Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 19t3

1956-04-19 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1956:15, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 19t3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den

30 juni 19t3 (nr 4U) om tillståndstvång för byggnadsarbete

samt angående fortsatt giltighet av samma lag,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 85, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstandstvång

för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång

för byggnadsarbete1 skall erhålla följande ändrade lydelse, dels ock

att lagen, vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och med

den 30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

(Gällande lydelse:)

1

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden,

äger Konungen, i den mån

det finnes erforderligt för att upprätthålla

ett fast penningvärde och

befrämja en ändamålsenlig användning

av förnödenheter och arbetskraft,

förordna, att 2—7 §§ i denna

lag skola äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse:)

§•

I den mån det finnes erforderligt

för att upprätthålla ett fast penningvärde

och befrämja en ändamålsenlig

användning av förnödenheter och

arbetskraft, äger Konungen förordna,

att 2—7 §§ i denna lag skola äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1956.

1 Senaste lydelse av lagen i vissa delar, se SFS 1948:186 och 749.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels

tre före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen inom första

kammaren nr 425 av herr Lindblom m. fl. samt inom andra kammaren

nr 286 av herr Andersson i Brämhult och nr 517 av herr Ohlin m. fl., dels

ock fyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren nr 506 av herr Ohlon m. fl. och nr 507 av herr Ewerlöf

m.fl. samt inom andra kammaren nr 665 av herr Hjalmar son m. fl. och

nr 666 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 425 och II: 517, vilka är likalydande, hemställes »att

riksdagen måtte besluta att provisoriska skolbyggnader, s. k. klassrumspaviljonger,

skall få uppföras utan att byggnadskvoten belastas».

I motionen II: 286 hemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

i lagen av den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

att orter med upp till 5 000 invånare undantages från lagens bestämmelser,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till sådan lagändring».

Motionerna I: 506 och II: 666, vilka är av samma lydelse, utmynnar i ett

förslag »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om dels

att tillståndstvånget för byggnadsarbete helt avskaffas från och med den

1 april 1957, dels att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten

snarast möjligt förelägges riksdagen».

I motionerna I: 507 och II: 665 — även de likalydande — hemställes,

»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 85 måtte

A. besluta, att byggnadsregleringen skall upphävas från och med utgången

av år 1956, samt sålunda antaga följande

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr U4) om tillståndstvång

för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång

för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31

december 1956.

B. uttala,

dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken — ej minst vad gäller

bilbeskattningen — bostadspolitiken och kommunikationspolitiken bör utformas

så, att man främjar en företagslokalisering varigenom en lämplig

befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd kan åstadkommas,

dels att den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågor som redan

nu bedrives bör ytterligare intensifieras».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och

för yrkandena i motionerna, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 186/1948 och 749/1948) om tillståndstvång

för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan att

upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning

av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller -—- sedan dess giltighetstid

vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 15 april 1955 (nr

127) — till och med den 30 juni 1956.

Enligt 1 § i lagen äger Konungen under vissa förutsättningar förordna,

att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande meddelats,

följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt tillstånd

(byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller, i den

mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager

att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som

är underordnad tillsynsmyndigheten.

Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter

till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.

Maj:t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat

tillämpningsföreskrifter till lagen.

Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,

får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd.

Härom ävensom beträffande frågan hur tillståndsgivningen är ordnad torde

få hänvisas till propositionen nr 181 till 1954 års riksdag. Den där lämnade

redogörelsen är alltjämt aktuell; sedan byggnadsregleringen dryftades

vid 1954 års riksdag har således ej vidtagits någon ändring i hithörande

bestämmelser.

Tablå 1. Till länsarbetsnämnderna inkomna ansökningar om

byggnadstillstånd och igångsättningstillstånd för bostadshus.

Kostnad i milj. kr.

Byggnadsarbetets art

1953

1954

1955

Bostadshus....................

1 915,21

2 319,3

2 497,7

Jordbruk, skogsbruk och fiske....

2,6

1,5

5,3

Industri ......................

282,9

625,2

522,9

Kraft- och belysningsverk (ej stat- liga) ........................

168,3

184,0

76,6

Samfärdsel (ej de statliga kommu- nikationsverkens investeringar)

124,1

162,9

205,9

Handel ......................

243,4

383,7

247,5

Förvaltning, sociala ändamål m.m.

273,9

211,9

196,2

Skolor, kyrkor, samlingslokaler

m.m.......................

332,2

380,1

383,6

Vägar och gator (ej statliga), vat- ten och avlopp ..............

377,4

422,9

471,1

Militära arbeten................

16,4

37,3

48,7

3 736,4

4 728,8

4 655,5

1 Uppgifterna för 1953 avser såväl flerfamiljshus som egnahem

men uppgifterna för 1954 och 1955 endast flerfamiljshus.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

Vad angår frågan om behovet av fortsatt byggnad sreglering

anföres i propositionen bland annat följande.

I nuvarande läge med ett investeringstryck, som vida överstiger resurserna

av arbetskraft och material, är byggnadsregleringen ett effektivt och

nödvändigt instrument i den ekonomiska politiken.

För att belysa investeringsönskemålen må hänvisas till omstående sammanställning.

Som framgår av tablån var det belopp, som avsågs med inkomna ansökningar

om byggnadstillstånd, avsevärt större år 1954 än år 1953. Den höga

nivån har i stort sett bibehållits under 1955 även om en viss avmattning

kunnat förmärkas under senare delen av året. Investeringsönskemålen är

alltfort av en sådan storleksordning att de vida överstiger det beräknade

investeringsutrymmet. Detta framgår bl. a. av följande tablå.

Tablå 2. Tillståndsbudget samt anmälda investeringsönskemdl.

Kostnad i milj. kr.

Byggnadsarbetets art

Tillstånds-

budget

1956

Anmälda

investerings- önskemål för

1956

Jordbruk, skogsbruk och fiske......

3

ingen uppgift

Industri..........................

200

570

Kraft- och belysningsverk (ej statliga)

Samfärdsel (ej de statliga kommuni-

100

300

kationsverkens investeringar) ....

100

233

Handel..........................

81

446

Förvaltning, sociala ändamål m.m.. .

175

645

Skolor, kyrkor, samlingslokaler m. m.

Vägar och gator (ej statliga), vatten

273

920

och avlopp ....................

240

370

Militära arbeten..................

90

220

Diverse arbeten ..................

