Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning för alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.

1956-12-04 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:60, Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning för alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

1

Nr 60

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning

för alkoholister som genomgår av läkare ordinerad

behandling.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 288,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Rimmerfors och von

Friesen hemställt, »att riksdagen må besluta om sådan lagändring att alkoholist

som genomgår av läkare ordinerad behandling, helt i överensstämmelse

med vad som enligt sjukförsäkringslagen gäller för andra sjuka, må

erhålla sjukkasseersättning, samt att utskottet utarbetar härför erforderlig

lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungi. medicinalstyrelsen, kungl. socialstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten. Redogörelse för yttrandena lämnas

i del följande.

Gällande bestämmelser och vissa tidigare överväganden i ämnet

I 1 § lagen om allmän sjukförsäkring stadgas, att försäkring enligt lagen

avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av ersättning för utgifter

för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och för dag beräknad ersättning

i penningar (sjukpenningförsäkring), allt i den omfattning som lagen vidare

anger. Sjukförsäkringslagen innehåller icke någon definition av begreppet

sjukdom. Under förarbetena till lagen uttalades bl. a., att man för

bedömande av huruvida sjukdom förelåg eller inte i första hand borde hålla

sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning

vore att anse såsom sjukdom.

Viss begränsning av rätten till sjukhjälp har föreskrivits i 23 § första

stycket sjukförsäkringslagen. Däri stadgas att sjukpenning ej skall utgå i

vissa särskilt uppräknade fall, bl. a. då försäkrad vårdas å allmän alkoholistanstalt.

Kostnaderna å dylika anstalter bestrides helt av statsmedel.

Beträffande rätten till sjukpenning för den som intagits på alkoholistanstalt

anförde socialvårdskommittén i sitt betänkande VII med utredning

och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring bl. a. följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 60

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

Av alkoholistanstalterna äro de statliga och de erkända anstalterna att

anse såsom allmänna alkoholistanstalter. De, som äro intagna å sådana anstalter,

åtnjuta ej sin fulla frihet samt äro tillförsäkrade underhåll och erforderlig

sjukvård. Dessa personer ha sålunda icke något behov av sjukförsäkringen.

I fråga om dem, som äro intagna å andra alkoholistanstalter,

med eller utan statsbidrag till driften, ställer sig saken annorlunda. Dessa

anstalter ha mera karaktär av vanliga sjuk- eller vilohem, och de intagna

kunna lämna dem, då de så önska. Intagning därstädes bör därför ej påverka

sjukförsäkringen.

I proposition nr 312 år 1946 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring,

m. in. uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,

att han icke ansåge sig böra i då förevarande sammanhang ingå på frågan,

huruvida den, som är intagen på alkoholi stanstalt, enbart till följd av

sin alkoholism kan anses vara på grund av sjukdom oförmögen till arbete.

Spörsmålet härom finge prövas i ett vidare sammanhang.

Tredje särskilda utskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande

nr 1 år 1946, anförde rörande frågan om alkoholisternas ställning inom

sjukförsäkringen följande.

Med utgångspunkt från alt alkoholism är att anse såsom sjukdom torde

sjukhjälp böra utgå vid vistelse å alkoholistanstalt efter samma grunder

som vid vistelse å sjukvårdsanstalt. Har man däremot motsatt uppfattning,

medför intagandet å alkoholistanstalt att vederbörande såsom frisk berövas

möjligheterna till arbetsinkomst. Insjuknar han sedan under vistelsen å

alkoholistanstalten, inträder ingen förändring i försörjningsförhållandena

vare sig för honom eller hans familj. I enlighet härmed bör sålunda sjukhjälp

i princip icke utgå vid vistelse å alkoholistanstalt. På de skäl som

av socialvårdskommittén anförts torde dock en sådan inskränkning i sjukhjälpsrätten

endast böra stadgas för det fall att någon är intagen ä allmän

alkoholistanstalt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan, huruvida

enbart alkoholism skall anses såsom sjukdom, bör prövas i ett större sammanhang,

och utskottet godtager Kungl. Maj:Is förslag i detta avseende.

Utskottet finner det dock mindre tillfredsställande därest vid intagning ä

alkoholistanstalt av en person, som måhända vid tiden för åtgärdens vidtagande

är sjukskriven, hans familjemedlemmar skola berövas det skydd

make- och barntilläggen äro avsedda att giva.

