Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om överflyttning av frågor om indragning av körkort på grund av trafikförseelse från länsstyrelse till domstol.

1956-02-29 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1956:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om överflyttning av frågor om indragning av körkort på grund av trafikförseelse från länsstyrelse till domstol.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Kr 9

Utlåtande i anledning av väckt motion om överflyttning av frågor

om indragning av körkort på grund av trafikförseelse

från länsstyrelse till domstol.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 593,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Hansson i önnarp och

Andersson i Brämhult hemställt »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära skyndsam utredning om överflyttning av frågor om indragning

av körkort på grund av trafikförseelse från länsstyrelserna till den

domstol som avgör åtalet för trafikförseelse».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om krav på körkort, om förarprov och om utfärdande av

körkort samt om återkallelse av körkort, om varning och om omhändertagande

av körkort in. in. ges i vägtrafikförordningen den 28 september 1951.

Enligt 29 § 1 inom. vägtrafikförordningen får motorfordon eller med gummihjul

försedd traktor — vad avser traktor dock blott vid färd på väg; vissa

undantag ges f. ö. även härifrån — föras endast av den som genom körkort,

utfärdat av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet.

Den som önskar erhålla körkort skall enligt 31 § 1 mom. vägtrafikförordningen

undergå särskilt förarprov. Ansökan om körkort göres enligt 32 §

1 mom. hos länsstyrelsen i det län, inom vilket sökanden är mantalsskriven,

eller, om han icke är mantalsskriven i riket, hos länsstyrelsen i det län, där

han vistas.

Bestämmelserna om återkallelse av körkort återfinnes i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 §

stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet,

nämligen:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §

lagen om straff för vissa trafikbrott (grov vårdslöshet, rattfylleri m. in.);

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande

förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 7

trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig

efter dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden

i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

Vid återkallelse av körkort på skäl, som ovan angivits, skall bestämmas

viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla

körkort.

Ytterligare bestämmelser om återkallelse av körkort ges i 33 § 2 mom.

vägtrafikförordningen. Om förares förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt

fordon blivit så väsentligen minskade genom sjukdom, skada

eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör inneha kortkort,

skall den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, återkalla detsamma.

Länsstyrelse äger vidare enligt samma moment, när så finnes påkallat,

ålägga förare att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet

eljest återkallas.

I 34 § vägtrafikförordningen ges bestämmelser om varning. Har emot

innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som jämlikt 33 § 1

mom. 2—4 punkterna, vilka återgivits ovan, kan föranleda återkallelse av

körkortet, men kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,

må varning i stället meddelas.

Vidare ges i 35 § bestämmelser om omhändertagande av körkort. Beslut

härom meddelas i Stockholm av vederbörande poliskommissarie och i övriga

delar av riket av polismyndigheten. I vissa fall meddelas sådant beslut av

den myndighet som har att förbereda talan mot föraren. Beslut om körkortets

omhändertagande skall snarast möjligt, i vissa fall inom 48 timmar,

översändas till den länsstyrelse som utfärdat körkortet och gäller till dess

länsstyrelsen förordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avvaktan på

sådant förordnande är föraren icke berättigad att föra körkortspliktigt fordon.

Över utfärdade körkort skall länsstyrelsen enligt 32 § 6 mom. vägtrafikförordningen

föra körkortsregister. Närmare bestämmelser härom ges i

vägtrafikkungörelsen den 1 december 1951. Sålunda skall enligt 74 § i kungörelsen

göras anteckningar i registret bl. a. om beslut om återkallelse av

körkort, om varning och om omhändertagande av körkort. Enligt 80 § 2

mom. i kungörelsen gäller, att om körkortsinnehavare ådömts straff för

bl. a. förseelse begången vid förande av motordrivet fordon eller fylleri, åligger

det domstolen att ofördröj ligen översända avskrift av domen till den

länsstyrelse som utfärdat körkortet. Om förhållande som sålunda anmälts

skall enligt 74 § i kungörelsen anteckning göras i körkortsregistret.

