Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.
1956-11-27 · 85 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 85 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1956:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
1
Nr 58
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 144, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt
2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
dels ock godkänna i propositionen förordade ändrade riktlinjer beträffande
kontantunderstöd till arbetslösa.
Propositionen har, såvitt avser förordningsförslagen, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats
till statsutskottet.
I samband med propositionen, såvitt densamma hänvisats till lagutskott,
har andra lagutskottet behandlat fem i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 560 i första kammaren av herr Magnusson
och nr 749 i andra kammaren av herr Hagård,
motionen nr 561 i första kammaren av herr Norling och herr Persson,
Helmer, samt
de likalydande motionerna nr 562 i första kammaren av herrar Mossberger
och Gei jer och nr 750 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Stockholm
och Eriksson i Sandby.
De i motionerna framställda yrkandena återgives nedan under särskilda
rubriker.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förordningsförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt
till motionerna II: 749, I: 561 och II: 750.
1 — Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Representanter för De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
har inför utskottet framfört synpunkter på vissa i propositionen behandlade
spörsmål.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att 1934 års förordning om erkända arbetslöshetskassor
ersättes av en ny förordning i ämnet.
I syfte att öka försäkringens effektivitet föreslås, att vissa grupper, som
nu inte kan försäkra sig, under vissa förutsättningar skall kunna tillhöra
erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäkringsskydd
mot arbetslöshet. Till dessa grupper hör självständiga företagare
och s. k. hemarbetare.
Liksom hittills anses det böra ankomma på kassorna själva att avgöra,
huruvida ålderspensionärer skall få vara medlemmar i dem. Statsbidraget
till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emellertid
på visst sätt begränsat.
I övrigt föreslås åtskilliga ändringar i nu gällande lagstiftning. De flesta
av dem rör tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som har större räckvidd
må nämnas följande.
Den maximala ersättningstiden föreslås förlängd från 156 till 210 dagar.
Ersättning skall enligt förslaget inte utgå för enstaka arbetslös dag i en
vecka. I vissa fall föreslås halv ersättning skola utgå.
Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka
från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, omfattande
tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestämmelserna
om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av
nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.
Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag endast
smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den
föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.
De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september
1957.
Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunderstöden
till arbetslösa.
Sistnämnda spörsmål behandlas av statsutskottet i dess utlåtande nr 207
år 1956.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
De vid propositionen fogade författningsförslagen är jämte en vid förslaget
till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor fogad
bilaga av följande lydelse.
1) Förslag
till
Förordning
om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas som följer.
I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.
1 §•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna förordning,
må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av
den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt
stadgat.
Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».
2 §.
Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skriftligen
av föreningens styrelse.
Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas
antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom angående
föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller
annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfattas
enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara bestyrkta
med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
3 §•
Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda därtill,
må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.
4 §•
Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II
i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller
till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa
och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med
hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må antagande
vägras.
5 §•
Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva antagen
till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa
ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor
att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stadgat,
utgå med lägre belopp än eljest.
6 §.
Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som
avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda
medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.
7 §•
Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett
år—den 31 augusti påföljande år.
11. Om stadgarnas innehåll
Verksamhetsområde och medlemskap
8 §•
I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsområde
angivas.
9 §.
1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall
undantagas
1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,
2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,
3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,
samt
4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.
2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa
skall undantagas
1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning
användas till arbete för annans räkning, samt
2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 5
I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall
vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet
i kassan.
3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall
icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av medgivande
som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.
Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från
vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).
10 §.
Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må undantagas
1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej
heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda
föreskrivet villkor,
2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område,
ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex
månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,
3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant,
barn eller adoptivbarn,
4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan,
lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet
är för handen,
5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,
6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och
7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.
Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5)
sägs, må återinträde vägras honom.
Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket
4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.
Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom
någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.
11 §•
I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begräns
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,
äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva
de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.
12 §.
Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kassan,
åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens
senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid
skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.
13 §.
Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut varigenom
han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) uteslutes
ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första
period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer
intyg som avses i 22 §.
14 §.
I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej föreskrivas.
Klassindelning och klasstillhörighet m. in.
15 §.
Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsynsmyndigheten
godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med
skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor
i övrigt.
Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han
tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt
begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp
anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund
varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre
daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
Avgifter och uttaxering
16 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid,
som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsföreningar.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna
skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i
kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik
särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner
skäligt.
17 §.
Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa
med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlemsavgift
eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften
eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet
kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.
Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten
beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att
utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast
vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte
månaden.
Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskriven
tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan
grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligga,
äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att
inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga
kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande
godkännas av tillsynsmyndigheten.
Ersättningens former m. m.
18 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för
dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg
till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt
eller delvis utgå i naturaförmåner.
Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och
flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.
I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.
19 §.
1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat,
maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg
må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.
2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn
eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap
eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och
kyrkoskrivet hos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt
tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres,
utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.
Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade
till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptivfadern,
fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast
till modern (adoptivmodern, fostermodern).
3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som
varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han
fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken.
Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutvarande
make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller
själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.
Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära
maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam
bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg
skall vad som sägs i första stycket andra punkten
äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens
hem icke skall räknas som förvärvsarbete.
Villkor för rätt till ersättning
20 §.
Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför
och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
21 §.
Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla
om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och
orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på
grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,
skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar
varje vecka.
Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han
så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.
22 §.
Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall
den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka
arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten
att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom
eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet
eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av
tillsynsmyndigheten.
Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om
att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som
där avses.
23 §.
1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han
antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa
med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter,
eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter
samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig
varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte
den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller
tolv månader.
2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas
endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i
kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv
månader närmast före arbetslöshetens inträdande
erlagt avgift,
varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring
som värnpliktig eller
uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.
I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke inräknas
tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit
förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,
som infaller efter det han fyllt 67 år.
Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av
rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första
stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem månader förkortas till
lägst sexton veckor eller fyra månader.
Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid
tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången
av det senare försäkringsåret.
24 §.
Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som
erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts
till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då
han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit
ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller
barnsbörd.
Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande
viss grupp av medlemmar medgiva
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning,
må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,
2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans
räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift
för tid, då han utför arbete som självständig företagare, samt
3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans
räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för
en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig
företagare.
Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,
då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större
utsträckning än i andra stycket sägs.
25 §.
Erkända arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken medlem
erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodoräknas
ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf
angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vilken
han övergår, överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas
med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
icke finnes anordnad.
Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de
där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift erlagts
till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid,
för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt
eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid,
för vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid,
som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts.
Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan
varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.
Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i
kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs,
vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före
kassans bildande erlagt till sammanslutningen.
överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola
för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.
26 §.
Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott tillhört
erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,
allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
brottet i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde
ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde
inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.
27 §.
Övergår medlem till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen
ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en avgift.
Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta
av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldighet
för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må daghjälp
efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt
minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.
Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 §
till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för
honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter
eller fyra månadsavgifter.
Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga motsvarande
tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
28 §.
1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en sammanhängande
tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (karenstid)
och för dessa dagar företett intyg som i 22 § sägs.
Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva förlängning av
de tider, som angivas i första stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas
längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden beräknas,
ej bestämmas längre än till sex månader.
1 karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava utgått,
om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 33 §
icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.
Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig
arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inräknas i
karenstiden.
2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att
hava
uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
eller lagen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att
deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden,
eller
åtnjutit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller
under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upphörande
eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §.
Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten
föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter
det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort
karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av
sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem,
som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta antalet
dagar.
Ersättningens storlek
29 §.
1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor.
Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn.
Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg
med samma belopp.
2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat arbete
i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar,
må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han
å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar,
må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg utgivas
med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast
gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete
och jämväl söker sådant arbete.
Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och
familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.
30 §.
1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej utgivas
högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som
framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).
Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om
medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som
medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbetstid
som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger
tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller månadsinkomst
än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst.
Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra
stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga
arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och
av samma arbetsförmåga som medlemmen.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 är 1956
Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta moment,
skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och därefter
barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen nedsättas.
2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande understöd
från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och familjetillägg
utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den
högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.
Ersättningstiden
31 §.
1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtiosex
dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för
viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst tvåhundratio
dagar under varje sådant år.
1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under
ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för
medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år.
2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt
vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av
1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken
utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller medgivandet
avser eller utgivits på grund av sådan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
i främmande stat, som medgivandet gäller.
Inskränkningar i rätten till ersättning
32 §.
Daghjälp må icke utgivas för
1) söndag,
2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående
eller efterföljande vardag,
3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik
fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),
4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp, och
5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.
Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må daghjälp
ej heller utgivas för den sjätte dagen.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
33 §.
Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande
är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal
dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp,
minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslutning
till genomgången karenstid.
Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den
tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att
tillämpa vad som är stadgat i första stycket.
Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första
stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej
innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.
34 §.
Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss
grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må
stadgas,
att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas,
skola förlängas,
att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller
att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret,
skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vilken
arbetslöshet regelbundet förekommer.
Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken
karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom.
andra stycket.
35 §.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens
omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska
ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjälpens
belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av daghjälp.
Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid beslutets
meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet
skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej
upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst
förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.
36 §.
Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl
genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till
stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,
att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.
Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda
beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,
där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet
allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må
hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.
37 §.
För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till
den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål
för lockout), eller
den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch
anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf meddelas
av tillsynsmyndigheten.
38 §.
Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande
av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas
ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkännas
honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröj ligen anmälas
för tillsynsmyndigheten.
39 §.
I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som
ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att
uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Ansökan om ersättning
40 §.
Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansökningen
skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§.
Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.
Fondbildning
41 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
per medlem räknat,
om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnittliga
beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form aN
erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,
om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma
sätt beräknat belopp, och
om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det
belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.
Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna
eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av
vad i första stycket sägs.
Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall
tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma
fondens minimibelopp.
Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten
med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt
lämnat medgivande därtill.
Överskott å verksamheten skall tillföras fonden.
Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.
42 §.
Fondens tillgångar skola redovisas
1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten,
2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska
skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom
finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,
3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken,
svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa
för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis),
4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd, eller
5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening,
därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta
sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara
brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse,
eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens medgivande
högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser,
för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller
tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall
i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.
Styrelse m. m.
43 §.
Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter
förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.
Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets
fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten.
44 §.
I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall
den befogenhets som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av
valda ombud.
ID. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande
av antagande
45 §.
Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en
förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt
uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits
att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift
jämväl härom intagas i förteckningen.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 58
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
46 §.
Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår
samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda
föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.
I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.
47 §.
Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga
om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,
ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.
Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.
Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,
protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträde
med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som
myndigheten begär.
Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna formulären.
Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.
48 §.
Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,
i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre
medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,
åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.
I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så
snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att
likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant
medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under
vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet
återkallas.
Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant
medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det
nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara
pliktig att träda i likvidation.
49 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
19
hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan
anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.
Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till
efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till
•statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.
Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa
och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.
Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.
50 §.
Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 §
lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras
över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.
IV. Straffbestämmelser
51 §.
t
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försummelse
åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla.
Uppgår den 1 september 1957 antalet medlemmar i kassa, som antagits
dessförinnan, icke till 1 500, skola äldre bestämmelser angående minsta antalet
medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i denna
understiger 1 500.
Därest kassa enligt sina den 31 augusti 1957 gällande stadgar utgiver
daghjälp för mindre antal dagar än som angives i 31 § 1 mom. andra stycket
i den nya förordningen, må kassan så länge tillsynsmyndigheten det
medgiver utgiva daghjälp för samma antal dagar varje försäkringsår efter
det den nya förordningen trätt i kraft.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla
den bestämmelsen.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
2) Förslag
till
Förordning
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas som följer.
1§-
Statsbidrag, som avses i förordningen den om erkända
arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.
2 §•
Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor
25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av
25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50
öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än
fem kronor för varje ersättningsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.
För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av
belopp, som i första och andra styckena sägs.
3 §•
Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalenderår
med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för
daghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit
gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som svarar
mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet
ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna
förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.
Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp,
som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor
utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstatsbidrag.
4 §•
För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbidraget
och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
21
5 §.
Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälp sbidraget för den
tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt
år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet
till dess antagandet upphörde att gälla.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom
erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.
6 §.
Familjetilläggsbidrag utgår med nedan angivet undantag för kalenderår
med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter
för familjetillägg under året.
7 §•
I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år,
utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst
sjuttioåtta ersättningsdagar under försäkringsåret.
8 §•
Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till
antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning till
styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Medlemsbidrag utgår, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, med
fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger
3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som
överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för
det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.
Då kassa antages under villkor, som angives i 5 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, skall tillsynsmyndigheten bestämma, efter vilka
grunder medlemsbidraget skall utgå.
9 §.
Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av
summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna januari—februari,
mars—april, maj—juni, juli—augusti, september—oktober
och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshetskassa
gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vilken
antagandet hela tiden varit gällande.
Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar
antalet dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke
inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familj etillläggsbidrag
enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning
utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
10 §.
Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.
När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa
utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag,
som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio
tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas
belöpa å samma tid.
11 §•
Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om
statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
23
Bilaga
Bilaga till förordningen den om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor
Antal ersättnings- dagar per medlem
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela bidragsunderlaget
enligt 3 § vid olika
antal ersättningsdagar
per medlem
Antal ersättnings- dagar per medlem
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela bidragsunderlaget
enligt 3 § vid olika
antal ersättningsdagar
per medlem
0—3
0,0
11
56,8
3,25
3,0
12
60,0
3,50
6,0
13
62,7
3,75
8,9
14
65,0
4
11,9
15
67,0
4,25
14,4
16
68,7
4,50
16,9
17
70,1
4,75
19,4
18
71,3
5
21,9
19
72,2
5,25
24,0
20
73,0
5,50
26,1
21
73,7
6
30,3
22
74,2
7
37,5
23
74,6
8
43,5
24
74,8
9
48,7
25
74,9
10
53,1
26 och där- över
75,0
Särskilda bestämmelser:
Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt
framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels
procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Inledning
1953 års riksdag beslöt, på grundval av förslag, som framlagts av 1951 års
utredning om arbetslöshetsförsäkringen, avsevärda förbättringar av statsbidragen
till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar kas
sorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7,
rskr 185).
Till grund för de i förevarande proposition framlagda författningsförslagen
ligger ett av nämnda utredning under år 1955 framlagt betänkande
med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m. (SOU
1955:27)
^ ttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och
fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium — som bifogat
yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Försäkringens omfattning
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anför i propositionen
följande.
»Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i
verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca
1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emellertid
utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har
det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utvecklas
ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrupper,
som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna
av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas
om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från
densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om
arbetslöshetsförsäkringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 25
Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att
främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana villkor
och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det framstår
som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den
förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år
1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hänseende.
Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetydliga
grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a rbetstagare.
Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är tämligen
flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika
lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen
har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad innebörd.
Häremot sjmes inte vara något att erinra.
Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisationerna.
Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i
dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa.
Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte
tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens
natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbetstagare
är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen,
som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning.
Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst
stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen
anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa
att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.
Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbetslöshetsrisk
kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur riskutjämningssynpunkt
av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas
medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra
sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som
eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas
praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt
hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse,
som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbetslöshetskassa
på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte
anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under villkor
att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp
än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av
ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag
biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehandlingen.
Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i eu erkänd
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för
tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill,
antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd
kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlemmar
bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft
något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det
nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå
längre än utredningen föreslagit.
Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla
uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbetslöshetskassa
främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hänsyn
till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning
till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull
komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet
till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna
och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt
vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd
erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få
prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet
av en dylik kassa föreligger.
I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om
personer som uppbär folkpension i form av ålderspension.
Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximiålder
för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den
mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till
medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer
som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss
högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem
skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder bestämts
till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för
den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när medlem
fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande
arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkivarbete
och beredskapsarbete.
Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålderspensionärer
bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett
senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhållande
till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid
i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom
utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller
mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara
medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer
fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För
dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt
legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall
på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhallas, att försäkringens
arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av
sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt
utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning
gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför
och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som
nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar
i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.
Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att
ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan
hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den
praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre
kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn
till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt
att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande
blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses
arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder
måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat
leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir
arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid
och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte
anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till
ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan
endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer,
kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge
ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas
hänföra sig till dem.
Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning
inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha
övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills
vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålderspensionärer
inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till
ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar
d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under
vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse
med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för
ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och
samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning
alt begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålders
-
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
pensionärer, bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas
av kassorna själva.
Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages
till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare
pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning.
De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.
Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa
nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasseförordningen
äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 månaderna
längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare
utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans
räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att
kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas,
men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för företagare
att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i
denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att företagare
inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen
även om de författningsmässiga hindren för deras anslutning
undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de
anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för personer,
som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen.
Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att
bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart
utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot
har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra.
Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes
befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för
tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas honom
under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan
företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag
beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men
avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt
åberopat kontrollsvårigheter.
För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår
till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid
kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt försäkringsskydd.
En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryggande
kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter
endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslöshetskontrollen
kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsynsmyndigheten
efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 29
dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening
inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad utredningen
föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.
Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande
arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste
en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara
medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva
året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäkringen.
Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifrågavarande
regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge
vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd
genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare.
Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik
befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas
på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som härigenom
kommer att föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med
varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas,
huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt
skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som
självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en
tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.
Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet
att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till försäkringen.
Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en
sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakttagas
med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshetsförsäkringen
enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrupper,
som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsättningar
för avgiftskontroll m. m. konstateras föreligga. Till dessa grupper
torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse
under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför
förslaget i denna del.
Vissa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make,
föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestämmelser
inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra försäkringen,
om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna
varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens
make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd
arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, medan
övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att
dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bärande
och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till medlemskap
undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna
12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar,
barn eller adoptivbarn.
Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för
hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsynsmyndigheten
tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då
kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräknas
honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre
remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns arbetsgivareorganisation
— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshetsförsäkring
av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett
samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle
av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa
problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa
hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening bör detta
inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna
från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla
beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utredningen
föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att,
innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild
grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avseenden
skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde
variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontrollsvårigheterna
inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäkringen
men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla betryggande
kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen
torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.
Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utredningens
förslag i fråga om hemarbetarna.»
Motioner
Frågor rörande ålderspensionärernas ställning inom
arbetslöshetsförsäkringen upptages till behandling dels i de
likalydande motionerna I: 562 och II: 750 och dels i motionen I: 561.
Motionerna I: 562 och II: 750 upptager ett yrkande rörande visst tillgodoräknande
av sjukdomstid för uppfyllande av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret.
I fråga om dessa motioner får utskottet hänvisa till vad som upptagits
i det följande under rubriken »Villkoren för ersättning».
I motionen I: 561 framställes yrkanden dels av samma innebörd som i
motionerna I: 562 och II: 750 och dels rörande minimitiden för ersättning
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
från arbetslöshetsförsäkringen till ålderspensionärer. I förstnämnda hänseende
behandlas yrkandet nedan under rubriken »Villkoren för ersättning».
I fråga om minimitiden för ersättning till ålderspensionärer hemställes
i motionen, att 31 § 1 mom. andra stycket skall erhålla följande lydelse:
»I annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under ett
försäkringsår längst må utgå, utgöra minst 120 dagar.» En dylik bestämmelse
har upptagits även i det i propositionen framlagda förslaget till lydelse av
31 § 1 inom. andra stycket men begränsas där till att gälla endast »för medlem,
som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år» — för medlem som
fyllt 67 år må kassa alltså enligt propositionens förslag bestämma lägre
minimitid för ersättning än 120 dagar. — Rörande sitt ställningstagande till
yrkandet får utskottet hänvisa till sitt yttrande under rubriken »Försäkringsersättningarna»
.
I motionen har icke i hemställan upptagits något yrkande rörande den
tid, för vilken statsbidraget till ersättning till ålderspensionärer skall utgå.
Denna fråga har emellertid berörts i den motivering, som lämnats i motionen.
Motionärerna anför sålunda att förslaget i propositionen om begränsning
såvitt gäller ålderspensionärer av statsbidraget till att avse 78 dagar
kunde befaras innebära, att ingen kassa komme att lämna ersättning utöver
78 dagar. Att vid ofrivillig arbetslöshet undantaga ålderspensionären från
att erhålla dagersättning på samma sätt som övriga kassamedlemmar vore
en ringaktning av den äldre arbetskraften.
Efter att ha berört det i propositionen gjorda förslaget, att för ålderspensionär
sjukdomstid ej skall privilegieras vid prövning av om det tidsbestämda
avgiftsvillkoret uppfyllts, anför motionärerna: »För vår del anser vi, att
denna särställning vid sjukdom är kränkande för folkpensionärer, och kommer
vi av denna anledning att yrka på ett borttagande av denna bestämmelse.
Samma gäller också bestämmelsen om att understödstiden för folkpensionärer
skall sänkas från 156 dagar till 78.»
Utskottet
Sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen trädde i verksamhet
år 1935 har rörelsen vuxit till att numera omfatta omkring 1 240 000 försäkrade.
Med försäkringsformen är förenade sådana fördelar såväl för den
enskilde som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår såsom
den lämpligaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Det är därför ett
viktigt samhällsintresse att understödja den vidare utvecklingen av de
erkända arbetslöshetskassornas verksamhet.
För att utöva tillräcklig dragningskraft bör försäkringen bereda de försäkrade
förmåner som innebär, att de vid arbetslöshet sättes i en märkbart
bättre situation än om de icke varit försäkrade. Eu väsentlig förbättring av
de ersättningar som vid arbetslöshet utgår till medlemmarna i de erkända
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
arbetslöshetskassorna möjliggjordes genom beslut vid 1953 års riksdag. Icke
obetydliga grupper nya medlemmar har som en följd härav under de senaste
åren anslutit sig till försäkringen. Alltjämt står dock många grupper och enskilda
utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Delta sammanhänger delvis
med att arbetslöshetsförsäkringen byggts upp inom den fackliga rörelsen,
varför fackligt oorganiserade arbetare, ehuru de icke är förhindrade att
vinna medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa, dock ofta kommit att stå
utanför. Än större grupper utan försäkring återfinnes bland stats- och kommunalanställda.
Dessa torde i allmänhet ha bedömt arbetslöshetsrisken som
så ringa att skydd ej funnits erforderligt. Särskilda grupper utan försäkringsskydd
utgör arbetsgivarnas anhöriga samt hemarbetarna. Slutligen är
de självständiga företagarna nu i stort sett uteslutna från försäkringen.
Beträffande först personer utan egentlig arbetslöshetsrisk
föreslås i propositionen med avseende å desamma, att registrering av
arbetslöshetskassa skall kunna ske under villkor, att den form av statsbidraget,
som utgår såsom medlemsbidrag och som är oberoende av storleken av
de till medlemmarna utbetalda ersättningarna, skall kunna utgå med lägre
belopp än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningarna
blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. En dylik begränsning
synes utskottet motiverad.
Minimiantalet medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa föreslås
höjt från nuvarande 500 till 1500 medlemmar. Nu existerande kassor
med lägre medlemsantal skall dock äga bestå, och om särskilda skäl därtill
föranleder skall även kassa med mindre än 1 500 medlemmar kunna nyantagas
till erkänd arbetslöshetskassa.
Personer som uppbär ålderspension från folkpensioneringen
kan enligt gällande bestämmelser vara medlemmar i erkänd kassa på
lika villkor som övriga medlemmar. Kassa äger dock besluta särregler, och
så har i vissa fall skett. I propositionen föreslås kassorna bibehållna vid sin
hittillsvarande rätt att själva reglera berörda fråga. Statsbidraget till ersättning
åt ålderspensionärer föreslås dock skola begränsas till att utgå för
högst 78 ersättningsdagar. I motiveringen till motionen I: 561 göres uttalanden
av innebörd, att riksdagen borde besluta att statsbidrag skall utgå för
ålderspensionärerna under samma betingelser som gäller i övrigt. Utskottet
har ej funnit anledning till erinran mot de synpunkter departementschefen
anfört i frågan och finner avvägningen mellan de skäl som anförts för och
emot att ålderspensionärerna kvarstår inom försäkringen i nuvarande läge
lämpligen böra så utfalla, att statsbidraget begränsas på föreslaget sätt. Såsom
departementschefen understrukit bör reglerna betraktas som ett provisorium
i avvaktan på lösningen av frågan om ålderdomsskyddet.
Den hittillsvarande begränsningen av försäkringen till att avse endast
arbetstagare har i en del fall medfört olägenheter. Dessa har, vid det
förhållandet att gränsen mellan arbetstagare och självständiga företagare är
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
33
flytande, i vissa fall kunnat undgås genom att arbetstagarbegreppet i praxis
givits en ganska vid tolkning med socialt betonad innebörd. Genom en dylik
gränsdragning kan man dock icke utsträcka försäkringen annat än till vissa
mindre grupper. Det framstår emellertid som ett önskemål att utvidga försäkringsskyddet
även till andra grupper, i första hand sådana som ur social
synpunkt är arbetstagarna närstående. Bland de egentliga självständiga
företagarna synes däremot behovet av och även intresset för
en sådan form av skydd som kan erbjudas inom arbetslöshetsförsäkringens
ram vara mindre. I princip föreslås emellertid försäkringen öppnad för alla
företagargrupper genom bestämmelse att Konungen äger för viss grupp av
medlemmar medgiva undantag från vissa regler som eljest utgör hinder för
medlemskap och ersättning. Andra grupper, som står på gränsen mellan företagare
och arbetstagare, föreslås kunna inrymmas i försäkringen efter beslut
av tillsynsmyndigheten. Här är fråga om arbetstagare som övergår till att
bli självständig företagare samt om personer som omväxlande arbetar såsom
företagare och anställda. Personer tillhörande förstnämnda grupp avses
härvid få kvarstå i försäkringen under en övergångstid av 24 månader. Slutligen
föreslås att den som övergått från att vara företagare till att bli arbetstagare
eller söka arbete som anställd skall kunna, i motsats till vad som nu
gäller, omedelbart utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa.
Exempelvis för dem som arbetar omväxlande som småbrukare och skogsarbetare
torde de föreslagna reglerna ha en uppgift att fylla. Även bland en
del självständiga företagare, såsom vissa fiskare, torde kunna förväntas intresse
för en arbetslöshetsförsäkring. Utskottet är medvetet om att kontrollsvårigheter
kan föreligga beträffande dessa och andra grupper men anser,
att allvarliga försök bör göras att komma till rätta med svårigheterna i avsikt
att tillgodose de behov som kan föreligga. Utskottet tillstyrker de föreslagna
utvidgningarna.
I fråga om vissa anhöriga till arbetsgivaren, nämligen föräldrar,
adoptant, barn och adoptivbarn, innebär propositionens förslag en
utvidgning av möjligheterna till försäkringsskydd, i det att dessa anhöriga
enligt huvudregeln skall kunna tillhöra försäkringen, dock med rätt för
kassa att i stadgarna giva vissa inskränkande bestämmelser. Enligt gällande
regler krävs för medlemskap särskild dispens av tillsynsmyndigheten. Denna
dispensregel föreslås i fortsättningen skola gälla endast beträffande arbetsgivarens
make. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot nu berörda
förslag.
Även h e in a r b e t a r n a föreslås kunna efter dispens av tillsynsmyndigheten
vinna försäkringsskydd. Med hänsyn till den utveckling som skett mot
en fastare anknytning mellan hemarbetarna och deras arbetsgivare synes
kontrollsvårigheterna åtminstone för vissa grupper icke vara sådana, att
dispens ej skulle kunna meddelas. Utskottet tillstyrker förslaget.
3 — Riliang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
F örsäkringsår et
Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem
för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande
månader. Har en medlems rätt till understöd på grund av denna utförsäkringsregel
upphört, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt
erhållit arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst
två veckoavgifter.
Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximianlal understödsdagar
får utgå, skall i vissa fall förlängas. Understödsåret kan därför
i vissa fall komma att beröra avsevärt längre tid än tolv månader.
Utredningen har framhållit, att det tillämpade systemet med en successiv
framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande prövningsåret,
har påtagliga olägenheter. Införandet av en generellt till tiden
fixerad prövningstid för utförsäkringen, ett s. k. fast prövningsår, skulle
enligt utredningens mening i jämförelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna
innebära en betydande förenkling i olika avseenden.
Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle uppnås
genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen bestämmelser
härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen
försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två
maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan
två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt,
då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen
föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. m. den 1 september t. o. m.
den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestämmelse
om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret torde enligt
utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa
antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.
Departementschefen
Departementschefen har anfört:
»Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för
arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnyttjas.
Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration
vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel fullgör
sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utredningen
framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssynpunkter.
Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast prövningsår,
kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar
för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövningsår
— vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kom
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
35
mer otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenheter
torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder
kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med
anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar
uttag av dubbel ersättningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte
kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt
minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna
torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som
det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att
förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbetslöshetsperioder.
Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i
enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.»
Utskottet
Gällande regler för utförsäkring av medlem i erkänd arbetslöshetskassa
medför vid tillämpningen vissa olägenheter. Dessa sammanhänger med att
den period av tolv månader, under vilken det högsta medgivna antalet ersättningsdagar
skall ligga, alltid måste räknas tillbaka från den aktuella ersättningsdagen
och att tolvmånadersperioden i vissa, icke så sällan förekommande
fall skall förlängas enligt särskilda regler, varvid vederbörande redogörare
liksom kontrollorganen måste undersöka en kanske avsevärt längre
tid bakåt än 12 månader.
I propositionen föreslås, att berörda system med ett s. k. rullande prövningsår
skall utbytas mot ett fast försäkringsår, omfattande tiden den 1 september
ett år — den 31 augusti påföljande år. Härigenom skulle vinnas, att
redogörare och kontrollorgan inte skulle behöva göra någon undersökning i
utförsäkringsfrågan under den första delen av försäkringsåret, nämligen
innan så lång tid gått under året, att den ersättningssökande kunnat utfå ersättning
det maximala antalet ersättningsdagar, som enligt huvudregeln
utgör 156. Även i övrigt innebär förslaget påtagliga förenklingar, och utskottet
hälsar detsamma med tillfredsställelse. Utskottet tillstyrker alltså
förslaget.