I samband härmed vill utskottet erinra om den i propositionen icke berörda

frågan, i vad mån annan än den försäkrade själv skall äga lyfta

sjukpenning jämte familjetillägg, då den försäkrade på grund av alkoholism

eller av andra skäl är olämplig att omhänderhava sjukhjälpen. Detta

spörsmål är uppenbarligen mera betydelsefullt än eljest i en försäkring, där

i den kontanta hjälpen ingå relativt betydande och med allmänna medel

helt finansierade tillägg, avsedda att underlätta familjemedlemmarnas försörjning.

Utskottet utgår emellertid från att denna fråga i fortsättningen

ägnas erforderlig uppmärksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lac/ulskoitels utlåtande nr 00 år 1950

3

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande.

Del har pa senare ar ofta framhållits, att alkoholism borde betraktas som

en sjukdom. En sådan uppfattning år ingalunda ny utan förekommer i

medicinsk litteratur redan i början på 1800-talet. En avgränsning av ett

sådant sjukdomsbegrepp har dock ofta visat sig svår att genomföra, då övergången

mellan dels vad som brukar betecknas som alkoholmissbruk och

alkoholism i social mening dels ock alkoholism i medicinsk mening har

visat sig vara llytande. Numera anses en avgörande faktor vara individens

reaktionssätt i förhållande till alkoholen på sätt nedan angives.

Sedan lång tid tillbaka har i medicinsk litteratur och diagnostik använts

sjukdom sbeteckningen aleoholismus chronicus som beteckning å sådana

fall av alkoholism, där kroppsliga eller psykiska defektsymptom kunna konstateras

efter det att de akuta eller kroniska förgiftningssymtomen upphört.

Hit höi a t. ex. vissa former av kronisk magkatarr, levercirrhos, reflexrubbningar

och förlamningar samt framför allt allmän emotionell’och

intellektuell avtrubbning, sannolikt sammanhängande med hjärnskador av

större eller mindre omfattning, till alkoholsjukdomarna räknas också delirium

tremens, alkoholhallueinos, alkoholparanoia och den s. k. Korsakows

sjukdom.

En stor kategori alkoholister företer dock inga iakttagbara kroppsliga

eller psykiska sjukdomssymtom efter den akuta och kroniska förgiftningens

upphörande. Sådana alkoholister kunna vid vanlig psykiatrisk undersökning

eller personlighetsanalys te sig som genomsnittsmänniskan.

Först då de av någon anledning börja använda sprit, blir deras från genomsnittsmänniskan

avvikande reaktionssätt uppenbart. Efter förtäring av en

liten kvantitet alkohol uppstår ett oemotståndligt behov efter mera, och

alkoholisten kan därefter icke längre kontrollera sin konsumtion. För tillståndet

typiska symtom är återställarbehov, anskaffande av alkohol utan

hänsyn till kostnader och konsekvenser, avvänjningssymtom vid försök att

avbryta konsumtionen m. m. I vissa fall uppstår behovet att dricka sprit

spontant (dipsomani eller periodsuperi) och tillfredsställes genom förtärande

av mycket stora kvantiteter under få dagar, varefter mättnadskänsla

och lugn intervall inträder. 1 anglo-saxisk litteratur användes som beteckning

för dessa tillstånd begreppet »Alcohol addiction» (addico = slavens

förhållande till sin herre), i tysk litteratur begreppet »Sucht». Något adekvat

svenskt eller latinskt uttryck finnes icke, men beteckningarna patologisk

alkoholhunger och alkoholomania ha föreslagits.

Endast sådana tall av alkoholism, där någon eller några av de nu nämnda

sjukdom .sformerna kunnat konstateras, böra hänföras under sjukdomsbegreppet

och jämställas med sjukdom enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Sådana fall, som omhändertagas eller behandlas uteslutande

eller övervägande på grund av sociala komplikationer i samband med alkoholmissbruk,

kunna sålunda ej rubriceras som sjukdom. Det blir här fråga

om ett alkoholmissbruk (abusus aleoholieus) som huvudsakligen är betingat

av miljöfaktorer. Alkoholism i medicinsk mening kan endast anses

föreligga, dä symtom aleoholismus chronicus eller alcohol addiction har

visat sig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

Medicinalstyrelsen tillstyrker under hänvisning till vad sålunda anförts,

att återbäring medgives vid sist angivna former av alkoholism under förutsättning

att läkare intygar, att sådan sjukdom föreligger. Detta innebure,

uttalade styrelsen vidare, att ersättning enligt sjukförsäkringslagen -—• utöver

vad nu vore fallet — komme alt utgå vid alcohol addiction och vid

vissa former av alcoholismus chronicus. Den sjuke borde stå under regelbunden

behandling och kontroll av läkare. Närmare föreskrifter om under

vilka betingelser återbäring skulle medgivas borde utfärdas av riksförsäkringsanstalten

i samråd med medicinalstyrelsen.

