Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av li § folkbokföring sförordningen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 592 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

1956-04-05 · 7 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av li § folkbokföring sförordningen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 592 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

1

Nr 12

- Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av li §

folkbokföring sförordningen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion nr 592 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

I motionen föreslås, »att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av

folkbokföringsförordningen, 14 §, att person, som vistas på ålderdomshem,

beläget utanför den egna församlingen, må behålla sin förutvarande mantalsskrivning

och kyrkobokföring, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till härför erforderlig författningstext.»

Beträffande motiveringen får utskottei hänvisa till motionen.

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtats

yttrande från statistiska centralbyrån och Uppsala domkapitel.

Gällande bestämmelser

Enligt 36 § Kungl. Maj:ts folkbokföringsförordning den 28 juni 1916 skall

fysisk person mantalsskrivas i det distrikt och å den fastighet, där han den

1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd. Vidare stadgas

i 13 § 1 mom. första stycket samma förordning som huvudregel, att envar

skall bokföras i församlingsboken (kyrkobokföras) i den församling,

där han är bosatt.

Enligt 13 § 2 mom. folkbokföringsförordningen skall, med vissa undantag

varom nu ej är fråga, en person anses bosatt å den fastighet, där han

regelmässigt vistas. Från huvudregeln i 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen

göres i 14 § 6 mom. bl. a. undantag för den som intages å sjukvårdsinrättning

eller å vissa uppräknade tvångsanstalter.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finns inga särskilda bestämmelser

i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas

där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet, även om de före intagningen

varit mantalsskrivna i annan kommun.

I detta sammanhang bör beaktas att enligt reglerna i 7 kap. lagen om fattigvård

den It juni 1918 i ålderdomshem intagna personer endast undantagsvis

kan vinna ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende genom mantalsskrivningen.

Detta har till följd att den tidigare vistelsekommunen jämlikt

Ilihang titt riksdagens protokoll 1956. .9 samt. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

50 § 1 mom. samma lag i allmänhet slutligt får svara för fattigvård, som

utgivits av den kommun vari ålderdomshemmet är beläget. Emellertid ersättes

fattigvårdslagen den 1 januari 1957 av lagen om socialhjälp den i januari

1956, vari reglerna om kommuners inbördes ersättningsskyldighet ändrats

på sådant sätt att det blir ålderdomshemskommunen, som kommer att få

bära kostnaderna för samtliga vårdtagare på ålderdomshemmet. — Enligt

7 § lagen om folkpensionering den 29 juni 19i6 skall, där kommun så beslutat,

kommunalt bostadstillägg utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven

inom kommunen.

Vidare må här nämnas att enligt lagen om jordfästning den 25 maj 1S94

(nr 36) i dess lydelse efter den 26 oktober 1951 (nr 683) skall, när medlem

av svenska kyrkan avlidit, dödsfallet tillkännagivas i den församling,

där den avlidne var kyrkoskriven, och jordfästningen ske i den församling,

där dödsfallet timat; den kan dock förrättas i annan församling, om vederbörande,

d. v. s. sorgehuset, önskar detta.

Frågans tidigare behandling

Gällande regler om mantals- och kyrkoskrivning överensstämmer såvitt

nu är i fråga med de tidigare stadgandena i lcungl. förordningen angående

mantalsskrivning den 6 augusti 1894 respektive kungl. förordningen den 3

december 1915 angående kyrkoböckers förande. Orsaken till att dessa i

huvudsak oförändrade överfördes till folkbokföringsförordningen var, att

det ansågs lämpligt att med en omprövning av dessa regler finge anstå i

avbidan å pågående utredning om en socialvårdsreform.

Förevarande spörsmål övervägdes däremot ganska ingående i socialvårdslcommitténs

betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU

1950:11 s. 230—236 och 241) och kommittén föreslog, att 14 § 6 inom. folkbokföringsförordningen

skulle göras tillämplig på ålderdomshem, d. v. s.

att den intagne i princip skulle bibehålla den mantalsskrivningsort han haft

före intagningen.