Villkoren för ersättning
För rätt till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa uppställes i propositionen
till en början vissa allmänna villkor. Enligt dessa
skall ersättning — i likhet med vad som nu är fallet — endast utgå till
medlem över 16 år, som är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att
taga arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Ytterligare uppställes i propositionen såsom villkor för rätt till ersättning
bl. a. det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret samt
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Redan i nuvarande bestämmelser
har uppställts två dylika avgiftsvillkor. Det ena av dem, det
icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad
till ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller
12 månadsavgifter till kassan. Enligt det andra, det tidsbestämda avgiftsvillkoret,
skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens
inträdande ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem
månadsavgifter till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande
av båda villkoren. Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas
för tid då den försäkrade mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet
av förstnämnda avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på
arbetsmarknaden, och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han
allt fortfarande brukar ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.
Slutligen må under förevarande rubrik behandlas regler om karenstid.
Departementschefen
Departementschefen uttalar till en början, att enighet råder om de redan
nu gällande, ovan angivna allmänna villkoren för rätt till ersättning
— att ersättning bör utgå endast till medlem över 16 år etc. —
och finner sig därför sakna anledning att närmare uppehålla sig vid dessa
villkor.
Beträffande härefter de båda kombinerade avgiftsvillkoren uttalar
departementschefen, att genom dem på ett naturligt sätt vinnes en
avgränsning av de ersättningsberättigade från synpunkten, att rätten till
ersättning bör knytas till den förutsättningen, att vederbörande sedan viss
tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. Utredningen har, framhåller
departementschefen, inte funnit skäl föreligga att övergå till en annan
ordning härutinnan, och under remissbehandlingen hade ej heller framkommit
önskemål härom. Även departementschefen anser, att ifrågavarande
båda avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot syntes vissa detaljändringar
böra övervägas.
Beträffande dessa detaljändringar anför departementschefen i fortsättningen
följande.
»Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret
föreslår utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande
bestämmelser skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare
på nytt inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till
ersättning skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före
avbrottet. Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort
ifrågavarande villkor, må på därom gjord framställning befrias från
skyldigheten att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
37
fem år. Mot en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd
att komma till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda
ur kassan, har remissinstanserna inte haft något att erinra, men
arbetsmarknadsstyrelsen har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden
borde förkortas. Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga
avbrott i medlemskapet bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik
eller för vård av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare
än utredningen förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i
denna del.
Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas
för uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om medlemmen
före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande
minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknanderätt
skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom
nyss nämnts visserligen främst till syfte att från ersättningsrätt utmönstra
dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det synes rimligt att
med yrkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkesutbildning,
som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag
har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utredningen
föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgiftsvillkoret
bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det
gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag
kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även
barnbördstid skall få tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera bestämmelserna
rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl
i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i
minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara
barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen
om moderskapshjälp.
Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utredningen
föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det föregående
berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret.
F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av
varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, sedan
det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den
första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva omprövas
i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkringsår.
För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till
skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är
arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny arbetslöshet skall
anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta
innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att
omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes
mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäkringen.
Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter
bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres.
Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det
föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I
denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller
sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid,
då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd
avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samtliga
dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn
härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i
nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet,
eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret
för att ha rätt till ersättning.
Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redogöraren
skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena
under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att
man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall — inte
som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan
i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. Enligt
utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då
han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring
som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt
lagen om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte
komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till
vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i remissyttrandena.
Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emellertid
svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillkorets
syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat arbetsmarknaden
i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt angår
detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdomstid.
Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om
tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte ansett
sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande
överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning
av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få tillgodoräknas
som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den begränsningen,
att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år,
inte alls skall få tillgodoräknas.
Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen fram
-
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
förts vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande,
att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna säkerligen
skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen
har att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort
antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa
skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av utredningen
föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid
prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna
viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter
för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdomstid
ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen
som ett slopande av densamma.
Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt
fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret
inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen.
Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan
vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft arbete
under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjukdomsperiodens
början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer.
Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om
denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta endast
skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej tinns
enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes
antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten
som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att
ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande medlem
i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom
ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln
med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något
som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa
fördelarna.
Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att förorda
bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsynstagande
till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder medlem
visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen
rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.
Emellertid återstår frågan, om man -—- såsom utredningen förordat —
bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhoppningsregeln
i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den
försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjukdomsperioder
torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det
tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånaders
-
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
perioden. Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjukdomstid,
som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras
vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna
begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter
till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst
avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjukdomar
av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i
förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre
anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller
vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat
i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårigheter
att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande
står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall
leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersättningstid,
varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är
detta inte tillfredsställande.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det
tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen
fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden.
Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt
min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkesutbildning
och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna metoden
att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med
hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag
att så sker.
Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av
olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas
vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt
i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid.»
Departementschefen övergår härefter till frågan om karenstiden
i arbetslöshetsförsäkringen. Att en viss karenstid måste vara föreskriven
inom denna försäkring liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde, uttalar
departementschefen, bl. a. av ekonomiska skäl vara uppenbart. I fortsättningen
diskuterar departementschefen dels karenstidens längd och dels
vissa specialproblem rörande karensberäkningen samt anför härutinnan:
»Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den
får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd
av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken
föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller
jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan.
Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna.
Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej
får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden förlängts
det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under
alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå.
Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är
inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa
utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas
till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid,
exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag
härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd karenstid
nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden uppfyllts
bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse.
Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler
hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte
kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka daghjälp
skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a.,
att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av
samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om medlemmen
var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor
har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna
inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kassorna
på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens
regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om
helgdagsaftnar och helgdagar, då medlemmarna är lediga från arbetet men
ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållande
av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid
jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad
omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön
får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utredningen,
som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karenstiden
av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och
nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet
att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsområde
kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband
med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remissorgan
utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifrågasatt,
om det inte borde ankomma på kassorna själva alt bedöma behovet
av begränsningar vid lielgpermittering. I detta avseende överensstämmer
emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall,
t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där
tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga
karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda
förslaget i denna del.
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med
reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under
en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär
halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det
naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas
som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar
dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.
Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för
dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då
daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid inskränkning
i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare
avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbetslöshet,
som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som
senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall reducera
antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karenshänseende
tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.
Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som
omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till
vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karensdag.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens
borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla
i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös
dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karensdag.
Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande
avseende.
I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under
de närmast föi''e den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte intjänat
sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om
medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete
intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar
det s. k. kontaktvillkoret.
I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från karenstid
men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genomgå
karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och
förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny
karenstid.
Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens förslag
sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är
naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas genomgå
karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes
här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna
motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring
för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpen
-
43
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ningförsäkringen. I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda försäkring
för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från
erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min
företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga
om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast
syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider därför
att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.
Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt
analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen
blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen
skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter
att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för
minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karenstid
är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukförsäkringens
tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbetslöshetskassan
beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyssnämnda
regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots
den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara
åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstidskravet
skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha uppburit
hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras
antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom
riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning
enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sammanhang
kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga
författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen
har att tillämpa.
Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karensvillkoret
skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit tillläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad
analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med
att det inte förekommer någon karenstid i fråga om modcrskapshjälpen.
Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och
även jag ansluter mig till förslaget.
Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnpliktstjänstgöring
av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De
skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför
att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen
för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i
karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.
I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde
kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten
företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen.
Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant
sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en
viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.
Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genomgå
karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad
arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat
högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter
arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om
han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning
av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränkningsregler
eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller
om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han avvisat
erbjudet lämpligt arbete.
Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i
andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.
Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges
så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att
behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan
mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte
kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar
än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket
sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på
presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler
sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra
åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utredningen
ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.
Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod
skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall
nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast
fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse
skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp
för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del
syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft
vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.
Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från
statskontorets och kommerskollegiets sida, vilka under åberopande av de
ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar
bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad utökning
av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuvarande
24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag
anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med utredningen
finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är
ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna fördubblingen
av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som
förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika
intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens
förslag.
Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det
för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen framlagda
författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny karenstid
och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser.
Häremot synes intet vara att erinra.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: 562 och II: 750 samt i motionen I: 561
hemställes, att sista punkten i 23 § 2 mom. andra stycket i propositionens
förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor måtte utgå. Yrkandet
innebär, att för medlem som fyllt 67 år skall, i likhet med vad som i propositionen
föreslås för övriga, gälla, att sjukdomstid skall vara s. k. överhoppningsbar
tid.
I förstnämnda båda motioner, I: 562 och II: 750, anföres, att då i propositionen
i annat sammanhang föreslås begränsning av den tidsperiod,
under vilken ersättning med statsbidrag skall kunna utgå till arbetslös
medlem som fyllt 67 år — vilken begränsning icke återfunnes i nu gällande
förordning — kunde motionärerna icke finna det riktigt att ytterligare
nedskärning av möjligheten till försäkringsersättning för ifrågavarande
medlemskategori komme till stånd. Härtill komme att en dylik bestämmelse
för en viss grupp medlemmar måste innebära betydande administrativa
olägenheter för arbetslöshetskassorna.
Beträffande den motivering, som i förevarande hänseende lämnats i motionen
1:561, får utskottet hänvisa, utöver till motionen, till den redogörelse,
som lämnats ovan under rubriken »Försäkringens omfattning».
I de förenämnda motionerna I: 562 och II: 750 hemställes vidare, att 28 §
1 mom. sista stycket i propositionens förslag till förordning om erkända
arbetslöshetskassor måtte utgå.
Enligt den ifrågavarande bestämmelsen skall tillsynsmyndigheten äga
föreskriva, att då det inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning
förekommer kortvarig arbetslöshet i samband med jul och nyår, vissa dagar
vid dessa helger icke skall inräknas i karenstiden.
I motionerna uttalas, att beslutanderätten i största möjliga utsträckning
alltfort bör ligga hos kassorna, medan tillsynsmyndighetens uppgift bör
vara att vägleda och giva anvisning till kassorna inom den ram som för
-
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ordningen angivit. Finnes skäl att inskränka karens- och försäkringsrätt
i samband med helgpermittering, måste det enligt motionärerna anses vara
kassan själv som i första hand har att taga ställning härtill, även om frågan
diskuteras och beslutet träffas i samförstånd med tillsynsmyndigheten.
Utskottet
Utskottet tillstyrker de föreslagna allmänna villkoren för ersättning
innebärande att ersättning såsom hittills skall utgå endast till medlem
som är över 16 år och som är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad
att taga arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Likaså bör de nuvarande s. k. avgiftsvillkoren bibehållas i syfte
att begränsa ersättningen att utgå endast till den som mera varaktigt inträtt
på arbetsmarknaden och allt fortfarande brukar ställa sin arbetskraft till
arbetsmarknadens förfogande. Härutinnan bör således gälla, att medlem
för att vid arbetslöshet vara berättigad till ersättning från kassa skall som
regel ha till kassan erlagt, för att uppfylla det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret,
minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter och, för att uppfylla
det tidsbestämda avgiftsvillkoret, minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter
under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträdande.
I det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslås i två avseenden uppmjukningar,
vilka innebär möjlighet dels att efter utträde ur kassa medgiva befrielse
från att ånyo fullgöra villkoren vid återinträde inom fem år och dels
att i viss utsträckning tillgodoräkna, förutom såsom nu viss värnpliktstjänstgöring,
också viss tid för yrkesutbildning. Utskottet har ej funnit anledning
till erinran häremot.
Även de i propositionen i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslagna
ändringarna tillstyrker utskottet, dock med visst, nedan angivet undantag.
Sedan nämnda villkor uppfyllts i samband med att ersättning utgivits
för den första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, skall villkoret
enligt de tillstyrkta nya reglerna ej behöva omprövas i samband med
senare ersättningsperioder under samma försäkringsår. Detta innebär en
förenkling i förhållande till vad som nu gäller, i det att villkoret nu som regel
skall prövas vid början av varje ny arbetslöshetsperiod. Vidare bör gälla,
att för medlem, som är arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår,
ny arbetslöshet skall anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret,
varvid det tidsbestämda avgiftsvillkoret omprövas.
Förslaget innebär vidare i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret en
omläggning i fråga om privilegieringen av viss tid, för vilken avgift icke erlagts,
nämligen tid för värnpliktstjänstgöring samt viss tid för kurser och
för barnsbörd. Vid bestämmandet av den i villkoret ingående tolvmånadersperioden
överhoppas enligt nu gällande regler sådan tid som nyss sagts, ävensom
sjukdomstid, varvid perioden förlänges i motsvarande mån. I proposi
-
47
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
tionen föreslås dylik tid — utom tid för sjukdom — i stället skola i fortsättningen
bli jämställd med tid, för vilken avgift erlagts. Villkoret kan härvid
1 sin helhet uppfyllas t. ex. genom värnpliktstjänstgöring under 5 av de sista
12 månaderna. Utskottet godtar de nu berörda ändringarna.
Såvitt gäller sjukdomstid föreslås i princip, att nu gällande regler om
överhoppning av dylik tid skall bibehållas, och utskottet har ej funnit anledning
till erinran häremot. Emellertid föreslås i propositionen den inskränkningen
i förhållande till vad som nu gäller, att för medlem som fyllt
67 år sjukdomstid ej alls skall privilegieras; den skall icke överhoppas utan
inräknas i tolvmånadersperioden och skall därvid icke likställas med tid,
för vilken avgift erlagts. I motionerna I: 561 samt I: 562 och II: 750 yrkas,
att den som fyllt 67 år skall i nu förevarande avseende likställas med övriga
kassamedlemmar. Utskottet erinrar om att utskottet ovan i detta utlåtande
tillstyrkt, att statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna för ersättningåt
ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar.
Denna regel torde komma att medföra, att kassorna begränsar ersättningstiden
för ålderspensionärer till nämnda antal dagar. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation har såväl i remissyttrande över utredningens
betänkande som inför utskottet avstyrkt, att särregler i fråga om sjukdomstid
tillskapades för ålderspensionärerna. Enligt utskottets mening torde
ett bibehållande av den gällande regeln om likställighet i nu förevarande
avseende icke komma att i nämnvärd mån inverka på kassornas ekonomi
eller statsverkets kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till
det anförda och då även administrativa skäl, särskilt önskemålet att förenkla
redogörarnas arbete, talar för motionärernas förslag, tillstyrker utskottet
motionerna, såvitt nu är i fråga. Till följd härav torde sista punkten i 23 §
2 mom. andra stycket i förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor
få utgå.
I fråga om karenstiden har i propositionen, med framhållande av
att viss karenstid måste vara föreskriven, diskuterats och föreslagits ändringar
i förhållande till vad nu gäller främst i vissa detaljfrågor.
Beträffande minimitiden för karensen — 6 dagar, som skall ligga inom en
tidrymd av 21 dagar — föreslås ej ändring. Däremot föreslås viss inskränkning
i kassornas hittillsvarande rätt att fastställa längre karenstid. Endast
om särskilda skäl föreligger skall kassorna sålunda äga förlänga
karenstiden till såsom hittills tre månader, vilka skall ligga inom en tidrymd
av sex månader. Förslaget, som tillgodoser kraven i förevarande avseende
i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 102 angående
minimistandard för social trygghet, föranleder ej erinran från utskottets
sida. Likaså godtager utskottet, att det vid förlängd karenstid nu gällande
kravet, att även den vanliga minimikarenstiden uppfylles, i samband med
nämnda ändring slopas.
