viss utsträckning tillämpades,

särskilt i de fall, då industriläkarvård vore anordnad. Enligt utskottets

mening behöver denna fråga icke regleras lagstiftningsvägen.

Anmälan om ändrad inkomst

Beträffande skyldigheten att till sjukkassa anmäla ändrad inkomst anföres

i motionerna 1:5 och 11:8 att denna skyldighet ofta förbisåges av

den försäkrade, vilket kunde leda till att denne under samordningstiden

finge en lägre sjukpenning än vad som rätteligen borde utgå. Ett smidigare

system för anmälan om ändrade inkomstförhållanden syntes motionärerna

böra kunna genomföras. Detta kunde ske antingen på så sätt, att

man för arbetsanställda tillämpade de regler, som gällde i den tidigare

olycksfallsförsäkringen, nämligen att föregående års inkomst utgjorde riktpunkt

för sjukpenningens storlek, eller också genom att arbetsgivarna ålades

att till sjukkassorna lämna uppgift om ändrade inkomstförhållanden.

Frågan vore, slutar motionärerna, aktuell endast under samordningstiden,

enär efter denna tid arbetsgivarna hade att lämna uppgifter om den aktuella

lönen. Även i motionerna I: 463 och II: 598 uttalas, att arbetsgivaren

skulle kunna åläggas att anmäla inkomstförändring. I dessa motioner ifrå
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

23

gasättes vidare, att sjukkassa skall kunna besluta om retroaktiv inplacering

i sjukpenningklass, därest särskilda skäl till försenad anmälan om

höjd inkomst prövas föreligga.

Såsom riksförsäkringsanstalten uttalat strider den föreslagna metoden

med föregående års inkomst som riktpunkt för sjukpenningens storlek mot

de grundläggande principerna i gällande lagstiftning, enligt vilka sjukpenning

skall utgå efter den sjukpenningklass, som sjukassemedlemmen tillhör

vid sjukdomsfallets inträffande, samt medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen

skall grundas på den årsinkomst av förvärvsarbete,

som medlemmen kan komma att tills vidare åtnjuta. Utskottet kan därför

icke förorda en ändring i enlighet med detta förslag. Vad beträffar förslaget

att det skulle åläggas arbetsgivare att beträffande anställda lämna

uppgift till sjukkassa om ändrade inkomstförhållanden synes ett sådant

system kunna befaras komma att fungera mindre tillfredsställande. Det

skulle därjämte, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, bli synnerligen betungande

för såväl arbetsgivarna som sjukkassorna. Icke heller detta förslag

kan utskottet därför finna lämpligt.

Otvivelaktigt kan bestämmelsen att retroaktiv inplacering i sjukpenningklass

ej må äga rum i vissa situationer medföra otillfredsställande

resultat. Utskottet tänker härvid särskilt på det läge som uppkommer vid

retroaktiv löneförhöjning. Frågan hur man i sådana och liknande fall skall

kunna uppnå ett mera tillfredsställande resultat i förevarande hänseende

bör enligt utskottets mening göras till föremål för prövning. Det synes utskottet

kunna övervägas att i sådant syfte överlämna motionerna I: 463

och It: 598, i vad de rör spörsmålet om anmälan om ändrad inkomst, till

den utredningsman, som den 15 juni 1956 tillkallats för att utreda vissa

frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen. Utskottet får därför föreslå

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville

överlämna sistnämnda motioner i denna del till utredningsmannen för

prövning av förenämnda spörsmål.

Karenstiden

I motionerna I: 5 och II: 8 föreslås ändrade bestämmelser i fråga om

beräkning av karenslid. Tre olika lösningar dikuteras i motionerna. Det

första alternativet går ut på att minska karensdagarnas antal eller helt

slopa karensdagarna. Det andra innebär tillämpning av förmånligare regler

vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det tredje alternativet slutligen

skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare förpliktas att betala

sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

Utskottet har under senare år vid flera tillfällen haft att taga ställning

till i motioner framställda yrkanden rörande frågan om karenstiden inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

sjukförsäkringslagstiftningen. Förslag om minskning av karensdagarnas

antal eller helt slopande av dessa har därvid avvisats av utskottet med hänvisning

till den kostnadsökning, som härvid skulle uppkomma. Även yrkanden

om differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar

orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar har avstyrkts

av utskottet, som härvid bl. a. uttalat att fördelarna av samordningen

vid genomförande av detta förslag i väsentlig mån skulle elimineras.