Som skäl härför anförde kommittén, att man åtminstone under en övergångstid

måste räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt

ålderdomshem. En bestämmelse som innebure att samtliga på ålderdomshemmet

intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den

kommun, där hemmet vore beläget, måste för alla intagna betala andel i

folkpension, skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan.

Orimliga konsekvenser uppstode även då ett ålderdomshem, tillhörigt endast

en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. när en stads ålderdomshem

vore beläget alldeles utanför stadsgränsen.

Kommittén fortsatte:

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala

lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på ålder
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956 3

domshemmet av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta

torde knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen

för ett gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet

vore beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen

varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader

för socialhjälp, folkpension m. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns

ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå

särskild lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt

fall ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget,

eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning

från den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att

dylika bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt

fortgående ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ

olägenhet.--- —

Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt

torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan

den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller

om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kommun

men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det egendomligt

om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun, där

ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålderdomshemmet

utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han

kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom

uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Enligt 1949 års folkbokföringssakkunniga, vars verksamhet år 1951 upphört

men i vissa delar fullföljes inom finansdepartementet av en tillkallad

utredningsman, skulle ett genomförande av kommitténs förslag, i stället

för att medföra förenklingar, komma att innebära en icke eftersträvansvärd

komplicering av undantagsbestämmelserna i 14 § folkbokföringsförordningen.

En sådan komplicering borde enligt de sakkunnigas bestämda mening

icke ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunniga, som

ännu ej kunnat taga ställning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen

borde innehålla angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort,

voro icke beredda att taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan

föreslagit. Med hänsyn härtill föreslogo de sakkunniga i första hand,

att kommitténs förslag, såvitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor,

icke i detta sammanhang skulle läggas till grund för lagstiftning utan i

stället tagas i beaktande under deras fortsatta arbete och avgöras samtidigt

med de förslag, som deras översyn i övrigt kunde föranleda.

1 Kungl. Maj :ts proposition till 1955 års riksdag med förslag till lag om

socialhjälp (nr 177) åberopade chefen för socialdepartementet, statsrådet

Sträng, vad folkbokföringssakkunniga sålunda uttalat, samt yttrade vidare

som argumentering, mot vad socialvårdskommittén enligt det ovan upptagna

anfört, att om utvägen anlitades alt i förbundsordningen för ett ålderdomshem,

gemensamt för två eller flera kommuner, intoges en föreskrift att

åldersdomshemskommunen skulle av vårdtagarens tidigare bosättnings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1906

kommun gottgöras för sina kostnader för socialhjälp åt honom, skulle undantagsregler

fordras endast i de med all säkerhet sällsynta fall, då eu

kommuns ålderdomshem vore beläget i annan kommun utan att gemensamhet

förelåge. Departementschefen fortsatte:

Det är emellertid att märka, att personer, som är intagna å ålderdomshem,

i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp därför endast

i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan om deras hemortsrätt

har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt angår socialhjälpen.

Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts, anledning saknas

att i detta sammanhang överväga ändrade regler för fördelning av

kommunernas kostnader för andra sociala förmåner, anser jag att särbestämmelser

rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens klientel kan undvaras

i den nya socialhjälpslagen.

Frågan om mantalsskrivningsort och hemortsrätt för dem som vårdas

på ålderdomshem behandlades vid 1955 års riksdag även i de med anledning

av propositionen väckta, likalvdande motionerna 1:547 och 11:679

samt 1:549 och 11:678. I samtliga motioner framhölls, att dessa spörsmål

har betydelse för vårdtagarna — förutom i de av departementschefen berörda

båda fallen — i ett tredje fall. Härom anfördes i förstnämnda båda

motioner:

—--Detta fall avser det förhållandet att en kommun på grund av

platsbrist på det egna hemmet eller av humanitära hänsyn söker placering

för åldring på ett ålderdomshem utanför kommunen. I avsedda fall träffas

speciell överenskommelse om ersättningen, som i regel anknytes till självkostnadspriset.