Såsom hittills bör, såsom i propositionen anföres, vid tillämpning av
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
karensbestämmelserna i princip bibehållas regeln om att hänsyn icke skall
tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd ej skolat utgå. Enstaka
arbetslös dag — för vilken ersättning enligt regler som behandlas
nedan i utlåtandet ej skall utgå — bör sålunda ej få räknas som karensdag.
Ej heller bör i princip såsom karens få räknas tid, då halv daghjälp enligt
härom föreslagna nya regler utgått. I karenstiden bör således inräknas
endast dag, för vilken hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden
gått till ända. Dock bör, såsom i propositionen föreslås, i karenstiden inräknas
dag, för vilken daghjälp icke skulle ha utgått på grund av reglerna om
korttidsavdrag vid inskränkning i den ordinarie driften.
Från nu berörda regler föreslås i propositionen såsom en nyhet det undantaget,
att därest inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning förekommer
kortvarig arbetslöshet i samband med julen och nyåret, tillsynsmyndigheten
skall äga föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skall inräknas
i karenstiden. En dylik befogenhet tillkommer enligt nu gällande
regler endast kassorna själva. I motionerna I: 562 och II: 750 yrkas avslag å
propositionens förslag och att till följd härav sista stycket i 28 § 1 mom. i
propositionens förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor skall
utgå. Utskottet godtar för sin del på de av departementschefen i propositionen
anförda skälen, att tillsynsmyndigheten ges ifrågavarande befogenhet,
och vill även framhålla, att det för en kassas styrelse kan vara av intresse
att kunna vid behov av en dylik regel hänvisa frågan till tillsynsmyndigheten
för avgörande. Motionerna avstyrkes alltså, såvitt nu är i
fråga.
I propositionen föreslås vissa nya regler om karensbefrielse. Viss samordning
mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna finnes redan, genom
bestämmelse i lagen om allmän sjukförsäkring, för det fall att en arbetslös
blir sjuk. Nu föreslås likartade regler för det fall att en person först varit
sjuk och därefter blir arbetslös. Karenstiden i arbetslöshetsförordningen
föreslås härvid skola anses vara fullgjord då medlem i erkänd arbetslöshetskassa
blir arbetslös efter att ha uppburit hel sjukpenning eller hempenning
för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom
föreskrivna karenstiden. Med nu nämnd sjuk- eller hempenning likställes i
förslaget dylik ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För medlem, som
blir arbetslös efter att ha uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp
eller efter att ha fullgjort värnpliktstjänstgöring om minst 30
dagar, föreslås kravet i arbetslöshetsförsäkringen på genomgång av karens
skola eftergivas. Som villkor för åtnjutande i samtliga nu nämnda fall av
karensbefrielse föreslås, att vederbörande dokumenterar sitt återinträde på
arbetsmarknaden genom att för senast sjunde kalenderdagen efter upphörande
av den karensbefriande omständigheten förete intyg om att han ''
vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen.
Utskottet tillstyrker de föreslagna reglerna om karensbefrielse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
49
En enligt utskottets mening betydelsefull ändring, som kan väntas medföra
vissa positiva följder, innefattas i propositionens förslag till en utvidgning
av möjligheterna till dispens från genomgång av ny karenstid. Den gällande
regeln, att ny karens ej skall krävas vid upprepad arbetslöshet, om
medlemmen mellan de båda arbetslöshetsperioderna arbetat högst 24 dagar,
kan enligt utskottets mening lätt medföra en benägenhet till uttagande av ersättning
inom sådan tid att rätten att tillgodoräkna tidigare karens bibehålies.
I propositionen föreslås nu, att 24-dagarsfristen skall förlängas till 48
dagar men att ej vilken som helst kort arbetslöshetsperiod skall få räknas
som utgångspunkt för 48-dagarsfristen utan att fristen skall räknas från
den tidpunkt, då medlemmen senast fullgjort eller skall anses ha fullgjort
karenstid eller då han senast uppburit daghjälp för minst fem av sex på
varandra följande dagar. Utskottet tillstyrker förslaget.
Försäkringsersättningarna
Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp
jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan
så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge
hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete
på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades
år 1953 och bör därför enligt såväl utredningen som departementschefen
inte nu upptagas på nytt.
Utredningen har däremot behandlat vissa specialfrågor rörande försäkringsersättningarna,
såsom frågor om förbud för kassorna att utgiva ersättning
för vissa dagar, maximum för daghjälpens storlek, vissa ändringar
i fråga om villkoren för rätt till familjetillägg, reducering i vissa fall av
ersättning från försäkringen, överförsäkringsregler samt ersättningstidens
längd.
Departementschefen
Departementschefen behandlar till en början frågan, om lagstiftningen
bör innehålla förbud för kassorna att utgiva ersättning
för vissa dagar, samt anför:
»F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan hel gd
a g utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att medlemmen
var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har
utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det påkallat
att ändra dem.
I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt
till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag
då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emeller4
— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 58
50 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
tid i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Utredningen
har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig
fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud häremot.
Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall
avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utredningen
dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva,
att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utredningens
förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att
erinra.
Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att
försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersättning
utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid
visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har därför
inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera
ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hänsyn
till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde.
Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem
genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet inflyter
i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt.
Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte
må utgivas för dag, då medlemmen med helt eller delvis
bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.
Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det
i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättningsberättigad
skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför,
att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras.
Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad
med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för
enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte
är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfredsställande
arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger understundom
en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållandet,
då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär
full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkringsersättning,
eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall,
där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten inträffar
på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten
vanligen är lägre än övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang erinras
om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid
arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag
är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag
innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en.
51
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i
varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan.
Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i
veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som
föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka
i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat
utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte
dagen.
Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstanser
utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett
att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår
organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till genomgången
karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det
följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttidsavdrag,
då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än
en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande
fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför
inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen
ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag,
att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som
varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.
Beträffande rätten till ersättning under kurstid synes böra
vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att avbryta
kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte
är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare —- uppfyller
medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete
och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest
övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning,
som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande anvisningar
i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utredningens
synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera arbetsmarknadsstyrelsens
i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser,
som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäkringsersättning.
Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för sträng. En
medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle nämligen
därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att
när som helst taga ett arbete.
Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning
i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för
vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit
gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslös
tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid
prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänse
-
52 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ende betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbetad
tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang
använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att
därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för
utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen
för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvisningar
om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser.
Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott söker
deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall
stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kortare
tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen
ingen anledning till erinran.»
I arbetslöslietskasseförordningen är fastställt ett maximum för daghjälpens
storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna gräns
äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna fördelas
i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i
stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur
ekonomiska synpunkter olämpligt klassval.
Departementschefen anför i berörda delar:
»Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta
låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av
daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualiserade
frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexreglering
av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen
har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning
av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik anordning
förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter arbetsinkomsten,
men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana
omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss medlemsgrupp,
vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlemmarnas
yrkesfördelning in. m. Dessa olika omständigheter gör sig gällande
med olika styrka i de skilda kassorna. En indexreglering av daghjälpsbeloppen
torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela
näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena
inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rörande
löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen
indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna
levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de
olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäkringens
nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter administrativt
bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag därför,
att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas.
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet
av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gällande
maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda
kassorna. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å
20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för ytterligare
höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis
redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet medlemmar
f. n. har tillförsäkrats en daghjälp — frånsett familjetillägg — av
16—17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18
kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara
påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt,
såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte
ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde
nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till
omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att
höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter.
Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att
komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum,
och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har
emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av
några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexreglering
av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slopas.
Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då
finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågavarande
alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med
hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt
att en yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersättningarnas
storlek.
För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande
frågor.
Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en
klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra
förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen
i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsynsmyndigheten
rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och
reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste
finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en
sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.»
Departementschef en ingår härefter på vissa frågor om familjetilläggen
samt anför:
»Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren
för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörs
-
54 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
målen rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att såvitt
möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om
barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten
till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt
för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera administrationen
genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka samboende-
och vårdnadsförhållandena mellan den tilläggsberättigade och barnet
är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda.
En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbetslöshetsförsäkringens
barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa
sammanbor -— vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern
— under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i
den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjligheten
att uppbära barntillägg, som skulle bli följden om arbetslöshetskasseförordningens
regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har
emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna
punkt.
Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, medför
arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbetslöshet
för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyldig
och visar att han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgår i dylikt
fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne.
Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet,
att modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslöshetsförsäkringens
barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föräldrarna,
hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte
ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger
med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på annan
ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid.
Vidare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen
liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn
och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg.
Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden
invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde skapas
samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av föräldrarna.
Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma
barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av utredningen
framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som
kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna
ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget.
I fråga om m a k e t i 11 ä g g e n har utredningen ej föreslagit någon
ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
sådant tillägg bör föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning
eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militärtjänstgöring.
I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med
hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa
förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till
maketillägg.
Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen
förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall erhålla
sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll.
Statskontoret vill emellertid bibehålla detta villkor. För egen del anser jag, att
de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret
strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifrågavarande
tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant
tillägg bör utgivas.»
Departementschefen övergår härefter till frågan huruvida ersättning
från försäkringen i vissa fall bör reduceras samt anför:
»Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör
kunna utgå för dag, då arbete utföres i begränsad omfattning.
Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen
inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott
avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen
leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag
skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel
skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga
ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k.
tvåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som arbetslös
i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två
timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till
tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som
enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt
berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkringsersättningarna.
En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två
timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som
uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed
har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som
tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. tvåtimmarsregeln
men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersättning.
En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete
före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes,
att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få
utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant
medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga
56 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll
ordnas.
Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som
finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från
Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkringsrisken
anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av
tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu föreslagna
karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att antaga
erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter
antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen
föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet.
Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig
bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för medlemmen.
Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet
med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar
medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande
garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger.
Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslöshetskassa
inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande uppbär
ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler
torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär
invalidpension eller sj u k bidrag från folkpensioneringen, eftersom
medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens
mening.
Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för
viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.
Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbetslöshetsförsäkringens
regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget
åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samordning
med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbetslöshetskassorna
göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes
om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom
sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erinran
från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande
regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med
vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid —
kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen.
Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yrkesskadeförsäkringen
eller en förtidspension på grund
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
57
av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört
inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.
Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter
fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbetslöshetskassa,
innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad
nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall
skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna
medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av
utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av
medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.»
Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen
erhöll år 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu framlagt
ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker
i väsentliga avseenden från gällande regler.
Departementschefen anför:
»För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt
att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp medlemmen
förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första
hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att
medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten
för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undantagsfallen
måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som förhindrar
överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare
och partiellt arbetsföra in. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt.
För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa
vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkringsreglerna
beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst
med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga
som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall
göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid
denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen
vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbetsförtjänsten
skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet övertidsarbete
samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar
ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell
beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten
med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från förvärvsarbete
på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv
beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten
skall enligt förslaget beräknas till ‘/e av den vanliga veckoförtjänsten resp.
V28 av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda
skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses
utgöra vederbörandes dagsförtjänst.
I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en
som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna
metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de
enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat —
vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till 1/ir, av
månadslönen i stället för 1/se.
överförsäkringsreglerna bör utformas så att en viss marginal finnes mellan
den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom ersättningen
är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget
på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det
slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlemmen
i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen
med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för
preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje
enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör
man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Utredningen
har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser
skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses
vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen
göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen
familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familjeförsörjare.
Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen
och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättningsbelopp
för båda grupperna.
Den marginal, som bör finnas mellan försäkringsersättningens högsta belopp
och medlemmens arbetsförtjänst, bör emellertid icke begränsas till
skatteavdraget. Marginalen bör även avvägas bl. a. med hänsyn till dels att
vid arbetslöshet vissa utgifter utöver skatten bortfaller, dels att medlemmen
kan ha visst arbete och därmed viss arbetsinkomst utan att förlora försäkringsersättningen,
dels ock att en garanti bör erhållas för att det för medlemmen
kommer att framstå som fördelaktigare att ha arbete än att uppbära
ersättning från försäkringen. Storleken av denna ytterligare marginal
kan inte på samma sätt som källskatteavdraget siffermässigt fastställas och
bör därför beräknas schablonmässigt. Utredningen har efter olika överväganden
stannat för att förorda, att marginalen bestämmes till ca 10 procent av
bruttoförtjänsten. Detta skulle motsvara ca 1/s eller 12,5 procent av nettoinkomsten,
d. v. s. av bruttoförtjänsten efter avdraget för preliminärskatt.
Med utgångspunkt från de riktlinjer som sålunda uppdragits har utredningen
utarbetat en särskild överförsäkringstabell, där samma överförsäk
-
59
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ringsgräns använts för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare upp till
en dagsförtjänst av ca 15 kronor, varefter överförsäkringsgränserna successivt
anpassats efter skillnaderna dessa grupper emellan i beskattningshänseende.
Vid sina beräkningar har utredningen använt skattetabellen
III: 13/1955 såsom den för detta år vanligast förekommande. Utredningsförslaget
innebär, att de allmänna grunderna för beräkningen av överförsäkringsgränserna
skall angivas i förordningen men att tabellen inte skall
intagas där utan fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj :t. Därigenom
kan ändringar i tabellen lättare göras i anslutning till ändringar i skatteuttaget.
Såväl reservationsvis inom utredningen som i några remissyttranden har
förordats en lägre marginal än 12,5 procent mellan nettoförtjänsten och
högsta ersättningen. Härvid har bl. a. åberopats, att överförsäkringsreglerna
i allmänhet främst drabbar sådana inkomstgrupper, där försörjningssvårigheterna
kräver att skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst
är så liten som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen, som funnit de föreslagna
överförsäkringsreglerna väl avvägda, har förordat en förenkling av tabellen
på sådant sätt att för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare genomgående
sättes samma gränsvärden. I övriga yttranden har utredningsförslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Rörande överförsäkringsmarginalens storlek kan givetvis råda delade meningar
och man kan diskutera såväl högre som lägre tal än som föreslagits.
Den av utredningen valda marginalen liksom också det av utredningen förordade
systemet i övrigt synes mig i belysning av de olika intressen som här
gör sig gällande kunna godtagas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits
om verkningarna av de föreslagna reglerna.
Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa
överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av utredningen
och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sammanfatta
dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till
den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens
utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så,
att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkringsärendena.
Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja
sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande
fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till medlemmens
dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd
tabell.»
Slutligen behandlar departementschefen frågor om den högsta resp.
lägsta tid, under vilken medlem må åtnjuta ersättning från försäkringen
utan att bli utförsäkrad, därvid han anför:
»Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt för
-
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ordat, att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersättningstiden
är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndigheten
skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva förlängning
av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt,
att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom
ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med
utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan
om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för
den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undantaga
grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.
Ersätlningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har
förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet
för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträdandet
har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den
lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss
åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utredningsförslaget
ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpensionärernas
ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av
utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att
avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års
ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden
inte föreskrivas.
Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min
mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vilken
hel daghjälp utgives.»
Motion
I motionen I: 561 hemställes, såsom ovan under rubriken »Försäkringens
omfattning» berörts, att det stadgande i 31 § 1 mom. andra stycket i propositionens
förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor, vilket
begränsar minimitiden för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen till
att gälla endast medlem som icke fyllt 67 år, måtte utgå och att samma
minimitid alltså skall gälla för ålderspensionärer som för övriga medlemmar.
