Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
1956-11-27 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1956:56, Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
1
Nr 56
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sex
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr Geijer
in. fl. samt nr 8 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.,
utom i vad motionerna avser läkemedel,
dels de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Lindahl
och herr Jansson, Axel, samt nr 280 i andra kammaren av herr Brandt
m. fl., utom i vad motionerna avser läkemedel,
d e 1 s o c k de likalydande motionerna nr 463 i första kammaren av herr
Sundelin samt nr 598 i andra kammaren av herr Königson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 22 med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m., utom i
vad motionerna rör fråga dels om ändring i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring
dels ock om reseersättning vid sjuktransporter med privat bil.
I motionerna I: 5 och II: 8 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t verkställer en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring och senare för riksdagen framlägger de förslag
till ändringar vartill denna översyn kan föranleda».
Motionerna I: 338 och II: 280 utmynnar i yrkande »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t verkställer en översyn
av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och senare för riksdagen framlägger
de förslag till ändringar vartill denna översyn kan föranleda».
I motionerna I: 463 och II: 598, såvitt nu är i fråga, hemställes att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära översyn av lagen om allmän sjukförsäkring
i vissa i motionerna berörda hänseenden.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna I: 5, II: 280 och II: 598.
I vad motionerna icke behandlas i detta utlåtande har de behandlats i
utskottets utlåtanden nr 10, 38, 44, 45 och 51 till innevarande års riksdag.
Ilihang till riksdagens protokoll 1!)56. 9 samt. 2 and. A> 56
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.
Huvuddragen av gällande bestämmelser
Anmälan om inträffad sjukdom eller yrkesskada
Enligt 26 § lagen om allmän sjukförsäkring gäller att sjukpenning icke
må utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad, och ej heller för tid, innan anmälan om
sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder mött för sådan anmälan
eller eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå.
Att märka är att karenstiden börjar löpa oavsett att anmälan ännu ej
gjorts. Det räcker sålunda att anmälan inkommer till sjukkassan på fjärde
dagens morgon för att vederbörande skall få ut full ersättning, givetvis under
förutsättning att tidpunkten för sjukperiodens början kan styrkas.
I 31 § lagen om yrkesskadeförsäkring stadgas bl. a. att underrättelse om
inträffad yrkesskada ofördröjligen skall lämnas till den arbetsgivare, hos
vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans inträffande. Enligt
32 § nämnda lag är arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, skyldig att enligt av Konungen meddelade
föreskrifter anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade
är försäkrad, eller, om den skadade ej är försäkrad i allmän sjukkassa,
till den försäkringsinrättning, som skall utgiva ersättning i anledning
av skadan. Enligt kungl. kungörelsen den 8 oktober 1954 angående anmälan
om yrkesskada, 1 §, gäller vidare bl. a. att anmälan ej skall ske med mindre
skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra rätt till sjuk- eller hempenning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller ersättning enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring.
Resekostnader
I 16 § lagen om allmän sjukförsäkring finns bestämmelser om ersättning
för resor till och från läkare. Utgifter för sådana resor ersättes endast såframt
resekostnaden överstiger 4 kronor för det första besöket hos läkaren
och en krona för varje följande besök (återbesök). Hela den överskjutande
kostnaden ersättes, om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting; dock att ersätt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
3
ning icke må utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.
Från nyssnämnda krav på läkarrcmiss gäller från och med den 1 juli 1956
ett undantag. Om försäkrad sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada,
som drabbat honom genom olycksfall, skall, om det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård vid
sådant sjukhus, den överskjutande kostnaden ersättas enligt vad ovan
sagts, ändå att hänvisning av läkare ej skett. I andra fall än de nu angivna
utgår ersättning med 3/4 av den överskjutande kostnaden; dock får högre
belopp inte utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök
skall den försäkrade själv svara för högst 2 kronor.
I anslutning till den i motionerna I: 338 och II: 280 berörda frågan om
reseersättning vid kvävgasbehandling å sanatorium må här redogöras för
vissa av riksförsäkringsanstalten utfärdade föreskrifter och anvisningar
rörande tillämpningen av sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning
för försäkrads resekostnader (riksförsäkringsanstaltens cirkulär till
de allmänna sjukkassorna nr 29/1956 och nr 39/1956). Häri föreskrives bl. a.
följande:
Såsom återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen skall räknas sådant
besök hos läkare, som sker inom 120 dagar från närmast föregående besök
hos denne för samma sjukdom. I fråga om besök hos läkare vid sjukvårdsinrättning
skall nu angiven regel gälla, även om besöket sker hos annan
läkare inom inrättningen än den, hos vilken närmast föregående besök ägde
rum. I fråga om bestämningen »hänvisning av läkare» uttalas att med
läkare härvid åsyftas sådan läkare som vid hänvisningens meddelande ej
är i tjänstgöring vid den sjukvårdsinrättning, dit hänvisning skett. Hänvisning
skall, om inte den hänvisande läkaren angivit annat, anses omfatta
icke enbart det besök, som följer närmast efter hänvisningen, utan även
samtliga de i anledning av sjukdomen i fråga företagna återbesök för
läkarvård vid sjukvårdsinrättningen, som vederbörande läkare därstädes
anser erforderliga. Då fråga är om återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen
för läkarvård vid bl. a. centraldispensär, sådan dispensär underställd
undcrsökningsstation och filialmottagning, sanatorium eller lungklinik,
synes, uttalas i anstaltens cirkulär, något styrkande av att ursprunglig hänvisning
av läkare föreligger ej behöva påfordras. Men då besök, som företages
för efterkontroll eller efterbehandling å sådan sjukvårdsinrättning
efter det 120 dagar förflutit från närmast föregående besök för läkarvård
vid inrättningen vid sjukdomen i fråga, är att betrakta som första besök,
måste för tillämpning av den förmånligare beräkningsgrunden vid sådant
besök ny hänvisning styrkas föreligga.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
Laboratorieundersökningar
Taxan den 4 juni 1954 för beräkning av ersättning för läkarvård och
tandläkarvård enligt sjukförsäkringslagen -—- sjukkassetaxan — upptager
i särskilda paragrafer bestämmelser om ersättning för isolerade diagnostiska
undersökningar, nämligen i 3 § röntgenundersökning och i 6 §
patologisk-anatomisk undersökning, Wassermanns undersökning samt bakteriologisk
undersökning. Däremot finns i taxan icke angivna några återbäringsgrunder
för separat (utan samband med konsultation av läkare)
företagna laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk fysiologi.
Ersättning för sådana undersökningar kan därför icke utgå med mindre
arvodet inkluderas i ersättningen till den för terapien ansvarige läkaren.
Anmälan om ändrad inkomst
I 45 § sjukförsäkringslagen stadgas att försäkrad är skyldig att så snart
ske kan och senast inom fjorton dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande
ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
Enligt It § samma lag gäller att sjukkassan, när det kommit till kassans
kännedom att medlems årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete
undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål
skall meddela det beslut, som därav påkallas. Vidare gäller enligt samma
lagrum att ändring av medlems sjukpenningförsäkring till följd av beslut
av nyss angivet slag ej må ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar
närmast efter det beslutet härom fattats. I denna paragraf föreskrives även
att medlems sjukpenningförsäkring ej må ändras under tid då den försäkrade
lider av sjukdom, som medför att sjukpenning utgives.
Underlåtenhet från försäkrads sida att fullgöra anmälningsskyldigheten
medför icke någon straffpåföljd men kan medföra tillämpning av 27 § sjukförsäkringslagen,
vari föreskrives att sjukpenning jämte barntillägg skäligen
må nedsättas eller helt indragas bl. a. för det fall att den försäkrade
utan giltig orsak underlåter att, på sätt i 45 § sjukförsäkringslagen stadgas,
anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
För arbetsgivare har i 46 § sjukförsäkringslagen stadgats skyldighet att
på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter angående hos honom
anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden, som är av betydelse
vid tillämpningen av lagen. Viss uppgiftsskyldighet till sjukkassa
för arbetsgivare har även föreskrivits jämlikt kungl. kungörelse den 21 maj
1954 angående skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
1 fråga om yrkesskada har ovannämnda regler betydelse endast under den
s. k. samordningstiden, som vanligen omfattar 90 dagar. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
som tillämpas för tiden därefter, gäller att inplaceringen i
sjukpenningklass sker först sedan skadefallet inträffat och icke såsom enligt
sjukförsäkringslagen i förväg.
