Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 464 i första kammaren av herrar Lodenius och Werner samt nr 599 i andra kammaren av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka.

1956-04-05 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 464 i första kammaren av herrar Lodenius och Werner samt nr 599 i andra kammaren av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1956

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen

av prästlönefondsmedel.

Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motionerna nr 464 i första kammaren av herrar Lodenius

och Werner samt nr 599 i andra kammaren av herrar Johansson i

Mysinge och Svensson i Stenkyrka.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte, under

förklaring att de av 1942 års riksdag avgivna rekommendationerna rörande

placering av prästlönejordsfondsmedel icke längre kan anses tillämpliga,

uttala att placering av dylika fondmedel bör kunna ske icke endast i skogsfastigheter,

utan även i annan fastighet eller i statsobligationer».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från kammarkollegium och lantbruksstyrelsen. På begäran

av utskottet har därjämte yttrande angivits av Svenska pastoratens

riksförbund.

Gällande bestämmelser

Enligt 3 och 5 §§ lagen den 29 juni 1951 angående pastorats deltagande i

kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslagen)

skall pastoraten bestrida sitt prästerskaps löner — förutom genom uttaxering

i enlighet med vad Konungen därom årligen förordnar och genom tillskott

från kyrkofonden — ur sina prästlönetillgångar. Dessa utgörs enligt

6 § samma lag dels av löneboställen, som avses i 1 § ecklesiastika boställsordningen

den 30 augusti 1932 och som förvaltas av vederbörande pastorat,

och dels av vissa prästlönefonder. Prästlönefonderna bildas på olika sätt.

Sålunda stadgas i lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning

av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under

tomträtt (kyrkliga försäljningslagen), att medgivande till utbyte eller försäljning

av viss kyrklig jord må av kammarkollegium eller i särskilda fall

av Kungl. Maj:t lämnas då samhällelig nytta därav främjas. Enligt 6 §

andra stycket sistnämnda lag skall, om utbyte eller försäljning sker av

1 H i han g till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

prästfaoställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat, den behållna

mellanavgiften eller köpeskillingen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång

för pastoratet. Vidare skall enligt 7 § 1 mom. prästlönekostnadslagen

till följd av expropriation eller annan jämförlig anledning influten ersättning

för prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, fonderas.

Beträffande sålunda och på annat sätt uppkomna prästlönefonder föreskrives

i 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen, att de skall förvaltas av pastoraten

och göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är stadgat. Därest

pastorat vill placera fonds tillgångar på annat sätt, skall tillstånd därtill inhämtas

av domkapitlet.

Med stöd av de bestämmelser om försäljning eller utbyte av kyrklig jord,

för vilka här ovan redogjorts, har skett en omfattande försäljning av sådan

jord. Däremot har pastoraten i mycket ringa utsträckning begagnat sig av

den möjlighet som enligt kyrkliga försäljningslagen föreligger att upplåta

kyrklig jord med tomträtt.

Till motarbetande av boställstillgångarnas omvandling genom sådan försäljning

till icke värdebeständiga penningfonder har införts lagen den 15

maj 19A2 angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m. Enligt

bestämmelserna i denna lag må prästlönefond i enlighet med de närmare

föreskrifter Konungen meddelar användas till bestridande av kostnad för

nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av boställe,

som utgör avlöningstillgång för prästerskapet i pastoratet, eller till

inköp av fastighet. Sådant inköp må avse fastighet att förvaltas av pastorat

såsom löneboställe eller också fastighet att förvaltas av stiftsnämnd. Till

inköp av sist nämnt slag må användas medel tillhörande prästlönefonder

för två eller flera pastorat. Prästlönefond, som skall användas till inköp

av dylik fastighet, skall omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden

för vederbörande pastorats räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets

prästlönejordsfond. Fastighet, som förvärvas med medel från denna

fond, benämnes stifts prästlönefondshemman, och avkastningen

därav skall tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefonder medel

använts till inköp av hemmanet. Om försäljning sker av prästlönefondshemman,

skall köpeskillingen tillföras stiftets prästlönejordsfond.