Beträffande den i motionen lämnade motiveringen får utskottet, utöver
till motionen, hänvisa till vad utskottet upptagit ovan under rubriken
»Försäkringens omfattning».
Utskottet
Under hänvisning till att genomgripande ändringar så sent som år 1953
genomförts beträffande försäkringsersättningarna har i propositionen till
behandling upptagits endast vissa speciella spörsmål i ämnet. Någon änd
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
61
ring föreslås alltså icke i försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion.
Ersättning skall som hittills utgå i form av daghjälp jämte familjetillägg;
även rese- och flyttningskostnader kan utgå. Ej heller i fråga om
beloppen av daghjälp och familjetillägg föreslås någon ändring.
I förordningen om erkända arbetslöshetskassor föreslås skola såsom hittills
upptagas förbud för kassorna att utgiva ersättning för
vissa dagar. Mot bibehållandet av de inbördes något olika regler,
som härutinnan gäller i avseende å söndag och annan helgdag, har utskottet
ej någon erinran. Utskottet godtar likaså förslaget till reglering av ersättningsfrågan
vid avtalsenlig fridag, innebärande att tillsynsmyndigheten
skall äga befogenhet att medgiva, att dylik fridag likställes med annan
helgdag än söndag. Fråga om ersättning från försäkringen för dag, för vilken
semesterersättning utgår, föreslås ej reglerad i propositionen, närmast med
hänsyn till svårigheterna att utforma generella bestämmelser i ämnet.
Departementschefen förutsätter emellertid, att tillsynsmyndigheten har sin
uppmärksamhet riktad på frågan och att föreskrifter intages i kassornas
stadgar, där så anses erforderligt. Utskottet godtar denna lösning men vill
understryka vikten av att förevarande problem blir föremål för någon form
av reglering. Det måste för de medlemmar, som erhåller semester i vanlig
ordning, framstå som en orättvisa, om den som i stället för semester erhåller
semesterersättning för visst antal dagar, därefter — t. ex. i samband med
att driften inställes för gemensam semester — erhåller ersättning för semestertiden
från arbetslöshetsförsäkringen. Många svårbedömda gränsfall kan
givetvis här uppkomma, och för kassorna kan det bli besvärligt att utreda
och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga. Frågan är emellertid
principiellt och praktiskt av den vikt, att kassorna synes böra utforma och
i sina stadgar intaga för kassans förhållanden anpassade regler.
Mot det föreslagna utmönstrandet ur lagstiftningen av den hittillsvarande
regeln, att daghjälp ej må utgivas för dag, då medlem med helt eller delvis
bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, har utskottet intet att
erinra; nämnda begränsning i ersättningsrätten följer redan av andra regler.
Med utgångspunkt från att arbetslöshetsförsäkringen i första hand bör
ge skydd vid arbetslöshet av viss varaktighet föreslås i propositionen en ny
regel av innebörd, att ersättning ej skall utgå för enstaka arbetslös dag.
För regeln åberopas även kontrollsvårigheter och risken i vissa fall för
överkompensation. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.
I fråga om rätten till ersättning under viss kurstid godtager utskottet
departementschefens uttalanden om den omfattning, i vilken ersättning bör
kunna utgivas. Förslaget att ersättning ej må utgå för dag då medlem sökt
arbete för kortare tid än fyra timmar godtages jämväl av utskottet liksom
stadgandet, att tillsynsmyndigheten skall äga pröva och godkänna indelningen
av medlemmar i klasser och reglerna härför.
62 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
I fråga om villkoren för rätt till familjetillägg upptager propositionen
vissa smärre ändringar. Sålunda föreslås i fråga om rätt till
barntillägg, att fosterbarn skall likställas med naturliga barn och adoptivbarn.
För det fall att barnets föräldrar ej sammanbor och barnet vårdas
av modern, utgår enligt gällande regler vid samtidig arbetslöshet för båda
föräldrarna bidrag till fadern, om denne fullgör honom åliggande underhållsskyldighet,
men ej till modern. Nu föreslås till reglering härav, att
dubbla barntillägg får utgå vid samtidig arbetslöshet för försäkrad, hos
vilken barnet är kyrkoskrivet, och försäkrad, som ej har barnet kyrkoskrivet
hos sig men är berättigad till barntillägg på grund av underhållsskyldighet,
som fullgöres. I fråga om maketilläggen föreslås ej ändring.
Beträffande husföreståndarinnetillägget föreslås av förenklingsskäl slopande
av det nu gällande villkoret, att kvinnan skall ha sin huvudsakliga
försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Däremot bibehålies
bl. a. stadgandet, att dylikt tillägg ej skall utgivas, om kvinnan har förvärvsarbete
motsvarande minst tre dagar i veckan. — Utskottet har ej
funnit anledning till erinran mot nu berörda förslag.
I propositionen föreslås vidare vissa regler om reducerad ersättning.
För det fall att medlem viss dag utför arbete i begränsad omfattning
föreslås till en början, att den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmarsregeln
upptages i förordningen. Vidare föreslås, att vid arbete som
varar längre tid än två, resp. i bisyssla tre, men dock högst fyra timmar
per dag, halv ersättning skall kunna utgå, om tillsynsmyndigheten lämnat
medgivande därtill. Sistnämnda regel bör ses mot bakgrunden av att medlem
är skyldig att taga även deltidsarbete, och den kan väntas positivt
påverka villigheten att taga dylikt arbete. Halv ersättning föreslås vidare
kunna utgå för dag, då medlem uppbär halv sjukpenning från allmän
sjukkassa. Härigenom vinnes viss samordning med sjukförsäkringen. Utskottet
tillstyrker förslagen.
De nu gällande, år 1953 beslutade överförsäkringsreglerna,
som innefattar en provisorisk lösning i ämnet, föreslås ersatta av en i
väsentliga delar avvikande reglering. I stället för de nu i förordningen
intagna, tämligen summariska reglerna har i förordningsförslaget upptagits
en hänvisning till en av Konungen fastställd överförsäkringstabell. Utskottet
godtar denna lösning och har ej funnit anledning till erinran mot de grunder
för överförsäkringstabellen, som redovisas i propositionen och som
innebär att marginalen mellan den högsta tillåtna försäkringsersättningen
och den som regel individuellt beräknade arbetsförtjänsten bestämmes med
hänsyn till ett på visst sätt beräknat skatteavdrag samt en marginal därutöver
motsvarande omkring 10 procent av bruttoförtjänsten.
Den maximala ersättningstiden, beräknad för försäkringsår,
föreslås för det fall tillsynsmyndigheten så för viss kassa eller viss klass
medger kunna förlängas från nuvarande 156 till 210 dagar. Minimitiden
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
63
för ersättning föreslås för medlem som ej fyllt 67 år höjd från 90 till 120
dagar, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens
för kassa som vid förordningens ikraftträdande har kortare minimitid än
120 dagar. I fråga om minimitiden för den som fyllt 67 år lämnas kassorna
fria händer att själva träffa avgörande. Att skillnad göres mellan ålderspensionärer
och andra betingas av det av utskottet ovan i utlåtandet tillstyrkta
förslaget, att statsbidrag för ersättning till ålderspensionärer skall
begränsas, nämligen till 78 dagar. I motionen I: 561 yrkas, att särregeln
för ålderspensionärer i fråga om minimitiden för ersättning från kassorna
skall utgå. — Enär det bör stå kassa fritt att avgöra, om den med hänsyn
till begränsningen av statsbidraget vill utge ersättning för längre tid än 78
dagar eller icke, avstyrker utskottet motionärernas förslag. Propositionens
förslag rörande maximi- och minimitid tillstyrkes.
Vid beräkning av maximi- och minimitid föreslås dag för vilken halv
daghjälp utgår bli likställd med dag, för vilken hel daghjälp utgives. Utskottet
tillstyrker regeln härom.
Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt
havandeskap och barnsbörd
Departementschefen
Departementschefen anför följande.
»Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen äger erkänd arbetslöshetskassa
i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte skall utgå till
medlem, som på grund av driftinskränkning vid det förelag, där han är
anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i utredningens
förslag och torde ej heller vara erforderlig. Även utan stöd av särskilt
stadgande torde det nämligen stå kassorna fritt att — utöver de begränsningar
i ersättningsrätlen som är direkt påbjudna i förordningen — föreskriva
de ytterligare inskränkningar, som med hänsyn till förekomsten av
korttidsarbete, säsongarbelslöshet o. dyl. kan finnas påkallade. Att kassorna
härvid inte får överskrida de gränser, som i förordningen är uppdragna
beträffande t. ex. karenstidens längd och antalet ersättningsdagar
per år, torde knappast behöva påpekas.
Om en kassa inte i sina stadgar begränsat rätten till ersättning vid korttidsarbete,
d. v. s. vid inskränkning av den ordinarie driften, gäller
f. n., att daghjälp till medlem som har dylikt arbete inte utan särskild
dispens får utgivas för samtliga arbetslösa dagar. Meddelas inte dispens
skall nämligen enligt arbetslöshetskasseförordningen, som i denna del är
av tvingande natur, det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem
-
64 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
men eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag).
Vid femdagarsvecka utgives således ingen daghjälp, vid fyradagarsvecka
lämnas daghjälp för en dag o. s. v.
I det föregående har jag tillstyrkt utredningens förslag, att daghjälp
inte skall få utgivas vid arbetslöshet som omfattar endast en dag i en kalendervecka.
Genomföres detta förslag erfordras inte några särskilda regler
om korttidsavdrag vid femdagarsvecka.
I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka har utredningen föreslagit,
att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Förslaget har i
denna del godtagits av alla remissinstanser utom arbetsmarknadsstyrelsen,
som ifrågasatt, om inte tillsynsmyndigheten borde ges möjlighet att
minska antalet ersättningsdagar per vecka med två. För egen del anser jag
det inte erforderligt att skärpa korttidsreglerna på dylikt sätt.
Enligt utredningens förslag skall korttidsavdrag ej göras i omedelbar
anslutning till genomgången karens. I stort sett torde denna regel medföra
samma effekt som den i arbetslöshetskasseförordningen nu intagna bestämmelsen
om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod, som överstiger
24 dagar. Med hänsyn härtill och då någon erinran under remissbehandlingen
inte framställts mot förslaget i förevarande avseende, tillstyrker
jag att det godtages. I samband härmed kan den nuvarande föreskriften
om att korttidsavdrag ej skall ske efter längre arbetsperiod än 24
dagar utmönstras.
I syfte att förhindra att korttidsreglerna kringgås genom en oregelbunden
förläggning av de arbetslösa dagarna har utredningen föreslagit, att
tillsynsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande tillämpning av
dessa regler vid »driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minskning
av antalet arbetsdagar per vecka». Förslaget har i denna del avstyrkts
av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation men tillstyrkts av
övriga remissinstanser. Själv anser jag, att förslaget bör genomföras. Såsom
arbetsmarknadsstyrelsen anfört bör dock till undvikande av tolkningssvårigheter
och missförstånd den av utredningen förordade bestämmelsen förtydligas
genom att ordet »regelbunden» uteslutes.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i anslutning till vissa uttalanden av utredningen
i sitt yttrande tagit upp frågan rörande omplacering av personer
med korttidsarbete. Därvid har styrelsen — som funnit utredningens skrivning
tyda på att ganska lång tid tillätes förflyta innan åtgärder vidtoges
för att omplacera sådana personer — framhållit, att åtgärder självfallet
skulle vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda
arbetskraften om inte korttidsarbetet bedömdes bli av helt tillfällig
art. Med anledning härav vill jag framhålla, att ersättning från försäkringen
utgår endast under förutsättning att vederbörande är anmäld som
arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att lämpligt arbete
ej kan beredas honom. Detta grundläggande villkor gäller helt natur
-
65
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ligt även i fall, då arbetslösheten är förorsakad av driftinskränkning. Härutöver
vill jag endast understryka önskvärdheten av att frågan om en
omplacering av arbetskraft, som på grund av driftinskränkning inte kan
beredas full sysselsättning, på ett så tidigt stadium som möjligt upptages
till diskussion mellan vederbörande arbetsförmedlingsorgan och de berörda
parterna. Visar det sig härvid, att driftinskränkningen inte är av tillfällig
art, bör åtgärder snarast vidtagas från arbetsförmedlingens sida i syfte att
bereda den friställda arbetskraften heltidsarbete.
Av de uppgifter, som redovisats av utredningen, framgår att de kassor
inom vilkas verksamhetsområden säsongarbetslöshet förekommer
— främst kassorna inom byggnadsbranschen — svarar för en väsentlig
del av de försäkringsersättningar som utbetalas. Detta är naturligt, då
säsongarbetslösheten under senare år varit vårt mest framträdande arbetslöshetsproblem.
Ett av huvudmålen för den förda arbetsmarknadspolitiken
har varit att minska säsongarbetslösheten och stora ansträngningar har
gjorts i detta syfte. Även i framtiden måste åtgärder för säsongutjämning
komma att intaga en central plats bland de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
I den mån dessa åtgärder blir framgångsrika kommer säsongproblemet
inom arbetslöshetsförsäkringen att minska i betydelse.
Såsom utredningen anfört är det ur sociala synpunkter förknippat med
nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen i fråga om säsongyrkena inte täcker
hela året. Säsongrestriktioner torde emellertid, bl. a. av ekonomiska
skäl, inte kunna undvikas. I första hand bör det ankomma på kassorna
själva att införa de begränsningar som anses erforderliga. Av den tidigare
lämnade redogörelsen framgår, att skilda metoder f. n. användes i olika
kassor. Häremot torde i och för sig inte vara något att erinra. Emellertid
torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten har befogenhet att även
mot kassornas vilja föreskriva de säsongrestriktioner, som kan anses påkallade.
Dessa befogenheter bör vara preciserade i förordningen. F. n. gäller
i detta avseende, att tillsynsmyndigheten äger påbjuda förlängning av
karenstiden, meddela förbud mot utgivande av ersättning under viss tid
av året eller föreskriva uppdelning av den maximala daghjälpstiden i två
perioder.
I likhet med utredningen anser jag, att de säsongrestriktioner, som nu
tillämpas i kassorna, innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen
som gör sig gällande. Någon lagstiftningsåtgärd är därför enligt min mening
inte påkallad för att förmå kassorna att övergiva de regler, som nu tilllämpas
av dem. Inte heller torde det vara erforderligt att vare sig utvidga
eller inskränka de befogenheter, som tillsynsmyndigheten har enligt gällande
lagstiftning. Jag förordar därför alt de bestämmelser rörande ersättningsrätt
vid säsongarbetslöshet, som finnes upptagna i den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen,
bibehållcs utan ändring i sak.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58
66 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Jag övergår härefter till frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
vid havandeskap och barnsbörd.
Genom 1954 års lag om moderskapshjälp är förvärvsarbetande kvinnor
i regel tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall —- s. k. tilläggspenning
-—- under en period av 90 dagar i samband med barnsbörd. Före och
efter denna period är de vid sjukdom hänvisade till den allmänna sjukförsäkringen
och vid arbetslöshet hänvisade till arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetskasseförordningen
innehåller inte någon annan bestämmelse om
samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen
än att daghjälp ej får utgå till medlem, som åtnjuter tilläggspenning.