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen alt det av bl. a. ekonomiska

skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av

karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att

bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening

beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla

förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen

på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning av försäkringsförmånerna

för de yrkesskadade, som karenstidens utformning medfört,

i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står klart att det

är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

grundläggande samordningsprincipen, härutinnan

åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner. Att

samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora fördelar att

den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt utom allt tvivel.

önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring av de yrkesskadades

förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera att frågan

om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen samordning i

stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför föreslå

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville

låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av karenstiden vid

yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

Sjukhusvård

I motionerna 1:338 och 11:280 ifrågasättes om icke fri sjukhusvård i

den omfattning, som avsågs i sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse,

borde tillkomma samtliga sjukkassemedlemmar. I varje fall borde

enligt motionärerna sjukförsäkringslagens bestämmelser om sjukhjälp ändras

så, att även medlemmar som åtnjuter folkpension skall kunna erhålla

ersättning för sjukhusvård under 730 dagar.

Då statsmakterna vid 1953 års reformarbete inom sjukförsäkringslagstiftningen

frånträdde det förut fattade beslutet om fri sjukhusvård och i

stället införde ersättning för sjukhusvård såsom obligatorisk försäkringsprestation

var detta, såsom föredragande departementschefen uttalade, ett

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

25

led i strävandena att minska statens utgifter för sjukförsäkringen. Enligt

utskottets mening saknas anledning att för närvarande ompröva detta ställningstagande.

Vidkommande spörsmålet om omprövning av sjukhjälpstidens längd

för folkpensionärer vid sjukhusvård vill utskottet erinra om att vissa folkpensionärer

redan nu i en del fall åtnjuter 730 dagars sjukhusvård. Den

som uppbär folkpension före fyllda 67 år och är sjukpenningförsäkrad på

grund av att han har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kronor

äger nämligen i princip uppbära sjukhjälp i form av bl. a. ersättning

för sjukhusvård i högst 730 dagar vid sjukdom, som föranlett sjukperiod

först efter det folkpension börjat uppbäras. Om emellertid folkpensionären

erhåller pension med ett till följd av ändrade inkomstförhållanden ökat

belopp, begränsas sjukhjälpstiden vid sådan sjukdom till 90 dagar efter

utgången av den månad, varunder folkpensionen börjat uppbäras med ökat

belopp.

I propositionen nr 114 år 1955, vari bl. a. förslag till ändringar i fråga

om samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen förelädes

riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, att frågan om omprövning

av sjukhjälpstidens längd borde anstå i avbidan på resultatet av

en av socialförsäkringsutredningen planerad undersökning av vårdtidernas

längd för folkpensionärer å sjukhus av olika slag. Socialförsäkringsutredningen

har sedermera i ett i maj innevarande år avgivet betänkande redovisat

viss undersökning på detta område, nämligen i fråga om vårdtiderna

å kroppssjukhus i Malmö. I betänkandet hänvisas bl. a. till det läge, vari

frågan om införandet av en allmän pensionsförsäkring f. n. befinner sig,

och framhålles, att med hänsyn till vad som inträffat på detta område frågan

om en revision av regierna om samordning mellan folkpensioneringen

och sjukförsäkringen kommit i ett nytt läge. Inte annat än om synnerligen

starka skäl skulle föreligga vore det enligt utredningen motiverat att, med

bibehållande av nuvarande samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar,

vartill sjukförsäkringens sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet

vore maximerad. Enligt utredningens mening hade några sådana skäl

icke framkommit genom den gjorda undersökningen.

Uppenbarligen äger frågan om sjukhjälpstiden för folkpensionärer visst

samband med spörsmålet om införande av en allmän pensionsförsäkring.

Frågan om en förlängning av sjukhjälpstiden med avseende å rätten till

sjukhusvård för sådana folkpensionärer, vilkas sjukhjälpstid understiger

730 dagar, är emellertid enligt utskottets mening av sådan angelägenhetsgrad,

att dess lösande icke bör anstå längre, än som är oundgängligen nödvändigt.

