Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

1956-11-27 · 85 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 85 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

1

Nr 58

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor

m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 144, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt

2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels ock godkänna i propositionen förordade ändrade riktlinjer beträffande

kontantunderstöd till arbetslösa.

Propositionen har, såvitt avser förordningsförslagen, hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats

till statsutskottet.

I samband med propositionen, såvitt densamma hänvisats till lagutskott,

har andra lagutskottet behandlat fem i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 560 i första kammaren av herr Magnusson

och nr 749 i andra kammaren av herr Hagård,

motionen nr 561 i första kammaren av herr Norling och herr Persson,

Helmer, samt

de likalydande motionerna nr 562 i första kammaren av herrar Mossberger

och Gei jer och nr 750 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Stockholm

och Eriksson i Sandby.

De i motionerna framställda yrkandena återgives nedan under särskilda

rubriker.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda förordningsförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt

till motionerna II: 749, I: 561 och II: 750.

1 — Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Representanter för De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

har inför utskottet framfört synpunkter på vissa i propositionen behandlade

spörsmål.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1934 års förordning om erkända arbetslöshetskassor

ersättes av en ny förordning i ämnet.

I syfte att öka försäkringens effektivitet föreslås, att vissa grupper, som

nu inte kan försäkra sig, under vissa förutsättningar skall kunna tillhöra

erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäkringsskydd

mot arbetslöshet. Till dessa grupper hör självständiga företagare

och s. k. hemarbetare.

Liksom hittills anses det böra ankomma på kassorna själva att avgöra,

huruvida ålderspensionärer skall få vara medlemmar i dem. Statsbidraget

till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emellertid

på visst sätt begränsat.

I övrigt föreslås åtskilliga ändringar i nu gällande lagstiftning. De flesta

av dem rör tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som har större räckvidd

må nämnas följande.

Den maximala ersättningstiden föreslås förlängd från 156 till 210 dagar.

Ersättning skall enligt förslaget inte utgå för enstaka arbetslös dag i en

vecka. I vissa fall föreslås halv ersättning skola utgå.

Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka

från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, omfattande

tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestämmelserna

om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av

nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.

Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag endast

smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den

föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.

De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september

1957.

Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunderstöden

till arbetslösa.

Sistnämnda spörsmål behandlas av statsutskottet i dess utlåtande nr 207

år 1956.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

De vid propositionen fogade författningsförslagen är jämte en vid förslaget

till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor fogad

bilaga av följande lydelse.

1) Förslag

till

Förordning

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem

ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna förordning,

må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av

den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.

Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt

stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skriftligen

av föreningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas

antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom angående

föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller

annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfattas

enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara bestyrkta

med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda därtill,

må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.

4 §•

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II

i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller

till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa

och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med

hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må antagande

vägras.

5 §•

Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva antagen

till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa

ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor

att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stadgat,

utgå med lägre belopp än eljest.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda

medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.

7 §•

Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett

år—den 31 augusti påföljande år.

11. Om stadgarnas innehåll

Verksamhetsområde och medlemskap

8 §•

I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsområde

angivas.

9 §.

1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall

undantagas

1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,

2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,

3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

samt

4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.

2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa

skall undantagas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning

användas till arbete för annans räkning, samt

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 5

I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall

vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet

i kassan.

3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall

icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av medgivande

som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från

vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).

10 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

som medlem må undantagas

1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem

skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej

heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda

föreskrivet villkor,

2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem

skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område,

ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex

månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,

3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant,

barn eller adoptivbarn,

4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan,

lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet

är för handen,

5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse

för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,

6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller

styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och

7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5)

sägs, må återinträde vägras honom.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller

att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket

4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.

Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom

någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.

11 §•

I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begräns
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,

äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva

de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.

12 §.

Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kassan,

åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens

senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid

skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.

13 §.

Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut varigenom

han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) uteslutes

ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första

period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer

intyg som avses i 22 §.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej föreskrivas.

Klassindelning och klasstillhörighet m. in.

15 §.

Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsynsmyndigheten

godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med

skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor

i övrigt.

Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han

tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt

begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp

anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund

varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre

daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

Avgifter och uttaxering

16 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid,

som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsföreningar.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna

skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas

och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i

kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik

särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner

skäligt.

17 §.

Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa

med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlemsavgift

eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften

eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet

kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten

beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att

utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast

vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte

månaden.

Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskriven

tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan

grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligga,

äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att

inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga

kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande

godkännas av tillsynsmyndigheten.

Ersättningens former m. m.

18 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för

dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg

till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt

eller delvis utgå i naturaförmåner.

Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och

flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.

19 §.

1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat,

maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg

må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.

2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn

eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap

eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och

kyrkoskrivet hos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt

tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres,

utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade

till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptivfadern,

fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast

till modern (adoptivmodern, fostermodern).

3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som

varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han

fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken.

Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutvarande

make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller

själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära

maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam

bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg

skall vad som sägs i första stycket andra punkten

äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens

hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

Villkor för rätt till ersättning

20 §.

Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför

och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

21 §.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla

om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och

orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på

grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,

skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar

varje vecka.

Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han

så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.

22 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall

den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka

arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten

att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom

eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet

eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av

tillsynsmyndigheten.

Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om

att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som

där avses.

23 §.

1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa

med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter,

eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter

samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig

varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte

den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller

tolv månader.

2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas

endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i

kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv

månader närmast före arbetslöshetens inträdande

erlagt avgift,

varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring

som värnpliktig eller

uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.

I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke inräknas

tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit

förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,

som infaller efter det han fyllt 67 år.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av

rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första

stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem månader förkortas till

lägst sexton veckor eller fyra månader.

Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid

tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången

av det senare försäkringsåret.

24 §.

Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som

erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts

till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då

han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit

ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller

barnsbörd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande

viss grupp av medlemmar medgiva

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,

2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans

räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift

för tid, då han utför arbete som självständig företagare, samt

3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans

räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för

en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig

företagare.

Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,

då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större

utsträckning än i andra stycket sägs.

25 §.

Erkända arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken medlem

erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodoräknas

ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf

angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vilken

han övergår, överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas

med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

icke finnes anordnad.

Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de

där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift erlagts

till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid,

för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt

eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid,

för vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid,

som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts.

Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan

varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,

som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i

kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs,

vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före

kassans bildande erlagt till sammanslutningen.

överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola

för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

26 §.

Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott tillhört

erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,

allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

brottet i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde

ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde

inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.

27 §.

Övergår medlem till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen

ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en avgift.

Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta

av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldighet

för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må daghjälp

efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt

minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.

Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 §

till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för

honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter

eller fyra månadsavgifter.

Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga motsvarande

tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

28 §.

1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en sammanhängande

tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (karenstid)

och för dessa dagar företett intyg som i 22 § sägs.

Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva förlängning av

de tider, som angivas i första stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas

längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden beräknas,

ej bestämmas längre än till sex månader.

1 karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava utgått,

om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 33 §

icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.

Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig

arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndigheten

föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inräknas i

karenstiden.

2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att

hava

uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring

eller lagen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att

deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden,

eller

åtnjutit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller

under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upphörande

eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §.

Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten

föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter

det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort

karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av

sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem,

som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta antalet

dagar.

Ersättningens storlek

29 §.

1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor.

Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn.

Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg

med samma belopp.

2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat arbete

i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar,

må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han

å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar,

må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg utgivas

med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast

gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete

och jämväl söker sådant arbete.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och

familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.

30 §.

1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej utgivas

högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som

framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).

Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om

medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som

medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbetstid

som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger

tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller månadsinkomst

än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst.

Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra

stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga

arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och

av samma arbetsförmåga som medlemmen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 är 1956

Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta moment,

skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och därefter

barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen nedsättas.

2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande understöd

från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande

av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och familjetillägg

utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den

högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.

Ersättningstiden

31 §.

1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtiosex

dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för

viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst tvåhundratio

dagar under varje sådant år.

1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under

ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för

medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år.

2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt

vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av

1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken

utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller medgivandet

avser eller utgivits på grund av sådan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

i främmande stat, som medgivandet gäller.

Inskränkningar i rätten till ersättning

32 §.

Daghjälp må icke utgivas för

1) söndag,

2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående

eller efterföljande vardag,

3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik

fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),

4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om

moderskapshjälp, och

5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning,

att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må daghjälp

ej heller utgivas för den sjätte dagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

33 §.

Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande

är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal

dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp,

minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslutning

till genomgången karenstid.

Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den

tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att

tillämpa vad som är stadgat i första stycket.

Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första

stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej

innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

34 §.

Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen

regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss

grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må

stadgas,

att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas,

skola förlängas,

att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller

att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret,

skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vilken

arbetslöshet regelbundet förekommer.

Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken

karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom.

andra stycket.

35 §.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens

omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska

ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjälpens

belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av daghjälp.

Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid beslutets

meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet

skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej

upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst

förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.

36 §.

Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl

genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till

stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande

till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag

och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda

beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,

där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet

allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må

hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

37 §.

För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål

för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch

anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf meddelas

av tillsynsmyndigheten.

38 §.

Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande

av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas

ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkännas

honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröj ligen anmälas

för tillsynsmyndigheten.

39 §.

I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som

ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att

uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Ansökan om ersättning

40 §.

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansökningen

skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§.

Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.

Fondbildning

41 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande

per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnittliga

beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form aN

erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,

om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma

sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det

belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.

Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna

eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten

föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av

vad i första stycket sägs.

Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall

tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma

fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten

med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt

lämnat medgivande därtill.

Överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

42 §.

Fondens tillgångar skola redovisas

1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats

av staten,

2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska

skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom

finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken,

svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa

för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens

övriga fordringsägare (förlagsbevis),

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd, eller

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening,

därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta

sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara

brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse,

eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här

i riket.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens medgivande

högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser,

för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller

tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall

i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

Styrelse m. m.

43 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter

förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.

Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets

fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten.

44 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall

den befogenhets som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av

valda ombud.

ID. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande

av antagande

45 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning

till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt

uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits

att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift

jämväl härom intagas i förteckningen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 58

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

46 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår

samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda

föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

47 §.

Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga

om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,

ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,

protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträde

med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten

insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som

myndigheten begär.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga

formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna formulären.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna

meddelas av Konungen.

48 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,

i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre

medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,

åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos

tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så

snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att

likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant

medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under

vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet

återkallas.

Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant

medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det

nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara

pliktig att träda i likvidation.

49 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

19

hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan

anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet,

som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss

skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till

efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till

•statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa

och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må

tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda

paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

50 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 §

lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras

över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

IV. Straffbestämmelser

51 §.

t

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försummelse

åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen

den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla.

Uppgår den 1 september 1957 antalet medlemmar i kassa, som antagits

dessförinnan, icke till 1 500, skola äldre bestämmelser angående minsta antalet

medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i denna

understiger 1 500.

Därest kassa enligt sina den 31 augusti 1957 gällande stadgar utgiver

daghjälp för mindre antal dagar än som angives i 31 § 1 mom. andra stycket

i den nya förordningen, må kassan så länge tillsynsmyndigheten det

medgiver utgiva daghjälp för samma antal dagar varje försäkringsår efter

det den nya förordningen trätt i kraft.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla

den bestämmelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

2) Förslag

till

Förordning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

1§-

Statsbidrag, som avses i förordningen den om erkända

arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag,

daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2 §•

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje

dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor

25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av

25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50

öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än

fem kronor för varje ersättningsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall

grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.

För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om

erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av

belopp, som i första och andra styckena sägs.

3 §•

Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalenderår

med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för

daghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit

gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som svarar

mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet

ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna

förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp,

som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor

utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstatsbidrag.

4 §•

För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända

arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbidraget

och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

21

5 §.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört

att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälp sbidraget för den

tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt

år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet

till dess antagandet upphörde att gälla.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande

beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom

erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.

6 §.

Familjetilläggsbidrag utgår med nedan angivet undantag för kalenderår

med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter

för familjetillägg under året.

7 §•

I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år,

utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst

sjuttioåtta ersättningsdagar under försäkringsåret.

8 §•

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till

antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),

dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning till

styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, med

fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger

3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som

överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för

det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

Då kassa antages under villkor, som angives i 5 § förordningen om erkända

arbetslöshetskassor, skall tillsynsmyndigheten bestämma, efter vilka

grunder medlemsbidraget skall utgå.

9 §.

Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av

summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna januari—februari,

mars—april, maj—juni, juli—augusti, september—oktober

och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshetskassa

gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vilken

antagandet hela tiden varit gällande.

Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar

antalet dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke

inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familj etillläggsbidrag

enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning

utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

10 §.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.

När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa

utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag,

som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio

tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas

belöpa å samma tid.

11 §•

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen

den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om

statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

23

Bilaga

Bilaga till förordningen den om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor

Antal ersättnings- dagar per medlem

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

Antal ersättnings- dagar per medlem

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

0—3

0,0

11

56,8

3,25

3,0

12

60,0

3,50

6,0

13

62,7

3,75

8,9

14

65,0

4

11,9

15

67,0

4,25

14,4

16

68,7

4,50

16,9

17

70,1

4,75

19,4

18

71,3

5

21,9

19

72,2

5,25

24,0

20

73,0

5,50

26,1

21

73,7

6

30,3

22

74,2

7

37,5

23

74,6

8

43,5

24

74,8

9

48,7

25

74,9

10

53,1

26 och där- över

75,0

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt

framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,

varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels

procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Inledning

1953 års riksdag beslöt, på grundval av förslag, som framlagts av 1951 års

utredning om arbetslöshetsförsäkringen, avsevärda förbättringar av statsbidragen

till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar kas

sorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7,

rskr 185).

Till grund för de i förevarande proposition framlagda författningsförslagen

ligger ett av nämnda utredning under år 1955 framlagt betänkande

med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m. (SOU

1955:27)

^ ttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och

fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium — som bifogat

yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Försäkringens omfattning

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anför i propositionen

följande.

»Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i

verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca

1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emellertid

utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har

det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utvecklas

ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrupper,

som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna

av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas

om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från

densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om

arbetslöshetsförsäkringen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 25

Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att

främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana villkor

och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det framstår

som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den

förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år

1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hänseende.

Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetydliga

grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a rbetstagare.

Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är tämligen

flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika

lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen

har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad innebörd.

Häremot sjmes inte vara något att erinra.

Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisationerna.

Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i

dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa.

Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte

tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens

natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbetstagare

är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen,

som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning.

Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst

stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen

anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa

att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.

Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbetslöshetsrisk

kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur riskutjämningssynpunkt

av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas

medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra

sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som

eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas

praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt

hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse,

som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbetslöshetskassa

på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte

anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under villkor

att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp

än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av

ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag

biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehandlingen.

Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i eu erkänd

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för

tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill,

antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd

kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlemmar

bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft

något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det

nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå

längre än utredningen föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla

uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbetslöshetskassa

främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hänsyn

till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning

till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull

komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet

till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna

och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt

vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd

erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få

prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet

av en dylik kassa föreligger.