120

Byggnadsarbetarkåren har även under 1955 företett en ökning, vilken

varit störst för byggnadsgrovarbetarna. Byggnadsarbetskraften har under

1955 varit fullt sysselsatt. En säsongnedgång i byggnadsverksamheten under

de kallaste vintermånaderna har liksom tidigare år ej helt kunnat undvikas.

Säsongarbetslösheten vintern 1955 blev dock relativt låg.

Som riktpunkt för tillståndsgivningen har för år 1956 liksom för tidigare

år inom byggnadsberedningen upprättats en investeringsbudget, som

anger ramen för tillstånd under detta år för byggnads- och anläggningsverksamhet

inom olika huvudområden. I bihang 2 av inkomstbilagan till

årets statsverksproposition har lämnats en redogörelse för denna budget.

Ett sammandrag av tillståndsbudgeten återfinnes även i den förut åberopade

såsom tablå 2 betecknade sammanställningen.

Tillståndsbudgeten för år 1956 skiljer sig från 1955 års budget främst i

följande avseenden. Den för icke statliga kraft- och belysningsverk upptagna

kvoten har nedsatts från 120 till 100 miljoner kronor samt civilförsvarets

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

kvot från 20 till 10 miljoner kronor. Vidare liar åtgärder vidtagits för att

nedbringa ålderdomshemsbyggandet under 1956 att motsvara en kostnad

av 25 miljoner kronor mot omkring 40 miljoner kronor år 1955. I stället

har hälso- och sjuk vårdskvoten förstärkts med 30 miljoner kronor till 120

miljoner kronor, varjämte ecklesiastikdepartementets kvot ökats från 210

till 220 miljoner kronor för att möjliggöra en utökning av byggnader för

3rrkesskole- och gymnasieutbildning samt akademisk utbildning. Med

hänsyn till angelägenheten av att motverka en överansträngning av byggnadsmarknaden

under våren och sommaren har föreskrivits, att de olika

byggnadskvoterna under första halvåret 1956 med vissa undantag endast

må utnyttjas till 25 procent. Beträffande den omfattning, i vilken återstoden

av de olika byggnadskvoterna må tagas i anspråk, kommer sedermera

beslut att meddelas.

Det bör anmärkas, att tillståndsbudgeten är att betrakta som enbart ett

arbetsinstrument, som ger riktlinjer för tillståndsgivningen. Ändringar i

tillståndsbudgeten kan företagas i den män så erfordras för att i varje läge

ernå en snabb anpassning av planerna efter de ekonomiska förändringarna

och arbetsmarknadsläget.

Departementschefen. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson,

anförde vid lagrådsremissen följande.

Som närmare framgår av finansplanen i årets statsverksproposition råder

alltfort ett övertryck i ekonomin och situationen ger ökat eftertryck

åt kravet på återhållsamhet i den inhemska hushållningen med stöd av en

restriktiv ekonomisk politik. Såsom tidigare anförts är byggnadsregleringen

ett instrument i den återhållsamma politiken. De uppgifter jag anfört i det

föregående ger ett klart uttryck såväl för det bestående höga investeringstrycket

som arbetskraftsresursernas fulla utnyttjande. Jag anser det därför

nödvändigt att byggnadsregleringen vid sidan av de finans- och kreditpolitiska

åtgärderna tills vidare bibehålies i syfte att i nuvarande läge

begränsa investeringarna.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag, att lagen om tillståndstvång

för byggnadsarbete erhåller förlängd giltighet. Beträffande tiden för förlängningen

vill jag hänvisa till att chefen för finansdepartementet den 12

september 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av spörsmål

sammanhängande med den fulla sysselsättningens ekonomi m. m. Frågan

om byggnadsregleringen som ett instrument i den ekonomiska politiken

torde i samband härmed komma att bli föremål för de sakkunnigas överväganden.

I avvaktan härpå synes lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

böra erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1958.

I lagens 1 § anges, att Konungen »vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»

äger — i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter

och arbetskraft — förordna att 2—7 §§ i lagen skola äga tillämpning.

Det synes mig lämpligt att de citerade ordalagen i nu förevarande sammanhang

uteslutes ur lagtexten.

Vad därefter beträffar spörsmålet huruvida byggnadsregleringen

jämväl har en uppgift att fylla för en lämplig

lokalisering av näringslivet lämnas i propositionen en

redogörelse, som bland annat innehåller följande.

Byggnadsregleringens främsta uppgift har varit att tjäna som ett investeringsbegränsande

instrument i en samhällsekonomi, där efterfrågan

på varor och tjänster tenderat att överstiga tillgångarna. Vid prövningen

av ansökningar om byggnadstillstånd har bl. a. tillgången på arbetskraft

såväl för byggnadsarbete som för annan produktiv verksamhet tillmätts

stor betydelse. Behovet av ett differentierat näringsliv, nödvändigheten av

följ dinvesteringar m. m. har också varit synpunkter som beaktats vid

byggnadstillståndsgivningen. Härigenom har byggnadsregleringen i vissa

fall kommit att användas även i lokaliseringspolitiskt syfte.

Utöver den lokaliseringspolitiska verksamhet, som bedrivits i samband

med byggnadsregleringen, må följande nämnas. Vissa statliga industriföretag

har grundats bl. a. med hänsyn till önskemålet att förbättra försörjningsmöjligheterna

i vissa delar av landet. Kommunikationspolitiken har

utformats med hänsyn till önskvärdheten av att förutsättningar skapas för

ett differentierat och mångsidigt näringsliv i olika delar av landet. Företagarföreningarna,

som i stor utsträckning driver sin verksamhet med statsmedel,

har tillkommit med samma önskemål för ögonen. De skall eftersträva

att till landsbygden och dess tätorter samt till områden med outvecklat

näringsliv förlägga sådan företagsamhet som har förutsättningar

att med framgång bedrivas där. Den sedan år 1954 existerande statliga

lånegarantien till hantverks- och småindustriföretag är också ett viktigt

instrument i denna verksamhet. Vid prövningen av varje ärende om statlig

lånegaranti tillmätes lokaliseringssynpunkterna stor vikt.