Karenstiden
Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av
tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (26 § sjukförsäkringslagen).
Till följd av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
gäller denna bestämmelse även vid yrkesskada.
Sjukhusvård
I fråga om sjukhjälpstid, d. v. s. den längsta tid, för vilken sjukhjälp i
form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives, gäller enligt
29 § sjukförsäkringslagen följande. Sjukhjälp i form av sjukpenning eller
ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar.
Sådan sjukhjälp utgår dock vid varje sjukdom för högst 90 dagar för tid
efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år. För den som
åtnjuter folkpensionsförmån i annan form än ålderspension utgår sjukhjälpen
för högst 90 dagar efter utgången av den månad, varunder han
börjat uppbära sådan förmån. Om den som är sjukpenningförsäkrad på
grund av att hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor,
uppbär annan folkpensionsförmån än ålderspension redan före sjukdomens
första sjukperiod, skall ifrågavarande tid av 90 dagar räknas från
utgången av den månad, varunder han börjat uppbära dylik förmån med
ett till följd av ändrade inkomstförhållanden ökat belopp. Från nyssnämnda
tid om 730 dagar skall avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan
den försäkrade blev omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst hälften. Vid tillämpning
av denna paragraf skall sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgives, räknas såsom samma sjukdom
som den tidigare. Om försäkrad — frånsett arbetsoförmåga på grund
av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom — under mer än två
år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdomsfall anses utgöra
ny sjukdom, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav
den försäkrade lidit före nämnda tid.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
Tandläkarvård
Enligt 14 § andra stycket sjukförsäkringslagen gäller att lagens regler
om ersättning för utgifter för läkarvård även skall avse utgifter för vissa
slag av tandläkarvård, nämligen sådan behandling, som angives i en av
Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik,
tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt nämnda förteckning,
upptagen i taxan den 4 juni 1954 för beräkning av ersättning för läkarvård
och tandläkarvård, 9 §, utgår ersättning enligt vad nu sagts vid tandläkarvård
avseende tand- och käkkirurgi, käkortopedi, käkprotetik samt annan
behandling av käkskada av svårare beskaffenhet samt för viss rådfrågning
och undersökning.
Vissa tidigare överväganden rörande i motionerna berörda frågor
Resekostnader
Enligt intill den 1 juli 1956 gällande regler utgick ersättning för utgifter
för resor till och från läkare enligt den gynnsammare beräkningsgrunden
endast under den förutsättningen, att den sjuke av läkare hänvisats att söka
läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I
proposition nr 22 år 1956 förelädes riksdagen förslag till viss uppmjukning
av stadgandena om reseersättning vid öppen vård, bl. a. förslag om införande
av en bestämmelse av innebörd att om försäkrad genom olycksfall
drabbas av skada och det skäligen kan antagas, att han till följd härav är
i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus, kostnaden för resa till
och från läkare vid sådant sjukhus ersättes enligt den förmånligare beräkningsgrunden,
även då hänvisning av läkare ej skett.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 10 år
1956. Utskottet hade härvid även att taga ställning till i motionerna I: 463
och II: 598 framställt yrkande om sådan ändring i 16 § SFL att ersättning
för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skall utgå enligt den fördelaktigare
beräkningsgrunden oaktat läkarremiss icke inhämtats även i
fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat antagas
att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov av läkarvård
vid sådant sjukhus. Utskottet anförde i denna del:
Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla, att
de av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda
att den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL
angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela
kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 ur 1956 7
överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna — vilken sålunda
har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å sjukhuset
— kunna ge upphov till svårbedömda gränsdragningsproblem, och det synes
utskottet icke uteslutet att en sådan utvidgning skulle kunna föranleda till
missbruk. Svårigheterna att i dessa och andra hänseenden överblicka konsekvenserna
av förslaget i motionerna medför att utskottet icke anser sig
kunna tillstyrka detsamma.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Anmälan om ändrad inkomst
I proposition nr 178 år 1953 med förslag till bl. a. ändringar i sjukförsäkringslagen
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
rörande spörsmålet om försäkrads inplacering i sjukpenningklass följande.
Därest sjukkassa, såsom ifrågasatts i några remissyttranden, skulle verkställa
inplacering i sjukpenningklass först vid ett försäkringsfalls inträffande,
skulle måhända större möjlighet föreligga att uppnå bättre överensstämmelse
med de aktuella förhållandena. Man kan emellertid inte bortse
från risken, att en försäkrad, när utfåendet av en förmån är aktuell för
honom och han icke genom att få högre förmån ådrager sig någon motsvarande
större förpliktelse, söker förskaffa sig en högre sjukpenning än
som rätteligen bör utgå och även lyckas därmed. Att systemet härigenom
skulle medföra vådor för försäkringens ekonomi att kunna gynna vissa försäkrade
på andras bekostnad synes uppenbart. Med all sannolikhet skulle
ett system av ifrågavarande slag också medföra större arbete för sjukkassorna
än som följer med det av utredningen föreslagna. Den utredning rörande
inkomstförhållandena, som bleve erforderlig vid ett försäkringsfall,
skulle nämligen säkerligen i många fall bli arbetskrävande. Vidare kan inte
heller vid ett sådant system en medlemsregistrering undvaras, bl. a. med
hänsyn till att sjukhjälpstiden är begränsad och att sålunda utbetald sjukhjälp
i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård måste registreras
för varje medlem. Vad som inte minst talar mot ett dylikt system är de
förseningar med sjukpenningens utbetalning som torde bli följden. De
dröjsmål med sjukhjälpens utbetalning, som nu är en olägenhet inom
olycksfallsförsäkringen, skulle sålunda överflyttas till sjukförsäkringen.
Det är dock uppenbart, att även med utredningens förslag angående
sättet för inplaceringen av de försäkrade i sjukpenningklasser besvärligheter
kommer att uppstå, om också de administrativa svårigheterna ej synes
behöva bli särskilt betydande i fråga om den stora massan fast anställda.
Det föreslagna systemet har emellertid sina betydande fördelar. Bland dem
är främst att nämna, att en direkt relation föreligger mellan de försäkrades
rätt till viss sjukpenning och deras avgiftsskyldighet, att möjlighet
finnes till en snabb anpassning av försäkringsskyddet till de aktuella inkomstförhållandena,
att försäkringsskyddet bibehålies oförändrat oavsett
tillfälliga inkomständringar och att vid ett försäkringsfalls inträffande
sjukpenningen omedelbart kan utbetalas. Det är också av stort värde, att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
en försäkrad på förhand vet vad han har att påräkna vid sjukdom. Endast
om så är fallet, torde det för övrigt vara möjligt för en anställd, som även
har inkomst av annat förvärvsarbete än inkomst av tjänst, att bedöma i vad
mån han bör skaffa sig en frivillig försäkring. Jag godtager därför förslaget
i detta hänseende.
Karens tiden
Inledningsvis må erinras om att enligt den lagstiftning, som den 1 januari
1955 avlöstes av yrkesskadeförsäkringslagen, i fråga om försäkringsförmånerna
vid olycksfall i arbetet och yrkessjukdom bl. a. gällde, att om sjukdom
uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet
respektive dagen för yrkessjukdomens yppande (karenstid), sjukpenning
utgavs fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen respektive yppandedagen.
I proposition nr 178 år 1953 lämnades riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
över av föredragande departementschefen i propositionen förordad
samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. I fråga om den samordnade karenstiden framhöll
departementschefen, statsrådet Sträng, följande:
Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd
efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har
föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade
försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för
insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll
yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från
arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt
eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att
man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå
fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden.
Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen
ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen
genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag
ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen
fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.
Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1953.
Utskottet hade därvid även att taga ställning till i motioner framställda
önskemål om karenstidens utformning. I denna fråga framhöll utskottet:
Enligt utskottets mening skulle det med hänsyn till de yrkesskadade vara
önskvärt, därest karenstiden, såsom i motionen 11:585 föreslagits, kunde
minskas från tre till två dagar. En sådan minskning skulle emellertid medföra
en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan,
med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas.
Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst
kommer att uppgå till cirka 20 milj. kronor. Ett helt slopande av karenstiden
skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
9
En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade
av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig
mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför
inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av
den i propositionen föreslagna karenstiden.
Utskottet förordade sålunda den i propositionen föreslagna karenstiden
om tre dagar.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
I proposition nr 60 år 195b förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring. Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande
nr 22 år 1954. Utskottet hade därvid bl. a. att taga ställning till i
motionerna I: 405 och II: 517 framställda yrkanden syftande till att bibehålla
då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga om karenstid
för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll att
bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler komme att gälla
inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar. Härigenom
skulle grundvalen för samordningen ryckas undan. Utskottet avstyrkte därför
motionerna.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Även vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan
den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
I de likalydande motionerna I: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i
olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen mellan
de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar
av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl. a. på att de
yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del av kostnaden
för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart under
den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.
Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
51 dr 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade
de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare
karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen
finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.
I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna
1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,
som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den
då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande
av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med motionärernas
hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen
genomgripande lagändring.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Sjukhusvård
I sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse upptogs ej regler om
ersättning för sjukhusvård. Sådan vård skulle vara helt fri och bekostas av
statsmedel. I fråga om sjukhusvårdsförmånens införande i den allmänna
sjukförsäkringen framhöll socialtör säkring sutredning en (SOU 1952:39)
att detta skulle medföra stora besparingar för statsverket vid jämförelse
med de utgifter som skulle uppkomma om 1946 års principbeslut rörande
fri sjukhusvård skulle realiseras. Utredningen antog att det stora flertalet
av dem som komme att utförsäkras från försäkringen skulle utgöras av
kroniskt sjuka, vilka på grund av ålder, invaliditet eller sjukdomens beräknade
varaktighet åtnjöte folkpension. I regel kunde pensionerna antagas
förslå till vårdkostnaderna. Utredningen fann sålunda de starkaste skälen
tala för att ersättning för sjukhusvård tills vidare ingick såsom obligatorisk
försäkringsprestation. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
godtog i propositionen nr 178 år 1953 utredningens förslag i detta avseende
såsom ett led i strävandena att minska statens utgifter för sjukförsäkringsreformen.
Socialförsäkringsutredningen föreslog samma sjukhjälpstid för folkpensionärernas
sjukvårdsersättning som för deras sjukpenning. Frågan ansågs
dock böra omprövas i samband med vissa frågor rörande folkpensionernas
storlek och utformning. Föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, anförde i ovannämnda proposition i denna fråga bl. a. följande.
Det är emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som i
SFL stadgats angående folkpensionärernas sjukhjälpstid med avseende på
sjukpenning, bör gälla även i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.
Såsom i vissa remissyttranden framhållits kan skäl anföras för en
längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan kan den omständigheten,
att folkpensionen i regel förslår till vårdkostnaderna, åberopas såsom ett
argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse även
under de första 90 dagarna. De avgifter, som nu uttages å de allmänna sjukhusen,
torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.
Man kan därför säga, att de folkpensionärer, som är mera stadigvarande intagna
å sjukvårdsinrättningar, kommer i minst lika gott läge som de å ålderdomshem
intagna. Inte heller i denna del vill jag därför frångå vad utredningen
föreslagit.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
11
Frågan om samordningen mellan folkpension och sjukförsäkring har
sedermera utretts av socialt ör säkring sutredningen som i sitt år 1954 avgivna
betänkande »Folkpensionering och sjukförsäkring, vissa samordningsfrågor»
(SOU 1954: 33) avgivit vissa förslag i ämnet. På grundval av de
framlagda förslagen genomfördes därefter vid 1955 års riksdag vissa jämkningar
bl. a. i reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen,
innebärande bl. a. förlängd sjukhjälpstid för förvärvsarbetande
folkpensionärer under 67 år.
Socialförsäkringsutredningen har vidare gjort viss undersökning i syfte
att utröna huruvida den inom sjukförsäkringen gällande maximeringen
av sjukhjälpstiden för ålderspensionärer -— 90 dagar vid varje sjukdom —
vore lämpligt avvägd. I utredningens i maj innevarande år avgivna betänkande
IV redovisas sålunda en statistisk undersökning rörande vårdtider
å kroppssjukhus i Malmö.
Utredningen redogör i betänkandet även för det läge, vari frågan om införande
av allmän pensionsförsäkring f. n. befinner sig, och framhåller att
med hänsyn till vad som inträffat på detta område frågan om en revision av
reglerna om samordning mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen
kommit i ett nytt läge. Inte annat än om synnerligen starka skäl skulle föreligga
ansåge utredningen det motiverat att, med bibelhållande av nuvarande
samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens
sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad. Enligt utredningens
mening hade några sådana skäl icke framkommit genom den gjorda
undersökningen. Utredningen erinrade även om den icke obetydliga höjning
av folkpensionsbeloppen, som de särskilda standardtilläggen fr. o. m.
juli 1956 innebure.
Tandläkarvård
Sjukförsäkringslagens regler om ersättning för tandläkarvård överensstämmer
med de regler härom, som infördes i förordningen om erkända
sjukkassor genom ändring däri den 30 juni 1952. I två i anledning av propositionen
rörande denna ändring väckta motioner hemställdes, att ersättning
för i propositionen avsedd tandläkarvård skulle kunna utgå även vid
behandling å distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare,
i den utsträckning erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning
och materiella utrustning fylldes. Propositionen och motionerna
behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1952. Utskottet uttalade
att vissa vägande skäl onekligen kunde åberopas för motionärernas
ståndpunkt, såsom exempelvis att personer som vore bosatta på långt avstånd
från centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus,
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
får vidkännas betydande resekostnader och tidsförlust. Utskottet anförde
vidare:
Den föreslagna utvidgningen av rätten till sjukvårdsersättning till att
avse även viss tandvård måste betraktas som försöksverksamhet. Någon tids
erfarenheter av denna verksamhet bör då avvaktas, innan man genomför
en ytterligare utvidgning i den riktning, som motionärerna föreslagit. Vidare
må framhållas, att den tandvård, för vilken ersättning skall kunna utgå,
kommer att avse endast svårare former av sjukdom i tänderna; det blir här
fråga om specialistvård. Det torde då vara följdriktigt, att såsom villkor
för rätt till ersättning uppställa den begränsningen, att vården skall lämnas
å sådan inrättning, beträffande vilken garanti finnes för att tandläkare med
särskild utbildning och erfarenhet i tandkirurgi in. m. verkligen står till
förfogande. I praktiken torde det knappast låta sig göra att genomföra en
sådan avgränsning, som föreslås i motionerna, d. v. s. »i den utsträckning
erforderliga anspråk på vederbörande tandläkares utbildning och materiella
utrustning fylles». Enligt utskottets mening bör man i detta sammanhang
jämväl beakta, i vilken utsträckning den föreslagna rätten till ersättning för
tandvård kan komma att påverka medlemsavgifterna. Utskottet kan därför
icke tillstyrka motionärernas förslag utan förordar de i propositionen föreslagna
bestämmelserna.
Socialförsäkring sutredning en anförde (SOU 1952:39) i tandvårdsfrågan
bl. a. följande:
Ersättning för tandläkarvård utges i mycket begränsad omfattning av de
erkända sjukkassorna. Det är enligt utredningens mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna
utvidgas. Ersättning för tandvård är emellertid en
nyhet inom sjukförsäkringen och några närmare erfarenheter av denna
hjälpform finnes ännu inte. ökade tandvårdsförmåner medför vidare ytterligare
kostnader för försäkringen. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter
inom den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare
skall ersättas endast i den omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända
sjukkassorna.
Utredningsförslaget i tandvårdsfrågan godtogs av föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, i propositionen nr 17S år 1953, vari framhölls
att det av ekonomiska och andra skäl ej vore möjligt att för det dåvarande
slutligt lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäkringen i stort.