I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om

personer som uppbär folkpension i form av ålderspension.

Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximiålder

för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den

mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till

medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer

som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss

högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem

skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder bestämts

till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för

den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när medlem

fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande

arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkivarbete

och beredskapsarbete.

Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålderspensionärer

bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett

senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhållande

till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid

i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom

utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller

mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara

medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer

fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För

dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt

legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall

på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhallas, att försäkringens

arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av

sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt

utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning

gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför

och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som

nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar

i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.

Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att

ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan

hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den

praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre

kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn

till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt

att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande

blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses

arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder

måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat

leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir

arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid

och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte

anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till

ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan

endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer,

kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge

ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas

hänföra sig till dem.

Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning

inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha

övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills

vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålderspensionärer

inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till

ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar

d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under

vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse

med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för

ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och

samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning

alt begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålders
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

pensionärer, bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas

av kassorna själva.

Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages

till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare

pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning.

De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.

Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa

nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasseförordningen

äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 månaderna

längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare

utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans

räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att

kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas,

men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för företagare

att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i

denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att företagare

inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen

även om de författningsmässiga hindren för deras anslutning

undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de

anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för personer,

som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen.

Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att

bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart

utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot

har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra.

Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes

befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för

tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas honom

under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan

företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag

beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men

avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt

åberopat kontrollsvårigheter.

För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår

till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid

kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt försäkringsskydd.

En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryggande

kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter

endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslöshetskontrollen

kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsynsmyndigheten

efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 29

dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening

inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad utredningen

föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.

Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande

arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste

en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara

medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva

året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäkringen.

Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifrågavarande

regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge

vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd

genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare.

Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik

befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas

på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som härigenom

kommer att föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med

varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas,

huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt

skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som

självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en

tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.

Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet

att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till försäkringen.

Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en

sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakttagas

med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshetsförsäkringen

enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrupper,

som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsättningar

för avgiftskontroll m. m. konstateras föreligga. Till dessa grupper

torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse

under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför

förslaget i denna del.

Vissa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make,

föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestämmelser

inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra försäkringen,

om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna

varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens

make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd

arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, medan

övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att

dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bärande

och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till medlemskap

undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna

12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar,

barn eller adoptivbarn.

Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för

hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsynsmyndigheten

tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då

kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräknas

honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre

remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns arbetsgivareorganisation

— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshetsförsäkring

av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett

samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle

av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa

problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa

hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening bör detta

inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna

från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla

beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utredningen

föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att,

innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild

grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avseenden

skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde

variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontrollsvårigheterna

inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäkringen

men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla betryggande

kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen

torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utredningens

förslag i fråga om hemarbetarna.»

Motioner

Frågor rörande ålderspensionärernas ställning inom

arbetslöshetsförsäkringen upptages till behandling dels i de

likalydande motionerna I: 562 och II: 750 och dels i motionen I: 561.

Motionerna I: 562 och II: 750 upptager ett yrkande rörande visst tillgodoräknande

av sjukdomstid för uppfyllande av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret.

I fråga om dessa motioner får utskottet hänvisa till vad som upptagits

i det följande under rubriken »Villkoren för ersättning».

I motionen I: 561 framställes yrkanden dels av samma innebörd som i

motionerna I: 562 och II: 750 och dels rörande minimitiden för ersättning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

från arbetslöshetsförsäkringen till ålderspensionärer. I förstnämnda hänseende

behandlas yrkandet nedan under rubriken »Villkoren för ersättning».

I fråga om minimitiden för ersättning till ålderspensionärer hemställes

i motionen, att 31 § 1 mom. andra stycket skall erhålla följande lydelse:

»I annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under ett

försäkringsår längst må utgå, utgöra minst 120 dagar.» En dylik bestämmelse

har upptagits även i det i propositionen framlagda förslaget till lydelse av

31 § 1 inom. andra stycket men begränsas där till att gälla endast »för medlem,

som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år» — för medlem som

fyllt 67 år må kassa alltså enligt propositionens förslag bestämma lägre

minimitid för ersättning än 120 dagar. — Rörande sitt ställningstagande till

yrkandet får utskottet hänvisa till sitt yttrande under rubriken »Försäkringsersättningarna»

.

I motionen har icke i hemställan upptagits något yrkande rörande den

tid, för vilken statsbidraget till ersättning till ålderspensionärer skall utgå.

Denna fråga har emellertid berörts i den motivering, som lämnats i motionen.

Motionärerna anför sålunda att förslaget i propositionen om begränsning

såvitt gäller ålderspensionärer av statsbidraget till att avse 78 dagar

kunde befaras innebära, att ingen kassa komme att lämna ersättning utöver

78 dagar. Att vid ofrivillig arbetslöshet undantaga ålderspensionären från

att erhålla dagersättning på samma sätt som övriga kassamedlemmar vore

en ringaktning av den äldre arbetskraften.

Efter att ha berört det i propositionen gjorda förslaget, att för ålderspensionär

sjukdomstid ej skall privilegieras vid prövning av om det tidsbestämda

avgiftsvillkoret uppfyllts, anför motionärerna: »För vår del anser vi, att

denna särställning vid sjukdom är kränkande för folkpensionärer, och kommer

vi av denna anledning att yrka på ett borttagande av denna bestämmelse.

Samma gäller också bestämmelsen om att understödstiden för folkpensionärer

skall sänkas från 156 dagar till 78.»

Utskottet

Sedan den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen trädde i verksamhet

år 1935 har rörelsen vuxit till att numera omfatta omkring 1 240 000 försäkrade.

Med försäkringsformen är förenade sådana fördelar såväl för den

enskilde som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår såsom

den lämpligaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Det är därför ett

viktigt samhällsintresse att understödja den vidare utvecklingen av de

erkända arbetslöshetskassornas verksamhet.

För att utöva tillräcklig dragningskraft bör försäkringen bereda de försäkrade

förmåner som innebär, att de vid arbetslöshet sättes i en märkbart

bättre situation än om de icke varit försäkrade. Eu väsentlig förbättring av

de ersättningar som vid arbetslöshet utgår till medlemmarna i de erkända

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

arbetslöshetskassorna möjliggjordes genom beslut vid 1953 års riksdag. Icke

obetydliga grupper nya medlemmar har som en följd härav under de senaste

åren anslutit sig till försäkringen. Alltjämt står dock många grupper och enskilda

utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Delta sammanhänger delvis

med att arbetslöshetsförsäkringen byggts upp inom den fackliga rörelsen,

varför fackligt oorganiserade arbetare, ehuru de icke är förhindrade att

vinna medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa, dock ofta kommit att stå

utanför. Än större grupper utan försäkring återfinnes bland stats- och kommunalanställda.

Dessa torde i allmänhet ha bedömt arbetslöshetsrisken som

så ringa att skydd ej funnits erforderligt. Särskilda grupper utan försäkringsskydd

utgör arbetsgivarnas anhöriga samt hemarbetarna. Slutligen är

de självständiga företagarna nu i stort sett uteslutna från försäkringen.

Beträffande först personer utan egentlig arbetslöshetsrisk

föreslås i propositionen med avseende å desamma, att registrering av

arbetslöshetskassa skall kunna ske under villkor, att den form av statsbidraget,

som utgår såsom medlemsbidrag och som är oberoende av storleken av

de till medlemmarna utbetalda ersättningarna, skall kunna utgå med lägre

belopp än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningarna

blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. En dylik begränsning

synes utskottet motiverad.

Minimiantalet medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa föreslås

höjt från nuvarande 500 till 1500 medlemmar. Nu existerande kassor

med lägre medlemsantal skall dock äga bestå, och om särskilda skäl därtill

föranleder skall även kassa med mindre än 1 500 medlemmar kunna nyantagas

till erkänd arbetslöshetskassa.

Personer som uppbär ålderspension från folkpensioneringen

kan enligt gällande bestämmelser vara medlemmar i erkänd kassa på

lika villkor som övriga medlemmar. Kassa äger dock besluta särregler, och

så har i vissa fall skett. I propositionen föreslås kassorna bibehållna vid sin

hittillsvarande rätt att själva reglera berörda fråga. Statsbidraget till ersättning

åt ålderspensionärer föreslås dock skola begränsas till att utgå för

högst 78 ersättningsdagar. I motiveringen till motionen I: 561 göres uttalanden

av innebörd, att riksdagen borde besluta att statsbidrag skall utgå för

ålderspensionärerna under samma betingelser som gäller i övrigt. Utskottet

har ej funnit anledning till erinran mot de synpunkter departementschefen

anfört i frågan och finner avvägningen mellan de skäl som anförts för och

emot att ålderspensionärerna kvarstår inom försäkringen i nuvarande läge

lämpligen böra så utfalla, att statsbidraget begränsas på föreslaget sätt. Såsom

departementschefen understrukit bör reglerna betraktas som ett provisorium

i avvaktan på lösningen av frågan om ålderdomsskyddet.

Den hittillsvarande begränsningen av försäkringen till att avse endast

arbetstagare har i en del fall medfört olägenheter. Dessa har, vid det

förhållandet att gränsen mellan arbetstagare och självständiga företagare är

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

33

flytande, i vissa fall kunnat undgås genom att arbetstagarbegreppet i praxis

givits en ganska vid tolkning med socialt betonad innebörd. Genom en dylik

gränsdragning kan man dock icke utsträcka försäkringen annat än till vissa

mindre grupper. Det framstår emellertid som ett önskemål att utvidga försäkringsskyddet

även till andra grupper, i första hand sådana som ur social

synpunkt är arbetstagarna närstående. Bland de egentliga självständiga

företagarna synes däremot behovet av och även intresset för

en sådan form av skydd som kan erbjudas inom arbetslöshetsförsäkringens

ram vara mindre. I princip föreslås emellertid försäkringen öppnad för alla

företagargrupper genom bestämmelse att Konungen äger för viss grupp av

medlemmar medgiva undantag från vissa regler som eljest utgör hinder för

medlemskap och ersättning. Andra grupper, som står på gränsen mellan företagare

och arbetstagare, föreslås kunna inrymmas i försäkringen efter beslut

av tillsynsmyndigheten. Här är fråga om arbetstagare som övergår till att

bli självständig företagare samt om personer som omväxlande arbetar såsom

företagare och anställda. Personer tillhörande förstnämnda grupp avses

härvid få kvarstå i försäkringen under en övergångstid av 24 månader. Slutligen

föreslås att den som övergått från att vara företagare till att bli arbetstagare

eller söka arbete som anställd skall kunna, i motsats till vad som nu

gäller, omedelbart utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

Exempelvis för dem som arbetar omväxlande som småbrukare och skogsarbetare

torde de föreslagna reglerna ha en uppgift att fylla. Även bland en

del självständiga företagare, såsom vissa fiskare, torde kunna förväntas intresse

för en arbetslöshetsförsäkring. Utskottet är medvetet om att kontrollsvårigheter

kan föreligga beträffande dessa och andra grupper men anser,

att allvarliga försök bör göras att komma till rätta med svårigheterna i avsikt

att tillgodose de behov som kan föreligga. Utskottet tillstyrker de föreslagna

utvidgningarna.

I fråga om vissa anhöriga till arbetsgivaren, nämligen föräldrar,

adoptant, barn och adoptivbarn, innebär propositionens förslag en

utvidgning av möjligheterna till försäkringsskydd, i det att dessa anhöriga

enligt huvudregeln skall kunna tillhöra försäkringen, dock med rätt för

kassa att i stadgarna giva vissa inskränkande bestämmelser. Enligt gällande

regler krävs för medlemskap särskild dispens av tillsynsmyndigheten. Denna

dispensregel föreslås i fortsättningen skola gälla endast beträffande arbetsgivarens

make. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot nu berörda

förslag.

Även h e in a r b e t a r n a föreslås kunna efter dispens av tillsynsmyndigheten

vinna försäkringsskydd. Med hänsyn till den utveckling som skett mot

en fastare anknytning mellan hemarbetarna och deras arbetsgivare synes

kontrollsvårigheterna åtminstone för vissa grupper icke vara sådana, att

dispens ej skulle kunna meddelas. Utskottet tillstyrker förslaget.

3 — Riliang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

F örsäkringsår et

Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem

för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande

månader. Har en medlems rätt till understöd på grund av denna utförsäkringsregel

upphört, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt

erhållit arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst

två veckoavgifter.

Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximianlal understödsdagar

får utgå, skall i vissa fall förlängas. Understödsåret kan därför

i vissa fall komma att beröra avsevärt längre tid än tolv månader.

Utredningen har framhållit, att det tillämpade systemet med en successiv

framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande prövningsåret,

har påtagliga olägenheter. Införandet av en generellt till tiden

fixerad prövningstid för utförsäkringen, ett s. k. fast prövningsår, skulle

enligt utredningens mening i jämförelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna

innebära en betydande förenkling i olika avseenden.

Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle uppnås

genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen bestämmelser

härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen

försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två

maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan

två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt,

då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen

föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. m. den 1 september t. o. m.

den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestämmelse

om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret torde enligt

utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa

antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.

Departementschefen

Departementschefen har anfört:

»Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för

arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnyttjas.

Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration

vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel fullgör

sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utredningen

framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssynpunkter.

Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast prövningsår,

kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar

för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövningsår

— vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

35

mer otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenheter

torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder

kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med

anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar

uttag av dubbel ersättningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte

kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt

minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna

torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som

det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att

förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbetslöshetsperioder.

Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i

enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.»

Utskottet

Gällande regler för utförsäkring av medlem i erkänd arbetslöshetskassa

medför vid tillämpningen vissa olägenheter. Dessa sammanhänger med att

den period av tolv månader, under vilken det högsta medgivna antalet ersättningsdagar

skall ligga, alltid måste räknas tillbaka från den aktuella ersättningsdagen

och att tolvmånadersperioden i vissa, icke så sällan förekommande

fall skall förlängas enligt särskilda regler, varvid vederbörande redogörare

liksom kontrollorganen måste undersöka en kanske avsevärt längre

tid bakåt än 12 månader.

I propositionen föreslås, att berörda system med ett s. k. rullande prövningsår

skall utbytas mot ett fast försäkringsår, omfattande tiden den 1 september

ett år — den 31 augusti påföljande år. Härigenom skulle vinnas, att

redogörare och kontrollorgan inte skulle behöva göra någon undersökning i

utförsäkringsfrågan under den första delen av försäkringsåret, nämligen

innan så lång tid gått under året, att den ersättningssökande kunnat utfå ersättning

det maximala antalet ersättningsdagar, som enligt huvudregeln

utgör 156. Även i övrigt innebär förslaget påtagliga förenklingar, och utskottet

hälsar detsamma med tillfredsställelse. Utskottet tillstyrker alltså

förslaget.

Villkoren för ersättning

För rätt till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa uppställes i propositionen

till en början vissa allmänna villkor. Enligt dessa

skall ersättning — i likhet med vad som nu är fallet — endast utgå till

medlem över 16 år, som är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att

taga arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Ytterligare uppställes i propositionen såsom villkor för rätt till ersättning

bl. a. det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret samt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Redan i nuvarande bestämmelser

har uppställts två dylika avgiftsvillkor. Det ena av dem, det

icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad

till ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller

12 månadsavgifter till kassan. Enligt det andra, det tidsbestämda avgiftsvillkoret,

skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens

inträdande ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem

månadsavgifter till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande

av båda villkoren. Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas

för tid då den försäkrade mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet

av förstnämnda avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på

arbetsmarknaden, och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han

allt fortfarande brukar ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.