Till 1952 års riksdag framlades på grundval av lokaliseringsutredningens

år 1951 avgivna förslag (SOU 1951:6) proposition angående samhällets

åtgärder för näringslivets lokalisering (prop. 1952: 127). Riksdagens beslut

i frågan blev i huvudsak följande. Behovet av samhällets inflytande på

företagens val av förläggningsort vitsordades. Den statliga verksamheten

på lokaliseringsområdet skulle tills vidare vara en försöksverksamhet och

förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen, där en särskild byrå för lokaliseringsärenden

inrättades. Dess uppgift skulle i huvudsak vara att göra utredningar

ägnade att skapa bättre förutsättningar för bedömandet av de

aktuella näringspolitiska problemen i vissa orter och inom vissa områden,

att insamla material av betydelse för verksamheten samt att lämna företagen

direkt rådgivning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna försöksverksamheten, som

nu pågått i ett antal år, har utan tvekan varit av betydelse. Man kan peka

på flera konkreta exempel, där genom arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder

företag förlagts till platser, som ur samhällelig synpunkt varit lämpliga,

men där utan ingripande av styrelsen något företag sannolikt ej skulle

kommit till stånd. Ett nära samarbete har etablerats med industriens organisation

för lokaliseringsfrågor, industriens produktionsråd, såväl som med

byggnadsberedningen, närmast i syfte att därmed komma i kontakt med

företag som har för avsikt att nyetablera eller utvidga sin verksamhet.

Samhällets möjligheter att ingripa har emellertid varit begränsade.

Att samhället bör skaffa sig ett större inflytande över näringslivets lokalisering

har under senare år kommit till uttryck på flera olika sätt bl. a.

motionsvägen i riksdagen och i den allmänna debatten. Detta har främst

motiverats med att den nuvarande utvecklingen mot en koncentration av

näringslivet till större befolkningscentra och som följd härav ett ständigt

vikande befolkningsunderlag inom andra områden av vårt land är betänklig

och att samhället på detta område har ett ansvar, som det icke kan

undandraga sig. Uttunningen av befolkningen har i vissa landsändar redan

hunnit gå så långt, att utkomstmöjligheterna för den kvarvarande befolkningen

torde ha försämrats. Samtidigt anföres exempel på att i dessa

områden gjorda investeringar i av samhället uppförda lokaler eller i industri-

och serviceanläggningar står outnyttjade. Å andra sidan har storstädernas

starka dragningskraft med åtföljande starka tillströmning av

arbetskraft medfört svårigheter och torde i framtiden komma att skapa

än större problem, om ingenting göres för att påverka utvecklingen.

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen bland annat.

De svårigheter som i de större tätorterna möter på det samhälleliga planet

hänför sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika

slag, som följer med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transportanordningar,

vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Kraven

på dylika investeringar är nu så stora att svårighet uppstått att tillgodose

dem i den takt som i och för sig vore önskvärd. De spelar också så

stor roll i den totala investeringsverksamheten på de större orterna, att de

kan inverka oförmånligt på t. ex. industriens möjligheter att tillgodose

sina produktiva investeringar. Arbetskraftsanhopningen i de större städerna

är icke heller utan olägenheter. Genom de långa avstånd mellan hem och

arbetsplats, som ofta uppstår i storstäderna, måste relativt lång tid anslås

åt resor, vilket torde betyda en mindre rationell användning av fritiden.

Ur samhällets synpunkt är det ett primärt intresse att arbetskraftsresurserna

utnyttjas så effektivt som möjligt. Varje ort har sitt optimum, men

det är givetvis omöjligt att angiva detta i exakta siffror. Om samhället

påverkar lokaliseringen så att näringslivets expansionstakt minskar i de

större tätorterna men ökar i de områden, som nu har stora utflyttningar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

underlättas möjligheterna att komma till rätta med tidigare nämnda problem.

De större tätorternas expansion hejdas och flykten från landsbygden

kan minska. Det skapas därvid också förutsättningar för en bättre befolkningsbalans

mellan tätorterna och den egentliga landsbygden genom att

befolkningen i större utsträckning än annars kan bo kvar på landsbygden

och ha sitt arbete i närliggande tätorter. Härtill medverkar även de snabba

och förbättrade kommunikationer, som motorismens och vägnätets utveckling

skapat.

Om det sålunda ur hela samhällets synpunkt kan betraktas som angeläget

att vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare tillväxten av främst

de största tätorterna, är det även angeläget att motverka orealistiska och

överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets spridning som icke

sällan gör sig gällande. Uppfattningen att så gott som varje kommun skall

kunna industrialiseras är verklighetsfrämmande. Det primära i strävandena

till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv är givetvis

att företagsekonomiska förutsättningar finnes för företagens förläggning

till en viss ort eller viss del av landet.

Samhällets strävanden på detta område kan inriktas på två vägar. Å ena

sidan kan positiva åtgärder vidtagas för att stimulera företag att etablera

sig inom områden där det ur samhällets synpunkt anses angeläget att

stödja utvecklingen av ett allsidigare näringsliv. Som jag tidigare anfört

bär flera dylika åtgärder i syfte att förlägga företag till vissa områden redan

vidtagits, såsom den rådgivande lokaliseringsverksamheten, företagarföreningarnas

verksamhet och kreditgarantin till hantverk och småindustri.

Dessa grenar kan och bör ytterligare utvidgas. Kommunikationspolitiken

kan bedrivas med särskilt hänsynstagande till de områden i landet där

det av samhälleliga synpunkter anses motiverat att stimulera näringslivets

utveckling. Statens egen företagarverksamhet dikteras redan nu ofta av

dessa motiv, vilket allt framgent bör ske. Å andra sidan talar starka skäl

för att samhällets åtgärder även bör inriktas på att motverka ytterligare

expansion i de större tätorterna. Med hänsyn till den utveckling, som pågått

de senare åren och alltjämt pågår mot en allt starkare befolkningskoncentration

till de större städerna, och med hänsyn till de stora problem

denna utveckling skapar synes det nödvändigt att samhället nu ingriper

med effektivare åtgärder än hittills.

Vid valet av medel för att motverka den icke önskvärda expansionen i vissa

orter kan givetvis flera utvägar tänkas. För närvarande synes det ligga närmast

till hands att anknyta till byggnadsregleringen, som enligt vad jag

tidigare anfört redan i viss utsträckning kommit till användning i syfte att

främja den eftersträvade utvecklingen. Någon ändring av lagen om tillståndstvång

för byggnadsarbete synes för detta ändamål ej erforderlig. Vid

prövningen av byggnadstillståndsärenden som berör de större tätorterna

bör emellertid större vikt än tidigare läggas vid en sådan bedömning av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 9

ärendena, som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning av

företagen.