Någon ändring eller komplettering av denna regel har inte föreslagits
av utredningen och torde inte heller vara erforderlig. Enligt de allmänna
villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
måste varje medlem, som gör anspråk på dylik ersättning, vara arbetsför
och oförhindrad att taga arbete samt anmäld såsom arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen. Dessutom kräves, att lämpligt arbete inte
kunnat beredas vederbörande. Av vad utredningen anfört framgår, att dessa
villkor tillämpas på ett smidigt sätt när det gäller kvinnor, som väntar
eller nyligen fött barn. Det finns alltså goda möjligheter att inom ramen
för gällande lagstiftning taga hänsyn till de särskilda förhållanden, som
föreligger i samband med havandeskap och barnsbörd. Liksom hittills torde
det få ankomma på tillsynsmyndigheten att uppdraga riktlinjer i fråga
om ordningen för besök på arbetsförmedlingen och att ge kassorna direktiv
för behandlingen av ärenden rörande ersättning åt ifrågavarande kvinnor.
Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag endast
framhålla, att gällande bestämmelser givetvis inte får tänjas så långt, att
de allmänna villkoren för rätt till ersättning uppges. Sålunda måste bl. a.
krävas, att vederbörande verkligen är arbetsför och oförhindrad att åtaga
sig arbete. En annan sak är att hänsyn kan och bör tagas till arbetets art,
arbetstidens längd och andra dylika omständigheter.»
Utskottet
Vid inskränkning av den ordinarie driften får enligt gällande regler ersättning
ej utan särskild dispens utges för samtliga arbetslösa dagar. Den
av utskottet ovan i detta utlåtande tillstyrkta regeln, att ersättning ej skall
utges vid enstaka arbetslös dag, innebär i den utformning den erhållit bl. a.,
att särskilda regler om s. k. korttidsavdrag ej erfordras vid femdagarsvecka.
I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka föreslås i
propositionen, att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Den
nuvarande regeln om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod,
som överstiger 24 dagar, föreslås ersatt med en bestämmelse om att korttidsavdrag
ej skall göras i omedelbar anslutning till genomgången karens.
67
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Reglerna om korttidsavdrag föreslås kompletterade med en ny bestämmelse,
enligt vilken tillsyningsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande
tillämpning av nämnda regler vid driftsinskränkning som ej innefattar
minskning av antalet arbetsdagar per vecka. Utskottet tillstyrker
berörda regler.
Säsongarbetslösheten har under senare år varit vårt mest
framträdande arbetslöshetsproblem och har i vissa kassor svarat för en
väsentlig del av de utbetalda ersättningarna. De bestämmelser om restriktioner
som hittills gällt i fråga om utbetalning av ersättning vid säsongarbetslöshet
synes ha fyllt sitt ändamål tillfredsställande, och utskottet
finner i likhet med departementschefen ej anledning föreslå ändring i sak
av gällande regler.
Ej heller i fråga om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid h avandeskap
och barnsbörd synes någon ändring eller komplettering
vara erforderlig. Såsom hittills bör gälla, att daghjälp ej får utgå
till medlem, som åtnjuter tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.
Mot vad departementschefen anfört om tolkningen, såvitt berör nu ifrågavarande
kvinnor, av begreppet lämpligt arbete har utskottet intet att erinra.
Arbetslöshetskontrollen m. in.
Departementschefen
Departementschefen anför:
»Såsom utredningen anfört är arbetslöshetskontrollen en
svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av största
betydelse för försäkringen. Det kontrollsystem, som nu tillämpas, bygger
på en medverkan från den offentliga arbetsförmedlingen. En förutsättning
för att ersättning skall utgå är nämligen, att vederbörande kan
förete intyg från arbetsförmedlingen om att han därstädes sökt arbete
utan att sådant kunnat beredas honom. Denna förutsättning bör givetvis
gälla även i fortsättningen. Huvudansvaret för att ersättning inte utgives
obehörigen vilar emellertid på kassorna själva och då i första hand på
deras lokala redogörare, som i varje enskilt fall har att pröva huruvida
förutsättningarna för ersättningsrätt är uppfyllda. Huru denna prövning
skall ske är inte närmare angivet i arbetslöshetskasseförordningen och det
torde inte heller vara möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera
kontrollförfarandet. Uppenbart är dock att kassorna i viss utsträckning
måste grunda sina beslut på uppgifter från de försäkrade själva och deras
arbetsgivare. Det är därför angeläget att båda dessa kategorier är väl informerade
om gällande bestämmelser och medvetna om vikten av att kassorna
erhåller korrekta och fullständiga upplysningar om alla relevanta
68 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
fakta. I likhet med utredningen förutsätter jag att kassorna och tillsynsmyndigheten
verkar för att upplysning om försäkringens funktion och
finansiering, villkoren för ersättningsrätt m. m. sprides bland såväl arbets*
givare som arbetstagare.
För att understryka medlemmarnas ansvar för att fullständiga och
riktiga upplysningar lämnas har utredningen föreslagit, att ansökan om
ersättning — i motsats till vad som nu gäller — alltid skall göras skriftligt.
Mot detta förslag har jag intet att erinra. För vinnande av enhetlighet
synes det lämpligt att ansökningen avfattas på formulär som fastställes
av tillsynsmyndigheten. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit
bör ett sådant formulär innehålla en försäkran på heder och samvete att
vederbörande för den tid ersättningen avser inte uppburit eller kommer
att uppbära sjukpenning från allmän sjukkassa. Härigenom torde hänvändelse
till sjukkassorna för erhållande av kontroll kunna begränsas.
Det bör föreskrivas, att tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas
verksamhet erforderliga formulär samt att kassorna är skyldiga att begagna
formulären.
Enligt gällande bestämmelser skall den, som frivilligt utan giltig anledning
lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts
från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från
rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Någon ändringav
dessa regler har ej ifrågasatts och torde ej heller vara erforderlig.
Emellertid har utredningen föreslagit, att avstängning under en tid av
fyra veckor skall kunna ske även i ett annat fall, nämligen då vederbörande
utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl
genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning ej kommit
till stånd. Då det enligt min mening måste anses välbetänkt att komplettera
lagstiftningen med en regel av denna innebörd, tillstyrker jag att så sker.
Med anledning av vad som anförts av Tjänstemännens centralorganisation
och vissa andra remissinstanser vill jag tillstyrka, att ifrågavarande regel
— såsom framgår av den föreslagna ordalydelsen — endast är avsedd att
komma till användning, då det är uppenbart, att medlemmen själv vållat
den uppkomna situationen.
I samband med behandlingen av avstängningsreglerna har utredningen
tagit upp frågan om den påföljd som bör drabba en medlem, vilken svikligen
uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande
av hans rätt till ersättning. Enligt nu gällande bestämmelser kan den som
förfarit på dylikt sätt uteslutas ur kassan. Konsekvensen härav blir att
vederbörande, om han vinner återinträde i kassan, på nytt måste bygga
upp sin rätt till ersättning genom att betala minst 52 veckoavgifter. Enligt
utredningens mening kan denna påföljd i vissa fall verka alltför hård i
förhållande till förseelsens art. Utredningen har därför föreslagit, att
69
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 är 1956
kassorna ges möjlighet att välja mellan att utesluta vederbörande från
medlemskap och att frånkänna honom rätt till ersättning under högst ett
år. Häremot har jag inte något att erinra.
Såsom tidigare anförts skall en arbetslös medlem avstängas från rätt
till ersättning, om han avvisar erbjudet lämpligt arbete. Enligt
nu gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete anses lämpligt, om det
motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter samt är förenat med
skälig avlöning och inte hänför sig till arbetsplats, där konflikt råder, och
om ej heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till
hans personliga förhållanden eller arbetets natur. Utredningen har inte
föreslagit någon annan ändring i dessa regler än att såsom ytterligare
förutsättning för att ett arbete skall anses lämpligt stadgas, att förhållandena
på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller författning
finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Vad sålunda föreslagits har genomgående godtagits under remissbehandlingen
och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.
Det ligger i sakens natur att frågan, huruvida ett erbjudet arbete kan
anses lämpligt eller ej, måste bedömas från fall till fall med ledning av de
allmänna riktlinjer, som uppdragits i lagtexten. Under den tid försäkringen
varit i tillämpning, har på detta område utbildat sig en rikhaltig
praxis, som ännu inte publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven
prejudikatsamling eller på annat auktoritativt sätt. Utredningen har emellertid
såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen gjort vissa uttalanden
rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete och härvid
använt vissa formuleringar, som — enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller i sitt yttrande — skulle kunna missförstås och tagas till intäkt
för en icke önskvärd uppmjukning av praxis. Med anledning härav
vill jag framhålla, att de principer, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort
i sitt yttrande, enligt min mening bör vara normgivande vid den praktiska
handläggningen av frågor om lämpligt arbete.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: 562 och II: 750 hemställes, att till 13 § i
propositionens förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor måtte
fogas en så lydande bestämmelse: »Den som gjort sig skyldig till oredligt
förfarande mot kassan, kan helt avstängas från rätt till ersättning. Finnes
skälig anledning misstänka att medlem förfarit oredligt mot kassan, kan
han i avvaktan på slutgiltigt beslut av kassans styrelse med omedelbar
verkan provisoriskt avstängas från rätt till ersättning.»
Motionärerna framhåller, att ett uteslutningsbeslut är en allvarlig sak,
som innan det kan fattas kräver ingående och stundom tidsödande utred
-
70 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ning. Då någon bestämmelse om rätt för arbetslöshetskassas styrelse att
provisoriskt avstänga medlem från ersättning ej finnes intagen i propositionens
förslag, måste, anför motionärerna, konsekvensen bli att medlem,
som ertappats med eller misstänkes för oredligt förfarande mot arbetslöshetskassa,
bestående i att han t. ex. uttagit försäkringsersättning samtidigt
som han haft avlönad anställning eller uppburit ersättning från allmän
sjukkassa, fortfarande skall kunna uppbära ersättning från arbetslöshetskassa
intill den dag, då beslut om uteslutning kan fattas. Om medlemmen,
sedan det oredliga förfarandet uppdagats, fortfarande vore arbetslös och
fortsatte att besöka arbetsförmedlingen, kunde kassans styrelse nämligen
ej neka utbetala ersättning. I förordningen borde därför införas en bestämmelse
om rätt för arbetslöshetskassa att, omedelbart och i avvaktan på
slutgiltigt beslut, från ersättning provisoriskt avstänga medlem, som misstänktes
för oredligt förfarande mot kassan.
Utskottet
Såsom en nyhet föreslås, att ansökan om ersättning från försäkringen
skall göras skriftligen på visst formulär. Utskottet godtar förslaget.
Ansökan avses skola som hittills åtföljas av intyg från arbetsgivare och
från den offentliga arbetsförmedlingen. I sammanhanget vill utskottet
framhålla vikten av att tjänstemännen vid de offentliga arbetsförmedlingarna
lojalt stöder kassornas och tillsynsmyndighetens strävanden att
begränsa ersättningarna att utgå endast till dem, för vilka de verkligen är
avsedda. Den ställning dessa tjänstemän har torde i vissa avseenden göra
det lättare för dem än vad som må vara förhållandet för redogörarna att
tillse att fall av arbetsovilja och eljest oriktigt utnyttjande av försäkringen
avslöjas. Utskottet vill här peka på ett par detaljer. Det synes i samband
med bilismens utveckling ha blivit icke ovanligt, att t. ex. den, som utan
intjänt egen semester är ledig under gemensam semester vid det företag
där han är anställd, med utnyttjande av tiden till semester under resa från
ort till annan hos arbetsförmedlingen i varje ort begär intyg, att han sökt
arbete men att sådant ej kunnat tillhandahållas honom. Som han icke återkommer
till samma förmedling har denna ringa möjlighet att skaffa honom
arbete, och han kan, utan risk att behöva taga arbete, fortsätta sin av försäkringen
betalda semester. Uppmärksamhet torde även böra ägnas det
nära liggande fallet att en person som icke önskar arbete, i avsikt att vinna
ersättning från försäkringen, hos arbetsförmedlingen förhör sig om arbete
samt, om sådant ej kan erbjudas, begär intyg om sökt arbete, men, om
arbete kan erbjudas, avstår från att begära intyg för att ej riskera påföljd
vid vägran att antaga erbjudet arbete.
I fråga om rätten för kassa att avstänga medlem från ersättning
föreslås till komplettering av gällande regler, att avstängning skall
kunna ske även i det fall, att vederbörande utan att uttryckligen ba avvi
-
71
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
sat ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen
vållat, att anställning ej kommit till stånd. Den föreslagna regeln tillstyrkes
av utskottet.
Förslaget om möjlighet att vid visst svikligt förfarande av medlem kunna,
i stället för att utesluta honom ur kassan, avstänga honom från ersättning
under högst ett år vinner utskottets gillande.
Det i motionerna 1:562 och 11:750 framställda yrkandet, att kassa
skall äga att, i avbidan å slutligt beslut om uteslutning av medlem på grund
av svikligt förfarande, genom interimistiskt beslut avstänga honom från
ersättning, synes utskottet väl motiverat med hänsyn till bl. a. att avsevärd
tid synes kunna åtgå för utredning m. m. och det slutliga beslutet alltså kan
åtskilligt fördröjas. Utskottet biträder därför motionärernas förslag. Förekommer
sannolika skäl att medlem gjort sig skyldig till svikligt förfarande,
bör således honom tillkommande ersättning kunna innehållas i avbidan
på utredning i ärendet. Då uteslutningsfrågan avgöres bör beslutet om innehållandet
av ersättning omprövas. Befinnes medlemmen skyldig till svikligt
förfarande bör hans rätt till vad som innehållits vara förverkad. I annat fall
skall den innehållna ersättningen genast utbetalas till honom. Beslut om
innehållande av ersättning bör av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för
tillsynsmyndigheten. Bestämmelser i förevarande avseende har av utskottet
intagits i utskottets förslag till lydelse av 38 § i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor.
Till de i gällande förordning angivna förutsättningarna för att ett e rbjudet
arbete skall anses lämpligt föreslås fogat, att förhållandena
på arbetsplatsen skall väsentligen motsvara vad som i lag eller författning
finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och
olycksfall. Utskottet har ingen erinran häremot.
Utskottet ansluter sig slutligen till vad departementschefen uttalat om
att de principer i fråga om tolkningen av begreppet lämpligt arbete, för
vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort i sitt remissyttrande, bör vara
normgivande.
Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslösförsäkringen
Inledningsvis må här — såsom bakgrund till motionsvis framställda
yrkanden — upptagas följande.
Såsom förut nämnts är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för
de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens instruktion
skall hos styrelsen finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkringsdelegationen,
som med vissa undantag i styrelsens ställe skall handha hithörande
ärenden. Delegationen består av fem ledamöter, nämligen generaldirektören
(ordförande) och ytterligare en representant för arbetsmarknadsstyrelsen
samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskas
-
72 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
sorna. Ärendena beredes och föredrages av tjänstemän å den särskilda
byrå, försäkringsbyrån, som inom styrelsen handlägger ärenden rörande
arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens
inre organisation. Emellertid säger sig utredningen ha bibringats
den uppfattningen, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation
är nödvändig för att tillsynen skall kunna fullgöras i den omfattning
och enligt de riktlinjer, som föreslagits av utredningen.
En av utredningens ledamöter, herr Hagård, har — med hänsyn till försäkringsdelegationens
centrala ställning inom försäkringen och dess viktiga
funktion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen
betydelsefulla frågor — ansett att utredningen bort ingående pröva delegationens
sammansättning och ställning.