I pastoratets prästlönetillgångar ingår enligt 6 § prästlönekostnadslagen

även pastorats andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

Enligt 3 § i kungl. kungörelsen den 11 december 19i2 med tillämpningsföreskrifter

till lagen den 15 maj 1942 åligger det stiftsnämnderna att

undersöka möjligheten att i enlighet med bestämmelserna i nämnda lag

förvärva en eller flera, helst större och företrädesvis av skogsmark bestående,

inom stiftet belägna egendomar samt att, då tillfälle yppar sig till

inköp av sådan egendom, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

3

dylik placering bör endast prästlönefonder ifrågakomma, vilka för ett vart

pastorat uppgår till minst femtusen kronor.

Enär prästlönefondernas medel således icke helt kan komma till användning

för återplacering i fast egendom, har genom kungl. kungörelsen

den 11 december 194-2 (nr 968) slutligen föreskrivits, att en tiondel av den

årliga ränteavkastningen, som upplupit av sådan av pastorat förvaltad

prästlönefond, som utgör ersättningsmedel för jord, skall läggas till kapitalet.

Tidigare behandling av hithörande frågor

Under 62 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning — numera ersatt av

1932 års motsvarande boställsordning — inrymdes stadganden om försäljning

i viss, mera begränsad omfattning av jord, varå boställsordningen vore

tillämplig. I samband med antagandet av 1910 års boställsordning uttalade

riksdagen, att stor varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i pengar

med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av

mera bestående natur. Alltsedan frågan om utvidgande av möjligheterna till

försäljning av kyrklig jord uppkommit, har med beaktande av nämnda

uttalande i skilda sammanhang dryftats spörsmålet om främjande av en

ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflyter vid sådana försäljningar,

kan återplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta.

I det första lagutskottets utlåtande, nr 36, vid 1942 års riksdag, som var

föranlett av propositionen med förslag till den lagstiftning angående användande

i vissa fall av prästlönefond m. m. för vilken ovan redogjorts,

fanns intagen en översikt av frågans behandling i olika sammanhang under

tiden fram till framläggandet av nämnda proposition. Utskottet torde jämväl

i detta sammanhang få hänvisa till sagda översikt (första lagutskottets

utlåtande 36/1942 ss. 5—10).

Det genom 1942 års proposition framlagda förslaget hade föranletts av

framställningar från riksdagen och kyrkomötet. I samband med remiss till

lagrådet av detta förslag anförde föredragande departementschefen angående

de föreslagna prästlönejordsfondcrna (prop. 142/42, bil. 1, s. 40).

Av dessa stiftsvis sammanförda fonder böra i främsta rummet inköpas

större fastighetskomplex, huvudsakligen bestående av skogsegendomar. Vid

inköp av dylik egendom bör tagas under övervägande, om icke eventuellt

förefintligt jordbruk med tillräcklig stödskog kan frånsäljas egendomen.

Rena jordbruksfastigheter böra i regel undvikas, enär förvaltningen av dylika

ofta ställer sig kostsammare och dessutom är mera arbetskrävande

och omständligare än förvaltningen av skogsegendomar. Något direkt hindct

mot förvärv av jordbruksfastighet bör dock icke anses föreligga, helst

som i vissa stift tillgången på skogsfastigheter är relativt begränsad. Inköp

av bostadsfastigheter, industrifastigheter eller andra liknande fastigheter

torde icke vara att tillråda. Såvitt gäller förvaltningen av dylika

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

fastigheter torde stiftsnämnderna nämligen i regel icke besitta erforderlig

sakkunskap och erfarenhet, något som däremot är fallet beträffande förvaltning

av jordbruks- och, i synnerhet, skogsegendomar.

Efter framställning av första lagutskottet biföll riksdagen propositionen

utan någon erinran mot de sålunda uttalade riktlinjerna.

1955 års jordförvärvslag

Ecklesiastika markförvärven var under tiden intill tillkomsten av 1955

års jordförvärvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen.