Vidare gäller enligt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen att om nykterhetsnämnd

beslutat ställa körkortsinnehavare under övervakning enligt 15 § lagen

om nykterhetsvård eller om nämnden till annan länsstyrelse än den, som

utfärdat körkortet, ingivit ansökan om att körkortsinnehavaren måtte intagas

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall nämnden ofördröj
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

ligen avsända meddelande om förhållandet till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet. Göres sådan ansökan som nyss sagts hos länsstyrelse, som

utfärdat körkortet, skall i ansökningen lämnas uppgift om körkortets nummer.

Finner nykterhetsnämnd i annat fall än ovan sagts, att rätten för viss

person alt innehava körkort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk,

åligger det jämväl nämnden att ofördröj ligen avsända meddelande

därom till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. I samtliga fall som avses

i momentet skall nämnden avgiva yttrande i frågan, huruvida körkortet

bör återkallas.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort,

skall polismyndigheten enligt 81 § i kungörelsen därom göra framställning

hos den länsstyrelse, som meddelat körkortet.

Regler om laga domstol i brottmål ges i 19 kap. rättegångsbalken. Som

huvudregel gäller, enligt 19 kap. 1 §, att laga domstol i brottmål är rätten i

den ort, där brottet förövats.

I vissa fall må i stället för åtal vid domstol straff åläggas genom straffföreläggande.

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kan

följa, dock ej normerade böter, äger sålunda enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken

åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den

misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande

må dock ej avse dagsböter utöver fyrtio. Godkännes ej strafföreläggandet

skall talan väckas i vanlig ordning.

Motionen

Motionärerna framhåller till en början, att den fortgående ökningen av

antalet trafikolyckor ger anledning till oro och att det i denna allvarliga

situation är nödvändigt att ta under noggrant övervägande vilka åtgärder

som skulle vara ägnade att höja trafiksäkerheten. Visserligen har, uttalar

motionärerna vidare, såväl statsmakterna som enskilda sammanslutningar

— bland dem främst Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

— gjort mycket berömvärda insatser i trafiksäkerhetsarbetet. Det förefölle

dock motionärerna som om ytterligare åtgärder vore nödvändiga för att få

olyckskurvan att böja nedåt.

Såsom ett led i strävandena att uppnå större trygghet i trafiken föreslås

i motionen, att frågan om indragning av körkort på grund av trafikförseelse

flyttas från länsstyrelserna till den domstol som behandlar målet om åtal

för trafikförseelsen. Såsom skäl härför anföres i motionen bl. a. följande.

Den nuvarande ordningen, att domstolen skall bestämma straffet i böter

eller fängelse medan länsstyrelsen senare beslutar om eventuell körkortsindragning,

är ur flera synpunkter mindre lämplig. Domstolsförhandlingen

är muntlig, och rätten fordrar numera så gott som utan undantag att svaranden-bilföraren

(motorcyklisten) skall inställa sig personligen. Genom

den personliga kontakten med svaranden får domstolen en utmärkt möjlighet

att bedöma, om den aktuella förseelsen bör inverka på vederbörandes

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

rätt att föra motorfordon. Ett avgörande hos länsstyrelsen, grundat uteslutande

på domstolens dom och körkortsinnehavarens skriftliga förklaring

maste bil mera formellt och rutinmässigt. Därvid kan inte beaktas alla personliga

omständigheter, som domstolen kan utreda och ta hänsyn till vid sitt

avgörande.

Frågans tidigare behandling

Spörsmålet om länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om indragning

av körkort var föremål för utförlig behandling under förarbetet

till 1936 års motorfordonsförordning, vars bestämmelser

i ämnet föregick reglerna i gällande vägtrafikförordning. Förslag till

motorfordonsförordning hade framlagts av 19U års vägtrafiksakkunniga

(SOU 1935: 23). De sakkunniga hade bl. a. att behandla tre till dem överlämnade

skrivelser, i vilka frågor om indragning av körkort upptagits.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet hade sålunda