Departementschefen
Departementschefen anför:
»I likhet med utredningen anser jag, att frågan om införande av ett besvärsinstitut
inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör upptagas i förevarande
sammanhang.
Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de befogenheter, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer tillsynsmyndigheten. Även enligt
min mening bör de bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen, som
reglerar tillsynsverksamheten, lämnas oförändrade i sak.
Ett viktigt led i tillsynsverksamheten utgör den granskning av kassornas.
beslut i enskilda ersättningsärenden, som verkställes i anledning av inkomna
rapporter om avvisande av lämpligt arbete m. m. I likhet med utredningen
finner jag angeläget att denna granskning, som i viss mån kan
sägas utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut, inte begränsas. Det är
vidare önskvärt, att den praxis, som utbildat sig eller kommer att utbilda
sig på hithörande område, på lämpligt sätt offentliggöres genom tillsynsmyndighetens
försorg.
Vad utredningen anfört om betydelsen av den rådgivande och upplysande
verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid kurser och konferenser,
samt om inspektionsverksamhet vill jag understryka.
Enligt arbetslöshetskasseförordningen är kassa skyldig att när som helst
bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans
räkenskaper. I praktiken tillgår härvid så, att tjänstemän, anställda på arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsbyrå, utses att vara revisorer i kassorna.
Både utredningen och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat betänkligheter
mot att ifrågavarande tjänstemän ålägges det ansvar, som revisorssysslan
medför. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle det vara mest ändamålsenligt
att anlita auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän.
Även utredningen har — dock utan att framlägga något förslag —
73
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
varit inne på denna tanke och i samband därmed upplyst, att kassorna
själva tagit upp frågan om inrättande av ett gemensamt revisionsinstitut.
I avvaktan på det resultat, vartill detta initiativ kan leda, anser jag mig
f. n. inte böra föreslå någon ändring i nu gällande regler om revision. Jag
vill erinra om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningslagen
har befogenhet att utse en revisor i varje kassa. Om så skulle anses påkallat
kan tillsynsmyndigheten med stöd av detta stadgande utse yrkesrevisorer
att granska kassornas räkenskaper.
Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation
och jag är inte beredd att nu upptaga denna fråga eller någon
del därav till prövning. Det av en reservant inom utredningen samt vissa
remissorgan väckta spörsmålet om försäkringsdelegationens sammansättning
och ställning bör således inte prövas i förevarande sammanhang.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: 560 och II: 749 hemställes att riksdagen
»måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning och ställning».
Motionärerna hänvisar bl. a. till vissa uttalanden i de remissyttranden,
som försäkringsinspektionen och statskontoret avgivit över propositionen,
samt anför, att då en stor del av de frågor, som avgöres inom delegationen,
utgörs av tolknings- och tillämpningsfrågor, där kassorna vore att anse
som part, torde vikten av en mera fristående ställning för det beslutande
organet vara uppenbar. Frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation
borde därför böra göras till föremål för särskild utredning.
Enligt vad försäkringsinspektionen uttalar förefölle det inte uteslutet, att
i en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som vore grundad på branschvis organiserade
kassor, det ännu lättare än i en allmän obligatorisk och mera
enhetligt organiserad försäkring kunde uppstå konflikter mellan önskemålet
att å ena sidan göra försäkringen så effektiv som möjligt och å andra
sidan undvika att den bidroge till att hämma en sådan rörlighet på arbetsmarknaden,
som kunde befinnas önskvärd. I organisationen och bestämmelserna
funnes åtskilliga drag, som visade alt man varit uppmärksam
på denna fara och sökt göra den så liten som möjligt. Frågan vore emellertid,
om det inte kunde övervägas att söka skaffa ytterligare garantier för
att förhållandena på arbetsmarknaden ännu mer uppmärksammades i tillsynsarbetet
— antingen så att representationen för arbetsmarknadsstyrelsen
i arbetslöshetsförsäkringsdelegationen förstärktes eller genom att chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen finge fullmakt alt på vissa indikationer
överföra beslutanderätten i frågor, som vore av vikt med hänsyn till behovet
av en lämplig rörlighet på arbetsmarknaden, till arbetsmarknadsstyrelsen.
Inspektionen ifrågasatte om det inte kunde vara skäl att överväga försök
-
74
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
ringsdelegationens sammansättning och ställning på det sätt reservanten
Hagård föreslagit.
Statskontoret hänvisar till det enligt dess mening anmärkningsvärda förhållandet,
att flertalet ledamöter i försäkringsdelegationen utgöres av representanter
för de erkända arbetslöshetskassorna (3 av 5 ledamöter). Med hänsyn
till arbetsmarknadsstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet för ifrågavarande
försäkringsverksamhet torde, anför statskontoret, starka skäl få
anses tala för den reservationsvis framförda uppfattningen, att en översyn
av delegationens sammansättning och ställning vore motiverad. Det syntes
statskontoret påkallat, att frågan om tillsynsmyndighetens uppgifter och
organisation gjordes till föremål för särskild undersökning.
Utskottet
Några ändringar i tillsynsmyndighetens befogenheter
föreslås ej och synes enligt utskottets mening ej heller erforderliga.
I frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation
yrkas i motionerna 1:560 och 11:749 utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning och ställning. De i motionerna
berörda frågorna har omnämnts i propositionen, men departementschefen
har förklarat sig icke vara beredd att nu upptaga dem till prövning.
Utskottet är medvetet om att den representation de erkända arbetslöshetskassorna
nu har i delegationen — tre representanter för kassorna mot
två för arbetsmarknadsstyrelsen — kan synas i och för sig ägnad att alltför
starkt gynna kassornas egna intressen. Emellertid har icke, såvitt för
utskottet är känt, framkommit klagomål om obehörigt utnyttjande från
kassornas sida av denna ställning. Den nuvarande sammansättningen kan
ur den synpunkten vara av värde, att den hos medlemmarna i kassorna
skapar förtroende för tillsynsmyndighetens avgöranden. Detta kan i sin
tur ha positiva återverkningar på åtlydnaden av föreskrifter och anvisningar
som tillsynsmyndigheten i de försäkrades gemensamma intresse
har att i olika avseenden ge. Utskottet har ej blivit övertygat om att en
utredning om delegationens ställning och sammansättning i förevarande
läge har någon uppgift att fylla och avstyrker motionerna.
Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning
Departementschefen
Departementschefen erinrar till en början om att frågan om finansieringen
av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, kostnadsfördelningen
mellan staten och de försäkrade samt statsbidragets former och belopp
behandlades av riksdagen år 1953 och därför inte har upptagits av utredningen
i dess nu förevarande betänkande. Anledning saknas även enligt
departementschefens mening att nu ånyo diskutera dessa grundläggande
75
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
spörsmål. Däremot bör enligt departementschefen ståndpunkt tagas till
vissa speciella statsbidragsfrågor, som aktualiserats av utredningen
eller i remissyttrandena. Härom anför departementschefen:
»Det ligger i sakens natur, att statsbidrag inte bör utgå till utgifter, som
en kassa utbetalat i strid mot arbetslöshetskasseförordningen eller kassans
stadgar. Om tillsynsmyndigheten vid granskningen av ett enskilt försäkringsärende
finner, att kassan utbetalat ersättning trots att sådan ej bort
utgå eller att kassan utbetalat för högt belopp, bör därför statsbidrag ej
beräknas på vad som utgivits felaktigt. Så sker ej heller, ty enligt den
praxis som utbildat sig innehåller tillsynsmyndigheten statsbidraget i dylika
fall. Någon direkt bestämmelse härom finns inte f. n. och torde, såsom
utredningen funnit, ej heller vara erforderlig.
Utredningen har föreslagit, att grundstatsbidraget skall nedsättas till
hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad som utför arbete i högst fyra
timmar. I andra fall skall enligt förslaget grundstatsbidrag utgå med fullt
belopp även om daghjälpens belopp nedsättes. Helt grundstatsbidrag skall
sålunda utgå t. ex. om daghjälpens belopp minskas med tillämpning av
överförsäkringsreglerna eller halv daghjälp utgives samtidigt med halv
sjukpenning. Mot de föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen endast
gjorts en invändning. Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till
de administrativa olägenheter en särredovisning skulle medföra föreslagit,
att helt grundstatsbidrag skall lämnas även då halv daghjälp utgår till
försäkrad enligt fyratimmarsregeln. För egen del kan jag inte tillstyrka,
att statsbidrag i ifrågavarande fall lämnas i större utsträckning än utredningen
föreslagit. Det skulle emellertid utan tvivel innebära en administrativ
fördel att ha enhetliga regler beträffande statsbidrag i de båda fall,
då halv ersättning skall kunna utgå. En sådan enhetlighet kan vinnas
genom att grundstatsbidraget nedsättes till hälften även då halv ersättning
utgår jämsides med halv sjukpenning. Då en regel härom inte torde komma
att leda till någon mera betydande belastning av kassorna, förordar jag
att en dylik regel genomföres.
Utredningens förslag i övrigt rörande grundstatsbidraget kan jag biträda.
I fråga om daghjälpsbidraget föreslår utredningen, att den nuvarande
begränsningen vid 35 ersättningsdagar per årsmedlem slopas. Daghjälpsbidraget
skall enligt förslaget utgå med 75 procent av kostnaderna för daghjälp,
minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per
medlem uppgår till eller överstiger 26. Statskontoret framhåller härutinnan,
att utredningen inte anfört sådana omständigheter, att tillräckliga
skäl kan anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga
om avvägningen av daghjälpsbidraget. Frågan synes ha ringa praktisk
betydelse, då det är osannolikt att arbetslösheten för viss kassa eller klass
kommer att överstiga 35 ersättningsdagar per årsmedlem. Det synes emellertid
inte motiverat alt statsbidragsandelen i eu kassas utgifter skall
76 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
minska, om nämnda gräns verkligen i något undantagsfall skulle uppnås.
Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Ej heller i övrigt
har jag något att invända mot utredningens förslag beträffande daghjälpsbidraget.
Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning har jag föreslagit,
att registrering av erkänd arbetslöshetskassa må ske under villkor
att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än
som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersättning
blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Finnes dylikt
villkor böra uppställas, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma
efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.
Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna
om förvaltningsbidrag, att kassa skall kunna erhålla bidrag motsvarande
vad som utbetalats till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten,
icke blott i form av arvode utan även såsom ersättning exempelvis för
resekostnader. Jag har ingenting att invända mot en sådan utvidgning av
statsbidraget, vilken inte torde komma att medföra större ekonomiska
konsekvenser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten meddelar närmare
bestämmelser angående vilka ersättningar som må utges till ifrågavarande
styrelseledamöter.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i avsnittet rörande försäkringens
omfattning föreslagit, att statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer
begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsår
efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år.
I fråga om bestämmelserna rörande utbetalning av statsbidrag i förskott
under löpande kalenderår har utredningen inte föreslagit annan ändring
än att den nu föreskrivna beräkningen kvartalsvis skall ersättas med
beräkning för fyramånadersperioder. Omläggningen är föranledd av att
kassornas redovisningar numera som regel lämnas för två månader i taget.
Mot detta förslag har jag i och för sig intet att erinra. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid föreslagit, att förskottsbestämmelserna skall ändras
även i ett annat avseende. F. n. gäller att kassa har rätt att efter varje
kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag som
skäligen kan antagas belöpa på kvartalet. När särskilda skäl äro därtill
kan efter tillsynsmyndighetens beprövande förskott utbetalas i viss större
utsträckning. Styrelsen anser, att varje utbetalning av statsbidrag bör göras
beroende av om behov därav föreligger på grund av utbetalning av försäkringsersättning
från kassan. Jag delar styrelsens uppfattning på denna
punkt. Bestämmelserna om förskottsutbetalning av statsbidrag bör därför
ersättas med en allmän föreskrift att förskott å statsbidrag om skäl därtill
föreligger må utbetalas efter tillsynsmyndighetens beprövande. Härvid bör
den maximeringsregel, som nu gäller i fråga om medlemsbidrag och daghjälpsbidrag,
kvarstå orubbad.
77
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Arbetsmarknadsstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
har i sina remissyttranden framfört önskemål om att kassornas
bokföringsår sammanfaller med försäkringsåret. Som skäl härför har
åberopats, att kassorna på grund av att bokföringen och beräkningen av
statsbidraget sker per kalenderår belastas med arbete med bokslut just
under den tid på året, då arbetslösheten framför allt i kassor med säsongarbetslöshet
är som mest omfattande. För egen del är jag inte beredd att
nu föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka bygger på föreskrifter
i understödsföreningslagen.»
I fråga om kostnadsberäkningen anför departementschefen:
»Det är vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen,
eftersom ett flertal på kostnaderna inverkande faktorer,
såsom arbetslöshetens omfattning, arbetslöshetsperiodernas längd
o. s. v., är osäkra. Utredningen framhåller, att de ändringar, som mera
påtagligt kommer att öka kostnaderna för försäkringen, avser karensbestämmelserna.
Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på
grund av föreslagna detaljändringar. I viss mån kommer kostnadsökningarna
emellertid att balanseras av kostnadsminskningar på andra punkter
till följd av skärpta bestämmelser. Utredningen räknar med en viss förhöjning
av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens. Under förutsättning
av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det enligt utredningen
realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av statens kostnader
för arbetslöshetsförsäkringen med 2 å 3 milj. kronor per år. De
ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller
av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor
faller utanför dessa utredningens beräkningar.
De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag
huvudsakligen på en punkt, som kan vara av betydelse i kostnadshänseende.
I fråga om ålderspensionärerna föreslår jag en begränsning av
statsbidraget till ersättningskostnader till högst 78 dagar per medlem och
försäkringsår. En dylik inskränkning i rätten till statsbidrag måste innebära
en besparing i fråga om statsverkets kostnader i förhållande till utredningens
beräkningar. Det är emellertid inte möjligt att exakt ange, i vilken
grad kostnaderna kan komma att minska.
I det följande kommer jag att föreslå, att de nya bestämmelserna skall
träda i kraft den 1 september 1957. Till följd härav kommer budgetåret
1956/1957 inte att beröras av de nya bestämmelserna. Dudgetåret 1957/1958,
då statsbidrag skall utbetalas för kalenderåret 1957, kommer att beröras
i någon mån men först budgetåret 1958/1959, då de nya bestämmelserna
varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna
att göra sig gällande i full utsträckning.»
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Utskottet
I fråga om statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna föreslås
i propositionen endast vissa mindre ändringar. De grundläggande
frågorna rörande finansieringssystemet, kostnadsfördelningen samt statsbidragets
former och belopp reglerades nämligen genom beslut vid 1953
års riksdag, och anledning föreligger ej att nu upptaga dessa spörsmål
till ny granskning.
De nya reglerna om halv daghjälp i vissa fall föranleder särskilda regler
om statsbidrag, och i propositionen föreslås, att då halv daghjälp utgår
grundstatsbidraget skall nedsättas till hälften och daghjälpsbidrag ej skall
utgå. Dag för vilken halv ersättning utgått föreslås ej heller skola medräknas
vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för klassen eller
kassan. I fråga om daghjälpsbidraget föreslås vidare att den nuvarande
bestämmelsen om minskning av bidraget efter 35 ersättningsdagar per
årsmedlem slopas och att bidraget skall utgå med samma belopp efter
nämnda dag som dessförinnan.