Även sådana förvärv skola emellertid nu enligt 1955 års lag i ämnet

prövas jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Lantbruksstyrelsen anförde härom i sitt remissyttrande med anledning

av förslaget till 1955 års jordförvärvslag.

Det torde för närvarande i ecklesiastika fonder finnas betydande tillgångar,

som vederbörande förvaltande organ skulle önska placera i jordoch

skogsegendomar. Även om denna allmänna riktlinje alltjämt skall följas,

synes det emellertid nödvändigt att man vid tillämpningen av densamma

tar tillbörlig hänsyn till den avvägning mellan kapitalplaceringsintresset

och jordbrukets intressen, som förutsättes i jordförvärvslagen, ävensom

till angelägenheten av att främja en utveckling av jordbruket i enlighet

med 1947 års riktlinjer. Ett beaktande av dessa synpunkter bör enligt

lantbruksstyrelsens uppfattning bland annat leda till att förvärv av fastigheter

av bondejordbrukets storlek i princip icke bör tillåtas. Till förvärv

av andra jordbruks- och skogsfastigheter för kyrkans räkning bör tillstånd

lämnas endast under förutsättning, att kyrkans innehav av egendomen kan

väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i

orten. Härvid torde bland annat böra beaktas, huruvida marken kan disponeras

för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare bör i detta sammanhang

uppmärksammas, att i de många jordbruks- och skogsfastigheter,

som nu är i kyrklig ägo, ingår åtskillig mark, som av jordpolitiska skäl

lämpligen bör användas för komplettering av andra jordbruk, ävensom

arrendegårdar, vilkas överförande till självägande brukare kan böra främjas

av sociala och andra skäl. De ecklesiastika myndigheterna har emellertid

på sina håll visat sig påfallande obenägna att avhända sig dylik mark,

samtidigt som de också ej sällan varit obenägna att vidtaga sådana förbättringsåtgärder

beträffande byggnader å utarrenderade jordbruk, som erfordrats

för att dessa skall kunna bestå som särskilda brukningsenheter. På

grund av det anförda anser styrelsen i hög grad påkallat, att prövning av

de ecklesiastika förvärven skall ske i samma ordning och i stort sett efter

samma grunder som prövningen av andra förvärv.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, yttrade i denna

fråga i samband med lagrådsremissen av förslaget till 1955 års jordförvärvslag.

Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill

jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna

rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses

fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956 5

dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.

För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara

nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig

egendom än jord och skog. A andra sidan vill jag också framhålla

att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera

förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende

å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till

gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa

annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek.

Tredje lagutskottet gjorde vid behandlingen av propositionen (165/1955)

med förslaget till jordförvärvslag i sitt yttrande nr 24/1955 ett motsvarande

uttalande.

Motionerna

I de nu föreliggande motionerna redogöres inledningsvis för de ovan omnämnda

rekommendationerna för tillämpningen av 1942 års lagstiftning

om prästlönejordsfonder in. in. Det konstateras vidare, att dessa rekommendationer

knappast längre står i god överensstämmelse med jordlagstiftningen

och icke heller med de allmänna målsättningarna för jordpolitiken.

Därest de antydda riktlinjerna följs, kan nämligen, menar motionärerna,

strävandena att genom komplettering med skog omforma ofullständiga

brukningsdelar utan stödskog eller otillräcklig dylik till bärkraftiga

jordbruk motverkas. Det vore enligt motionärerna vida bättre att stiftsnämnderna

hade möjlighet att sprida ut placeringen av de ecklesiastika

fondmedlen på olika objekt, alltså såväl i skogsfastigheter som i annan fastighet

eller i statsobligationer. Placering i jordbruksfastighet bör icke förekomma

i annat fall än att särskilda skäl kan anföras däröver. Motionärerna

framhåller vidare att placering av fondmedlen i annan fastighet eller i

statsobligationer i många fall sannolikt skulle ge bättre avkastning än

placering i skogsfastigheter och att i varje fall förvaltningen av dylika

förmögenhetsobjekt skulle bli vida enklare och mindre arbetskrävande.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsen återger i sitt yttrande inledningsvis de ovan berörda

uttalandena i samband med tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag och

tillägger därefter.