Remissyttranden
Medicinalstyrelsen
Medicinalstyrelsen framhåller inledningsvis, alt de remitterade motionerna
i väsentliga delar omfattade frågor, som det icke ankomme på medicinalstyrelsen
att bedöma, varför styrelsen begränsat sitt yttrande till att
avse de delar av motionerna, som mera direkt berörde styrelsens verksamhetsområde.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
13
Motionerna 1:5 och 11:8 samt 1:463 och 11:598
Laboratorieundersökningar
Medicinalstyrelsen uttalar att det förhållandet att gällande sjukkassetaxa
icke reglerar återbäring för isolerade laboratorieundersökningar inom klinisk
kemi och klinisk fysiologi och att återbäring å läkararvode för sådana
undersökningar enligt taxan medgåves endast i den mån arvodet inkluderades
i ersättningen till den för terapien ansvarige läkaren hade inneburit att
dessa patienter försatts i ett sämre läge än tidigare. Styrelsen hade emellertid
efter samråd med riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Konungen den
25 januari 1956 — vilken skrivelse i avskrift bilagts remissyttrandet —
föreslagit, att återbäring skulle medgivas även för sådana laboratorieundersökningar
inom klinisk kemi och klinisk fysiologi, vilka utfördes av annan
läkare än den, som omhänderhade vården av den sjuke. Därest styrelsens
förslag om ändring av 6 § sjukkassetaxan godtoges av Kungl. Maj:t, komme
återbäring att medgivas för flertalet sådana laboratorieundersökningar,
som avsåges i motionerna.
Motionerna 1:338 och 11:280
Tandläkarvård
I denna fråga anför medicinalstyrelsen följande.
Vad beträffar tandläkarvården vill medicinalstyrelsen erinra om att folktandvården
befinner sig under stark utbyggnad. På grund härav komma
dels en eller flera centraltandpolikliniker att inrättas under de närmaste
åren inom varje landstingsområde och stad utom landsting dels ock vidgade
möjligheter till förbilligande av vad som utav motionärerna betecknas som
»enklare tandlagningar» att vinnas genom att efter hand allt flera distriktstandpolikliniker
tillkomma.
Mot bakgrunden härav finner medicinalstyrelsen, att anledning för närvarande
saknas — i synnerhet som ersättning för tandvård i Sverige är en
nyhet på sjukförsäkringens område och tillräcklig erfarenhet därav ännu
icke har vunnits — att utsträcka ersättningsmöjligheterna på de sätt, motionärerna
föreslagit.
För att emellertid underlätta för patienter med sådana tandsjukdomar,
varom här är fråga, att erhålla ersättning enligt sjukförsäkringslagen för
tandläkarvård, vilken lämnas å allmänt sjukhus, där vare sig centraltandpoliklinik
finnes inrättad eller eljest tandläkare står till förfogande, vill
styrelsen föreslå den utvägen att till sjukhuset om möjligt knytes konsulterande
tandläkare med erforderlig kompetens.
Riksförsäkringsanstalten
Riksförsäkringsanstalten ansluter sig inledningsvis till ett uttalande av
föredragande departementschefen, statsrådet Rricsson, i proposition nr 22
år 1956 med förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen m. in., att de er
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
farenheter, som vunnits under den relativt korta tid som förflutit sedan
lagstiftningen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft, vore alltför begränsade
för att motivera en mera allmän översyn av den mångfald regler
som lagstiftningen inrymde.
Anstalten behandlar i fortsättningen motionerna var för sig samt anför
bl. a. följande.
Motionerna 1:5 och 11:8
Anmälningsplikten vid olgcksfallsskador. Anmälningsplikten innebär,
påpekas det i motionerna, att såväl den skadade som det företag, där han
är anställd, måste inge anmälan till sjukkassan. Enligt motionärerna syntes
det tillräckligt, om anmälan, liksom tidigare, lämnades enbart från arbetsgivaren.
Före den nuvarande lagstiftningens tillkomst tjänade arbetsgivares
olycksfall sanmälan främst syftet att ligga till grund för prövning av ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Dröjsmål med avgivande av anmälan
medförde i regel ej någon rättsförlust för den skadade. Därest den skadade
befriades från sin nuvarande anmälningsplikt gentemot sjukkassan,
skulle arbetsgivarens anmälan om yrkesskada komma att i första hand
fungera som underlag vid kassans prövning av ersättning enligt sjukförsäkringslagen.
Härav skulle emellertid följa, att den skadades rätt till sjukpenning
under samordningstiden i princip bleve beroende av att arbetsgivaren
fullgjorde sin anmälningsskyldighet. Skulle arbetsgivaren vid yrkesskada
brista i denna skyldighet, komme sålunda detta i regel att medföra,
att den skadade på grund av föreskriften i 26 § första stycket sjukförsäkringslagen,
att sjukpenning ej må utgivas innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos kassan, under samordningstiden helt eller delvis ginge förlustig
sin sjukpenning. Erfarenheten har visat, att det många gånger medför svårigheter,
speciellt när det gäller mindre arbetsgivare, att överhuvudtaget
få in anmälan om inträffad skada. Därjämte må framhållas, att arbetsgivaren
ofta måste företaga viss utredning, innan anmälan kan ingivas, och att
det därför många gånger skulle bliva omöjligt för arbetsgivaren att ingiva
anmälan inom sådan tid, som erfordrades för bevarande av den skadades ersättningsrätt
från sjukförsäkringen.
Redan det nu anförda utgör enligt Riksförsäkringsanstaltens mening
tillräckligt skäl för att icke låta en skadads rätt till sjukpenning under
samordningstiden göras beroende därav, att vederbörande arbetsgivare i behörig
ordning fullgör sin anmälningsskyldighet.
Det av motionärerna ifrågasatta förfaringssättet skulle därjämte innebära
ett avsteg från samordningsregeln, i det att det skulle ankomma ej blott på
arbetsgivaren utan även på arbetstagaren att i varje enskilt fall avgöra,
huruvida yrkesskada förelåge eller icke. Förfaringssättet skulle vidare
kräva, att arbetsgivaren med hänsyn till den särskilda karenstidsregeln i
26 § andra stycket sjukförsäkringslagen — i motsats till vad nu är fallet
— skulle åläggas anmäla yrkesskada till sjukkassa, även om skadan kunde
antagas medföra sjukperiod, omfattande endast karensdagar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
15
Kostnader för läkarvård. När en anställd vid besök hos läkare saknar kontanter
för gäldande av läkarens arvode, skulle det, enligt motionärerna, om
läkaren i ett sådant fall begär kontant betalning, kunna inträffa, att vården
av den sjuke äventyrades. För undvikande härav föreslås, att läkaren skall
kunna få träffa överenskommelse med vederbörande företag att sända räkning
för läkarvården till företaget och att reglering av kostnaderna därefter
får ske med den anställde respektive sjukkassan genom företaget.
Det torde visserligen knappast inträffa, att i fall, som här avses, läkaren
vägrar vård av den sjuke.
För sjukkassornas del synes emellertid det av motionärerna föreslagna
tillvägagångssättet i regel icke kunna möta något hinder. Enligt vad Riksförsäkringsanstalten
har sig bekant, tillämpas också systemet i viss utsträckning,
särskilt i de fall, då industriläkarvård är anordnad.
Skyldighet att uppge ändrad inkomst
Det framgår ej fullt klart av motionernas innehåll, om den föreslagna
metoden med föregående års inkomst som riktpunkt för sjukpenningens
storlek skall tillämpas enbart vid yrkesskador eller vid samtliga sjukdomsfall.
Huru härmed än må förhålla sig, strider förslaget mot de grundläggande
principerna i gällande lagstiftning.
Gäller nyssnämnda förslag enbart yrkesskador innebär detsamma i praktiken
ett frångående av samordningen. Avses förslaget skola omfatta samtliga
sjukdomsfall, strider det mot den obligatoriska sjukpenningförsäkringens
konstruktion. Enligt en av grundprinciperna för denna försäkring skall
nämligen sjukpenning utgå efter den sjukpenningklass, sjukkassemedleminen
tillhör vid sjukdomsfallets inträffande. Enligt en annan dylik princip
skall en medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen grundas på den
årsinkomst av förvärvsarbete, som medlemmen kan komma att tills vidare
åtnjuta. Ytterligare må understrykas, att den föreslagna metoden ej heller
står i överensstämmelse med yrkesskadeförsäkringslagens regler för beräkning
av årlig arbetsförtjänst, vilka skilja sig från motsvarande regler inom
den tidigare olycksfallsförsäkringen.