Styrelsen anför vidare, att styrelsen förutsatte att — i likhet med vad

som föreskrivits i fråga om utbetalning av folkpension i 38 § 3 mom. tredje

stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering — bestämmelse infördes

i sjukförsäkringslagen om att allmän sjukkassa på framställning av

nykterhetsnämnd skulle äga förordna, att sjukpenning jämte barntillägg

till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skulle utbetalas

till kommunal myndighet eller den sjukes make eller annan person

att användas till den sjukes eller hans familjs uppehälle.

Socialstyrelsen uttalar bl. a.:

Motionärerna anför, att såväl alkoholistvårdsutredningen som senare utredningar

och remissinstanser klart understrukit betydelsen av att alkoholismens

offer i mycket stor utsträckning får betraktas som sjuka människor,

oavsett om sjukdomen är konstitutionellt betingad eller enbart förvärvad.

Denna sammanträngda formulering förtjänar emellertid att belysas

av några mera nyanserade uttalanden. 1946 års alkoholistvårdsutredning

anför sålunda följande (SOU 1948: 23, sid. 40):

»Sammanfattningsvis kan alltså framhållas, att alkoholmissbrukare ofta

är sjuka eller abnorma personer, antingen deras alkoholmissbruk betingas

av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning eller sjukdom av något

slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller felutvecklade.

En viktig förutsättning för uppkomsten av alkoholmissbruk i det enskilda

fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av den miljö,

i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Är miljön otillfredsställande

ur denna synpunkt, äro betingelserna för utveckling av alkoholmissbruk

större särskilt hos icke normalt utrustade eller med svaghet eller

sjukdom behäftade individer. Uppkomsten och fortvaron av ett dylikt missbruk

hos en individ består sålunda av ett komplicerat samspel mellan missbrukarens

konstitutionella eller förvärvade egenskaper eller eventuella sjukdomstillstånd

och hans miljöförhållanden.»

Vidare förtjänar återgivas följande utlåtande från år 1953 av medlemmen

av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, docenten G. Lundquist, vilket

av medicinalstyrelsen åberopades såsom eget utlåtande till arbetsdomstolen

i mål angående tvist om rätt till viss sjukersättning enligt kollektivavtal,

»Frågan om alkoholmissbruk överhuvud är att anse som en sjukdom har

varit föremål för mycken diskussion. För närvarande torde denna diskusr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1056

5

sion kunna sammanfattas så, att alkoholmissbruk i många fall icke är uttryck

för en sjukdom, att alkoholmissbruk kan vara symptom på underliggande

sjukdom och att alkoholmissbruk förr eller senare kan leda till relativt

typiska former av alkoholsjukdom.

Bland alkoholmissbrukarna finns ett relativt stort antal personer som

icke äro sjuka i medicinsk mening, d. v. s. de lida ej av någon pågående

sjuklig process men de lida av ett slags lyte, en psykisk utvecklingshämning

eller abnormitet. Dessa psykiskt abnorma, som alltså icke äro sjuka i vanlig

mening, ha ofta vanskligheter med sin sociala anpassning och hemfalla

bland annat lätt åt alkoholmissbruk. Om detta alkoholmissbruk fortsätter

tillräckligt ofta och länge, löpa dessa människor risk att få en alkoholsjukdom,

som manifesterar sig dels i vissa upplevelserubbningar, som patologisk

alkoholtörst, dels vissa bortfallssymptom, såsom allmän avtrubbning, minnesrubbningar,

kroppsliga rubbningar o. s. v.»