Svenska transportarbetareförbundet framhållit, att det syntes förbundet ur

alla synpunkter mest tilltalande och även nödvändigt, att indragning av

körkort överlätes på den myndighet som hade att handlägga och döma i det

mål, i vilket körkortets indragning utgjorde en del av straffet. Vidare hade

Sveriges trafikbilägares riksförbund i skrivelse till kommunikationsdepartementet

förordat bestämmelser av innehåll, att domstol i förekommande

fall skulle yttra sig i frågan, huruvida anledning till indragning av dömd

persons körkort kunde anses föreligga eller icke. Slutligen hade Motormännens

riksförbund i skrivelse till Konungen hemställt, att utredning måtte

verkställas, huruvida icke då gällande bestämmelser angående återkallelse av

körkort borde bliva föremål för omarbetning. I en vid skrivelsen fogad, av

förbundets lagkommitté upprättad promemoria förordades, att befogenheten

att återkalla körkort med vissa undantag helt lades på domstolarna. Vid sidan

av körkortsfrågans behandling vid domstol torde emellertid _ enligt

vad i promemorian vidare anfördes — i vissa fall böra bibehållas vissa möjligheter

för polismyndigheten att utan anlitande av domstolsförfarandet

kunna återkalla körkort. Vissa omständigheter, vilka icke lämpligen borde

goras till föremål för domstols behandling, syntes böra kvarstå som grund

lor polismyndighets återkallelse av körkort, t. ex. iråkat lyte, ålderdomssvaghet

in. in.

För egen del anförde de vägtrafiksakkunniga:

Vagtrafiksakkunniga vilja understryka vad som framhållits därom att en

lndragmng av körkort kan drabba den, som har sin utkomst såsom automobiltorare,

betydligt hårdare än ett eventuellt straff. Å andra sidan är det

uppenbart, att denna omständighet icke kan få föranleda underlåtenhet att

"!.ra!a. n0rk°.i''t 1/a», där sådan indragning är påkallad såsom en preventiv

uin tU lnot.vei''kande av upprepning av förekomna förseelser. Under alla

forhållanden ligger givetvis vikt uppå att frågor av förevarande art handlaggas

pa ett sätt, som innebär de största möjliga garantier för ett rättvist

bedömande. Det har nu ifrågasatts, att avgörandet av ärenden angående körkortsindragning

i fall, då sådan kan föranledas av straffbar förseelse, skulle

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr S_9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

överflyttas från länsstyrelserna till domstolarna. Ett skäl för en sådan överflyttning

skulle vara, att domstolen, vilken utdömer straff för förseelsen,

har närmare och mera direkt kännedom än länsstyrelsen om de omständigheter,

som kunna inverka på frågan om körkortsindragning. Även om detta

icke låter sig bestrida, måste likväl beaktas, att länsstyrelsen kan och är

skyldig att införskaffa den utredning, som tarvas för klarläggande av de

på körkortsfrågan inverkande omständigheterna i ett av domstol avgjort mål

och framför allt att länsstyrelsen härutöver har tillfälle att taga hänsyn till

uppgifter rörande eventuella tidigare förseelser av fordonsföraren, vilka

kunna vara av avgörande betydelse för bedömande av huruvida indragning

av körkort bör ske. Såvitt de sakkunniga kunna finna, disponera länsstyrelserna

över ett tillräckligt material för att kunna träffa rättvisa avgöranden

i fall, varom nu är fråga. Härtill kommer, att frågor om indragning av

körkort i andra fall än som sammnhänga med straffbelagda förseelser, exempelvis

på grund av sjukdom e. d. näppeligen kunna tänkas överflyttade

till domstolarna. Dessutom kunde det knappast undgås, åt! länsstyrelsernas

befogenhet att provisoriskt indraga körkort bibehölles, varvid frågor

om körkortsindragning alltså bleve beroende på prövning av såväl domstolar

som länsstyrelser. Slutligen bör även uppmärksammas, att det lärer

vara förenat med större svårigheter att åvägabringa en enhetlig tillämpning

på förevarande område, ifall avgörandet lägges hos mångfalden av domstolar

i stad och på landet, än om detsamma liksom hittills bibehålies hos länsstyrelserna.