Slutligen må under förevarande rubrik behandlas regler om karenstid.

Departementschefen

Departementschefen uttalar till en början, att enighet råder om de redan

nu gällande, ovan angivna allmänna villkoren för rätt till ersättning

— att ersättning bör utgå endast till medlem över 16 år etc. —

och finner sig därför sakna anledning att närmare uppehålla sig vid dessa

villkor.

Beträffande härefter de båda kombinerade avgiftsvillkoren uttalar

departementschefen, att genom dem på ett naturligt sätt vinnes en

avgränsning av de ersättningsberättigade från synpunkten, att rätten till

ersättning bör knytas till den förutsättningen, att vederbörande sedan viss

tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. Utredningen har, framhåller

departementschefen, inte funnit skäl föreligga att övergå till en annan

ordning härutinnan, och under remissbehandlingen hade ej heller framkommit

önskemål härom. Även departementschefen anser, att ifrågavarande

båda avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot syntes vissa detaljändringar

böra övervägas.

Beträffande dessa detaljändringar anför departementschefen i fortsättningen

följande.

»Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret

föreslår utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande

bestämmelser skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare

på nytt inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till

ersättning skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före

avbrottet. Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort

ifrågavarande villkor, må på därom gjord framställning befrias från

skyldigheten att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

37

fem år. Mot en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd

att komma till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda

ur kassan, har remissinstanserna inte haft något att erinra, men

arbetsmarknadsstyrelsen har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden

borde förkortas. Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga

avbrott i medlemskapet bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik

eller för vård av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare

än utredningen förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i

denna del.

Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas

för uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om medlemmen

före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande

minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknanderätt

skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom

nyss nämnts visserligen främst till syfte att från ersättningsrätt utmönstra

dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det synes rimligt att

med yrkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkesutbildning,

som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag

har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utredningen

föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgiftsvillkoret

bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det

gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag

kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även

barnbördstid skall få tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera bestämmelserna

rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl

i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i

minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara

barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen

om moderskapshjälp.

Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utredningen

föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det föregående

berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret.

F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av

varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, sedan

det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den

första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva omprövas

i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkringsår.

För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till

skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är

arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny arbetslöshet skall

anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta

innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att

omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes

mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäkringen.

Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter

bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres.

Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det

föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I

denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller

sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid,

då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd

avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samtliga

dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn

härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i

nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet,

eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret

för att ha rätt till ersättning.

Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redogöraren

skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena

under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att

man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall — inte

som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan

i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. Enligt

utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då

han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring

som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt

lagen om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte

komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till

vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i remissyttrandena.

Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emellertid

svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillkorets

syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat arbetsmarknaden

i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt angår

detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdomstid.

Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om

tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte ansett

sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande

överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning

av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få tillgodoräknas

som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den begränsningen,

att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år,

inte alls skall få tillgodoräknas.

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen fram
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

förts vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande,

att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna säkerligen

skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen

har att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort

antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa

skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av utredningen

föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid

prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna

viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter

för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdomstid

ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen

som ett slopande av densamma.

Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt

fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret

inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen.

Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan

vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft arbete

under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjukdomsperiodens

början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer.

Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om

denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta endast

skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej tinns

enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes

antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten

som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att

ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande medlem

i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom

ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln

med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något

som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa

fördelarna.

Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att förorda

bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsynstagande

till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder medlem

visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen

rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.

Emellertid återstår frågan, om man -—- såsom utredningen förordat —

bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhoppningsregeln

i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den

försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjukdomsperioder

torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det

tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånaders
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

perioden. Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjukdomstid,

som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras

vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna

begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter

till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst

avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjukdomar

av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i

förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre

anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller

vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat

i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårigheter

att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande

står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall

leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersättningstid,

varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är

detta inte tillfredsställande.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det

tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen

fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden.

Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt

min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkesutbildning

och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna metoden

att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med

hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag

att så sker.

Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av

olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas

vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt

i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid.»

Departementschefen övergår härefter till frågan om karenstiden

i arbetslöshetsförsäkringen. Att en viss karenstid måste vara föreskriven

inom denna försäkring liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde, uttalar

departementschefen, bl. a. av ekonomiska skäl vara uppenbart. I fortsättningen

diskuterar departementschefen dels karenstidens längd och dels

vissa specialproblem rörande karensberäkningen samt anför härutinnan:

»Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den

får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd

av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken

föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller

jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan.

Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna.

Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej

får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden förlängts

det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under

alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå.

Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är

inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa

utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas

till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid,

exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag

härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd karenstid

nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden uppfyllts

bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse.

Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler

hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte

kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka daghjälp

skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a.,

att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av

samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om medlemmen

var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor

har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna

inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kassorna

på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens

regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om

helgdagsaftnar och helgdagar, då medlemmarna är lediga från arbetet men

ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållande

av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid

jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad

omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön

får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utredningen,

som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karenstiden

av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och

nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet

att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsområde

kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband

med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remissorgan

utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifrågasatt,

om det inte borde ankomma på kassorna själva alt bedöma behovet

av begränsningar vid lielgpermittering. I detta avseende överensstämmer

emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall,

t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där

tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga

karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda

förslaget i denna del.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med

reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under

en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär

halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det

naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas

som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar

dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för

dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då

daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid inskränkning

i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare

avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbetslöshet,

som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som

senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall reducera

antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karenshänseende

tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.

Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som

omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till

vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karensdag.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens

borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla

i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös

dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karensdag.

Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande

avseende.

I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under

de närmast föi''e den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte intjänat

sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om

medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete

intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar

det s. k. kontaktvillkoret.

I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från karenstid

men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genomgå

karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och

förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny

karenstid.

Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens förslag

sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är

naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas genomgå

karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes

här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna

motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring

för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpen
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ningförsäkringen. I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda försäkring

för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från

erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min

företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga

om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast

syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider därför

att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.

Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt

analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen

blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen

skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter

att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för

minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karenstid

är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukförsäkringens

tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbetslöshetskassan

beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyssnämnda

regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots

den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara

åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstidskravet

skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha uppburit

hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras

antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom

riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning

enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sammanhang

kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga

författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen

har att tillämpa.

Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karensvillkoret

skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit tillläggspenning

enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad

analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med

att det inte förekommer någon karenstid i fråga om modcrskapshjälpen.

Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och

även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnpliktstjänstgöring

av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De

skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför

att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen

för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i

karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.

I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde

kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten

företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen.

Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant

sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en

viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genomgå

karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad

arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat

högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter

arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om

han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning

av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränkningsregler

eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller

om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han avvisat

erbjudet lämpligt arbete.

Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i

andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.

Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges

så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att

behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan

mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte

kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar

än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket

sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på

presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler

sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra

åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utredningen

ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.

Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod

skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall

nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast

fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse

skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp

för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del

syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft

vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från

statskontorets och kommerskollegiets sida, vilka under åberopande av de

ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar

bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad utökning

av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuvarande

24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag

anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med utredningen

finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är

ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna fördubblingen

av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som

förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika

intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens

förslag.

Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det

för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen framlagda

författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny karenstid

och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser.

Häremot synes intet vara att erinra.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 562 och II: 750 samt i motionen I: 561

hemställes, att sista punkten i 23 § 2 mom. andra stycket i propositionens

förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor måtte utgå. Yrkandet

innebär, att för medlem som fyllt 67 år skall, i likhet med vad som i propositionen

föreslås för övriga, gälla, att sjukdomstid skall vara s. k. överhoppningsbar

tid.

I förstnämnda båda motioner, I: 562 och II: 750, anföres, att då i propositionen

i annat sammanhang föreslås begränsning av den tidsperiod,

under vilken ersättning med statsbidrag skall kunna utgå till arbetslös

medlem som fyllt 67 år — vilken begränsning icke återfunnes i nu gällande

förordning — kunde motionärerna icke finna det riktigt att ytterligare

nedskärning av möjligheten till försäkringsersättning för ifrågavarande

medlemskategori komme till stånd. Härtill komme att en dylik bestämmelse

för en viss grupp medlemmar måste innebära betydande administrativa

olägenheter för arbetslöshetskassorna.

Beträffande den motivering, som i förevarande hänseende lämnats i motionen

1:561, får utskottet hänvisa, utöver till motionen, till den redogörelse,

som lämnats ovan under rubriken »Försäkringens omfattning».

I de förenämnda motionerna I: 562 och II: 750 hemställes vidare, att 28 §

1 mom. sista stycket i propositionens förslag till förordning om erkända

arbetslöshetskassor måtte utgå.

Enligt den ifrågavarande bestämmelsen skall tillsynsmyndigheten äga

föreskriva, att då det inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning

förekommer kortvarig arbetslöshet i samband med jul och nyår, vissa dagar

vid dessa helger icke skall inräknas i karenstiden.

I motionerna uttalas, att beslutanderätten i största möjliga utsträckning

alltfort bör ligga hos kassorna, medan tillsynsmyndighetens uppgift bör

vara att vägleda och giva anvisning till kassorna inom den ram som för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ordningen angivit. Finnes skäl att inskränka karens- och försäkringsrätt

i samband med helgpermittering, måste det enligt motionärerna anses vara

kassan själv som i första hand har att taga ställning härtill, även om frågan

diskuteras och beslutet träffas i samförstånd med tillsynsmyndigheten.

Utskottet

Utskottet tillstyrker de föreslagna allmänna villkoren för ersättning

innebärande att ersättning såsom hittills skall utgå endast till medlem

som är över 16 år och som är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad

att taga arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Likaså bör de nuvarande s. k. avgiftsvillkoren bibehållas i syfte

att begränsa ersättningen att utgå endast till den som mera varaktigt inträtt

på arbetsmarknaden och allt fortfarande brukar ställa sin arbetskraft till

arbetsmarknadens förfogande. Härutinnan bör således gälla, att medlem

för att vid arbetslöshet vara berättigad till ersättning från kassa skall som

regel ha till kassan erlagt, för att uppfylla det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret,

minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter och, för att uppfylla

det tidsbestämda avgiftsvillkoret, minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter

under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträdande.

I det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslås i två avseenden uppmjukningar,

vilka innebär möjlighet dels att efter utträde ur kassa medgiva befrielse

från att ånyo fullgöra villkoren vid återinträde inom fem år och dels

att i viss utsträckning tillgodoräkna, förutom såsom nu viss värnpliktstjänstgöring,

också viss tid för yrkesutbildning. Utskottet har ej funnit anledning

till erinran häremot.

Även de i propositionen i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslagna

ändringarna tillstyrker utskottet, dock med visst, nedan angivet undantag.

Sedan nämnda villkor uppfyllts i samband med att ersättning utgivits

för den första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, skall villkoret

enligt de tillstyrkta nya reglerna ej behöva omprövas i samband med

senare ersättningsperioder under samma försäkringsår. Detta innebär en

förenkling i förhållande till vad som nu gäller, i det att villkoret nu som regel

skall prövas vid början av varje ny arbetslöshetsperiod. Vidare bör gälla,

att för medlem, som är arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår,

ny arbetslöshet skall anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret,

varvid det tidsbestämda avgiftsvillkoret omprövas.

Förslaget innebär vidare i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret en

omläggning i fråga om privilegieringen av viss tid, för vilken avgift icke erlagts,

nämligen tid för värnpliktstjänstgöring samt viss tid för kurser och

för barnsbörd. Vid bestämmandet av den i villkoret ingående tolvmånadersperioden

överhoppas enligt nu gällande regler sådan tid som nyss sagts, ävensom

sjukdomstid, varvid perioden förlänges i motsvarande mån. I proposi
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

tionen föreslås dylik tid — utom tid för sjukdom — i stället skola i fortsättningen

bli jämställd med tid, för vilken avgift erlagts. Villkoret kan härvid

1 sin helhet uppfyllas t. ex. genom värnpliktstjänstgöring under 5 av de sista

12 månaderna. Utskottet godtar de nu berörda ändringarna.

Såvitt gäller sjukdomstid föreslås i princip, att nu gällande regler om

överhoppning av dylik tid skall bibehållas, och utskottet har ej funnit anledning

till erinran häremot. Emellertid föreslås i propositionen den inskränkningen

i förhållande till vad som nu gäller, att för medlem som fyllt

67 år sjukdomstid ej alls skall privilegieras; den skall icke överhoppas utan

inräknas i tolvmånadersperioden och skall därvid icke likställas med tid,

för vilken avgift erlagts. I motionerna I: 561 samt I: 562 och II: 750 yrkas,

att den som fyllt 67 år skall i nu förevarande avseende likställas med övriga

kassamedlemmar. Utskottet erinrar om att utskottet ovan i detta utlåtande

tillstyrkt, att statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna för ersättningåt

ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar.

Denna regel torde komma att medföra, att kassorna begränsar ersättningstiden

för ålderspensionärer till nämnda antal dagar. De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation har såväl i remissyttrande över utredningens

betänkande som inför utskottet avstyrkt, att särregler i fråga om sjukdomstid

tillskapades för ålderspensionärerna. Enligt utskottets mening torde

ett bibehållande av den gällande regeln om likställighet i nu förevarande

avseende icke komma att i nämnvärd mån inverka på kassornas ekonomi

eller statsverkets kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till

det anförda och då även administrativa skäl, särskilt önskemålet att förenkla

redogörarnas arbete, talar för motionärernas förslag, tillstyrker utskottet

motionerna, såvitt nu är i fråga. Till följd härav torde sista punkten i 23 §

2 mom. andra stycket i förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor

få utgå.

I fråga om karenstiden har i propositionen, med framhållande av

att viss karenstid måste vara föreskriven, diskuterats och föreslagits ändringar

i förhållande till vad nu gäller främst i vissa detaljfrågor.

Beträffande minimitiden för karensen — 6 dagar, som skall ligga inom en

tidrymd av 21 dagar — föreslås ej ändring. Däremot föreslås viss inskränkning

i kassornas hittillsvarande rätt att fastställa längre karenstid. Endast

om särskilda skäl föreligger skall kassorna sålunda äga förlänga

karenstiden till såsom hittills tre månader, vilka skall ligga inom en tidrymd

av sex månader. Förslaget, som tillgodoser kraven i förevarande avseende

i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 102 angående

minimistandard för social trygghet, föranleder ej erinran från utskottets

sida. Likaså godtager utskottet, att det vid förlängd karenstid nu gällande

kravet, att även den vanliga minimikarenstiden uppfylles, i samband med

nämnda ändring slopas.

Såsom hittills bör, såsom i propositionen anföres, vid tillämpning av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

karensbestämmelserna i princip bibehållas regeln om att hänsyn icke skall

tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd ej skolat utgå. Enstaka

arbetslös dag — för vilken ersättning enligt regler som behandlas

nedan i utlåtandet ej skall utgå — bör sålunda ej få räknas som karensdag.