Härigenom torde den räckvidd förevarande rekommendationer av år 1942

numera kunna ha i förhållande till gällande riktlinjer för den yttre rationaliseringen

vara i princip av riksdagen klarlagd.

Av de citerade uttalandena torde framgå att utrymmet för placering genom

köp av jordbruks- och skogsegendomar numera torde vara mycket begränsat.

I anslutning härtill vill styrelsen beträffande rena skogsmarksförvärv

framhålla att det för överskådlig tid framåt regelmässigt torde föreligga

intresse av att disponera den skogsmark, som kan bliva salubjuden,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

för jordbruksrationaliseringen — antingen direkt, där marken bör läggas

till något jordbruk, eller indirekt genom byten med bolag etc. På grund

härav torde förutsättningar normalt saknas för att ecklesiastika myndigheters

förvärv av skogsmark skola kunna uppfylla de villkor rörande övervägande

nytta etc. som uppställas i 4 § andra stycket jordförvärvslagen.

Något egentligt utrymme för dylika förvärv torde därför i nuvarande läge

knappast förefinnas.

Det skulle härefter vid behandlingen av motionärernas hemställan återstå

att taga ställning till huruvida prästlönefondsmedel lämpligen skulle

kunna placeras i annan egendom än jord- och skogsegendomar. Uppenbarligen

föreligger behov av utredning härom. Denna fråga anser sig emellertid

lantbruksstyrelsen icke ha att gå in på.

Kammarkollegium och Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att

försäljning av kyrklig jord skett i stor omfattning och att pastoratens prästlönefonder

för närvarande torde uppgå till omkring 50 miljoner kronor.

Båda dessa remissinstanser vitsordar att 1942 års lagstiftning numera är

föråldrad och att utrymmet för kyrkliga inköp i kapitalplaceringssyfte efter

tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag är mycket snävt. Emellertid påvisas

jämväl i båda yttrandena, att gällande lagstiftning formellt icke lägger hinder

i vägen för placering av prästlönefondsmedel i andra objekt än jordbruks-

och skogsfastigheter.

Kammarkollegium anser att härvidlag andra möjligheter knappast erbjuder

sig än aktier och hyreshus. Vad först beträffar frågan om aktier

såsom placeringsobjekt må här erinras om att motionärerna för sin del

förklarat, att placering i andra värdepapper än statsobligationer icke är att

tillråda. Kollegium hänvisar i sitt yttrande till vissa uttalanden i bl. a. förarbetena

till 1942 års lagstiftning och uttalar i anslutning härtill den förmodan,

att domkapitlen på grund härav för närvarande skulle anse sig

förhindrade att medgiva placering i större omfattning av prästlönefonder i

aktier. Vad angår placering i annan fastighet än jordbruks- och skogsfastighet

uttalar kollegium följande.

Tidigare har nämnts att varken 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen eller

prästlönefondslagen formellt utesluter att åt prästlönefondsmedel gives sådan

placering. Vad som förekom vid tillkomsten av sistnämnda lag torde

dock av domkapitlen ha ansetts tala emot dylika fastighetsförvärv.

I det förändrade läge, vari frågan om prästlönefondernas värdebeständiga

placering numera kommit, måste man enligt kollegiets mening i princip

godtaga att för dessa fonder inköpas fastigheter, vilkas huvudsakliga värde

utgöres av tomt- och byggnadsvärde. Härvidlag kunna åberopas av Kungi.

Maj :t för olika donationsfonder lämnade medgivanden att placera fondkapital

i sådan fastighet.