Ett samarbete över kommungränserna i fråga om ålderdomshemsvården

har visat sig fördelaktigt och kommer framdeles att framstå som synnerligen

angeläget. En förutsättning för att en sådan utveckling skall kunna

främjas är att de interkommunala ersättningsbestämmelserna får en lämplig

utformning och avvägning Det är riktigt, att ersättningsfrågan kan

regleras utanför socialhjälpslagen genom överenskommelser i enskilda fall.

Men sådana överenskommelser måste då träffas gång efter annan och måste

bl. a. också bli föremål för revisionsgranskningar. Tvister torde inte heller

helt kunna undvikas.

En sådan modifikation av huvudregeln borde, anfördes i nämnda båda

motioner, införas i socialhjälpslagen att ersättningsskyldigheten bundes vid

den mantalsskrivning en vårdtagare på ålderdomshem hade vid intagningen

på hemmet.

I motionerna 1:549 och 11:678 förordades en annan lösning, som anknöt

till bestämmelserna i 14 § 6 inom. folkbokföringsförordningen. Motionärerna

hemställde om sådant beslut »att för den person, som vistas i annat ålderdomshem

än det inom den egna kommunen belägna, denna vistelse icke skall

medföra, att personen i fråga måste mantalsskrivas i den kommun, där han

vistas för vård, utan får behålla sin förutvarande mantalsskrivning, samt

att sålunda § 14 i folkbokföringsförordningen även göres tillämplig å personer,

som vistas å ålderdomshem».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

Vid behandlingen i andra lagutskottet av hithörande spörsmål anslöt sig

utskottet i sitt utlåtande (nr 39) till den av departementschefen uttalade

uppfattningen att, om vårdtagaren icke mantalsskreves i ålderdomshemskommunen,

skulle detta medföra konsekvenser vida utöver vad som vore

i fråga. Vidare förklarade utskottet, att det med hänsyn även därtill att

folkbokföringsförordningen vore föremål för översyn av en inom finansdepartementet

tillkallad utredningsman icke ville tillstyrka denna lösning.

Utskottet erinrade därefter om att i det inackorderingsavtal, som kunde

träffas mellan de båda av saken berörda kommunerna, torde regleras icke

blott den de! av kostnaden på ålderdomshemmet, som ej täcktes av folkpension,

utan även ersättningsskyldigheten för kommunandelen i de inkomstprövade

folkpensionerna, vilka eljest såsom bundna till mantalsskrivningen

skulle komma att åvila ålderdomshemskommunen. Slutligen framhöll

utskottet — efter att ha diskuterat olika komplikationer -— att i avtalet

lätt kunde intagas en bestämmelse att den inackorderande kommunen skulle

svara för de ekonomiska följderna, så länge vederbörande vårdades å ålderdomshemmet.

Utskottet fann därför ej anledning att frångå propositionens

förslag och avstyrkte de i motionerna föreslagna ändringarna.

Riksdagens beslut innefattade i den del varom nu är fråga bifall till

propositionen.

Yttranden

Statistiska centralbyrån hänvisar i sitt remissyttrande till den pågående

översynen av folkbokföringen och förklarar sig därför anse, att motionen

icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med bifogande av ett särskilt yttrande från kyrkobokföringsinspektören

tillstyrker Uppsala domkapitel förevarande motion.

Utskottet

Spörsmålet var en person, som vistas på ålderdomshem utanför den

egna kommunen eller församlingen, bör mantals- respektive kyrkoskrivas

har diskuterats i samband med genomförandet av 1946 års folkbokföringsförordning

och 1955 års socialhjälpslag men synes därvid endast ha blivit

tillfälligt löst genom att tidigare gällande stadganden härom, vilka tillerkände

ålderdomshemmets belägenhet avgörande betydelse, bibehölls i princip

oförändrade i avbidan först å resultatet av socialvårdskommitténs utredning

om en socialvårdsreform och därefter å en alltjämt pågående utredning

inom finansdepartementet av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendct.