Ej heller bör i princip såsom karens få räknas tid, då halv daghjälp enligt

härom föreslagna nya regler utgått. I karenstiden bör således inräknas

endast dag, för vilken hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden

gått till ända. Dock bör, såsom i propositionen föreslås, i karenstiden inräknas

dag, för vilken daghjälp icke skulle ha utgått på grund av reglerna om

korttidsavdrag vid inskränkning i den ordinarie driften.

Från nu berörda regler föreslås i propositionen såsom en nyhet det undantaget,

att därest inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning förekommer

kortvarig arbetslöshet i samband med julen och nyåret, tillsynsmyndigheten

skall äga föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skall inräknas

i karenstiden. En dylik befogenhet tillkommer enligt nu gällande

regler endast kassorna själva. I motionerna I: 562 och II: 750 yrkas avslag å

propositionens förslag och att till följd härav sista stycket i 28 § 1 mom. i

propositionens förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor skall

utgå. Utskottet godtar för sin del på de av departementschefen i propositionen

anförda skälen, att tillsynsmyndigheten ges ifrågavarande befogenhet,

och vill även framhålla, att det för en kassas styrelse kan vara av intresse

att kunna vid behov av en dylik regel hänvisa frågan till tillsynsmyndigheten

för avgörande. Motionerna avstyrkes alltså, såvitt nu är i

fråga.

I propositionen föreslås vissa nya regler om karensbefrielse. Viss samordning

mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna finnes redan, genom

bestämmelse i lagen om allmän sjukförsäkring, för det fall att en arbetslös

blir sjuk. Nu föreslås likartade regler för det fall att en person först varit

sjuk och därefter blir arbetslös. Karenstiden i arbetslöshetsförordningen

föreslås härvid skola anses vara fullgjord då medlem i erkänd arbetslöshetskassa

blir arbetslös efter att ha uppburit hel sjukpenning eller hempenning

för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom

föreskrivna karenstiden. Med nu nämnd sjuk- eller hempenning likställes i

förslaget dylik ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För medlem, som

blir arbetslös efter att ha uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp

eller efter att ha fullgjort värnpliktstjänstgöring om minst 30

dagar, föreslås kravet i arbetslöshetsförsäkringen på genomgång av karens

skola eftergivas. Som villkor för åtnjutande i samtliga nu nämnda fall av

karensbefrielse föreslås, att vederbörande dokumenterar sitt återinträde på

arbetsmarknaden genom att för senast sjunde kalenderdagen efter upphörande

av den karensbefriande omständigheten förete intyg om att han ''

vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen.

Utskottet tillstyrker de föreslagna reglerna om karensbefrielse.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

49

En enligt utskottets mening betydelsefull ändring, som kan väntas medföra

vissa positiva följder, innefattas i propositionens förslag till en utvidgning

av möjligheterna till dispens från genomgång av ny karenstid. Den gällande

regeln, att ny karens ej skall krävas vid upprepad arbetslöshet, om

medlemmen mellan de båda arbetslöshetsperioderna arbetat högst 24 dagar,

kan enligt utskottets mening lätt medföra en benägenhet till uttagande av ersättning

inom sådan tid att rätten att tillgodoräkna tidigare karens bibehålies.

I propositionen föreslås nu, att 24-dagarsfristen skall förlängas till 48

dagar men att ej vilken som helst kort arbetslöshetsperiod skall få räknas

som utgångspunkt för 48-dagarsfristen utan att fristen skall räknas från

den tidpunkt, då medlemmen senast fullgjort eller skall anses ha fullgjort

karenstid eller då han senast uppburit daghjälp för minst fem av sex på

varandra följande dagar. Utskottet tillstyrker förslaget.

Försäkringsersättningarna

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp

jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan

så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge

hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete

på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades

år 1953 och bör därför enligt såväl utredningen som departementschefen

inte nu upptagas på nytt.

Utredningen har däremot behandlat vissa specialfrågor rörande försäkringsersättningarna,

såsom frågor om förbud för kassorna att utgiva ersättning

för vissa dagar, maximum för daghjälpens storlek, vissa ändringar

i fråga om villkoren för rätt till familjetillägg, reducering i vissa fall av

ersättning från försäkringen, överförsäkringsregler samt ersättningstidens

längd.

Departementschefen

Departementschefen behandlar till en början frågan, om lagstiftningen

bör innehålla förbud för kassorna att utgiva ersättning

för vissa dagar, samt anför:

»F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan hel gd

a g utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att medlemmen

var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har

utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det påkallat

att ändra dem.

I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt

till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag

då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emeller4

— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 58

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

tid i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Utredningen

har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig

fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud häremot.

Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall

avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utredningen

dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva,

att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utredningens

förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att

erinra.

Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att

försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersättning

utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid

visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har därför

inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera

ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hänsyn

till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde.

Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem

genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har

sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet inflyter

i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt.

Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte

må utgivas för dag, då medlemmen med helt eller delvis

bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.

Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det

i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättningsberättigad

skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför,

att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras.

Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad

med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för

enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte

är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfredsställande

arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger understundom

en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållandet,

då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär

full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkringsersättning,

eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall,

där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten inträffar

på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten

vanligen är lägre än övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang erinras

om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid

arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag

är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag

innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i

varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan.

Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i

veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som

föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka

i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat

utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte

dagen.

Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstanser

utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett

att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår

organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till genomgången

karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det

följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttidsavdrag,

då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än

en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande

fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför

inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen

ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag,

att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som

varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.

Beträffande rätten till ersättning under kurstid synes böra

vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att avbryta

kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte

är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare —- uppfyller

medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete

och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest

övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning,

som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande anvisningar

i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utredningens

synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera arbetsmarknadsstyrelsens

i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser,

som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäkringsersättning.

Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för sträng. En

medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle nämligen

därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att

när som helst taga ett arbete.

Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning

i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för

vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit

gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslös

tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid

prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänse
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ende betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbetad

tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang

använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att

därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för

utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen

för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvisningar

om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser.

Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott söker

deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall

stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kortare

tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen

ingen anledning till erinran.»

I arbetslöslietskasseförordningen är fastställt ett maximum för daghjälpens

storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna gräns

äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna fördelas

i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i

stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur

ekonomiska synpunkter olämpligt klassval.

Departementschefen anför i berörda delar:

»Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta

låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av

daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualiserade

frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexreglering

av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen

har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning

av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik anordning

förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter arbetsinkomsten,

men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana

omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss medlemsgrupp,

vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlemmarnas

yrkesfördelning in. m. Dessa olika omständigheter gör sig gällande

med olika styrka i de skilda kassorna. En indexreglering av daghjälpsbeloppen

torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela

näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena

inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rörande

löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen

indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna

levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de

olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäkringens

nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter administrativt

bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag därför,

att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet

av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gällande

maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda

kassorna. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å

20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för ytterligare

höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis

redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet medlemmar

f. n. har tillförsäkrats en daghjälp — frånsett familjetillägg — av

16—17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18

kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara

påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt,

såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte

ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde

nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till

omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att

höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter.

Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att

komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum,

och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har

emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av

några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexreglering

av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slopas.

Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då

finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågavarande

alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med

hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt

att en yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersättningarnas

storlek.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande

frågor.

Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en

klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra

förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen

i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsynsmyndigheten

rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och

reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste

finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en

sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.»

Departementschef en ingår härefter på vissa frågor om familjetilläggen

samt anför:

»Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren

för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörs
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

målen rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att såvitt

möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om

barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten

till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt

för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera administrationen

genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka samboende-

och vårdnadsförhållandena mellan den tilläggsberättigade och barnet

är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda.

En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbetslöshetsförsäkringens

barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa

sammanbor -— vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern

— under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i

den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjligheten

att uppbära barntillägg, som skulle bli följden om arbetslöshetskasseförordningens

regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har

emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna

punkt.

Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, medför

arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbetslöshet

för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyldig

och visar att han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgår i dylikt

fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne.

Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet,

att modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslöshetsförsäkringens

barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föräldrarna,

hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte

ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger

med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på annan

ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid.

Vidare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen

liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn

och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg.

Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden

invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde skapas

samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av föräldrarna.

Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma

barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av utredningen

framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som

kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna

ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget.

I fråga om m a k e t i 11 ä g g e n har utredningen ej föreslagit någon

ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

sådant tillägg bör föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning

eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militärtjänstgöring.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med

hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa

förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till

maketillägg.

Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen

förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall erhålla

sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll.

Statskontoret vill emellertid bibehålla detta villkor. För egen del anser jag, att

de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret

strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifrågavarande

tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant

tillägg bör utgivas.»

Departementschefen övergår härefter till frågan huruvida ersättning

från försäkringen i vissa fall bör reduceras samt anför:

»Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör

kunna utgå för dag, då arbete utföres i begränsad omfattning.

Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen

inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott

avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen

leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag

skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel

skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga

ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k.

tvåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som arbetslös

i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två

timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till

tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som

enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt

berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkringsersättningarna.

En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två

timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som

uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed

har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som

tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. tvåtimmarsregeln

men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersättning.

En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete

före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes,

att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få

utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant

medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll

ordnas.

Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som

finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från

Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkringsrisken

anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av

tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu föreslagna

karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att antaga

erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter

antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen

föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet.

Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig

bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för medlemmen.

Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet

med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar

medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande

garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger.

Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslöshetskassa

inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande uppbär

ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler

torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär

invalidpension eller sj u k bidrag från folkpensioneringen, eftersom

medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens

mening.

Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för

viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.

Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbetslöshetsförsäkringens

regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget

åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samordning

med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbetslöshetskassorna

göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes

om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom

sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erinran

från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande

regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med

vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid —

kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen.

Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yrkesskadeförsäkringen

eller en förtidspension på grund

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

57

av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört

inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.

Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter

fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbetslöshetskassa,

innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad

nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall

skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna

medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av

utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av

medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.»

Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen

erhöll år 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu framlagt

ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker

i väsentliga avseenden från gällande regler.

Departementschefen anför:

»För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt

att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp medlemmen

förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första

hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att

medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten

för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undantagsfallen

måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som förhindrar

överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare

och partiellt arbetsföra in. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt.

För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa

vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkringsreglerna

beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst

med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga

som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall

göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid

denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen

vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbetsförtjänsten

skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet övertidsarbete

samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar

ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell

beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten

med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från förvärvsarbete

på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv

beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten

skall enligt förslaget beräknas till ‘/e av den vanliga veckoförtjänsten resp.

V28 av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda

skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses

utgöra vederbörandes dagsförtjänst.

I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en

som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna

metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de

enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat —

vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till 1/ir, av

månadslönen i stället för 1/se.

överförsäkringsreglerna bör utformas så att en viss marginal finnes mellan

den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom ersättningen

är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget

på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det

slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlemmen

i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen

med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för

preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje

enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör

man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Utredningen

har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser

skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses

vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen

göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen

familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familjeförsörjare.

Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen

och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättningsbelopp

för båda grupperna.

Den marginal, som bör finnas mellan försäkringsersättningens högsta belopp

och medlemmens arbetsförtjänst, bör emellertid icke begränsas till

skatteavdraget. Marginalen bör även avvägas bl. a. med hänsyn till dels att

vid arbetslöshet vissa utgifter utöver skatten bortfaller, dels att medlemmen

kan ha visst arbete och därmed viss arbetsinkomst utan att förlora försäkringsersättningen,

dels ock att en garanti bör erhållas för att det för medlemmen

kommer att framstå som fördelaktigare att ha arbete än att uppbära

ersättning från försäkringen. Storleken av denna ytterligare marginal

kan inte på samma sätt som källskatteavdraget siffermässigt fastställas och

bör därför beräknas schablonmässigt. Utredningen har efter olika överväganden

stannat för att förorda, att marginalen bestämmes till ca 10 procent av

bruttoförtjänsten. Detta skulle motsvara ca 1/s eller 12,5 procent av nettoinkomsten,

d. v. s. av bruttoförtjänsten efter avdraget för preliminärskatt.

Med utgångspunkt från de riktlinjer som sålunda uppdragits har utredningen

utarbetat en särskild överförsäkringstabell, där samma överförsäk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ringsgräns använts för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare upp till

en dagsförtjänst av ca 15 kronor, varefter överförsäkringsgränserna successivt

anpassats efter skillnaderna dessa grupper emellan i beskattningshänseende.

Vid sina beräkningar har utredningen använt skattetabellen

III: 13/1955 såsom den för detta år vanligast förekommande. Utredningsförslaget

innebär, att de allmänna grunderna för beräkningen av överförsäkringsgränserna

skall angivas i förordningen men att tabellen inte skall

intagas där utan fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj :t. Därigenom

kan ändringar i tabellen lättare göras i anslutning till ändringar i skatteuttaget.

Såväl reservationsvis inom utredningen som i några remissyttranden har

förordats en lägre marginal än 12,5 procent mellan nettoförtjänsten och

högsta ersättningen. Härvid har bl. a. åberopats, att överförsäkringsreglerna

i allmänhet främst drabbar sådana inkomstgrupper, där försörjningssvårigheterna

kräver att skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst

är så liten som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen, som funnit de föreslagna

överförsäkringsreglerna väl avvägda, har förordat en förenkling av tabellen

på sådant sätt att för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare genomgående

sättes samma gränsvärden. I övriga yttranden har utredningsförslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Rörande överförsäkringsmarginalens storlek kan givetvis råda delade meningar

och man kan diskutera såväl högre som lägre tal än som föreslagits.

Den av utredningen valda marginalen liksom också det av utredningen förordade

systemet i övrigt synes mig i belysning av de olika intressen som här

gör sig gällande kunna godtagas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits

om verkningarna av de föreslagna reglerna.

Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa

överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av utredningen

och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sammanfatta

dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till

den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens

utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så,

att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkringsärendena.

Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja

sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande

fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till medlemmens

dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd

tabell.»

Slutligen behandlar departementschefen frågor om den högsta resp.

lägsta tid, under vilken medlem må åtnjuta ersättning från försäkringen

utan att bli utförsäkrad, därvid han anför:

»Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt för
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ordat, att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersättningstiden

är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndigheten

skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva förlängning

av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt,

att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom

ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med

utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan

om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för

den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undantaga

grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.

Ersätlningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har

förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet

för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträdandet

har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den

lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss

åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utredningsförslaget

ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpensionärernas

ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av

utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att

avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års

ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden

inte föreskrivas.

Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min

mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vilken

hel daghjälp utgives.»

Motion

I motionen I: 561 hemställes, såsom ovan under rubriken »Försäkringens

omfattning» berörts, att det stadgande i 31 § 1 mom. andra stycket i propositionens

förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor, vilket

begränsar minimitiden för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen till

att gälla endast medlem som icke fyllt 67 år, måtte utgå och att samma

minimitid alltså skall gälla för ålderspensionärer som för övriga medlemmar.

Beträffande den i motionen lämnade motiveringen får utskottet, utöver

till motionen, hänvisa till vad utskottet upptagit ovan under rubriken

»Försäkringens omfattning».

Utskottet

Under hänvisning till att genomgripande ändringar så sent som år 1953

genomförts beträffande försäkringsersättningarna har i propositionen till

behandling upptagits endast vissa speciella spörsmål i ämnet. Någon änd
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

61

ring föreslås alltså icke i försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion.