Mot kyrkliga fastighetsförvärv av nu ifrågavarande art anfördes vid tillkomsten

av prästlönefond slagen att dylika fastigheter icke hade samma

värdebeständighet som jordbruks- och skogsfastigheter. I viss mån är detta

obestridligt. Det kommer därför att ligga stor vikt på att placeringsobjekten

utväljas med all omsorg. Härvid bör enligt kollegiets mening, när byggnads
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti ur 1956

7

värdet är det väsentliga av fastighetsvärdet, huvudsakligen komma i fråga

hyreshus av normal art, d. v. s. hus innehållande bostads- och kontorslägenheter

med eller utan inslag av butikslokaler. Fastigheter avsedda till uthyrande

för industriell verksamhet torde i regel vara eu alltför vansklig

placering. Det synes också böra övervägas om icke byggnadens fortlöpande

värdeminskning bör balanseras genom en föreskrift om att någon del av

avkastningen skall avsättas till en förnyelsefond — låt vara att föreskrift

härom kollegiet veterligt icke meddelats, då Kungl. Maj :t lämnat tillstånd

till placering av donations- eller fideikommisskapital i bostadsfastighet.

Ytterligare anfördes år 1942 mot prästlönefonders placering i bostadsfastigheter

att stiftsnämnderna i regel icke torde besitta erforderlig sakkunskap

och erfarenhet. Häremot genmäldes i 1947 års sakrevisionspromemoria,

att stiftsnämnden i likhet med en enskild fastighetsägare borde

vara i stånd att finna en person, som är lämpad att närmast ombesörja förvaltningen

av fastigheterna. Kollegiet anser sig böra räkna med att såväl

stiftsnämnderna, vid prövning av fastighetsköp och vid förvaltning, som

de rent lokala förvaltningsorganen — bostadsnämnderna och pastoratens

organ — där förvaltningen skulle ankomma på sistnämnda organ, kunna

behöva ha tillgång till sakkunskap, varöver de hittills icke förfogat. Sättet

för tillgodoseende av detta behov måste dock anses som en sekundär fråga

i förhållande till spörsmålet om dylika fastighetsköp äro önskvärda såsom

form för placering av prästlönefonder.

Inköpes bostadsfastighet för prästlönefondsmedel bör densamma bliva

lönetillgång i samma rättsliga mening som pastoratens hittillsvarande löneboställen

respektive stifts prästlönefondshemman. Härför talar självfallet

den ovan utvecklade synpunkten att prästlönefondernas värdebeständiga

placering icke är blott ett pastorats- utan också ett kyrkofondsintresse.

Gällande författningsreglering berörande de kyrkliga avlöningstillgångarna

i fast egendom är utformad för jordbruks- och skogsfastigheter. Det

är svårt att, utan en mera ingående undersökning än vad kollegiet i detta

sammanhang haft tillfälle till, bedöma om och i vad mån denna reglering

behöver kompletteras, därest i beståndet av avlöningstillgångar skola komma

att ingå ett växande antal fastigheter av annan typ. Som ett exempel

må nämnas kyrkofondslagens regler om uppskattning av löneboställes normalavkastning.

Att tillämpa dessa regler på ett hyreshus är väl icke omöjligt

men kan visa sig erbjuda svårigheter. Ovisst synes också kollegiet i

vilken utsträckning uppkommande behov av ny författningsreglering kan

tillgodoses genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.

Svenska pastoratens riksförbund yttrar rörande frågan i allmänhet om

placering av prästlönefondsmedlen.

Fondmedel ha i viss omfattning använts för värdebeständig grundförbättring

å boställe. Riksförbundet har uppmanat pastoraten att utnyttja

detta användningssätt.

Även inköp av tillskottsjord har förekommit. Fn svårighet härvidlag ligger

emellertid i att den jord intill boställena, som skulle komma i fråga,

icke är till salu eller icke får skiljas från den fastighet, till vilken den hör,

emedan denna fastighet därigenom skulle försämras.

Vad därefter angår inköp av nya löneboställen och prästlönefondshemman,

så möter vanligen hinder av att bondejordbruks förvandling till arrendegårdar

icke anses önskvärd i (lön jordpolitik, som statsmakterna be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

driva. Rena skogsfastigheter skulle naturligtvis vara mycket lämpliga ur

placeringssynpunkt, men sådana fastigheter utbjudas sällan, och bildandet

av nya skogsfastigheter hindras av att skogmark i regel icke får skiljas

från de jordbruk, till vilka den hör.