I anledning av det andra här föreliggande alternativet, att det skulle åläggas
arbetsgivare att beträffande anställda lämna uppgift till sjukkassa om
ändrade inkomstförhållanden, vill Riksförsäkringsanstalten erinra om att
arbetsgivare redan nu har viss uppgiftsskyldighet till sjukkassa, nämligen
i fråga om anställnings början och upphörande. Ett system, som bygger på
skyldighet för arbetsgivarna att jämväl ombesörja anmälan om ändrad arbetsinkomst,
skulle oundvikligen bli synnerligen betungande icke blott för
dem utan även för sjukkassorna och skulle med hänsyn till de skiftande
anställnings- och inkomstförhållandena överhuvudtaget ej kunna fungera
tillfredsställande. Enligt sjukförsäkringslagen skall det i första hand ankomma
på medlemmen själv att medverka till en anpassning av sjukpenningförsäkringen
till aktuella inkomstförhållanden. Då denna skyldighet
utgör en av grundvalarna inom den allmänna sjukförsäkringen, finner anstalten
ett frångående av densamma icke möjligt.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
Karenstiden
Riksförsäkringsanstalten erinrar om vad andra lagutskottet uttalade i sitt
utlåtande nr 35 år 1953 samt anför:
Riksförsäkringsanstalten anser, att de sålunda anförda skälen alltjämt
tala mot en ändring av karenstidsbestämmelserna efter de linjer, som föreslagits
i motionerna I: 5 och II: 8. Den årliga merkostnad, som en minskning
av karenstiden från tre till två dagar skulle medföra, kan för närvarande
uppskattas till något större belopp än 20 milj. kronor.
Spörsmålet om åläggande för vederbörande arbetsgivare att betala sjukpenning
för karensdagarna har beträffande den i motionerna omförmälda
förvaltningspersonalen lösts avtalsvägen. Även för övriga anställda synes
en lösning genom avtal mellan de anställda och arbetsgivarna vara att föredraga
framför lagstiftningsåtgärder.
Asea-fallet
Beträffande det i motionerna berörda s. k. Asea-fallet får Riksförsäkringsanstalten
erinra om att statsrådet och chefen för socialdepartementet
i svar den 18 januari 1956 på en enkel fråga i riksdagens andra kammare
av herr Rylander, Västerås, redogjort för detta fall. Anstalten får hänvisa
till innehållet i sagda redogörelse, varav framgår, att motionärernas uttalande
torde bero på bristande kännedom om de i fallet föreliggande förhållandena.
Motionerna 1:338 och 11:280
Sjukhusvård
I fråga om sådana folkpensionärer, som endast ha 90 dagars sjukhjälpstid,
får Riksförsäkringsanstalten hänvisa till föredragande departementschefens
uttalande i propositionen nr 114/1955 (sid. 68). Enligt detta uttalande
borde frågan om omprövning av sjukhjälpstidens längd anstå i avbidan
på resultatet av en av socialförsäkringsutredningen planerad undersökning
av vårdtidernas längd för folkpensionärer å sjukhus av olika slag.
I anledning av vad i motionerna anförts om vårdavgifterna å sanatorier
får Riksförsäkringsanstalten meddela, att för å allmän sal vid tuberkulosvårdsanstalter
vårdade självbetalande patienter, som ej tillhöra eller äro
utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen, vårdavgiften i samtliga
landsting nedsättes efter prövning i varje särskilt fall.
Frågan om fri sjukhusvård synes böra tagas upp till omprövning först
i samband med en mera allmän översyn av sjukförsäkringslagen.
Tandläkarvård
Riksförsäkringsanstalten erinrar om vad andra lagutskottet anfört i sitt
utlåtande nr 16 år 1952 samt anför för egen del:
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
17
På av utskottet i nämnda uttalande anförda skäl finner Riksförsäkringsanstalten
det icke böra ifrågakomma att i anledning av nu föreliggande
motioner utvidga gällande ersättningsbestämmelser att avse i läkarvårdstaxan
angiven tandbehandling jämväl när denna meddelas annorstädes än
å centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus.
I fall, där centraltandpoliklinik icke står till buds, torde behovet av tandläkarvård,
varom här är fråga, i allmänhet kunna tillgodoses å allmänt
sjukhus. Vid flertalet allmänna sjukhus utan centraltandpoliklinik tillkallas
nämligen vid behov tandläkare med erforderlig utbildning för meddelande
av sådan vård.
Ett inordnande i försäkringen av ersättning för »enklare tandlagningar»
synes både av ekonomiska och andra skäl icke vara tillrådligt.
Reseersättning. I anledning av vad i motionerna anföres om kravet på
läkarremiss före varje återbesök vid kvävgasbehandling får Riksförsäkringsanstalten
upplysa, att anstalten redan i samband med sjukförsäkringslagens
ikraftträdande liksom senare i förekommande fall tillrått sjukkassorna
att tillämpa den i 16 § första stycket samma lag angivna förmånligare
beräkningsgrunden i fall, som i motionerna avses. Anstalten har för
avsikt att, sedan den i ovan omförmälda proposition nr 22/1956 föreslagna
ändringen i nyssnämnda lagrum kommit till stånd, utfärda skriftliga föreskrifter
i berörda hänseende liksom i fråga om tillämpningen av vissa andra
reseersättningsbestämmelser.
Det i motionerna påtalade förhållandet, att obemedlade och mindre bemedlade
patienter, som undergå ambulatorisk kvävgasbehandling, numera
själva måste svara för viss del av uppkomna resekostnader (karensbelopp),
anser Riksförsäkringsanstalten, med hänsyn till de ringa belopp, varom här
är fråga, icke medföra några mera betydande olägenheter. Dessutom kan
nämnas, att vissa landsting ersätta den del av ifrågavarande resekostnader,
som ej utgives av sjukkassa.
Motionerna 1:463 och 11:598
I fråga om ersättning för laboratorieundersökningar hänvisas till redogörelsen,
som lämnats i anledning av motionerna I: 5 och II: 8. Spörsmålen
rörande anmälan om höjd inkomst och anmälan om inträffad sjukdom eller
ådragen skada ha också i huvudsak behandlats i samband med sistnämnda
motioner och skola därför här beröras endast i den mån nu förevarande motioner
innehålla ytterligare synpunkter.
Det ifrågasättes, att sjukkassa skall kunna besluta om retroaktiv inplacering
i sjukpenningklass, därest särskilda skäl till försenad anmälan om
höjd inkomst prövas föreligga. Ett införande i sjukförsäkringslagen av en
sådan bestämmelse skulle emellertid ställa kassorna inför synnerligen besvärliga
skälighetsbedömanden och därigenom verka administrativt tyngande.
I vissa fall, som här avses, kan vid tillämpning av nu gällande regler
resultatet visserligen te sig mindre tillfredsställande, men detta kan även
bli fallet, utan att försummelse från medlemmens sida behöver föreligga.
Sålunda kan en medlem, som i laga tid anmält höjd inkomst, ej få åtnjuta
sjukpenning efter den högre sjukpenningklassen vid sjukdomsfall, som inträffat
före närmaste månadsskifte sedan anmälan gjorts (jämför It §
andra och tredje styckena sjukförsäkringslagen). För bibehållande av nu
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 56
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
gällande bestämmelser tala icke blott administrativa skäl utan jämväl nödvändigheten
att söka förebygga missbruk från de försäkrades sida.
Beträffande sjukanmälan äro motionärerna inne på tanken, att arbetsgivarna
i stället för arbetstagarna icke endast vid yrkesskada utan även
vid annan sjukdom skulle göra anmälan till sjukkassan. De olägenheter,
som framhållits vid behandlingen av motionerna 1: 5 och II: 8 i anledning
av ett motsvarande förslag beträffande yrkesskadade, skulle i stort sett göra
sig gällande i ännu högre grad, om kravet på anmälan från arbetstagare
släpptes i samtliga fall. Vad angår det förfarande, som tillämpas för statliga
och vissa kommunala myndigheter, må framhållas, att detsamma framför
allt ur kontrollsynpunkt icke annat än undantagsvis bör ifrågakomma
beträffande andra arbetsgivare.