Ersättning skall som hittills utgå i form av daghjälp jämte familjetillägg;

även rese- och flyttningskostnader kan utgå. Ej heller i fråga om

beloppen av daghjälp och familjetillägg föreslås någon ändring.

I förordningen om erkända arbetslöshetskassor föreslås skola såsom hittills

upptagas förbud för kassorna att utgiva ersättning för

vissa dagar. Mot bibehållandet av de inbördes något olika regler,

som härutinnan gäller i avseende å söndag och annan helgdag, har utskottet

ej någon erinran. Utskottet godtar likaså förslaget till reglering av ersättningsfrågan

vid avtalsenlig fridag, innebärande att tillsynsmyndigheten

skall äga befogenhet att medgiva, att dylik fridag likställes med annan

helgdag än söndag. Fråga om ersättning från försäkringen för dag, för vilken

semesterersättning utgår, föreslås ej reglerad i propositionen, närmast med

hänsyn till svårigheterna att utforma generella bestämmelser i ämnet.

Departementschefen förutsätter emellertid, att tillsynsmyndigheten har sin

uppmärksamhet riktad på frågan och att föreskrifter intages i kassornas

stadgar, där så anses erforderligt. Utskottet godtar denna lösning men vill

understryka vikten av att förevarande problem blir föremål för någon form

av reglering. Det måste för de medlemmar, som erhåller semester i vanlig

ordning, framstå som en orättvisa, om den som i stället för semester erhåller

semesterersättning för visst antal dagar, därefter — t. ex. i samband med

att driften inställes för gemensam semester — erhåller ersättning för semestertiden

från arbetslöshetsförsäkringen. Många svårbedömda gränsfall kan

givetvis här uppkomma, och för kassorna kan det bli besvärligt att utreda

och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga. Frågan är emellertid

principiellt och praktiskt av den vikt, att kassorna synes böra utforma och

i sina stadgar intaga för kassans förhållanden anpassade regler.

Mot det föreslagna utmönstrandet ur lagstiftningen av den hittillsvarande

regeln, att daghjälp ej må utgivas för dag, då medlem med helt eller delvis

bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, har utskottet intet att

erinra; nämnda begränsning i ersättningsrätten följer redan av andra regler.

Med utgångspunkt från att arbetslöshetsförsäkringen i första hand bör

ge skydd vid arbetslöshet av viss varaktighet föreslås i propositionen en ny

regel av innebörd, att ersättning ej skall utgå för enstaka arbetslös dag.

För regeln åberopas även kontrollsvårigheter och risken i vissa fall för

överkompensation. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.

I fråga om rätten till ersättning under viss kurstid godtager utskottet

departementschefens uttalanden om den omfattning, i vilken ersättning bör

kunna utgivas. Förslaget att ersättning ej må utgå för dag då medlem sökt

arbete för kortare tid än fyra timmar godtages jämväl av utskottet liksom

stadgandet, att tillsynsmyndigheten skall äga pröva och godkänna indelningen

av medlemmar i klasser och reglerna härför.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

I fråga om villkoren för rätt till familjetillägg upptager propositionen

vissa smärre ändringar. Sålunda föreslås i fråga om rätt till

barntillägg, att fosterbarn skall likställas med naturliga barn och adoptivbarn.

För det fall att barnets föräldrar ej sammanbor och barnet vårdas

av modern, utgår enligt gällande regler vid samtidig arbetslöshet för båda

föräldrarna bidrag till fadern, om denne fullgör honom åliggande underhållsskyldighet,

men ej till modern. Nu föreslås till reglering härav, att

dubbla barntillägg får utgå vid samtidig arbetslöshet för försäkrad, hos

vilken barnet är kyrkoskrivet, och försäkrad, som ej har barnet kyrkoskrivet

hos sig men är berättigad till barntillägg på grund av underhållsskyldighet,

som fullgöres. I fråga om maketilläggen föreslås ej ändring.

Beträffande husföreståndarinnetillägget föreslås av förenklingsskäl slopande

av det nu gällande villkoret, att kvinnan skall ha sin huvudsakliga

försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Däremot bibehålies

bl. a. stadgandet, att dylikt tillägg ej skall utgivas, om kvinnan har förvärvsarbete

motsvarande minst tre dagar i veckan. — Utskottet har ej

funnit anledning till erinran mot nu berörda förslag.

I propositionen föreslås vidare vissa regler om reducerad ersättning.

För det fall att medlem viss dag utför arbete i begränsad omfattning

föreslås till en början, att den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmarsregeln

upptages i förordningen. Vidare föreslås, att vid arbete som

varar längre tid än två, resp. i bisyssla tre, men dock högst fyra timmar

per dag, halv ersättning skall kunna utgå, om tillsynsmyndigheten lämnat

medgivande därtill. Sistnämnda regel bör ses mot bakgrunden av att medlem

är skyldig att taga även deltidsarbete, och den kan väntas positivt

påverka villigheten att taga dylikt arbete. Halv ersättning föreslås vidare

kunna utgå för dag, då medlem uppbär halv sjukpenning från allmän

sjukkassa. Härigenom vinnes viss samordning med sjukförsäkringen. Utskottet

tillstyrker förslagen.

De nu gällande, år 1953 beslutade överförsäkringsreglerna,

som innefattar en provisorisk lösning i ämnet, föreslås ersatta av en i

väsentliga delar avvikande reglering. I stället för de nu i förordningen

intagna, tämligen summariska reglerna har i förordningsförslaget upptagits

en hänvisning till en av Konungen fastställd överförsäkringstabell. Utskottet

godtar denna lösning och har ej funnit anledning till erinran mot de grunder

för överförsäkringstabellen, som redovisas i propositionen och som

innebär att marginalen mellan den högsta tillåtna försäkringsersättningen

och den som regel individuellt beräknade arbetsförtjänsten bestämmes med

hänsyn till ett på visst sätt beräknat skatteavdrag samt en marginal därutöver

motsvarande omkring 10 procent av bruttoförtjänsten.

Den maximala ersättningstiden, beräknad för försäkringsår,

föreslås för det fall tillsynsmyndigheten så för viss kassa eller viss klass

medger kunna förlängas från nuvarande 156 till 210 dagar. Minimitiden

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

63

för ersättning föreslås för medlem som ej fyllt 67 år höjd från 90 till 120

dagar, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens

för kassa som vid förordningens ikraftträdande har kortare minimitid än

120 dagar. I fråga om minimitiden för den som fyllt 67 år lämnas kassorna

fria händer att själva träffa avgörande. Att skillnad göres mellan ålderspensionärer

och andra betingas av det av utskottet ovan i utlåtandet tillstyrkta

förslaget, att statsbidrag för ersättning till ålderspensionärer skall

begränsas, nämligen till 78 dagar. I motionen I: 561 yrkas, att särregeln

för ålderspensionärer i fråga om minimitiden för ersättning från kassorna

skall utgå. — Enär det bör stå kassa fritt att avgöra, om den med hänsyn

till begränsningen av statsbidraget vill utge ersättning för längre tid än 78

dagar eller icke, avstyrker utskottet motionärernas förslag. Propositionens

förslag rörande maximi- och minimitid tillstyrkes.

Vid beräkning av maximi- och minimitid föreslås dag för vilken halv

daghjälp utgår bli likställd med dag, för vilken hel daghjälp utgives. Utskottet

tillstyrker regeln härom.

Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt

havandeskap och barnsbörd

Departementschefen

Departementschefen anför följande.

»Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen äger erkänd arbetslöshetskassa

i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte skall utgå till

medlem, som på grund av driftinskränkning vid det förelag, där han är

anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i utredningens

förslag och torde ej heller vara erforderlig. Även utan stöd av särskilt

stadgande torde det nämligen stå kassorna fritt att — utöver de begränsningar

i ersättningsrätlen som är direkt påbjudna i förordningen — föreskriva

de ytterligare inskränkningar, som med hänsyn till förekomsten av

korttidsarbete, säsongarbelslöshet o. dyl. kan finnas påkallade. Att kassorna

härvid inte får överskrida de gränser, som i förordningen är uppdragna

beträffande t. ex. karenstidens längd och antalet ersättningsdagar

per år, torde knappast behöva påpekas.

Om en kassa inte i sina stadgar begränsat rätten till ersättning vid korttidsarbete,

d. v. s. vid inskränkning av den ordinarie driften, gäller

f. n., att daghjälp till medlem som har dylikt arbete inte utan särskild

dispens får utgivas för samtliga arbetslösa dagar. Meddelas inte dispens

skall nämligen enligt arbetslöshetskasseförordningen, som i denna del är

av tvingande natur, det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

men eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag).

Vid femdagarsvecka utgives således ingen daghjälp, vid fyradagarsvecka

lämnas daghjälp för en dag o. s. v.

I det föregående har jag tillstyrkt utredningens förslag, att daghjälp

inte skall få utgivas vid arbetslöshet som omfattar endast en dag i en kalendervecka.

Genomföres detta förslag erfordras inte några särskilda regler

om korttidsavdrag vid femdagarsvecka.

I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka har utredningen föreslagit,

att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Förslaget har i

denna del godtagits av alla remissinstanser utom arbetsmarknadsstyrelsen,

som ifrågasatt, om inte tillsynsmyndigheten borde ges möjlighet att

minska antalet ersättningsdagar per vecka med två. För egen del anser jag

det inte erforderligt att skärpa korttidsreglerna på dylikt sätt.

Enligt utredningens förslag skall korttidsavdrag ej göras i omedelbar

anslutning till genomgången karens. I stort sett torde denna regel medföra

samma effekt som den i arbetslöshetskasseförordningen nu intagna bestämmelsen

om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod, som överstiger

24 dagar. Med hänsyn härtill och då någon erinran under remissbehandlingen

inte framställts mot förslaget i förevarande avseende, tillstyrker

jag att det godtages. I samband härmed kan den nuvarande föreskriften

om att korttidsavdrag ej skall ske efter längre arbetsperiod än 24

dagar utmönstras.

I syfte att förhindra att korttidsreglerna kringgås genom en oregelbunden

förläggning av de arbetslösa dagarna har utredningen föreslagit, att

tillsynsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande tillämpning av

dessa regler vid »driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minskning

av antalet arbetsdagar per vecka». Förslaget har i denna del avstyrkts

av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation men tillstyrkts av

övriga remissinstanser. Själv anser jag, att förslaget bör genomföras. Såsom

arbetsmarknadsstyrelsen anfört bör dock till undvikande av tolkningssvårigheter

och missförstånd den av utredningen förordade bestämmelsen förtydligas

genom att ordet »regelbunden» uteslutes.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i anslutning till vissa uttalanden av utredningen

i sitt yttrande tagit upp frågan rörande omplacering av personer

med korttidsarbete. Därvid har styrelsen — som funnit utredningens skrivning

tyda på att ganska lång tid tillätes förflyta innan åtgärder vidtoges

för att omplacera sådana personer — framhållit, att åtgärder självfallet

skulle vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda

arbetskraften om inte korttidsarbetet bedömdes bli av helt tillfällig

art. Med anledning härav vill jag framhålla, att ersättning från försäkringen

utgår endast under förutsättning att vederbörande är anmäld som

arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att lämpligt arbete

ej kan beredas honom. Detta grundläggande villkor gäller helt natur
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ligt även i fall, då arbetslösheten är förorsakad av driftinskränkning. Härutöver

vill jag endast understryka önskvärdheten av att frågan om en

omplacering av arbetskraft, som på grund av driftinskränkning inte kan

beredas full sysselsättning, på ett så tidigt stadium som möjligt upptages

till diskussion mellan vederbörande arbetsförmedlingsorgan och de berörda

parterna. Visar det sig härvid, att driftinskränkningen inte är av tillfällig

art, bör åtgärder snarast vidtagas från arbetsförmedlingens sida i syfte att

bereda den friställda arbetskraften heltidsarbete.

Av de uppgifter, som redovisats av utredningen, framgår att de kassor

inom vilkas verksamhetsområden säsongarbetslöshet förekommer

— främst kassorna inom byggnadsbranschen — svarar för en väsentlig

del av de försäkringsersättningar som utbetalas. Detta är naturligt, då

säsongarbetslösheten under senare år varit vårt mest framträdande arbetslöshetsproblem.

Ett av huvudmålen för den förda arbetsmarknadspolitiken

har varit att minska säsongarbetslösheten och stora ansträngningar har

gjorts i detta syfte. Även i framtiden måste åtgärder för säsongutjämning

komma att intaga en central plats bland de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

I den mån dessa åtgärder blir framgångsrika kommer säsongproblemet

inom arbetslöshetsförsäkringen att minska i betydelse.

Såsom utredningen anfört är det ur sociala synpunkter förknippat med

nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen i fråga om säsongyrkena inte täcker

hela året. Säsongrestriktioner torde emellertid, bl. a. av ekonomiska

skäl, inte kunna undvikas. I första hand bör det ankomma på kassorna

själva att införa de begränsningar som anses erforderliga. Av den tidigare

lämnade redogörelsen framgår, att skilda metoder f. n. användes i olika

kassor. Häremot torde i och för sig inte vara något att erinra. Emellertid

torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten har befogenhet att även

mot kassornas vilja föreskriva de säsongrestriktioner, som kan anses påkallade.

Dessa befogenheter bör vara preciserade i förordningen. F. n. gäller

i detta avseende, att tillsynsmyndigheten äger påbjuda förlängning av

karenstiden, meddela förbud mot utgivande av ersättning under viss tid

av året eller föreskriva uppdelning av den maximala daghjälpstiden i två

perioder.

I likhet med utredningen anser jag, att de säsongrestriktioner, som nu

tillämpas i kassorna, innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen

som gör sig gällande. Någon lagstiftningsåtgärd är därför enligt min mening

inte påkallad för att förmå kassorna att övergiva de regler, som nu tilllämpas

av dem. Inte heller torde det vara erforderligt att vare sig utvidga

eller inskränka de befogenheter, som tillsynsmyndigheten har enligt gällande

lagstiftning. Jag förordar därför alt de bestämmelser rörande ersättningsrätt

vid säsongarbetslöshet, som finnes upptagna i den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen,

bibehållcs utan ändring i sak.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 58

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Jag övergår härefter till frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

vid havandeskap och barnsbörd.

Genom 1954 års lag om moderskapshjälp är förvärvsarbetande kvinnor

i regel tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall —- s. k. tilläggspenning

-—- under en period av 90 dagar i samband med barnsbörd. Före och

efter denna period är de vid sjukdom hänvisade till den allmänna sjukförsäkringen

och vid arbetslöshet hänvisade till arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetskasseförordningen

innehåller inte någon annan bestämmelse om

samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen

än att daghjälp ej får utgå till medlem, som åtnjuter tilläggspenning.