Anknytningen av den statliga lokaliseringspolitiken till den nuvarande

byggnadsregleringen får ses som ett praktiskt arrangemang under nuvarande

förhållanden. Därigenom undvikes bl. a. en dubbelprövning av ärendena,

då de nämligen på samma gång kan prövas såväl ur byggnadstillståndssynpunkt

som lokaliseringssynpunkt. Det förhållandet att sistnämnda

synpunkt beaktas inom ramen för byggnadsregleringen bör givetvis icke

vara ett hinder för att byggnadsregleringen avskaffas, när den ur andra

synpunkter ej längre bedömes behövlig. Behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik

torde kvarstå även sedan byggnadsregleringen avskaffats.

Man kan nämligen ganska bestämt utgå från, att det under icke överskådlig

tid framåt kommer att finnas vissa orter, främst de nuvarande stora

befolkningscentra, i vilka tendensen till en icke önskvärd befolkningskoncentration

kommer att kvarstå. När byggnadsregleringen avskaffas,

torde därför en ny lagstiftning, som ger samhället möjlighet att öva ett

avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter och

områden, bliva erforderlig.

Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget

utan erinran.

Utskottet

Den ekonomiska utvecklingen under år 1955 har kännetecknats av fortsatt

hög sysselsättning och stigande produktion. Den stabilitet i prisnivån,

som rått under de tre föregående åren, har brutits. För att hejda inflationstendenserna

bär olika motåtgärder vidtagits, varvid särskilt kreditpolitiken

fått spela en större roll än tidigare. Effekten av dessa åtgärder

kan dock väsentligen väntas göra sig gällande först under år 1956.

De anmälda investeringsönskemålen för år 1956 är väsentligt mer än

dubbelt så stora som det i tillståndsbudgeten beräknade utrymmet för

ifrågavarande investeringar. Det tidigare ogynnsamma förhållandet mellan

dylika anmälda önskemål och samhällsresurserna består alltså fortfarande,

ehuru en viss avmattning av önskemålen kunnat förmärkas under senare

delen av år 1955, sannolikt som en följd av den skärpta kreditpolitiken.

De generellt verkande åtgärder mot övertrycket i samhällsekonomien,

som hittills vidtagits eller kan komma att vidtagas, är uppenbart ej tillräckliga

för att ensamma kunna skapa nödig återhållsamhet i fråga om

lusten att investera. Räntepolitiken är nämligen icke ägnad att i avsevärd

mån hämma investeringslusten hos företag, kommunala organ och andra

inrättningar, som har likvida medel, vilka efter kort tid kan omsättas i

anläggningsverksamhet. De medel det här är fråga om uppgår säkerligen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

till mycket betydande belopp. Det är för övrigt högst sannolikt att inånga,

av de enskilda som angelägna bedömda, investeringsbehov icke ens blivit

anmälda till de tillståndsgivande organen, därför att det ansetts utsiktslöst

att med nuvarande byggnadsreglering få en sådan framställning bifallen.

Även om det kan antagas att många av de anmälda investeringsönskemålen

ej i verkligheten är aktuella, finns det således ingen anledning

att utgå från att de aktuella behov, som skulle leda till konkurrens om

samhällets resurser av arbetskraft och material, därest byggnadsregleringen

upphävdes, till sitt totalbelopp är nämnvärt mindre än totalsumman av

de anmälda behoven.

Mot bakgrunden härav ter det sig som departementschefen i propositionen

anfört nödvändigt, att byggnadsregleringen vid sidan av de finansoch

kreditpolitiska åtgärderna tills vidare bibehålies i syfte att i nuvarande

läge begränsa investeringarna.

Ett ytterligare skäl att icke nu upphäva lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete är de fördelaktiga verkningarna för en säsongutjämning

inom byggnadsarbetarkåren, som byggnadsregleringen utövat, ehuru det

icke ens med dess hjälp varit möjligt att hittills helt undgå säsongarbetslöshet

inom branschen. Så länge något tillräckligt verksamt medel att

åstadkomma utjämning mellan årstiderna ej står till buds, har byggnadsregleringen

här vid sidan av sin egentliga funktion en betydelsefull uppgift

att fylla.

Enbart i säsongutjämnande syfte bör dock lagen icke bibehållas. Som

redan tidigare flera gånger skett vill utskottet i stället ånyo understryka,

att det anser den individuella detaljreglering, som byggnadsregleringen

innebär, böra avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena

medger detta. Då emellertid alla de spörsmål som sammanhänger med den

fulla sysselsättningens ekonomi, däribland även byggnadsregleringen som

instrument i den ekonomiska politiken, för närvarande överväges inom

1955 års stabiliseringsutredning, finner utskottet icke anledning att nu

närmare uttala sig om hur eller när denna avveckling bör ske.

I avvaktan på utredningens resultat, som knappast kan förväntas under

förra delen av år 1957, bör lagens giltighet såsom föreslagits i propositionen

förlängas till och med den 30 juni 1958.

När utskottet biträder propositionens förslag att »krig eller krigsfara,

vari riket befinner sig», eller eljest »utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden» icke vidare bör gälla som förutsättning för lagens tillämpning,

får detta följaktligen icke ses som ett led i ett permanentande av

byggnadsregleringen utan blott som en bekräftelse på att nämnda förutsättning

sedan flera år faktiskt upphört att vara ett avgörande villkor för

lagens förlängning.

Vad därefter beträffar spörsmålet om byggnadsregleringen skall nyttjas

för att åvägabringa en lämplig lokalisering av näringslivet vill utskottet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

först konstatera, att byggnadsregleringen redan i ett flertal år använts i

dylikt syfte. De byggnadstillståndsgivande organen har att vid varje tidpunkt

skilja mellan konkurrerande investeringsönskemål efter vad som

då bedöms vara mest gagneligt ur samhällsekonomisk synpunkt, varvid

rent företagsekonomiska överväganden endast utgör ett -—- om ock ytterst

väsentligt — moment. Alltsedan lagens tillkomst har visserligen i stort

sett samma synpunkter anlagts vid denna angelägenhetsgradering, men

detta hindrar icke att från tid till annan vissa förskjutningar i betraktelsesätten

förekommit. Tidvis har t. ex. mera renodlade försörjningssynpunkter

trätt i förgrunden och vid andra tider exportsynpunkter eller arbetskraftssynpunkter

tillmätts större vikt. Samhällsekonomiska överväganden

av denna räckvidd skulle säkerligen leda till ett skevt resultat, om man

därvid uteslöt den viktiga frågan om näringslivets lokalisering ur bedömandet.

Mot de byggnadsreglerande organens hittillsvarande försiktiga

tillämpning av byggnadstillståndslagen i lokaliseringspolitiskt syfte har

heller icke rests några allvarliga erinringar i den allmänna debatten.