Det förtjänade observeras, anför socialstyrelsen, att termen alkoholism

icke brukats i de citerade uttalandena. Begreppet alkoholism kunde nämligen

ej anses tillfredsställande fixerat till innebörden ulan användes i rätt skiftande

betydelser, vilkas enda gemensamma drag vore, att det avsedda tillståndet

ägde samband med missbruk av alkohol. Det torde främst vara denna

omständighet som orsakat att enbart alkoholism icke av alla sjukkassor

godtagits som sjukdomsbeteckning och att beteckningar som nervsjukdom,

alkoholneuros och dylikt i stället kommit till användning. Mot bakgrunden

av dessa omständigheter syntes, enligt socialstyrelsens mening, motionärernas

påpekande, att alkoholismen icke ännu upptagits bland de sjukdomar

som berättigar till sjukkasseersättning, knappast vara ägnat alt ingiva allvarligare

betänkligheter. Den väsentliga frågan syntes styrelsen vara om

sjukdom, som stode i samband med alkoholmissbruk, intoge en särställning

i sjukförsäkringshänseende i jämförelse med andra sjukdomar. Om

man bortsåge från specialbestämmelsen angående på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare intagen person funnes i gällande lag inga särbestämmelser

avseende alkoholmissbrukare. Ej heller vore det för socialstyrelsen

känt alt rådande praxis skulle innebära dylik diskriminering.

Socialstyrelsen fortsätter:

Att den nu rådande av motionärerna kritiserade ordningen skulle komma

den sjukvårdsbehövande att i det längsta tveka att söka hjälp för en begynnande

alkoholsjukdom torde knappast äga stöd av erfarenheten. Faktorer

av helt annat slag, främst bristande insikt hos missbrukaren, torde spela

den avgörande rollen därvidlag. Huruvida motionärernas synpunkter på

frågan om sjukdomsbeteckning motsvaras av en utbredd uppfattning inom

läkarkrctsar undandrager sig styrelsens bedömande. Vad beträffar de inom

Länkrörelsen yppade sympatierna för »en konkret och klar sjukdomsbeteckning»

hänvisas till vad ovan anförts om termen alkoholism.

Den av motionärerna framförda tanken, alt den åsyftade förändringen

skulle kunna bidraga till att vårdmöjligheterna differentierades och att

flera alkoholsjuka kunde beredas familjevård eller vårdvistelse även på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

smärre hem, förefaller ieke övertygande. Det synes icke vara motionärernas

avsikt att sjukvårdsförsäkringen skulle utbyggas att omfatta ersättning för

utgifter för andra vårdformer än de som angives i 14—19 §§ i lagen om

allmän sjukförsäkring. Vad åter sjukpenningsförsäkringen beträffar, är

det främst den försäkrades placering i sjukpenningklass som avgör i vilken

män han av utgående sjukpenning kan ersätta eller bidraga till kostnader

för vård i sådana former som de av motionärerna antydda. Det kan i detta

sammanhang omnämnas, att nykterhetsnämnd som helt eller delvis bekostar

en alkoholmissbrukares vistelse å enskilt vårdhem under vissa förutsättningar

kan erhålla statsbidrag med 60 % av sina kostnader därför. I

dylika fall förekommer det att den vårdbehövande enligt överenskommelse

med nämnden bidrager till vårdavgiften med sin sjukpenning eller del därav

och att nämnden bestrider kostnaden därutöver. Till familjevård åt alkoholmissbrukare,

som är ställd under övervakning enligt lagen om nykterhetsvård,

utgår statsbidrag enligt kungl. kungörelsen den 12 maj 1955 (nr

426) om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare

in. m.

Motionärerna framhåller, att ehuru staten ekonomiskt svarar för anstaltsvården,

varje omhändertagande av alkoholskadade familjeförsörjare innebär

ett svårt ekonomiskt avbräck för familjerna. Det bör emellertid understrykas,

att den som omhändertages för anstaltsvård ofta helt eller delvis

brustit i fråga om försörjningen av familjen till följd av nedsatt arbetsförmåga

eller ansvarslöst förfogande över sina inkomster. Motionärerna anför

vidare, att det såväl för den alkoholskadade själv som för hans familj skulle

kännas »mindre förödmjukande, om stödet till familjen kunde utgå i form

av ersättning från sjukförsäkringen». Emellertid torde det här mindre vara

fråga om principiell motvilja mot behovsprövad hjälp från det allmänna —

ehuru en sådan inställning alltjämt förekommer — än om irritation till följd

av bristande förståelse mellan det behovsprövande organet och den hjälpbehövande.

Oavsett huru därmed förhåller sig skulle det säkert i många fall

vara för den hjälpbehövande behagligare, om stödet kunde utgå i form av

ersättning från sjukförsäkringen, varjämte en sådan form till följd avgrupperingen

i olika sjukpenningklasser i vissa fall kunde medföra materiella

fördelar i jämförelse med socialhjälpen. Att en å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare intagen persons familj icke nu kan räkna med den intagnes

sjukpenning för sitt uppehälle beror på stadgandet i 23 § sjukförsäkringslagen,

enligt vilket sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad vårdas

å vissa anstalter, bland annat allmän alkoholistanstalt. Då enligt socialstyrelsens

mening lämpligheten av denna ordning kan ifrågasättas, anföres i

det följande några synpunkter på hithörande frågor.