Pågående utredning
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 15 juni 1956 har chefen
för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, samma dag tillkallat en utredningsman
för att verkställa översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande
vissa andra frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen. Ur de för
utredningsmannen utfärdade, i statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 15 juni 1956 redovisade direktiven må här återgivas följande avsnitt.
I skrivelse den 25 januari 1956 har medicinalstyrelsen efter samråd med
riksförsäkringsanstalten föreslagit, att vissa ändringar skulle vidtagas i
taxan utan avvaktan på resultatet av en allmän översyn av denna. I visst
avseende har styrelsens önskemål tillgodosetts genom de ändringar i taxan,
som förut denna dag beslutats i samband med att taxans giltighetstid förlängts.
I övrigt är jag inte beredd att nu taga ståndpunkt till de i skrivelsen
framlagda förslagen, som bl. a. avser återbäring vid rådfrågning genom
ombud och vid laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk
fysiologi utan samband med konsultation. Medicinalstyrelsens skrivelse
jämte däröver avgivna remissyttranden bör därför överlämnas till utredningsmannen
för att övervägas av honom. Emellertid är enligt mitt bedömande
frågan om återbäring vid nämnda slag av laboratorieundersökningar
av sådan angelägenhetsgrad, att utredningsmannen bör undersöka, huruvida
denna fråga lämpligen kan avgöras innan översynen av taxan i övrigt
är avslutad. Om så finnes vara fallet, bör utredningsmannen framlägga separat
förslag härom, såvitt möjligt redan under höstens lopp.
I detta sammanhang må nämnas, att Svensk sjuksköterskeförening i skrivelse
den 15 november 1955 hemställt om sådan ändring i taxan, att återbäring
lämnas för laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk
fysiologi vid föreningens laboratorium. Även denna skrivelse jämte däröver
avgivna yttranden bör överlämnas till utredningsmannen för övervägande.
Utredningsmannens uppdrag med avseende på sjukkassetaxan bör emellertid
inte begränsas till de frågor, som särskilt berörts i det föregående.
Han bör på grundval av hittills vunna erfarenheter underkasta taxan en
allsidig översyn och framlägga förslag till ändringar i samtliga de avseen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
19
den, där han finner gällande bestämmelser otillfredsställande. Om så skulle
visa sig erforderligt, bör han vara oförhindrad att jämväl pröva frågan om
innebörden av det i sjukförsäkringslagen definierade begreppet läkarvård.
Utskottet
I de i förevarande utlåtande behandlade motionerna 1:5 och 11:8 samt
1:338 och 11:280 hemställes om en allmän översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring, och i motionerna I: 463 och II: 598, såvitt nu är i
fråga, begäres en översyn av sjukförsäkringslagen i vissa i motionerna angivna
hänseenden. I förstnämnda båda motionspar anföres i huvudsak, att
försäkringen i stort sett fungerat väl, men att lagstiftningen dock vore behäftad
med vissa brister, som det vore angeläget att snarast få avhjälpta.
Vissa exempel på de påstådda bristerna framlägges även i dessa motioner.
Det är enligt utskottets mening helt naturligt, att när ett så omfattande
och detaljrikt lagkomplex som sjukförsäkringslagsiftningen omsättes i
praktiken, det efter hand kan visa sig att vissa ändringar och kompletteringar
häri behöver vidtagas. Det må i sammanhanget erinras om att vid
innevarande års vårriksdag vissa smärre ändringar i denna lagstiftning
har beslutats. Det torde vidare kunna förutses, att en mera omfattande
översyn av lagstiftningen så småningom kan visa sig vara erforderlig. Ifrågavarande
spörsmål har berörts i den proposition, nr 22 år 1956, vari förslag
till förenämnda ändringar i sjukförsäkringslagstiftningen förelädes
riksdagen. Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalade
därvid bl. a., att de erfarenheter, som vunnits under den relativt korta tid
som förflutit, sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft,
vore alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den
mångfald av regler, som lagstiftningen inrymde.
I likhet med riksförsäkringsanstalten ansluter sig utskottet till den uppfattning,
åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck. Utskottet kan
därför icke tillstyrka yrkandet, att en allmän översyn av sjukförsäkringslagstiftningen
nu företages.
Den uppfattning, åt vilken utskottet sålunda givit uttryck, låter sig väl
förenas med tanken att det kan vara motiverat att redan nu ompröva eller
närmare undersöka ändamålsenligheten av sådana bestämmelser, där mera
påtagliga olägenheter kunnat påvisas eller eljest särskilda skäl till undersökning
föreligger. Från denna utgångspunkt vill utskottet här närmare
granska de i förevarande motioner särskilt berörda frågor, där det enligt
motionärernas mening vore motiverat alt vidtaga ändringar i gällande bestämmelser.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 är 1956
Anmälan om inträffad sjukdom eller yrkesskada
I motionerna I: 5 och II: 8 påpekas, att anmälningsplikten vid olycksfallsskador
innebär, att såväl den skadade som det företag, där han är anställd,
måste inge anmälan till sjukkassan. Enligt motionärerna syntes det
tillräckligt, om anmälan, liksom tidigare, lämnades enbart från arbetsgivaren.
I motionerna I: 463 och II: 598 är motionärerna inne på tanken att
arbetsgivarna i stället för arbetstagarna icke endast vid yrkesskada utan
äveri vid annan sjukdom skulle göra anmälan till sjukkassan.
Ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle, såsom riksförsäkringsanstalten
i sitt yttrande närmare utvecklat, på grund av föreskriften
i 26 § första stycket sjukförsäkringslagen, att sjukpenning ej må utgivas,
innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos kassan, medföra att den sjukes
eller skadades rätt till sjukpenning i princip bleve beroende av att
arbetsgivaren i behörig ordning fullgjorde sin anmälningsskyldighet. Bl. a.
med hänsyn till den risk för rättsförluster, som härigenom skulle tillskapas,
kan utskottet icke förorda de av motionärerna framlagda förslagen.
Vad avser det i motionerna I: 463 och II: 598 åberopade förfarande, som
tillämpas för statliga och vissa kommunala myndigheter, ansluter sig utskottet
till riksförsäkringsanstaltens mening, att detsamma framför allt
ur kontrollsynpunkt icke annat än undantagsvis bör ifrågakomma beträffande
andra arbetsgivare.
Resekostnader
Det i motionerna I: 5 och II: 8 framförda önskemålet att i sådana fall av
hastigt påkommen sjukdom eller yrkesskada, då resa till sjukhus eller lasarett
företagits, utan att läkarremiss dessförinnan kunnat inhämtas, för
den sjuke fördelaktigare ersättningsregler borde införas, har i väsentlig
mån tillgodosetts genom en vid innevarande års vårriksdag beslutad ändring
i sjukförsäkringslagen. Denna ändring innebär, att om försäkrad genom
olycksfall drabbas av skada och det skäligen kan antagas, att han till
följd härav är i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus, ersättning
för resa till och från läkare skall utgå enligt den i 16 § sjukförsäkringslagen
angivna förmånligare beräkningsgrunden, även då hänvisning
av läkare ej skett. Utskottet, som behandlade frågan i sitt utlåtande nr 10
år 1956, ansåg sig på i utlåtandet närmare angivna skäl icke kunna tillstyrka
ett i anslutning härtill väckt motionsyrkande av innebörd att ersättning
för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skulle utgå enligt
den gynnsammare beräkningsgrunden, oaktat läkarremiss icke inhämtats,
även i fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat
antagas att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov
av läkarvård vid sådant sjukhus. Utskottets mening biträddes av riksda
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 är 1956
21
gen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit får utskottet avstyrka att i
anledning av förevarande motioner frågan om ytterligare utvidgning av
rätten till ersättning vid resa till och från läkare upptages till förnyad undersökning.