Den kommitté, som år 1951 avgav betänkande om näringslivets lokalisering

(SOU 1951:6), var enig i sitt uttalande att, så länge byggnadsregleringen

i en eller annan form funnes kvar, den borde utövas under hänsynstagande

till den lokaliseringspolitik, som i övrigt bedreves. Kommittén förklarade

även, att den, i avvaktan på om och i så fall i vilken form byggnadsregleringen

komme att kvarstå, icke ansåge sig slutgiltigt kunna taga

ställning till huruvida tillståndsgivning borde införas som ett lokaliseringspolitiskt

instrument, att, därest någon form av investeringskontroll komme

att bibehållas, det kunde tänkas att en prövning av olika anläggningars

lämplighet ur lokaliseringssynpunkt bäst kunde lösas genom att anknytas

till denna kontroll samt att den ansåge hela frågan böra ytterligare övervägas,

sedan erfarenheter vunnits av den utvidgade lokaliseringspolitiska

verksamhet kommittén föreslagit. Av kommitténs uttalanden framgår att

den som ett led i försöksverksamheten på detta område räknat med att

vinna erfarenheter inför ett slutgiltigt ställningstagande av bl. a. de rön,

som framkommer genom varsamt utnyttjande av byggnadstillståndsgivningen

för en lämplig näringspolitisk lokalisering.

Utskottet anser det därför i vart fall icke nu böra komma i fråga att,

när byggnadsregleringen av andra skäl finnes böra bibehållas, begränsa

de tillståndsgivande myndigheternas hittillsvarande möjligheter att begagna

byggnadsregleringen i lokaliseringspolitiskt syfte.

I propositionen uttalas att vid prövningen av byggnadstillståndsärenden,

som berör de större tätorterna, större vikt än tidigare bör läggas vid den

lokaliseringspolitiska bedömningen. Uttalandet, som får tagas som en anvisning

om hur tillståndsgivningen i fortsättningen skall tillämpas, motiveras

med den allt starkare befolkningskoncentration till de större städerna,

som alltjämt pågår.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

Givet är såsom i nyssberörda betänkande anförts att en planerad lokalisering

kan framstå som helt olämplig ur arbetsmarknads- eller försvarssynpunkt

eller kräva orimligt stora investeringar av det allmänna. För

sådana fall torde redan enligt hittillsvarande praxis tillståndsgivningen i

allmänhet ha utgjort ett tillfyllestgörande medel att hindra den ifrågasatta

lokaliseringen. Det har också blivit alltmer klarlagt att det för att åstadkomma

bättre befolkningsbalans gäller att begränsa företagsetableringen i

de större städerna. Oaktat de företag, som under senare år nyetablerats

inom dylika städer, i regel varit sådana att de på grund av sin lokala

anknytning icke kunnat förläggas annorstädes, torde det även finnas

många företag med så vidsträckt avsättningsmarknad att de, bl. a. genom

de successivt förbättrade kommunikationerna, utan större olägenhet kunnat

förläggas längre bort från marknadens centrum än vad som faktiskt

skett. Såsom påtalas i betänkandet visar erfarenheten från den rådgivningsverksamhet,

som bedrives genom arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan

med industriens produktionsråd, att i en del fall, där lokaliseringen varit

likgiltig ur företagsekonomisk synpunkt men kunnat förmodas få en

mindre önskvärd samhällsekonomisk effekt, tillståndsgivningen icke varit

utan betydelse som tvångsmedel. Som exempel anföres det fall att ett höglöneföretag

ansett sig ha goda utsikter att rekrytera arbetskraft i stockholmsregionen

trots knapphet på arbetskraft inom området. Å andra sidan

har tillstånd även givits för byggnation, som av myndigheten bedömts

vara mindre lämpligt lokaliserad ur samhällsekonomisk synpunkt. Att

myndigheten ej velat motsätta sig sökandens önskan kan då exempelvis

ha haft sin orsak i att dennes lokaliseringsplanering genom inköp av tomtmark

eller på annat sätt framskridit så långt, då ansökan om byggnadstillstånd

ingives, att tillståndsvägran skulle ha berett sökanden stora

svårigheter.

Med stigande erfarenhet av hithörande problem torde möjligheterna öka

för de tillståndsgivande myndigheterna att göra de lokaliseringspolitiska

övervägandena. Enligt utskottets mening kan det under angivna förhållanden

finnas skäl att uttala att, när det gäller tillståndsgivning till byggnadsverksamhet

inom de större tätorterna, lokaliseringsfrågorna kommer

att tillmätas större betydelse än tidigare. I sak innebär detta ingen väsentlig

ändring av vad som hittills gällt.

Utskottet finner det emellertid vara angeläget att understryka, vad som

anföres i propositionen därom, att föreställningarna angående fördelarna

av näringslivets spridning ej bör överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena

måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för

företagens placering till viss ort eller del av landet. Särskilt med hänsyn

till att det kunskapsmaterial, som erfordras för att uppställa en klar målsättning

för samhällets lokaliseringspolitik, alltjämt i stort sett saknas

måste all samhällets påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte jämväl i fort
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

13

sättningen utövas med försiktighet. Det är även betydelsefullt vid tillämpningen

av tillståndsgivning och rätt att meddela igångsättningstillstånd,

att industribyggande och bostadsbyggande samordnas, så att vid tillkomsten

av ny industri eller utbyggnad av äldre anläggning balansen mellan det

för arbetskraften tillgängliga bostadsutrymmet och behovet därav icke

rubbas.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen. Detta ställningstagande

innebär att utskottet anser yrkandena i motionerna 1: 506 och

II: 666 samt I: 507 och II: 665 om byggnadsregleringens avskaffande böra

avslås.

Då det andra yrkandet i motionerna 1: 506 och II: 666, att riksdagen hos

Kungl. Maj :t skall anhålla att förslag om åtgärder för säsongutjämning

inom byggnadsverksamheten snarast möjligt förelägges riksdagen, uppenbarligen

framställts under förutsättning att yrkandet om byggnadsregleringens

avveckling bifalles, torde något särskilt uttalande i anledning av

nämnda yrkande ej erfordras.