Frågan om sjukersättning åt personer, intagna på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare, komplicerades, framhåller socialstyrelsen, av omständigheter

som vore speciella för denna kategori. Främst borde därvid uppmärksammas

att beslut om tvångsintagning icke i princip byggde på medicinsk

bedömning av vederbörandes tillstånd utan på vissa i lagen om nykterhetsvård

angivna förutsättningar i fråga om hans livsföring. Det kunde

därför ej förutsättas, alt envar på vårdanstalt intagen ens vid ankomsten

till anstalten företedde objektivt påvisbara sjukdomstecken. Hemfallenhel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

i

åt alkoholmissbruk i lagens mening kunde nämligen — ehuru det i realiteten

mera sällan torde vara fallet — föranleda komplikationer, som gjorde

en tvångsintagning nödvändig och berättigad, utan att missbrukaren visade

sådana symptom på alkoholskador som vanligen förknippades med begreppet

alkoholism. Styrelsen framhåller att även arbetsförmågan hos de intagna

vore mycket växlande samt anför vidare:

Vid den bedömning det här gäller äger emellertid den på anstalt intagnes

arbetsförmåga närmast teoretiskt intresse, eftersom graden av arbetsförmåga

under anstaltsvistelsen i regel icke har nämnvärd ekonomisk betydelse

för den intagne. I princip betraktas nämligen arbetet inom anstalten såsom

ett led i behandlingen, och utgående flitpenning har ej karaktären av lön.

Såsom framgår av det anförda föreligger inom anstaltsklientelet en mycket

stor variation såväl i förekomsten av påvisbara alkoholskador som i fråga

om arbetsförmåga. Uppenbarligen måste det här vara vanskligt att draga

en skarp gräns mellan sjukdom och hälsa, varjämte en uppspaltning efter

sådana grunder i fråga om rätten till sjukersättning skulle tc sig orimlig

inom en grupp, där alla, oavsett sitt tillstånd, är av en och samma grundorsak

urståndsatta att utföra förvärvsarbete. I ett år 1935 avgivet yttrande

i besvärsärenden anslöt sig socialstyrelsen, som då var tillsynsmyndighet

över sjukkassorna, till en av styrelsens dåvarande expert för ärenden rörande

alkoholistvården professorn O. Kinberg upprättad promemoria, vari

anfördes bland annat följande:

»Enligt gängse medicinsk åskådning rörande alkoholförgiftningens direkta

och indirekta verkningar på organismen samt dess lämpliga behandling är

det sålunda uppenbart att alkoholsjukdom som föranlett anstaltsvård redan

genom detta faktum innebär förlust av arbetsförmåga (förlust av förmåga

att utföra det för individen vanliga förvärvsarbetet) under vårdtiden,

liksom också att dylik sjukdom icke är att anse såsom avsiktligt ådragen,

även om symptomen utgöra eu följd av mer eller mindre frivilliga handlingar

från individens sida.»

Den på detta betraktelsesätt grundade positiva uppfattningen om anstaltsvårdads

rätt till sjukpenning vann stöd av regeringsrätten och angav därefter

praxis ända tills den obligatoriska sjukförsäkringen trädde i kraft. I

utlåtande till Kungl. Maj :t den 27 september 1944 över socialvårdskommitténs

betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring anförde

socialstyrelsen härom bland annat följande:

»Vad sjukpenningsförsäkringen beträffar så har nu gällande sjukkasscförordning

i varje fall under senare år tillämpats sa, att den som är intagen

på alkoholistanstalt i stor utsträckning ansetts vara på grund av sjukdom

oförmögen till arbete och sålunda berättigad till sjukpenning under hela

anstaltsvistelsen. Starka skäl torde i själva verket tala för att anstaltsvistelsen

regelmässigt anses vara förorsakad av sjukdom och att den medför

arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall är urståndsatt att genom

arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visar sig nämligen

att cn mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lider av svåra fel

eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård, däribland

vård ä sinnessjukhus. Ofta utgör vården på alkoholistanstalt för detta klientel

endast ett av flera möjliga vårdallcrnativ. Att i sjukförsäkringsavseende

draga eu skarp gräns mellan dessa alternativ är icke påkallat av do

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lar/utskottets utlåtande nr 60 år 1956

verkliga förhållandena. Mången gång minskas möjligheterna att vinna

åsyftat resultat av anstalsvården genom den intagnes bekymmer för de

hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande familjefader

under anstaltsvistelsen skall kunna bidraga till de hemmavarandes

försörjning genom sjukpenningen är önskvärt från alkoholistvårdens synpunkt.