I vissa fall har det tillåtits pastorat att inköpa jordbruk av herrgårdstyp.

Endast få pastorat ha emellertid så stora fonder, att de var för sig förmå

inköpa en herrgård. Och när de ha det, finns det ofta icke någon lämpligt

belägen gård till salu.

Den utväg, som lagen anvisar i sådana fall, är inköp av prästlönefondsliemman.

Denna utväg har emellertid under det tiotal år, som lagen gällt,

beträtts i mycket ringa omfattning. Prästlönefondshemman finnas sålunda

endast i två av rikets tretton stift. Sammanlagda inköpssumman uppgår

till 490 000 kronor och arealen utgör 616 hektar.

Orsakerna, varför så få prästlönefondshemman blivit inköpta, torde vara

två. Den ena är den svårighet att finna lämpliga placeringsobjekt utan att

handla i strid med den statliga jordpolitiken, varom redan talats. Den andra

synes utgöras av att, enligt föreskrift i lagen, prästlönefondshemman skall

förvaltas av stiftsnämnden. Från pastoratens synpunkt innebär detta att

den kommunala självstyrelse, som eljest gäller som grundsats för förvaltningen

av prästlönetillgångarna, skjuts åt sidan till förmån för en byråkratisk

förvaltningsform — en åtgärd som ej kan påräkna popularitet inom

pastoraten.

Den svårighet att finna värdebeständiga återplaceringsmöjligheter för

prästlönefonderna, som enligt det anförda för närvarande föreligger, har

medfört icke blott en minskning av realvärdet av prästlönefonderna och

därmed av de tillgångar, som avsetts att lätta beskattningen för kyrkliga

ändamål, utan också att det i pastoraten inom kretsar, som känna ansvar

för kyrkans framtid, utbrett sig en viss obenägenhet att gå med på försäljning

av kyrklig jord.

Beträffande frågan om placering i andra objekt än jordbruks- och skogsfastigheter

anför riksförbundet slutligen.

Vad motionärernas hemställan angår, må påpekas, att det för närvarande

icke finns något hinder mot att placera prästlönefonder i statsobligationer;

detta är för närvarande en vanlig placeringsform.

En placering i annan fastighet än jordbruksfastighet kan övervägas. Endast

hyreshus lära i sådant avseende komma i fråga. Därvid måste emellertid

beaktas, att ett hyreshus, även om det icke är underkastat inflationens

verkningar, dock ej är värdebeständigt på samma sätt som en jordegendom.

Efter en längre eller kortare tid är huset uttjänt och värdelöst. För att upprätthålla

värdebeständigheten borde man därför vid sådan placering avsätta

en del av årsinkomsterna till en förnyelsefond. Men därmed vore man

åter utsatt för förluster genom inflation. Placeringsformen har därför, åtminstone

om den tillämpas i pastoraten var för sig, vissa olägenheter. Däremot

kan placeringsformen kanske med fördel användas i stället för placering

i prästlönefondshemman. Kanske vore det en framkomlig väg att

möjliggöra för pastoraten att kooperativt anordna förvaltning av hyreshus,

vilka de gemensamt inköpt för sammanskjutna fondmedel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956

9

Utskottet

Att de av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering

av prästlönefondernas medel icke längre står i god överensstämmelse med

gällande lagstiftning angående jordförvärv och icke heller med den allmänna

målsättningen för jordpolitik torde vara obestridligt. Detta har också,

såsom framgår av det ovanintagna referatet, framhållits av vederbörande

departementschef i propositionen angående 1955 års jordförvärvslag.

Det är i och för sig ett önskemål att den försäljning av kyrklig jord,

som äger rum, icke i större utsträckning än vad som ovillkorligen betingas

av omständigheterna leder till omplacering av de kyrkliga fondmedlen i

mindre värdebeständiga objekt.