Beträffande yrkandet i motionerna 1:507 och 11:665, att riksdagen

måtte uttala, dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken — ej minst

vad gäller bilbeskattningen — bostadspolitiken och kommunikationspolitiken

bör utformas så, att man främjar en företagslokalisering varigenom

en lämplig befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd kan

åstadkommas, dels att den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågor

som redan nu bedrives bör ytterligare intensifieras, anser sig utskottet kunna

instämma i att det vid utformningen av den ekonomiska politiken i olika

avseenden bör tagas hänsyn till det av motionärerna angivna önskemålet

om en bättre befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd. Ett

sådant allmänt uttalande torde dock vara överflödigt. I den mån däremot

uttalandet avses skola äga längre räckvidd, så att företagslokaliseringen

skall ha något slags företräde framför andra ekonomiska synpunkter, är

utskottet icke nu berett att förorda att uttalande av sådan innebörd göres

av riksdagen. Vad angår frågan om önskvärdheten av en intensifiering av

den rådgivande lokaliseringsverksamheten är det otvivelaktigt allmän enighet

om att den bör få en omfattning, som svarar mot det föreliggande behovet.

Vilka organisatoriska konsekvenser detta bör leda till bör emellertid prövas

i annan ordning. Ej heller i denna del finner därför utskottet motionärernas

yrkande nu påkalla något särskilt uttalande från riksdagens sida.

I fråga om yrkandet i motionen II: 286, att orter med upp till 5 000 invånare

bör undantagas från byggnadstillståndslagens bestämmelser, befarar

utskottet att följderna av bifall därtill blir att investeringsönskemål, för

vilka byggnadstillstånd ej kan medges på annan plats, lätt leder till ett

mer omfattande byggande i de uti motionen åsyftade orterna än som svarar

mot en ekonomisk användning av samhällsresurserna. A andra sidan

är det antagligt att eu mer frikostig tillståndsgivning inom sådana mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

orter skulle ha gynnsamma verkningar för att åstadkomma en bättre näringsgeografisk

balans mellan större och mindre tätorter. Om mindre orter

lämpligen bör erhålla lättnad i byggnadstillståndsgivningen, synes likväl

vara en avvägningsfråga, som bäst kan bedömas av de tillståndsgivande

myndigheterna vid deras övervägande av lokaliseringens betydelse i varje

särskilt fall. Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka motionen.

Vad slutligen gäller de i motionerna I: 425 och II: 517 framförda yrkandena

om rätt att uppföra s. k. klassrumspaviljonger utanför byggnadskvoten

avses härmed att tillgodose behovet av ett extra lokaltillskott för folkskolor

och högre skolor under den övergående tid, då lärjungeantalet är

särdeles högt på grund av de stora årskullar, som nu är eller beräknas

snart inträda i skolåldern. Som skäl för yrkandet har bl. a. anförts, att paviljongerna

tillverkas fabriksmässigt som monteringsfärdiga och icke ställer

krav på byggnadsarbetare i egentlig bemärkelse. För folkskolans del

utgår f. n. statsbidrag, varför motionärerna i en annan i år väckt motion,

11:513, hemställt om höjt förslagsanslag under åttonde huvudtiteln, punkten

Folkskolor in. m., med 3 miljoner kronor till 62,8 miljoner kronor.

Ecklesiastikdepartementets byggnadskvot för skolor har inom investeringsbudgeten

för detta år beräknats höjd från 210 till 220 miljoner kronor,

medan flera andra poster undergått sänkning. Utskottet finner det uppenbart

att stora otillfredsställda lokalbehov finnes även på andra områden

med hög angelägenhetsgrad, t. ex. inom sjukvården. För en fördelning av

den byggnadsvolym tillståndsgivningen anses kunna omfatta måste göras

en avvägning mellan de olika byggnadsbehoven. En sådan avvägning kräver

en ingående kännedom om dessa behov och möjligheterna att tillgodose

dem som utskottet icke äger. Däremot har Kungl. Maj :t helt andra förutsättningar

att överblicka frågan om lämpliga jämkningar av tillståndsramarna.

Utskottet finner emellertid syftet med motionerna mycket behjärtansvärt.

Oaktat utskottet av anförda skäl icke anser sig kunna förorda att

riksdagen fattar beslut i enlighet med vad som föreslagits i de till utskottet

hänvisade motionerna, vill utskottet därför som ett allmänt önskemål uttala,

att Kungl. Maj :t vid sin fortsatta prövning av hithörande spörsmål måtte

finna möjligt att genom en utvidgning av tillståndsramen eller på annat

sätt tillgodose intresset av att sådana klassrumspaviljonger i lämplig omfattning

uppföres. I detta sammanhang vill utskottet likväl framhålla vikten av

att sådana provisoriska skollokaler icke bygges på platser, där det för tillgodoseende

av normalbehovet på längre sikt är lämpligast med permanenta

skolbyggnader.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 506 och

II: 666 samt I: 507 och II: 665 — de två sistnämnda i vad de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 15

innefattar förslag om byggnadsregleringens upphävande —

bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna 1:507 och 11:665 i övrigt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 286 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

D. att motionerna I: 425 och II: 517 måtte anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 19 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren, herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,

Grym, Ebbe Ohlsson, Boo och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,

Eriksson i Sandby*, Nestrup, Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Halmstad*,

Munktell* och Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

(avseende utskottets hemställan under A) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,

Carlsson i Stockholm, Munktell och Nestrup, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Otvivelaktigt är konjunkturläget liksom föregående år sådant, att en

återhållsam ekonomisk politik är påkallad för att upprätthålla den samhällsekonomiska

balansen. Enligt departementschefens uppfattning

spelar byggnadsregleringen alltjämt vid sidan av finans- och kreditpolitiska

åtgärder en viktig roll härvidlag.

Så gott som allmän enighet synes emellertid råda om att byggnadsregleringen

bör avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger

detta. Skilda meningar föreligger däremot om när ett sådant samhällsekonomiskt

tillstånd skall anses ha inträtt, varvid naturligtvis den större

eller mindre obenägenheten att ytterligare förlänga en så krisbetonad åtgärd

som byggnadsregleringen kan inverka på bedömningen.

Sedan lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete förra året förlängdes,

har statsmakterna bl. a. genomfört en betydande skärpning av kreditpoli
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

tiken. Under senare delen av år 1955 har därefter — med största sannolikhet

som en följd härav — inträtt en viss avmattning av ansökningarna om

byggnadstillstånd. Att oavsett detta någon fullständig garanti mot ogynnsamma

förskjutningar i inflatorisk riktning icke föreligger utgör ej något

bärande skäl att underlåta att nu upphäva en detaljreglering, som allmänt

anses vara en krisföreteelse. Det är nämligen svårt att inse, hur eljest de

samhällsekonomiska förhållanden skall vara beskaffade, som skall kunna

medge avveckling av byggnadsregleringen. Icke ens under år 1953 och

början av år 1954, då det ansågs att jämförelsevis normala ekonomiska förhållanden

inträtt, fann regeringen möjligt att avskaffa denna reglering.