»

Det i citatets senare del berörda önskemålet har ej tillgodosetts genom

nu gällande lag om allmän sjukförsäkring. Här må endast erinras om departementschefens

uttalande i proposition nr 312 till 1946 års riksdag med

förslag till lag om allmän sjukförsäkring, att spörsmålet huruvida den som

intagits på alkoholistanstalt »enbart på grund av sin alkoholism kan anses

vara på grund av sjukdom oförmögen till arbete» torde få prövas i ett vidare

sammanhang.

I dagens läge är situationen i viss mån en annan än vid avgivandet av

socialstyrelsens ovan berörda utlåtande. Främst kan ikraftträdandet av

lagen om socialhjälp väntas medföra att vissa olägenheter, som varit förenade

med understöd enligt fattigvårdslagen, skall avlägsnas eller mildras.

Genom bestämmelserna i den nya lagen om rätt för socialnämnd att under

vissa förhållanden delegera sin beslutanderätt öppnas möjlighet att tillgodose

uppkommande hjälpbehov på smidigare sätt än hittills. Vidare måste,

främst från psykologisk synpunkt, den omständigheten tillmätas betydelse,

att enligt den nya lagen sådan socialhjälp ej kan återkrävas som utgått till

make för tid, då andra maken varit intagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken. Även om fattigvårdslagens bestämmelser om

återbetalningsskyldighet sällan tillämpats på senare tid har medvetandet om

tillvaron av dessa bestämmelser bidragit till att skapa olust kring understödsformen.

Socialstyrelsen uttalar i fortsättningen, att de synpunkter på frågan om

de anstaltsvårdades förhållande till sjukförsäkringen, som framlagts i det

citerade utlåtandet av den 27 september 1944, fortfarande motsvarade socialstyrelsens

uppfattning. Den nuvarande ordningen, som konsekvent avskure

de anstaltsvårdade från förmånen av sjukpenning, medförde enligt

styrelsens mening uppenbara olägenheter. Som exempel härpå anför styrelsen

indragningen av sjukpenningen i det fall där en alkoholmissbrukare

överföres från sjukhus till vårdanstalt för alkoholmissbrukarc för fortsatt

vård. Det syntes därför önskvärt att reglerna för de anstaltsvårdades sjukförsäkringsförmåner

toges under förnyat övervägande. Styrelsen framhåller,

att enbart avskaffandet av spärrbestämmelsen i 23 § sjukförsäkringslagen

icke skapar garanti för att utgående sjukpenning kommer den försäkrades

familj till godo och anför rörande denna fråga:

Före den allmänna sjukförsäkringens införande uppkom stundom besvärliga

konfliktsituationer mellan å ena sidan familjen, främst hustrun,

eller socialvårdsmyndigheterna i hemorten, som ansåg att den till mannen

under hans vistelse på vårdanstalt utgående sjukpenningen borde i första

hand gå till familjens uppehälle, och å andra sidan sjukkassemedlemmen.

som ibland hävdade att medlen borde disponeras på annat sätt, t. ex. sparas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

9

för att möta de utgifter som aktualiseras första tiden efter avgången från

anstalten. I själva verket torde en sådan inställning mindre ha motiverats

av sakliga överväganden än av det känslomässiga argumentet, att samhället;

som föranstaltat om frihetsherövandet, också borde påtaga sig ansvaret för

de ekonomiska konsekvenserna av detsamma. Även om situationen i någon

mån har förändrats i samband med att sjukförsäkringen blivit obligatorisk,

skulle säkerligen motsättningar av beskrivet slag alltjämt uppkomma. Det

bör därför uppmärksammas att nu gällande lag om sjukförsäkring icke

lämnar rum för disposition mot den försäkrades vilja över från sjukkassa

utgående ersättning. Vidare aktualiseras frågan huruvida sjukpenning skall

utgå till å vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagen person, även om

denne ej har försörjningsplikt. Vägande skäl kan bär anföras både för ocli

emot. Till jämförelse kan erinras om bestämmelserna i 17 § lagen om folkpensionering,

enligt vilka pensionsberättigads intagning å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare medför nedsättning av pensionen till belopp

motsvarande 200 kronor om året, såvida icke pensionsstyrelsen finner skäl

till undantag, där nära anhörig till pensionstagaren är för sitt uppehälle

beroende av pensionen.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen följande.