Medlemsbidrag skall, såsom ovan i utlåtandet berörts, kunna av tillsynsmyndigheten
fastställas att för kassa med ringa arbetslöshetsrisk utgå
med lägre belopp än som eljest är föreskrivet.
Förvaltningsbidraget föreslås utökat att avse även t. ex. resekostnad för
styrelseledamot som utsetts av tillsynsmyndigheten.
I sammanhanget må erinras om begränsningen till 78 dagar av statsbidrag
för ersättning åt ålderspensionärer samt utskottets yttrande härom
under rubriken »Försäkringens omfattning» ovan i utlåtandet.
Utbetalning av statsbidrag redan under löpande kalenderår föreslås
kunna ske för fyrainånadersperiod i stället för kvartalsvis och endast för
det fall behov av sådan utbetalning föreligger. Närmare bestämmelser
angående tid och sätt för utbetalningen föreslås skola meddelas av
Konungen.
Utskottet godtar vad som i propositionen föreslagits rörande statsbidraget
och dess olika former.
Innevarande budgetår beröres icke av de nya bestämmelserna, vilka
föreslås skola träda i kraft den 1 september 1957. Utredningen har under
vissa angivna förutsättningar beräknat, att statens kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att öka med 2 å 3 milj. kronor
per år. I vad mån kostnaderna kan komma att minskas genom det av
utskottet tillstyrkta förslaget i propositionen om begränsning av statsbidraget
i vad avser ålderspensionärer torde, såsom departementschefen
anför, ej vara möjligt att exakt ange. De av utskottet tillstyrkta motionsyrkandena
om likställighet mellan ålderspensionärer och övriga kassamedlemmar
i fråga om tillgodoräknande av sjukdomstid torde icke ha
någon mera märkbar inverkan på kostnaderna för försäkringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
79
Specialmotivering
Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor
10 §.
Bland de i 1 st. 4) upptagna diskvalifikationsgrunderna har i enlighet
med utredningens förslag inte inedtagits det i nuvarande förordning angivna
fallet, att synnerlig arbetslöshetsrisk föreligger på grund av osedlig
vandel. Enligt 1 st. 5) skall uteslutning kunna ske inte blott — såsom nu
är fallet — då medlem svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande
av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning utan även då han
svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande
av hans rätt till medlemskap.
I 2 st. har på förslag av utredningen införts en ny bestämmelse, enligt
vilken den som uteslutits på grund av svikligt förfarande må kunna vägras
återinträde. F. n. är detta inte möjligt, och den som uteslutits måste därför
ges nytt medlemskap om han begär det.
13 §.
Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 §, vari föreskrives, att om medlem,
som uteslutes ur kassan av annan orsak än svikligt förfarande, på
grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd, uteslutningen
skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända.
Tvekan har rått om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». Enligt
utredningen har bestämmelsen givits den tolkningen, att understödstiden
avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varat endast
en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten förordar
departementschefen i anslutning till vad utredningen föreslagit, att
bestämmelsen uppmjukas så att uteslutningen träder i kraft först vid utgången
av den första period om sex dagar i följd, under vilken medlemmen
inte för någon dag företer intyg att han i föreskriven ordning sökt
arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Om medlemmen vid tidpunkten
för beslutets fattande har arbete eller av annan anledning då
inte äger uppbära daghjälp, är paragrafen inte tillämplig, och beslutet
träder i sådant fall i kraft omedelbart.
27 §.
Bestämmelserna i denna paragraf ersätter 21 § 1 mom. sista st. i nuvarande
förordning, vari stadgas, att då medlem övergår från klass med
lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begränsade
försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp
enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej må
80
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst 16 veckoavgifter
eller fyra månadsavgifter, men att vid övergång till klass med
lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner bestämmelserna
i denna klass omedelbart skall tillämpas på honom.
Utredningen har framhållit, att syftet med förevarande bestämmelser
varit att skapa en viss garanti för att de försäkrade betalade avgifter för
den daghjälp de vid arbetslöshet komme att göra anspråk på samt att
förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i
kassor med sådana restriktioner under begränsningstiden överginge till
andra kassor. I fråga om de försäkrades möjligheter att välja daghjälpsldass
är emellertid, enligt vad utredningen upptyser, läget nu ett annat än
tidigare, enär klasstillhörighetsreglerna utformats så, att medlemmarna som
regel vore tvungna att tillhöra viss klass.
Rörande verkningarna av nuvarande s. k. 16-veckorsregel har utredningen
anfört, att om medlem i samband med tillfällig övergång till ett
annat yrkesområde flyttade över till en arbetslöshetskassa med sämre förmåner,
han vid återflyttning till den gamla kassan måste erlägga minst 16
veckoavgifter, innan han kunde komma i åtnjutande av de bättre förmåner,
som han fått behålla om han stått kvar i kassan. En medlem kunde på
detta sätt komma i ett sämre läge, om han toge anställning utanför kassans
verksamhetsområde, än om han stått kvar i den gamla kassan. Bestämmelserna
kunde vidare i sin nuvarande utformning vara svåra att praktiskt
tillämpa i fall, då det inte gällde överflyttning till kassa med högre daghjälp
men väl till kassa med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn
skulle nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner
etc. Det vore bl. a. av dessa skäl angeläget med förenklade bestämmelser.
Utredningen har föreslagit, att 16-veckorsregeln inte skall gälla, då medlem
vid tvingande klasstillhörighet övergår till klass med högre daghjälp
i samma eller annan kassa. Såsom ett synligt uttryck för att övergången
skett i vederbörlig ordning borde krävas, att minst en avgift erlagts i den
högre klassen. Hade han däremot stadgeenlig möjlighet att själv påverka
klasstillhörigheten, borde däremot 16-veckorsregeln alltjämt gälla. Denna
regel skulle även iakttagas i fall då medlem inte lämnat riktiga uppgifter
beträffande förhållanden, som kunde vara av betydelse för hans överflyttning
till högre daghjälpsklass. När det gällde övergång från klass med
säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa
borde 16-veckorsregeln bibehållas såvitt gällde tillämpning av begränsningsreglerna.
Skedde flyttningen däremot mellan olika kassor, syntes 16-veckorsregeln
kunna slopas även med avseende på säsongbegränsningen. Den
tillflyttade kassan kunde nämligen med andra berörda kassor träffa överenskommelse
om undantag i fråga om rätten att vid flyttning tillgodoräkna
tidigare erlagda avgifter. Härigenom kunde en systematisk överflyttning
från säsongkassor motverkas.
81
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i
förevarande sammanhang kräva ett lägre antal veckoavgifter än 16. Med
hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiserades sökte
att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller
driftinskränkningar, fordrades emellertid ett relativt stort antal avgifter
för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skulle vara effektiv. Utredningen
hade därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter icke
borde nedsättas.
Utredningens förslag i nu berörda hänseenden har inte mött någon gensaga
under remissbehandlingen.
41 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om fondbildning. Utredningen
har i denna fråga bl. a. anfört, att de i de nuvarande bestämmelserna angivna
gränserna och proportionstalen syntes vara väl avvägda. Bestämmelserna
borde dock förtydligas med ett tillägg innebärande att fonden skulle
beräknas utslagen per medlem. Med hänsyn till att samtliga regelbundna
inkomster borde läggas till grund vid beräkningen av fondens minimistorlek
borde vidare denna bestämmas som en multipel inte blott av avgifter
och statsbidrag utan även av influtna räntor. Tillsynsmyndigheten
borde härjämte tillerkännas befogenhet att vid en avsevärd ökning av
försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget
i en kassa föreskriva att såsom fond skulle avsättas större tillgångar
än enligt huvudregeln.
Försäkringsinspektionen har i sitt remissyttrande påpekat, att den i
nuvarande fonderingsbestämmelser förekommande siffran 500 lämpligen
kunde ändras till 1 500 som en konsekvens av den av utredningen förordade
skärpningen av lägsta medlemsantalet.
Departementschefen anför:
»Även efter den nya lagstiftningens genomförande kommer det åtminstone
under en övergångstid att finnas ett antal kassor med lägre medlemsantal
än 1 500. Den jämkning i utredningens förslag, som ifrågasatts av försäkringsinspektionen,
innebär en viss skärpning av fonderingsbestämmelserna
för en del av dessa småkassor. En sådan skärpning synes mig inte påkallad.
Jag ansluter mig därför i detta avseende liksom också i övrigt till vad utredningen
föreslagit.»
42 §.
Denna paragraf innehåller regler om fondmedlens placering.
Bank- och fondinspektionen påpekar, att det nuvarande stadgandet om
placering av fondmedel i obligationer, utfärdade av Inteckningsbanken
aktiebolag, kan utgå, enär detta företag fått sin verksamhet så ändrad, att
det inbegrepes bland de hypoteksaktiebolag, som stode under tillsyn av
inspektionen.
6 — Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr 58
82
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Departementschefen anför:
»De nuvarande placeringsbestämmelserna antogs efter ingående överväganden
av statsmakterna år 1949 och anledning saknas enligt min mening
att nu i något avseende frångå dem. Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen
påpekat rörande Inteckningsbanken aktiebolag bör emellertid
en formell ändring i den nuvarande uppräkningen av tillåtna placeringsobjekt
göras genom att obligationer, utfärdade av detta företag, uteslutes
ur uppräkningen.»
Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Innehållet i detta förslag har delvis berörts i den allmänna motiveringen.
I övrigt överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 1934 års
förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Utskottet
Beträffande de ändringar i förhållande till gällande rätt, som utskottet ej
redovisat ovan i utlåtandet under särskilda rubriker, har utskottet ej funnit
anledning att här lämna någon redogörelse. Ej heller har utskottet funnit anledning
till ytterligare uttalande i fråga om innehållet i de särskilda bestämmelserna
utom beträffande 27 §.
I fråga om nämnda paragraf vill utskottet emellertid på förekommen
anledning med ett par exempel belysa innebörden i vissa avseenden. Om
medlem i kassa med valrätt mellan klasser med daghjälp om 14, 16 resp.
18 kronor övergår från klassen med 14 till klassen med 16 kronor i daghjälp,
skall tillämpning äga rum av regeln om erläggande av 16 veckoavgifter
eller 4 månadsavgifter innan daghjälp i den nya klassen må utges.
Övergår medlem i en kassa med daghjälp om 16 kronor till annan kassa
med fritt val mellan klasser med daghjälp om 14, 16 resp. 18 kronor och
väljer han i den nya kassan en daghjälp om 18 kronor eller alltså högre
daghjälp än han åtnjutit i sin förra kassa, skall han i den nya kassan erlägga
16 veckoavgifter eller 4 månadsavgifter, innan den högre daghjälpen
må utbetalas till honom. Regeln om erläggande av sådant antal avgifter
före det daghjälp i den nya klassen må utbetalas gäller däremot icke, om
medlemmen i den nya kassan väljer en daghjälp om 16 kronor. Han väljer
ju nämligen då icke högre klass än i sin gamla kassa.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning om erkända
arbetslöshetskassor — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 23 och 38 §§ erhåller följande,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
83
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
(Kungl. Maj.ts förslag)
23 §.
1 mom. Ersättning må-----
2 mom. Ersättning må-----
I den i första stycket angivna perioden
av tolv månader skall icke
inräknas tid, under vilken medlemmen
på grund av styrkt sjukdom varit
förhindrad att åtaga sig arbete.
Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,
som infaller efter det han
fyllt 67 år.
(Utskottets förslag)
23 §.
— tolv månader.
— om moderskapshjälp.
I den i första stycket angivna perioden
av tolv månader skall icke inräknas
tid, under vilken medlemmen
på grund av styrkt sjukdom varit
förhindrad att åtaga sig arbete.
Därest tillsynsmyndigheten —-----fyra månader.
Är medlem------senare försäkringsåret.
38 §.
Finnes medlem, som svikligen
uppgivit eller förtegat något förhållande
av betydelse för bedömande
av hans rätt till ersättning, icke böra
uteslutas ur kassan, må för en tid
av högst ett år rätt till ersättning
kunna frånkännas honom. Beslut
härom skall av kassans styrelse
ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.
38 §.
Finnes medlem, som svikligen
uppgivit eller förtegat något förhållande
av betydelse för bedömande
av hans rätt till ersättning, icke böra
uteslutas ur kassan, må för en tid av
högst ett år rätt till ersättning kunna
frånkännas honom.
Förekomma sannolika skäl att
medlem gjort sig skyldig till förfarande
som i 10 § första stycket 5)
sägs, må honom tillkommande ersättning
innehållas i avbidan på utredning
i ärendet. Befinnes han skyldig
till förfarandet, skall hans rätt
till vad som innehållits vara förverkad.
I annat fall skall den innehållna
ersättningen genast utbetalas till honom.
Beslut som fattas med stöd av
denna paragraf skall av kassans styrelse
ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.
B. att riksdagen måtte för sin del antaga del vid propositionen
fogade förslaget till förordning om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor;
84
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956
C. att motionerna
1. I: 561 samt
2. I: 562 och II: 750,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
D. att motionerna I: 560 och II: 749 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 november 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*,
fru Carlqvist, herrar Huss*, Mannerskantz, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell
och herr Alvar Andersson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fröken Höjer*,
fru Ewerlöf, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Mannerskantz och fru Ewerlöf, vilka ansett,
dels att utskottets motivering å sid. 74 sista stycket bort ersättas med
text av följande lydelse:
Det kan icke anses tillfredsställande att tillsynen över kassorna skall utövas
av en instans, där majoriteten innehaves av kassorna själva. Dessa
kommer då att ha det avgörande inflytandet vid granskningen av sin egen
verksamhet. Den omständigheten att inga större anmärkningar riktats emot
nuvarande förhållande utesluter icke att delegationens sammansättning kan
ha påverkat ärendenas avgörande. Med hänsyn till vad bl. a. försäkringsinspektionen
och statskontoret yttrat samt vad här ovan anförts föreslår utskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens sammansättning och
ställning.
dels ock att utskottet under D. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 560 och II: 749
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om utredning rörande arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning om ställning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 85
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Kungl. Maj:ts proposition............................................... 1
Motioner............................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2
Förordningsförslagen.................................................... 3
Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor................... 3
Förslag till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor..... 20
Inledning.............................................................. 24
Försäkringens omfattning................................................ 24
Departementschefen................................................... 24
Motioner............................................................. 30
Utskottet............................................................ 31
Försäkringsåret......................................................... 34
Departementschefen................................................... 34
Utskottet............................................................. 35
Villkoren för ersättning................................................. 35
Departementschefen................................................... 36
Motioner............................................................. 45
Utskottet............................................................ 46
Försäkringsersättningarna................................................ 49
Departementschefen................................................... 49
Motion.............................................................. 60
Utskottet............................................................ 60
Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd.
................................................................ 63
Departementschefen................................................... 63
Utskottet............................................................ 66
Arbetslöshetskontrollen m. m............................................ 67
Departementschefen................................................... 67
Motioner............................................................. 69
Utskottet............................................................ 70
Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen................ 71
Departementschefen................................................... 72
Motioner..............................................................73
Utskottet............................................................ 74
Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning......................... 74
Departementschefen................................................... 74
Utskottet............................................................ 78
Specialmotivering....................................................... 79
Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor................. 79
Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. .. 82
Utskottet............................................................ 82
Utskottets hemställan................................................... 82
Reservation........................................................... 84
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1956:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisat a1 i texten