Någon ändring eller komplettering av denna regel har inte föreslagits

av utredningen och torde inte heller vara erforderlig. Enligt de allmänna

villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

måste varje medlem, som gör anspråk på dylik ersättning, vara arbetsför

och oförhindrad att taga arbete samt anmäld såsom arbetssökande hos den

offentliga arbetsförmedlingen. Dessutom kräves, att lämpligt arbete inte

kunnat beredas vederbörande. Av vad utredningen anfört framgår, att dessa

villkor tillämpas på ett smidigt sätt när det gäller kvinnor, som väntar

eller nyligen fött barn. Det finns alltså goda möjligheter att inom ramen

för gällande lagstiftning taga hänsyn till de särskilda förhållanden, som

föreligger i samband med havandeskap och barnsbörd. Liksom hittills torde

det få ankomma på tillsynsmyndigheten att uppdraga riktlinjer i fråga

om ordningen för besök på arbetsförmedlingen och att ge kassorna direktiv

för behandlingen av ärenden rörande ersättning åt ifrågavarande kvinnor.

Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag endast

framhålla, att gällande bestämmelser givetvis inte får tänjas så långt, att

de allmänna villkoren för rätt till ersättning uppges. Sålunda måste bl. a.

krävas, att vederbörande verkligen är arbetsför och oförhindrad att åtaga

sig arbete. En annan sak är att hänsyn kan och bör tagas till arbetets art,

arbetstidens längd och andra dylika omständigheter.»

Utskottet

Vid inskränkning av den ordinarie driften får enligt gällande regler ersättning

ej utan särskild dispens utges för samtliga arbetslösa dagar. Den

av utskottet ovan i detta utlåtande tillstyrkta regeln, att ersättning ej skall

utges vid enstaka arbetslös dag, innebär i den utformning den erhållit bl. a.,

att särskilda regler om s. k. korttidsavdrag ej erfordras vid femdagarsvecka.

I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka föreslås i

propositionen, att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Den

nuvarande regeln om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod,

som överstiger 24 dagar, föreslås ersatt med en bestämmelse om att korttidsavdrag

ej skall göras i omedelbar anslutning till genomgången karens.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Reglerna om korttidsavdrag föreslås kompletterade med en ny bestämmelse,

enligt vilken tillsyningsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande

tillämpning av nämnda regler vid driftsinskränkning som ej innefattar

minskning av antalet arbetsdagar per vecka. Utskottet tillstyrker

berörda regler.

Säsongarbetslösheten har under senare år varit vårt mest

framträdande arbetslöshetsproblem och har i vissa kassor svarat för en

väsentlig del av de utbetalda ersättningarna. De bestämmelser om restriktioner

som hittills gällt i fråga om utbetalning av ersättning vid säsongarbetslöshet

synes ha fyllt sitt ändamål tillfredsställande, och utskottet

finner i likhet med departementschefen ej anledning föreslå ändring i sak

av gällande regler.

Ej heller i fråga om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid h avandeskap

och barnsbörd synes någon ändring eller komplettering

vara erforderlig. Såsom hittills bör gälla, att daghjälp ej får utgå

till medlem, som åtnjuter tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.

Mot vad departementschefen anfört om tolkningen, såvitt berör nu ifrågavarande

kvinnor, av begreppet lämpligt arbete har utskottet intet att erinra.

Arbetslöshetskontrollen m. in.

Departementschefen

Departementschefen anför:

»Såsom utredningen anfört är arbetslöshetskontrollen en

svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av största

betydelse för försäkringen. Det kontrollsystem, som nu tillämpas, bygger

på en medverkan från den offentliga arbetsförmedlingen. En förutsättning

för att ersättning skall utgå är nämligen, att vederbörande kan

förete intyg från arbetsförmedlingen om att han därstädes sökt arbete

utan att sådant kunnat beredas honom. Denna förutsättning bör givetvis

gälla även i fortsättningen. Huvudansvaret för att ersättning inte utgives

obehörigen vilar emellertid på kassorna själva och då i första hand på

deras lokala redogörare, som i varje enskilt fall har att pröva huruvida

förutsättningarna för ersättningsrätt är uppfyllda. Huru denna prövning

skall ske är inte närmare angivet i arbetslöshetskasseförordningen och det

torde inte heller vara möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera

kontrollförfarandet. Uppenbart är dock att kassorna i viss utsträckning

måste grunda sina beslut på uppgifter från de försäkrade själva och deras

arbetsgivare. Det är därför angeläget att båda dessa kategorier är väl informerade

om gällande bestämmelser och medvetna om vikten av att kassorna

erhåller korrekta och fullständiga upplysningar om alla relevanta

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

fakta. I likhet med utredningen förutsätter jag att kassorna och tillsynsmyndigheten

verkar för att upplysning om försäkringens funktion och

finansiering, villkoren för ersättningsrätt m. m. sprides bland såväl arbets*

givare som arbetstagare.

För att understryka medlemmarnas ansvar för att fullständiga och

riktiga upplysningar lämnas har utredningen föreslagit, att ansökan om

ersättning — i motsats till vad som nu gäller — alltid skall göras skriftligt.

Mot detta förslag har jag intet att erinra. För vinnande av enhetlighet

synes det lämpligt att ansökningen avfattas på formulär som fastställes

av tillsynsmyndigheten. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit

bör ett sådant formulär innehålla en försäkran på heder och samvete att

vederbörande för den tid ersättningen avser inte uppburit eller kommer

att uppbära sjukpenning från allmän sjukkassa. Härigenom torde hänvändelse

till sjukkassorna för erhållande av kontroll kunna begränsas.

Det bör föreskrivas, att tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas

verksamhet erforderliga formulär samt att kassorna är skyldiga att begagna

formulären.

Enligt gällande bestämmelser skall den, som frivilligt utan giltig anledning

lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts

från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från

rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Någon ändringav

dessa regler har ej ifrågasatts och torde ej heller vara erforderlig.

Emellertid har utredningen föreslagit, att avstängning under en tid av

fyra veckor skall kunna ske även i ett annat fall, nämligen då vederbörande

utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl

genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning ej kommit

till stånd. Då det enligt min mening måste anses välbetänkt att komplettera

lagstiftningen med en regel av denna innebörd, tillstyrker jag att så sker.

Med anledning av vad som anförts av Tjänstemännens centralorganisation

och vissa andra remissinstanser vill jag tillstyrka, att ifrågavarande regel

— såsom framgår av den föreslagna ordalydelsen — endast är avsedd att

komma till användning, då det är uppenbart, att medlemmen själv vållat

den uppkomna situationen.

I samband med behandlingen av avstängningsreglerna har utredningen

tagit upp frågan om den påföljd som bör drabba en medlem, vilken svikligen

uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande

av hans rätt till ersättning. Enligt nu gällande bestämmelser kan den som

förfarit på dylikt sätt uteslutas ur kassan. Konsekvensen härav blir att

vederbörande, om han vinner återinträde i kassan, på nytt måste bygga

upp sin rätt till ersättning genom att betala minst 52 veckoavgifter. Enligt

utredningens mening kan denna påföljd i vissa fall verka alltför hård i

förhållande till förseelsens art. Utredningen har därför föreslagit, att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 är 1956

kassorna ges möjlighet att välja mellan att utesluta vederbörande från

medlemskap och att frånkänna honom rätt till ersättning under högst ett

år. Häremot har jag inte något att erinra.

Såsom tidigare anförts skall en arbetslös medlem avstängas från rätt

till ersättning, om han avvisar erbjudet lämpligt arbete. Enligt

nu gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete anses lämpligt, om det

motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter samt är förenat med

skälig avlöning och inte hänför sig till arbetsplats, där konflikt råder, och

om ej heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till

hans personliga förhållanden eller arbetets natur. Utredningen har inte

föreslagit någon annan ändring i dessa regler än att såsom ytterligare

förutsättning för att ett arbete skall anses lämpligt stadgas, att förhållandena

på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller författning

finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Vad sålunda föreslagits har genomgående godtagits under remissbehandlingen

och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.

Det ligger i sakens natur att frågan, huruvida ett erbjudet arbete kan

anses lämpligt eller ej, måste bedömas från fall till fall med ledning av de

allmänna riktlinjer, som uppdragits i lagtexten. Under den tid försäkringen

varit i tillämpning, har på detta område utbildat sig en rikhaltig

praxis, som ännu inte publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven

prejudikatsamling eller på annat auktoritativt sätt. Utredningen har emellertid

såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen gjort vissa uttalanden

rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete och härvid

använt vissa formuleringar, som — enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller i sitt yttrande — skulle kunna missförstås och tagas till intäkt

för en icke önskvärd uppmjukning av praxis. Med anledning härav

vill jag framhålla, att de principer, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort

i sitt yttrande, enligt min mening bör vara normgivande vid den praktiska

handläggningen av frågor om lämpligt arbete.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 562 och II: 750 hemställes, att till 13 § i

propositionens förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor måtte

fogas en så lydande bestämmelse: »Den som gjort sig skyldig till oredligt

förfarande mot kassan, kan helt avstängas från rätt till ersättning. Finnes

skälig anledning misstänka att medlem förfarit oredligt mot kassan, kan

han i avvaktan på slutgiltigt beslut av kassans styrelse med omedelbar

verkan provisoriskt avstängas från rätt till ersättning.»

Motionärerna framhåller, att ett uteslutningsbeslut är en allvarlig sak,

som innan det kan fattas kräver ingående och stundom tidsödande utred
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ning. Då någon bestämmelse om rätt för arbetslöshetskassas styrelse att

provisoriskt avstänga medlem från ersättning ej finnes intagen i propositionens

förslag, måste, anför motionärerna, konsekvensen bli att medlem,

som ertappats med eller misstänkes för oredligt förfarande mot arbetslöshetskassa,

bestående i att han t. ex. uttagit försäkringsersättning samtidigt

som han haft avlönad anställning eller uppburit ersättning från allmän

sjukkassa, fortfarande skall kunna uppbära ersättning från arbetslöshetskassa

intill den dag, då beslut om uteslutning kan fattas. Om medlemmen,

sedan det oredliga förfarandet uppdagats, fortfarande vore arbetslös och

fortsatte att besöka arbetsförmedlingen, kunde kassans styrelse nämligen

ej neka utbetala ersättning. I förordningen borde därför införas en bestämmelse

om rätt för arbetslöshetskassa att, omedelbart och i avvaktan på

slutgiltigt beslut, från ersättning provisoriskt avstänga medlem, som misstänktes

för oredligt förfarande mot kassan.

Utskottet

Såsom en nyhet föreslås, att ansökan om ersättning från försäkringen

skall göras skriftligen på visst formulär. Utskottet godtar förslaget.

Ansökan avses skola som hittills åtföljas av intyg från arbetsgivare och

från den offentliga arbetsförmedlingen. I sammanhanget vill utskottet

framhålla vikten av att tjänstemännen vid de offentliga arbetsförmedlingarna

lojalt stöder kassornas och tillsynsmyndighetens strävanden att

begränsa ersättningarna att utgå endast till dem, för vilka de verkligen är

avsedda. Den ställning dessa tjänstemän har torde i vissa avseenden göra

det lättare för dem än vad som må vara förhållandet för redogörarna att

tillse att fall av arbetsovilja och eljest oriktigt utnyttjande av försäkringen

avslöjas. Utskottet vill här peka på ett par detaljer. Det synes i samband

med bilismens utveckling ha blivit icke ovanligt, att t. ex. den, som utan

intjänt egen semester är ledig under gemensam semester vid det företag

där han är anställd, med utnyttjande av tiden till semester under resa från

ort till annan hos arbetsförmedlingen i varje ort begär intyg, att han sökt

arbete men att sådant ej kunnat tillhandahållas honom. Som han icke återkommer

till samma förmedling har denna ringa möjlighet att skaffa honom

arbete, och han kan, utan risk att behöva taga arbete, fortsätta sin av försäkringen

betalda semester. Uppmärksamhet torde även böra ägnas det

nära liggande fallet att en person som icke önskar arbete, i avsikt att vinna

ersättning från försäkringen, hos arbetsförmedlingen förhör sig om arbete

samt, om sådant ej kan erbjudas, begär intyg om sökt arbete, men, om

arbete kan erbjudas, avstår från att begära intyg för att ej riskera påföljd

vid vägran att antaga erbjudet arbete.

I fråga om rätten för kassa att avstänga medlem från ersättning

föreslås till komplettering av gällande regler, att avstängning skall

kunna ske även i det fall, att vederbörande utan att uttryckligen ba avvi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

sat ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen

vållat, att anställning ej kommit till stånd. Den föreslagna regeln tillstyrkes

av utskottet.

Förslaget om möjlighet att vid visst svikligt förfarande av medlem kunna,

i stället för att utesluta honom ur kassan, avstänga honom från ersättning

under högst ett år vinner utskottets gillande.

Det i motionerna 1:562 och 11:750 framställda yrkandet, att kassa

skall äga att, i avbidan å slutligt beslut om uteslutning av medlem på grund

av svikligt förfarande, genom interimistiskt beslut avstänga honom från

ersättning, synes utskottet väl motiverat med hänsyn till bl. a. att avsevärd

tid synes kunna åtgå för utredning m. m. och det slutliga beslutet alltså kan

åtskilligt fördröjas. Utskottet biträder därför motionärernas förslag. Förekommer

sannolika skäl att medlem gjort sig skyldig till svikligt förfarande,

bör således honom tillkommande ersättning kunna innehållas i avbidan

på utredning i ärendet. Då uteslutningsfrågan avgöres bör beslutet om innehållandet

av ersättning omprövas. Befinnes medlemmen skyldig till svikligt

förfarande bör hans rätt till vad som innehållits vara förverkad. I annat fall

skall den innehållna ersättningen genast utbetalas till honom. Beslut om

innehållande av ersättning bör av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för

tillsynsmyndigheten. Bestämmelser i förevarande avseende har av utskottet

intagits i utskottets förslag till lydelse av 38 § i förordningen om erkända

arbetslöshetskassor.

Till de i gällande förordning angivna förutsättningarna för att ett e rbjudet

arbete skall anses lämpligt föreslås fogat, att förhållandena

på arbetsplatsen skall väsentligen motsvara vad som i lag eller författning

finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall. Utskottet har ingen erinran häremot.

Utskottet ansluter sig slutligen till vad departementschefen uttalat om

att de principer i fråga om tolkningen av begreppet lämpligt arbete, för

vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort i sitt remissyttrande, bör vara

normgivande.

Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslösförsäkringen

Inledningsvis må här — såsom bakgrund till motionsvis framställda

yrkanden — upptagas följande.

Såsom förut nämnts är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för

de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens instruktion

skall hos styrelsen finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkringsdelegationen,

som med vissa undantag i styrelsens ställe skall handha hithörande

ärenden. Delegationen består av fem ledamöter, nämligen generaldirektören

(ordförande) och ytterligare en representant för arbetsmarknadsstyrelsen

samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskas
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

sorna. Ärendena beredes och föredrages av tjänstemän å den särskilda

byrå, försäkringsbyrån, som inom styrelsen handlägger ärenden rörande

arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens

inre organisation. Emellertid säger sig utredningen ha bibringats

den uppfattningen, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation

är nödvändig för att tillsynen skall kunna fullgöras i den omfattning

och enligt de riktlinjer, som föreslagits av utredningen.

En av utredningens ledamöter, herr Hagård, har — med hänsyn till försäkringsdelegationens

centrala ställning inom försäkringen och dess viktiga

funktion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen

betydelsefulla frågor — ansett att utredningen bort ingående pröva delegationens

sammansättning och ställning.

Departementschefen

Departementschefen anför:

»I likhet med utredningen anser jag, att frågan om införande av ett besvärsinstitut

inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör upptagas i förevarande

sammanhang.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de befogenheter, som enligt

gällande bestämmelser tillkommer tillsynsmyndigheten. Även enligt

min mening bör de bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen, som

reglerar tillsynsverksamheten, lämnas oförändrade i sak.