Beträffande det sedan ett flertal år i propositioner om byggnadstillståndslagens

förlängning anmärkta förhållandet, att de anmälda investeringsönskemålen

vida överstiger samhällets resurser av arbetskraft och material,

vill utskottet till en början uttala, att så alltid torde bli fallet så länge byggnadsregleringen

består. All erfarenhet talar nämligen för att det vid varje

form av ransonering av psykologiska orsaker uppstår ett tryck på efterfrågan,

vilket gör att denna synes väsentligt överstiga tillgången, även

när det sedan vid ransoneringens borttagande visar sig att en naturlig balans

rätt snart uppstår vid oförändrad kostnadsnivå.

Mot byggnadsregleringens avveckling har invänts att det även med nuvarande

kreditpolitik icke går att hämma investeringslusten, där det finns

likvida medel, som gör vederbörande oberoende av kredit. Detta resonemang

måste emellertid så till vida innebära en felsyn, som dessa likvida medel i

allmänhet redan genom kreditförmedlande organ är investerade i näringslivet

eller på annat sätt. Om sådana medel lösgöres för att användas för nya

ändamål uppstår intet ökat investeringstryck, i den män belopp av samma

storlek dragés ur kreditmarknaden på annat håll. Däremot skulle uppenbarligen

en dylik ändring av det tillgängliga kapitalets utnyttjande, såvida den

inträdde plötsligt och i stor omfattning, kunna innebära en del omställningssvårigheter

i form av rubbningar i kreditmarknaden.

Någon allvarlig risk av denna art synes emellertid ej vara för handen.

Företag med betydande likvida medel är i allmänhet angelägna att bevara

en likvid ställning, särskilt under tider med en stram kreditmarknad som

för närvarande. En stor del av de anmälda investeringsönskemålen är uppenbarligen

tilltagna med prutmån eller kan först på längre sikt förväntas bli

verkligt aktuella. Där likvida medel saknas och sökande behöver lån för sina

investeringar — såsom bl. a. i stor utsträckning även är fallet beträffande

landsting och kommuner med stora fonder, beroende på fondernas placering

— utgör redan den hårda kreditmarknaden ett svåröverkomligt hinder

att förverkliga anmälda önskemål. Anledning att befara att ännu oanmälda

investeringsönskemål i större utsträckning skulle kunna bringas till utförande,

innan ganska avsevärd tid förflutit efter byggnadsregleringens upphörande,

finns ej heller, eftersom sådana investeringsbehov sällan torde ha

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

nått tillräckligt långt på projekteringsstadiet. Den statliga investeringsverksamheten

bör under övergångstiden kunna begränsas över budgeten, och

1 fråga om de kommunala investeringarna bör det icke vara ogörligt att på

frivillighetens väg få till stånd en begränsning. Inom företagssektorn spelar

det stor roll att ny kredit är svår att erhålla, att räntenivån är relativt

hög och att som redan nämnts bevarande av god likviditet framstår som

ett viktigt önskemål. Risken för en plötslig och omfattande ökning av de

enskilda investeringarna är därför ringa.

Sedan 1949 års investeringskommitté, till vars pågående arbete man tidigare

i flera år hänvisat då förslag framställts om byggnadsregleringens avskaffande,

i betänkande år 1953 (SOU 1953: 6) uttalat sig för att denna

reglering borde upphöra, finns föga anledning att ytterligare avvakta flera

år, innan 1955 års stabiliseringsutredning blir färdig med sitt arbete.

Av anförda skäl anser utskottet tiden vara inne för beslut om byggnadsregleringens

avveckling. En förlängning av byggnadstillståndslagens giltighet

med två år som föreslagits i propositionen kan verka som ett led i ett

permanentande av regleringen. Om dessutom det hittillsvarande villkoret för

lagens tillämpning — krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga av krig

föranledda förhållanden — vilket dock ännu markerar lagens kriskaraktär,

får bortfalla, synes lagen kunna förlängas snart sagt hur länge som helst.

En sådan utveckling står klart i strid med det av nästan alla politiska meningsriktningar

åtminstone hittills omfattade önskemålet om byggnadsregleringens

avskaffande.

Under senare år har såsom skäl för bibehållandet av byggnadsregleringen

även framhållits dess betydelse för säsongutjämningen in om

byggnadsindustrien. Utskottet vill för sin del betona vikten av

att en dylik utjämning eftersträvas men hyser icke uppfattningen att byggnadsregleringen

härutinnan har den betydelse, som ännu på många håll

tillmätes densamma. 1949 års investeringskommitté framhöll i sitt nyssnämnda

betänkande, att det icke vore möjligt att fastställa, vilken andel

de byggnadsreglerande åtgärderna haft i den säsongutjämning, som kommit

till stånd, ty med den allmänna bristen på arbetskraft hade byggnadsföretagarna

ändå varit tvungna att förlägga en förhållandevis stor del av

sin verksamhet till vintern. Oaktat byggnadsregleringen likväl enligt kommitténs

uppfattning otvivelaktigt bidragit till den säsongutjämning som

ägt rum, ansåg kommittén, efter att ha påvisat hur i vissa fall arbetskraften

just genom byggnadsregleringen fått gå outnyttjad, att det måste vara förenat

med avsevärda olägenheter att bibehålla en reglering över byggnadsverksamheten

i säsongutjämnande syfte. Kommitténs förslag till byggnadsregleringens

slopande gick ut på att t. v. vissa befogenheter skulle behållas

för vederbörande myndigheter att bestämma den årstid, varunder visst

byggnadsarbete må påbörjas, liksom det antal byggnadsarbetare, som under

högsäsong må sysselsättas vid särskilda byggnadsföretag.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. .‘I avd. Nr 15

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är såsom kommittén

påvisat möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,

t. ex. reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets byggnadsverksamhet

och egnahemsbyggande!. I fråga om andra delar av verksamheten

kan säsongutjämning tämligen väl upprätthållas utan särskilda regleringsåtgärder.

Detta gäller främst statens och större delen av kommunernas

byggnadsverksamhet, men även vad angår industriens byggnadsarbeten är

på grund av deras ofta tidskrävande karaktär riskerna för starka säsongväxlingar

begränsade. Genom den tekniska utvecklingen har det även för

större byggnadsföretagare inom bostadsbyggnadsbranschen blivit ekonomiskt

fördelaktigt att bedriva verksamheten kontinuerligt under hela året.