I anledning av vad i motionerna 1:338 och 11:280 anföres om kravet
på läkarremiss för varje återbesök vid kvävgasbehandling, får utskottet
hänvisa till den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen för av riksförsäkringsanstalten
utfärdade föreskrifter och anvisningar rörande sjukförsäkringslagens
bestämmelser om resor till och från läkare, varav framgår
att besök hos läkare, som sker inom 120 dagar från närmast föregående
besök hos denne för samma sjukdom, skall anses som återbesök enligt
16 § sjukförsäkringslagen, att när det gäller besök hos läkare vid sjukvårdsinrättning
denna regel skall gälla, även om besöket sker hos annan
läkare än den hos vilken närmast föregående besök ägt rum, samt att, då
fråga är om återbesök enligt nämnda lagrum för läkarvård vid sanatorium,
centraldispensär och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, något styrkande
av ursprunglig hänvisning av läkare icke syntes behöva påfordras.
I sistnämnda motioner framföres vidare önskemål om kostnadsfrihet
vid resor för ambulatorisk kvävgasbehandling. Med hänsyn till de ringa
belopp som patienten själv har att svara för vid dessa resor — 4 kronor
vid första besöket och 1 krona vid återbesök — synes någon omprövning
av ifrågavarande bestämmelser icke för närvarande vara påkallad. I sammanhanget
må erinras om den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande
lämnade upplysningen, att vissa landsting ersätter den del av ifrågavarande
kostnader, som icke utgives av sjukkassa.
Laboratorieundersökningar
Chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat en utredningsman
för att bl. a. verkställa översyn av sjukkassetaxan. I de för utredningsmannen
utfärdade direktiven har departementschefen i anslutning
till den av medicinalstyrelsen den 25 januari 1956 efter samråd med riksförsäkringsanstalten
avgivna framställningen i ämnet uttalat, att frågan
om återbäring vid laboratorieundersökningar inom klinisk kemi och klinisk
fysiologi utan samband med konsultation vore av sådan angelägenhetsgrad,
att utredningsmannen borde undersöka, huruvida denna fråga
lämpligen kunde avgöras innan översynen av taxan i övrigt vore
avslutad. Om så funnes vara fallet, borde utredningsmannen framlägga
separat förslag härom, såvitt möjligt redan under höstens lopp.
Den genom motionerna 1:5 och 11:8 samt 1:463 och 11:598 aktualiserade
frågan om ersättning för laboratorieundersökningar i vissa fall är
alltså för närvarande föremål för prövning. Något initiativ i frågan från
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
riksdagens sida är vid sådant förhållande icke nu påkallat. Utskottet vill
uttala sin tillfredsställelse över att detta spörsmål av departementschefen
ansetts böra med förtur utredas av den tillkallade utredningsmannen. Utskottet
får även framhålla angelägenheten av att frågan skyndsamt prövas
och att förslag i ämnet snarast framlägges.
Kostnader för läkarvård
I motionerna I: 5 och II: 8 anföres, att om en anställd vid besök hos
läkare saknar kontanter för gäldande av läkarens arvode och läkaren i sådant
fall begär kontant arvode, det skulle kunna inträffa att vården av den
sjuke äventyrades. För undvikande härav föreslås i motionerna, att läkaren
skall kunna få träffa överenskommelse med vederbörande företag att
sända räkning för läkarvården till företaget och att reglering av kostnaderna
därefter får ske med den anställde respektive sjukkassan genom
företaget.
Såsom riksförsäkringsanstalten i sitt remissyttrande uttalat torde det
knappast inträffa, att i här avsedda fall läkaren vägrar vård av den sjuke.
Utskottet får vidare hänvisa till vad riksförsäkringsanstalten anfört därom
att det av motionärerna föreslagna tillvägagångssättet för sjukkassornas
del i regel icke syntes kunna möta något hinder samt att, enligt vad anstalten
hade sig bekant, detta system också i viss utsträckning tillämpades,
särskilt i de fall, då industriläkarvård vore anordnad. Enligt utskottets
mening behöver denna fråga icke regleras lagstiftningsvägen.
Anmälan om ändrad inkomst
Beträffande skyldigheten att till sjukkassa anmäla ändrad inkomst anföres
i motionerna 1:5 och 11:8 att denna skyldighet ofta förbisåges av
den försäkrade, vilket kunde leda till att denne under samordningstiden
finge en lägre sjukpenning än vad som rätteligen borde utgå. Ett smidigare
system för anmälan om ändrade inkomstförhållanden syntes motionärerna
böra kunna genomföras. Detta kunde ske antingen på så sätt, att
man för arbetsanställda tillämpade de regler, som gällde i den tidigare
olycksfallsförsäkringen, nämligen att föregående års inkomst utgjorde riktpunkt
för sjukpenningens storlek, eller också genom att arbetsgivarna ålades
att till sjukkassorna lämna uppgift om ändrade inkomstförhållanden.
Frågan vore, slutar motionärerna, aktuell endast under samordningstiden,
enär efter denna tid arbetsgivarna hade att lämna uppgifter om den aktuella
lönen. Även i motionerna I: 463 och II: 598 uttalas, att arbetsgivaren
skulle kunna åläggas att anmäla inkomstförändring. I dessa motioner ifrå
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
23
gasättes vidare, att sjukkassa skall kunna besluta om retroaktiv inplacering
i sjukpenningklass, därest särskilda skäl till försenad anmälan om
höjd inkomst prövas föreligga.
Såsom riksförsäkringsanstalten uttalat strider den föreslagna metoden
med föregående års inkomst som riktpunkt för sjukpenningens storlek mot
de grundläggande principerna i gällande lagstiftning, enligt vilka sjukpenning
skall utgå efter den sjukpenningklass, som sjukassemedlemmen tillhör
vid sjukdomsfallets inträffande, samt medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen
skall grundas på den årsinkomst av förvärvsarbete,
som medlemmen kan komma att tills vidare åtnjuta. Utskottet kan därför
icke förorda en ändring i enlighet med detta förslag. Vad beträffar förslaget
att det skulle åläggas arbetsgivare att beträffande anställda lämna
uppgift till sjukkassa om ändrade inkomstförhållanden synes ett sådant
system kunna befaras komma att fungera mindre tillfredsställande. Det
skulle därjämte, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, bli synnerligen betungande
för såväl arbetsgivarna som sjukkassorna. Icke heller detta förslag
kan utskottet därför finna lämpligt.
Otvivelaktigt kan bestämmelsen att retroaktiv inplacering i sjukpenningklass
ej må äga rum i vissa situationer medföra otillfredsställande
resultat. Utskottet tänker härvid särskilt på det läge som uppkommer vid
retroaktiv löneförhöjning. Frågan hur man i sådana och liknande fall skall
kunna uppnå ett mera tillfredsställande resultat i förevarande hänseende
bör enligt utskottets mening göras till föremål för prövning. Det synes utskottet
kunna övervägas att i sådant syfte överlämna motionerna I: 463
och It: 598, i vad de rör spörsmålet om anmälan om ändrad inkomst, till
den utredningsman, som den 15 juni 1956 tillkallats för att utreda vissa
frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen. Utskottet får därför föreslå
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville
överlämna sistnämnda motioner i denna del till utredningsmannen för
prövning av förenämnda spörsmål.
Karenstiden
I motionerna I: 5 och II: 8 föreslås ändrade bestämmelser i fråga om
beräkning av karenslid. Tre olika lösningar dikuteras i motionerna. Det
första alternativet går ut på att minska karensdagarnas antal eller helt
slopa karensdagarna. Det andra innebär tillämpning av förmånligare regler
vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det tredje alternativet slutligen
skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare förpliktas att betala
sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.
Utskottet har under senare år vid flera tillfällen haft att taga ställning
till i motioner framställda yrkanden rörande frågan om karenstiden inom
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
sjukförsäkringslagstiftningen. Förslag om minskning av karensdagarnas
antal eller helt slopande av dessa har därvid avvisats av utskottet med hänvisning
till den kostnadsökning, som härvid skulle uppkomma. Även yrkanden
om differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar
orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar har avstyrkts
av utskottet, som härvid bl. a. uttalat att fördelarna av samordningen
vid genomförande av detta förslag i väsentlig mån skulle elimineras.
Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen alt det av bl. a. ekonomiska
skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av
karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att
bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening
beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla
förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen
på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning av försäkringsförmånerna
för de yrkesskadade, som karenstidens utformning medfört,
i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står klart att det
är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
grundläggande samordningsprincipen, härutinnan
åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner. Att
samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora fördelar att
den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt utom allt tvivel.
önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring av de yrkesskadades
förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera att frågan
om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen samordning i
stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför föreslå
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av karenstiden vid
yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.
Sjukhusvård
I motionerna 1:338 och 11:280 ifrågasättes om icke fri sjukhusvård i
den omfattning, som avsågs i sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse,
borde tillkomma samtliga sjukkassemedlemmar. I varje fall borde
enligt motionärerna sjukförsäkringslagens bestämmelser om sjukhjälp ändras
så, att även medlemmar som åtnjuter folkpension skall kunna erhålla
ersättning för sjukhusvård under 730 dagar.
Då statsmakterna vid 1953 års reformarbete inom sjukförsäkringslagstiftningen
frånträdde det förut fattade beslutet om fri sjukhusvård och i
stället införde ersättning för sjukhusvård såsom obligatorisk försäkringsprestation
var detta, såsom föredragande departementschefen uttalade, ett
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
25
led i strävandena att minska statens utgifter för sjukförsäkringen. Enligt
utskottets mening saknas anledning att för närvarande ompröva detta ställningstagande.
Vidkommande spörsmålet om omprövning av sjukhjälpstidens längd
för folkpensionärer vid sjukhusvård vill utskottet erinra om att vissa folkpensionärer
redan nu i en del fall åtnjuter 730 dagars sjukhusvård. Den
som uppbär folkpension före fyllda 67 år och är sjukpenningförsäkrad på
grund av att han har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kronor
äger nämligen i princip uppbära sjukhjälp i form av bl. a. ersättning
för sjukhusvård i högst 730 dagar vid sjukdom, som föranlett sjukperiod
först efter det folkpension börjat uppbäras. Om emellertid folkpensionären
erhåller pension med ett till följd av ändrade inkomstförhållanden ökat
belopp, begränsas sjukhjälpstiden vid sådan sjukdom till 90 dagar efter
utgången av den månad, varunder folkpensionen börjat uppbäras med ökat
belopp.
I propositionen nr 114 år 1955, vari bl. a. förslag till ändringar i fråga
om samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen förelädes
riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, att frågan om omprövning
av sjukhjälpstidens längd borde anstå i avbidan på resultatet av
en av socialförsäkringsutredningen planerad undersökning av vårdtidernas
längd för folkpensionärer å sjukhus av olika slag. Socialförsäkringsutredningen
har sedermera i ett i maj innevarande år avgivet betänkande redovisat
viss undersökning på detta område, nämligen i fråga om vårdtiderna
å kroppssjukhus i Malmö. I betänkandet hänvisas bl. a. till det läge, vari
frågan om införandet av en allmän pensionsförsäkring f. n. befinner sig,
och framhålles, att med hänsyn till vad som inträffat på detta område frågan
om en revision av regierna om samordning mellan folkpensioneringen
och sjukförsäkringen kommit i ett nytt läge. Inte annat än om synnerligen
starka skäl skulle föreligga vore det enligt utredningen motiverat att, med
bibehållande av nuvarande samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar,
vartill sjukförsäkringens sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet
vore maximerad. Enligt utredningens mening hade några sådana skäl
icke framkommit genom den gjorda undersökningen.
Uppenbarligen äger frågan om sjukhjälpstiden för folkpensionärer visst
samband med spörsmålet om införande av en allmän pensionsförsäkring.
Frågan om en förlängning av sjukhjälpstiden med avseende å rätten till
sjukhusvård för sådana folkpensionärer, vilkas sjukhjälpstid understiger
730 dagar, är emellertid enligt utskottets mening av sådan angelägenhetsgrad,
att dess lösande icke bör anstå längre, än som är oundgängligen nödvändigt.
Avsaknaden av uppgifter angående de kostnader, som ett genomförande
av motionärernas förslag skulle medföra, synes utskottet motivera
att undersökningar härutinnan vidtages. Utskottet förutsätter att Kungl.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 är 1956
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på dessa problem och föreslår att riksdagen
såsom sin mening giver Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda
anfört i fråga om sjukhjälpstiden med avseende å sjukhusvård för folkpensionärer.
Tandläkarvård
I motionerna I: 338 och II: 280 anföres, att det vore önskvärt, att ersättning
för de i sjukkassetaxan angivna tandvårdsbehandlingarna kunde
utgå, oaktat de ej utförts å centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller
allmänt sjukhus. Därjämte borde jämväl enklare tandlagningar upptagas
bland ersättningsgilla behandlingar.
Som av den ovan i detta utlåtande lämnade redogörelsen framgår, är ersättning
för tandvård i vårt land en nyhet inom sjukförsäkringen. Erfarenheterna
av denna hjälpform är följaktligen ännu mycket begränsade.
Med hänsyn härtill och med beaktande av vad medicinalstyrelsen i sitt remissyttrande
anfört om den pågående utbyggnaden av folktandvården saknas
enligt utskottets mening f. n. anledning att till prövning upptaga frågan
om utsträckande av möjligheterna till ersättning enligt sjukförsäkringslagen
vid tandvård i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet vill
även framhålla, att utskottet helt ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens
mening, att ett inordnande i försäkringen av »enklare tandlagningar» av
både ekonomiska och andra skäl synes icke vara tillrådligt. Utskottet vill särskilt
understryka vad remissinstanserna anfört angående möjligheterna att,
där centraltandpoliklinik icke står till buds, tillgodose behovet av sådan;
tandläkarvård, som avses i sjukkassetaxan, å allmänt sjukhus genom att
vid behov tillkalla eller till sådant sjukhus knyta konsulterande tandläkare
med erforderlig kompetens.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville överlämna motionerna I: 463
och II: 598, i vad de avser fråga angående anmälan om
ändrad inkomst, till den utredningsman, som den 15 juni
1956 tillkallats för att utreda vissa frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen,
att av honom övervägas med sikte
på ovan i utlåtandet särskilt angivna fall rörande retroaktiv
lön,
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 5 och II: 8
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om en utredning i syfte att pröva
möjligheterna att med bibehållande i princip av samord
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 dr 1956
27
ningen förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen
i fall av yrkesskada,
C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 338 och
11:280 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan i utlåtandet
anfört i fråga om sjukhjälpstiden med avseende
å sjukhusvård för folkpensionärer,
D. att förevarande motioner
1. I: 5 och II: 8, utom i vad motionerna avser läkemedel,
2. 1:338 och 11:280, utom i vad motionerna avser läkemedel,
samt
3. 1:463 och 11:598, utom i vad motionerna rör fråga
dels om ändring i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring,
dels ock om reseersättning vid sjuktransporter med privat
bil,
i den mån motionerna icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och under A—C hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 november 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru
Carlqvist, herrar Huss*, Mannerskantz, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell och
herr Alvar Andersson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf, herrar Fredriksson,
Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956
Reservation
av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, fru Ewerlöf och herr Larsson
i Hedenäset, vilka ansett,
dels att det avsnitt av utskottets motivering under rubriken Karenstiden,
som, i tredje stycket under denna rubrik, på sid. 24 börjar med orden
»Det är» och slutar med orden »ovanför anförda», bort ersättas med
text av följande lydelse:
Även i övrigt är samordningen ur skilda synpunkter förenad med så
stora fördelar, att det icke bör ifrågakomma att göra något avsteg från
denna för sjuk- osh yrkesskadeförsäkringarna grundläggande princip. Då
ett införande i sjukförsäkringen av olika karensregler för yrkesskador och
andra sjukdomar ofrånkomligen skulle medföra, att grundvalen för samordningen
rycktes undan, bör det enligt utskottets mening icke komma i
fråga att differentiera karenstiden. På grund av vad sålunda anförts torde
motionerna i förevarande del icke böra föranleda någon åtgärd.
dels ock att utskottet under B. bort hemställa,
att motionerna I: 5 och II: 8, i vad de avser fråga om
karenstiden, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:417 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. s. 1 i texten