Avsaknaden av uppgifter angående de kostnader, som ett genomförande

av motionärernas förslag skulle medföra, synes utskottet motivera

att undersökningar härutinnan vidtages. Utskottet förutsätter att Kungl.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 är 1956

Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på dessa problem och föreslår att riksdagen

såsom sin mening giver Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda

anfört i fråga om sjukhjälpstiden med avseende å sjukhusvård för folkpensionärer.

Tandläkarvård

I motionerna I: 338 och II: 280 anföres, att det vore önskvärt, att ersättning

för de i sjukkassetaxan angivna tandvårdsbehandlingarna kunde

utgå, oaktat de ej utförts å centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller

allmänt sjukhus. Därjämte borde jämväl enklare tandlagningar upptagas

bland ersättningsgilla behandlingar.

Som av den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen framgår, är ersättning

för tandvård i vårt land en nyhet inom sjukförsäkringen. Erfarenheterna

av denna hjälpform är följaktligen ännu mycket begränsade.

Med hänsyn härtill och med beaktande av vad medicinalstyrelsen i sitt remissyttrande

anfört om den pågående utbyggnaden av folktandvården saknas

enligt utskottets mening f. n. anledning att till prövning upptaga frågan

om utsträckande av möjligheterna till ersättning enligt sjukförsäkringslagen

vid tandvård i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet vill

även framhålla, att utskottet helt ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens

mening, att ett inordnande i försäkringen av »enklare tandlagningar» av

både ekonomiska och andra skäl synes icke vara tillrådligt. Utskottet vill särskilt

understryka vad remissinstanserna anfört angående möjligheterna att,

där centraltandpoliklinik icke står till buds, tillgodose behovet av sådan;

tandläkarvård, som avses i sjukkassetaxan, å allmänt sjukhus genom att

vid behov tillkalla eller till sådant sjukhus knyta konsulterande tandläkare

med erforderlig kompetens.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t ville överlämna motionerna I: 463

och II: 598, i vad de avser fråga angående anmälan om

ändrad inkomst, till den utredningsman, som den 15 juni

1956 tillkallats för att utreda vissa frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen,

att av honom övervägas med sikte

på ovan i utlåtandet särskilt angivna fall rörande retroaktiv

lön,

B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 5 och II: 8

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t ville föranstalta om en utredning i syfte att pröva

möjligheterna att med bibehållande i princip av samord
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 dr 1956

27

ningen förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen

i fall av yrkesskada,

C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 338 och

11:280 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening

giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan i utlåtandet

anfört i fråga om sjukhjälpstiden med avseende

å sjukhusvård för folkpensionärer,

D. att förevarande motioner

1. I: 5 och II: 8, utom i vad motionerna avser läkemedel,

2. 1:338 och 11:280, utom i vad motionerna avser läkemedel,

samt

3. 1:463 och 11:598, utom i vad motionerna rör fråga

dels om ändring i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring,

dels ock om reseersättning vid sjuktransporter med privat

bil,

i den mån motionerna icke kan anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört och under A—C hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru

Carlqvist, herrar Huss*, Mannerskantz, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell och

herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson

i Tobo, Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf, herrar Fredriksson,

Königson och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956

Reservation

av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, fru Ewerlöf och herr Larsson

i Hedenäset, vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets motivering under rubriken Karenstiden,

som, i tredje stycket under denna rubrik, på sid. 24 börjar med orden

»Det är» och slutar med orden »ovanför anförda», bort ersättas med

text av följande lydelse:

Även i övrigt är samordningen ur skilda synpunkter förenad med så

stora fördelar, att det icke bör ifrågakomma att göra något avsteg från

denna för sjuk- osh yrkesskadeförsäkringarna grundläggande princip. Då

ett införande i sjukförsäkringen av olika karensregler för yrkesskador och

andra sjukdomar ofrånkomligen skulle medföra, att grundvalen för samordningen

rycktes undan, bör det enligt utskottets mening icke komma i

fråga att differentiera karenstiden. På grund av vad sålunda anförts torde

motionerna i förevarande del icke böra föranleda någon åtgärd.

dels ock att utskottet under B. bort hemställa,

att motionerna I: 5 och II: 8, i vad de avser fråga om

karenstiden, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:417 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. s. 1 i texten