Ett viktigt led i tillsynsverksamheten utgör den granskning av kassornas.

beslut i enskilda ersättningsärenden, som verkställes i anledning av inkomna

rapporter om avvisande av lämpligt arbete m. m. I likhet med utredningen

finner jag angeläget att denna granskning, som i viss mån kan

sägas utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut, inte begränsas. Det är

vidare önskvärt, att den praxis, som utbildat sig eller kommer att utbilda

sig på hithörande område, på lämpligt sätt offentliggöres genom tillsynsmyndighetens

försorg.

Vad utredningen anfört om betydelsen av den rådgivande och upplysande

verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid kurser och konferenser,

samt om inspektionsverksamhet vill jag understryka.

Enligt arbetslöshetskasseförordningen är kassa skyldig att när som helst

bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans

räkenskaper. I praktiken tillgår härvid så, att tjänstemän, anställda på arbetsmarknadsstyrelsens

försäkringsbyrå, utses att vara revisorer i kassorna.

Både utredningen och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat betänkligheter

mot att ifrågavarande tjänstemän ålägges det ansvar, som revisorssysslan

medför. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle det vara mest ändamålsenligt

att anlita auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän.

Även utredningen har — dock utan att framlägga något förslag —

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

varit inne på denna tanke och i samband därmed upplyst, att kassorna

själva tagit upp frågan om inrättande av ett gemensamt revisionsinstitut.

I avvaktan på det resultat, vartill detta initiativ kan leda, anser jag mig

f. n. inte böra föreslå någon ändring i nu gällande regler om revision. Jag

vill erinra om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningslagen

har befogenhet att utse en revisor i varje kassa. Om så skulle anses påkallat

kan tillsynsmyndigheten med stöd av detta stadgande utse yrkesrevisorer

att granska kassornas räkenskaper.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation

och jag är inte beredd att nu upptaga denna fråga eller någon

del därav till prövning. Det av en reservant inom utredningen samt vissa

remissorgan väckta spörsmålet om försäkringsdelegationens sammansättning

och ställning bör således inte prövas i förevarande sammanhang.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 560 och II: 749 hemställes att riksdagen

»måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens

sammansättning och ställning».

Motionärerna hänvisar bl. a. till vissa uttalanden i de remissyttranden,

som försäkringsinspektionen och statskontoret avgivit över propositionen,

samt anför, att då en stor del av de frågor, som avgöres inom delegationen,

utgörs av tolknings- och tillämpningsfrågor, där kassorna vore att anse

som part, torde vikten av en mera fristående ställning för det beslutande

organet vara uppenbar. Frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation

borde därför böra göras till föremål för särskild utredning.

Enligt vad försäkringsinspektionen uttalar förefölle det inte uteslutet, att

i en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som vore grundad på branschvis organiserade

kassor, det ännu lättare än i en allmän obligatorisk och mera

enhetligt organiserad försäkring kunde uppstå konflikter mellan önskemålet

att å ena sidan göra försäkringen så effektiv som möjligt och å andra

sidan undvika att den bidroge till att hämma en sådan rörlighet på arbetsmarknaden,

som kunde befinnas önskvärd. I organisationen och bestämmelserna

funnes åtskilliga drag, som visade alt man varit uppmärksam

på denna fara och sökt göra den så liten som möjligt. Frågan vore emellertid,

om det inte kunde övervägas att söka skaffa ytterligare garantier för

att förhållandena på arbetsmarknaden ännu mer uppmärksammades i tillsynsarbetet

— antingen så att representationen för arbetsmarknadsstyrelsen

i arbetslöshetsförsäkringsdelegationen förstärktes eller genom att chefen

för arbetsmarknadsstyrelsen finge fullmakt alt på vissa indikationer

överföra beslutanderätten i frågor, som vore av vikt med hänsyn till behovet

av en lämplig rörlighet på arbetsmarknaden, till arbetsmarknadsstyrelsen.

Inspektionen ifrågasatte om det inte kunde vara skäl att överväga försök
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

ringsdelegationens sammansättning och ställning på det sätt reservanten

Hagård föreslagit.

Statskontoret hänvisar till det enligt dess mening anmärkningsvärda förhållandet,

att flertalet ledamöter i försäkringsdelegationen utgöres av representanter

för de erkända arbetslöshetskassorna (3 av 5 ledamöter). Med hänsyn

till arbetsmarknadsstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet för ifrågavarande

försäkringsverksamhet torde, anför statskontoret, starka skäl få

anses tala för den reservationsvis framförda uppfattningen, att en översyn

av delegationens sammansättning och ställning vore motiverad. Det syntes

statskontoret påkallat, att frågan om tillsynsmyndighetens uppgifter och

organisation gjordes till föremål för särskild undersökning.

Utskottet

Några ändringar i tillsynsmyndighetens befogenheter

föreslås ej och synes enligt utskottets mening ej heller erforderliga.

I frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation

yrkas i motionerna 1:560 och 11:749 utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens

sammansättning och ställning. De i motionerna

berörda frågorna har omnämnts i propositionen, men departementschefen

har förklarat sig icke vara beredd att nu upptaga dem till prövning.

Utskottet är medvetet om att den representation de erkända arbetslöshetskassorna

nu har i delegationen — tre representanter för kassorna mot

två för arbetsmarknadsstyrelsen — kan synas i och för sig ägnad att alltför

starkt gynna kassornas egna intressen. Emellertid har icke, såvitt för

utskottet är känt, framkommit klagomål om obehörigt utnyttjande från

kassornas sida av denna ställning. Den nuvarande sammansättningen kan

ur den synpunkten vara av värde, att den hos medlemmarna i kassorna

skapar förtroende för tillsynsmyndighetens avgöranden. Detta kan i sin

tur ha positiva återverkningar på åtlydnaden av föreskrifter och anvisningar

som tillsynsmyndigheten i de försäkrades gemensamma intresse

har att i olika avseenden ge. Utskottet har ej blivit övertygat om att en

utredning om delegationens ställning och sammansättning i förevarande

läge har någon uppgift att fylla och avstyrker motionerna.

Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning

Departementschefen

Departementschefen erinrar till en början om att frågan om finansieringen

av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, kostnadsfördelningen

mellan staten och de försäkrade samt statsbidragets former och belopp

behandlades av riksdagen år 1953 och därför inte har upptagits av utredningen

i dess nu förevarande betänkande. Anledning saknas även enligt

departementschefens mening att nu ånyo diskutera dessa grundläggande

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

spörsmål. Däremot bör enligt departementschefen ståndpunkt tagas till

vissa speciella statsbidragsfrågor, som aktualiserats av utredningen

eller i remissyttrandena. Härom anför departementschefen:

»Det ligger i sakens natur, att statsbidrag inte bör utgå till utgifter, som

en kassa utbetalat i strid mot arbetslöshetskasseförordningen eller kassans

stadgar. Om tillsynsmyndigheten vid granskningen av ett enskilt försäkringsärende

finner, att kassan utbetalat ersättning trots att sådan ej bort

utgå eller att kassan utbetalat för högt belopp, bör därför statsbidrag ej

beräknas på vad som utgivits felaktigt. Så sker ej heller, ty enligt den

praxis som utbildat sig innehåller tillsynsmyndigheten statsbidraget i dylika

fall. Någon direkt bestämmelse härom finns inte f. n. och torde, såsom

utredningen funnit, ej heller vara erforderlig.

Utredningen har föreslagit, att grundstatsbidraget skall nedsättas till

hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad som utför arbete i högst fyra

timmar. I andra fall skall enligt förslaget grundstatsbidrag utgå med fullt

belopp även om daghjälpens belopp nedsättes. Helt grundstatsbidrag skall

sålunda utgå t. ex. om daghjälpens belopp minskas med tillämpning av

överförsäkringsreglerna eller halv daghjälp utgives samtidigt med halv

sjukpenning. Mot de föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen endast

gjorts en invändning. Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till

de administrativa olägenheter en särredovisning skulle medföra föreslagit,

att helt grundstatsbidrag skall lämnas även då halv daghjälp utgår till

försäkrad enligt fyratimmarsregeln. För egen del kan jag inte tillstyrka,

att statsbidrag i ifrågavarande fall lämnas i större utsträckning än utredningen

föreslagit. Det skulle emellertid utan tvivel innebära en administrativ

fördel att ha enhetliga regler beträffande statsbidrag i de båda fall,

då halv ersättning skall kunna utgå. En sådan enhetlighet kan vinnas

genom att grundstatsbidraget nedsättes till hälften även då halv ersättning

utgår jämsides med halv sjukpenning. Då en regel härom inte torde komma

att leda till någon mera betydande belastning av kassorna, förordar jag

att en dylik regel genomföres.

Utredningens förslag i övrigt rörande grundstatsbidraget kan jag biträda.

I fråga om daghjälpsbidraget föreslår utredningen, att den nuvarande

begränsningen vid 35 ersättningsdagar per årsmedlem slopas. Daghjälpsbidraget

skall enligt förslaget utgå med 75 procent av kostnaderna för daghjälp,

minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per

medlem uppgår till eller överstiger 26. Statskontoret framhåller härutinnan,

att utredningen inte anfört sådana omständigheter, att tillräckliga

skäl kan anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga

om avvägningen av daghjälpsbidraget. Frågan synes ha ringa praktisk

betydelse, då det är osannolikt att arbetslösheten för viss kassa eller klass

kommer att överstiga 35 ersättningsdagar per årsmedlem. Det synes emellertid

inte motiverat alt statsbidragsandelen i eu kassas utgifter skall

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

minska, om nämnda gräns verkligen i något undantagsfall skulle uppnås.

Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Ej heller i övrigt

har jag något att invända mot utredningens förslag beträffande daghjälpsbidraget.

Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning har jag föreslagit,

att registrering av erkänd arbetslöshetskassa må ske under villkor

att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än

som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersättning

blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Finnes dylikt

villkor böra uppställas, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma

efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna

om förvaltningsbidrag, att kassa skall kunna erhålla bidrag motsvarande

vad som utbetalats till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten,

icke blott i form av arvode utan även såsom ersättning exempelvis för

resekostnader. Jag har ingenting att invända mot en sådan utvidgning av

statsbidraget, vilken inte torde komma att medföra större ekonomiska

konsekvenser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten meddelar närmare

bestämmelser angående vilka ersättningar som må utges till ifrågavarande

styrelseledamöter.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i avsnittet rörande försäkringens

omfattning föreslagit, att statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer

begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsår

efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år.

I fråga om bestämmelserna rörande utbetalning av statsbidrag i förskott

under löpande kalenderår har utredningen inte föreslagit annan ändring

än att den nu föreskrivna beräkningen kvartalsvis skall ersättas med

beräkning för fyramånadersperioder. Omläggningen är föranledd av att

kassornas redovisningar numera som regel lämnas för två månader i taget.

Mot detta förslag har jag i och för sig intet att erinra. Arbetsmarknadsstyrelsen

har emellertid föreslagit, att förskottsbestämmelserna skall ändras

även i ett annat avseende. F. n. gäller att kassa har rätt att efter varje

kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag som

skäligen kan antagas belöpa på kvartalet. När särskilda skäl äro därtill

kan efter tillsynsmyndighetens beprövande förskott utbetalas i viss större

utsträckning. Styrelsen anser, att varje utbetalning av statsbidrag bör göras

beroende av om behov därav föreligger på grund av utbetalning av försäkringsersättning

från kassan. Jag delar styrelsens uppfattning på denna

punkt. Bestämmelserna om förskottsutbetalning av statsbidrag bör därför

ersättas med en allmän föreskrift att förskott å statsbidrag om skäl därtill

föreligger må utbetalas efter tillsynsmyndighetens beprövande. Härvid bör

den maximeringsregel, som nu gäller i fråga om medlemsbidrag och daghjälpsbidrag,

kvarstå orubbad.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Arbetsmarknadsstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

har i sina remissyttranden framfört önskemål om att kassornas

bokföringsår sammanfaller med försäkringsåret. Som skäl härför har

åberopats, att kassorna på grund av att bokföringen och beräkningen av

statsbidraget sker per kalenderår belastas med arbete med bokslut just

under den tid på året, då arbetslösheten framför allt i kassor med säsongarbetslöshet

är som mest omfattande. För egen del är jag inte beredd att

nu föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka bygger på föreskrifter

i understödsföreningslagen.»

I fråga om kostnadsberäkningen anför departementschefen:

»Det är vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen,

eftersom ett flertal på kostnaderna inverkande faktorer,

såsom arbetslöshetens omfattning, arbetslöshetsperiodernas längd

o. s. v., är osäkra. Utredningen framhåller, att de ändringar, som mera

påtagligt kommer att öka kostnaderna för försäkringen, avser karensbestämmelserna.

Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på

grund av föreslagna detaljändringar. I viss mån kommer kostnadsökningarna

emellertid att balanseras av kostnadsminskningar på andra punkter

till följd av skärpta bestämmelser. Utredningen räknar med en viss förhöjning

av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens. Under förutsättning

av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det enligt utredningen

realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av statens kostnader

för arbetslöshetsförsäkringen med 2 å 3 milj. kronor per år. De

ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller

av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor

faller utanför dessa utredningens beräkningar.

De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag

huvudsakligen på en punkt, som kan vara av betydelse i kostnadshänseende.

I fråga om ålderspensionärerna föreslår jag en begränsning av

statsbidraget till ersättningskostnader till högst 78 dagar per medlem och

försäkringsår. En dylik inskränkning i rätten till statsbidrag måste innebära

en besparing i fråga om statsverkets kostnader i förhållande till utredningens

beräkningar. Det är emellertid inte möjligt att exakt ange, i vilken

grad kostnaderna kan komma att minska.

I det följande kommer jag att föreslå, att de nya bestämmelserna skall

träda i kraft den 1 september 1957. Till följd härav kommer budgetåret

1956/1957 inte att beröras av de nya bestämmelserna. Dudgetåret 1957/1958,

då statsbidrag skall utbetalas för kalenderåret 1957, kommer att beröras

i någon mån men först budgetåret 1958/1959, då de nya bestämmelserna

varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna

att göra sig gällande i full utsträckning.»

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Utskottet

I fråga om statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna föreslås

i propositionen endast vissa mindre ändringar. De grundläggande

frågorna rörande finansieringssystemet, kostnadsfördelningen samt statsbidragets

former och belopp reglerades nämligen genom beslut vid 1953

års riksdag, och anledning föreligger ej att nu upptaga dessa spörsmål

till ny granskning.

De nya reglerna om halv daghjälp i vissa fall föranleder särskilda regler

om statsbidrag, och i propositionen föreslås, att då halv daghjälp utgår

grundstatsbidraget skall nedsättas till hälften och daghjälpsbidrag ej skall

utgå. Dag för vilken halv ersättning utgått föreslås ej heller skola medräknas

vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för klassen eller

kassan. I fråga om daghjälpsbidraget föreslås vidare att den nuvarande

bestämmelsen om minskning av bidraget efter 35 ersättningsdagar per

årsmedlem slopas och att bidraget skall utgå med samma belopp efter

nämnda dag som dessförinnan.