Till förmån för en annan ordning, enligt vilken den intagne i stället borde

skrivas i den ort, där han före intagningen var bosatt, har främst ansetts

lala vissa ekonomiska och humanitära skäl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

I avseende å de förstnämnda är att märka, att efter den 1 januari 1957,

då lagen om socialhjälp träder i kraft, reglerna om kommuners inbördes

ersättningsskyldighet för socialhjälp ändrats, så att ålderdomshemskommunen

slutligen får bära kostnaden för samtliga vårdtagare på hemmet.

Vidare är mantalsskrivningsorten bestämmande för vilken kommun som

skall svara för kommunandelen i de inkomstprövade folkpensionerna. Detta

har aktualiserat frågan, om det icke skulle medföra svårigheter för framtiden

att få till stånd ålderdomshem, som är gemensamma för flera kommuner,

eller att för kommun, som önskar bygga ålderdomshem i annan

kommun eller inackordera vårdtagare i ålderdomshem beläget i annan kommun,

erhålla den andra kommunens samtycke därtill. Å andra sidan har

häremot invänts, bl. a. senast år 1955 av andra lagutskottet i dess utlåtande

nr 39 i anledning av riksdagens behandling av propositionen med

förslag till socialhjälpslag, att svårigheterna i praktiken skulle kunna lösas

genom överenskommelser, förbundsordning för gemensamt ålderdomshem

eller i det inackorderingsavtal, som kunde träffas mellan de båda av saken

berörda kommunerna.

Vad därefter beträffar de humanitära skälen, som i de hittills förda resonemangen

i allmänhet synes ha varit skjutna i bakgrunden, har för en ändring

väsentligen åberopats, bl. a. av Växjö domkapitel i december 1954 i en

underdånig skrivelse till Kungl. Maj :t, att det icke vore tilltalande, att äldre

personer tvångsvis skulle slitas från samhörigheten med sin gamla hemförsamling,

att när vårdtagaren avlidit detta icke kungjordes vid högmässa

i sistnämnda församling, att vid jordfästning i den gamla hemförsamlingen

kantor och kyrkovaktmästare icke vore skyldiga att tjänstgöra utan särskild

ersättning o. s. v. Vidare har av socialvårdskommittén anförts, att

åldringarna skulle mista rösträtt i sin tidigare hemkommun.

Utskottet finner med anledning av att hithörande problem alltjämt är

under utredning icke erforderligt att nu närmare taga ställning till hur

mantals- och kyrkoskrivning av vårdtagare på ålderdomshem bör ske.

Emellertid anser utskottet frågan ha så stor känslomässig betydelse för

gamla vårdtagare, att vid dess slutliga avgörande stor vikt bör fästas vid

de humanitära synpunkterna, oavsett att ett sådant betraktelsesätt måhända

står i strid med en genomgående tanke i gällande folkbokföringsförordning,

att hänsyn ej skall tagas till de folkbokfördas personliga önskemål.

Några övertygande skäl av praktisk natur mot att, såsom socialvårdskommittén

i sitt betänkande med förslag till lag om socialhjälp föreslagit,

jämställa ålderdomshem med sjukvårdsinrättning i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen,

vari stadgas undantag från huvudregeln att bosättningsort

är avgörande, synes icke hittills ha blivit förebragta.

Det är enligt utskottets mening önskvärt, att ett förslag till lösning av

förevarande spörsmål ej uppskjutes längre än det pågående utredningsarbetet

gör oundgängligen nödvändigt. Då utskottet under hand inhämtat,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

1

att utredningens resultat kan beräknas dröja ännu avsevärd tid, vill utskottet

därför ifrågasätta, om icke det problem motionen avser kunde utbrytas

från det övriga arbetet och av utredningsmannen göras till föremål för

ett särskilt förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:592 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson*, Herbert

Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Krugel* och Erik Olsson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Hansson i Skegrie och

Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.