Lagen om sjukförsäkring innehölle — om man bor Isåge från bestämmelsen

angående försäkrad, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

— intet som hindrade att person, som lider av alkoholsjukdom

och därför erhåller behandling eller sjukskrives av läkare, kornme i

åtnjutande av samma försäkringsförmåner som andra sjuka. Ej heller vid

tillämpningen av lagen syntes alkoholsjukdomar bedömas på annat sätt än

övriga sjukdomar. Att enbart alkoholism icke allmänt godtoges som sjukdomsbeteckning

syntes styrelsen förklarligt med tanke på termens mångtydighet

och torde i varje fall vara en omständighet, som ej lämpligen borde

påverkas genom lagstiftning, över huvud taget syntes det icke önskvärt att

i lagen införa särskilda stadganden angående alkoholsjukdomar, varigenom

dessas likställighet med övriga sjukdomar snarast skulle motverkas.

Vad beträffade på vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagna personer ledde

nu gällande bestämmelse i 23 § sjukförsäkringslagen till olägenheter,

som kunde motivera en ändring, varvid dock enligt styrelsens mening betydande

svårigheter torde föreligga att finna en från alla synpunkter gynnsam

lösning.

Hiksförsäkringsanstallen anför bl. a.:

Sasoin villkor för rätt till ersättning från erkänd sjukkassa föreskrevs

i sjukkasseförordningen, att sjukdom skulle föreligga. Genom kravet härpå

uppkom, när det gällde alkoholisters sjukhjälpsrätt, frågan, om alkoholism

kunde hänföras under sjukdomsbegreppet. På grund av att de erkända

sjukkassornas stadgar icke innehöllo någon bestämmelse, som lade hinder

i vägen för utgivande av sjukpenning till å allmän alkoholistanstalt intagen

person, blev frågan ofta aktuell för de erkända kassorna. Pensionsstyrelsen

såsom dåvarande tillsynsmyndighet intog i princip den ståndpunkten till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

ifrågavarande problem, att sjukdom skulle anses vara för handen, därest

alkoholismen kunde rubriceras som nervsjukdom eller på liknande sätt. Så

ansågs kunna ske, om alkoholmissbruket framkallat sjukliga förändringar

i nervsystemet eller andra organ. Pensionsstyrelsens inställning till frågan

var vägledande för de erkända kassorna.

Anstalten erinrar i fortsättningen om att även enligt sjukförsäkringslagen

för rätt till sjukhjälp förutsattes, att sjukdom skall föreligga, samt uttalar,

att de allmänna sjukkassorna vid prövning av frågan, om sjukdom skall

anses vara för handen vid alkoholmissbruk, tillämpar samma principer som

de erkända sjukkassorna. Detta torde, uttalar anstalten, ha lett till att i

praktiskt taget samtliga fall, då vård i anledning av alkoholism meddelats,

sjukkassorna utgivit ersättning såsom vid sjukdom.

Efter att ha erinrat om den begränsning av sjukhjälpsrätten som föreskrivits

genom bestämmelsen att sjukpenning ej skall utgå för tid, då försäkrad

vårdas å allmän alkoholistanstalt, uttalar riksförsäkringsanstalten

att motionens syfte torde vara tillgodosett utom beträffande sjukpenning

till de å allmänna alkoholistanstalter vårdade. Anstalten anför vidare att

frågan, huruvida sjukpenning bör utgå, då försäkrad åtnjuter vård på det

allmännas bekostnad, icke blott gällde å allmän alkoholistanstalt vårdade

utan även andra i 23 § första stycket angivna fall och enligt anstaltens mening

vore av sådan natur, att den icke borde upptagas till prövning annat

än i samband med en allmän översyn av sjukförsäkringslagen.

Utskottet

I motionen föreslås sådan lagändring att alkoholist, som genomgår av

läkare ordinerad behandling, helt i överensstämmelse med vad som enligt

sjukförsäkringslagen gäller för andra sjuka må erhålla sjukkasseersättning.