Medlemsbidrag skall, såsom ovan i utlåtandet berörts, kunna av tillsynsmyndigheten

fastställas att för kassa med ringa arbetslöshetsrisk utgå

med lägre belopp än som eljest är föreskrivet.

Förvaltningsbidraget föreslås utökat att avse även t. ex. resekostnad för

styrelseledamot som utsetts av tillsynsmyndigheten.

I sammanhanget må erinras om begränsningen till 78 dagar av statsbidrag

för ersättning åt ålderspensionärer samt utskottets yttrande härom

under rubriken »Försäkringens omfattning» ovan i utlåtandet.

Utbetalning av statsbidrag redan under löpande kalenderår föreslås

kunna ske för fyrainånadersperiod i stället för kvartalsvis och endast för

det fall behov av sådan utbetalning föreligger. Närmare bestämmelser

angående tid och sätt för utbetalningen föreslås skola meddelas av

Konungen.

Utskottet godtar vad som i propositionen föreslagits rörande statsbidraget

och dess olika former.

Innevarande budgetår beröres icke av de nya bestämmelserna, vilka

föreslås skola träda i kraft den 1 september 1957. Utredningen har under

vissa angivna förutsättningar beräknat, att statens kostnader för

arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att öka med 2 å 3 milj. kronor

per år. I vad mån kostnaderna kan komma att minskas genom det av

utskottet tillstyrkta förslaget i propositionen om begränsning av statsbidraget

i vad avser ålderspensionärer torde, såsom departementschefen

anför, ej vara möjligt att exakt ange. De av utskottet tillstyrkta motionsyrkandena

om likställighet mellan ålderspensionärer och övriga kassamedlemmar

i fråga om tillgodoräknande av sjukdomstid torde icke ha

någon mera märkbar inverkan på kostnaderna för försäkringen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

79

Specialmotivering

Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor

10 §.

Bland de i 1 st. 4) upptagna diskvalifikationsgrunderna har i enlighet

med utredningens förslag inte inedtagits det i nuvarande förordning angivna

fallet, att synnerlig arbetslöshetsrisk föreligger på grund av osedlig

vandel. Enligt 1 st. 5) skall uteslutning kunna ske inte blott — såsom nu

är fallet — då medlem svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande

av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning utan även då han

svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande

av hans rätt till medlemskap.

I 2 st. har på förslag av utredningen införts en ny bestämmelse, enligt

vilken den som uteslutits på grund av svikligt förfarande må kunna vägras

återinträde. F. n. är detta inte möjligt, och den som uteslutits måste därför

ges nytt medlemskap om han begär det.

13 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 §, vari föreskrives, att om medlem,

som uteslutes ur kassan av annan orsak än svikligt förfarande, på

grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd, uteslutningen

skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända.

Tvekan har rått om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». Enligt

utredningen har bestämmelsen givits den tolkningen, att understödstiden

avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varat endast

en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten förordar

departementschefen i anslutning till vad utredningen föreslagit, att

bestämmelsen uppmjukas så att uteslutningen träder i kraft först vid utgången

av den första period om sex dagar i följd, under vilken medlemmen

inte för någon dag företer intyg att han i föreskriven ordning sökt

arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Om medlemmen vid tidpunkten

för beslutets fattande har arbete eller av annan anledning då

inte äger uppbära daghjälp, är paragrafen inte tillämplig, och beslutet

träder i sådant fall i kraft omedelbart.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ersätter 21 § 1 mom. sista st. i nuvarande

förordning, vari stadgas, att då medlem övergår från klass med

lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begränsade

försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp

enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej må

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst 16 veckoavgifter

eller fyra månadsavgifter, men att vid övergång till klass med

lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner bestämmelserna

i denna klass omedelbart skall tillämpas på honom.

Utredningen har framhållit, att syftet med förevarande bestämmelser

varit att skapa en viss garanti för att de försäkrade betalade avgifter för

den daghjälp de vid arbetslöshet komme att göra anspråk på samt att

förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i

kassor med sådana restriktioner under begränsningstiden överginge till

andra kassor. I fråga om de försäkrades möjligheter att välja daghjälpsldass

är emellertid, enligt vad utredningen upptyser, läget nu ett annat än

tidigare, enär klasstillhörighetsreglerna utformats så, att medlemmarna som

regel vore tvungna att tillhöra viss klass.

Rörande verkningarna av nuvarande s. k. 16-veckorsregel har utredningen

anfört, att om medlem i samband med tillfällig övergång till ett

annat yrkesområde flyttade över till en arbetslöshetskassa med sämre förmåner,

han vid återflyttning till den gamla kassan måste erlägga minst 16

veckoavgifter, innan han kunde komma i åtnjutande av de bättre förmåner,

som han fått behålla om han stått kvar i kassan. En medlem kunde på

detta sätt komma i ett sämre läge, om han toge anställning utanför kassans

verksamhetsområde, än om han stått kvar i den gamla kassan. Bestämmelserna

kunde vidare i sin nuvarande utformning vara svåra att praktiskt

tillämpa i fall, då det inte gällde överflyttning till kassa med högre daghjälp

men väl till kassa med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn

skulle nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner

etc. Det vore bl. a. av dessa skäl angeläget med förenklade bestämmelser.

Utredningen har föreslagit, att 16-veckorsregeln inte skall gälla, då medlem

vid tvingande klasstillhörighet övergår till klass med högre daghjälp

i samma eller annan kassa. Såsom ett synligt uttryck för att övergången

skett i vederbörlig ordning borde krävas, att minst en avgift erlagts i den

högre klassen. Hade han däremot stadgeenlig möjlighet att själv påverka

klasstillhörigheten, borde däremot 16-veckorsregeln alltjämt gälla. Denna

regel skulle även iakttagas i fall då medlem inte lämnat riktiga uppgifter

beträffande förhållanden, som kunde vara av betydelse för hans överflyttning

till högre daghjälpsklass. När det gällde övergång från klass med

säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa

borde 16-veckorsregeln bibehållas såvitt gällde tillämpning av begränsningsreglerna.

Skedde flyttningen däremot mellan olika kassor, syntes 16-veckorsregeln

kunna slopas även med avseende på säsongbegränsningen. Den

tillflyttade kassan kunde nämligen med andra berörda kassor träffa överenskommelse

om undantag i fråga om rätten att vid flyttning tillgodoräkna

tidigare erlagda avgifter. Härigenom kunde en systematisk överflyttning

från säsongkassor motverkas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i

förevarande sammanhang kräva ett lägre antal veckoavgifter än 16. Med

hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiserades sökte

att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller

driftinskränkningar, fordrades emellertid ett relativt stort antal avgifter

för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skulle vara effektiv. Utredningen

hade därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter icke

borde nedsättas.

Utredningens förslag i nu berörda hänseenden har inte mött någon gensaga

under remissbehandlingen.

41 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fondbildning. Utredningen

har i denna fråga bl. a. anfört, att de i de nuvarande bestämmelserna angivna

gränserna och proportionstalen syntes vara väl avvägda. Bestämmelserna

borde dock förtydligas med ett tillägg innebärande att fonden skulle

beräknas utslagen per medlem. Med hänsyn till att samtliga regelbundna

inkomster borde läggas till grund vid beräkningen av fondens minimistorlek

borde vidare denna bestämmas som en multipel inte blott av avgifter

och statsbidrag utan även av influtna räntor. Tillsynsmyndigheten

borde härjämte tillerkännas befogenhet att vid en avsevärd ökning av

försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget

i en kassa föreskriva att såsom fond skulle avsättas större tillgångar

än enligt huvudregeln.

Försäkringsinspektionen har i sitt remissyttrande påpekat, att den i

nuvarande fonderingsbestämmelser förekommande siffran 500 lämpligen

kunde ändras till 1 500 som en konsekvens av den av utredningen förordade

skärpningen av lägsta medlemsantalet.

Departementschefen anför:

»Även efter den nya lagstiftningens genomförande kommer det åtminstone

under en övergångstid att finnas ett antal kassor med lägre medlemsantal

än 1 500. Den jämkning i utredningens förslag, som ifrågasatts av försäkringsinspektionen,

innebär en viss skärpning av fonderingsbestämmelserna

för en del av dessa småkassor. En sådan skärpning synes mig inte påkallad.

Jag ansluter mig därför i detta avseende liksom också i övrigt till vad utredningen

föreslagit.»

42 §.

Denna paragraf innehåller regler om fondmedlens placering.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att det nuvarande stadgandet om

placering av fondmedel i obligationer, utfärdade av Inteckningsbanken

aktiebolag, kan utgå, enär detta företag fått sin verksamhet så ändrad, att

det inbegrepes bland de hypoteksaktiebolag, som stode under tillsyn av

inspektionen.

6 — Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr 58

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

Departementschefen anför:

»De nuvarande placeringsbestämmelserna antogs efter ingående överväganden

av statsmakterna år 1949 och anledning saknas enligt min mening

att nu i något avseende frångå dem. Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen

påpekat rörande Inteckningsbanken aktiebolag bör emellertid

en formell ändring i den nuvarande uppräkningen av tillåtna placeringsobjekt

göras genom att obligationer, utfärdade av detta företag, uteslutes

ur uppräkningen.»

Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Innehållet i detta förslag har delvis berörts i den allmänna motiveringen.

I övrigt överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 1934 års

förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Utskottet

Beträffande de ändringar i förhållande till gällande rätt, som utskottet ej

redovisat ovan i utlåtandet under särskilda rubriker, har utskottet ej funnit

anledning att här lämna någon redogörelse. Ej heller har utskottet funnit anledning

till ytterligare uttalande i fråga om innehållet i de särskilda bestämmelserna

utom beträffande 27 §.

I fråga om nämnda paragraf vill utskottet emellertid på förekommen

anledning med ett par exempel belysa innebörden i vissa avseenden. Om

medlem i kassa med valrätt mellan klasser med daghjälp om 14, 16 resp.

18 kronor övergår från klassen med 14 till klassen med 16 kronor i daghjälp,

skall tillämpning äga rum av regeln om erläggande av 16 veckoavgifter

eller 4 månadsavgifter innan daghjälp i den nya klassen må utges.

Övergår medlem i en kassa med daghjälp om 16 kronor till annan kassa

med fritt val mellan klasser med daghjälp om 14, 16 resp. 18 kronor och

väljer han i den nya kassan en daghjälp om 18 kronor eller alltså högre

daghjälp än han åtnjutit i sin förra kassa, skall han i den nya kassan erlägga

16 veckoavgifter eller 4 månadsavgifter, innan den högre daghjälpen

må utbetalas till honom. Regeln om erläggande av sådant antal avgifter

före det daghjälp i den nya klassen må utbetalas gäller däremot icke, om

medlemmen i den nya kassan väljer en daghjälp om 16 kronor. Han väljer

ju nämligen då icke högre klass än i sin gamla kassa.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition

framlagda förslaget till förordning om erkända

arbetslöshetskassor — måtte för sin del antaga nämnda

förslag med den ändringen, att 23 och 38 §§ erhåller följande,

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

(Kungl. Maj.ts förslag)

23 §.

1 mom. Ersättning må-----

2 mom. Ersättning må-----

I den i första stycket angivna perioden

av tolv månader skall icke

inräknas tid, under vilken medlemmen

på grund av styrkt sjukdom varit

förhindrad att åtaga sig arbete.

Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,

som infaller efter det han

fyllt 67 år.

(Utskottets förslag)

23 §.

— tolv månader.

— om moderskapshjälp.

I den i första stycket angivna perioden

av tolv månader skall icke inräknas

tid, under vilken medlemmen

på grund av styrkt sjukdom varit

förhindrad att åtaga sig arbete.

Därest tillsynsmyndigheten —-----fyra månader.

Är medlem------senare försäkringsåret.

38 §.

Finnes medlem, som svikligen

uppgivit eller förtegat något förhållande

av betydelse för bedömande

av hans rätt till ersättning, icke böra

uteslutas ur kassan, må för en tid

av högst ett år rätt till ersättning

kunna frånkännas honom. Beslut

härom skall av kassans styrelse

ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.

38 §.

Finnes medlem, som svikligen

uppgivit eller förtegat något förhållande

av betydelse för bedömande

av hans rätt till ersättning, icke böra

uteslutas ur kassan, må för en tid av

högst ett år rätt till ersättning kunna

frånkännas honom.

Förekomma sannolika skäl att

medlem gjort sig skyldig till förfarande

som i 10 § första stycket 5)

sägs, må honom tillkommande ersättning

innehållas i avbidan på utredning

i ärendet. Befinnes han skyldig

till förfarandet, skall hans rätt

till vad som innehållits vara förverkad.

I annat fall skall den innehållna

ersättningen genast utbetalas till honom.

Beslut som fattas med stöd av

denna paragraf skall av kassans styrelse

ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.

B. att riksdagen måtte för sin del antaga del vid propositionen

fogade förslaget till förordning om statsbidrag till

erkända arbetslöshetskassor;

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956

C. att motionerna

1. I: 561 samt

2. I: 562 och II: 750,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 560 och II: 749 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*,

fru Carlqvist, herrar Huss*, Mannerskantz, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell

och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fröken Höjer*,

fru Ewerlöf, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson,

Königson och Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Mannerskantz och fru Ewerlöf, vilka ansett,

dels att utskottets motivering å sid. 74 sista stycket bort ersättas med

text av följande lydelse:

Det kan icke anses tillfredsställande att tillsynen över kassorna skall utövas

av en instans, där majoriteten innehaves av kassorna själva. Dessa

kommer då att ha det avgörande inflytandet vid granskningen av sin egen

verksamhet. Den omständigheten att inga större anmärkningar riktats emot

nuvarande förhållande utesluter icke att delegationens sammansättning kan

ha påverkat ärendenas avgörande. Med hänsyn till vad bl. a. försäkringsinspektionen

och statskontoret yttrat samt vad här ovan anförts föreslår utskottet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning

angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens sammansättning och

ställning.

dels ock att utskottet under D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 560 och II: 749

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

ville föranstalta om utredning rörande arbetslöshetsförsäkringsdelegationens

sammansättning om ställning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1956 85

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kungl. Maj:ts proposition............................................... 1

Motioner............................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2

Förordningsförslagen.................................................... 3

Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor................... 3

Förslag till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor..... 20

Inledning.............................................................. 24

Försäkringens omfattning................................................ 24

Departementschefen................................................... 24

Motioner............................................................. 30

Utskottet............................................................ 31

Försäkringsåret......................................................... 34

Departementschefen................................................... 34

Utskottet............................................................. 35

Villkoren för ersättning................................................. 35

Departementschefen................................................... 36

Motioner............................................................. 45

Utskottet............................................................ 46

Försäkringsersättningarna................................................ 49

Departementschefen................................................... 49

Motion.............................................................. 60

Utskottet............................................................ 60

Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd.

................................................................ 63

Departementschefen................................................... 63

Utskottet............................................................ 66

Arbetslöshetskontrollen m. m............................................ 67

Departementschefen................................................... 67

Motioner............................................................. 69

Utskottet............................................................ 70

Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen................ 71

Departementschefen................................................... 72

Motioner..............................................................73

Utskottet............................................................ 74

Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning......................... 74

Departementschefen................................................... 74

Utskottet............................................................ 78

Specialmotivering....................................................... 79

Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor................. 79

Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. .. 82

Utskottet............................................................ 82

Utskottets hemställan................................................... 82

Reservation........................................................... 84

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisat a1 i texten