Emellertid är det uppenbart, att, även om den möjlighet beaktas, som

enligt 4 § jordförvärvslagen föreligger till förvärv i kapitalplaceringssyfte

av jordbruks- eller skogsfastighet på grund av särskilt skäl, utrymmet för

placering av prästlönefondsmedlen på sådant sätt är ytterst begränsat. Vad

de rena skogsmarksförvärven beträffar må särskilt understrykas vad lantbruksstyrelsen

uttalat därom att det för överskådlig tid framåt regelmässigt

torde föreligga intresse av att disponera den skogsmark, som kan bli

salubjuden, för jordbruksrationaliseringen. Det förefaller, av det yttrande

att döma, som föreligger från Svenska pastoratens riksförbunds sida, som

om pastoraten även bortsett från de sålunda angivna hindren vore obenägna

att placera prästlönefondsmedlen i prästlönefondshemman. Det

framgår också av remissyttrandena, att stifts prästlönefondshemman hittills

inköpts i endast två av rikets stift.

Vid nu angivna förhållanden återstår således för de lönefondsförvaltande

organen att söka placera fondmedlen i andra objekt än jordbruksoch

skogsfastighet. Såsom såväl kammarkollegium som Svenska pastoratens

riksförbund påpekat föreligger enligt gällande lagstiftning formelt

intet hinder mot medlens placering i exempelvis statsobligationer eller

hyreshus. Vad statsobligationerna beträffar stadgas uttryckligen i 7 § 3

mom. prästlönekostnadslagen att prästlönefondsmedlen skall göras räntebärande

på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, och 15 kap. 4 § föräldrabalken

innehåller en bestämmelse, enligt vilken förmyndaren äger

inköpa obligationer för sådant ändamål. Svenska pastoratens riksförbund

upplyser för övrigt, att detta för närvarande är en vanlig placeringsform.

Vad angår frågan om placering i fastigheter, vilkas huvudsakliga värde

ligger i tomt- och byggnadsvärdet, torde vad som förekom vid tillkomsten

av prästlönefondslagen av domkapitlen hittills ha ansetts tala emot dylika

förvärv. Emellertid äger domkapitlen enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen

en obegränsad frihet att medgiva pastoraten att placera fonder på

annat sätt än som föreskrives beträffande omyndigs medel. Detta stadgan
2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 11.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956

de innehåller nämligen ingen motsvarighet till andra punkten i 15 kap.

5 § föräldrabalken, d. v. s. att härför skall föreligga särskilda skäl.

Liksom kammarkollegium anser utskottet, att i det förändrade läge, vari

frågan om prästlönefondernas värdebeständiga placering numera kommit,

i princip måste godtagas -att för dessa fonder inköpes andra fastigheter än

jordbruks- eller skogsfastigheter. Med hänsyn till dessa objekts mindre

värdebeständiga karaktär måste dock stor omsorg iakttagas vid valet av

placeringsobjekt, och i allmänhet lär icke andra fastigheter än vanliga hyreshus

komma i fråga.

Kammarkollegium har för sin del ansett sig böra förorda, att pastorat,

som så önskar, medgives rätt att placera fondmedlen även i vissa aktier

till högst en fjärdedel av fondens belopp. Såsom kollegiet självt påpekar,

torde domkapitlen för närvarande anse sig förhindrade att medgiva placering

i större omfattning av prästlönefonder i aktier. Utskottet anser i

likhet med motionärerna sådan placering icke vara att tillråda för närvarande.

Såsom av det anförda framgår, föreligger redan möjligheter för de kyrkliga

fondförvaltande organen att sprida placeringen av fondernas medel på

de olika slag av objekt, som motionärerna åsyftar. Frågan om avvägningen

mellan de olika former, som sålunda står till buds, ävensom spörsmålet om

förvaltningens närmare utformning omfattas icke av motionärernas yrkanden,

och utskottet saknar även eljest anledning att i detta sammanhang närmare

ingå på dessa spörsmål.

Utskottet får alltså hemställa

att riksdagen såsom yttrande över förevarande motioner

1:464 och 11:599 måtte åberopa vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 5 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson*, Herbert

Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Kriigel* och Erik Olsson;*

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Levin, von Seth*, fru Torbrink, samt herrar Hansson i Skegrie och

Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1956

660S87

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:179 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående placeringen av prästlänef ondsmedel. a1 i texten