För rätt till sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen förutsättes, att sjukdom

skall föreligga. Någon definition på begreppet sjukdom lämnas icke i

lagen, och under förarbetena till sjukförsäkringslagen har några uttalanden

icke gjorts till belysning av frågan, om alkoholism skall betraktas som

sjukdom i lagens mening. Framhållas må emellertid att sjukförsäkringslagen

— nu med bortseende från bestämmelsen, att sjukpenning ej skall utgå

för tid, då försäkrad vårdas å allmän alkoholistanstalt — icke innehåller

något som hindrar att person, som lider av alkoholsjukdom och därför erhåller

behandling eller sjukskrives, kommer i åtnjutande av samma försäkringsförmåner

som andra sjuka. Såsom socialstyrelsen i sitt remissyttrande

över förevarande motion anfört, torde ej heller vid tillämpningen av lagen

alkoholsjukdomar bedömas på annat sätt än övriga sjukdomar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

11

Vid bedömande av alkoholisternas ställning inom sjukförsäkringen möter

dock vissa komplicerade avvägningsproblem. Såsom vid remissbehandlingen

av motionen uttalats, användes begreppet alkoholism i rätt skiftande betydelser,

och någon allmänt godtagen bestämning av detta begrepp torde

icke föreligga. Medicinalstyrelsen har framhållit, att en avgränsning av

alkoholism såsom sjukdomsbegrepp ofta visat sig svår att genomföra, då

övergången mellan dels vad som betecknas som alkoholmissbruk och alkoholism

i social mening dels ock alkoholism i medicinsk mening visat sig vara

flytande. Att genomföra en klar och tillfredsställande avgränsning av de

fall av alkoholism, där sjukdom kan anses vara för handen och sjukhjälp

följaktligen må utgivas, är med hänsyn till det anförda uppenbarligen förenat

med vissa svårigheter. Det må dock i sammanhanget framhållas, att

medicinalstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för vidgade möjligheter

till ersättning enligt sjukförsäkringslagen vid vissa i styrelsens yttrande

angivna former av alkoholism.

Såvitt angår bestämmelsen att sjukpenning ej skall utgå för tid, då försäkrad

vårdas å allmän alkoholistanstalt, vill utskottet framhålla att denna

inskränkning i rätten till sjukhjälp i vissa fall leder till konsekvenser som

kan framstå som mindre tilltalande. Här må särskilt pekas på det fall, då

en sjuk överföres från sjukhus till allmän alkoholistanstalt för fortsatt

vård. Också i andra fall kan det synas otillfredsställande, att en intagning

av alkoholsjuk person å allmän alkoholistanstalt medför, att den sjuke

och hans familj berövas det skydd som sjukpenningen är avsedd att giva.

För utskottet står emellertid klart att slopandet av den stadgade begränsningen

av sjukhjälpsrätten vid vistelse å allmän alkoholistanstalt skulle

medföra, att de ovan herörda svårigheterna att avgränsa de fall, då alkoholsjukdom

kan anses föreligga, skulle bli aktuella även på förevarande

område. Det må i detta sammanhang även erinras om att sjukförsäkringslagcn

icke medger att sjukpenning utan den sjukes medgivande utbetalas

till annan än den sjuke, önskvärdheten av att garantier skapas för att sjukpenning

för å anstalt intagen person skall komma hans familjemedlemmar

till godo kan motivera, att en omprövning av reglerna för de anstaltvårdades

sjukförsäkringsförmåner icke sker utan att samtidigt frågan om disposition

av från sjukkassa utgående ersättning mot den försäkrades vilja med

sikte på här avsedda fall göres till föremål för undersökning.

Det anförda ger enligt utskottets mening vid handen att de alkoholsjukas

ställning inom sjukförsäkringen i vissa hänseenden är mindre tillfredsställande.

Att utan föregående prövning av de komplicerade problemställningar,

som detta spörsmål inrymmer, vidtaga sådan ändring i sjukförsäkringslagen,

som i motionen föreslagits, bör enligt utskottets mening icke komma

i fråga. Den genom motionen aktualiserade frågan är emellertid av sådan

vikt, att en undersökning bör ske i syfte att pröva möjligheterna att få till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

stånd en mera tillfredsställande ordning på förevarande område. Det synes

utskottet lämpligt att frågan göres till föremål för prövning i samband med

en allmän översyn av sjukförsäkringslagstiftningen. Utskottet föreslår, att

riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj :t

som sin mening giver till känna vad utskottet sålunda anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 288,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 4 december 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Sunne*, fru Carlqvist,

herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i

Göteborg, Carlsson i Bakeröd, fru Ewerlöf, fröken Sandell, herrar Rimmerfors,

Fredriksson och Königson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

561431

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:423 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling. a1 i texten