Av ovan angivna skäl ansåg de sakkunniga sig böra utgå från att beslutanderätten

i fråga om indragning av körkort fortfarande skulle ankomma på

länsstyrelserna. På delvis samma grunder fann de sakkunniga sig icke böra

giva sin anslutning till tanken, att domstolarna skulle i förekommande fall

yttra sig till vederbörande länsstyrelse angående indragning av körkort.

I den proposition till 1936 års riksdag, i vilken riksdagens yttrande inhämtades

över bl. a. förslag till motorfordonsförordning, propositionen nr 213 år

1936, anförde föredragande departementschefen, att i de fall, då förutsättningen

för återkallelse av körkort vore att viss förseelse blivit begången av

körkortets innehavare, vore det visserligen sant, att domstolen ofta torde

kunna förskaffa sig en närmare och mera direkt kännedom än länsstyrelsen

om de i det särskilda fallet föreliggande omständigheter som kunde inverka

på frågan om körkortets återkallande. Med hänsyn till vad de sakkunniga

härutinnan anfört och då den dåvarande ordningen torde hava fungerat i

stort sett tillfredsställande, ansåg departementschefen likväl förevarande

ärenden böra bibehållas under länsstyrelsernas handläggning.

Frågan behandlades ånyo vid 1951 års riksdag. Enligt den proposition,

nr 30, i vilken riksdagens yttrande inhämtades över förslag till nu

gällande vägtrafikförordning, skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma

på länsstyrelsen även i det fall, att återkallelsen föranleddes av

straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet erinrade i utlåtande över propositionen,

nr 30 år 1951, om att gällande föreskrift i frågan föregåtts av ingående

överväganden, huruvida i det angivna fallet återkallelsen borde ankomma

på länsstyrelsen eller den domstol, som ådömt straffet. Utskottet hänvisade

därvid till vad 1934 års vägtrafiksakkunniga samt departementsche
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

11

fen i propositionen till 1936 års riksdag anfört. För egen del anförde utskottet,

att inom utskottet upptagits frågan, vilken myndighet som i förevarande

fall lämpligen borde avgöra om återkallelse^ men att enligt utskottets mening

tillräcklig anledning icke förekomme att göra ändring i den gällande

regeln, vilken visat sig i stort sett tillfredsställande. Propositionens förslag

förordades därför.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Pågående utredning

I direktiven för 1953 års trafiksäkerhetsutredning, som jämlikt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallats för att utarbeta förslag

till åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet, har chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anfört bl. a.

följande.

Vad slutligen angår påföljderna av trafifkförseelse, består ju dessa i

straff, böter eller frihetsstraff, å ena sidan, samt i indragning av förarbehörigheten

genom körkortsåterkallelse, å andra sidan. — -— — må här blott

erinras om det önskvärda i och för sig av att det efter en trafikförseelse

icke dröjer för länge med samhällets reaktion i form av straff respektive indragning

eller omhändertagande av körkortet. Bland olika uppslag som

här måhända kan vara värda att pröva, kan nämnas tanken att ge polisen

rätt att för i varje fall vissa förseelser ålägga böter samt utvidgad rätt att

fråntaga förare hans körkort.

Utredningen är enligt uppgift i årets riksdagsberättelse för närvarande

sysselsatt huvudsakligen med frågor rörande möjligheten att åstadkomma

ett bättre urval av motorfordonsförare.

Utskottet

1953 års trafiksäkerhetsutredning, som tillkallats för att utarbeta förslag

till åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet, är för närvarande

sysselsatt huvudsakligen med frågor rörande möjligheten att åstadkomma

ett bättre urval av motorfordonsförare. Utredningen kommer enligt

vad utskottet inhämtat härvid att beakta jämväl det i förevarande motion

berörda spörsmålet om överflyttning från länsstyrelse till domstol av frågor

om indragning av körkort på grund av trafikförseelse.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:593, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 februari 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,

fru Svenson*, herrar Grönkvist, Gunnar Berg, fru Hamrin-Thorell och herr

Birke;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg, fru

Sandström, herr Lundberg, fröken Höjer, herr Svensson i Göteborg, fru

Ewerlöf* och herr Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

550410

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.