Dessa storföretagare, vilka kommit att få en alltmer ökad betydelse, håller

nämligen i allmänhet en fast anställd arbetarstam och en dyrbar maskinpark.

Semesterlagstiftningen verkar i samma riktning. Staten kan vidare

i samband med sin kreditgivning uppmuntra vinterbyggandet. Dessutom

torde det finnas anledning räkna med att parterna inom byggnadsbranschen

söker nå avtalsbestämmelser, som befordrar en jäinn sysselsättning.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke skäl föreligga att bibehålla

tillståndstvånget för byggnadsarbete i säsongutjämnande syfte. En avveckling

bör dock ur denna synpunkt ske först efter någon tid, så att förslag

om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten dessförinnan

kan hinna föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill därför icke motsätta

sig, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete förlänges, men anser

att regleringen bör vara avskaffad den 1 april 1957.

Som ett ytterligare motiv för byggnadsregleringens bibehållande har i årets

proposition åberopats, att den behövs för att åstadkomma en bättre

lokalisering av näringslivet, särskilt genom att med dess

hjälp en ytterligare expansion i de större tätorterna kan motverkas.

Hittills har tillståndsgivningen av myndigheterna begagnats mycket försiktigt

i detta syfte, uppenbarligen bl. a. i medvetande om att det kunskapsmaterial,

som erfordras för lokaliseringspolitiska åtgärder från det allmännas

sida, till stor del saknas. Så sent som år 1954 beslöt riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad bankoutskottet i utlåtande nr 36

bl. a. anfört därom att innan ytterligare erfarenhet vunnits av den verksamhet,

som bedrevs för att främst genom upplysning och rådgivning påverka

enskilda företags förläggning, nya uttalanden på området ej borde göras. I

stället borde det anstå med en omprövning av principerna för lokaliseringsverksamheten.

Ett liknande uttalande år 1955 av bankoutskottet i dess utlåtande

nr 14 godkändes av riksdagen. Något nytt har därefter ej tillkommit,

som bör föranleda till att nu skulle läggas större vikt vid lokaliseringspolitiska

synpunkter genom ökad användning av byggnadsregleringen som ett

tvångsmedel.

Som arbetsmarknadsstyrelsen i ett flertal olika yttranden angående hit
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

hörande frågor framhållit är målsättningen för näringslivets lokalisering

i behov av en precisering, vilken förutsättes kunna ske först efter undersökningar

berörande hela landet och genom regionala studier samt en

intensifierad forskning. Hittills har regional lokaliseringsplanering endast

kunnat påbörjas i två län.

Något färskt material, som allsidigt belyser frågan om betydelsen av

näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra företagsekonomiska,

nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan vägas mot

varandra vid bedömandet av angelägenhetsgraden av visst byggnadsarbete

saknas. Utskottet vill därför icke genom ett oreserverat bifall till propositionen

ställa sig bakom ett utvidgat hänsynstagande i byggnadstillståndsgivningen

till lokaliseringspolitiska synpunkter. Det är nämligen att förutsätta

att, så snart tvångsmedel måste användas för att tillgodose ett lokaliseringspolitiskt

syfte, detta står i strid med de företagsekonomiska synpunkter

sökanden anlägger och som han i regel har de bästa möjligheterna

att bedöma.

Så mycket mindre anser utskottet nu befogat att de tillståndsgivande

myndigheterna i vidgad omfattning skall använda tvång för att motverka

näringslivets förläggning till de större tätorterna, som den faktiska utvecklingen

snarast synes ha inneburit en fortgående decentralisering av

industrien. I den mån nyetablering av industri i de största städerna skett

under senare år har det i allmänhet varit fråga om företag, som varit så

regionalt bundna, att en förläggning till annan plats knappast varit ett

ur företagsekonomiska synpunkter realistiskt alternativ. Olika skäl talar

också för att denna decentraliseringstendens kommer att bestå, bl. a. det

förhållandet att handel och andra servicenäringar samt olika slags förvaltning

kan förväntas expandera i de större tätorterna och där konkurrera

allt hårdare med industrien om arbetskraften. Samtidigt kommer

möjligheterna att förlägga produktionen till mindre och ej så centralt belägna

orter att öka allteftersom kommunikationerna förbättras.

Den i propositionen anförda uppfattningen, att den nuvarande anknytningen

av lokaliseringspolitiken till byggnadsregleringen icke bör vara ett

hinder för att regleringen avskaffas, när den ur andra synpunkter ej längre

bedöines behövlig, delas av utskottet. Såsom ovan framhållits är det utskottets

mening att byggnadstillståndslagen efter den 31 mars 1957 icke

behövs vare sig i investeringsbegränsande eller säsongutjämnande syfte.

Utskottet, som helt ansluter sig till vad departementschefen framhållit

om vikten av en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet och behovet

av positiva åtgärder för att stimulera företag att etablera sig inom områden,

där det ur samhällets synpunkt anses angeläget, finner det icke

visat att tvångsåtgärder i detta syfte är nödvändiga. Såsom i propositionen

vidare understrukits skall ju de företagsekonomiska förutsättningarna för

företagens förläggning till viss ort eller del av landet sättas i främsta rum
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956

met. Om så verkligen i vederbörlig utsträckning sker och de företagsekonomiska

synpunkterna således ej behöver stå tillbaka för andra samhällsintressen,

sammanfaller samhällets lokaliseringssträvanden helt visst i allmänhet

med företagens egna intressen.

Däremot bör den rådgivande och på forskning rörande dessa problem

inriktade verksamheten intensifieras. I den mån resurserna härför hos

arbetsmarknadsstyrelsen och underlydande organ ej förslår bör de utvidgas.

Möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet på landsbygden

och dess små tätorter blir enligt utskottets mening liksom hittills

i första hand anhängiga av den allmänna ekonomiska politik som föres.

En politik, som innebär skydd av penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande

åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade

betingelser för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer m. m. skapar

ett gynnsamt klimat för företagsamheten och sådana lokala initiativ

till ny företagsbildning på vilka landsbygdens utveckling i så hög grad

beror.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å förevarande proposition,

i anledning av motionerna I: 506 och II: 666 samt

I: 507 och II: 665 för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstånds
tvång

för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för

byggnadsarbete, vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och

med den 30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31

mars 1957.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,

att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom

byggnadsverksamheten snarast möjligt förelägges riksdagen.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 56

604647

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1956:232 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Muj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 1943 a1 i texten